Nu tänker jag svära i kyrkan. Jag tänker skriva om fastighetsskatten.

Men den är ju avskaffad? Inte alls. Den har bara bytt namn och kallas fastighetsavgift men har kvar alla egenskaper som betyder skatt.

Den gamla fastighetsskatten är det ingen som vill ha tillbaka. Däremot är det mycket som talar för att den nuvarande fastighetsavgiften bör reformeras.

Idag består den av 0,75 % av taxeringsvärdet med ett tak på 10 074 kronor. Ingen betalar alltså mer än 10 074 kronor. Det betyder att ett palats i Djursholm har samma beskattning som en tämligen modest villa på Norrtäljes landsbygd, taxerad till drygt 1,3 miljoner.

Är det skatt efter bärkraft? Knappast. Rättvist? Nej.

Ännu värre blir det när man undersöker beskattningen av bostadsrätter, där skatten är 0,3 % av taxeringsvärdet med ett tak på 1 784 kr. Det betyder att en paradvåning på Östermalm betalar lika  mycket i skatt som en bostadsrätt med taxeringsvärdet 250 000 i Norrtälje. Rättvist? Nej.

Beskattningen av hyresfastigheter är totalt sett högre än för bostadsrättsföreningar. Det finns dubbelbeskattningseffekter som driver upp hyrorna. De olika boendeformerna borde ha en likvärdig beskattning, vilket är synnerligen viktigt för alla dem som blir utkastade när de ber banken om lån.

Sammantaget gynnar dagens fastighetsavgift de resursstarka och innebär en omfördelning av skattebördan från rika till fattiga. För rika har bostäder blivit ett investeringsobjekt. I Storstockholmsområdet saknar, enligt en undersökning från KTH, nästan var tionde bostadsrätt folkbokförda boende. Det kan ha olika anledningar, men spekulationseffekten finns där.

Ännu större andel av hyresrättsbeståndet står tomma, men av andra anledningar. De är för dyra i förhållande till vanligt folks löner.

Innebär detta ett rationellt utnyttjande av bostadsbeståndet? Givetvis inte.

Varför har fastighetsskatten inte reformerats sedan fastighetsavgiften infördes? Anledningen är förstås att fastighetsskatten i sin tidigare tappning var otymplig, orättvis och därmed mäkta impopulär. Bara små självmordsbenägna partier vågar ta diskussionen. Men det borde vara dags att allvarligt prata om en skatteomläggning med en omfördelning av skattebördan från arbete till ägande. Det förespråkas av många ekonomer och skulle gynna Norrtälje. Man kunde börja med att göra fastighetsskatten lätt progressiv och höja takbeloppet. I motsvarande grad kan skatten på arbete minska. Det borde väl passa in i arbetslinjen, ett begrepp som borgarna snott från Socialdemokratin, men som i början på förra seklet gällde hur stödet till arbetslösa skulle utformas, dvs rusta för arbete hellre än bidrag. Det är socialdemokratisk politik än idag.

Men för att en vettig reform av fastighetsbeskattningen ska ske krävs en ny regering.

Andrea Kronvall (SD) slår sig för bröstet över regeringens beslut om hårdare straff som ska göra Norrtälje tryggare. SD vill gärna att debatten ska handla om att straffa människor som framställs som obotligt kriminella. Men låt oss ta diskussionen om vad det egentligen handlar om – synen på människan och människans förmåga till förändring.

En av polisens mest erfarna bekämpare av organiserad brottslighet, Gunnar Appelgren, beskriver hur unga personer i kriminella miljöer – ibland kallade barnsoldater – agerar utan plan för vad som händer efter brottet. De förstår ofta inte ens att de kan åka fast. Det handlar inte om kalkylerande brottslingar, utan om barn som utnyttjas i ett system de inte behärskar. I veckan berättas om 15åringar som försökt rekrytera 8åringar – barn som lejer barn.

Just därför är det naivt att tro att hårdare straff i sig ska lösa problemet. Unga har svårt att få jobb, svårt att flytta hemifrån, skaffar barn senare eller inte alls. Vuxenblivandet skjuts på många områden fram. Utom när det gäller straff. Det pratas om att 6åringar ska punktmarkeras.

