Sverigedemokraterna kräver att regeringen benådar alla som dömts för förtal efter att ha varnat för dömda sexbrottslingar. Jimmie Åkesson och Henrik Vinge presenterade kravet utanför Stockholms tingsrätt medan aktivisten Jonathan Alvén står åtalad för att ha spridit uppgifter om dömda sexualförbrytare. Vinge ser dem som varnat för pedofiler som hjältar snarare än brottslingar. Åkesson anser att lagen har använts på ett sätt som saknar rimlighet och går emot vad de flesta uppfattar som rättvisa.

Jag skulle själv inte kunna se mig i spegeln om jag inte stod upp för dem som varnat för pedofiler. Vanliga föräldrar med små barn har dömts i rätten endast för att de berättat sanningen om att en dömd pedofil eller sexualförbrytare bor eller rör sig i området. De har tvingats riskera böter skadestånd och ibland fängelse för att upprepa det som redan finns i offentliga domar. Sådana domar skadar förtroendet för hela rättssystemet.

Finns det situationer där lagen inte bör följas blint. Ja, när politiken har blivit så eftersatt att reglerna leder till orimliga resultat. Förtalsbestämmelserna borde ha moderniserats för länge sedan. Sociala medier och den snabba spridningen av information har gjort det möjligt för vanliga människor att varna varandra men lagstiftningen straffar den som säger sanningen om en dömd förövare medan barns trygghet prioriteras lägre.

Samma kritik kan riktas mot SD. Partiet har under mandatperioden haft stort inflytande utan att genomföra den förändring som behövs. Andra brådskande frågor har tagit plats och förhandlingar med Moderaterna Liberalerna och Kristdemokraterna har varit nödvändiga. Nu försöker man dock korrigera det som blivit fel. Det är sällsynt i svensk politik att ett parti aktivt kräver att staten ger upprättelse till dem som straffats för att ha talat sanning om dömda sexualförbrytare.

Det är rätt och riktigt. De som dömts för förtal efter att endast ha berättat om en dömd pedofil eller våldtäktsman har inte skadat någon oskyldig person. De har velat skydda barn och grannar. En benådning underminerar inte rättsstaten. Den reparerar det som rättsstaten själv har brustit i.

Den här frågan hör till de viktigaste inför valet. Inte för att den skapar stora rubriker utan för att den handlar om något grundläggande. Ska vi fortsätta straffa dem som varnar för farliga personer eller ska vi ge dem upprättelse. Jag står för det senare.

Under våren har Norrtälje kommun frågat ungdomar på sex skolor vad som behöver bli bättre för dem och andra unga i kommunen. Totalt kom 441 förslag in.

Det är många synpunkter, högt och lågt, men när man läser igenom dem framträder en tydlig bild. Som det står i rapportens slutsats: unga behöver kunna ”ta sig fram, ha något att göra och känna sig trygga.”

Jag börjar med det sistnämnda.

Flera unga beskriver otrygghet på offentliga platser, inte minst vid busstationen. De efterfrågar bättre belysning, fler fältare, ordningsvakter och poliser. Kort sagt: mer vuxennärvaro där den behövs. Särskilt allvarligt är att två unga tjejer uttryckligen beskriver att de är rädda för att gå ute ensamma.

Tryggheten är grunden till allt, och här vill vi göra mer. Bland annat vill vi införa kommunala trygghetsbilar med väktare som kan röra sig i hela kommunen. De ska kunna finnas där behovet är som störst, skapa synlig närvaro, prata med invånare, förebygga otrygghet och vid behov larma polis eller ordningsvakter. Vi vill också ha fler fältsamordnare och använda kamerabevakning på otrygga och brottsutsatta platser. Busstationen och andra platser där många unga rör sig ska vara trygga även kvällstid.

Kommunen bestämmer inte hur många poliser som finns i Norrtälje. Men det får aldrig bli en ursäkt för att inte göra det vi själva kan göra.

Det andra tydliga budskapet är att unga vill ha mer att göra.

