Skolan ska vara en plats för kunskap, gemenskap och framtidstro. Barn ska kunna gå till skolan utan rädsla, föräldrar ska känna sig trygga och skolans personal ska veta att det finns beredskap när något allvarligt inträffar.

Efter händelsen i Fagersta är det naturligt att ställa frågor om hur väl våra skolor är rustade för att hantera hot och våld. Vi kan aldrig helt eliminera risken för att en enskild människa begår ett våldsdåd. Men vi kan göra mer för att förebygga, upptäcka varningssignaler och minska konsekvenserna.

Det förebyggande arbetet är avgörande. Skolan måste kunna fånga upp elever som mår dåligt, hamnar i destruktiva miljöer eller riskerar att falla ur undervisningen. Därför måste skola, elevhälsa, socialtjänst och polis kunna samarbeta effektivt. Ingen ung människa ska behöva falla mellan stolarna.

Den psykiska hälsan är en viktig del av detta. Elevhälsan behöver vara stark nog att upptäcka problem tidigt, samtidigt som barn och unga som behöver psykiatrisk vård måste få hjälp i tid. Tidiga insatser kan både förebygga lidande och minska risken för att problem växer sig stora.

Men förebyggande arbete räcker inte. Skolorna måste också vara förberedda på att hantera allvarliga situationer. Alla skolor behöver ha beredskapsplaner för allvarliga våldssituationer och arbeta löpande med säkerheten. Personal och skolledningar behöver veta vad de ska göra när något händer. Rutiner måste övas och samarbetet med polis och andra samhällsaktörer fungera.

Efter Fagersta måste händelseförloppet analyseras noggrant. Vilka varningssignaler fanns? Hur fungerade kommunikationen? Var rutinerna tillräckliga? Och vad kan andra skolor lära sig?

Skolans säkerhet kan heller inte skiljas från samhällets förmåga att upptäcka psykisk ohälsa, motverka radikalisering och stoppa rekrytering till våld. Mycket av ungas sociala liv sker på nätet, och det förebyggande arbetet måste därför också finnas där.

Målet är enkelt: ingen elev eller lärare ska behöva gå till skolan och känna att samhället inte är förberett. Vi måste göra allt vi kan för att förhindra skoldåd. Men när det otänkbara ändå händer måste skolorna ha kunskapen, beredskapen och stödet att agera.

Och efteråt måste vi fråga vad vi kan lära oss och göra det bättre nästa gång.

Det är det minsta vi är skyldiga våra barn, elever och lärare.

När invånarna säger att trygghet är den näst viktigaste frågan inför valet, vad menar de då? Är det som min mamma sa till mig, att trygghet är när jag vet att jag kommer fram och får prata med någon när jag ringer vårdcentralen? Att jag får en snabb tid och ett gott bemötande? Eller är trygghet när jag lämnar mina barn på förskolan på morgonen och vet att någon ser dem, utmanar dem och tröstar dem under dagen när jag arbetar? Är trygghet att veta att jag inte kommer att behöva bo kvar hemma när jag börjar bli så dålig att jag inte längre kan gå i trappan eller ta bilen för att handla? Är trygghet att få utöva min tro utan att riskera trakasserier? Att det kommer rent vatten ur kranen? Att kollektivtrafiken fungerar så att jag kan ta mig till och från hemmet/jobbet? Eller är trygghet att få sjunga i kören varje torsdagkväll och ta en fika efteråt?

Trygghet kan vara så många olika saker; en bostad, ett arbete, mat på bordet, rätten att vara mig själv och ett nätverk av människor som bryr sig om mig.

Ändå talas det oftast om övervakningskameror, fler poliser, fler väktare, mer disciplinära åtgärder i skolan och hårdare straff när vi pratar om trygghet. Det är också inslag i ett tryggt samhälle, men bara en väldigt liten del av det som grundar tryggheten. Det är inslag som kan behövas när någonting inte längre är tryggt, men bygger i väldigt liten utsträckning upp trygghet och förtroende mellan människor. Polisen ska vara tillgänglig och synlig, ja, men blir det väldigt många poliser och väktare på en plats kan det skapa mer otrygghet eftersom det ger signaler i sig att någonting kan hända.

