Folkhälsa är ett samlingsbegrepp för hela befolkningens hälsotillstånd. En god folkhälsa innebär att hälsan är både så god som möjligt och så jämlikt fördelad som möjligt mellan olika grupper i samhället.

Efter att ha tagit del av Folkhälsomyndighetens rapport: Folkhälsan i Sverige 2026 - Ojämlikhet i hälsan och dess förutsättningar – utveckling över tid (Folkhälsan i Sverige 2026 — Folkhälsomyndigheten), kan jag konstatera att det finns flera områden att oroa sig över. Till exempel ökar skillnaden i medellivslängd mellan invånare med lägst utbildningsnivå och de med högst utbildningsnivå. Detta blir relevant för Norrtälje kommun som har den lägsta utbildningsnivån i Stockholms län enligt folkhälsokollen (Analysverktyg (folkhalsokollen.se)).

I folkhälsoarbetet pratar man om att arbeta med påverkbara hälsoklyftor för att förbättra folkhälsan generellt. Vad kan det då innebära? Jo, det handlar om förhållanden som går att påverka genom politiska insatser, exempelvis inom välfärdsområden; förskolan, skolan, möjligheten att delta i fritidsaktiviteter och socialförsäkringens utformning. Det handlar också om förebyggande hälsoarbete som friskvård och att inte utsätta människor för lättillgänglighet av skadliga varor som alkohol.

Rapporten visar att andelen som inte uppnår gymnasiebehörighet ökar totalt i befolkningen under perioden 2012–2025 och är vanligare bland dem vars föräldrar har kortast utbildning respektive lägst inkomst. Det är mer än 6 gånger så vanligt att gå ut nionde klass utan behörighet bland dem i gruppen med lägst inkomst jämfört med dem med högst. Enligt forskningen är en av de viktigaste faktorerna för att klara skolan ett starkt stöd från familjen, men där familjen inte förmår ge detta stöd behöver samhället kompensera. Enligt rapporten skulle 60% av de som inte tog gymnasieexamen 2025 ha kunnat göra det om alla hade haft samma förutsättningar som dem med högst hushållsinkomst.  Dessa resultat visar på att skolan måste arbeta mer utifrån sitt kompensatoriska uppdrag.

Forskning visar också att barn som har gått i en förskola av hög kvalitet (små barngrupper, utbildad personal, hög vuxentäthet) klarar sig bättre i livet, både genom att de når kunskapsmålen i grundskolan och sedan har bättre förutsättningar att få ett bra jobb och en god hälsa. Det finns m a o vetenskaplig evidens för vissa insatser, men för att de ska bli verklighet krävs politisk vilja.

På Folkhälsokollen går det att läsa att Norrtälje kommun har flest antal ohälsodagar i hela länet, och näst högst när det handlar om begränsande sjukdomar. Det kräver en ansvarstagande politik som fokuserar på människors hälsa. I stället vevar Liberalerna på om drive-in på Systembolaget och SD hakar på med att kräva söndagsöppet. Norrtäljemoderaterna uttrycker en ”positiv och frihetligt sinnad behandling av bil- och båtburna invånare och gäster”. Historiskt sett har Moderaterna motsatt sig en strikt promillegräns på sjön.

Politik som öppnar för ökad tillgänglighet till alkohol gynnar knappast folkhälsan eller den grupp elever som redan nu har det tufft med att nå kunskapsmålen, den grupp elever vars familjer är trasiga och saknar förmåga att ge det stöd som behövs. Detta är reformer som bara gynnar den grupp som borde kunna planera sina alkoholintag. Utöver detta slår Tidöregeringen ett slag för det vita snuset, som forskningen visat bidrar till psykisk ohälsa, framför allt hos flickor och kvinnor.

Folkhälsa är ett kollektivt begrepp som kräver insatser för kollektivet. Välfärdssamhället bygger på att även den starke gynnas av att den svage har det bättre.