Att många reagerar på den hårda retoriken mot unga handlar nog om att vi i vår del av världen är ovana vid att sätta barn i fängelse och att splittra unga människor från sina familjer. Utöver det har vi varit trygga i att rättsliga åtgärder inte riskerar att bli godtyckliga. Sedan ca hundra år tillbaka har vi frångått tankar på att människor ska låsas in så länge att vägen tillbaka till samhället i praktiken försvinner.

Missförstå mig rätt: vissa straff behöver skärpas och det är bra att brottsoffer ska få bättre stöd. Det gäller t ex mäns våld mot kvinnor. Men stora delar av regeringens politik väcker allvarliga frågor. Lagrådet har riktat skarp kritik mot flera av förslagen kring bristande rättssäkerhet, otydliga lagar och otillräcklig analys av vilka konsekvenser förslagen kan få.

Samtidigt vet vi att lagändringarna kräver en massiv utbyggnad av kriminalvården. Vi talar om ett samhälle där allt fler människor ska sitta inlåsta allt längre tid. Lösningar som att hyra fängelseplatser utomlands är konkreta alternativ. Det för tankarna bakåt i historien – inte framåt.

Frågan är vad det gör med ett samhälle. Högern utnyttjar flitigt narrativet om den kriminelle invandraren och skickar skötsamma tonåringar och anställda inom vård och omsorg till länder de flytt för att komma undan krig och förtryck. Nu odlas narrativet om bristande vandel som något som kan komma att appliceras godtyckligt på den som inte passar i högerns perfekta samhälle. Det känns inte särskilt tryggt.

I grunden handlar det inte om att vara “hård” eller “mjuk”. Det handlar inte om livstids fängelse eller saft och bulle. Det handlar om människosyn. Tror vi att människor för all framtid kommer att vara synonyma med den värsta handling de någonsin har begått? Eller tror vi att förändring är möjlig?

Ett samhälle som slutar tro på människors möjlighet att förändras blir kallare, hårdare – och i längden också otryggare. Trygghet byggs inte genom godtyckliga lagar eller rädsla för ett hårt straff. Trygghet byggs inte genom att ge upp tanken på en andra chans. Låt diskussionen handla om ur vilken människosyn dessa förslag växer fram – och om det är den människosynen vi vill forma vårt samhälle kring.

Norrtälje kommun redovisar ett resultat på 169,4 miljoner kronor för 2025. Det är ett kvitto på att kommunen har en välskött ekonomi.

Ett överskott är viktigt för att kommunen ska kunna investera i nya skolor, vägar och idrottshallar utan att lämna över kostnader till nästa generation. Det är alltså bra att kommunen går med överskott, men behöver det var så stort? Resultatet överträffar kommunens egen målsättning med hela 73,6 miljoner kronor.

Skattesatser och skolbesparingar är inte ödesbestämda. Politikerna kan välja att satsa på skolan och samtidigt sänka skatten.

Nu är också ett bra tillfälle att sänka skatten. Många hushåll pressas av höga kostnader. Nyligen föreslog en statlig utredning att kommuner som sänker skatten ska få ett bidrag under tre år.

Förslaget innebär ersättning motsvarande 25 procent av sänkningen första året, 15 procent det andra och 10 procent det tredje. Om förslaget blir verklighet är det ett gyllene tillfälle för kommunens politiker att ge Norrtäljeborna mer kvar i plånboken.

I dag betalar Norrtäljeborna 31,80 kronor i kommunalskatt per hundralapp. Det är nionde högst i länet och nästan tre (!) kronor mer än i grannkommunen Österåker.

En person med en månadslön på 27 000 kronor skulle med Österåkers skattesats få nästan 10 000 kronor mer per år i plånboken.

Det finns ingen anledning till att Norrtäljeborna ska beskattas hårdare än sina grannar. Det stora överskottet visar att skattesänkning är både möjlig och ansvarsfull, samtidigt som man kan satsa på till exempel skolan.