Det är viktigt att vi talar om trygghet för trygghet är en förutsättning för att människan ska fungera, för att barn ska lära sig något i skolan, för att vi ska våga umgås med varandra och delta i aktiviteter utanför hemmet. Trygghet är också en förutsättning för psykisk hälsa. Därför är det också viktigt att vi pratar om vad trygghet är.

Varje år dör nästan 500 barn i Sverige. Deras föräldrar vittnar om att verkligheten inte går att ta in. Men efter två veckor förväntas föräldrar återgå till jobbet och vardagen, utan sitt barn. 

Liberalernas förslag om att införa ett stöd som ger föräldrars sorg fullt utrymme under sex månader är ett ovanligt mänskligt politiskt förslag som borde kunna samla stöd långt utanför de egna partileden.

Utgångspunkten är egentligen självklar: sorg är inte en sjukdom. Ändå har vi byggt ett system som i praktiken tvingar människor att bli patienter för att få tid att sörja.

Den som förlorar en livspartner, ett barn eller ett syskon kan befinna sig mitt i sitt livs största kris och samtidigt förväntas fungera på arbetet som vanligt. Klarar man inte det återstår ofta sjukskrivningen. Vårdcentralen ska kopplas in, arbetsförmågan bedömas och Försäkringskassan avgöra om sorgen har gjort människan tillräckligt sjuk. Det är både fyrkantigt och ovärdigt. Särskilt brutal blir situationen för föräldrar som förlorar ett barn.

Nästan 500 barn dör varje år i Sverige. Bakom varje sådan siffra finns en familj vars tillvaro på ett ögonblick förändras för alltid. Att samhällets stöd då ska mätas i ett fåtal veckor vittnar om ett system som inte riktigt förstår vad sorg innebär. Liberalernas förslag att ge föräldrar möjlighet till sorgepeng under sex månader är därför både rimligt och välkommet.

Minst lika viktig är tanken på en mer flexibel sorgepeng när en vuxen närstående dör. Sorg följer ingen kalender och den låter sig inte pressas in i administrativa mallar. Den kommer i vågor. En människa kan ena dagen finna tröst i att gå till arbetet och nästa dag knappt förmå sig att lämna hemmet. En födelsedag, en doft, ett fotografi eller årsdagen av ett dödsfall kan plötsligt göra förlusten lika närvarande som den första dagen. Därför är Liberalernas idé om sorgedagar som kan användas när de faktiskt behövs under året efter dödsfallet särskilt klok.

Den som orkar och vill arbeta ska kunna göra det. Den som behöver stanna hemma när sorgen slår till ska kunna göra det utan att först behöva övertyga vården och myndigheterna om att en fullständigt mänsklig reaktion på en förlust är en medicinsk åkomma.

Det finns också något djupt liberalt i förslaget. Ett trygghetssystem ska finnas där när människan behöver det, men det ska också respektera hennes självbestämmande. Staten behöver inte bestämma exakt hur en människa ska sörja eller vilka dagar sorgen ska vara som tyngst. Människor är olika. Sorgen är olika. Därför måste också stödet kunna anpassas efter människan, snarare än att människan tvingas anpassa sig efter systemet. Det är en viktig princip som borde prägla betydligt fler delar av välfärden.

Politiken kan naturligtvis aldrig ta bort sorgen. Ingen ersättning kan fylla stolen som plötsligt står tom vid köksbordet. Ingen reform kan ersätta ett barn, en partner eller ett syskon. Men politiken kan bestämma hur samhället möter den som drabbats. Med diagnoser, misstänksamhet och fyrkantiga regler, eller med tillit, värdighet och medmänsklighet. Liberalernas förslag väljer det senare. Det förtjänar beröm. Sorg är priset vi betalar för att ha älskat någon. Den ska inte behöva sjukförklaras för att samhället ska ge oss tid att bära den.