Det är svårt att förstå varför Sverige år 2026 fortfarande har ett system där vuxna människor inte kan köpa vin eller öl på en söndag. Ännu märkligare är att man inte ens kan köpa dryckerna kylda. I nästan hela Europa ses detta som fullständigt normalt. I Sverige behandlas det fortfarande som en kontroversiell ideologisk fråga.

Nu vill Sverigedemokraterna ändra på det. Jimmie Åkesson har öppnat för både söndagsöppet och större kylrum på Systembolaget så att kunder faktiskt kan köpa kalla drycker. Det är inte radikalt. Det är sunt förnuft.

Sverige har betydligt större problem att hantera än vilka tider människor får köpa öl. Just därför är det märkligt att politiker fortfarande lägger energi på att försvara regler som framstår som allt mer verklighetsfrånvända.

Kristdemokraternas motstånd är särskilt märkligt. Ett parti som talar om frihet, familjeliv och vanligt folk borde rimligen förstå att människor klarar av att själva avgöra om de vill köpa vin till söndagsmiddagen. Det handlar inte om att avskaffa Systembolaget eller släppa alkoholen fri. Det handlar om att modernisera ett gammalt system.

Inte heller argumenten mot kylda drycker håller. Förslaget om större kylrum där alla produkter behandlas lika är fullt rimligt. Att svenska staten fortfarande ska bestämma att en öl måste vara varm när den säljs är snarare komiskt än seriöst.

Oppositionens reflexmässiga nej säger också något om svensk politik. Så fort en gammal reglering ifrågasätts reagerar vänstern som om samhället står inför kollaps. Men vuxna människor behöver inte staten som moralisk barnvakt i varje liten vardagsfråga.

Sverige behöver framför allt lösa stora problem som kriminalitet, energiförsörjning och ekonomisk utveckling. Men samtidigt finns det ingen anledning att hålla fast vid föråldade regler bara för sakens skull. Söndagsöppet och kylda drycker på Systembolaget borde redan vara en självklarhet.

Längst upp i norr i vår vidsträckta kommun bor 4 700 människor i tätorten Hallstavik. Hallsta pappersbruk, ägt av storkoncernen Holmen, är förstås den stora arbetsgivaren. Men näringslivet har diversifierats, och det finns idag många mindre förtag som ger utkomst. Befolkningstalet är stabilt, något som ofta inte gäller för mindre bruksorter landet runt.

Från Hallstavik till Norrtälje är det 4 mil. Hela vägen till Stockholm är det 10 mil. Vi talar nästan om norrlandsavstånd inom Stockholms län.

Att hallstaviksborna ska ha en god tillgänglighet till samhällsservice och gemensamma nyttigheter är en självklarhet och en jämlikhetsfråga.

Hallstalyftet är en väg framåt. Det är en socialdemokratisk  deklaration om s-märkt politik när S vunnit valet i september.

För det första: Vattnet, vårt viktigaste livsmedel. Hallstavik har problem med ledningsnätet, som kräver systematiskt underhåll, läcksökning och utbyte av ledningar som inte håller måttet. 

För det andra: En värdig vänthall. Man ska kunna vänta på bussen i Hallstavik utan att frysa eller bli genomblöt.

För det tredje: Det har redan gjorts! Hallstavik har fått en familjecentral, där funktioner som rör barnfamiljer samlats. Dit hör mödra- och barnhälsovård, öppen förskola och förebyggande socialtjänst. Ett viktigt hus för familjers och framförallt barnens trygga utveckling.

För det fjärde: Bygg den nya sporthallen!. Det är en efterlängtad satsning, och Socialdemokraterna kommer att jobba aktivt för  att den kommer till stånd. Med moderna ytor, flexibla lösningar och hög kvalitet skapas en trygg och inkluderande miljö för skolor, föreningsliv och spontanidrott. 

För det femte: Ge Musikskolan nya lokaler. Musikundervisning är inte bara kultur, det är en investering i barn och ungas framtid. Undersökningar visar att elever som ägnar sig åt att musik presterar bättre i skolans kärnämnen. Hallstavik förtjänar en musikskola med kvalitet, glädje och öppna dörrar!

