GRISSLEHAMN. I Grisslehamn, lätt undanskymd under lummiga träd, står en hatt i metall på en sockel föreställande ett kummel, ett forna tiders sjömärke. Hatten påminner om ismarschen över Ålands Hav i mars 1809, i Finska Krigets slutfas.  Enheter ur Upplands regemente deltog i marschen. Deras uniformshatt var förlaga till den som står på kumlet i Grisslehamn.

Kung Gustaf IV Adolf hade öppet visat avsky för franska revolutionen och Napoleon. I Tilsit, nära nuvarande Kaliningrad, träffades år 1807 Napoleon och tsar Alexander I. De två härskarna delade upp världen mellan sig som segrarmakterna efter andra världskriget gjorde i Jalta. Napoleon gav Alexander carte blanche att erövra Finland. Danmark uppmanades erövra Skåne, Blekinge och Halland. En del av uppgörelsen var muntlig och därför oklar, men händelseutvecklingen talar sitt tydliga språk. Meningen var att Sverige skulle delas och svenska stormaktsanspråk skulle därefter te sig futtiga. Alexander var snabb att gå till aktion.

För Sverige gick kriget i Finland inte bra. Kung Gustaf IV Adolf var ingen bra härförare. Den 27 mars 1808 anfölls Åland av ryska trupper. En rysk jägarbataljon tog sig över isen österifrån. Ålänningarna gillade inte ockupanterna.

Annons

Några unga män träffades i Bamböle på fasta Åland och bestämde sig för motstånd.

Två ledarfigurer vidtalades, länsmannen Eric Arén och den bullriga pastorsadjunkten Johan Henrik Gummerus. De samlade ihop en grupp män beväpnade med hötjugor, påkar, grepar och en och annan sälbössa. De lyckades överrumpla de spridda ryska styrkorna på fasta Åland genom att bl a operettartat skapa intryck av att de var många fler och bättre utrustade än vad de egentligen var. De ryska befälhavare som gav sig inför bondpojkarna med hötjugor förbannade i efterhand sin naivitet, ty ett fåtal tränade jägarsoldater hade sannolikt gjort processen kort med upprorsmakarna om de fattat det verkliga läget.

Den ryska huvudstyrkan fanns på Kumlinge i Ålands östra skärgård. De åländska pojkarna, nu beväpnade med erövrade gevär, fick hjälp av en liten svensk styrka på 73 man och ryssarna gav sig efter en skärmytsling som krävde dödsoffer på båda sidor.

I Grisslehamn beredde de svenska trupperna sig på ett ryskt invasionsförsök. Istället kom några ålänningar medförande fångna ryssar. Man trodde inte sina ögon, men när flera rejäla skutor seglade in till Grisslehamn medförande cirka 130 ryska fångar och därefter deras högste befälhavare, då måste man tro.

När de åländska bondpojkarna kört bort ryssen besatte svensk militär Åland med 3 000 man. Gustaf IV Adolf vågade sig dit och inkvarterade sig på Grelsby Kungsgård. Han gjorde sig grundligt impopulär bland de svenska trupperna, inte bara genom sin nyckfullhet och allmänna inkompetens utan också för sina förolämpande åtgärder. Det ledde till ett försök till kungamord. Detaljerna är oklara, men sannolikt var det en löjtnant  Gripenwaldt som betalade soldat Elias Blå för att skjuta kungen när denne för tillfället var inkvarterad i Lemlands Prästgård. Soldaten smög på kvällen i prästens trädgård och försökte få korn på kungen genom fönstret. Men antingen ångrade sig soldat Blå eller så vare det någon som drog för gardinerna till fönstren och därmed omintetgjorde attentatsplanerna. Elias Blå dog ett år senare på Gripsholms slott, då medlem av styrkan som vaktade den fängslade kungen. Löjtnant Gripenwaldt deltog med liv och lust i kuppen mot Gustaf IV Adolf.

Kungen skickades ut i exil till ett kringflackande liv i Europa som överste Gustafsson. Han dog 1837 i St Gallen i Schweiz, alkoholiserad och pank.

Men det är att gå händelserna i förväg. I februari 1809 anlände general von Döbeln till Åland och tog befälet. Hans uppgift var hopplös. Tsar Alexander umgicks då med planer på en framstöt mot Stockholm med Åland som bas. En överlägsen rysk styrka på omkring 15 000 man förberedde ett anfall på von Döbelns trupp. Under dessa tider, före den globala uppvärmningen, var det is på Ålands Hav i mars.