Fritidsgårdar och mötesplatser återkommer, men också idrott, spontanidrott, skateparker, sporthallar, bad och evenemang. Flera efterfrågar också mer möjligheter för äldre ungdomar.
Det ligger nära mycket av det vi vill genomföra under kommande mandatperioder. Vi vill göra ett ordentligt idrottslyft med mer is, fler planer och bättre möjligheter till spontanidrott. Vi vill också utveckla aktiviteter för barn och unga i hela kommunen och få ut ”Fritidsledare på vift” till fler platser.

Alla ungdomar vill förstås inte spela fotboll eller hockey. Därför behövs också andra aktiviteter och mötesplatser. Kommunen ska inte tala om för unga vad de ska göra på fritiden, men vi kan skapa bättre möjligheter än i dag.

Sedan kommer kollektivtrafiken, där ungdomarnas besked är omöjligt att missa:

Fler bussar. Bussar som går oftare och passar skolans tider. Kvälls- och helgtrafik. Möjligheten att ta sig till träningen, träffa kompisar och komma hem efteråt.
För unga på landsbygden är fungerande kollektivtrafik en fråga om frihet och självständighet. En elev beskriver hur bussen går tre gånger om dagen och hur det gör det svårt både att träffa kompisar och delta i fritidsaktiviteter.

Så ska det inte behöva vara.

Vi kommer fortsätta driva på gentemot Region Stockholm, som ansvarar för kollektivtrafiken, för fler och bättre anpassade avgångar. Busstiderna måste fungera bättre med skola, fritidsaktiviteter och vardagen, inte minst på landsbygden.

Även skolmiljön återkommer: bättre skolmat, ventilation och toaletter samt mer stöd till elever som mår dåligt lyfts fram i svaren. Vi vill satsa på skolmat som barn faktiskt äter, fri frukt i grundskolan och en trygg skolmiljö med ordning och studiero. Fler unga ska också få chansen till sommarjobb och företagande.

Det jag särskilt uppskattar med rapporten är att den visar hur verklighetsnära ungdomarnas svar är. De har svarat med hjärtat och utifrån sin egen vardag. De pratar om bussen som inte går när träningen slutar, busstationen där man känner sig otrygg, skolmaten, fotbollsplanen och sommarjobbet.

Kort sagt: om sin vardag.

Rapportens rekommendation är att prioritera kollektivtrafik, fritid, trygghet och skolmiljö och fortsätta dialogen med unga.

Bra. Men efter 441 förslag måste nästa steg vara mer än ännu en dialog. Det måste bli verkstad.

Vi kan inte genomföra alla önskemål. Men huvudbudskapet är tydligt: unga vill känna sig trygga, ha något att göra och kunna ta sig dit och hem igen.

Kommunen har frågat. Ungdomarna har svarat. Nu måste politikerna visa att vi faktiskt lyssnade.

Äntligen är minutstyrningen i hemtjänsten borta i Norrtälje. Behoven ska styra insatserna och inte klockan. De som jobbar i hemtjänsten ska själva få avgöra insatserna - inte ett stenhårt minutschema i en dator.

Minutschemat var en följd av införandet av NPM-systemet, New Public Management. Det var ett försök att tillämpa näringslivets metoder i vården, och i offentlig sektor överhuvudtaget, en hjärtesak för den nyliberalistiskt anstrukna borgerligheten. Det fanns säkert behov av effektiviseringar, men det fanns också ett stort krux. Det var inte maskiner eller datorer det handlade om utan människor. Människor har olika behov, olika villkor, olika problem som inte kan lösas i ett excelark.

Systemet fungerade som ett omyndigförklarande av dem som arbetar i hemtjänsten. Klockan var viktigare än yrkeskunskapen. Det ledde till stress, en frustrerande känsla av att inte räcka till och till sämre vård.

Moderaterna i KSON  har hakat upp sig på att det fler personer har behov av äldreboende, särskilt boende, i vår kommun  än i andra motsvarande kommuner och menar att här finns en besparingsmöjlighet på 20 miljoner kronor.

