Den 14 november öppnar utställningen What stays hidden på Norrtälje konsthall. Där möts konstnärerna Anton Lind och Sofia Olsson i två olika sätt att arbeta med måleri.

Gemensamt för de båda konstnärerna är intresset för hur bilder byggs upp, förändras och påverkar hur vi tolkar vår omvärld.

Anton Lind arbetar med att sammanföra bilder och fragment från olika tider och sammanhang. I målningarna blandas bland annat konsthistoriska referenser, fotografier och samtida bildmaterial. I hans nyare verk återkommer landskap och vulkaniska miljöer.

Sofia Olsson arbetar i stället med tunna lager färg på stål. Genom långsamma och upprepade processer växer bildvärldar fram där organiska former möter geometriska mönster.

– Anton Lind och Sofia Olsson har två väldigt olika sätt att arbeta med måleri, men båda utmanar vårt sätt att se på bilder. Tillsammans skapar de en spännande utställning där det finns mycket att upptäcka, säger Jimmy Gustafsson, intendent på Norrtälje konsthall.

Vernissagen hålls lördagen den 14 november mellan klockan 12 och 16. Utställningen invigs klockan 15 av Jimmy Gustafsson i närvaro av konstnärerna.

What stays hidden visas på Norrtälje konsthall på Galles gränd 7 och pågår till den 13 februari 2027.

Anton Lind är född 1990 och verksam i Stockholm. Sofia Olsson är född 1987 och verksam i Köpenhamn. Båda är utbildade vid Det Kongelige Danske Kunstakademi.

Spel & Sånt i Norrtälje höll nattöppet för att uppmärksamma 40-årsjubileet för The Legend of Zelda. Redan flera timmar före midnatt började fansen samlas utanför butiken.

Under onsdagskvällen samlades spelintresserade vid Spel & Sånt för att fira Zeldas 40-årsjubileum och lanseringen av The Legend of Zelda: Ocarina of Time till Nintendo Switch 2.

En av besökarna var Jimmy Andersén, 38, från Stockholm. Redan klockan 16.30 ställde han sig i kön och fick fjärde plats.

– Zelda-spelen har betytt otroligt mycket för mig genom livet. Det är inte bara spelen i sig, utan också filosofin bakom dem.

Jimmy berättar att spelens fokus på uppdrag och problemlösning också påverkat hur han tar sig an vardagen.

– När jag har ett mål eller något som behöver ordnas försöker jag tänka på det som ett quest. Man delar upp det i mindre uppdrag, löser ett problem i taget och arbetar sig framåt tills man når sitt mål.

Kärleken till spelserien har också satt avtryck i familjen. Jimmys sexåriga dotter heter Zelda.

– När min dotter föddes var Zelda ett självklart namn för mig. Det är ett namn som betyder väldigt mycket. Det finns något mystiskt och fint med namnet.

Vid 21-tiden släpptes besökarna in i butiken, där det bjöds på kaffe och tårta i väntan på att spelet skulle börja säljas vid midnatt. Butiken hade även plockat fram ett stort parti retrospel till försäljning.

Hon fick barn att tveka inför ett dopp i Lommaren och lever kvar i minnet hos generationer av Norrtäljebor. Nu berättar Roger Hansson, som då arbetade som fritidsledare i Norrtälje, hur Vigelsjöfrun skapades – som en medvetet lokal vandringssägen på Sommarbyn vid Vigelsjö gård.

Vigelsjöfrun är för många Norrtäljebor ett namn som omedelbart väcker minnen från 1990-talet. Ett kvinnligt väsen, Lommarens mörka vatten och gryniga VHS-bilder från en tid långt före Youtube och sociala medier.

Men till skillnad från många äldre spökhistorier går det att peka ut exakt vem som skapade henne. Bakom Vigelsjöfrun stod Roger Hansson, som då arbetade som fritidsledare i Norrtälje.

– Själva spökhistorien om Vigelsjöfrun uppstod i ett påhittigt fritidsledarhuvud (mitt) med ambitionen att skapa en lokal vandringssägen till våra berättarkvällar. Det blir liksom extra gemenskapande och effektfullt med kusligheter förankrade i hemmamiljö!

Någon äldre sägen om just Vigelsjöfrun låg alltså inte till grund för historien.

– Det fanns ingen specifik förlaga till historien om Vigelsjöfrun, men filmen som vi sen gjorde som en spin-off är utan tvekan inspirerad av ”Kullamannen”, TV-serien som skrämde vettet ur en hel del av oss som växte upp på 70-talet.

