Socialdemokraterna byggde en gång sin makt på svenska arbetare. Nu håller den epoken på att ta slut.

Nya siffror från SCB visar att Socialdemokraterna tappar kraftigt bland LO-medlemmar samtidigt som Sverigedemokraterna ökar. SD är dessutom åter större än S bland inrikes födda män. Det är ingen tillfällighet. Det är resultatet av att allt fler löntagare upplever att Socialdemokraterna inte längre företräder deras intressen.

Under lång tid har Socialdemokraterna prioriterat migration, identitetspolitik och storstadsväljare framför vanliga arbetare. Partiet som en gång talade om arbete och löner talar i dag allt oftare om normer, representation och symbolfrågor. Samtidigt har man försvarat en politik som ökat konkurrensen om jobben och bidragit till lönedumpning i flera branscher.

Sverigedemokraterna har gått i motsatt riktning. Partiet har drivit på för att begränsa arbetskraftsinvandringen, stärka tryggheten och sätta svenska löntagares villkor främst. Det är frågor som betyder betydligt mer för många arbetare än de kulturkrig som dominerar i storstädernas politiska miljöer.

Det finns också konkreta resultat att peka på. Inflationen har fallit tillbaka, reallönerna stiger igen och många hushåll har fått mer pengar kvar efter att skatten, bensinpriset och dieselpriset sjunkit. För den som pendlar till jobbet eller försöker få familjens ekonomi att gå ihop spelar sådant större roll än politiska modeord.

Dessutom ser många väljare vad som väntar om Socialdemokraterna återtar regeringsmakten. Partiet är beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att kunna regera. Det innebär större inflytande för partier som vill höja drivmedelskostnaderna, expandera bidragssystemen och fortsätta den politik som många arbetare redan vänt sig bort från.

Den gamla bilden av arbetarklassen som en självklar socialdemokratisk väljargrupp håller därför på att spricka. Allt fler väljer i stället det parti som de uppfattar försvarar deras ekonomiska intressen, deras trygghet och deras vardag.

Det är därför Socialdemokraterna tappar.

Och det är därför arbetarna väljer SD.

Den svenska skolmaten infördes av en enkel anledning. Barn skulle få tillräckligt med näring för att orka lära sig. Under lång tid rådde bred politisk enighet om detta. Skolmaten var till för eleverna, inte för att uppnå olika politiska mål.

På senare år har något förändrats. Allt fler kommuner använder skolmaten som ett verktyg för att nå klimat- och hållbarhetsmål. Kött har ersatts av vegetariska alternativ, traditionella råvaror har fasats ut och fokus har i allt högre grad flyttats från elevernas behov till politiska ambitioner.

Problemet är inte att det serveras vegetarisk mat. Problemet är att skolmaten allt oftare utformas utifrån ideologiska överväganden snarare än frågan om vad som gör barn mätta och ger dem bra näring. Många föräldrar känner igen bilden av barn som kommer hem hungriga efter en skoldag och behöver äta flera extra mål mat.

Klimatfrågan är viktig, men skolmatsalen är fel plats för symbolpolitik. När kommunpolitiker använder barns luncher för att uppfylla klimatmål har man tappat bort skolmatens ursprungliga syfte. Barn är inte verktyg i vuxnas politiska projekt.

Det är dags att återgå till grundprincipen att skolmaten i första hand ska vara god, näringsrik och mättande. Om eleverna lämnar matsalen hungriga har systemet misslyckats, oavsett hur imponerande klimatredovisningen ser ut. Skolmaten bör handla om barnens välmående och deras möjlighet att prestera i skolan. Det är därför den en gång infördes, och det är därför den bör finnas även i framtiden.

Det är svårt att förstå varför Sverige år 2026 fortfarande har ett system där vuxna människor inte kan köpa vin eller öl på en söndag. Ännu märkligare är att man inte ens kan köpa dryckerna kylda. I nästan hela Europa ses detta som fullständigt normalt. I Sverige behandlas det fortfarande som en kontroversiell ideologisk fråga.

Nu vill Sverigedemokraterna ändra på det. Jimmie Åkesson har öppnat för både söndagsöppet och större kylrum på Systembolaget så att kunder faktiskt kan köpa kalla drycker. Det är inte radikalt. Det är sunt förnuft.