Det är dags att ge invånarna mer kvar i plånboken. Pengar som kan gå till vardagen, barnens aktiviteter eller sparande. Trygg välfärd och lägre skatt är inte motsatser. I en kommun med återkommande överskott kan de gå hand i hand.

För några år sedan handlade den ekonomiska debatten om Thomas Piketty, som studerat distributionen av förmögenhet och kunde peka på horribla ojämlikhetseffekter där de rika blev rikare och klyftan till arbetarklassen blev allt större, med allt det för med sig.

Nu har Piketty fått en likaledes fransk uppföljare i Gabriel Zucman, som väcker uppmärksamhet världen över med sitt förslag till beskattning av de superrika. Han föreslår en miljardärskatt, som i hans tappning skulle vara 2 % på förmögenheter över 100 miljoner  euro. Hans idéer studeras nu världen över.

Syftet är att skapa en mer jämlik beskattning. Med bl a med en uppsjö av specialregler och med hjälp av horder av skattejurister kan de superrika hitta kryphål och minimera sina skatter så att de betalar en mindre andel av sin inkomst i skatt än vanliga arbetare och tjänstemän. Är det rimligt? Knappast.

I Zucmans forskning sticker Sverige ut. Med hans ord har svenska superrika orimliga privilegier, vilket lett till att de i snitt bara betalar 20 % av sina inkomster i skatt, medan en vanlig inkomsttagare hamnar mycket högre. Är det rimligt? Knappast.
Alla förslag om att höja skatten för de superrika möts med ramaskrin. När Danmark för ett tag sedan hade val till Folketinget hade socialdemokraternas Mette Fredriksen föreslagit en modest variant av förmögenhetsskatt på 0,5 procent av en förmögenhet över 36 miljoner kronor. Motkampanjen blev hätsk, och anses vara en orsak till socialdemokraternas mediokra valresultat.

Det är två saker motståndare till alla former av kapitalskatt skjuter in sig på. Skatten anses motverka entreprenörskap och innovationer. Men säg mig den blivande entreprenör som i arbetet på att förverkliga sin idé tänker på hur han beskattas om han mot förmodan blir miljardär.

Det andra argumentet handlar om kapitalflykt. Zucman menar att de som flyr landet där de tjänat sin förmögenhet ska fortsätta betala skatt på sina inkomster ett antal år efter flytten. Detta som ett incitament för att motverka kapitalflykt. Varianter av detta system finns, bl a i USA.

Här i Sverige har Socialdemokraterna föreslagit en skatt för de mycket rika som ska användas för att betala den militära upprustningen som tyvärr är nödvändig pga det storpolitiska läget. Motståndet från högern är kompakt. Där tycker man uppenbarligen att det är helt rimligt att en vanlig löntagare ska betala procentuellt mer för upprustningen än en rikeman. Detta kommer säkert att bli en valfråga, och förvänta er domedagsprofetior från Timbro och andra rikemanssykofanter. De har en alldeles egen tolkning av begreppet skatt efter bärkraft. Till alla valarbetare inför höstens val: ställ väljarna frågan om de tycker att de rika ska bidra med lägre procentuell andel av sina inkomster till försvaret än du och jag? Denna uppmaning gäller även moderata valarbetare.

En viktig fråga i det här sammanhanget är den ökande kapitalkoncentrationen. Trenden är att de superrika äger en allt större del av den samlade förmögenheten. Med stor förmögenhet kommer också stor makt. Detta är ett problem som högern inte vill ta i med tång. Men som förr eller senare måste hanteras, annars åker vi huvudstupa in ett illiberalt oligarkvälde.

Zucmanskatten löser knappast det problemet. En miljardärskatt på 2 procent på förmögenheter som i snitt växer med 6 procent gör inte de superrika fattigare, men kanske saktar ner utvecklingen en aning.

Så är en miljardärskatt för upprustningen av försvaret rimlig? Javisst!

Från och med den 1 juli 2026 införs ett lagstadgat nationellt språkkrav i svensk äldreomsorg. Det borde inte vara kontroversiellt. Det borde inte ens behöva sägas. Ändå har det tagit år av politisk tvekan, ideologiska skygglappar och konkret lidande i verksamheterna innan detta självklara steg nu blir verklighet.