Norrtälje har fler 80-åringar, 90-åringar och 100-åringar än många andra kommuner. Det betyder att behoven är annorlunda och kan verka kostnadsdrivande. Men så är det inte. Norrtälje har enligt en grundlig utredning klarat åldersexplosionen bättre än de flesta andra kommuner. Det som kan se ut som en besparingsmöjlighet på ett excelark blir något helt annat i möte med verkligheten. Och det är verkligheten som ska styra. Äldreomsorg och LSS kostar, men det är en fråga om medmänsklighet och rättighet som måste få kosta.

Det är människornas verkliga behov som ska mötas. När Moderaterna kräver besparingar ser de bara excelarken. Vi Socialdemokrater sätter människorna i första rummet.

Såklart går det att göra verksamheten bättre, ekonomiskt och framförallt kvalitativt. Ett exempel är att placera biståndshandläggare på vårdcentralerna, insatser utan biståndsbedömning och med  kostnadsfria trygghetslarm. Det snabbar upp processerna och underlättar för förebyggande åtgärder. Med lämpliga insatser kanske särskilt boende inte behövs eller kan skjutas fram i tiden   Det är en reform som redan pågår och som har stora möjligheter att ge resultat både i form av bättre livskvalitet och lägre kostnader.

När Socialdemokraterna styr är det individens behov som kommer i första rummet. Inte siffrorna på ett excelark. Vi kommer att fortsätta arbeta för en behovsstyrd vård på alla nivåer och vi kommer att fortsätta anställa fler, för att möta verkligheten och höja kvaliteten. Under mandatperioden har Regionen fått 2 500 nya medarbetare i vården. Fler kommer.

P.S. Glöm inte att kryssa Johannes Salo, nr 36 på Socialdemokraternas valsedel för Riksdagen.

Det tog tid. Alldeles för lång tid. Men nu rör sig regeringen äntligen i rätt riktning. Att återreglera lärarnas undervisningstid och minska den administrativa bördan är inte bara välkommet. Det är nödvändigt. Det är reformer som går till kärnan av skolans problem. För utan lärare som har tid att undervisa, finns det ingen fungerande skola. 

Under åratal har signalerna varit tydliga. Lärare vittnar om en arbetssituation som inte går ihop. Det som borde vara yrkets kärna – att planera, genomföra och följa upp undervisningen – pressas undan av dokumentationskrav, administration och sidouppgifter. Resultatet är inte svårt att räkna ut: stress, utbrändhet och i allt fler fall lärare som lämnar yrket.

Det här är inte en slump. Det är en direkt följd av politiska beslut. När staten på 1990-talet släppte kontrollen över lärarnas undervisningstid försvann också ett viktigt skydd. I stället öppnades dörren för en utveckling där undervisningstiden kunde pressas upp, samtidigt som tiden för för- och efterarbete krympte. Det kan ha sett effektivt ut på papperet – men i klassrummet blev konsekvenserna de motsatta.

Mindre tid för planering ger sämre undervisning. Sämre undervisning drabbar eleverna. Därför är det ett viktigt besked att regeringen, pådriven av Liberalerna, nu vill återinföra en reglering av lärarnas arbetstid. Ett tak för undervisning och ett golv för planeringstid är inte detaljstyrning – det är att återupprätta rimliga villkor för ett av samhällets viktigaste yrken.

Det är också välkommet att den administrativa bördan ses över. Krav som vuxit fram utan eftertanke rensas nu bort. Att utvecklingssamtal inte måste hållas slentrianmässigt varje termin och att mindre incidenter inte behöver dokumenteras in absurdum är inte nedskärningar – det är sunt förnuft. Lärare ska inte vara administratörer. De ska vara lärare.

Samtidigt räcker inte nationella beslut hela vägen. Även kommunerna måste ta sitt ansvar. I Norrtälje finns exempel på satsningar som faktiskt stärker yrkets attraktivitet – högre löner, bättre arbetsvillkor och konkreta förbättringar i vardagen. Det visar att förändring är möjlig.

Kontrasten mot andra delar av landet är talande. Där tvingas lärare spara på kaffe, arbeta i korridorer eller till och med på toaletter för att hinna med. På vissa håll får de själva samla in pengar till läromedel. Det är inte bara ovärdigt – det är ett systemfel.