Sverige har betydligt större problem att hantera än vilka tider människor får köpa öl. Just därför är det märkligt att politiker fortfarande lägger energi på att försvara regler som framstår som allt mer verklighetsfrånvända.

Kristdemokraternas motstånd är särskilt märkligt. Ett parti som talar om frihet, familjeliv och vanligt folk borde rimligen förstå att människor klarar av att själva avgöra om de vill köpa vin till söndagsmiddagen. Det handlar inte om att avskaffa Systembolaget eller släppa alkoholen fri. Det handlar om att modernisera ett gammalt system.

Inte heller argumenten mot kylda drycker håller. Förslaget om större kylrum där alla produkter behandlas lika är fullt rimligt. Att svenska staten fortfarande ska bestämma att en öl måste vara varm när den säljs är snarare komiskt än seriöst.

Oppositionens reflexmässiga nej säger också något om svensk politik. Så fort en gammal reglering ifrågasätts reagerar vänstern som om samhället står inför kollaps. Men vuxna människor behöver inte staten som moralisk barnvakt i varje liten vardagsfråga.

Sverige behöver framför allt lösa stora problem som kriminalitet, energiförsörjning och ekonomisk utveckling. Men samtidigt finns det ingen anledning att hålla fast vid föråldade regler bara för sakens skull. Söndagsöppet och kylda drycker på Systembolaget borde redan vara en självklarhet.

De etablerade mediernas rapportering inför valet 2026 blir allt svårare att ta på allvar. Samtidigt som publiken matas med känslosamma reportage om personer som ska utvisas väljer stora redaktioner bort uppgifter som är avgörande för att förstå helheten. Det handlar allt mindre om journalistik och allt mer om opinionsbildning.

Under de senaste veckorna har svenska medier publicerat flera snyftreportage om en uzbekisk familj som riskerar utvisning. Tittarna får se tårar, oro och berättelser om människor som byggt ett liv i Sverige. Allt är utformat för att väcka sympati och ilska mot regeringens migrationspolitik.

Men samtidigt utelämnas centrala fakta. I rapportering från 100 procent och Riks framkommer att en av personerna ska ha dragit kniv när polisen kom till bostaden. Där framgår också att familjen trotsat hela 47 utvisningsbeslut under omkring tjugo års tid. Det är uppgifter som rimligen borde vara självklara att nämna i rapporteringen. Ändå tystas de ner.

Särskilt anmärkningsvärt blev det när Aftonbladet publicerade ännu ett känslosamt reportage dagen efter att uppgifterna om de många utvisningsbesluten blivit kända. Informationen fanns tillgänglig men läsarna fick ändå inte ta del av den. Det säger mycket om hur stora delar av svensk media arbetar i dag.

Journalistikens uppgift borde vara att ge människor relevant information så att de själva kan dra slutsatser. I stället agerar många redaktioner som politiska aktörer med målet att försvaga den blågula regeringen och hjälpa vänstern tillbaka till makten. Fakta som passar berättelsen lyfts fram medan sådant som stör narrativet sorteras bort.

Det är också därför förtroendet för traditionella medier rasar. Vanliga människor märker när rapporteringen blir ensidig och aktivistisk. Inför valet 2026 riskerar detta att utvecklas till ett demokratiskt problem. Ett land där medierna fungerar som en kampanjmaskin åt vänstern får till slut svårt att upprätthålla ett öppet och ärligt offentligt samtal.

Socialdemokraterna har gjort ”blandning” till en valfråga. Villaområden ska byggas om med hyresrätter och politiker ska styra hur människor bor. Eftersom den socialdemokratiska invandringspolitiken var ett gigantiskt haveri ska nu vanliga människors bostadsområden byggas om i integrationens namn. Men när man granskar hur socialdemokratiska riksdagsledamöter själva lever framträder en annan bild.

På sajten Stoppa tvångsblandningen kartläggs politikernas boenden. Resultatet är tydligt. De flesta bor själva i villaområden, radhusområden eller attraktiva och trygga medelklassmiljöer. Hela 77 procent bor i småhus- eller radhusområden. Precis som vanliga svenskar söker de lugn, trygghet och bra uppväxtmiljöer för sina familjer.

Det märkliga är därför inte hur socialdemokraterna bor. Det märkliga är att partiet samtidigt försöker framställa vanliga människors bostadsval som ett problem. Socialdemokraterna vill att politiken ska styra fram ”rätt” sorts områden där allt ska blandas oavsett vad människor själva föredrar.