En avgörande plats för Vigelsjöfruns genomslag var Sommarbyn, sommarfritidsverksamheten vid Vigelsjö gård. Där samlades många barn under flera somrar och samma historier berättades runt lägerelden, år efter år.

– Det här var ju före sociala medier och streaming. I det fysiska umgängets tidevarv.
Ungar gick dit ungar gick på den tiden. Alla var liksom där. Många ungar, många årskullar som under många somrar satt runt lägerelden och hörde samma traditionella historier.
Klart att det satte sig!

På så sätt började Vigelsjöfrun fungera ungefär som äldre tiders vandringssägner. Barn hörde berättelsen av andra barn och äldre ungdomar och förde den vidare. Skillnaden var att den här sägnen hade en upphovsman som fortfarande gick att fråga.

År 1995 tog man steget att göra Vigelsjöfrun till film. Ungdomar från fritidsverksamheten stod framför och bakom kameran, och inspelningarna gjordes med dåtidens betydligt mindre smidiga teknik.

Roger Hansson minns framför allt hur mycket som kunde gå fel.

– Jag minns strul med den stora klumpiga VHS-kameran: batterier som plötsligt tog slut och pipande mikrofoner. huvudrollsinnehavare som reste bort eller gick och klippte sig mitt under inspelningsperioden så att vi i panik fick stuva om i rollista och manus. Pappiga repliker och dråpliga missöden. Men också härliga ungar framför och bakom kameran! Väldigt mycket skratt, improvisation och kreativa tekniska lösningar i en tid när de flesta specialeffekter var analoga.

Totalt kom tre filmer om Vigelsjöfrun att produceras. Miljöerna fanns runt Vigelsjö gård och Lommaren, samma platser som barnen själva badade, lekte och rörde sig vid.

Filmernas spridning såg också helt annorlunda ut jämfört med hur en ungdomsproduktion skulle distribueras i dag. Det fanns ingen möjlighet att lägga ut filmerna på nätet. I stället samlades barnen för att titta tillsammans.

Hur visades filmerna för barn och ungdomar på den tiden?

– På fritidsgården med VHS-spelare kopplad till projektor i en mörklagd skolmatsal, typ.

Det var med andra ord en effektiv miljö för en skräckfilm som redan utspelade sig på platser publiken kände igen. När visningen var över fanns Lommaren fortfarande kvar i utkanten av stan, och för en del barn fick sjön en helt ny innebörd.

Vigelsjöfrun tycks ha fastnat särskilt hårt hos barn födda under 1980- och början av 1990-talet. Roger Hansson har långt senare fått höra från vuxna att filmerna påverkade deras relation till Lommaren.

– Har fått höra det då och då från 80- och 90-talister. En av mina döttrars sambo påstår att jag förstört hans barndom, men det kanske är att ta i en smula.

Att skrämma barnen var dock inte huvudsyftet med filmerna. Bakom projektet fanns också en tydlig pedagogisk tanke.

– Man får också komma ihåg att syftet med filmen främst var pedagogiskt; att synliggöra medverkande ungdomar och få dem att växa genom teamwork och kreativt skapande.
Att lyckas med att skrämmas var en -om än välkommen - bonus.

Det är kanske just efterlivet som gör Vigelsjöfrun särskilt intressant. Historien skapades uttryckligen som en vandringssägen, och med tiden började den också fungera som en sådan.

Generationer av barn hörde berättelsen på Sommarbyn. Filmerna visades för nya grupper. Det pratades om Vigelsjöfrun och hennes koppling till Lommaren även av människor som inte själva varit med när historien skapades.

Efter tre decennier finns fortfarande Norrtäljebor som känner till figuren. Roger Hansson tycker själv att Vigelsjöfrun numera åtminstone delvis har blivit det han ursprungligen försökte skapa.

Tror du själv att Vigelsjöfrun numera kan räknas som en riktig lokal sägen?

– I vissa kretsar och i vissa årskullar, absolut, avslutar Hansson.

Tre decennier senare behöver man inte längre ha sett filmerna för att känna igen namnet. Och bland många Norrtäljebor som var barn på 1990-talet räcker fortfarande tanken på Lommaren för att Vigelsjöfrun ska göra sig påmind.

Samtalen om henne har heller inte försvunnit helt. Än i dag dyker Vigelsjöfrun sporadiskt upp i diskussioner i Facebookgruppen Vigelsjöfruns vänner, där minnen, bilder och berättelser om den lokala skräckfiguren fortfarande delas.

