Från och med den 1 juli 2026 införs ett lagstadgat nationellt språkkrav i svensk äldreomsorg. Det borde inte vara kontroversiellt. Det borde inte ens behöva sägas. Ändå har det tagit år av politisk tvekan, ideologiska skygglappar och konkret lidande i verksamheterna innan detta självklara steg nu blir verklighet.

I Örebro tingsrätt åtalas nu en 22-åring som är syrisk och svensk medborgare. Han har arbetat inom hemtjänsten och misshandlat, kränkt och förnedrat ett stort antal äldre. Han har filmat äldre i privata situationer, lyft upp och skakat en kvinna, skrikit ”vid Allah jag ska låta dig frysa” till en hjälplös äldre man och slagit mot ansiktet på en kvinna.

Den anklagade mannen kom som ”ensamkommande flyktingbarn” 2015. Av tingsrättens dokument framgår dock att han skickades ensam till Sverige av sina föräldrar. Om han kom hit ensam kunde han nämligen få uppehållstillstånd och sen kunde föräldrar och syskon komma efter som anhöriginvandrare. Och de kom också efter.

Allt detta låter fruktansvärt och är fruktansvärt. Men det är, som många av oss nu vet, bara toppen av isberget. Fler män har fällts för våldtäkter inom äldreomsorgen. Alla dessa arbetade inom densamma. Liksom den man från Syrien som nu åtalas vid Örebro tingsrätt har de invandrat till Sverige. Och när den mannen skulle förhöras så framgår det av tingsrättens dokument att man tog in en tolk. Mannen förhördes alltså med arabisk tolk. Trots att han arbetade inom äldreomsorgen.

Att personal inom äldreomsorgen ska behärska svenska är inte en detaljfråga. Det är en grundförutsättning för trygghet, värdighet och patientsäkerhet. När en äldre person inte kan göra sig förstådd, eller inte förstår vad personalen säger, uppstår inte bara frustration, utan reella risker. Felmedicinering, missförstånd kring behov, bristande dokumentation. Detta är inte hypotetiska problem. Det är verklighet i alltför många kommuner, inte minst i växande verksamheter som pressas av kompetensbrist.

Det nya lagkravet, som innebär förändringar i socialtjänstlagen, tydliggör att personal måste kunna kommunicera med brukare, anhöriga och kollegor samt dokumentera korrekt. Dessutom läggs ansvaret där det hör hemma, hos arbetsgivaren. Språkutbildning ska erbjudas, ofta på arbetstid, och personal som inte når upp till kraven ska inte arbeta självständigt. Det är en rimlig och balanserad reform.

Men det är också en reform som länge motarbetats.

Socialdemokraterna har under lång tid varit direkt negativa till språkkrav i välfärden. Argumentationen har varierat, ibland har det handlat om inkludering, ibland om arbetskraftsbrist, men resultatet har varit samma ständiga motstånd mot att ställa tydliga krav. Ofta har de sverigedemokrater som föreslagit språkkrav kallats för nedsättande saker. Kanske är det rent av rasism att kräva att någon pratar svenska?

Nu ser vi dock ett välbekant mönster. När verkligheten hunnit ikapp politiken, när problemen blivit för uppenbara för att förneka, då sker en omsvängning. Plötsligt låter det annorlunda. Plötsligt talas det om kvalitet, om trygghet, om vikten av kommunikation. Men var fanns detta engagemang tidigare?

Detta är inte ledarskap. Det är eftersläpning. Och det är pinsamt för Socialdemokraterna att de alltid ska komma efter att Sverigedemokraterna tvingat fram reformer. Då låtsas de att de minsann också alltid tyckt som SD.

Att i efterhand försöka omfamna reformer man tidigare motarbetat är inte bara politiskt bekvämt. Det är ohederligt. Väljarna förtjänar tydlighet. Antingen står man upp för krav, kvalitet och ansvar, eller så gör man det inte. Att försöka inta båda positionerna beroende på opinionens riktning undergräver förtroendet för politiken som helhet.

