Hur monterar man ner en demokrati? Inte genom att stänga riksdagen över en natt. Inte genom att rulla in stridsvagnar på torgen.

Nej, i moderna demokratier sker det betydligt elegantare. Man börjar med språket. Demokratin bygger på idén att människor har samma värde. Därför måste den idén först försvagas. Människor delas in i ett "vi" och ett "dom". Några beskrivs som normala, andra blir ett problem. Något som avviker. Ett hot.

När människor väl börjar sortera varandra i olika värdekategorier blir resten betydligt enklare. Nästa steg är att göra kritik misstänkt. Journalister som granskar makten blir aktivister. Forskare blir politiska agitatorer. Experter blir elitister. Den som ställer obekväma frågor har egentligen redan tagit ställning. Det är ett smart trick. Då slipper man diskutera sakfrågan. Det räcker att angripa budbäraren.

Samtidigt pågår arbetet på nätet. Där frodas misstänksamheten. Där upprepas förenklingar tills de känns som sanningar. Fakta blir åsikter bland andra åsikter. Den som skriker högst får störst genomslag. Den som nyanserar misstänkliggörs.

Om frivilliga nätkrigare inte räcker finns det alltid professionella alternativ. Trollfabriker, desinformationskampanjer och organiserad opinionsbildning är inte längre dystopisk fiktion. Det är en del av den politiska verktygslådan.

Sedan kommer förtruppen. De som driver förslag som först framstår som extrema. Inte för att alla förslagen ska genomföras, utan för att flytta gränsen för det tänkbara. När det mest radikala har upprepats tillräckligt länge framstår det som tidigare var otänkbart plötsligt som rimligt.

Resten handlar om tålamod. En regeländring här. Lite mindre insyn där. Lite mer kontroll över institutioner, myndigheter eller medier. Varje förändring för sig verkar kanske obetydlig. Ingen enskild åtgärd utlöser larmet. Men summan gör det.

Samtidigt odlas en föraktfull syn på komplexitet. Att resonera i flera led beskrivs som svaghet. Att väga olika intressen mot varandra ses som handlingsförlamning. Politiken ska vara enkel.

Det är då faran är som störst. Inte när människor blir upprörda. Utan när de slutar bli det. Men det skulle väl aldrig hända?

Genom tiderna har städer och byar ofta vuxit upp kring vatten, en å eller en flod går gärna genom samhället som en livsnerv. Vattnet har varit en nödvändig och självklar färdväg för att frakta timmer eller andra produkter. Vid vattnet har människor tvättat sina kläder, sina mattor och sig själva. På vattnet har båtar tagit människor ut för att fiska eller för att besöka andra platser.  Vattendragen som städer och byar har byggt upp kring har sannerligen varit livsnerven som gjort att samhällena överlevt.

I Norrtälje bodde de tyska och holländska smederna norr om ån medan de infödda fiskarna bodde längs södra å-sidan. Det finns berättelser om hur smederna rodde över ån för att träffa de svenska kvinnorna då de inhemska männen låg ute till havs och fiskade. Ån var bredare då och det gick att ta sig längre inåt landet genom att följa vattendragen.

När jag går längs Norrtäljeån idag finns flera skyltar som berättar om historiska platser och byggnader. Det är ett väldigt trevligt initiativ från Norrtälje kommun. Det finns också informationsskyltar om växt- och djurlivet i anslutning till ån, t ex vilka fiskar som lever i ån och fågellivet. På flera av träden längs ån sitter skyltar som visar vad trädet heter. Det är lärorikt och spännande.

Sen finns också det som ger ån en helt ny betydelse som livsnerv, och det är konsten. Det finns fotografier tryckta på soptunnorna och det finns en och annan permanent skulptur (bl a Nils Ferlin-bysten) längs med ån, men i ån finns också varje sommar konstverk som ingår i arrangemanget Konst i ån. Arrangemanget skapar alltid diskussioner och dispyter.  Det finns de som älskar det och det finns de som givit det namnet Skräp i ån och önskar att ån fick vara naturlig och vacker utan uppseendeväckande konstverk.

Grejen med konst är att det ska väcka känslor; harmoni, glädje, vrede, sorg – det spelar ingen roll, konst finns för att beröra dig. Konsten fyller en viktig funktion som livsnerv och den gör sig väldigt bra när den slingrar sig genom staden, tillgänglig för alla som passerar. Konsten blir en del av det som vi kallar stadens vardagsrum där invånare och besökare umgås och utsätts – utsätts för konst – kanske provokation.

