Den före detta socialdemokratiska riksdagsledamoten Jan Emanuel Johansson har sagt att han inte kan rösta på Socialdemokraterna i valet. Det får Norrtäljebon och socialdemokraten Måns Nilsson att tappa fattningen. "Värdegrund…. Äckel!!! Äckel!!! Nynationalism = nazism!" skriver han på sin facebook-sida.

Till Nilssons inlägg delas en bild där Jan Emanuel låtit sig fotograferas med en sverigedemokratisk kvinnlig politiker. Tyvärr är denna reaktion talande för Socialdemokraterna. Istället för att lyssna på Jan Emanuels kritik, istället för att åtminstone försöka förstå, faller man genast ner i ren galenskap.

Det Jan Emanuel har sagt är att han är besviken över att Socialdemokraterna som parti inte längre företräder arbetare. Den grupp som varit ryggraden i arbetarrörelsen inklusive partiet går idag över till andra partier. Det är helt korrekt att arbetarna lämnar Socialdemokraterna. Detta är lätt att belägga och jag har själv skrivit en rapport om saken. I förra valet röstade 32 % av arbetarna på Socialdemokraterna och 29 % på Sverigedemokraterna.

Jan Emanuel själv tycks mena att hans besvikelse med Socialdemokraterna beror på att de misslyckats med arbetskraftsinvandringen, invandringen generellt och med välfärdsreformer. Han anser sig vara ideologisk socialdemokrat men att partiet övergett den egna ideologin. Istället för att fokusera på välfärd, låga priser på mat och livsmedel samt en fungerande arbetsmarknad har partiet fallit ner i mångkulturideologi.

Socialdemokraterna skulle kunna försöka förstå vad som gått fel. Men de är inte intresserade. Istället vill de likt Måns Nilsson skrika om nazism. Det här är djupt oroande för Sverige som land. Socialdemokraterna har en lång väg att gå om de ska komma tillbaka till sans och förnuft.

Därför är lösningen för alla vanliga svenskar just nu enkel. Gör som Jan Emanuel: Rösta på något annat än Socialdemokraterna.

Sverigedemokraterna kräver att regeringen benådar alla som dömts för förtal efter att ha varnat för dömda sexbrottslingar. Jimmie Åkesson och Henrik Vinge presenterade kravet utanför Stockholms tingsrätt medan aktivisten Jonathan Alvén står åtalad för att ha spridit uppgifter om dömda sexualförbrytare. Vinge ser dem som varnat för pedofiler som hjältar snarare än brottslingar. Åkesson anser att lagen har använts på ett sätt som saknar rimlighet och går emot vad de flesta uppfattar som rättvisa.

Jag skulle själv inte kunna se mig i spegeln om jag inte stod upp för dem som varnat för pedofiler. Vanliga föräldrar med små barn har dömts i rätten endast för att de berättat sanningen om att en dömd pedofil eller sexualförbrytare bor eller rör sig i området. De har tvingats riskera böter skadestånd och ibland fängelse för att upprepa det som redan finns i offentliga domar. Sådana domar skadar förtroendet för hela rättssystemet.

Finns det situationer där lagen inte bör följas blint. Ja, när politiken har blivit så eftersatt att reglerna leder till orimliga resultat. Förtalsbestämmelserna borde ha moderniserats för länge sedan. Sociala medier och den snabba spridningen av information har gjort det möjligt för vanliga människor att varna varandra men lagstiftningen straffar den som säger sanningen om en dömd förövare medan barns trygghet prioriteras lägre.

Samma kritik kan riktas mot SD. Partiet har under mandatperioden haft stort inflytande utan att genomföra den förändring som behövs. Andra brådskande frågor har tagit plats och förhandlingar med Moderaterna Liberalerna och Kristdemokraterna har varit nödvändiga. Nu försöker man dock korrigera det som blivit fel. Det är sällsynt i svensk politik att ett parti aktivt kräver att staten ger upprättelse till dem som straffats för att ha talat sanning om dömda sexualförbrytare.

Det är rätt och riktigt. De som dömts för förtal efter att endast ha berättat om en dömd pedofil eller våldtäktsman har inte skadat någon oskyldig person. De har velat skydda barn och grannar. En benådning underminerar inte rättsstaten. Den reparerar det som rättsstaten själv har brustit i.

