Södra vårdcentralen i Norrtälje ska flytta in i nya lokaler på Roslagens sjukhus. Flytten frigör samtidigt mark för sjukhusets utbyggnad.

Södra vårdcentralen planeras att flytta till Roslagens sjukhus (ROS). Flytten är viktig för att möjliggöra utbyggnaden av Norrtälje sjukhus, men också för att vårdcentralen ska få mer ändamålsenliga lokaler. Det skriver Liberalerna i Norrtälje.

Ombyggnationen beräknas kosta omkring 30 miljoner kronor, och enligt Liberalerna Norrtälje beräknas vårdcentralen kunna flytta in i de nya lokalerna under 2028.

Parallellt planeras även för fler parkeringsplatser vid ROS, vilket ska göra det enklare för patienter, besökare och medarbetare att ta bilen dit.

– När Södra vårdcentralen flyttar till ROS ger vi vårdcentralen bättre förutsättningar och frigör samtidigt plats för utbyggnaden av Norrtälje sjukhus. Det är en viktig investering i framtidens vård, säger Robert Beronius, kommunalråd (L).

Ja! Vi vann! Rösträkningen är klar, Kristersson avgår och mittenstyret fortsätter i kommunen efter valet. Vi är fortsatt ledande i regionen och numera också i hela landet. Nu kan mittenpartierna fortsätta sitt projekt att skapa en bättre vardag för alla våra medborgare. Att utveckla vård, skola och omsorg. Dvs förbättra skolresultaten, minska vårdköerna och komma bort från det förhatliga minutsystemet i äldreomsorgen. Bland mycket annat.

Det är ynkligt att höra Sverigedemokraternas toppar skylla sitt valnederlag på invandrare. Men kanske inte så konstigt, ty allt galet ska ju skyllas på dem.

Det handlar alltså om att människorna i invandrartäta områden röstat på S eller V. Den värsta konspirationsteorin, som sprids i SD-nära sociala media, går ut på att S och V orkestrerar en stor invandring och ställer som villkor  att rösta vänster, allt för att få och behålla makt.

Milda makter!

Kan inte valfiaskot i bl a Rinkeby möjligen ha att göra med SDs öppet invandrarfientliga politik? Att man gjort klart att det bästa en invandrare kan göra är att flytta härifrån? Att man försvårar livet för de nyanlända? Att antimuslimsk  propaganda nått oanade höjder? Att i synnerhet de som tror på islam är mindre önskvärda? Att de av SD uppfattas vara vara en tredje klassens medborgare där rösträtten ifrågasätts?

Nu försökte man säga ungefär så här från Tidölaget: rösta gärna på oss, men helst ska ni åka ut. Tror Tidö att det fungerade?

SDs valaffischer gav ett tydligt budskap: om du är svensk kan du känna dig trygg och fri. För andra är det inte givet. Vad säger allt detta om Tidöhögerns människosyn?

SDs öppna xenofobi bidrog säkert till valförlusten, men inte bara i de invandrartäta områdena. SDs öppna främlingsfientlighet och islamfientlighet hade smittat av sig på regeringspartierna till den grad att regeringen med rätta kunde kallas SD-regering. Detta blev tämligen magstarkt för många humanistiskt lagda borgerliga väljare. 

Nu är det upp till riksdagens partier att visa politisk mognad och klara av regeringsbildningen. SD kan vi inte kräva mognad av, men alla andra! Det gäller att plocka fram den samarbetsanda för Rikets bästa som brukar vara de nordiska ländernas kännemärke. Det måste svensk politik klara av.

På söndag avgörs villkoren för det största ekonomiska beslut de flesta av oss någonsin fattar. Hemmet. För småhusägaren i Rimbo, Hallstavik, på Vätö eller i ett småhusområde runt stan är det konkret. Inte en debatt om bankvinster i Stockholm.

Socialdemokraterna säger att de inte vill höja kostnaden för vanligt folk. Samtidigt går de till val på två grepp som slår mot just villaägaren. Det ena gör månadskostnaden högre. Det andra gör huset mindre värt.

Partiet kallar det bankskatt. I praktiken blir det en bolåneskatt. Skatten tas ut på bankerna. Frågan är vem som betalar.

Bankerna säger att en stor del vältras över på kunderna som högre ränta. Beräkningar pekar på omkring 7 000 kronor mer per år för ett lån på tre miljoner. Större lån ger större påslag. Bankföreningen har talat om 0,2 till 0,3 procentenheter. På ett vanligt bolån är det inte småpengar. Det är tusenlappar, år efter år.