Konst i ån är ett årligt återkommande arrangemang som, om det vore permanent, skulle kunna jämföras med konsten i Stockholms tunnelbana. Kulturdebatten från höger har under senare år trendat åt att all offentlig konst ska genomgå folkomröstningar. Det tycker jag är att underskatta de kunskaper som finns hos konstnärer och kulturvetare. Det skulle också ta udden av den provokation som konst bör kunna innehålla. Däremot saknar jag lite det projekt som tidigare fanns längs ån i Norrtälje på julinatta, då kravallstaket sattes upp längs ån och konstnärer och amatörer hängde ut sina alster till allmän beskådan. Det var roligt och gav en känsla av att konsten är möjlig för alla, både för att avnjuta och skapa.

Runt om i Roslagen ordnar konstnärer Öppet hus i sina ateljéer och verkstäder, t ex Konstnärer Nära den 31/7-2/8 http://tinyurl.com/33mntdsr. Konsten och kulturen är en livsnerv som ska göras tillgänglig för alla invånare. Konsten förlorar sin roll som livsnerv om den bara finns på dyra muséer med långa köer utanför, om den bara tillåts avnjutas av de som har de ekonomiska och sociala kapitalet.

När Vänsterpartiets del av Prideparaden i Malmö skanderade "Hela Malmö hatar polisen" borde reaktionen ha varit självklar. Ett parti som vill ingå i en framtida regering uttrycker ett budskap om hat mot den yrkeskår som varje dag riskerar sina liv för att skydda resten av samhället. Det borde ha mötts av ett tydligt och samfällt avståndstagande.

I stället blev nästa steg att en kulturartikel i Aftonbladet försvarade budskapet. Resonemanget gick ut på att det inte är förbjudet att hata polisen och att protester mot polisen utgör en del av Prides historiska rötter. Det är naturligtvis sant att människor har rätt att uttrycka avsky mot myndigheter. Yttrandefriheten omfattar även hård kritik. Men det är något helt annat än att ett av landets största opinionsbildande medier väljer att normalisera ett budskap om hat mot den yrkesgrupp som bär upp rättsstaten.

Poliser är inga anonyma symboler. De är människor som lämnar sina familjer för att möta gängkriminella, våldsverkare och beväpnade gärningsmän. De arbetar nätter, helger och storhelger för att resten av oss ska kunna leva våra liv i trygghet. Många har utsatts för dödshot, attacker och trakasserier därför att de gör sitt jobb.

Samtidigt finns det skäl att konstatera att utvecklingen på flera centrala områden har vänt. Antalet dödsskjutningar och det dödliga våldet kopplat till gängkriminaliteten har minskat jämfört med de värsta åren. Flera bedömare, däribland Polismyndigheten, har beskrivit hur ett mer offensivt polisarbete tillsammans med nya rättsliga verktyg har bidragit till utvecklingen. Det betyder inte att problemen är lösta. Men det betyder att de poliser som varje dag arbetar mot den organiserade brottsligheten förtjänar respekt – inte hat.

Medan poliser försöker pressa tillbaka den grova kriminaliteten skanderar företrädare för Vänsterpartiet att hela Malmö hatar polisen. Därefter publicerar Socialdemokraternas närstående tidning Aftonbladet en artikel som i praktiken försvarar att sådana slagord hör hemma i den offentliga debatten.

Vänsterpartiets nationella ledning har visserligen kallat ramsan "klart olämplig". Det är välkommet. Men frågan stannar inte där. Socialdemokraterna söker aktivt Vänsterpartiets stöd för att kunna bilda regering. Därför måste också Socialdemokraterna svara på var gränsen går.

Under lång tid har svensk offentlighet präglats av diskussioner om hat, hot och ett hårdnande debattklimat. Politiker och opinionsbildare har med rätta betonat vikten av ett respektfullt offentligt samtal. Den principen måste gälla även när måltavlan är poliser.

Magdalena Andersson bör därför ge ett tydligt besked. Tar hon avstånd från budskapet att "hela Malmö hatar polisen"? Är hon beredd att ge Vänsterpartiet ministerposter i en regering om partiet inte tydligt markerar mot denna typ av retorik? Och hur ser hon på att en av den socialdemokratiska offentlighetens mest inflytelserika tidningar väljer att försvara slagord om hat mot polisen?

