Skip to content Skip to sidebar Skip to footer

Avskyvärda är ni – ni som ser till att nån annan inte kan känna trygghet i sitt hem

SIGNERAT POVE

Jag föraktar er. Avskyr er.

Ja, inte er läsare i allmänhet då, men alla ni män, och ett fåtal kvinnor, som misshandlar sin partner på olika sätt.

Ni som genom fysiskt och psykiskt våld gör er partners liv till ett helvete.

Ni som ser till att en annan person inte ens kan känna trygghet i sitt eget hem.

Avskyvärda är ni.

Ursäkta språket nu, men vad fan håller ni på med?

I min värld borde ni låsas in och nyckeln för evigt förpassas till Galtfjärdens djup.

Jag läser på Nationellt centrum för kvinnofrid, nck.uu.se:

”Våld i nära relationer kännetecknas av att den utsatta har en nära relation till och ofta starka känslomässiga band till förövaren. Detta försvårar möjligheten till motstånd och uppbrott. Våldet sker vanligtvis inomhus i offrets egen bostad. Det ökar i allvar och intensitet ju längre relationen pågår.”

Och fortsatt:

”Den vanligaste formen av våld i nära relation är en man som utövar våld mot en kvinna som han har eller har haft ett förhållande med. Av rapporterat våld i nära relation hade 85 procent riktats från en man mot en kvinna, enligt en sammanställning av Brottsförebyggande rådet 2009. Det förekommer också att kvinnor utsätter män för våld i heterosexuella relationer, liksom att våld förekommer i hbtq-relationer.”

Jag känner flera kvinnor som utsatts. Och jag blir illamående varje gång jag får en av deras berättelser till livs.

Jag känner, ilska, hat, förakt, jag vill spränga en bomb, när jag hör hur illa människor far när de utsätts av folk som i en vettig värld i stället för våld ska bidra med trygghet, värme och kärlek.

Hur tänker förövarna? Är de ens kapabla att tänka? Njuter de? Är de så ynkliga i sin egen person att de växer av att utsätta andra för vidrigheter?

Avskum är ni.

Av allt det jag känner kring ert förkastliga beteende är den största känslan vanmakt. Känslan av att veta så mycket, men att inte kunna göra något konkret åt det, något som förändrar något här och nu.

”NCK:s befolkningsundersökning ”Våld och hälsa – En befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa” kom 2014. Den visar att 14 procent av kvinnorna och 5 procent av männen någon gång efter 18 års ålder hade blivit utsatta för fysiskt våld eller hot om fysiskt våld i en pågående eller avslutad parrelation. 20 procent av kvinnorna och 8 procent av männen uppgav att de utsatts för upprepat och systematiskt psykiskt våld av en aktuell eller tidigare partner.

Studien visar också att cirka 7 procent av kvinnorna och 1 procent av männen blivit utsatta för sexuellt våld av en aktuell eller tidigare partner någon gång efter 18 års ålder.”

Mörkertalet i ämnet är stort eftersom en stor andel våldsutsatta aldrig anmäler de övergrepp som de utsätts för i den nära relationen. En uppskattning är att runt en fjärdedel av våldet i nära relationer polisanmäls.

Därför, och nu upprepar jag något som en aldrig kan upprepas för mycket:

Alla vi män som INTE, fysiskt eller psykiskt, gör andra människors liv till ett helvete, vi som inte tar oss rätten att förstöra någons liv, måste ställa oss upp.

Säga ifrån. Alltid.

Aldrig blunda. Aldrig vända bort huvudet.

Att ta sig rätten att smula sönder en annan människas liv, att tvinga en nuvarande eller tidigare partner att leva ett liv i skräck, är bland det vidrigaste jag vet.

Vad kan man göra då?

Jag är ingen expert. Men jag fattar att alla kan göra någonting utifrån sina egna förutsättningar.

Okej, nu har jag fått ur mig en del av den ilska och frustration jag känner kring ämnet.

Till er normalt funtade människor säger jag tack för att ni läste, men jag råder er, i alla fall ni känsliga läsare, att sluta här, för nu blir det äckligt bildspråk.

Riktat till er förövare, era ynkliga människor…

Till er säger jag:

Kom förbi hos mig, så ska jag i alla fall kräkas i ert ansikte.

Så känner jag. Så vill jag göra.

Men det kommer inte att ske.

Jag har också, som alla människor, mina fel, brister och tillkortakommanden, men att ge mig på andra, vare sig med slag eller spyor, är inte jag.

Även fast viljan, sannerligen, i vissa fall finns.

Pove Persson – Mitt Roslagen

Facebook Comments Box