När SVT pressade Socialdemokraterna ville partiet inte lova att räntorna inte stiger. En rödgrön majoritet rymmer dessutom partier som vill återinföra eller skärpa fastighetsskatten. Då stiger inte bara räntan. Hela kostnaden för att äga hus ökar. Också i Norrtälje kommun, där många redan har långa resor, höga driftkostnader och stora tomter.

Den andra smällen kommer inte på ränteavin. Den kommer i värderingen.

I valrörelsen heter linjen blandad bebyggelse. Motståndarna kallar den tvångsblandning. Mer hyresrätter och mer politiskt styrd blandning även i småhusdominerade områden. Kongressbeslut, kommunala planverktyg, stärkt allmännytta, förköpsrätt och styrda markanvisningar är skälet till att frågan blivit het. Också här, där många flyttat just för lugn, skola, karaktär och förutsägbarhet.

Ekonomihistorikern Jan Jörnmark har i Timbro-rapporten Att blanda bostäder, en studie av ett misslyckande, beskrivit blandningsidén som ett ungefär 15 år långt fiasko. Kommuner har lovat hyresrätter i villaområden och blandstad i översiktsplaner. Resultatet blir ofta det motsatta. Dyra nyproduktioner som inte hittar köpare. Mer av det som redan fanns. Högre hyror och mer osäkerhet.

Ett småhusvärde är inte bara tegel och tak. Det är läge, trygghet och tillit till att området får vara det man köpte. När köpare tror att politiken ska trycka in flerbostadshus mitt i en villamatta sjunker betalningsviljan. Osäkerhet är ett gift för bostadspriser. I Enskede liksom i ett villaområde utanför Norrtälje.

Säg att huset är värt fyra till fem miljoner och lånet tre. Om osäkerheten gör huset 5 till 10 procent mindre attraktivt försvinner hundratusentals kronor i eget kapital. Samtidigt ska du betala flera tusen extra om året för samma lån.

Du blir fattigare på två sätt. Tillgången sjunker i värde och kostnaden för att behålla den stiger.

Det räcker inte att säga att det bara är en skatt på bankerna eller att ingen tvingas flytta. För villaägaren i kommunen är det samma plånbok. Samma tak. Samma lån.

Valet är inte en abstrakt strid om segregation. För den som äger villa i Norrtälje med omnejd är frågan enkel.

Vill du ha en politik som säger nej till bolåneskatt och behandlar småhuset som ett hem? Eller en politik som gör det dyrare att låna och mer osäkert att äga?

Efter månader av samtal, debatter, valstugor, möten och otaliga diskussioner runt om i kommunen återstår nu det viktigaste: ditt val.

På söndag avgörs vilken riktning Norrtälje kommun ska ta de kommande fyra åren.

För mig har den här valrörelsen framförallt handlat om alla samtal med människor. Om tryggheten. Om skolan. Om äldreomsorgen. Om vården. Om Norrtälje, Hallstavik, Rimbo, landsbygden och skärgården. Om företagande, idrott, vägar, kollektivtrafik och hur vi använder skattepengarna.

Men också om något större: vilket samhälle vi vill lämna efter oss.

Vi vill inte att Norrtälje kommun ska göra samma misstag som andra kommuner där gängkriminalitet, parallellsamhällen och klanstrukturer fått växa sig starka medan politiken reagerat för sent.

Vi tänker inte stå där om tio år och säga att vi varit naiva eller att vi inte såg utvecklingen komma.

Vi vill agera i tid.

Det betyder fler trygghetsskapande insatser, tydligare arbete mot rekrytering av barn och unga till kriminalitet och ett samhälle där den som sköter sig ska känna att politiken står på hans eller hennes sida.

Men trygghet handlar också om vardagen.

Om att barn ska kunna gå till skolan utan att vara rädda. Om att äldre ska känna igen den som kommer innanför dörren och förstå vad de säger. Om att vården ska finnas nära även när man bor långt från Stockholm. Om att föreningar och idrotten ska ha plats att växa. Om att företag ska kunna etablera sig utan att fastna i åratal av processer.

Vi vill också att hela kommunen ska räknas.

Bergshamra, Riala, Edsbro, Gottröra, Väddö, Rådmansö, Häveröbygden och skärgården ska inte komma i andra hand, och listan är längre än så. Det ska gå att bo, arbeta, driva företag och bilda familj i hela kommunen. Kommunen ska stötta, inte stå i vägen för, det starka civilsamhälle som är en av våra allra största tillgångar.

Vi vill prioritera kärnverksamheten hårdare. Skola, omsorg, trygghet och fungerande service ska gå före onödig administration och sådant som inte märks i människors vardag.

Vi vill också tänka längre än en mandatperiod.