Den här frågan hör till de viktigaste inför valet. Inte för att den skapar stora rubriker utan för att den handlar om något grundläggande. Ska vi fortsätta straffa dem som varnar för farliga personer eller ska vi ge dem upprättelse. Jag står för det senare.

Under våren har Norrtälje kommun frågat ungdomar på sex skolor vad som behöver bli bättre för dem och andra unga i kommunen. Totalt kom 441 förslag in.

Det är många synpunkter, högt och lågt, men när man läser igenom dem framträder en tydlig bild. Som det står i rapportens slutsats: unga behöver kunna ”ta sig fram, ha något att göra och känna sig trygga.”

Jag börjar med det sistnämnda.

Flera unga beskriver otrygghet på offentliga platser, inte minst vid busstationen. De efterfrågar bättre belysning, fler fältare, ordningsvakter och poliser. Kort sagt: mer vuxennärvaro där den behövs. Särskilt allvarligt är att två unga tjejer uttryckligen beskriver att de är rädda för att gå ute ensamma.

Tryggheten är grunden till allt, och här vill vi göra mer. Bland annat vill vi införa kommunala trygghetsbilar med väktare som kan röra sig i hela kommunen. De ska kunna finnas där behovet är som störst, skapa synlig närvaro, prata med invånare, förebygga otrygghet och vid behov larma polis eller ordningsvakter. Vi vill också ha fler fältsamordnare och använda kamerabevakning på otrygga och brottsutsatta platser. Busstationen och andra platser där många unga rör sig ska vara trygga även kvällstid.

Kommunen bestämmer inte hur många poliser som finns i Norrtälje. Men det får aldrig bli en ursäkt för att inte göra det vi själva kan göra.

Det andra tydliga budskapet är att unga vill ha mer att göra.

Fritidsgårdar och mötesplatser återkommer, men också idrott, spontanidrott, skateparker, sporthallar, bad och evenemang. Flera efterfrågar också mer möjligheter för äldre ungdomar.
Det ligger nära mycket av det vi vill genomföra under kommande mandatperioder. Vi vill göra ett ordentligt idrottslyft med mer is, fler planer och bättre möjligheter till spontanidrott. Vi vill också utveckla aktiviteter för barn och unga i hela kommunen och få ut ”Fritidsledare på vift” till fler platser.

Alla ungdomar vill förstås inte spela fotboll eller hockey. Därför behövs också andra aktiviteter och mötesplatser. Kommunen ska inte tala om för unga vad de ska göra på fritiden, men vi kan skapa bättre möjligheter än i dag.

Sedan kommer kollektivtrafiken, där ungdomarnas besked är omöjligt att missa:

Fler bussar. Bussar som går oftare och passar skolans tider. Kvälls- och helgtrafik. Möjligheten att ta sig till träningen, träffa kompisar och komma hem efteråt.
För unga på landsbygden är fungerande kollektivtrafik en fråga om frihet och självständighet. En elev beskriver hur bussen går tre gånger om dagen och hur det gör det svårt både att träffa kompisar och delta i fritidsaktiviteter.

Så ska det inte behöva vara.

Vi kommer fortsätta driva på gentemot Region Stockholm, som ansvarar för kollektivtrafiken, för fler och bättre anpassade avgångar. Busstiderna måste fungera bättre med skola, fritidsaktiviteter och vardagen, inte minst på landsbygden.

Även skolmiljön återkommer: bättre skolmat, ventilation och toaletter samt mer stöd till elever som mår dåligt lyfts fram i svaren. Vi vill satsa på skolmat som barn faktiskt äter, fri frukt i grundskolan och en trygg skolmiljö med ordning och studiero. Fler unga ska också få chansen till sommarjobb och företagande.

Det jag särskilt uppskattar med rapporten är att den visar hur verklighetsnära ungdomarnas svar är. De har svarat med hjärtat och utifrån sin egen vardag. De pratar om bussen som inte går när träningen slutar, busstationen där man känner sig otrygg, skolmaten, fotbollsplanen och sommarjobbet.

Kort sagt: om sin vardag.

Rapportens rekommendation är att prioritera kollektivtrafik, fritid, trygghet och skolmiljö och fortsätta dialogen med unga.

