Skip to content Skip to sidebar Skip to footer

”Är Persson en fullständig idiot?” – första gången jag fick den frågan var i lumpen

SIGNERAT POVE

Jag gjorde militärtjänstgöring på I1 i Kungsängen, Kungliga Svea Livgarde, fint ska det va, i början av 1980-talet.

En lika lärorik som märklig tid. I dag har en del ungdomar börjat göra ”lumpen” igen och vad jag tycker om det vet jag inte.

Vad jag däremot vet är att det för mig var en tid för kunskapsinhämtning, både sådan jag haft nytta av och rent onödigt vetande.
Vi ”män” brukar säga att man bara minns det roliga från lumpen, att man förtränger allt elände som i vissa fall förknippas med den.

Själv minns jag massor av roligt, massor av tristess, massor av vansinne och massor av möten med både underbara och obegripliga människor.

Jag ska fokusera kring de senare här nu.

Vi städar av kändisarna först:

Thomas Bodström låg på min pluton på 6:e kompaniet. Ni vet han som senare blev Sveriges justitieminister. Ja, jävlar i havet…

Jag säger så här: Hade nån sagt då i skogarna kring Kungsängen att Bodström en dag skulle bli minister, hade jag skrattat mig fördärvad och sagt nåt i stil med att ”ja troligen samtidigt som jag via militärkupp tar makten i Venezuela”.

Bodström var… hm… en egenartad, lat, pojke med ett enormt tjejtycke. Minns jag rätt hade han ett helt kompani med tjejer som servade honom med mackor och varm choklad längs vägen när vi gick tremilamarschen i centrala Mordor, förlåt, Stockholm. Han för överjävlig på fotboll också, om man nu kan vara det och ändå spela i AIK.

Vi hade också Jeff Hällegard, hockeyspelare i Djurgården, om man nu kan anses vara det när man spelar i Djurgården. Han var en sjövild glädjespridare, trots att han spelade väl tuff ibland på regementet.

Fler var inte kändisarna som jag minns det.

Men: profiler fanns det gott om. På gott och ont.

Vi hade Conny Nilsson här från Norrtälje, en lugn oerhört snäll figur som dessvärre inte finns med oss längre. Vi hade Janne Edlund också han från Norrtälje, lika ”ung i sinnet” då som nu…

Sedan hade vi Johansson och Johansson. I lumpen kallar man alltid varandra vid efternamn på grund av de där namnskyltarna med just efternamnen. Den ene Johansson kallade vi Larsson för att skilja dem åt.

Larsson blev en nära vän till mig. Han var från Arboga och det var i källaren hemma hos honom jag satt och drack öl när Skutskärsbon Anders Lillen Eklund vann EM-guld i tungviktsboxning 1985. Bara en sån sak.

Nästa gång jag såg Lillen var när han satt och spelade gitarr och sjöng i ett öltält inför en speedwaymatch i Hallstavik. Så kan det gå, typ…

Men åter till den andre Johansson, han som inte kallades Larsson.

Sicken lirare… Han missade aldrig ett tillfälle att göra fel eller att göra bort sig. Om han var dum, lat eller bara ointresserade vet jag ens inte i dag.

Johanssons mest fenomenala idiotinsats var följande:

Vi var ute i fält. Hade slagit läger och lytt order om att gräva och bygga eldställningar för oss alla.

På plats i tältet. Då fick Johansson order om att larmminera runt vårt läger ifall den lede fi skulle dyka upp.

Johansson släpade sig i väg. Och återkom och rapporterade till Kapten Garsten att ordern var utförd till belåtenhet. I alla fall Johansson belåtenhet. Kaptenen anade inte vad som snart skulle ske.

Nån av oss hade eldvakt i natten när torkställningen plötsligt gungade till (det var liksom själva larmet från utevarande vaktpost. Ordern spred sig snabbt i tältet: ”Besätt eldställningarna!”.

Nu jävlar skulle fienden få smaka lösplugg ur k-pistar och ak-4:or.

På med kängor och mössa, bössa, mask. Och ut.

Ingen, jag upprepar, ingen, hann fram till sin eldställning innan hela lägerplatsen var upplyst som av tusentals strålkastare. I skarpt läge hade vi blivit slaktade av, troligtvis eftersom vi pratar 80-tal, ryssen.

Johansson, den stjärnan, hade inte orkat gå så långt under sin larmmine-runda. Alla larmminor satt alltså mellan vårt tält och våra eldställningar…

Vissa, läs befälen, blev vansinniga på Johansson, med vissa, läs alla rekryter, skrattade så att ryssarna inte hade behövt skjuta för att vi skulle döden dö. Sicken lirare, Johansson.

Det blev ofta fel när Johansson var inblandad.

Ibland även när jag var inblandad. En natt skulle vi driva med grannplutonen och smög oss fram till ett av deras tält. Beväpnade med en ask lösa patroner, lösplugg, som vi fullständigt ogenomtänkt skulle hälla genom skorstenen in i deras glödheta kamin…

Ingen vidare idé.

Persson (ja, undertecknad) klättrade upp i ett intilliggande träd, ut på en gren och när han sedan sträckte sig ut nådde han precis så att han kunde hälla ned pluggen.

Det smattrade kan man säga. Kaminlocket, genomskinligt röd av värmen, flög av och det vara bara tur att det inte landade på någon i tältet.

Vi flydde.

Befäl vansinniga. Utredning inleddes. Hela tredje pluton stod uppställda och idioten som gjort detta skulle plockas ut…

Ingen sa något. Allra minst jag. Tills befälen sa att ”om den som hällde i dessa lösplugg inte erkänner får ingen i plutonen lämna regementet på tre veckor”.

0,3 sekunder senare vreds alla övrigas huvud i en synkroniserad rörelse mot mig. Jag kände hotet om kompanistryk hänga som ett åskmoln över mig… Munnen var torr. Jag försökte spotta lite coolt, men ingen saliv kom. Bara ett konstigt ljud som det blir när man spottar utan spott.

Jag tvingade till sist mig själv att erkänna dådet.

– Är Persson en fullständig idiot? frågade närvarande befäl.

Jag sa inget, men känner nu att det kan ha varit startskottet för den vanligaste fråga folk ställt mig genom åren.

Det blev tre veckors hemreseförbud. Det hårdaste straff jag fått i mitt liv.

Än så länge.

Pove Persson – Mitt Roslagen

Facebook Comments Box