I Örebro tingsrätt åtalas nu en 22-åring som är syrisk och svensk medborgare. Han har arbetat inom hemtjänsten och misshandlat, kränkt och förnedrat ett stort antal äldre. Han har filmat äldre i privata situationer, lyft upp och skakat en kvinna, skrikit ”vid Allah jag ska låta dig frysa” till en hjälplös äldre man och slagit mot ansiktet på en kvinna.

Den anklagade mannen kom som ”ensamkommande flyktingbarn” 2015. Av tingsrättens dokument framgår dock att han skickades ensam till Sverige av sina föräldrar. Om han kom hit ensam kunde han nämligen få uppehållstillstånd och sen kunde föräldrar och syskon komma efter som anhöriginvandrare. Och de kom också efter.

Allt detta låter fruktansvärt och är fruktansvärt. Men det är, som många av oss nu vet, bara toppen av isberget. Fler män har fällts för våldtäkter inom äldreomsorgen. Alla dessa arbetade inom densamma. Liksom den man från Syrien som nu åtalas vid Örebro tingsrätt har de invandrat till Sverige. Och när den mannen skulle förhöras så framgår det av tingsrättens dokument att man tog in en tolk. Mannen förhördes alltså med arabisk tolk. Trots att han arbetade inom äldreomsorgen.

Att personal inom äldreomsorgen ska behärska svenska är inte en detaljfråga. Det är en grundförutsättning för trygghet, värdighet och patientsäkerhet. När en äldre person inte kan göra sig förstådd, eller inte förstår vad personalen säger, uppstår inte bara frustration, utan reella risker. Felmedicinering, missförstånd kring behov, bristande dokumentation. Detta är inte hypotetiska problem. Det är verklighet i alltför många kommuner, inte minst i växande verksamheter som pressas av kompetensbrist.

Det nya lagkravet, som innebär förändringar i socialtjänstlagen, tydliggör att personal måste kunna kommunicera med brukare, anhöriga och kollegor samt dokumentera korrekt. Dessutom läggs ansvaret där det hör hemma, hos arbetsgivaren. Språkutbildning ska erbjudas, ofta på arbetstid, och personal som inte når upp till kraven ska inte arbeta självständigt. Det är en rimlig och balanserad reform.

Men det är också en reform som länge motarbetats.

Socialdemokraterna har under lång tid varit direkt negativa till språkkrav i välfärden. Argumentationen har varierat, ibland har det handlat om inkludering, ibland om arbetskraftsbrist, men resultatet har varit samma ständiga motstånd mot att ställa tydliga krav. Ofta har de sverigedemokrater som föreslagit språkkrav kallats för nedsättande saker. Kanske är det rent av rasism att kräva att någon pratar svenska?

Nu ser vi dock ett välbekant mönster. När verkligheten hunnit ikapp politiken, när problemen blivit för uppenbara för att förneka, då sker en omsvängning. Plötsligt låter det annorlunda. Plötsligt talas det om kvalitet, om trygghet, om vikten av kommunikation. Men var fanns detta engagemang tidigare?

Detta är inte ledarskap. Det är eftersläpning. Och det är pinsamt för Socialdemokraterna att de alltid ska komma efter att Sverigedemokraterna tvingat fram reformer. Då låtsas de att de minsann också alltid tyckt som SD.

Att i efterhand försöka omfamna reformer man tidigare motarbetat är inte bara politiskt bekvämt. Det är ohederligt. Väljarna förtjänar tydlighet. Antingen står man upp för krav, kvalitet och ansvar, eller så gör man det inte. Att försöka inta båda positionerna beroende på opinionens riktning undergräver förtroendet för politiken som helhet.

Bakgrunden till reformen finns i Tidöavtalet från 2023, där behovet av stärkt kvalitet i välfärden lyftes fram. Det är ett exempel på när politiken faktiskt tar ansvar för konkreta problem. För i grunden handlar detta inte om ideologi, utan om respekt för de äldre.