Det handlar ytterst inte om en enskild ramsa i ett demonstrationståg. Det handlar om vilket samhälle vi vill bygga. Ett samhälle där vi kan diskutera polisens befogenheter, granska enskilda ingripanden och kritisera missförhållanden är ett fritt samhälle. Men ett samhälle där hat mot poliser normaliseras av politiska företrädare och opinionsbildare riskerar att underminera respekten för den institution som ytterst ska försvara allas vår frihet.

Polisen förtjänar att granskas när den gör fel. Men den förtjänar också respekt när den gör rätt. Och just nu finns det många poliser som, med stora personliga risker, bidrar till att göra Sverige tryggare.

Det borde vara en självklar utgångspunkt för varje parti som vill leda landet

Det finns få saker som provocerar människor mer än när det offentliga gör vardagen krångligare utan att leverera någon tydlig förbättring. Brandskyddskontrollerna i Norrtälje kommun är ett talande exempel på just detta. 

Sedan kommunen valde att ta över brandskyddskontrollerna i egen regi har sotning och brandskyddskontroll skiljts åt. Tidigare kunde båda momenten genomföras vid samma besök. Numera kommer sotaren vid ett tillfälle och räddningstjänsten vid ett annat.

På pappret kan det framstå som en mindre förändring. I verkligheten innebär det fler resor, mer administration och större besvär för fastighetsägare. För den som bor i skärgården kan det handla om långa transporter, förlorad arbetstid och ökade kostnader bara för att vara på plats när kommunen kommer.

Räddningstjänsten motiverar förändringen med att brandskyddskontroll är myndighetsutövning och därför bör hanteras separat. Det är ett resonemang som har en logik. Ingen ifrågasätter behovet av noggranna kontroller eller vikten av ett starkt brandskydd.

Men det är inte där problemet ligger. Frågan är inte om kontrollerna ska genomföras. Frågan är varför kommunen har valt en organisation som gör dem mer omständliga, dyrare och mindre effektiva.

När verksamheten togs över i kommunal regi var löftena högt ställda. Kvaliteten skulle höjas, rättssäkerheten stärkas och verksamheten bli mer effektiv. Det är ambitioner som de flesta kan ställa sig bakom.

Resultaten pekar tyvärr åt ett annat håll. Sedan övertagandet har genomförandegraden för brandskyddskontroller minskat. Färre kontroller genomförs i tid, samtidigt som risken ökar för att lagstadgade kontrollintervall inte hålls. Det är svårt att beskriva det som en framgång.

Inte heller ekonomiskt har reformen levt upp till förväntningarna. Inför övertagandet talades det om lägre kostnader. Någon sådan utveckling har inte blivit verklighet. Tvärtom ligger taxorna för brandskyddskontroll i Norrtälje på en nivå som är betydligt högre än i flera jämförbara kommuner, däribland Värmdö.

Det är en utveckling som borde oroa fler än dem som väntar på nästa brandskyddskontroll. För i grunden handlar frågan om något större: hur kommunens resurser används.

När en reform leder till högre kostnader, mer administration och sämre resultat finns det anledning att ompröva den. Prestigen får aldrig bli viktigare än verkligheten.

Norrtälje kommun bör därför se över dagens modell och återinföra möjligheten att samordna sotning och brandskyddskontroll där det är praktiskt möjligt. Det skulle minska krånglet för invånarna, använda skattemedlen mer ansvarsfullt och samtidigt säkerställa att fler kontroller faktiskt genomförs.

Det är därför bra att Liberalerna nu driver denna fråga.

En rapport från Rädda Barnen visar att barnfattigdomen i Sverige ökar, och att allt fler barn växer upp i hushåll där pengarna inte räcker till. Barnfamiljernas ekonomi har urholkats när samhällets stöd inte har hängt med. I Norrtälje kommun handlar det om nästan 1 500 barn. Enligt SCB blir gruppen som inte har råd att åka på en veckas semester större, och värst är det för ensamstående arbetarkvinnor där hela 39 % inte har råd att åka på en veckas semester per år.

Barn väljer inte sina uppväxtvillkor. De kan inte påverka om en förälder blir arbetslös, sjukskriven eller tvingas leva på en låg inkomst. Därför kan inte heller deras möjligheter i livet få avgöras av just det. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet måste se till att alla barn får en trygg uppväxt – oavsett föräldrarnas ekonomi.