Ska svensk skola återfå kvalitet och arbetsro krävs en tydlig prioritering: kunskap först, läraren i centrum.

Här förtjänar Liberalerna erkännande. I en politisk miljö där mycket handlar om symboler driver partiet konkreta reformer som faktiskt förbättrar undervisningen. Det är så skolpolitik borde se ut. För i slutändan är sambandet enkelt. När lärarna får tid att undervisa, får eleverna bättre undervisning. Och det är där allt börjar.

Idag börjar skolan igen efter sommaren för många av våra barn och ungdomar. I våras gick 88,3% av alla niondeklassare i de kommunala grundskolorna ut med behörighet till gymnasieskolans nationella program. För många av dem var skolavslutningen en början på något nytt. De visste redan vilken gymnasieskola de skulle börja på, vilket program de kommit in på och kanske redan vilka kompisar de kommer att gå tillsammans med i höst. De kunde börja förbereda sig, köpa det som behövs och framför allt se fram emot nästa steg.

Men så har inte sommaren sett ut för alla.

I Norrtälje kommun var det omkring 12 procent av eleverna som inte når gymnasiebehörighet. För många av dem har skolgången varit kantad av svårigheter. När deras klasskamrater går på sommarlov och vet vad som väntar i augusti kan de behöva gå hela sommaren i ovisshet. Först senare kommer beskedet om de får börja på ett introduktionsprogram och vilken väg som väntar.
Det är just de ungdomarna som kanske behöver samhällets stöd allra mest.

Därför är kommunens sommarjobb så viktiga. Alla ungdomar lyckas inte själva hitta ett jobb. Alla har inte föräldrar som har kontakter eller kan ordna en plats. Kommunala sommarjobb och Norrtälje kommuns satsning Egen sommar är insatser som ger lön, erfarenheter och en känsla av att vara behövd eller att klara av någonting på egen hand; erfarenheter av att lyckas.

Vi gör mycket bra, men vi kan göra mer för vad händer med de ungdomar som inte får ett sommarjobb och inte har en given plats på gymnasiet till hösten? Är det någon som tar kontakt med dem? Finns det någon som frågar hur sommaren känns när framtiden är oviss? Någon som pratar om vad som händer i höst och vilka vägar som finns? Annars är de ett lätt mål för rörelser som vill erbjuda snabba lösningar.

Gymnasieskolorna gör generellt, såvitt jag vet, ett viktigt och bra arbete för att ta emot de elever som inte är behöriga till gymnasiets nationella program. Där görs insatser för eleverna som vi kanske hade velat se mycket tidigare. Borde inte ansvaret för detta ligga på grundskolan? Det är där eleverna har gått i nio år och ibland kan jag nog tycka att de kommer ganska lindrigt undan.

Att omkring var åttonde elev lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet är inte bara en individuell känsla av misslyckande. Det är ett misslyckande för skolan och för samhället. Och det kostar dessutom stora pengar när gymnasieskolan sedan behöver lägga omfattande resurser på att reparera det som inte fungerade i grundskolan.

Sommarlovet mellan nian och gymnasiet ska inte vara en väntsal för dem som inte klarat skolan. Det ska vara en bro till framtiden. Kommunen behöver erbjuda sommarjobb till de ungdomar som inte hittar ett själva och alla ungdomar som svävar i ovisshet bör personligen kontaktas för att känna att även de är på väg mot framtiden.

Alla ungdomar behöver inte samma väg. Men alla har rätt att veta att det finns en väg. Det är det minsta vi kan kräva av en jämlik skola.

Ifrah Yuusuf berättar för Expressen hur hon som nioåring pressades att ta på sig slöjan. Det skedde delvis för att hon ville likna sin mamma, men framför allt för att omgivningen i det somaliska området krävde det. Hon levde under ständig kontroll. Äldre kvinnor skvallrade, männen höll koll på ensamstående mammor och varje felsteg riskerade att drabba familjen.