Det gäller våra skolor, vägar och VA-anläggningar, men också idrotten. Vi behöver ett långsiktigt idrottslyft med mer is, fler planer, bättre hallar och upprustade anläggningar. Sådant bygger man inte på fyra år, men någon måste våga börja planera även för tio och tjugo år framåt.

Sverigedemokraterna kommer inte lova att allt är löst efter nästa mandatperiod.

Men vi lovar att fortsätta vara tydliga. Att säga ifrån när det behövs. Att stå upp för hela kommunen. Att prioritera det viktigaste först.

Och till alla er som under valrörelsen har stannat och pratat med oss, ställt frågor, sakligt kritiserat, uppmuntrat, berättat om er vardag eller bara sagt några vänliga ord: tack.

Till dig som redan har bestämt dig för att rösta på Sverigedemokraterna vill jag säga ett särskilt tack.

Vi tar inte ditt förtroende för givet.

Bakom varje röst finns ett förtroende, och för oss är det ett uppdrag.

Ett uppdrag att göra Norrtälje kommun tryggare, att prioritera kärnverksamheten och att se till att hela kommunen får möjlighet att utvecklas.

På söndag är det du som bestämmer.

Jag hoppas att vi får ditt förtroende.

Välj rätt väg. Rösta på Sverigedemokraterna.

Inför valet i Norrtälje finns några frågor som borde väga tyngre än andra: Får barnen en skola som ger dem en bra start i livet? Får människor behålla en rimlig del av det de själva arbetar ihop? Finns vården där när den behövs? Och möts den som vill starta företag, bygga eller investera av en kommun som hjälper snarare än stjälper?

1. Det börjar med skolan.  Barn väljer inte sina föräldrar, sin uppväxt eller storleken på familjens plånbok. Men en bra skola kan ge barnet makten att själv välja sin framtid.

Därför är Liberalernas förslag om mindre klasser för de yngsta eleverna, fler läroböcker, mer läsning och bättre villkor för skickliga lärare betydligt viktigare än många av de mer spektakulära vallöften som brukar dominera en valrörelse.

Förslaget om högst 20 elever i de yngre barnens klasser är ambitiöst. Det kommer att kräva prioriteringar. Men politik är just att prioritera. Om kommunen inte förmår prioritera barnens första år i skolan, vad ska då prioriteras?

Norrtälje behöver dessutom kunna konkurrera om de bästa lärarna och rektorerna. Det kostar pengar. Men dåliga skolresultat kostar samhället betydligt mer.

2. Det andra handlar om människors egna pengar. Kommunens ekonomi är inte till för kommunen. Den är till för invånarna.

En ansvarsfull kommun måste kunna göra två saker samtidigt: finansiera en bra skola och omsorg och respektera att löntagarnas pengar faktiskt tillhör löntagarna från början.

Lägre skatt betyder några hundralappar mer i månaden för en familj att använda till mat, fritidsaktiviteter, sparande eller bolånet. Politikens uppgift är inte att avgöra vilket. Frihetens poäng är just att människor får bestämma själva.

3. Samma synsätt behövs i kommunens relation till företagen. Det är svårt att finansiera välfärd utan människor som arbetar. Och det är svårt att skapa jobb utan företag som vågar anställa, investera och växa.

Därför borde företagare inte betraktas som ett särintresse som ska vara tacksamt för varje tillstånd kommunen beviljar. Kommunen bör se dem som en förutsättning för Norrtäljes framtida välstånd.

Kortare handläggningstider, tydligare besked, bättre digital service och mindre onödig byråkrati låter kanske inte lika storslaget som många andra vallöften. För den företagare som väntar på ett besked för att kunna investera eller anställa kan det däremot vara helt avgörande.

Att slopa säsongsavgiften för uteserveringar är ett litet förslag i den kommunala budgeten, men signalvärdet är desto större: Norrtälje ska vara en kommun där det är välkommet att skapa, investera och göra stadskärnan mer levande.

4. Vården och äldreomsorgen. För Norrtälje är sjukhuset inte vilken institution som helst. Avstånden är långa, kommunen är geografiskt stor och befolkningen växer kraftigt under delar av året. Ett starkt Norrtälje sjukhus är därför också en trygghetsfråga.

Norrtäljeborna ska inte behöva vänja sig vid långa väntetider eller acceptera att viktig vård successivt koncentreras längre bort.

Samma krav på kvalitet måste gälla äldreomsorgen. Att personal ska kunna kommunicera på svenska borde inte vara kontroversiellt. Den äldre som behöver hjälp med mediciner, hygien eller andra mycket personliga delar av livet ska kunna förstå och bli förstådd.