Den före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Jan Emanuel Johansson har sagt att han inte kan rösta på Socialdemokraterna i valet. Det får Norrtäljebon och socialdemokraten Måns Nilsson att tappa fattningen. "Värdegrund…. Äckel!!! Äckel!!! Nynationalism = nazism!" skriver han på sin facebook-sida.

Till Nilssons inlägg delas en bild där Jan Emanuel låtit sig fotograferas med en sverigedemokratisk kvinnlig politiker. Tyvärr är denna reaktion talande för Socialdemokraterna. Istället för att lyssna på Jan Emanuels kritik, istället för att åtminstone försöka förstå, faller man genast ner i ren galenskap.

Det Jan Emanuel har sagt är att han är besviken över att Socialdemokraterna som parti inte längre företräder arbetare. Den grupp som varit ryggraden i arbetarrörelsen inklusive partiet går idag över till andra partier. Det är helt korrekt att arbetarna lämnar Socialdemokraterna. Detta är lätt att belägga och jag har själv skrivit en rapport om saken. I förra valet röstade 32 % av arbetarna på Socialdemokraterna och 29 % på Sverigedemokraterna.

Jan Emanuel själv tycks mena att hans besvikelse med Socialdemokraterna beror på att de misslyckats med arbetskraftsinvandringen, invandringen generellt och med välfärdsreformer. Han anser sig vara ideologisk socialdemokrat men att partiet övergett den egna ideologin. Istället för att fokusera på välfärd, låga priser på mat och livsmedel samt en fungerande arbetsmarknad har partiet fallit ner i mångkulturideologi.

Socialdemokraterna skulle kunna försöka förstå vad som gått fel. Men de är inte intresserade. Istället vill de likt Måns Nilsson skrika om nazism. Det här är djupt oroande för Sverige som land. Socialdemokraterna har en lång väg att gå om de ska komma tillbaka till sans och förnuft.

Därför är lösningen för alla vanliga svenskar just nu enkel. Gör som Jan Emanuel: Rösta på något annat än Socialdemokraterna.

Sverigedemokraterna kräver att regeringen benådar alla som dömts för förtal efter att ha varnat för dömda sexbrottslingar. Jimmie Åkesson och Henrik Vinge presenterade kravet utanför Stockholms tingsrätt medan aktivisten Jonathan Alvén står åtalad för att ha spridit uppgifter om dömda sexualförbrytare. Vinge ser dem som varnat för pedofiler som hjältar snarare än brottslingar. Åkesson anser att lagen har använts på ett sätt som saknar rimlighet och går emot vad de flesta uppfattar som rättvisa.

Jag skulle själv inte kunna se mig i spegeln om jag inte stod upp för dem som varnat för pedofiler. Vanliga föräldrar med små barn har dömts i rätten endast för att de berättat sanningen om att en dömd pedofil eller sexualförbrytare bor eller rör sig i området. De har tvingats riskera böter skadestånd och ibland fängelse för att upprepa det som redan finns i offentliga domar. Sådana domar skadar förtroendet för hela rättssystemet.

Finns det situationer där lagen inte bör följas blint. Ja, när politiken har blivit så eftersatt att reglerna leder till orimliga resultat. Förtalsbestämmelserna borde ha moderniserats för länge sedan. Sociala medier och den snabba spridningen av information har gjort det möjligt för vanliga människor att varna varandra men lagstiftningen straffar den som säger sanningen om en dömd förövare medan barns trygghet prioriteras lägre.

Samma kritik kan riktas mot SD. Partiet har under mandatperioden haft stort inflytande utan att genomföra den förändring som behövs. Andra brådskande frågor har tagit plats och förhandlingar med Moderaterna Liberalerna och Kristdemokraterna har varit nödvändiga. Nu försöker man dock korrigera det som blivit fel. Det är sällsynt i svensk politik att ett parti aktivt kräver att staten ger upprättelse till dem som straffats för att ha talat sanning om dömda sexualförbrytare.