Den som har byggt detta land, arbetat ett helt liv och nu är beroende av omsorg, ska kunna förvänta sig att bli förstådd. Att kunna föra ett samtal. Att kunna känna sig trygg.

Det är inte för mycket begärt. Språkkravet är därför inte bara rimligt. Det är nödvändigt. Och det är hög tid att vi slutar låtsas som att detta är en svår fråga. Det är det inte.

Självklart ska personalen i äldreomsorgen prata svenska.

Sverige står inför den största reformen av straffrätten i modern tid. Det är en nödvändig kursändring efter decennier där rättssystemet i praktiken satt gärningsmannen i centrum och brottsoffren i skymundan.

Under lång tid har nämligen fängelse setts som en sista utväg. Straff har pressats ned genom mängdrabatter och olika hänsyn till gärningsmannens situation. Resultatet har blivit att farliga personer släpps ut för tidigt och att straffen ofta inte speglar brottens allvar.

Detta ändras nu i grunden då reformen innebär ett tydligt perspektivskifte: från gärningsman till brottsoffer och samhällsskydd.

Presumtionen mot fängelse tas bort och ersätts med ett system där fängelse är en naturlig utgångspunkt. Samtidigt införs villkorligt fängelse, som tydligare markerar straffets allvar än dagens påföljder.

Mängdrabatten avskaffas. Den som begår flera brott ska inte längre få kraftigt reducerade straff, varje brott ska räknas. Det innebär i praktiken att straffen i större utsträckning staplas på varandra. Den som exempelvis begår tre våldtäkter, där varje brott motsvarar tre års fängelse, ska som utgångspunkt dömas till nio år,  inte som i dag där straffet ofta landar betydligt lägre. På samma sätt ska upprepade bedrägerier inte längre reduceras kraftigt, utan varje enskilt brott få genomslag i straffmätningen.

Hela straffskalan ska användas, inklusive de högre straffen. Samtidigt tas flera tidigare hänsyn till gärningsmannens personliga situation bort. Fokus flyttas i stället till brottets allvar och brottsoffrets upprättelse. Därtill införs dubbla straff för gängkriminella och ett stort antal straff skärps, inte minst för vålds- och sexualbrott. Grova våldtäkter ska kunna ge livstids fängelse. Som kvinna säger jag: äntligen.

Det här är inte småjusteringar i marginalen. Det är ett systemskifte, ett nytt synsätt, om man så vill, där fokus ligger på att skydda samhället från farliga brottslingar.

Lagrådet har haft synpunkter, vilket är naturligt. Flera av de lagtekniska invändningarna har hörsammats och hanterats. Samtidigt har kritik framförts som i grunden rör kriminalpolitik och värderingar. Där gör SD och regeringen en annan avvägning. För oss handlar detta om vilket samhälle vi vill ha – och det är inte en fråga som bara berör eller stannar vid storstäderna. Även i många mindre kommuner, likt vår egen, brottas man med problem gällande kriminaliteten. På sikt är inte heller Norrtälje immunt, brottslighet som tidigare kändes avlägsen blir alltmer närvarande. Den utvecklingen måste brytas i tid. Här räcker det inte bara med fler lokala projekt eller satsningar, hur bra de än är. Det krävs att staten gör sitt jobb och ser till att de som begår brott faktiskt möter kännbara konsekvenser.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är tydlig: den som begår brott ska möta kännbara konsekvenser. Den som utsätts ska få upprättelse. Och den som gång på gång begår allvarliga brott ska inte vara ute bland laglydiga medborgare. Men låt mig vara tydlig: det är ingen, inte heller jag, som tycker att det är något eftersträvansvärt att behöva ta till hårdare straff. Men det är en nödvändig anpassning till den verklighet vi befinner oss i, och till konsekvenserna av en politik som under lång tid varit naiv. Från en ansvarslös migrationspolitik till en kriminalpolitik som inte agerat i tid har problem fått växa sig större än de någonsin borde ha blivit.

Därför vill jag också säga till er på vänstersidan, som nu sannolikt kommer att protestera högljutt: skjut inte budbäraren, och skrik inte heller på dem som försöker städa upp. Känns det obekvämt, se er i spegeln i stället.