Bra. Men efter 441 förslag måste nästa steg vara mer än ännu en dialog. Det måste bli verkstad.

Vi kan inte genomföra alla önskemål. Men huvudbudskapet är tydligt: unga vill känna sig trygga, ha något att göra och kunna ta sig dit och hem igen.

Kommunen har frågat. Ungdomarna har svarat. Nu måste politikerna visa att vi faktiskt lyssnade.

Ifrah Yuusuf berättar för Expressen hur hon som nioåring pressades att ta på sig slöjan. Det skedde delvis för att hon ville likna sin mamma, men framför allt för att omgivningen i det somaliska området krävde det. Hon levde under ständig kontroll. Äldre kvinnor skvallrade, männen höll koll på ensamstående mammor och varje felsteg riskerade att drabba familjen.

När hon en dag såg en flicka i mellanstadieåldern smyga av sig slöjan och gömma den i skolväskan förstod hon hur starkt förtrycket satt. Hon själv vågade aldrig göra samma sak. Den händelsen fastnade i minnet och blev en påminnelse om den osynliga gränsen mellan det tillåtna och det förbjudna som styrde hela hennes uppväxt.

I dag bär hon inte längre någon slöja. När hon ser fem- och sexåringar med huvudduk blir hon ledsen. Minnen från den egna barndomen kommer tillbaka och påminner henne om den frihet hon aldrig fick uppleva. Därför vill hon se ett förbud mot slöja på barn. Hon har sett hur kontrollen från grannar och äldre i området upprätthöll hedersnormerna långt starkare än föräldrarna själva. När familjen senare flyttade från det utsatta området märkte hon genast skillnaden. Plötsligt kunde hon andas friare och modern bad till och med om ursäkt för det som hänt.

Alltför länge har många i det offentliga samtalet beskrivit slöjan som bara ett klädesplagg. Den framställningen ignorerar verkligheten för de flickor som tvingas bära den. Vi måste sluta låtsas som att förtrycket av flickor och kvinnor inte finns. Det finns och det syns tydligt i de områden där hedersnormerna styr vardagen.

När Sverigedemokraterna tar upp frågan om slöjförbud gör de rätt. Att frågan länge behandlats som för känslig att diskutera har bara låtit hedersförtrycket fortsätta i det tysta. Ifrah Yuusufs erfarenhet visar att tystnaden kostar. Den skapar generationer av unga som växer upp utan att få äga sina egna kroppar och val. Det är dags att prioritera barns frihet framför rädslan att stöta sig.

När Magdalena Andersson stod i TV-debatten under valrörelsen 2014 försäkrade hon väljarna att Socialdemokraterna inte ville höja bensinskatten. Det var ”jättedyrt att tanka”, sade hon. Ett halv år senare föreslog hennes regering att höja energiskatten så att bensinen skulle bli 55 öre dyrare vid pumpen.

Orsaken. ”Vi sitter i regering med MP och då får man både ge och ta.”

Så enkelt är det. Socialdemokraterna säljer ut sina löften för att behålla makten tillsammans med Miljöpartiet. Det är inte första gången och det kommer inte att bli den sista. Samma mönster upprepades med rot-avdraget och överskottsmålet. När det gäller att behålla regeringsmakten väger vallöften lätt.

För landsbygdens bilister, som saknar alternativ till bilen, är det inte bara några tiotals kronor det handlar om. Det är principen. Ett parti som lovar en sak före valet och gör det motsatta efteråt för att blidka en koalitionspartner. Andersson själv medgav att det finns ”en hel del synpunkter” och hon har rätt. Motormännen kallade det landsbygdsfientligt. Det är det också.

När Socialdemokraterna nu återigen står inför valet och lovar att inte höja bensinskatten, eller något annat som drabbar vanliga människor, bör man minnas 2015. Då sålde de sig till MP. De kommer att göra det igen.

Miljöpartiets språkrör vill höja bensin och dieselpriserna så snart som möjligt. Det är ett rent klassförakt mot vanliga svenskar och hat mot landsbygden.

Här om dagen sa Daniel Helldén rakt ut vad partiet egentligen vill. Bränslepriserna måste upp. Så fort som möjligt. Dagens priser är för låga enligt honom. Skatterna ska höjas, reduktionsplikten ska skruvas upp och ett nytt nationellt utsläppshandelssystem ska införas. Enligt beräkningar kan det handla om uppåt åtta kronor dyrare per liter jämfört med idag utöver det som redan väntar när den tillfälliga skattesänkningen löper ut.