Von Döbeln beordrade sina mannar att marschera över isen till Grisslehamn. Av de ca 4 000 man som inledde färden försvann 1 750. De drunknade, frös ihjäl, höggs ner eller togs till fånga av förföljande kosacker.

Von Döbeln och resterna av hans armé kom till Grisslehamn. De drog sig tillbaka till Älmstatrakten för att slicka såren och om möjligt återuppstå som stridande förband.

Förföljarna under ledning av general Kulneff med ca 400 man tog sig över Ålands Hav betydligt bekvämare på hästrygg eller i slädar. Under några dagar svingades kosackernas kroksablar i Roslagen.

Om Kulneff i Grisslehamn har mycket skrivits, som inte behöver upprepas här. Det räcker med att konstatera att han betedde sig som en gentleman, klappade barn på huvudet och betalade för kost och logi.

När varmare väder började tära på isarna fann han det säkrast att ta sig tillbaka till Eckerö, innan svensk militär hämtat sig och kunde gå till anfall.

Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg är en samling hjältedikter tillägnade Finska Krigets förlorare. Med ett undantag: Kulneff. Han är den enda av segrarna som fått en egen dikt där han porträtteras som en glad, vänsäll och rentav ömsint krigare begiven på brännvin.

Ur dikten Kulneff:

“…..

Det var en äkta folkets man,

båd’ dö och leva kunde han,

den främste där det höggs och stacks,

den främste där det dracks”

…..

“han kysste och han slog ihjäl,

med samma varma själ.”

Dikten Döbeln vid Jutas inleds av den gamle prosten som utgjuter sig vid generalens sjukbädd:

” Döbeln är en hedning, förbannad är han evigt om han dör”

….

“Driv ut prelaten, ropar han åt drängen,

och akta dig, om han släpps in härnäst”

Är det ett språk av en som nalkas döden?

Dock, han må själv svara för sina öden,

jag har gjort nog som människa och präst”

Om dikten säger mest om von Döbeln eller om prosten kan man fundera över. Von Döbeln överlevde i varje fall både sjukdom och prelat.

Hatten i Grisslehamn är tyngd av symbolik.

Den minner om den tragiska ismarschen, om händelser som beseglade Sveriges delning men som samtidigt blev inledningen till en mer än 200-årig era av fred. Vi kunde behöva en mellansvensk version av monumentet i norrländska Sävar.

Samtidigt må det vara tillåtet med en inre bild av hedningen von Döbeln och suputen Kulneff invecklade i en infernalisk armbrytning.

Det västerländska raka svärdet mot den österländska kroksabeln. Landskapet Karelens vapen har just det motivet, symboliserande rivaliteten mellan öst och väst.

Under några dagar i mars 1809 var Grisslehamn skådeplats för denna urgamla strid.

Hur gick det för upprorsledarna Arén och Gummerus? Båda flydde till Stockholm, där de till att börja med mottogs som hjältar, och inkvarterades på Den Gyldene Freden. Arén rotade sig inte, men kunde 1821 återvända till Åland. Tsar Alexander var inte långsint.

Gummerus utsågs först till hovpredikant, men blev snabbt obekväm för hovet. Hans leverne ansågs inte passa en hovpredikant. Han förvisades redan 1812 till en tjänst i Högby på Öland, där han är begravd.

Sverker Nyman
Vetenskapsjournalist

Fotnot: Den som vill veta mer kan läsa Anders Persson: 1808, Gerillakriget i Finland. Ordfront 1986.

von Döbeln i sjuksängen, men vill ut i bataljen. Teckning av Albert Edelfelt i Fänrik Ståls sägner.

Kulneff utbringar en skål, drickande ur en skön dams sko. Teckning av Albert Edelfelt i Fänrik Ståls sägner.

Hatten i Grisslehamn påminner om ismarchen över Ålands hav i mars 1809, i slutfasen av Finska Kriget. Foto: Anders Sjöberg

Landskapet Karelens vapen, här på en ölburk, med märket Karjala, det finska namnet på Karelen. En övernitisk sovjetisk ambassadör gillade inte vapnet, det skulle uppamma till ryssfientlighet, den österländska kroksabeln mot det västerländska raka svärdet. Det blev en diplomatisk incident. Efter det såldes Karjala öl mycket bra.