För det sjätte: Rusta Centrumtorget! Etapp ett är klar, etapp två bör sättas igång så fort som möjligt.

För det sjunde: Brott och brottslighetens orsaker ska bekämpas! Det ska finnas en polisnärvaro i Hallstavik. Det behövs också fältassistenter och fler trygghetskameror. Ett samlat grepp kring brottsförebyggande från förskolan och framåt.

För det åttonde: Ett starkt näringsliv. Det är en kommunal kärnuppgift att skapa förutsättningar för näringslivets utveckling. Om man bortser från jätten Hallsta Pappersbruk är trakten en utpräglad småföretagsbygd, och innehållet i den kommunala verktygslådan ska användas för att underlätta för företagen. 

Det här, tycker många, är bara vanligt politikersnack, ord lättare än luft. Men se det inte så. Det är en deklaration av ambitioner, en politisk viljeinriktning. Politik är att vilja! Rösta på det parti som visar ambitioner - och handlingsförmåga!

Många snabba steg tas nu för att göra skillnad på Vi och Dom och ge människor olika värde beroende på vilket ursprung de har. Tisdagen den 19 maj bjöd Kommunal och Vårdförbundet in de politiska partierna till en utfrågning/panelsamtal om äldreomsorgen, förskolan och skolan. Frågor som låg på bordet var bl a bemanning och arbetsvillkor. Alla partier sade sig vilja satsa på både äldreomsorgen och förskola/skola. Högerpartierna lovade utöver dessa satsningar att också sänka skatten. Satsningarna på äldreomsorgen skulle dock inte innehålla någon avskaffad karensdag eller arbetstidsförkortning. Förbud mot vinster i välfärden och statliga regleringar av bemanning eller barngruppsstorlekar var inte heller intressant, så frågan är vilka satsningar Tidöpartierna har tänkt sig.

Tidöpartierna ställdes också mot väggen kring kravet på en lägsta inkomst på 33 390 kronor för att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket gör att många vård- och omsorgsarbetare hotas av utvisning. Detta samtidigt som vi har problem att rekrytera tillräckligt med personal. I stället för att ta ställning för att lönerna inom kvinnodominerade yrken ligger på tok för lågt, argumenterade Sverigedemokraterna att ett land som inte kan bemanna äldreomsorgen med svenskfödd personal har misslyckats. Frågan framhölls också som en typ av kolonialism där det rika Sverige sågs som ett land som importerade billig arbetskraft från fattigare länder.

Sverige är ett rikt land, tillräckligt rikt för att omfatta en mångfald av människor. Tillräckligt rikt för att tillåta att människor som kommit hit och vill arbeta i branscher som skriker efter personal, får stanna? Tvärtom har, under Tidöregeringens skärpta försörjningskrav, människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv här fått utvisningsbeslut därför att inkomsten inte ansetts tillräckligt hög. Det är ett hot mot välfärden. Inte för att Sverige måste importera arbetskraft utan för att vi gör oss av med arbetskraft som har valt att arbeta i bristyrken. Det är ett hot mot tryggheten, för att det inte räcker att göra rätt; har du fel ursprung drabbas du ändå.

KD har så länge jag kan minnas hyllat familjen som den viktigaste enheten i samhället, men när det gäller personer som har ett ursprung utanför Sverige har den principen ingen betydelse. KD har inga problem att ställa sig bakom en politik som utvisar unga vuxna ensamma utan sin familj till länder i krig eller där de riskerar att bli förföljda. KD har inga problem att utvisa någon annans döende farmor ensam till ett land långt bort från familjen. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är inte bibelord som KD hedrar speciellt väl.

I dag tog regeringen beslut att människor som är födda utanför Europa måste göra sig förtjänta av välfärden. Beslutet innebär att nyanlända med en inkomst under 29 190 kr i månaden under 12 månader av en 24 månaders period, inte kommer att kunna erhålla barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning eller assistansersättning under sina första fem år i Sverige. Enligt regeringens egen utredning kan det handla om ca 50 000 barn i Sverige som med detta beslut kommer att nekas barnbidrag.