Inför sommaren är det många familjer som inte har några planer alls. Region Stockholms beslut om gratis kollektivtrafik för barn och unga under loven underlättar en del. Norrtälje kommuns satsning på Aktivitetsbanken och det avgiftsfria Mitt Sommarlov gör också skillnad. Men för många familjer räcker det inte. Hindren är ofta små för den som har pengar, men stora för den som saknar dem. Bussen går inte dit aktiviteten finns eller matsäcken kostar pengar.

Barnafödandet är det lägsta på decennier och att skaffa barn är för många ett stort ekonomiskt risktagande. En paradox är att när det föds färre barn sker samtidigt på många håll nedskärningar i förskola och skola som gör att barngrupperna blir större. I Norrtälje har dock Mittenkoalitionen, tillsammans med Vänsterpartiet, lagt ett uppdrag att ta fram en handlingsplan för hur de allra största barngrupperna i förskolan ska bli mindre med bibehållen lärartäthet. Förskolan och skolan har ett tydligt kompensatoriskt uppdrag och ska bidra till att jämlika förutsättningar för varje barn. Därför är satsningar på små grupper och utbildad personal oerhört betydelsefulla för barns framtida möjligheter.

Men familjen är också viktig. Det är viktigt att familjen, hur den än ser ut, har möjlighet ge sina barn goda förutsättningar. Partierna har insett detta och flera partier lanserade därför under Almedalsveckan olika vallöften riktade direkt till familjerna. Kristdemokraterna vill höja barnbidraget till 2 000 kronor i månaden. Det är dock värt att minnas att partiet under den gångna mandatperioden inte har genomfört någon sådan förstärkning av barnfamiljernas ekonomi. Dessutom har regeringen infört kvalificeringsregler som innebär att nyanlända familjer inte längre omfattas av välfärdssystemen. Moderaterna i sin tur lovar skatteavdrag som kan ge en familj med två arbetande föräldrar ca 5000 kronor mer i månaden. Insatser som billigare kollektivtrafik (Mp), levande landsbygd (C) och slopat karensavdrag (S) påverkar givetvis också barnfamiljer positivt, även om mer indirekt.

Vänsterpartiet lanserade ett familjepaket med konkreta insatser som 15 000 kr i bebispeng när första barnet föds, höjt barnbidrag med 500 kr i månaden och extra tillägg på 300 kr i månaden för ensamstående. Utöver detta höjda bostadsbidrag och 100 nya öppna förskolor runt om i landet. Partiet vill också satsa på avgiftsfria sommarlovskort i kollektivtrafiken, kort som också ska innebära fritt inträde till vissa museer och andra attraktioner.

Vänsterpartiets familjepaket skulle innebära lättnader för de 1500 barn och unga i kommunen som växer upp under knappa förhållanden. Det skulle innebära skillnader för de ensamstående som idag inte kan åka på en veckas semester med barnen. Skillnaden mellan Moderaternas och Vänsterpartiets förslag handlar främst om synen på välfärden. Moderaternas modell bygger på att den som arbetar ska belönas medan Vänsterpartiet menar att barn inte ska ha sämre livsvillkor därför att en förälder är arbetslös, sjuk eller ensamstående.

Barn väljer inte sina föräldrar. Därför kan inte livsvillkoren helt avgöras av föräldrarnas ställning på arbetsmarknaden. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet investerar i barn – inte därför att det är välgörenhet, utan för att det är grunden för ett demokratiskt och hållbart samhälle. Vänsterpartiets familjepaket tar sin utgångspunkt just där: i barnens behov, inte i föräldrarnas lönebesked.

För många människor i Norrtälje kommun är bilen inte en lyx utan en förutsättning för vardagen. Den som bor utanför Stockholms innerstad kan inte välja bort bilen när barnen ska till träningen, när man ska till jobbet eller när äldre anhöriga behöver hjälp. Därför har höga drivmedelspriser slagit särskilt hårt mot landsbygden.

Från den 1 juli sänks skatten på bensin och diesel ytterligare. Den nya skattesänkningen innebär att priset vid pump blir omkring tre kronor lägre per liter jämfört med tidigare nivåer. Samtidigt ligger de tidigare sänkningarna av drivmedelsskatten kvar, vilket innebär att svenska bilister nu får några av Europas lägsta drivmedelspriser. Sverige har på bara några år gått från att ha bland de högsta priserna till att ligga bland de lägsta.

