Skip to content Skip to sidebar Skip to footer
SIGNERAT POVE

Öppet brev till extremvärmen:

Försvinn. Avgå. Lämna mig i fred.

Slut på öppet brev.

Nu vänder jag mig till er värmeförtjusta läsare. Eller i alla fall till er värmetalibaner som blir bestörta när en enkel nordbo klagar över att temperaturen ute är över 16 grader.

Jag tillhör en skock personer som mår dåligt av värmen, som lider, våndas. Som blir dum i huvudet av den.

Nu menar jag inte vår nordiska normala värme på så där 13 grader på midsommar, utan den här extrema, som klimatförnekarna inte fattar.

Ni vet alla de där som inte kan skilja på väder och klimat.

Jag har i grunden inga problem med er som gillar värme, ni som så att säga inte fattar att ni lever på fel plats på jordklotet, ni som inte fattar att det här ni går runt och är stormförtjusta över, typ 30 grader eller mer, är ett tecken på att något är fel. Gravt fel. Jag har inga problem med er…

Eller, jo, jag har en del problem med er faktiskt.

Bland annat att många av er värmefascister inte i fred låter mig tycka att extremvärme är olidlig.

Vi ska inte ha, som kvällstidningarna skulle beskriva det, Rwanda-värme, på Väddö, i Rånäs, i Hysingsvik, i Jokkmokk. Det är inte normalt.

Och kom nu inte och lek regeringsmedlem Lena Hallengren och snacka om nåt ”nya normala”.

Det här, med extrem värme i lilla Svedala, är fel. Tokfel.

Och abnormt oskönt.

På riktigt?

Värme gör folk dumma i huvudet och det påstår jag enbart av egen personlig erfarenhet. För att jag själv blir dum i huvudet av värmen helt enkelt.

Ja ja, det stämmer, jag skriver denna krönika i motbjudande kvav fuktig värme, vilket för er som vill det bevisar att jag blir just dum i huvudet när det är varmt. Bara att läsa alla dessa obegripliga slutsatser och påståenden jag kommer med.

Jag blir så dyngblöt av svett att jag blir torrare av att ställa mig i duschen en sån här dag.

När det är motbjudande hett tappar jag också aptiten och kan i princip bara äta filmjölk. Men i måndags hann jag inte ta mig hem och äta det på grund av arbete, så jag stannade vid fantastiska Vickningen i Norrtälje och köpte två kokta med bröd och en stor pucko till lunch.

Storpucko är jag.

Tillbaka i bilen med bilnyckel, korv och pucko i nävarna ställde jag puckon åt sidan. När jag skulle starta tryckte jag i stället för bilnyckel en kokt med bröd, senap och ketchup där bilnyckeln skulle vara…

Obra.

Dumt och kladdigt.

Det är just sådant som händer mig när det är varmt.

Det här svamlet är också ett resultat av värmen, förstår jag att ni tänker.

Kanske jag bara ska skriva krönikor i januari och februari, med typ –13 som övre gräns?

För det här går inte.

I samma ögonblick som jag skriver detta kommer ett befriande regn. Luften lättar, det blir lättare att andas, tankarna blir plötsligt begripliga och möjliga att sortera.

Och jag inser att jag borde radera den här smörjan och skriva något vettigt.

Men jag hinner inte. Orkar inte.

För varmt.

Till och med timmarna blir färre när det är varmt. Och orken tryter när Sverige plötsligt ligger granne med Sahara.

Jag vill inte bo där. Hör du det värmedjävul.

Jag kallar in kavalleriet.

Hösten, vintern, kom!

Befria mig.

Pove Persson – Mitt Roslagen

Facebook Comments Box