Sverige ska vara ett land där det inte lönar sig att begå brott, och där tryggheten sätts först.

Jag vet inte hur ni känner, men varje gång jag hör orden ”utvecklingssamtal” får jag en lätt känsla av déjà vu – och inte nödvändigtvis på ett positivt sätt. Som förälder förväntas man slita sig från jobbet för att (förhoppningsvis) får höra att allt går som det ska. Det är svårt att kalla det för utveckling. Många samtal hålls för att de måste hållas. Inte för att de behövs. 

För lärare är det inte mycket bättre.

En lärare kan behöva lägga upp till två timmar på ett enda samtal. Har man en klass med 25 elever – och många har fler – hamnar man snabbt på 50 timmar per termin. Skollagen kräver dessutom minst ett samtal per termin. Det betyder i värsta fall 100 timmar per läsår. Mer än två veckor av arbetstid, bara på samtal som ofta går ut på att säga: ”Jo, allt flyter på som förra terminen… och förrförra…”.

Tänk hur mycket mer värdefullt den tiden skulle kunna användas: till att ge elever som halkar efter extra stöd, planera kreativ undervisning eller bara ta en kopp kaffe utan att känna sig stressad över nästa samtal.

Tänk om utvecklingssamtalen hölls minst en gång per år istället för slentrianmässigt varje termin? Lärarna skulle andas lättare, föräldrarna skulle slippa stressa, och barnen skulle ändå få den uppmärksamhet de behöver.

Självklart finns det situationer då samtalen fyller en viktig funktion, som vid skolstart eller vid lärarbyte. Men som standard borde vi se dem som tidskrävande bromsklossar som ofta säger mer om schemaläggning än om elevens verkliga utveckling.

Liberalerna vill ge rätt till två dagars betald ledighet per år för skolrelaterade möten. Det kan handla om både utvecklingssamtal och skolavslutningar. Det är ett bra förslag för att föräldrar ska kunna engagera sig utan att tappa både jobb och energi.

Låt oss också hoppas att förslaget att minska antalet obligatoriska utvecklingssamtal från en gång per termin till en gång per läsår i enlighet med den statliga utredningen “Tid för undervisningsupdraget” blir verklighet - för allas skull.

I jämförelse med många andra länder kan Sverige beskrivas som ett land där välfärden är nästan gratis. Vård, skola och omsorg finansieras gemensamt via skatten, och ingen ska behöva avstå från läkare, utbildning eller stöd på grund av plånboken. Det är en modell som har byggt både trygghet och tillit och som länge varit en självklar del av den svenska samhällskontraktet.

För att invånarna fortsatt ska känna trygghet och tillit till skattesystemet krävs att samhällskontraktet hålls i alla led. Oseriösa aktörer som tar sig in på de kvasimarknader som skapats inom välfärdens olika områden, och utnyttjar systemen för egen vinning orsakar minskad tillit till systemet. Politiker som inte sätter ner foten gentemot dessa och skyddar t ex hälso- och sjukvårdslagens första paragraf att den med störst behov är den som ska får vård först, utan i stället tillåter försäkringslösningar åsidosätter lagen, är ytterligare en orsak till att systemet ifrågasätts.

Parallellt med de förändringar som beskrivits inom välfärden blir allt fler delar av vardagen dyrare. Hyror och elpriser stiger i en takt som många hushåll har svårt att hänga med i. Matpriserna har ökat kraftigt de senaste åren och pressar både barnfamiljer och pensionärer.

Högkostnadsskyddet för mediciner höjs, vilket innebär den sjuke får betala mer ur egen ficka innan skyddet träder in. Avgiftsfri tandvård för unga tas bort, vilket flyttar kostnader från det gemensamma till individen, ofta i en ålder då ekonomin redan är ansträngd.