Välfärd och trygghet måste omfatta alla invånare. Att säga sig vilja satsa på välfärdens kärna, som högern uttrycker det, verkar innefatta en vit, svenskättad definition av kärna och göra skillnad på människor utifrån ursprung. Det är inte välfärd – det är definitionen av ett ojämlikhetssamhälle.

Norrtälje behöver fler barnfamiljer. I Björnö finns en konkret möjlighet att vända behov till verklighet, men då måste arbetet med att ta fram en ny detaljplan bli verklighet.  

Förutom möjligheten att attrahera fler barnfamiljer till kommunen är en ny detaljplan också en förutsättning för att planerna på en ny badplats, en småbåtshamn, en grundskola och en efterlängtad gång- och cykelväg till Frötuna ska bli verklighet.

Det finns också ekonomiska skäl att skynda på framtagandet av en ny detaljplan. Staten erbjuder i dag stöd till detaljplaner som möjliggör småhus, motsvarande 25 000 kronor per bostad. För Björnö innebär det omkring 15 miljoner kronor. Men tiden är knapp. Om planen inte antas före den 1 oktober 2026 går pengarna upp i rök.

En detaljplan hade redan kunnat vara verklighet om det inte vore för att Mark- och miljödomstolen upphävde beslutet om ny detaljplan i maj 2025. Beslutet upphävdes eftersom domstolen ansåg att det behövdes nya utredningar och inventeringar av groddjur, fladdermöss och fåglar (de tidigare från 2018 ansågs absurt nog inte längre tillförlitliga eftersom de gjorts för, för länge sedan – vilket berott just på att förslaget till detaljplan överklagats även i tidigare skeden).

Mark- och miljödomstolen borde aldrig ha upphävt beslutet om ny detaljplan på de grunder man gjorde, men nu har det gått ett år och en ny detaljplan behöver tas fram omgående. Annars riskerar kommunen gå miste om 15 miljoner kronor i statliga bidrag och planerna på en badplats, småbåtshamn och mycket annat tvingas skjutas på framtiden. Det vore olyckligt eftersom utbyggnaden av Björnö riktar sig till just de barnfamiljer alla säger sig vilja locka till kommunen.

De etablerade mediernas rapportering inför valet 2026 blir allt svårare att ta på allvar. Samtidigt som publiken matas med känslosamma reportage om personer som ska utvisas väljer stora redaktioner bort uppgifter som är avgörande för att förstå helheten. Det handlar allt mindre om journalistik och allt mer om opinionsbildning.

Under de senaste veckorna har svenska medier publicerat flera snyftreportage om en uzbekisk familj som riskerar utvisning. Tittarna får se tårar, oro och berättelser om människor som byggt ett liv i Sverige. Allt är utformat för att väcka sympati och ilska mot regeringens migrationspolitik.

Men samtidigt utelämnas centrala fakta. I rapportering från 100 procent och Riks framkommer att en av personerna ska ha dragit kniv när polisen kom till bostaden. Där framgår också att familjen trotsat hela 47 utvisningsbeslut under omkring tjugo års tid. Det är uppgifter som rimligen borde vara självklara att nämna i rapporteringen. Ändå tystas de ner.

Särskilt anmärkningsvärt blev det när Aftonbladet publicerade ännu ett känslosamt reportage dagen efter att uppgifterna om de många utvisningsbesluten blivit kända. Informationen fanns tillgänglig men läsarna fick ändå inte ta del av den. Det säger mycket om hur stora delar av svensk media arbetar i dag.

Journalistikens uppgift borde vara att ge människor relevant information så att de själva kan dra slutsatser. I stället agerar många redaktioner som politiska aktörer med målet att försvaga den blågula regeringen och hjälpa vänstern tillbaka till makten. Fakta som passar berättelsen lyfts fram medan sådant som stör narrativet sorteras bort.