Det här är inte klimatpolitik. Det är ett medvetet slag mot alla som är beroende av bilen. Mot barnfamiljen i Värmland som måste skjutsa till skola och jobb. Mot skogsarbetaren i Norrland. Mot hantverkaren lastbilschauffören, lantbrukaren och den ensamstående föräldern i en småstad där kollektivtrafiken går två gånger om dagen om den ens går. Det är ett slag mot alla som bor i Norrtälje kommun. För dem är bilen inte en livsstil. Den är livsnödvändig.

Miljöpartiet bryr sig inte. Deras väljarbas sitter i innerstan, tar tunnelbanan och cyklar när det passar. De kan moralisera om att köra mindre utan att själva drabbas. Det är klassförakt klätt i grön retorik. När Helldén säger att vi måste höja priserna för att folk ska köra mindre avslöjar han synen på vanliga människor. De ska tvingas pressas och straffas tills de anpassar sig till storstadselitens ideal.

Samtidigt vill samma parti öka invandringen. Fler kvotflyktingar. Mer av det som redan har skapat enorma kostnader, parallellsamhällen, otrygghet och press på välfärden. Högre bränslepriser och mer invandring är MP:s recept. Vanliga svenskar ska betala mer för att leva medan politikerna lovar att ta emot fler som ska försörjas. Det hänger inte ihop. Det är en politik som systematiskt försämrar villkoren för dem som redan kämpar.

Konsekvenserna är uppenbara. Högre drivmedelspriser driver upp kostnaderna för allt mattransporter, byggmaterial, jordbruk, hemtjänst. Inflationstrycket ökar. Företag i glesbygd får det ännu tuffare. Människor tvingas välja mellan att tanka och att ha råd med annat. Det är ingen grön omställning. Det är en omfördelning från de som arbetar och producerar till en ideologi som prioriterar symbolpolitik framför människors vardag.

Om Socialdemokraterna och Centerpartiet vinner valet är de beroende av Miljöpartiet. Utan MP:s stöd får de ingen majoritet. Det betyder att Helldéns politik kommer att få genomslag. Resultatet blir allvarlig skada för landsbygden. Bilen blir en lyxvara. Pendlingen till jobbet blir dyrare. Jordbruket och skogsbruket får högre kostnader. Service och företag i mindre orter pressas ännu hårdare. Landsbygden får betala priset för en politik som är skriven för Södermalm.

Sverigedemokraterna är det enda parti som tydligt och konsekvent sätter stopp för den här linjen. SD har varit den kraft som tvingat fram sänkta skatter på bensin och diesel. De har stått emot reduktionspliktens galenskaper. De är garanten mot att Miljöpartiet återigen får sitt finger med i regeringsmaskineriet. Utan SD:s inflytande öppnar den rödgröna sidan dörren för just den politik Helldén nu skryter om.

Att rösta på SD handlar inte om att gilla allt. Det handlar om att stoppa det värsta. Att se till att Miljöpartiet inte får den makt de behöver för att genomföra sin bilfientliga, landsbygdsfientliga och verklighetsfrånvända agenda. Varje röst på SD är en röst mot åtta kronor dyrare literpris. En röst mot att vanliga människors ekonomi ska offras på klimatideologins altare medan invandringen fortsätter.

Helldén och hans parti har nu sagt det rakt ut. De vill att det ska bli dyrare att leva för dig som inte bor i en storstad med fungerande kollektivtrafik. De vill att du ska köra mindre oavsett vad det kostar dig. Det är deras val. Ditt val är att se till att de aldrig får chansen att genomföra det.

Rösta på SD. För att stoppa Miljöpartiet. För att skydda din ekonomi. För att sätta vanliga svenskars intressen framför grön elitpolitik.

Ledarredaktionen på Norrtelje Tidning kan inte skilja på köpt reklamplats och valaffischer. De drar igång en pinsam kampanj mot SD byggd på okunskap eller lögn.