Gamla skärgårdsmiljöer, historiska byggnader och välbekanta platser. På nya Visit Roslagen finns ett bildarkiv där besökare kan upptäcka hur området har förändrats genom åren.

Visit Roslagen återlanserades den 18 september med en ny webbplats som bland annat innehåller ett omfattande bildarkiv från Roslagen.

I arkivet finns både historiska och nyare bilder. Besökare kan söka efter platser och motiv och upptäcka hur exempelvis hamnar, samhällen och andra välkända miljöer har sett ut genom åren.

Enligt Kira Warner, ansvarig för Visit Roslagen, är tanken att göra Roslagens bildmaterial mer tillgängligt och låta besökarna jämföra hur området såg ut förr med hur det ser ut i dag.

Bildarkivet är också tänkt att kunna användas av andra som vill berätta om Roslagen. Warner uppger att bilder får användas, men betonar att fotografen måste anges.

Den som vill publicera en bild behöver därför kontrollera upphovsperson och användningsvillkor för det aktuella materialet.

Visit Roslagen och Allt om Norrtälje har samma ägare, Roslagen Media Group.

visitroslagen.se/

På torsdag förvandlas Brännäsgården i Norrtälje till Skräckhuset. Evenemanget hålls i en byggnad som sedan länge förknippas med berättelser om oförklarliga händelser.

Gräsänderna har blivit en självklar del av stadsbilden i Norrtälje. Men den stora mängden fåglar i ån har en ovanlig förklaring. För snart hundra år sedan köpte staden in 16 änder från Skansen och försökte hålla dem kvar med ett staket.

Den som rör sig längs Norrtäljeån under vinterhalvåret är van vid att se stora mängder gräsänder samlade kring vattnet. Fåglarna har under generationer blivit ett välkänt inslag i centrala Norrtälje, men deras historia i staden går att spåra tillbaka till ett kommunalt beslut från 1929.

Det året köpte Norrtälje stad in 16 gräsänder från Skansen i Stockholm. Syftet var enligt kommunens kulturhistoriska material att ge stadens barn möjlighet att se och studera fåglarna på nära håll. För själva änderna betalade staden 50 kronor.

Tanken var samtidigt att fåglarna skulle hålla sig i en begränsad del av ån. Därför satsades ytterligare 200 kronor på ett staket under bron vid Stora Brogatan. Konstruktionen skulle hindra änderna från att ta sig därifrån.

Planen visade sig ha en tydlig svaghet. Änderna kunde flyga och tog sig snabbt utanför det avsedda området. Försöket att hålla dem kvar misslyckades därmed, men fåglarna stannade i trakten och enligt kommunens historieskrivning är dagens stora mängd gräsänder i Norrtäljeån en följd av satsningen.

Hösten 2005 började mänskliga ben dyka upp i jordmassor vid Kvisthamrabacken i Norrtälje. Massorna kom från markarbeten intill Norrtälje kyrka, där människor hade begravts under flera hundra år.

Vid Norrtälje kyrka pågick arbetet med den nya Mariagården. Under arbetet hade flera skelett redan hittats på själva kyrktomten.

När jordmassor senare kördes till Kvisthamrabacken upptäcktes även där mänskliga ben. Fynden väckte kritik, och en antikvarie vid Länsstyrelsen beskrev hanteringen som oetisk.

Enligt nya uppgifter till Allt om Norrtälje från ett förstahandsvittne ska omfattningen dessutom ha varit betydligt större än vad som framgick av den samtida rapporteringen.

- Stora mängder skelettdelar låg öppet exponerade bland jordmassorna i backen under ett par dagar, berättar hen.

Därefter ska benen ha försvunnit ur sikte.

- Jag vet inte om de samlades in eller om de täcktes när ytterligare jordmassor lades på platsen.

Församlingen uppgav vid tiden att man inte hade känt till gravar i just den del av marken som schaktades. Kyrkogården runt Norrtälje kyrka hade dock använts under flera hundra år. År 1831 utvidgades kyrkogården dessutom med omkring 500 kvadratmeter åt norr.

I den lokala debatten förekom även uppgifter om att särskilt marginaliserade människor skulle ha begravts i området.

Just norrsidan av äldre svenska kyrkogårdar hade historiskt ofta lägre status. De mest eftertraktade gravplatserna låg närmare kyrkan och på södra sidan, medan bland annat självspillingar och avrättade personer under vissa perioder kunde hänvisas till den norra delen. Kyrkogårdar kunde på så sätt spegla samhällets sociala hierarki även efter döden.