Det är rätt och riktigt. De som dömts för förtal efter att endast ha berättat om en dömd pedofil eller våldtäktsman har inte skadat någon oskyldig person. De har velat skydda barn och grannar. En benådning underminerar inte rättsstaten. Den reparerar det som rättsstaten själv har brustit i.

Den här frågan hör till de viktigaste inför valet. Inte för att den skapar stora rubriker utan för att den handlar om något grundläggande. Ska vi fortsätta straffa dem som varnar för farliga personer eller ska vi ge dem upprättelse. Jag står för det senare.

Under våren har Norrtälje kommun frågat ungdomar på sex skolor vad som behöver bli bättre för dem och andra unga i kommunen. Totalt kom 441 förslag in.

Det är många synpunkter, högt och lågt, men när man läser igenom dem framträder en tydlig bild. Som det står i rapportens slutsats: unga behöver kunna ”ta sig fram, ha något att göra och känna sig trygga.”

Jag börjar med det sistnämnda.

Flera unga beskriver otrygghet på offentliga platser, inte minst vid busstationen. De efterfrågar bättre belysning, fler fältare, ordningsvakter och poliser. Kort sagt: mer vuxennärvaro där den behövs. Särskilt allvarligt är att två unga tjejer uttryckligen beskriver att de är rädda för att gå ute ensamma.

Tryggheten är grunden till allt, och här vill vi göra mer. Bland annat vill vi införa kommunala trygghetsbilar med väktare som kan röra sig i hela kommunen. De ska kunna finnas där behovet är som störst, skapa synlig närvaro, prata med invånare, förebygga otrygghet och vid behov larma polis eller ordningsvakter. Vi vill också ha fler fältsamordnare och använda kamerabevakning på otrygga och brottsutsatta platser. Busstationen och andra platser där många unga rör sig ska vara trygga även kvällstid.

Kommunen bestämmer inte hur många poliser som finns i Norrtälje. Men det får aldrig bli en ursäkt för att inte göra det vi själva kan göra.

Det andra tydliga budskapet är att unga vill ha mer att göra.

Fritidsgårdar och mötesplatser återkommer, men också idrott, spontanidrott, skateparker, sporthallar, bad och evenemang. Flera efterfrågar också mer möjligheter för äldre ungdomar.
Det ligger nära mycket av det vi vill genomföra under kommande mandatperioder. Vi vill göra ett ordentligt idrottslyft med mer is, fler planer och bättre möjligheter till spontanidrott. Vi vill också utveckla aktiviteter för barn och unga i hela kommunen och få ut ”Fritidsledare på vift” till fler platser.

Alla ungdomar vill förstås inte spela fotboll eller hockey. Därför behövs också andra aktiviteter och mötesplatser. Kommunen ska inte tala om för unga vad de ska göra på fritiden, men vi kan skapa bättre möjligheter än i dag.

Sedan kommer kollektivtrafiken, där ungdomarnas besked är omöjligt att missa:

Fler bussar. Bussar som går oftare och passar skolans tider. Kvälls- och helgtrafik. Möjligheten att ta sig till träningen, träffa kompisar och komma hem efteråt.
För unga på landsbygden är fungerande kollektivtrafik en fråga om frihet och självständighet. En elev beskriver hur bussen går tre gånger om dagen och hur det gör det svårt både att träffa kompisar och delta i fritidsaktiviteter.

Så ska det inte behöva vara.

Vi kommer fortsätta driva på gentemot Region Stockholm, som ansvarar för kollektivtrafiken, för fler och bättre anpassade avgångar. Busstiderna måste fungera bättre med skola, fritidsaktiviteter och vardagen, inte minst på landsbygden.

Även skolmiljön återkommer: bättre skolmat, ventilation och toaletter samt mer stöd till elever som mår dåligt lyfts fram i svaren. Vi vill satsa på skolmat som barn faktiskt äter, fri frukt i grundskolan och en trygg skolmiljö med ordning och studiero. Fler unga ska också få chansen till sommarjobb och företagande.