I en ledarartikel skriver Ellen Lind på Norrtelje Tidning att SD bryter mot regler om affischering mot bakgrund av de nu välkända nedrivna reklamaffischer som partiet haft utanför Sportcentrum i Norrtelje. I en första version av ledarartikeln skriven hon att SD bryter mot överenskomna regelverk om att sätta upp valaffischer. Saken är bara den att det inte rör sig om valaffischer utom om köpt annonsplats.

Lind tycks ha läst en haveristisk debattartikel av en Rune Karlsson i Husinge även den publicerad i Norrtelje Tidning. Karlsson påstår just att SD brutit mot reglerna om att inte sätta upp valaffischer innan 16 augusti. Så är alltså inte fallet. Politiska partier får naturligtvis köpa reklamplats när de vill. De flesta partier gör också det återkommande under hela mandatperioder. Det som inte får göras innan 16 augusti är att sätta upp affischer utanför betald plats.

Jag är den första att medge att debattredaktörer bör vara tillåtande och ta in även texter där olika uppfattningar om sakförhållanden råder. I detta fall borde dock Norrtelje Tidning ha tackat nej till debattartikeln. Hela texten bygger på antingen ett missförstånd eller en lögn.

Istället bygger ledarredaktionen vidare på debattartikeln och misslyckas kapitalt med att ta reda på fakta. När detta påpekas av SD i ett svar försöker ledarskribenten hjälpligt rätta vissa fel. Dessutom uppdateras inte artikeln med information om vilka fel som förekommit i den. Istället ändras texten, vilket gör att det nu inte går att länka till den ursprungliga ledarartikeln.

Men faktum kvarstår. Förutsättningarna har varit samma för alla politiska partier och det enda som hänt är att SD utsätts för sabotage på ett sätt som är ett demokratiskt problem.

För att sammanfatta: SD har precis som alla andra partier betalat för reklamplatser. Någon river ner affischerna. Norrtelje Tidning kokar ihop helt felaktig artikel om att SD skulle gjort något fel byggd på en haveristisk debattartikel som de också tagit in i tidningen.

Jag förstår att det är jobbigt att vara centerpartistisk ledarskribent på en lokaltidning med ett upptagningsområde där alla före detta centerpartistiska väljare nu är sverigedemokrater. Men någon nivå får en tidning ändå ha.

Det finns mängdrabatter som är välkomna. Den i mataffären, till exempel. Köper du tre varor kan du ibland betala för två.

Men en mängdrabatt på brott? Den hör inte hemma i ett rättssamhälle.

Fråga den lokala ICA-handlaren, kioskägaren eller annan företagare som gång på gång drabbas av stölder vad de tycker om mängdrabatt på brott. De vet hur det känns när samma personer återkommer och begår nya brott. Varje ny stöld innebär en ny kostnad, en ny kränkning och ett nytt brottsoffer. Varför ska då inte också varje nytt brott fullt ut påverka straffet?

Ändå har Sverige under lång tid haft ett system där den som begår flera brott inte fullt ut straffas för vart och ett av dem. Straffen läggs visserligen ihop, men inte fullt ut. Ju fler brott som begås, desto mindre blir påslaget för varje ytterligare brott. Den ordningen vill nu Tidöregeringen avskaffa.

Kanske blir orimligheten allra tydligast när det gäller sexualbrott. Att en våldtäktsman ska få rabatt på sitt straff för att han våldtagit flera kvinnor strider mot allt sunt förnuft. Ändå har vårt rättssystem under lång tid fungerat just så. Varje ny våldtäkt har inte fullt ut påverkat det sammanlagda straffet. Det är svårt att förklara för brottsoffren och omöjligt att försvara. Så länge jag kan minnas har jag aldrig förstått mig på denna orättvisa.

Nytorgsmannen är ett välkänt exempel. Han dömdes 2021 för flera våldtäkter och andra grova sexual- och våldsbrott, men omfattades av den dåvarande ordningen med mängdrabatt. Med den reform som regeringen nu föreslår hade ett sådant brottsmönster kunnat leda till ett betydligt längre fängelsestraff. Då hade också risken varit betydligt mindre att han varit på fri fot när senare allvarliga brott begicks.

För oss sverigedemokrater är det här en självklar reform. Varje våldtäkt har ett eget brottsoffer. Varje rån har ett eget brottsoffer. Varje misshandel har ett eget brottsoffer. Då är det också rimligt att varje brott fullt ut får genomslag i straffet.

