Julen närmar sig – och jag lever på minnen från fornstora da´r

publicerad 30 oktober 2021
- av Pove Persson
SIGNERAT POVE

Det lackar mot jul, som man säger. En högtid som för mig tappat enormt i betydelse sedan barnen blev vuxna.

Men jag lever på minnen från fornstora da´r.

En tid då jag faktiskt gillade julfirande. Och andras julfirande. Och där jag fick oväntat förtroende från ungt håll.

Jag tomtade under några år varannan julafton. Då jag hade barnen hos mig. Allt för att slippa fira med dem.

Nä´rå. Tvärt om var det.

De julaftnar som barnen firade med sin mammas familj, firade jag med andra, typ 15 familjer under samma julafton.

Och ni under 45 år som fortfarande tror på tomten, ni kan sluta läsa nu. För jag avslöjar utan pardon här och nu att jag for runt som utklädd tomte. Jag skriver utklädd tomte och inte utklädd till tomte för ni som känner mig vet att jag är en tomte året runt.

Dock inte den som många tror på.

Förresten, vet inte senast när en enda jäkel trodde på mig i ett enda sammanhang.

Det ska möjligen vara då när jag säger att jag ska till bolaget.

Eller när jag häver ur mig den sensationella uppgiften att också jag ska dö en dag.

Vilket möjligen hänger ihop med det förstnämnda…

Nä, vafalls, nu skulle ju denna krönika inte handla om mina eventuella bolagsbesök, inte heller tomtar faktiskt.

Nej, den ska handla om barn – och några fantastiska minnen barn gett mig under de år jag tomtade.

Som killen i 4-årsåldern i en av familjerna på Väddö som jag besökte.

På plats på stol med paketsäck i näven var jag. Många förväntansfulla ögon i soffor och på stolar i vardagsrummet fyllt av folk, värme, värme. Och värme…

Det var cirka 163 grader där under tomteskägg och -mössa.

Nå väl. Fick upp ett paket ur säcken där det stod: God Jul NN, önskar tomten.

Den 4-årige pojken med namnet jag inte avslöjar kom farande som en raket och när jag insåg hans potentiella besvikelse när han skulle hämta sitt mjuka paket kände jag hans kommande antiklimax i märg och ben. Han slet ivrigt åt sig paketet och slet upp det på väg tillbaka till soffan. Storögd plockade han fram ett 12-pack kalsonger.

Jag hann tänka, jösses, man gör inte så mot barn, innan han vrålade av glädje:

– Mamma, pappa! Nu kan jag skita på mig hur mycket som helst!

Hos en annan familj kan jag ha orsakat ett livslångt trauma hos en liten tjej, säg 6 år. Hade då, på grund av ett missöde som involverade eld (Ja jag klarade mig utan brandskada, tackar som frågar), en sådan där hel tomtemask och inte bara skägg.

Efter julklappsutdelning skulle far i huset bjuda tomten på en whiskey. Tackar, sa tomten och far och tomte samlades i grovköket.

Whiskey hälldes upp. Och precis när jag lyfter upp tomtemasken för att kunna ta en slurk, ser jag i ögonvrån hur lille Bettan (Bettan heter egentligen något annat) stirrade in genom dörrhålet med ögon stora som två av bilar tillplattade grävlingar.

Hon flämtade ljudligt och rusade sedan skrikande i väg.

Jag hör henne sedan upphetsat, chockat, gråtande informera övrigt sällskap:

– Hörrni alla hörrni! Tomtens ansikte har lossnat och pappa bara tittar på!

Jag tänker nu, att hittar jag någonsin den inrättning där hon troligtvis än i dag vårdas, ska jag hälsa på och försöka förklara.

Ett tredje minne som sticker ut är killen, också han runt 6, som strax efter att jag äntrat hans hem, bara försvann. Vild palaver och intensivt letande inleddes. Tomten mest irriterad över att hans späckade schema såg ut att spricka.

– Är han rädd för tomten? frågade någon.

– Har aldrig varit det, sa uppjagad förälder.

Någon typ av inomhusskallgång inleddes. Tomten alltmer stressad och tänkte att ”om jag får tag på den lille lymmeln kommer han garanterat vara rädd för tomten framöver…”

Tomten föreslog därför efter en bra stund när jakten på 6-åring varit fruktlös att han kanske skulle återkomma och däremellan besöka nästa familj.

Vi hade en deal. Tomten, jag alltså påminner jag er om, hasade i väg i den kolsvarta kvällen bort dit där min bil stod gömd för jag ville inte avslöja att jag sedan länge övergivit släde och renar.

Sliter upp bildörren och mysteriet är löst.

6-åring satt i passagerarsäte med tomteluva, rödklädd och med lösskägg.

Tomten:

– Men vad i herrans namn? Vad gör du här?

6-åring:

– Jag vill bli tomte när jag blir stor och vill att du lär mig. Jag vill åka med till andra barn.

Jag lyckades prata med mig honom in till sin familj, lockandes med kommande paket.

Vi gick hand i hand nedför den snöklädda lilla vägen. I kolsvart mörker.

Men med ljus i sinnet. Hos tomten i alla fall.

För sådant förtroende som den där 6-åringen var beredd att ge mig har jag aldrig senare upplevt i mitt liv.

Pove Persson – Mitt Roslagen

Tipsa oss!

Har du ett nyhetstips du vill att vi skriver om? Kontakta oss!

Ladda ner Allt om Norrtäljes mobilapp!