När hon en dag såg en flicka i mellanstadieåldern smyga av sig slöjan och gömma den i skolväskan förstod hon hur starkt förtrycket satt. Hon själv vågade aldrig göra samma sak. Den händelsen fastnade i minnet och blev en påminnelse om den osynliga gränsen mellan det tillåtna och det förbjudna som styrde hela hennes uppväxt.

I dag bär hon inte längre någon slöja. När hon ser fem- och sexåringar med huvudduk blir hon ledsen. Minnen från den egna barndomen kommer tillbaka och påminner henne om den frihet hon aldrig fick uppleva. Därför vill hon se ett förbud mot slöja på barn. Hon har sett hur kontrollen från grannar och äldre i området upprätthöll hedersnormerna långt starkare än föräldrarna själva. När familjen senare flyttade från det utsatta området märkte hon genast skillnaden. Plötsligt kunde hon andas friare och modern bad till och med om ursäkt för det som hänt.

Alltför länge har många i det offentliga samtalet beskrivit slöjan som bara ett klädesplagg. Den framställningen ignorerar verkligheten för de flickor som tvingas bära den. Vi måste sluta låtsas som att förtrycket av flickor och kvinnor inte finns. Det finns och det syns tydligt i de områden där hedersnormerna styr vardagen.

När Sverigedemokraterna tar upp frågan om slöjförbud gör de rätt. Att frågan länge behandlats som för känslig att diskutera har bara låtit hedersförtrycket fortsätta i det tysta. Ifrah Yuusufs erfarenhet visar att tystnaden kostar. Den skapar generationer av unga som växer upp utan att få äga sina egna kroppar och val. Det är dags att prioritera barns frihet framför rädslan att stöta sig.

På lördag fylls Norrtälje av regnbågsflaggor när Roslagen Pride går av stapeln. Det är lätt att tänka på pride som en manifestation för unga människor; det är fest, det är party, det handlar om framtiden. Men pride handlar om något mycket större: rätten att leva sitt liv öppet, oavsett var i landet man bor eller hur gammal man är.

Roslagen Pride har firats sedan 2012. Det är värt att stanna upp vid vad det betyder. För bara några decennier sedan var det svårare att leva öppet som homosexuell, bisexuell eller transperson på en mindre ort som Norrtälje. Många flyttade från sin hembygd för att kunna leva som den de var. Inte sällan innebar det också att man lämnade föräldrar, syskon och vänner.

Detta sker fortfarande, men att pride har spridit sig till mindre orter runt om i landet förändrar något viktigt. Det säger att hbtqi-personer hör hemma överallt. Att man ska kunna bli kvar i sin hembygd, nära sina vänner och sin familj, och ändå kunna leva öppet. Pride sprider information om detta och det är frihet på riktigt.

Under flera år har jag sett äldre människor sitta längs paradvägen med sina rullatorer och vifta med regnbågsflaggor när pride tågar genom Norrtälje. Det är en av de starkaste och finaste bilderna från pride. I Norrtälje kommun är nästan hälften av invånarna över 65 år. Pride handlar alltså inte bara om de unga som syns och hörs mest i paraden. Det handlar också om de äldre som har levt sina liv under andra villkor – och om rätten att få fortsätta leva öppet och tryggt hela livet.

Därför är debatten om hbtqi-certifiering av äldreomsorgen, som Lisbeth Krogh lyfte på Norrtelje tidnings debattsida i veckan, högst relevant i Norrtälje. För om vi menar allvar med att alla ska kunna leva öppet måste det också gälla den dag man behöver hemtjänst eller flyttar till ett äldreboende. Ingen ska behöva gå tillbaka in i garderoben när man blir gammal och beroende av samhällets omsorg.

Pride är mer än en parad. Det är folkbildning. Det synliggör liv som länge osynliggjorts och skapar kunskap hos människor som annars kanske aldrig hade mött frågorna. När pride flyttar ut från storstäderna och in på våra torg och gator förändras också bilden av vilka som hör hemma här.

Frihet är inte bara rätten att vara den man är. Frihet kräver också ett samhälle där man har möjlighet att leva som man är. Oavsett ålder, bostadsort eller ekonomiska förutsättningar.