Men människor väljer olika därför att människor vill olika saker. Vissa vill bo i stad och andra i villaområde. Vissa söker puls och andra lugn. Det är helt naturligt i ett fritt samhälle.

Problemet för Socialdemokraterna är att deras egen politik krockar med verkligheten. När deras egna företrädare får välja själva väljer de samma sak som alla andra svenskar. Trygga områden, ordning och stabilitet.

Hela idén om tvångsblandning bygger därför på ett hyckleri. Politiker som själva bor i attraktiva och homogena områden vill samtidigt använda politiken för att förändra hur andra människor lever.

Det handlar om ett medvetet vägval. Socialdemokraterna har övergivit de svenska arbetarna och de vet om det.

Partiet som en gång byggde hela sin identitet kring industriarbetaren, byggjobbaren och undersköterskan har förvandlats till något helt annat. Retoriken finns kvar men verkligheten har förändrats. Det som återstår är en politik som steg för steg försvagar just den grupp man säger sig företräda.

Invandringen är det tydligaste exemplet. Under lång tid har dörrarna hållits öppna trots att konsekvenserna varit uppenbara. Konkurrensen om jobben har ökat, löner pressas och arbetsgivarnas makt växer. Det här är ingen kontroversiell analys utan ren grundläggande ekonomi. Ändå har kursen legat fast.

Till och med Landsorganisationen i Sverige (LO) har i efterhand medgett att invandringen påverkat arbetarklassen negativt. Men erkännandet kommer alltid i efterhand och följs sällan av handling. När verkligheten gör sig påmind väljer man att konstatera att den finns och sedan gå vidare som om inget hänt. Fackförbunden fortsätter skicka medlemmarnas pengar till Socialdemokraterna trots att de vet att politiken är skadlig.

Samtidigt är det tydligt vem som betalar priset. Det är inte de som syns i debattprogram eller sitter på fackens kontor. Det är de som konkurrerar om arbetspass, de som ser sina löneökningar urholkas och de som märker hur villkoren långsamt försämras.

Det finns en tydlig cynism i detta. Ett parti som bygger sitt stöd på arbetare men driver en politik som försvagar deras position. En rörelse som talar om solidaritet men i praktiken flyttar makt bort från löntagare.

När Socialdemokraterna under lång tid hade makten fanns alla möjligheter att ändra riktning. Någon verklig förändring kom inte. Först när trycket utifrån ökade började regelverken justeras. Det säger en hel del om vad som egentligen prioriterades.

Samtidigt har Socialdemokraterna medvetet stängt ner kärnkraftverk, höjt bensin- och dieselpriset och istället lagt miljarder på mångkultur, invandring, bistånd och havererade gröna projekt som Northvolt.

Frågan som växer är vad som finns kvar när kopplingen mellan parti och arbetare försvagas. Klyftan mellan väljare och parti blir allt tydligare. Skillnaden mellan vad som sägs och vad som görs går inte längre att ignorera.

Socialdemokraterna har blivit ett parti som inte längre bryr sig om arbetare. Inte konstigt att alltfler då istället väljer att rösta på Sverigedemokraterna.

Svensk tandvård har länge varit ett undantag i välfärden. Trots att tänderna är en del av kroppen har vården av dem behandlats annorlunda, med högre kostnader och större ansvar på individen. Resultatet är välkänt. Människor avstår från tandvård av ekonomiska skäl och skillnader i tandhälsa följer tydligt klasslinjer.

Mot denna bakgrund framstår Sverigedemokraterna som ett parti som faktiskt försökt förändra något konkret. Den förstärkning av högkostnadsskyddet för äldre som nu införts innebär att staten tar en betydligt större del av kostnaderna. Det är inte en symbolisk reform utan ett tydligt steg mot att göra tandvården mer lik övrig sjukvård.

Det avgörande är dock vad partiet vill göra framöver. Sverigedemokraterna går till val på att utvidga högkostnadsskyddet till alla vuxna vilket innebär att tandvården integreras i den solidariska välfärdsmodellen. Principen är svår att invända mot. Det finns ingen rimlig grund för att just tandhälsa ska behandlas som ett privat problem när annan vård finansieras gemensamt.