På många stationer i början av juli ligger priset på 95-oktanig bensin omkring 14 kronor per liter medan dieseln kostar ungefär lika mycket eller något mindre beroende på station och ort. Så sent som sommaren 2022 kostade bensinen över 20 kronor per liter och dieseln närmade sig 30 kronor på vissa håll. Socialdemokraterna och Miljöpartiet höll på att ta död på Sverige.

Skillnaden för en vanlig barnfamilj eller för en bilberoende hantverkare är betydande. Utan Sverigedemokraterna hade många tvingats lägga tusenlappar mer på drivmedel. Bara för att miljöpartister och socialdemokrater ska lura sig själva att det förändrar något alls i världen. För företag med flera servicebilar eller transporter handlar det om tusenlappar varje månad som i stället kan användas till investeringar, löner eller nya anställningar.

Kritiker menar att billigare drivmedel är fel väg att gå. Men den som bor i en storstad med tunnelbana utanför dörren har ofta svårt att förstå verkligheten i stora delar av Sverige. För människor i Norrtälje kommun finns sällan något realistiskt alternativ till bilen. Att beskatta människor för att de måste ta sig till jobbet är inte klimatpolitik utan regional orättvisa.

Sverigedemokraterna gick till val på att sänka drivmedelspriserna. Genom Tidösamarbetet har partiet redan bidragit till sänkt reduktionsplikt och lägre drivmedelsskatter. Nu kommer ytterligare lättnader som gör verklig skillnad för hushållens ekonomi. Den tillfälliga skattesänkningen gäller fram till slutet av november, men den visar också att politiska beslut spelar roll och att höga drivmedelspriser inte är någon naturlag. Sverigedemokraterna har tydligt visat att de står på vanliga svenskars sida.

För de som bor utanför storstädernas tunnelbanekartor är detta mer än en skattefråga. Det handlar om möjligheten att bo kvar, arbeta och leva på landsbygden utan att straffbeskattas för att man behöver bilen.

Det är en utveckling som förtjänar att välkomnas.

Norrtälje kommun innehar några rekord i Sverige och alla ligger runt 30 000.

Vi har 30 000 enskilda avlopp, vi har 30 000 enskilda vattentäkter och vi har nästan 30 000 fritidshus.

Detta gör Norrtälje kommun unikt på många olika sätt, men innebär det att kommunen är en exotisk plats som är till för besökare? Under sommaren tredubblas befolkningen och belastningen ökar på samhällsservice, inte minst på vatten och avlopp. Samtidigt lever många av Roslagens småföretagare av sommarbefolkningen, men alla som sett en återvinningsstation efter midsommarhelgen vet att det inte är lätt för ett samhälle att ställa om på det viset.

För människorna som kommer hit är det som vanligt, liv och rörelse. För oss som bor här blir det en stor skillnad. Ibland frågar människor som älskar sommar i Roslagen mig: Vad gör ni på vintrarna då?

Ja, de flesta av oss arbetar, gymmar, hjälper barnen med läxorna och kör dem till olika aktiviteter. Kanske är vi engagerade i barnens idrottsklubb, kanske kämpar vi på med det egna företaget fler timmar än vad ett vanligt kontorsarbete innebär. Det kan krävas för att få verksamheten att gå runt året om. Balansen att tillhandahålla samhällsservice för en tredubbel befolkning under några månader och sedan upprätthålla servicen vintertid med samma kvalitet.

På sommaren är det listningsstopp på de två stora vårdcentralerna i Norrtälje. Det beror på att sommarboende annars listar om sig för ett eller två besök under semestern, vilket belastar vårdcentralen både arbetsmässigt och ekonomiskt eftersom listningsersättning inte utgår då de listar tillbaka sig på sin ordinarie vårdcentral i Stockholm igen efter besöket/semestern. Listningsstopp gör dessvärre att övriga vårdcentraler blir extra belastade med dessa besök.

Samtidigt som de flesta vill ha semester är vården, omsorgen och samhällsservicen extra belastad i kommuner som Norrtälje. Servicen måste dock fungera även för dem som bor här året om. Nu har Norrtäljeborna äntligen fått tillgång till cancerbehandling på hemmaplan året om. Hemtjänsten måste kunna åka ut på öarna, även när underlagen minskar under vinterhalvåret.  För att det ska vara möjligt krävs det att vägar plogas och sandas och att uppfarter skottas. Så det finns att göra på vintern också, men går det att få ekonomi i det?