Men äldreomsorg handlar också om frihet. Den som har bestämt över sitt eget liv i 80 år upphör inte att vara en självständig människa den dag hemtjänsten börjar komma.

Det är här Liberalernas olika förslag faktiskt hänger ihop. Skolan ger barnet kunskapen att forma sitt liv. Företagandet skapar möjligheter att arbeta och förverkliga idéer. Lägre skatt ger människor större makt över resultatet av sitt arbete. En fungerande vård och omsorg skapar trygghet när livet förändras. Norrtälje behöver inte en politik som lovar allt åt alla. Kommunen behöver politiker som vågar välja, prioritera och ibland också säga nej för att kunna säga ett tydligare ja till det viktigaste.

Skolan först. Mindre byråkrati. God vård i tid. Lägre skatt. Fyra budskap på Liberalernas valaffischer. Men också fyra ganska tydliga besked om vilket Norrtälje partiet vill se.

Ett Norrtälje där politiken inte försöker styra varje del av människors liv, utan ger fler människor verktygen att styra sina egna.

Det är en riktning värd att rösta för den 13 september.

Alla partier som ställer upp i ett val vill förstås vara med och styra. Det är märkligt att just Vänsterpartiet därför gång på gång får frågan varför partiet kräver att ingå i ett framtida styre. Om partiets mandat behövs för att få en majoritet är det snarare naturligt att Vänsterpartiet också finns med när besluten ska fattas.

Men det finns ett viktigare skäl. Efter valet kommer valprogrammens löften att möta verkligheten. Då ska prioriteringar göras, budgetar läggas och kompromisser förhandlas. Det är där det avgörs vilken politik som faktiskt blir verklighet.

Titta på äldreomsorgen. Socialdemokraterna och Centerpartiet talar om en trygg äldreomsorg med hög kvalitet. Det gör även Vänsterpartiet. Skillnaden är att Vänsterpartiet tydligare kopplar kvaliteten till personalens villkor: fler kollegor, bättre scheman och högre löner. Och framför allt till pengar. När antalet äldre ökar räcker det inte att bara räkna upp äldreomsorgens budget med några procent. Vallöften om att satsa på äldreomsorgen måste märkas på golvet och inte bara i Excel.

Här behövs en motvikt när Liberalerna samtidigt prioriterar skattesänkningar. Det går inte att både sänka intäkterna och samtidigt låtsas att välfärdens behov kan lösas utan mer resurser. Norrtälje kommun har gigantiska utgifter framför sig bara genom den volymökning av äldre som sker.

Liberalerna vill fortsätta satsa på skolan trots att barnantalet sjunker. Det är en prioritering som delas av Vänsterpartiet som under mandatperioden drivit mindre grupper i förskolan, att behålla utbildad personal i förskola/skola och fritidshem samt att kunna ge tidiga stödinsatser genom undervisning i mindre grupp till elever med behov av det. För att satsningar ska göras på både skola och äldreomsorg behövs Vänsterpartiet som sätter en stark välfärd före skattesänkningar och privatiseringar.

Centerpartiet vill fasa ut bristfälliga enskilda avlopp och Socialdemokraterna vill särskilt se över situationen i norra kommunen. Även här behövs ett parti som håller fast vid ambitionerna när kostnader och motstående intressen kommer in i bilden. Vänsterpartiet har satt målet att inga bristfälliga avlopp ska läcka till sjöar, hav och vattendrag vid mandatperiodens slut. Det är märkligt, att t o m Miljöpartiet, som vill stärka miljöarbetet och värna den biologiska mångfalden, har kunnat acceptera att kommunalt VA kan upphävas i Östernäs och Västernäs, trots riskerna med enskilda avlopp. Det visar hur svårt det är för ett enskilt parti att i ett samarbete alltid stå fast vid principerna.

Och så är det kulturen. Vänsterpartiet har fått igenom avgiftsfri kulturskola och gratis entré på konsthallen. Vänsterpartiet menar att kulturen är en del av välfärdens kärna. Liberalerna vill ta bort den avgiftsfria kulturskolan trots att det är en otroligt liten post i kommunens budget. Vänsterpartiet vill fortsätta att göra kulturskolans verksamhet tillgänglig för fler barn. Kan Centerpartiets marknadsliberala syn på välfärden garantera en sådan utveckling? När det gäller andra områden inom välfärden pekar deras ideologi ofta åt helt andra håll än demokratisk kontroll över gemensamma resurser.