Motståndet mot höjda skatter och minskade överskottsmål är starkt bland de politiska partierna, inte minst i Norrtälje kommun.  Även bland gemene hen kan det framstå som att höga skatter är det värsta som kan hända befolkningen. Alternativet är tyvärr att egenavgifterna kommer att behöva höjas inom förskola, fritids och äldreomsorg. Det må handla om olika enskilda reformer var för sig, men tillsammans pekar de i en tydlig riktning: fler kostnader läggs på den enskilde. Det slår hårt mot enskilda invånare i en låginkomst-kommun som Norrtälje som dessutom har en stor andel äldre.

Poängen med ett skattefinansierat system är att kostnader ska bäras gemensamt, för att skapa jämlikhet och förutsägbarhet. Skatteinstrumentet ska användas så det gynnar invånarnas bästa. Idag ges subventioner för den som  äger sitt boende genom ränteavdrag och ROT eller den som har råd att ta in städhjälp via RUT. Resurser läggs på den som har råd i stället för på den som har behov av städhjälp via hemtjänsten. När avgifter smyger sig in och höjs bit för bit riskerar principen om att behoven ska styra att urholkas.

Om välfärden ska fortsätta vara en bärande idé kan den inte samtidigt bli alltmer avgiftsbelagd i praktiken. ”Gratis (nästan)” eller att solidariskt dela på kostnader är inget politiskt prestigeprojekt. Det handlar om en vilja att skapa ett jämlikt samhälle.

Ofta när vi läser om Norrtäljemodellen handlar det om ekonomiska underskott. Är sjukvård och omsorg i Norrtälje kommun osedvanligt kostsam? Eller är den rent av väldigt billig?

I år fyller Norrtäljemodellen 20 år. Norrtäljemodellen är en unik samarbetsmodell som integrerar allt från akutsjukvård till äldreomsorg och LSS. Detta är idag organiserat som ett kommunalförbund (KSON) som beställer vård och omsorg, och ett vårdbolag (Tiohundra AB) som är huvudutförare av vård och omsorg i kommunen, men bolaget konkurrerar även med privata vård- och omsorgsaktörer.

Kommunalförbundet styrs av Region Stockholm och Norrtälje kommun, som båda har lika många ledamöter i den politiska direktionen. Tiohundra AB ägs till 100% av kommunalförbundet.

Den direkta och tydliga anledningen till att Norrtäljemodellen startades var hotet om nedläggning av Norrtälje sjukhus som akutsjukhus av besparingsskäl. Men redan långt innan det fanns ett missnöje lokalt med att man centralt i Stockholm inte förstod vårdutmaningarna i en geografiskt stor kommun med äldre befolkning som Norrtälje var redan då. Det fanns en övertygelse bland anställda och bland lokala politiker att vi har lösningar som kan rädda kvar vården i Norrtälje.

När Norrtäljemodellen sjösattes i januari 2006 var det med löften om att samordningen mellan vård och omsorgsformer skulle spara in de 20 mkr årligen som det var tänkt att spara in på att stänga akutmottagningen. Och här är roten till 20 år av underfinansiering.

Region Stockholm har mellan 2006-2022 styrts av Moderaterna. Norrtäljemodellen har år efter år gått med underskott. Resurser har tillskjutits i efterskott, men ingen har egentligen tagit sig tid att undersöka vad underskotten härrör i. I stället har KSON hängts ut som en politisk nivå som inte klarar sitt ekonomiska uppdrag. Men trots ständiga besparingar har det aldrig framkommit några klagomål på verksamhetsuppfyllelsen. Tvärtom är patienter och brukare i Norrtälje kommun nöjda med allt från hemtjänst till sjukhusvård. Något som antagligen under åren bekräftat att modellen är ett osedvanligt bra besparingsprojekt.

Norrtälje sjukhus är det billigaste akutsjukhuset i landet, vården är per invånare är toppfem på billighetslistan i regionen. Kostnaden för omsorgen är också jämförelsevis låg.

Under den senaste mandatperioden har det börjat hända saker, även om det går långsamt. En ny modell för fördelning av statsbidrag som grundas på faktiska behov har tagits fram och KSON har fått möjlighet att presentera sina behov inför beslut om medlemsbidrag hos de båda medlemmarna. Med kommunen finns nu ett tätare samarbete på plats och det är viktigt att det också kommer till stånd med regionens högsta ledning, där styrningen fortfarande är otydlig.

