Skip to content Skip to sidebar Skip to footer

Älskar dramatik i livet – troligen för att jag aldrig är i närheten av det

SIGNERAT POVE

För att vara en människa som aldrig varit när döden har jag varit nära döden många gånger.

I ett fall är det sant, åtminstone rent känslomässigt, men det är inget jag går in på här. I ett par fall kan jag med bästa vilja och offerkofta hävda det med en smula sanning. Om bara om inte fanns, typ.

I andra fall är det bara när jag vill att andra, och jag själv högst troligt, vill att mitt liv ska låta extra dramatiskt. Att jag liksom lever på gränsen, on the edge, när jag i verkligheten är en av de mest mesiga och räddhågsna figurer jag känner.

En figur som är livrädd att passera dörren in till ett hus en kväll eller natt när utomhusbelysningen gör at det fladdrar omkring cirka 10 000 nattfjärilar över skallen på mig… Är av oklar anledning rädd för dessa flygmässigt oberäkneliga varelser.

Annars älskar jag dramatik i livet. Troligen för att jag i princip aldrig är i närheten av det.

Om man nu inte räknar incidenter likt ”nattfjärlisgate”.

I mitt arma huvud spelar jag då upp situationen, händelsen, som vore jag amerikansk flottist ombord på krigsfartyg när japanska kamikaze-piloter störtdök ned mot honom från ovan någonstans i Stilla havet i början av 1940-talet.

Varför kommer detta yrande upp just nu?

För att jag fanimej var nära döden i fredags. På riktigt. Tycker, tror, känner jag.

Och möjligen Andreas Mattsson på DMC i Norrtälje.

Jag var nämligen där och gjorde ett reportage om honom, Tommy Eriksson och deras företag DMC, som nyss flyttat till nya lokaler vid Görlavägen.

När vi efter prat beger oss ut i det kraftiga snöfallet för fotografering framför deras entré höll det på att sluta illa. Mitt Roslagen höll på att bli utan redaktör, höll på att få sätta in en ”egen-jobbannons”. Och det här kunde ha blivit den sista krönikan jag aldrig skrev.

När jag stod och glodde i kameran och plåtade för fullt vrålade plötsligt Andreas ”AKTA DIG” med en volym, de jobbar ju med ljud de där killarna, som var bara den något som höll på att skrämma ihjäl mig.

Jag hörde vrålet men fattade inte varningen.

Såg sedan i ögonvrån att något närmade sig. Vred huvudet mot höger och såg en vit vägg närma sig i hög hastighet.

Budbil i form av minibuss som backade.

En reflex fick mig att drämma till med näven i bakdörren för uppmärksamhet, medan jag samtidigt backade i mina hala skor. Som genom ett mirakel kom jag åt sidan utan att halka och ramla. För om jag ramlat bakom minibussen, ja då ni…

Vila i frid Persson, typ.

Andreas empatiska förmåga sviktade möjligen en smula när han en stund efteråt, i säkerhet inomhus, påpekade följande med ett skratt:

– Om man nu ska köra över nån är det väl dumt att välja en reporter och riskera att bli uthängd på förstasidan! Med bild och allt.

Jo, så kan man ju se det.

Jag skrattade också, men mer nervöst. Lättad över att faktiskt ha undkommit en kamikaze-attack.

Appropå flygande kamikaze-piloter.

Jag var bara en meter ifrån att få en speedwaycykel i huvudet under en match jag bevittnade som sportreporter på Norrtelje Tidning för många år sedan.

Platsen var Mariestad. Matchen var Örnarna mot Rospiggarna. I utgången av första kurvan i ett heat fick hemmalagets örn Peter Karlsson ofrivillig luft under vingarna. Hans cykel reste sig och lyfte som Appollo 13 mot månen.

Jag såg nu inte just detta då jag lätt nonchalant placerad vid stängslet några meter i från halvglodde i mitt block när tumult utbröt.

– Vad? Var? Varför? tänkte reporterhjärnan i mig medan huvudet for runt som en radar.

Det dunsade till, kraftigt, som det kändes under hakan på mig. Där landade Karlsson cykel. Karlsson själv var kvar, ståendes, på banan. Fegisen…

En speedwaycykel i huvudet skulle aldrig slutat väl.

Det gjorde inte matchen heller. För Rospiggarna.

Lång dags färd mot natt hem från Mariestad till Norrtälje. I höjd med Örebro blev jag plötsligt illamående… Skräcken omfamnade mig som en våt filt (och jag som älskar vatten men avskyr våta saker).

Hade inget med det som hänt att göra.

Men om man kommer in mot Örebro från Mariestad så står där ett par riktiga monster. Det är två modeller av det jag är mest rädd för i hela världen. Vindkraftverk.

Ni vet de i storleken som står lite norr om Norrtälje och utanför Hallstavik…

Hemska saker. De är så skrämmande i sin slow-motionrörelse, hotfulla vingar som liksom viftar efter och försöker få tag i mig.

Och ni som hänger med i det som händer i kommunen vet att ett av vindkraftverken i närheten av Kullsta utanför Norrtälje för en tid sedan tappade en av sina ”vingar”. 50 meter lång. Ohemulda kilon tung.

Ett mirakel att jag inte stod där när det hände.

Passerade som sagt infarten mot Örebro, blundande bakom ratten. Det är så jag gör när jag möter faror.

Blundar.

För om inte jag ser dem eller det, ser ju inte dem eller det mig. Väl?

Jag utsätter som ni hör både mig själv och i det faller medtrafikanter för en i praktiken betydlig större fara för att undkomma en annan.

Bara sådant idiotbeteende borde väl betyda att jag ständigt svävar i livsfara?

Living on the edge.

Pove Persson – Mitt Roslagen

Facebook Comments Box