Efter valet kommer kompromisser att krävas. Det är ofrånkomligt. Frågan är bara åt vilket håll kompromisserna ska gå. Vänsterpartiet har under två år visat sig kunna kompromissa (i Trästaavtalet) och samarbeta utan större gnissel. Det finns grundläggande värderingar om alla människors lika värde och vikten av öppenhet och uppskattning av olika hos Mittenstyret som Vänsterpartiet delar och det är viktigt för Norrtälje kommun att det är den människosynen som får fortsätta råda. För den som vill se en stark välfärd, ett rikt kulturliv och en kommun som tar klimat, miljö och jämlikhet på allvar är Vänsterpartiet en viktig komponent i ett framtida styre.

Politik är inte ett abstrakt begrepp som bara hör hemma i högtidstal. Den ska märkas i människors vardag. I skolan, i ekonomin och i tryggheten. 

Därför är det välkommet att Liberalerna sätter skolan först. Friheten börjar nämligen i klassrummet. Det är i skolan barn får de kunskaper som öppnar dörrar senare i livet. Förslagen om max 20 elever per klass, fler läroböcker, mer läsning och satsningar på att rekrytera och behålla skickliga lärare är reformer som kan göra verklig skillnad. En skola med höga förväntningar och studiero är den starkaste motorn för höja kunskapsresultat.

Men frihet handlar också om möjligheten att påverka sin egen ekonomi. Den som arbetar, driver företag eller sparar ska få behålla mer av sina egna pengar. Lägre skatter är inte ett mål i sig, men ett sätt att stärka människors självständighet och skapa fler möjligheter att förverkliga sina ambitioner. När arbete och utbildning lönar sig stärks också drivkrafterna att anstränga sig och ta ansvar.

Samtidigt finns ingen frihet utan trygghet. Människor ska kunna röra sig fritt i sitt närområde utan rädsla för brott, hot eller trakasserier. Barn ska skyddas från gängens rekrytering och äldre från bedrägerier. Därför är det rimligt att brottsoffrens rättigheter sätts i centrum och att samhället reagerar tydligt mot kriminalitet.

Skola, arbete och trygghet hör ihop. När människor får kunskap, möjlighet att försörja sig och trygghet i vardagen växer friheten på riktigt. Liberalernas politik pekar ut en tydlig riktning: ett samhälle där fler människor kan forma sina egna liv och där friheten inte bara är ett ideal, utan en verklighet.

Rösta på Liberalerna på söndag den 13 september!

På fyra år har Tidöpartierna pressat tillbaka skjutningarna, stramat åt migrationen, bekämpat inflationen och stärkt hushållens ekonomi. Mot detta står en opposition som inte ens kan enas om vilka partier som ska ingå i regeringen. Sverige behöver arbetsro och fortsatt kursändring, inte fyra nya år av socialdemokratiskt kaos.

Det krävs inte längre någon högerdebattör för att beskriva oppositionens regeringsalternativ som kaotiskt. Vänsterpartiet använder självt ordet.

Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist säger att hon hellre ser ett extra val än släpper fram en regering där Vänsterpartiet ingår. Vänsterpartiets vice partiledare Ida Gabrielsson svarar att hennes parti hellre går till extra val än accepterar att stå utanför regeringen.

Samtidigt försöker Magdalena Andersson övertyga svenska folket om att hon representerar stabilitet.

Ekvationen går inte ihop.

Socialdemokraterna vill ta makten med stöd av partier som inte bara har olika uppfattningar om skatter, företagande, migration, energi och kriminalpolitik. De kan inte ens komma överens om förutsättningarna för att bilda regering. Centerpartiet vägrar acceptera Vänsterpartiet som regeringsparti. Vänsterpartiet vägrar acceptera en regering där partiet inte ingår. Miljöpartiet kräver en radikal omläggning av klimat- och migrationspolitiken.

I mitten står Magdalena Andersson och vägrar berätta för väljarna vilken regering hon egentligen söker mandat för. Det är inte ett regeringsunderlag. Det är en pågående regeringskris redan före valdagen.

Kontrasten mot Tidösamarbetet är tydlig. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har haft motsättningar. Det har alla samarbeten. Men partierna har under fyra år kunnat förhandla, fatta beslut och genomföra en gemensam politik. Sverige har fått en riktning efter många år av ryckighet, symbolpolitik och socialdemokratiskt beroende av motstridiga stödpartier.

Resultaten går att mäta.

År 2022 drabbades Sverige av 390 skjutningar med 62 dödsoffer. Under 2025 hade antalet skjutningar fallit till 147. Det motsvarar en minskning med omkring 63 procent. Polisen pekar bland annat på effektivare arbetsmetoder, bättre underrättelsearbete och en större förmåga att förhindra våld innan det inträffar. Samtidigt har regeringen och Sverigedemokraterna gett rättsväsendet fler verktyg, skärpt straffen, infört säkerhetszoner och gjort det lättare att använda kamerabevakning och hemliga tvångsmedel.