Akutsjukhuset ska vara öppet dygnet runt, även de nätter då det ”bara” kommer in en orolig äldre dam med näsblod. Människors rätt till trygghet och service ska inte kunna mätas i kvantitet. Den äldre kvinnans oro är inte mindre värd än trettio fotbollssupportrar som skadats vid ett derby. Att utföra 1000 operationer av samma sort ger skicklighet, men att utföra 75 helt olika operationer ger en annan typ av skicklighet. Ambulanser från Stockholm behöver täcka upp för Norrtäljeambulansen på samma sätt som de täcker upp inåt Stockholm. Att ha helikoptern placerad i Norrtälje har givit kortare väntetider för patienter i Roslagen, vilka annars är de som har längst väntetider för prehospital vård.

Landsbygdens livskraft året om måste säkras genom lösningar som skiljer sig från de i storstaden. Samarbeten, entreprenörskap och flexibilitet blir viktiga ingredienser för att undvika sårbarhet i systemen. Kanske behöver samarbeten tydligare utvecklas mellan stad och land?

Om maten på tallriken i stan kom från landsbygden runt om staden, om elektriciteten i lägenheten var närproducerad, om företaget hade en filial på mindre ort där personalen roterades, om utbildningsmöjligheter med billiga studentlägenheter erbjöds i landsbygdskommuner, om en viss del av praktiken på utbildningen var förlagd till enheter utanför stan, om personal som vill ha semester i november erbjöds sommartjänstgöring på en sommarort?

Jag tror att hållbarhet och robusthet byggs genom att tillsammans skapa en förståelse för att det finns en vardag med fest, sorg, tristess och glädje överallt, att vi alla bidrar och är viktiga för varandras välmående. Det mesta av Sverige är landsbygd. Livet måste fungera där året om.

Kommunerna måste sluta vara bromsklossar för företagen. När en restaurangägare väntar i månader på serveringstillstånd, när ett byggföretag fastnar i årslånga bygglovsprocesser eller när småföretagare tvingas pausa investeringar i väntan på besked, är det inte bara en administrativ fråga. Det är ett tillväxthinder. 

Därför är Liberalernas förslag om lagstadgade maxgränser för kommunala handläggningstider ett välkommet steg mot en mer företagsvänlig offentlig sektor.

I dag råder stora skillnader mellan kommunerna. Vissa levererar snabba och rättssäkra beslut, medan andra låter ärenden bli liggande utan tydliga konsekvenser. För företagen innebär detta osäkerhet, ökade kostnader och i värsta fall uteblivna satsningar. Särskilt hårt drabbas småföretagare, som sällan har råd att vänta i månader eller år på ett myndighetsbeslut.

Att kommuner som överskrider tidsgränserna ska tvingas betala tillbaka tillsyns- och tillståndsavgifter är därför rimligt. Den som inte levererar den tjänst man tar betalt för ska inte heller få behålla avgiften. Principen är självklar i privat sektor och borde vara det även i offentlig verksamhet.

Kritiker kommer sannolikt att hävda att kommunerna redan är hårt belastade och att problemen beror på resursbrist. Men just därför behövs tydliga incitament. Utan krav på resultat riskerar långa handläggningstider att permanentas och normaliseras.

Sverige behöver fler företag som vågar investera, anställa och expandera. Då krävs också myndigheter och kommuner som förstår att tid är pengar. Ett samhälle där tillståndsprocesser drar ut på tiden år efter år är inte bara ineffektivt; det undergräver förtroendet för det offentliga.

Liberalerna pekar här på ett problem som länge har tillåtits växa i det tysta. Lagstadgade maxgränser för kommunala handläggningstider skulle ett välkommet steg mot ett bättre företagsklimat i alla kommuner.

Almedalsveckan är över och sommaren tar vid. Men efter semestern väntar ett val där väljarna ställs inför två tydligt olika alternativ för Sveriges framtid.

På den ena sidan finns regeringsunderlaget som under mandatperioden genomfört stora delar av den politik man gick till val på. Migrationen har minskat, kriminalpolitiken har skärpts och Sverige har fått en tydligare riktning efter många år av politisk turbulens.