Det jag särskilt uppskattar med rapporten är att den visar hur verklighetsnära ungdomarnas svar är. De har svarat med hjärtat och utifrån sin egen vardag. De pratar om bussen som inte går när träningen slutar, busstationen där man känner sig otrygg, skolmaten, fotbollsplanen och sommarjobbet.

Kort sagt: om sin vardag.

Rapportens rekommendation är att prioritera kollektivtrafik, fritid, trygghet och skolmiljö och fortsätta dialogen med unga.

Bra. Men efter 441 förslag måste nästa steg vara mer än ännu en dialog. Det måste bli verkstad.

Vi kan inte genomföra alla önskemål. Men huvudbudskapet är tydligt: unga vill känna sig trygga, ha något att göra och kunna ta sig dit och hem igen.

Kommunen har frågat. Ungdomarna har svarat. Nu måste politikerna visa att vi faktiskt lyssnade.

Äntligen är minutstyrningen i hemtjänsten borta i Norrtälje. Behoven ska styra insatserna och inte klockan. De som jobbar i hemtjänsten ska själva få avgöra insatserna - inte ett stenhårt minutschema i en dator.

Minutschemat var en följd av införandet av NPM-systemet, New Public Management. Det var ett försök att tillämpa näringslivets metoder i vården, och i offentlig sektor överhuvudtaget, en hjärtesak för den nyliberalistiskt anstrukna borgerligheten. Det fanns säkert behov av effektiviseringar, men det fanns också ett stort krux. Det var inte maskiner eller datorer det handlade om utan människor. Människor har olika behov, olika villkor, olika problem som inte kan lösas i ett excelark.

Systemet fungerade som ett omyndigförklarande av dem som arbetar i hemtjänsten. Klockan var viktigare än yrkeskunskapen. Det ledde till stress, en frustrerande känsla av att inte räcka till och till sämre vård.

Moderaterna i KSON  har hakat upp sig på att det fler personer har behov av äldreboende, särskilt boende, i vår kommun  än i andra motsvarande kommuner och menar att här finns en besparingsmöjlighet på 20 miljoner kronor.

Norrtälje har fler 80-åringar, 90-åringar och 100-åringar än många andra kommuner. Det betyder att behoven är annorlunda och kan verka kostnadsdrivande. Men så är det inte. Norrtälje har enligt en grundlig utredning klarat åldersexplosionen bättre än de flesta andra kommuner. Det som kan se ut som en besparingsmöjlighet på ett excelark blir något helt annat i möte med verkligheten. Och det är verkligheten som ska styra. Äldreomsorg och LSS kostar, men det är en fråga om medmänsklighet och rättighet som måste få kosta.

Det är människornas verkliga behov som ska mötas. När Moderaterna kräver besparingar ser de bara excelarken. Vi Socialdemokrater sätter människorna i första rummet.

Såklart går det att göra verksamheten bättre, ekonomiskt och framförallt kvalitativt. Ett exempel är att placera biståndshandläggare på vårdcentralerna, insatser utan biståndsbedömning och med  kostnadsfria trygghetslarm. Det snabbar upp processerna och underlättar för förebyggande åtgärder. Med lämpliga insatser kanske särskilt boende inte behövs eller kan skjutas fram i tiden   Det är en reform som redan pågår och som har stora möjligheter att ge resultat både i form av bättre livskvalitet och lägre kostnader.

När Socialdemokraterna styr är det individens behov som kommer i första rummet. Inte siffrorna på ett excelark. Vi kommer att fortsätta arbeta för en behovsstyrd vård på alla nivåer och vi kommer att fortsätta anställa fler, för att möta verkligheten och höja kvaliteten. Under mandatperioden har Regionen fått 2 500 nya medarbetare i vården. Fler kommer.

P.S. Glöm inte att kryssa Johannes Salo, nr 36 på Socialdemokraternas valsedel för Riksdagen.