Ingen seriös människa hävdar att gängkriminaliteten är besegrad. Sprängningarna har periodvis ökat och de kriminella nätverken fortsätter att rekrytera barn. Men utvecklingen visar att det går att vända våldet när staten slutar behandla grova brottslingar som offer och i stället försvarar de verkliga offren.

Också migrationspolitiken har lagts om. Under 2025 tog Sverige emot det lägsta antalet asylansökningar sedan 1985. Antalet minskade med omkring 30 procent på ett år. Kraven för medborgarskap och uppehållstillstånd har skärpts, återvändandearbetet har förstärkts och Sverige har lämnat den extrema migrationspolitik som under lång tid gjorde vårt land till ett undantag i Europa.

Det är en avgörande förändring. Ett land som inte kontrollerar vilka som får stanna kan inte heller upprätthålla tryggheten, integrationen eller tilliten. Sverige har redan tagit emot fler människor än samhället klarat att integrera. Att återgå till en politik där Miljöpartiet och Vänsterpartiet får inflytande över migrationen vore att upprepa samma misstag som skapade dagens utanförskap.

Även hushållsekonomin har börjat återhämta sig efter inflationskrisen. Inflationen har pressats tillbaka och låg enligt SCB preliminära uppgifter på 0,7 procent i augusti 2026 mätt med KPIF. Regeringen har samtidigt sänkt skatten på arbete och pensioner, sänkt elskatten, reducerat förskoleavgifterna och halverat matmomsen.

För en arbetande tvåbarnsfamilj beräknade SVT att 2026 års reformer kunde innebära drygt 2 000 kronor mer i månaden. Regeringens egen beräkning visar att en familj med en polis och en sjuksköterska får mer än 3 500 kronor lägre skatt och avgifter per månad jämfört med 2022.

Det är pengar som märks för människor som handlar mat, betalar elräkningar, lämnar barnen på förskolan och behöver bilen för att ta sig till arbetet.

Tidöpartierna har också sänkt reduktionsplikten. När den tidigare nivån gällde skulle dieselns utsläpp reduceras med 30,5 procent genom inblandning av dyrare biodrivmedel. Från 2024 sänktes nivån till 6 procent, vilket bidrog till lägre priser vid pump.

Mot detta står partier som vill driva fram en betydligt dyrare klimatpolitik. En socialdemokratisk regering beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet innebär en uppenbar risk för högre drivmedelskostnader, höjda skatter och nya pålagor på bilen. Det kommer inte främst att drabba människor i Stockholms innerstad. Det drabbar undersköterskan som arbetar natt, industriarbetaren som pendlar och barnfamiljen på landsbygden.

På samma sätt är det missvisande att lova billigare mat samtidigt som man planerar politik som höjer kostnaderna för drivmedel, transporter, jordbruk och företagande. Matpriser bestäms inte genom slagord. De påverkas av hela den kostnadskedja som tar maten från åkern till butikshyllan. Dyrare diesel, högre energiskatter och ökade företagskostnader riskerar till slut att hamna på kundens kvitto.

Valet handlar därför inte bara om fyra partier mot fyra andra. Det handlar om två helt olika sätt att styra Sverige.

På den ena sidan finns fyra partier som efter en mandatperiod kan visa upp en gemensam budget, genomförda reformer och en överenskommen regeringsmodell. De är beredda att fortsätta tillsammans och ta ansvar för Sverige.

På den andra sidan finns Magdalena Andersson och ett regeringsunderlag där partierna hotar varandra med extra val. Centerpartiet säger nej till Vänsterpartiet. Vänsterpartiet säger nej till en regering utan Vänsterpartiet. Miljöpartiet kräver en politisk kursändring och Socialdemokraterna vägrar lämna besked.

Sverige prövade under den förra mandatperioden vad ett sådant underlag leder till. Stefan Löfven föll i en misstroendeomröstning. Magdalena Andersson valdes till statsminister och avgick några timmar senare. Budgetar föll och stödpartier drog åt helt motsatta håll.

Landet har inte råd med en repris.

Tidöpartierna har inte löst alla Sveriges problem. Men de har visat att problemen går att angripa. Skjutningarna har minskat kraftigt. Asylinvandringen har pressats till den lägsta nivån på 40 år. Inflationen har fallit. Barnfamiljer, löntagare och pensionärer har fått skattelättnader. Bensin och diesel har blivit billigare än under den förra regeringens sista år.