Invändningen om kostnader återkommer ofta. Reformen beräknas bli dyr, men det är ett ensidigt perspektiv. Dålig tandhälsa leder redan till större samhällskostnader genom följdsjukdomar och minskad arbetsförmåga. Att sänka trösklarna till tandvård är därför inte bara socialt motiverat utan också ekonomiskt rationellt.

Det nuvarande systemet bygger på en ordning där den som har minst resurser också är den som oftast avstår från vård. Det är svårt att försvara. Att stegvis bygga ut skyddet visar en realistisk förståelse för hur reformer faktiskt kan genomföras utan att tappa riktning.

Socialdemokraterna slår sig ofta för bröstet i välfärdsfrågor. Man har prioriterat enorma summor på bistånd och invandring, men misslyckats med den grundläggande välfärden för oss som bor i Sverige. Socialdemokraternas prioriteringar borde diskvalificera den från att kalla sig för att välfärdsparti.

Sverigedemokraternas politik handlar om att göra tandvård till en självklar del av välfärden och inte en fråga om plånbok. I den riktningen har Sverigedemokraterna rätt.

När äldre människor, i livets mest utsatta skede, inte längre vågar släppa in hemtjänsten i sina hem har något fundamentalt gått sönder i det svenska samhället.

Rapporterna om sexuella övergrepp är inte nya, men omfattningen som nu framträder förändrar bilden.  Anmälningar kommer med sådan frekvens att det inte längre går att tala om isolerade händelser. Samtidigt vet vi att mörkertalet är stort. Många av de mest utsatta saknar både möjlighet och kraft att berätta.

29-åring våldtog 85 år gammal kvinna och filmade övergreppet. 40-åring kunde inte förklara hur hans sperma hamnat på en äldre kvinnas sängkläder. 33-åring jobbade inom hemtjänsten och skulle duscha en 90-årig kvinna. Med våld särade han på hennes ben, våldtog henne med fingrarna och blottade sig. 34-åring förgrep sig sexuellt på en kvinna med Alzheimers sjukdom i duschen på ett äldreboende. 100-årig kvinna våldtogs av en man som arbetar inom hemtjänsten.

Vad har alla personerna ovan som våldtagit på äldreboenden och i hemtjänsten gemensamt? De är invandrade till Sverige från Mellanöstern och Nordafrika.

Bakgrunden är obekväm men nödvändig att tala klarspråk om. Äldreomsorgen har under lång tid fungerat som en integrationsåtgärd där kraven ofta fått stå tillbaka. Språkbrister, bristande utbildning och otillräckliga bakgrundskontroller har accepterats i ett system där behovet av personal varit större än viljan att ställa krav. När människor som inte fullt ut kan kommunicera eller kontrollerats ordentligt ges tillgång till äldres hem uppstår en farlig situation. I flera fall har dessutom personer kunnat arbeta vidare trots misstankar eller tidigare brott.

Detta är inte en slump. Det är resultatet av politiska prioriteringar där välfärden fått bära konsekvenserna av en ansvarslös migrationspolitik. När omsorgen om de äldre underordnas andra mål urholkas tilliten steg för steg.

Det är mot den bakgrunden Sverigedemokraterna nu kräver en haverikommission. Syftet är att kartlägga hur omfattande problemen är och varför vi misslyckas med att skydda de mest utsatta. Samtidigt föreslås betydligt skärpta åtgärder. Livstids fängelse för de grövsta övergreppen, löpande registerkontroller av personal och ett tydligt stopp för att dömda gärningsmän någonsin ska kunna återvända till vårdyrken. Arbetsgivare som inte agerar ska hållas ansvariga.

Detta borde vara självklarheter. Ändå har det tagit lång tid innan frågan ens börjat tas på allvar. Under tiden har människor som byggt detta land fått betala priset.

Ett samhälle bedöms ytterst efter hur det behandlar sina svagaste. När äldre kvinnor våldtas i sina egna hem är det inte bara ett brott mot individen, utan mot hela den moraliska ordning som ett fungerande samhälle vilar på. Det som nu krävs är inte fler ursäkter utan en återgång till något mer grundläggande. Ansvar, krav och en ovillkorlig skyldighet att skydda dem som inte kan skydda sig själva.

Det krävdes att Sverigedemokraterna kämpade i åratal för att få fram sanningen och få samhället att agera.