På den andra sidan står ett socialdemokratiskt maktparti som allt oftare omges av frågor om moral, mörkläggning och kriminella kopplingar.

Botkyrka-affären har blivit symbolen för problemet. Under lång tid avfärdades uppgifter om kopplingar mellan socialdemokratiska miljöer, offentligt finansierade verksamheter och organiserad brottslighet som politiska angrepp. Men granskningar har visat att en person med kopplingar till grov kriminalitet deltog i det uppmärksammade maktskiftet inom partiet i Botkyrka 2023.

Samtidigt ville det dåvarande kommunalrådet Ebba Östlin stänga verksamheter efter larm om gängkopplingar. Kort därefter förlorade hon makten och utsattes dessutom för hot. Trots detta fortsätter Socialdemokraterna att hävda att det saknas belägg för infiltration.

Partiledningen hänvisar till sina egna interna granskningar. Problemet är att de knappast har undanröjt frågetecknen. Tvärtom har nya uppgifter fortsatt att försvaga partiets förklaringar.

Botkyrka är dessutom inte den enda affären. Avslöjandena kring partiets lotteriverksamhet visade hur äldre människor utsattes för aggressiva försäljningsmetoder samtidigt som personer med kopplingar till organiserad brottslighet förekom i verksamheten. Även där följde samma mönster: förnekanden, bortförklaringar och påståenden om okunskap.

Det väcker större frågor om hur Socialdemokraterna använder sin makt och sina nätverk av bolag, organisationer och offentligt finansierade verksamheter. När kritiken kommer möts den ofta av interna utredningar och krav på att omvärlden ska acceptera partiets egen version av händelserna.

Därför borde frågan om Socialdemokraternas relation till kriminella miljöer och deras omfattande maktapparat bli en central fråga i valrörelsen. Ett parti som vill styra Sverige måste tåla samma granskning som det kräver av andra.

Valet 2026 handlar inte bara om höger eller vänster. Det handlar också om förtroende, ansvar och maktens gränser. Efter Botkyrka och de senaste årens avslöjanden har väljarna anledning att kräva betydligt fler svar än de hittills fått.

Den stora jämställdhetsfrågan 2026 handlar om friheten att få vardagen att fungera. Hur får familjer livet att gå ihop?  

För många småbarnsföräldrar är det inte viljan som saknas. Problemet är att dygnet har för få timmar. Att hinna hämta på förskolan eller vabba utan dåligt samvete, att sköta arbetet, ta hand om barnen och samtidigt finnas där för en åldrande förälder är en utmaning som allt fler känner igen.

När vardagen inte går ihop är det fortfarande oftast kvinnor som betalar priset. I form av mer stress, lägre inkomster, sämre pension och färre möjligheter att göra karriär. Det märks i hela landet, också här i Norrtälje kommun.

Därför presenterar Liberalerna nu en ny inriktning för jämställdhetspolitiken: livspusselfeminism. Utgångspunkten är enkel. Politikens uppgift är inte att tala om hur människor ska leva sina liv. Politikens uppgift är att ge människor bättre möjligheter att välja själva.

Liberalerna föreslår därför bland annat en jämställdhetsbonus på 30 000 kronor per barn för föräldrar som delar lika på föräldraledigheten. Liberalerna vill också införa ett småbarns-RUT för familjer med barn under 12 år, som ger barnfamiljer möjlighet att köpa avlastning när åren är som mest intensiva. Dessutom vill Liberalerna stärka barnfamiljernas ekonomi genom lägre skatt på arbete och ett barnavdrag.

Det handlar alltså om reformer som gör verklig skillnad i människors vardag. Det är reformer som ger människor mer tid, större frihet och bättre möjligheter att förena arbete med familjeliv.

Här i Norrtälje, liksom i resten av Sverige, avgörs nämligen jämställdheten runt köksbordet, vid förskolegrinden och på arbetsplatserna. Där fattas varje dag de beslut som formar människors liv – vem som vabbar, vem som går ned i arbetstid och vem som tackar nej till nästa karriärmöjlighet.

Därför handlar Liberalernas jämställdhetspolitik mindre om pekpinnar och mer om frihet. Mindre om symboler och mer om lösningar. Mindre om konflikt och mer om att ge människor makten över sin egen vardag.

För ett samhälle blir starkare och mer jämställt när familjer får livet att fungera.