Nu står valet mellan att fullfölja kursändringen och att lämna över Sverige till fyra partier som inte ens kan enas om hur de ska ta makten.

Sverige behöver inte fler experiment, fler låsningar eller fler migrationspolitiska återfall. Vi behöver en regering som vet vad den vill och som kan hålla ihop under hela mandatperioden.

Stoppa det socialdemokratiska kaoset. Låt Tidöpartierna fortsätta återupprätta tryggheten, ekonomin och kontrollen över Sverige.

Den lokala valrörelsen är på väg in i den heta och det känslosamma slutskedet. Under en hel sommar har partierna lagt ner idogt arbete med att lyfta fram sina lokala budskap. Det har satts upp affischer, lagts i broschyrer i brevlådor, deltagits i skoldebatter, argumenterat på internet, skrivits debattartiklar och många gräsrötter har stått vid valstugorna och pratat med väljare. Alla partier kan vara stolta över sina insatser, och tillsammans utgöra ett levande bevis på att norrtäljepolitiken lever och frodas.

Som alltid är upploppet speciellt. De stora partierna med pengar genomför egna lokala opinionsundersökningar, som de inte berättar utanför den inre kretsen. Där kan de få en fingervisning kring hur mandatfördelningen i kommunfullmäktige ser ut enligt prognoserna. Min bedömning att en sådan undersökning damp ner i mailkorgen hos de konservativa för inte alltför lång tid sedan.

För jag har aldrig varit med om att ett lika välorganiserad negativt kampanjande mot Liberalerna som pågår just nu.

Några exempel. Moderaterna lanserade igår en mycket välarbetat och professionell affisch som det står "En röst på L och C i kommunvalet är en röst på V och MP - rösta på Moderaterna", något som dess företrädare unisont och kalibrerat delade mer eller mindre samtidigt under gårdagen. Det är fullt möjligt att den har ingått i valplanen sedan start. Men varför inleda en sådan vilseledande kampanj just en vecka innan valet? Det är opartisk sätt en riktig bra kampanj, kirurgisk preciserad för alla osäkra väljare, att så tvivel kring vilka Liberalerna vill styra med. Något som de däremot har de varit konsekventa med under hela valrörelsen är att det var Liberalerna som "avsatte en moderat KSO".

Göran Pettersson, Moderaternas ordförande, verkar ha en enda sak i sitt huvud - vad Robert Beronius har sagt, just nu säger eller kommer att säga. Under majoriteten av valrörelsen så har jag sett liknande inlägg, kommentarer och debattartiklar, där han är helt fokuserad på Roberts förehavanden. Om det ingår i den på förhand utformade strategin eller blott är en personlig vendetta vet nog bara Göran Pettersson själv. Men att Moderaterna utsett oss till valets huvudfiende är en lågoddsare.

(Den faktiska affischen, lånad från deras FB)

SD är inte sena att haka på Moderaternas negativa kampanjande. Andrea Kronvall har skrivit en ledartext här på Allt om Norrtälje där hon argumenterar för att en stödröst på Liberalerna ger ett "vänsterstyre". Utöver det har hon varit mycket aktiv på sociala medier och hamrat in samma budskap; en röst på Liberalerna är en röst på "Vänsterstyret", som de konservativa väljer att kalla mittenstyret. Utan att komma ihåg att Tidö lokalt i början av mandatperioden kallades för det "blåbruna styret" av företrädare från S, C och V. Något Andrea och hennes partikamrater då fann ovärdigt. "But it's OK when we do it", kanske?

KD har agerat mer värdigt, och där har jag nästan dåligt samvete efter att tryckt till dem onödigt hårt i diskussioner. Ber härmed om ursäkt för det, jag har varit onödig konfrontativ!

Frågan som då infinner sig är på vilka grundvalar som M och SD hetsar igång narrativet om att Liberalerna är en "garanterad röst på Vänsterpartiet"? Kan det vara så att de vet något vi andra inte vet? Att läget i kommunen är oerhört jämt? Att de lägger in en sista växel för att skrämma upp de borgeliga väljarna som ännu inte röstat, för att få ett mandat till? Eventuellt.

Men stämmer de påståenden som ligger till grund för attackerna?

Liberalerna har hela tiden sagt att vi gör det som är bäst för Norrtälje kommun. Vi är därmed beredda att att samarbeta med alla partier. Det har Robert skrivit cirka hundra gånger. Men inte ett ord om det från M och SD. Lokalt handlar ett kommunstyre om ca 80% management och 20% ideologi. Man ska därför inte överdriva de ideologiska motsättningarna, de avhandlas alltid under en förhandling där det bestämts vilka förslag som ska drivas igenom under mandaperioden. Resten av perioden handlar om samarbete mellan vuxna människor.