Det är också därför förtroendet för traditionella medier rasar. Vanliga människor märker när rapporteringen blir ensidig och aktivistisk. Inför valet 2026 riskerar detta att utvecklas till ett demokratiskt problem. Ett land där medierna fungerar som en kampanjmaskin åt vänstern får till slut svårt att upprätthålla ett öppet och ärligt offentligt samtal.

Sverige måste snarast byta regering om man ska lita på Naturskyddsföreningens rapport Bakslag i miljöpolitiken som nyligen släpptes. Rapporten visar att det finns två partier i det miljöpolitiska toppskiktet; Vänsterpartiet och Miljöpartiet, sen finns det två partier som är medelmåttor; Socialdemokraterna och Centerpartiet. I botten hamnar regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har under mandatperioden lagt en högre budget för miljöpolitiken än regeringspartierna samt att man bl a drivit på för mer miljöhänsyn i skogsbruket, stått upp för artskyddet och agerat för en bättre reglering av skadliga bekämpningsmedel i EU.

Regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna har i stället fattat en rad beslut som försvagar miljöpolitiken, bl a på områden som transport och energi. För inte länge sedan kunde vi läsa i Norrtelje tidning om Moderaternas motstånd mot havsbaserade vindkraft. Sanningen är att Moderaterna har sagt nej till all etablering av ny vindkraft i Sverige. Regeringens ensidiga satsning på kärnkraft gör att Sveriges invånare kommer att få vänta länge på en stabil energiförsörjning.

I Norrtälje kommun finns en klimathandlingsplan. Den behöver få större utrymme i de kommunala verksamheterna. En kommun kan på många sätt bidra till att minska miljöpåverkan och klimatavtryck. Det kan göras genom högre krav vid upphandlingar, genom att utveckla lokal energi- och matproduktion (vilket det finns goda förutsättningar för i Norrtälje kommun), genom att rusta och ta hand om befintliga byggnadsbestånd i stället för att riva och bygga nytt samt genom att planera för hur kommunens skogar ska skötas för att gynna biologisk mångfald, klimatnytta och rekreationsvärden. För att lyckas med detta behöver kommunen skydda stränder och jordbruksmark från bebyggelse samt ge tydliga direktiv till de kommunala bolagen Norrtälje energi, Norrtälje Vatten och Avfall samt Roslagsbostäder.

Det är lätt att säga att en liten kommun inte kan göra så mycket för att minska klimatavtrycken, samtidigt vill högerpolitiker lägga på enskilda människor att ta huvuddelen av ansvaret. Kanske är det för "svårt" att fatta beslut som innebär att människor här och nu måste ändra sina levnadsvanor för att det ska bli bättre för människor på andra platser eller i framtiden? För enskilda människor kan det vara ännu svårare att, utan samhällets stöd, välja varor och göra val som ger små klimatavtryck. Av den anledningen är det samhället; kommunen, regionen och staten som måste axla ledarrollen i klimatarbetet. Och då gäller det att det blir rätt partier som styr.

I rollen som lokalpolitiker har jag rest mycket i kommunen i samråd och diskussion med olika lokala intressenter. Framförallt till Rimbo och Hallsta. Varje gång möts jag och mina politiska kollegor av samma sak - ett uppdämt missnöje!

Det är inte typiskt sätt gnäll. Det är något tyngre. En känsla av att kommunen satsar fel och inte i tillräcklig omfattning i våra andra tätorter. De röststarka företrädarna jag möter säger det rakt ut:

"Vi får inte vad vi behöver.."

Jag tror inte att de ljuger, men jag har inte facit om de har rätt eller fel då kommunen består av fem självständiga förvaltningar som alla gör olika politiska prioriteringar.

Det här är visserligen inga nyheter om man varit involverat i lokalpolitiken ett tag. När jag var ordförande i kultur- och fritidsnämnden tog jag intiativ till att göra en genomlysning av var pengarna gick. Förvaltningen satt i några dagar och räknade på våra satsningar utifrån ett geografiskt raster. Det visade sig att Hallstaviksområdet fick mest pengar per capita. Lännaområdet fick minst. Ändå finns känslan i Hallstavik att man är förfördelad.