Reformen innebär därför bland annat att dagens mängdrabatt avskaffas, att hela straffskalan ska användas i större utsträckning, att flera omoderna billighetsskäl tas bort och att fängelsestraff i större utsträckning ska dömas ut när brottens allvar motiverar det.

Det är därför anmärkningsvärt att Socialdemokraterna nu meddelat att de kommer att rösta nej till reformen.

Det innebär att de säger nej till att dagens mängdrabatt avskaffas. De säger nej till att varje brott som utgångspunkt ska räknas fullt ut. De säger nej till att domstolarna i större utsträckning ska använda hela straffskalan. Och de säger nej till att flera omoderna regler för strafflindring tas bort.

Socialdemokraterna motiverar sitt motstånd med att reformen är för omfattande och att Kriminalvården behöver byggas ut. Den fokuset kan man ha. Men konsekvensen av deras ställningstagande är samtidigt tydlig: dagens system med mängdrabatt blir kvar.

Vi sverigedemokrater ser annorlunda på saken.

Under alldeles för lång tid har svensk kriminalpolitik haft ett alltför ensidigt fokus på gärningsmannen. Vi vill flytta tillbaka fokus till brottsoffren och till allmänhetens rätt till trygghet. Den som väljer att begå flera grova brott ska också mötas av kännbara konsekvenser.

Det ska löna sig att leva hederligt, inte att begå brott.

Att avskaffa mängdrabatten är ännu ett steg i det paradigmskifte som nu genomförs. Sverige ska inte längre vara ett land där grova brottslingar möts av rabatter och strafflindringar. Sverige ska vara ett land där brott får konsekvenser och där brottsoffrens upprättelse väger tyngre än gärningsmännens rabatter.

Bit för bit lagar vi Sverige.

Socialdemokraterna talar gärna om feminism. Men när det kommer till en av de viktigaste frågorna för kvinnors trygghet har de valt att säga nej till hårdare straff för den som begår flera våldtäkter.

Det finns få saker som provocerar lika mycket som den så kallade mängdrabatten. Principen är enkel. Den som döms för flera brott samtidigt får inte summan av straffen för varje enskilt brott. I stället ges en rabatt på den samlade påföljden.

Resultatet blir att den som begår flera våldtäkter inte döms som om varje våldtäkt fullt ut hade värderats för sig. Straffet blir kortare än om brotten hade lagts ovanpå varandra.

Detta har länge varit svårt att förklara för brottsoffer. Hur kan det vara rimligt att den andra, tredje eller fjärde våldtäkten i praktiken värderas lägre än den första?

Sverigedemokraterna och regeringen vill ändra på detta. Den som begår flera allvarliga brott ska också avtjäna betydligt längre straff. Varje offer ska få större genomslag i straffmätningen.

Socialdemokraterna har valt att säga nej.

Det är ett anmärkningsvärt ställningstagande från ett parti som under decennier gjort anspråk på att vara feminismens främsta företrädare. För vad är egentligen feministiskt med att motsätta sig en reform som innebär att serievåldtäktsmän och andra grova återfallsförbrytare får sitta längre bakom lås och bom?

Längre fängelsestraff innebär att farliga gärningsmän hålls borta från gator och torg under längre tid. Färre kvinnor riskerar att utsättas. Fler brott kan förebyggas.

När Socialdemokraterna motsätter sig att avskaffa mängdrabatten innebär det att de föredrar kortare straff än vad Sverigedemokraterna och regeringen vill införa för personer som döms för flera grova brott. Det är en politisk prioritering som partiet måste kunna försvara inför de kvinnor som förväntar sig att samhället sätter deras trygghet främst.

Retoriken om feminism klingar ihåligt när den inte följs av handling. Att tala om kvinnors rättigheter är enkelt. Att rösta för reformer som ger våldtäktsmän längre straff är betydligt svårare för Socialdemokraterna.

Den som menar allvar med att bekämpa mäns våld mot kvinnor borde också mena allvar med att de som begår upprepade våldtäkter ska avtjäna längre straff. Att säga nej till en sådan reform är inte bara ett avståndstagande från en kriminalpolitisk förändring. Det är också ett budskap om hur högt samhället värderar brottsoffrens upprättelse.

På den punkten har Socialdemokraterna valt fel sida.