Från och med den 1 juli 2026 införs ett lagstadgat nationellt språkkrav i svensk äldreomsorg. Det borde inte vara kontroversiellt. Det borde inte ens behöva sägas. Ändå har det tagit år av politisk tvekan, ideologiska skygglappar och konkret lidande i verksamheterna innan detta självklara steg nu blir verklighet.

I Örebro tingsrätt åtalas nu en 22-åring som är syrisk och svensk medborgare. Han har arbetat inom hemtjänsten och misshandlat, kränkt och förnedrat ett stort antal äldre. Han har filmat äldre i privata situationer, lyft upp och skakat en kvinna, skrikit ”vid Allah jag ska låta dig frysa” till en hjälplös äldre man och slagit mot ansiktet på en kvinna.

Den anklagade mannen kom som ”ensamkommande flyktingbarn” 2015. Av tingsrättens dokument framgår dock att han skickades ensam till Sverige av sina föräldrar. Om han kom hit ensam kunde han nämligen få uppehållstillstånd och sen kunde föräldrar och syskon komma efter som anhöriginvandrare. Och de kom också efter.

Allt detta låter fruktansvärt och är fruktansvärt. Men det är, som många av oss nu vet, bara toppen av isberget. Fler män har fällts för våldtäkter inom äldreomsorgen. Alla dessa arbetade inom densamma. Liksom den man från Syrien som nu åtalas vid Örebro tingsrätt har de invandrat till Sverige. Och när den mannen skulle förhöras så framgår det av tingsrättens dokument att man tog in en tolk. Mannen förhördes alltså med arabisk tolk. Trots att han arbetade inom äldreomsorgen.

Att personal inom äldreomsorgen ska behärska svenska är inte en detaljfråga. Det är en grundförutsättning för trygghet, värdighet och patientsäkerhet. När en äldre person inte kan göra sig förstådd, eller inte förstår vad personalen säger, uppstår inte bara frustration, utan reella risker. Felmedicinering, missförstånd kring behov, bristande dokumentation. Detta är inte hypotetiska problem. Det är verklighet i alltför många kommuner, inte minst i växande verksamheter som pressas av kompetensbrist.

Det nya lagkravet, som innebär förändringar i socialtjänstlagen, tydliggör att personal måste kunna kommunicera med brukare, anhöriga och kollegor samt dokumentera korrekt. Dessutom läggs ansvaret där det hör hemma, hos arbetsgivaren. Språkutbildning ska erbjudas, ofta på arbetstid, och personal som inte når upp till kraven ska inte arbeta självständigt. Det är en rimlig och balanserad reform.

Men det är också en reform som länge motarbetats.

Socialdemokraterna har under lång tid varit direkt negativa till språkkrav i välfärden. Argumentationen har varierat, ibland har det handlat om inkludering, ibland om arbetskraftsbrist, men resultatet har varit samma ständiga motstånd mot att ställa tydliga krav. Ofta har de sverigedemokrater som föreslagit språkkrav kallats för nedsättande saker. Kanske är det rent av rasism att kräva att någon pratar svenska?

Nu ser vi dock ett välbekant mönster. När verkligheten hunnit ikapp politiken, när problemen blivit för uppenbara för att förneka, då sker en omsvängning. Plötsligt låter det annorlunda. Plötsligt talas det om kvalitet, om trygghet, om vikten av kommunikation. Men var fanns detta engagemang tidigare?

Detta är inte ledarskap. Det är eftersläpning. Och det är pinsamt för Socialdemokraterna att de alltid ska komma efter att Sverigedemokraterna tvingat fram reformer. Då låtsas de att de minsann också alltid tyckt som SD.

Att i efterhand försöka omfamna reformer man tidigare motarbetat är inte bara politiskt bekvämt. Det är ohederligt. Väljarna förtjänar tydlighet. Antingen står man upp för krav, kvalitet och ansvar, eller så gör man det inte. Att försöka inta båda positionerna beroende på opinionens riktning undergräver förtroendet för politiken som helhet.

Bakgrunden till reformen finns i Tidöavtalet från 2023, där behovet av stärkt kvalitet i välfärden lyftes fram. Det är ett exempel på när politiken faktiskt tar ansvar för konkreta problem. För i grunden handlar detta inte om ideologi, utan om respekt för de äldre.