På lördag vajar regnbågsflaggorna i Norrtälje igen. Låt oss vara stolta över det. Och låt oss se till att friheten de symboliserar finns kvar hela livet.

Det finns få yrken som vi ställer så höga förväntningar på som läraryrket. Läraren ska lära barn att läsa, skriva och räkna. Upptäcka den elev som halkar efter. Utmana den som ligger före. Skapa studiero, hantera konflikter och samtidigt lägga grunden för nästa generations möjligheter att klara sig i livet.

Ändå har vi under lång tid haft märkligt svårt att värdera läraryrket därefter. Det behöver förändras.

Liberalerna har föreslagit en statlig lönesatsning som ska kunna ge lärare 10 000 kronor mer i månaden. Det är mycket pengar. Reformen beräknas kosta staten omkring sju miljarder kronor och kommer naturligtvis att väcka den berättigade frågan om pengarna inte behövs till annat.

Men frågan borde också ställas åt andra hållet: Vad kostar det att inte kunna rekrytera och behålla skickliga lärare?

För Norrtälje är den frågan särskilt relevant. Kommunen konkurrerar inte om lärare i ett vakuum. Vi befinner oss i Stockholms län och konkurrerar med kommuner där lärare i många fall kan få bättre betalt. En lärare som kan höja sin lön genom att arbeta någon annanstans behöver ganska starka skäl för att välja Norrtälje.

Därför är Liberalernas lokala förslag om att lyfta lärarnas medellöner till genomsnittet i Stockholms län intressant. Satsningen beräknas kosta närmare 28 miljoner kronor och skulle, tillsammans med den föreslagna statliga satsningen, kunna innebära att en grundskole- eller gymnasielärare i Norrtälje får över 13 000 kronor mer i månaden.

Det är en rejäl löneökning. Men också en tydlig signal om vad samhället värderar.

Samma resonemang gäller förskolan. Liberalerna i Norrtälje vill höja förskollärarnas löner med omkring 3 000–4 000 kronor i månaden för att nå länets genomsnitt.

Det är lätt att beskriva sådana summor som kostnader. Men lärarlöner är inte vilken kommunal utgift som helst.

När en skicklig lärare får en elev att knäcka läskoden, hjälper en tonåring att klara matematiken eller får en stökig klass att fungera händer något som på sikt är värt betydligt mer än några rader i en kommunal budget.

Det betyder inte att högre löner automatiskt skapar en bättre skola. Skolan behöver också bra rektorer, mindre administration, fungerande elevhälsa, studiero och rimliga arbetsvillkor. Och lönen måste kunna användas för att premiera skicklighet, ansvar och erfarenhet, inte bara bli ännu ett generellt påslag utan koppling till skolans utveckling.

Men utan skickliga lärare faller nästan allt annat. Politiker i Norrtälje kan inte säga att skolan är kommunens viktigaste verksamhet och samtidigt acceptera att de människor som bär upp den kan få betydligt bättre villkor någon annanstans.

Vill vi ha Sveriges bästa skolor måste vi också vara beredda att konkurrera om Sveriges bästa lärare.

Bra lärare kostar pengar. Bristen på dem riskerar att kosta betydligt mer.

Tidölaget blir alltmer desperat i samma takt som opinionssiffrorna försämras. Nytt kostnadskrävande valfläsk duggar tätt och det kan vara skäl att påminna väljarna om hur det gått med Tidöpartiernas vallöften från det senaste valet.

Sverigedemokraterna lovade gå i opposition om a-kassan försämrades. Men a-kassan försämrades rejält, SD fortsätter stötta regeringen och har personal i regeringshögkvarteret Rosenbad.

SD lovade också ta bort karensavdraget för kontaktyrken. Så blev det inte, SD lyssnar hellre till direktörerna i Svenskt Näringsliv än till landets arbetare. Nu upprepar SD förslaget, men hur är det med trovärdigheten? Socialdemokraterna vill slopa karensavdraget helt, men det kan SD och Svenskt Näringsliv inte gå med på.