Det tog tid. Alldeles för lång tid. Men nu rör sig regeringen äntligen i rätt riktning. Att återreglera lärarnas undervisningstid och minska den administrativa bördan är inte bara välkommet. Det är nödvändigt. Det är reformer som går till kärnan av skolans problem. För utan lärare som har tid att undervisa, finns det ingen fungerande skola. 

Under åratal har signalerna varit tydliga. Lärare vittnar om en arbetssituation som inte går ihop. Det som borde vara yrkets kärna – att planera, genomföra och följa upp undervisningen – pressas undan av dokumentationskrav, administration och sidouppgifter. Resultatet är inte svårt att räkna ut: stress, utbrändhet och i allt fler fall lärare som lämnar yrket.

Det här är inte en slump. Det är en direkt följd av politiska beslut. När staten på 1990-talet släppte kontrollen över lärarnas undervisningstid försvann också ett viktigt skydd. I stället öppnades dörren för en utveckling där undervisningstiden kunde pressas upp, samtidigt som tiden för för- och efterarbete krympte. Det kan ha sett effektivt ut på papperet – men i klassrummet blev konsekvenserna de motsatta.

Mindre tid för planering ger sämre undervisning. Sämre undervisning drabbar eleverna. Därför är det ett viktigt besked att regeringen, pådriven av Liberalerna, nu vill återinföra en reglering av lärarnas arbetstid. Ett tak för undervisning och ett golv för planeringstid är inte detaljstyrning – det är att återupprätta rimliga villkor för ett av samhällets viktigaste yrken.

Det är också välkommet att den administrativa bördan ses över. Krav som vuxit fram utan eftertanke rensas nu bort. Att utvecklingssamtal inte måste hållas slentrianmässigt varje termin och att mindre incidenter inte behöver dokumenteras in absurdum är inte nedskärningar – det är sunt förnuft. Lärare ska inte vara administratörer. De ska vara lärare.

Samtidigt räcker inte nationella beslut hela vägen. Även kommunerna måste ta sitt ansvar. I Norrtälje finns exempel på satsningar som faktiskt stärker yrkets attraktivitet – högre löner, bättre arbetsvillkor och konkreta förbättringar i vardagen. Det visar att förändring är möjlig.

Kontrasten mot andra delar av landet är talande. Där tvingas lärare spara på kaffe, arbeta i korridorer eller till och med på toaletter för att hinna med. På vissa håll får de själva samla in pengar till läromedel. Det är inte bara ovärdigt – det är ett systemfel.

Ska svensk skola återfå kvalitet och arbetsro krävs en tydlig prioritering: kunskap först, läraren i centrum.

Här förtjänar Liberalerna erkännande. I en politisk miljö där mycket handlar om symboler driver partiet konkreta reformer som faktiskt förbättrar undervisningen. Det är så skolpolitik borde se ut. För i slutändan är sambandet enkelt. När lärarna får tid att undervisa, får eleverna bättre undervisning. Och det är där allt börjar.

Idag börjar skolan igen efter sommaren för många av våra barn och ungdomar. I våras gick 88,3% av alla niondeklassare i de kommunala grundskolorna ut med behörighet till gymnasieskolans nationella program. För många av dem var skolavslutningen en början på något nytt. De visste redan vilken gymnasieskola de skulle börja på, vilket program de kommit in på och kanske redan vilka kompisar de kommer att gå tillsammans med i höst. De kunde börja förbereda sig, köpa det som behövs och framför allt se fram emot nästa steg.

Men så har inte sommaren sett ut för alla.

I Norrtälje kommun var det omkring 12 procent av eleverna som inte når gymnasiebehörighet. För många av dem har skolgången varit kantad av svårigheter. När deras klasskamrater går på sommarlov och vet vad som väntar i augusti kan de behöva gå hela sommaren i ovisshet. Först senare kommer beskedet om de får börja på ett introduktionsprogram och vilken väg som väntar.
Det är just de ungdomarna som kanske behöver samhällets stöd allra mest.

