SIGNERAT POVE
Jag är narkoman. Så, nu var den lilla saken avslöjad.
Tack och lov bara trygghetsnarkoman, har jag upptäckt på äldre dar, men ändå.
Hade nån påstått det för 20 år sedan, eller 30, hade jag skallat vilt omkring mig.
Trygghet är för mesar. Tyckte jag då.
Trygghet är för klokt folk. Tycker jag nu.
Att jag tar upp detta, som jag motvilligt misstänkt en längre tid, har med sjukvården att göra.
Efter att ha, ja, jag lider fortfarande av sviterna av den vilket den som ser mig i dagarna ser, haft en elak inflammation i bakhuvudet har jag haft mången och underbar, om än stundtals smärtsam, kontakt med sjukhuspersonal på Norrtälje sjukhus och personal på Citikliniken i Norrtälje.
Blev uppskuren i bakhuvudet tre gånger för att få ur inflammationen.
Oskönt. Extra oskönt då det tydligen inte går att bedöva en inflammation.
Jag satte nya personliga rekord i smärta.
Ja, det är okej att säga grattis…
Ni som inte tror mig gällande smärtnivån? Prova själva…
När jag låg inlagd ett dygn för kontroll och uppföljning och beslut om eventuell ny uppskärning slogs jag av hur jag trivdes där. Och att jag inte kan låta bli att bli kär i all personal som jobbar med sjukvård, ja vård över huvud taget.
Sickna hjältar de är. Hur de sprider lugn och en känsla av trygghet när en patient (läs Pove) ligger där och överdriver sin utsatthet genom att på fullaste allvar inbilla sig att de skurit upp för mycket, för djupt, så att huvudet lossnar om han vrider på det.
Jag vill liksom hitta nån svaghet hos dem där i min kärleksdimma.
Men det är ju så att är man dålig så att man behöver vård är ju ett sjukhus det bästa stället du kan vara på. Tveklöst. Och en med mina (ibland, bara ibland) tendenser till hypokondri, ska jag eventuellt hyra ett rum där och flytta in.
Gud så tryggt, lugnt och skönt jag kommer sova, andas, trygghetsknarka då. Fördjupa mitt beroende med öppet hjärta och öppna ögon.
Jag borde kanske förstått det här tidigare i mitt liv, mitt beroende alltså. För när jag tänker efter har jag de gånger jag flugit, vilket jag avskyr (ni vet, hade det varit meningen att människor ska flyga hade vi haft vingar) varit fylld av skräck, men hittat, om än tillfälligt, botemedel utöver whiskey.
För att lugna mig, få trygghet i dessa plåtrör med motorer, har jag genom åren stirrat på flygvärdinnorna i en utsträckning och med en övertydlighet som borde gjort mig till omtalad snuskgubbe fast det inte hade ett dugg med sånt att göra.
Jag stirrade för att nån sagt att om flygvärdinnorna ser lugna ut är det, ja, lugnt.
Funkade till nån berättade för mig att de är tränade i att se just lugna ut.
Så jag fortsatte och fortsätter med att få hjärtstopp varje gång landningsställen fälls in… ni vet det där lätt dunkande ljudet.
Nå väl. Åter till sjukhuset.
Jag vill ju så gärna säga till alla mina nya kärlekar på sjukhuset och vårdcentralen, han som hon som hen, när jag tvingas hem att ”hoppas vi ses här igen snart”, men det är väl en lätt skruvad önskan i ett sjukhus slår det mig…
Det är ju mer ett lite glatt ”hoppas vi inte ses igen” som borde lämna munnen.
Så fick det bli den här gången.
Och jag lommade hem med krossat hjärta av att lämna alla mina nya kärlekar.
Kan man få vård för det tro?
Akuten, här kommer jag!
Pove Persson – Mitt Roslagen