Det vi däremot har sagt är att vi inte vill släppa in SD och V i ett styre under nästkommande mandatperiod, vi kan däremot samarbeta med partierna. Men vi går till val på nuvarande setup - ett mittenstyre (S, L, C och MP). Där inte Vänsterpartiet ingår, oavsett vad M och SD hävdar.

En stor del varför jag själv, som borgelig sinnad, kan tänka mig det handlar helt enkelt om Socialdemokraterna. De är det i särklass mest proffesionella partiet i Norrtälje. Dess representanter är värdiga, kunniga, pålästa och lätta att ha att göra med. Man kan lita på att Socialdemokraterna gör det dem säger. Även fast jag stark ogillar deras ideologi, och blir magsjuk när jag tänker på den socialdemokratiska hegemoni som byggts upp i Sverige (och bör avvecklas) så kompenseras det med att deras lokala företrädare är allt det man kan kräva en lokalpolitiker. För lokalt handlar det mer om person än ideologi. På riksnivå bär ideologi betydligt högre vikt. Men oavsett verkar det inte som vi har en uppsjö av alternativ här lokalt. Frågan behöver då ställas:

Kan M och SD tänka sig att samarbeta med L efter valet?

Nej, är det enkla svaret! Andrea Kronvall har till mig vägrat att besvara den frågan. Trots att hon fått många försök. Moderaternas Göran Pettersson har varit vagare och sagt att det "måste till ett reformerat Liberalerna", vad nu det ska betyda? Så vilka är det som egentligen inte kan tänka sig att samarbeta med gamla Tidö-gänget? Inte är det Liberalerna.

Varför vill då M och SD måla in Liberalerna i ett hörn, med begränsande handlingsalterantiv? Deras gemensamma utspel bidrar ju bara till en självuppfyllande profetia. Det är där det blir ovärdigt. Att avsluta en valrörelse med ett så uppenbart vilseledande fulknep. Det värsta är att det nog kan funka i dagens fördummande mediala landskap.

Det här riktar sig till dig som vill se ett maktskifte i Norrtälje kommun och ett styre med Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna.

På riksnivå diskuteras just nu stödröster på Liberalerna. Jimmie Åkesson har varit tydlig med vår hållning: Sverigedemokrater stödröstar inte på Liberalerna. Är man sverigedemokrat röstar man på Sverigedemokraterna. Hur borgerliga väljare väljer att agera i riksdagsvalet är upp till dem.

Men kommunvalet är en helt annan sak.

Efter valet 2022 hade M, SD och KD tillsammans 30 av kommunfullmäktiges 61 mandat. Det fattades alltså ett enda mandat för att de tre partierna skulle ha haft egen majoritet.

Tillsammans med Liberalerna bildade vi istället ett majoritetsstyre. Men knappt två år senare valde L att lämna samarbetet. Därmed föll styret och den moderata kommunstyrelseordföranden fick lämna sin post.

Liberalerna gick istället samman med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet, med Vänsterpartiet som stöd. Norrtälje fick en socialdemokratisk kommunstyrelseordförande.

Det är värt att komma ihåg för borgerliga väljare, inte minst moderater, som funderar på att lägga en strategisk röst på Liberalerna i kommunvalet.

Det handlar inte om vad man tycker om Liberalerna som parti. De har naturligtvis rätt att välja vilka de vill samarbeta med. Men väljarna har också rätt att veta vad den egna rösten kan få för konsekvenser.

Inför årets val finns möjligheten att M, SD och KD tillsammans når de 31 mandat som krävs för egen majoritet. Då behövs inga stödröster på Liberalerna för att skapa ett stabilt alternativ till dagens styre. Tvärtom kan en röst som flyttas från något av de tre partierna göra skillnad i mandatfördelningen.

Liberalerna har dessutom varit tydliga med sina röda linjer lokalt och sitt motstånd mot att samarbeta med Sverigedemokraterna. Det är deras besked och det ska borgerliga väljare ta på allvar.

Det här är därför ingen uppmaning till den som vill behålla dagens styre. Det är en enkel sakupplysning till dig som vill byta ut det.

Vill du se M, SD och KD styra Norrtälje kommun efter valet bör du också rösta på något av dessa partier i kommunvalet.

2022 hade M, SD och KD 30 mandat. Det fattades ett.

2026 kan vi få det.

Låt därför inte en stödröst på Liberalerna i kommunvalet bli mandatet som räddar vänsterstyret kvar i Norrtälje kommun.