Jag utesluter inte det. För budskapen är både samstämmiga, återkommande och för lokalt förankrade att det liksom inte kan avfärdas.

Om dessa röster faktiskt representerar sina bygder – och varför skulle de inte göra det? – då ligger något i tangentens riktning. Ett missnöje av den här tyngden brukar leda någonstans. Kanske leder det dit det redan har varit en gång. 1994 hölls en folkomröstning om att dela Norrtälje kommun, den gången blev det ett nej. Men är det oundvikligt om kommunen inte gör rejäla omtag i sin landsbygdspolitik?

Är det av Gud givet att Rimbo ska tillhöra Norrtälje? Är det en naturlag att Hallstavik ska göra det? Det är det inte. Det är ett politiskt beslut från 1971. Före kommunreformen var Rimbo en egen kommun. Häverö var en egen kommun. Idag tillhör båda orterna dessutom Roslagens västra pastorat. Inte Roslagens östra, såsom Norrtälje, Väddö, Rådmansö, Lyhundra och Länna. Den kyrkliga indelningen har behållit en gränsdragning som den kommunala suddat ut.

Rimbo och Sjuhundraområdet är inte Häveröbygden. Det är viktigt att hålla isär. Rimbo har Stockholm och Arlanda inom pendlingsavstånd. En egen kommun där skulle ha mer likartade förutsättningar som Knivsta hade vid utbrytningen 2003, och Knivsta har sedan dess vuxit kraftigt. Häveröbygden ligger geografiskt närmare Östhammar än Norrtälje stad. Till Forsmark tar det 40 min. Uppsala upplevs närmare än Stockholm. Här är frågan kanske inte bara om man kan stå själv, utan mer om man hör hemma någon annanstans? Som Östhammars kommun?

Det är åtminstone en tanke värd att lufta.

En kommunal folkomröstning är rådgivande, inte ett beslut om utbrytning. Själva beslutet ligger hos regeringen. Men det är just därför verktyget är värdefullt. En folkomröstning skulle inte splittra kommunen. Den skulle synliggöra vad invånarna i de områdena faktiskt tycker. Det kanske visar sig att kritiken från de röststarka intressenterna inte speglar bygdens samlade åsikter. Men det skulle ge de en chans att få korn på ett missnöje som vi i Norrtälje stad under för lång tid har missat.

Socialdemokraterna har gjort ”blandning” till en valfråga. Villaområden ska byggas om med hyresrätter och politiker ska styra hur människor bor. Eftersom den socialdemokratiska invandringspolitiken var ett gigantiskt haveri ska nu vanliga människors bostadsområden byggas om i integrationens namn. Men när man granskar hur socialdemokratiska riksdagsledamöter själva lever framträder en annan bild.

På sajten Stoppa tvångsblandningen kartläggs politikernas boenden. Resultatet är tydligt. De flesta bor själva i villaområden, radhusområden eller attraktiva och trygga medelklassmiljöer. Hela 77 procent bor i småhus- eller radhusområden. Precis som vanliga svenskar söker de lugn, trygghet och bra uppväxtmiljöer för sina familjer.

Det märkliga är därför inte hur socialdemokraterna bor. Det märkliga är att partiet samtidigt försöker framställa vanliga människors bostadsval som ett problem. Socialdemokraterna vill att politiken ska styra fram ”rätt” sorts områden där allt ska blandas oavsett vad människor själva föredrar.

Men människor väljer olika därför att människor vill olika saker. Vissa vill bo i stad och andra i villaområde. Vissa söker puls och andra lugn. Det är helt naturligt i ett fritt samhälle.

Problemet för Socialdemokraterna är att deras egen politik krockar med verkligheten. När deras egna företrädare får välja själva väljer de samma sak som alla andra svenskar. Trygga områden, ordning och stabilitet.

Hela idén om tvångsblandning bygger därför på ett hyckleri. Politiker som själva bor i attraktiva och homogena områden vill samtidigt använda politiken för att förändra hur andra människor lever.