Därför är kommunens sommarjobb så viktiga. Alla ungdomar lyckas inte själva hitta ett jobb. Alla har inte föräldrar som har kontakter eller kan ordna en plats. Kommunala sommarjobb och Norrtälje kommuns satsning Egen sommar är insatser som ger lön, erfarenheter och en känsla av att vara behövd eller att klara av någonting på egen hand; erfarenheter av att lyckas.

Vi gör mycket bra, men vi kan göra mer för vad händer med de ungdomar som inte får ett sommarjobb och inte har en given plats på gymnasiet till hösten? Är det någon som tar kontakt med dem? Finns det någon som frågar hur sommaren känns när framtiden är oviss? Någon som pratar om vad som händer i höst och vilka vägar som finns? Annars är de ett lätt mål för rörelser som vill erbjuda snabba lösningar.

Gymnasieskolorna gör generellt, såvitt jag vet, ett viktigt och bra arbete för att ta emot de elever som inte är behöriga till gymnasiets nationella program. Där görs insatser för eleverna som vi kanske hade velat se mycket tidigare. Borde inte ansvaret för detta ligga på grundskolan? Det är där eleverna har gått i nio år och ibland kan jag nog tycka att de kommer ganska lindrigt undan.

Att omkring var åttonde elev lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet är inte bara en individuell känsla av misslyckande. Det är ett misslyckande för skolan och för samhället. Och det kostar dessutom stora pengar när gymnasieskolan sedan behöver lägga omfattande resurser på att reparera det som inte fungerade i grundskolan.

Sommarlovet mellan nian och gymnasiet ska inte vara en väntsal för dem som inte klarat skolan. Det ska vara en bro till framtiden. Kommunen behöver erbjuda sommarjobb till de ungdomar som inte hittar ett själva och alla ungdomar som svävar i ovisshet bör personligen kontaktas för att känna att även de är på väg mot framtiden.

Alla ungdomar behöver inte samma väg. Men alla har rätt att veta att det finns en väg. Det är det minsta vi kan kräva av en jämlik skola.

Ifrah Yuusuf berättar för Expressen hur hon som nioåring pressades att ta på sig slöjan. Det skedde delvis för att hon ville likna sin mamma, men framför allt för att omgivningen i det somaliska området krävde det. Hon levde under ständig kontroll. Äldre kvinnor skvallrade, männen höll koll på ensamstående mammor och varje felsteg riskerade att drabba familjen.

När hon en dag såg en flicka i mellanstadieåldern smyga av sig slöjan och gömma den i skolväskan förstod hon hur starkt förtrycket satt. Hon själv vågade aldrig göra samma sak. Den händelsen fastnade i minnet och blev en påminnelse om den osynliga gränsen mellan det tillåtna och det förbjudna som styrde hela hennes uppväxt.

I dag bär hon inte längre någon slöja. När hon ser fem- och sexåringar med huvudduk blir hon ledsen. Minnen från den egna barndomen kommer tillbaka och påminner henne om den frihet hon aldrig fick uppleva. Därför vill hon se ett förbud mot slöja på barn. Hon har sett hur kontrollen från grannar och äldre i området upprätthöll hedersnormerna långt starkare än föräldrarna själva. När familjen senare flyttade från det utsatta området märkte hon genast skillnaden. Plötsligt kunde hon andas friare och modern bad till och med om ursäkt för det som hänt.

Alltför länge har många i det offentliga samtalet beskrivit slöjan som bara ett klädesplagg. Den framställningen ignorerar verkligheten för de flickor som tvingas bära den. Vi måste sluta låtsas som att förtrycket av flickor och kvinnor inte finns. Det finns och det syns tydligt i de områden där hedersnormerna styr vardagen.

När Sverigedemokraterna tar upp frågan om slöjförbud gör de rätt. Att frågan länge behandlats som för känslig att diskutera har bara låtit hedersförtrycket fortsätta i det tysta. Ifrah Yuusufs erfarenhet visar att tystnaden kostar. Den skapar generationer av unga som växer upp utan att få äga sina egna kroppar och val. Det är dags att prioritera barns frihet framför rädslan att stöta sig.