Norrtäljeborna har länge fått en billigare vård än resten av regionen, demografin till trots, vårdgivare i kommunen har fått lägre ersättning än vårdgivare i resten av regionen. Det beror inte på att KSON inte kan klara det ekonomiska uppdraget. Enligt en färsk revisionsrapport är det, tvärtom, KSON som varit pådrivande och sett till att viktiga ärenden lyfts till regionfullmäktige, trots att det borde vara regionsstyrelsens ansvar. Nu måste båda medlemmarna ta sitt ansvar och den långvariga underfinansieringen av verksamheten under 16 år av högerstyre brytas en gång för alla.

Det är ibland lätt att avfärda rikspolitiken som något avlägset. För många i Norrtälje kan diskussioner om segregation och stadsplanering kännas som storstadsproblem. Men det vore ett misstag att tro att de politiska förslag som nu läggs fram inte angår Norrtälje.

Socialdemokraterna har lagt fram ett omfattande förslag till tvångsblandning av Sveriges villaområden. Hela förslaget återfinns i partiets kongressbeslut från 2025 - "Ny riktning för Sverige" Titeln låter fin. Men bakom orden växer en politik fram som i praktiken ger politiker större makt att styra hur människor bor och därmed också hur de lever sina liv.

Politikerna ska bestämma att hyresrätter byggs i alla villaområden. Ingenting ska lämnas ifred. Och allt detta ska ske för att Socialdemokraterna själva misslyckats att hantera invandringen till Sverige

Det handlar om att politiken ska få större inflytande över bostadsmarknaden genom allmännyttan, genom möjligheten att köpa upp mark och genom att styra vad som byggs och var. I grunden innebär det att beslut flyttas från enskilda människor till kommunala beslutsfattare. Sakpolitiskt görs detta genom att partiet vill undanta kommunala bostadsbolag från Lagen om offentlig upphandling. Vidare ska en ny förköpslag införas, och den ska ge kommunen rätt att köpa din bostad före någon annan. Dessutom ska nya regelverk för markanvisningar göra att politiker mer aktivt kan ägna sig åt att styra hur du bor.

Eller som det socialdemokratiska kongressbeslutet uttrycker det på sidan 43: ”det är viktigt att det finns bra mix av upplåtelseformer i varje område”. Tydligare än så kan det knappast uttryckas. Varje område ska blandas.

Varför ett villaområde inte kan få vara ett villaområde framgår inte av den socialdemokratiska politiken.

I en kommun som Norrtälje, där utvecklingen länge har vuxit fram organiskt, riskerar detta att förändra mycket. Här finns en variation mellan stad, landsbygd och skärgård som inte är resultatet av politiska experiment utan av människors egna val över tid. Det är just denna frihet som gör platsen vacker.

Socialdemokraternas politik kan uppfattas som något som främst riktar sig mot storstädernas problem. Men ambitionen är större än så. Det handlar om att omforma hela landet. Hyresgästföreningen nämner inte mindre 20 städer med bostadsområden som man ska förtäta. Och det är bara början. När staten och kommunerna ges verktyg att styra bostadsområdens sammansättning finns inget som säger att mindre kommuner lämnas utanför.

Detta är inte bara en fråga om var människor bor. När valfriheten samtidigt begränsas på andra områden förstärks utvecklingen. Valen blir färre och politikens roll större.

Problemet ligger inte i viljan att minska segregation utan i tron att den kan planeras fram uppifrån. Samhällen växer starka när människor själva får forma sina liv, inte när de formas av politiska ambitioner.

För Norrtälje finns det skäl att vara uppmärksam. Det som i dag kan verka långt borta riskerar att i morgon bli verklighet även här. Vi behöver inte mer social ingenjörskonst. Vi behöver en politik som litar på människors egna val och på de lokalsamhällen som växer fram ur dem.

Men Socialdemokraterna har aldrig förstått att människor vill bestämma över sig själv. Inte heller har de förstått att saker blir bäst då. I den socialdemokratiska världen ska allt planeras uppifrån, helst från ett skrivbord i Stockholm.