En av den nuvarande regeringens första åtgärder var att chockhöja högkostnadsskyddet för läkemedel från 2 400 kronor till 3 800. Är det en arbetarvänlig politik?

I förra valet lovade SD en tandvårdsreform. Den “århundradets tandvårdsreform” som sjösattes blev en framtandsreform för äldre på bekostnad av subventionerad tandvård för unga. Platt fall, ungas besök hos Folktandvården har minskat med 60 %. Nu återkommer SD med löftet att tandvården ska bli en del av högkostnadsskyddet. Hur är det med trovärdigheten den här gången?

Tidölaget lovade minska arbetslösheten. Hur gick det? Arbetslösheten är idag högre och någon arbetsmarknadspolitik att tala om finns inte. Det behövs storsatsningar på utbildning och tillväxt, men högerns recept är att istället strama åt och trycka till dem som hamnat i kläm, ty inställningen är att arbetslösheten är den arbetslöses eget fel och det löser man med att öka trycket. Sannerligen inte arbetarvänligt. 

Här finns en fundamental skillnad i människosyn mellan Socialdemokraterna och högern. Väljarna har med stor säkerhet uppfattat att  Socialdemokraterna tror på människans goda vilja och inneboende förmågor för att i samarbete nå ett mänskligare samhälle. Högerns recept  är piska slaven så arbetar han mer. Denna allmänna inställning återkommer i migrationspolitiken och i rättspolitiken.

Botemedlet mot allt verkar vara att sänka skatten. Höginkomsttagare som Jimmie Åkesson får sänkt skatt med 6000 kronor i månaden. 6000 gånger 12 är 72000.  Så mycket tjänar Jimmie varje år netto på skattesänkningen. Vilket klipp! Jimmie - hur påverkar din sänkta skatt arbetslösheten? 

Tidölaget för Sverige bakåt. Ta jämställdheten - en offensiv jämställdhetspolitik har ersatts av ett kulturkrig. Är någon förvånad över att den politiken inte köpts av Sveriges kvinnor? 

Ta klimatet. Sverige missar alla klimatmål samtidigt som effekterna av uppvärmningen blir mer uppenbara för varje dag. De nordiska länderna har uppenbara ekonomiska, strategiska fördelar av att ligga i framkant - men det försprånget håller snabbt på att ätas upp med nuvarande politik.

Allt valfläsk konfronteras sist och slutligen med verkligheten, den verklighet som är Tidölagets värsta fiende. Det är resultaten av politiken som ska räknas, inte tonläget. 

Så rösta för en offensiv politik som  för Sverige framåt. Inte på politiken som för Sverige bakåt. Ta S-valsedeln och kryssa nummer 36 Johannes Salo, en ung Lohäradsbo som kan göra skillnad i Riksdagen, för landet och för Roslagen.

När Magdalena Andersson stod i TV-debatten under valrörelsen 2014 försäkrade hon väljarna att Socialdemokraterna inte ville höja bensinskatten. Det var ”jättedyrt att tanka”, sade hon. Ett halv år senare föreslog hennes regering att höja energiskatten så att bensinen skulle bli 55 öre dyrare vid pumpen.

Orsaken. ”Vi sitter i regering med MP och då får man både ge och ta.”

Så enkelt är det. Socialdemokraterna säljer ut sina löften för att behålla makten tillsammans med Miljöpartiet. Det är inte första gången och det kommer inte att bli den sista. Samma mönster upprepades med rot-avdraget och överskottsmålet. När det gäller att behålla regeringsmakten väger vallöften lätt.

För landsbygdens bilister, som saknar alternativ till bilen, är det inte bara några tiotals kronor det handlar om. Det är principen. Ett parti som lovar en sak före valet och gör det motsatta efteråt för att blidka en koalitionspartner. Andersson själv medgav att det finns ”en hel del synpunkter” och hon har rätt. Motormännen kallade det landsbygdsfientligt. Det är det också.

När Socialdemokraterna nu återigen står inför valet och lovar att inte höja bensinskatten, eller något annat som drabbar vanliga människor, bör man minnas 2015. Då sålde de sig till MP. De kommer att göra det igen.