Det betyder inte att de ben som hamnade i Kvisthamrabacken kan kopplas till brottslingar eller andra utstötta grupper. Men det ger en historisk bakgrund till den debatt som uppstod kring fynden och frågan om vilka som egentligen hade begravts i området.

Exakt hur många människor kvarlevorna kom från är fortfarande oklart. Samtida medier rapporterade vid ett tillfälle om skelettdelar motsvarande ungefär en halv människa, men ben hade hittats både vid kyrkan och bland de bortforslade massorna. Den nya vittnesuppgiften pekar på att betydligt fler ben kan ha varit synliga vid Kvisthamrabacken än vad som då rapporterades.

- Att det rörde sig om mänskliga ben råder det ingen tvekan om, avslutar vittnet.

Norrtäljes borgmästare Nils Pedersson Humbla avrättades 1634 efter en dödlig misshandel. I den lokala berättartraditionen fick han sedan aldrig ro – utan började vandra huvudlös genom staden.

Nils Pedersson Humbla var ingen påhittad spökfigur. Han var borgmästare i Norrtälje och dog 1634.

Bakgrunden till hans död var brutal. Enligt lokalhistoriskt material misshandlade Humbla en gravid mjölnarhustru efter en konflikt. Både kvinnan och barnet ska ha avlidit efter misshandeln.

Humbla dömdes till döden och domen stod fast efter prövning i Svea hovrätt. I november 1634 avrättades han genom halshuggning på torget i Norrtälje.

Sedan tar sägnen vid.

I den lokala berättartraditionen sägs den avrättade borgmästaren senare ha visat sig som en huvudlös vålnad i staden. Berättelserna har särskilt knutits till området kring det gamla gevärsfaktoriet.

Hur gammal själva spökhistorien är går inte att slå fast utifrån det källmaterial som finns tillgängligt. Det går därför heller inte att veta hur snart efter avrättningen berättelserna började spridas. Men personen bakom vålnaden är historisk.

Fyra sekler senare lever hans namn fortfarande kvar.
Inte bara som borgmästare, utan  även som Norrtäljes huvudlösa spöke.

Den 7 november kommer komikern Felicia Tomala till Kapellet med föreställningen Morfars deckare – en blandning av standup, berättande och mordgåta.

Föreställningen bygger på ett manus som Tomala hittade i sin morfars dödsbo. I berättelsen hade morfadern skrivit in sig själv som huvudperson och hjälte i en egen deckarhistoria.

Det blev utgångspunkten för Morfars deckare, där publiken får följa med in i en värld av mordgåtor, udda karaktärer och oväntade vändningar.

Föreställningen kombinerar klassisk deckardramaturgi med standup och personligt berättande. Enligt ett pressmeddelande är resultatet en humoristisk föreställning där morfaderns manus och Tomalas egna perspektiv vävs samman.

Morfars deckare spelas på Kapellet den 7 november.

Enligt lokala sägner ska Näcken ha låtit tonerna ljuda över Kvarnforsen vid den gamla kvarnmiljön i Bergshamra.

Kvarngården i Bergshamra är en gammal kvarnmiljö där vattnet under lång tid varit en viktig kraftkälla. Den bevarade vattenkvarnen har anor från 1700-talet. Men forsen har också fått en plats i den lokala folktron.

Enligt traditionen ska Näcken ha spelat vid Kvarnforsen – ett väsen som i svensk folktro framför allt förknippas med sjöar, bäckar och forsande vatten.

Näcken beskrevs ofta som en närmast övermänskligt skicklig spelman. Hans musik kunde vara så vacker att människor lockades till vattnet, och i många sägner sökte spelmän upp honom för att själva lära sig hans konst.

Men den sortens kunskap hade ofta ett pris. I berättelserna är Näcken sällan någon ofarlig musiklärare, och möten med honom kunde sluta illa.

Exakt hur gammal traditionen om Näcken vid Kvarnforsen är går inte att fastställa utifrån den moderna dokumentationen av platsen. Det är därför inte heller känt vem som först ska ha hört honom spela eller när berättelsen började spridas.

Men sägnen har levt kvar och blivit en del av platsens historia.

Och när vattnet fortfarande brusar genom Kvarnforsen finns åtminstone en gammal folklig förklaring till var musiken kan ha kommit ifrån.