Den som har byggt detta land, arbetat ett helt liv och nu är beroende av omsorg, ska kunna förvänta sig att bli förstådd. Att kunna föra ett samtal. Att kunna känna sig trygg.

Det är inte för mycket begärt. Språkkravet är därför inte bara rimligt. Det är nödvändigt. Och det är hög tid att vi slutar låtsas som att detta är en svår fråga. Det är det inte.

Självklart ska personalen i äldreomsorgen prata svenska.

Sverige står inför den största reformen av straffrätten i modern tid. Det är en nödvändig kursändring efter decennier där rättssystemet i praktiken satt gärningsmannen i centrum och brottsoffren i skymundan.

Under lång tid har nämligen fängelse setts som en sista utväg. Straff har pressats ned genom mängdrabatter och olika hänsyn till gärningsmannens situation. Resultatet har blivit att farliga personer släpps ut för tidigt och att straffen ofta inte speglar brottens allvar.

Detta ändras nu i grunden då reformen innebär ett tydligt perspektivskifte: från gärningsman till brottsoffer och samhällsskydd.

Presumtionen mot fängelse tas bort och ersätts med ett system där fängelse är en naturlig utgångspunkt. Samtidigt införs villkorligt fängelse, som tydligare markerar straffets allvar än dagens påföljder.

Mängdrabatten avskaffas. Den som begår flera brott ska inte längre få kraftigt reducerade straff, varje brott ska räknas. Det innebär i praktiken att straffen i större utsträckning staplas på varandra. Den som exempelvis begår tre våldtäkter, där varje brott motsvarar tre års fängelse, ska som utgångspunkt dömas till nio år,  inte som i dag där straffet ofta landar betydligt lägre. På samma sätt ska upprepade bedrägerier inte längre reduceras kraftigt, utan varje enskilt brott få genomslag i straffmätningen.

Hela straffskalan ska användas, inklusive de högre straffen. Samtidigt tas flera tidigare hänsyn till gärningsmannens personliga situation bort. Fokus flyttas i stället till brottets allvar och brottsoffrets upprättelse. Därtill införs dubbla straff för gängkriminella och ett stort antal straff skärps, inte minst för vålds- och sexualbrott. Grova våldtäkter ska kunna ge livstids fängelse. Som kvinna säger jag: äntligen.

Det här är inte småjusteringar i marginalen. Det är ett systemskifte, ett nytt synsätt, om man så vill, där fokus ligger på att skydda samhället från farliga brottslingar.

Lagrådet har haft synpunkter, vilket är naturligt. Flera av de lagtekniska invändningarna har hörsammats och hanterats. Samtidigt har kritik framförts som i grunden rör kriminalpolitik och värderingar. Där gör SD och regeringen en annan avvägning. För oss handlar detta om vilket samhälle vi vill ha – och det är inte en fråga som bara berör eller stannar vid storstäderna. Även i många mindre kommuner, likt vår egen, brottas man med problem gällande kriminaliteten. På sikt är inte heller Norrtälje immunt, brottslighet som tidigare kändes avlägsen blir alltmer närvarande. Den utvecklingen måste brytas i tid. Här räcker det inte bara med fler lokala projekt eller satsningar, hur bra de än är. Det krävs att staten gör sitt jobb och ser till att de som begår brott faktiskt möter kännbara konsekvenser.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är tydlig: den som begår brott ska möta kännbara konsekvenser. Den som utsätts ska få upprättelse. Och den som gång på gång begår allvarliga brott ska inte vara ute bland laglydiga medborgare. Men låt mig vara tydlig: det är ingen, inte heller jag, som tycker att det är något eftersträvansvärt att behöva ta till hårdare straff. Men det är en nödvändig anpassning till den verklighet vi befinner oss i, och till konsekvenserna av en politik som under lång tid varit naiv. Från en ansvarslös migrationspolitik till en kriminalpolitik som inte agerat i tid har problem fått växa sig större än de någonsin borde ha blivit.

Därför vill jag också säga till er på vänstersidan, som nu sannolikt kommer att protestera högljutt: skjut inte budbäraren, och skrik inte heller på dem som försöker städa upp. Känns det obekvämt, se er i spegeln i stället.

Sverige ska vara ett land där det inte lönar sig att begå brott, och där tryggheten sätts först.