Bakgrunden till reformen finns i Tidöavtalet från 2023, där behovet av stärkt kvalitet i välfärden lyftes fram. Det är ett exempel på när politiken faktiskt tar ansvar för konkreta problem. För i grunden handlar detta inte om ideologi, utan om respekt för de äldre.

Den som har byggt detta land, arbetat ett helt liv och nu är beroende av omsorg, ska kunna förvänta sig att bli förstådd. Att kunna föra ett samtal. Att kunna känna sig trygg.

Det är inte för mycket begärt. Språkkravet är därför inte bara rimligt. Det är nödvändigt. Och det är hög tid att vi slutar låtsas som att detta är en svår fråga. Det är det inte.

Självklart ska personalen i äldreomsorgen prata svenska.

Sverige står inför den största reformen av straffrätten i modern tid. Det är en nödvändig kursändring efter decennier där rättssystemet i praktiken satt gärningsmannen i centrum och brottsoffren i skymundan.

Under lång tid har nämligen fängelse setts som en sista utväg. Straff har pressats ned genom mängdrabatter och olika hänsyn till gärningsmannens situation. Resultatet har blivit att farliga personer släpps ut för tidigt och att straffen ofta inte speglar brottens allvar.

Detta ändras nu i grunden då reformen innebär ett tydligt perspektivskifte: från gärningsman till brottsoffer och samhällsskydd.

Presumtionen mot fängelse tas bort och ersätts med ett system där fängelse är en naturlig utgångspunkt. Samtidigt införs villkorligt fängelse, som tydligare markerar straffets allvar än dagens påföljder.

Mängdrabatten avskaffas. Den som begår flera brott ska inte längre få kraftigt reducerade straff, varje brott ska räknas. Det innebär i praktiken att straffen i större utsträckning staplas på varandra. Den som exempelvis begår tre våldtäkter, där varje brott motsvarar tre års fängelse, ska som utgångspunkt dömas till nio år,  inte som i dag där straffet ofta landar betydligt lägre. På samma sätt ska upprepade bedrägerier inte längre reduceras kraftigt, utan varje enskilt brott få genomslag i straffmätningen.

Hela straffskalan ska användas, inklusive de högre straffen. Samtidigt tas flera tidigare hänsyn till gärningsmannens personliga situation bort. Fokus flyttas i stället till brottets allvar och brottsoffrets upprättelse. Därtill införs dubbla straff för gängkriminella och ett stort antal straff skärps, inte minst för vålds- och sexualbrott. Grova våldtäkter ska kunna ge livstids fängelse. Som kvinna säger jag: äntligen.

Det här är inte småjusteringar i marginalen. Det är ett systemskifte, ett nytt synsätt, om man så vill, där fokus ligger på att skydda samhället från farliga brottslingar.

Lagrådet har haft synpunkter, vilket är naturligt. Flera av de lagtekniska invändningarna har hörsammats och hanterats. Samtidigt har kritik framförts som i grunden rör kriminalpolitik och värderingar. Där gör SD och regeringen en annan avvägning. För oss handlar detta om vilket samhälle vi vill ha – och det är inte en fråga som bara berör eller stannar vid storstäderna. Även i många mindre kommuner, likt vår egen, brottas man med problem gällande kriminaliteten. På sikt är inte heller Norrtälje immunt, brottslighet som tidigare kändes avlägsen blir alltmer närvarande. Den utvecklingen måste brytas i tid. Här räcker det inte bara med fler lokala projekt eller satsningar, hur bra de än är. Det krävs att staten gör sitt jobb och ser till att de som begår brott faktiskt möter kännbara konsekvenser.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är tydlig: den som begår brott ska möta kännbara konsekvenser. Den som utsätts ska få upprättelse. Och den som gång på gång begår allvarliga brott ska inte vara ute bland laglydiga medborgare. Men låt mig vara tydlig: det är ingen, inte heller jag, som tycker att det är något eftersträvansvärt att behöva ta till hårdare straff. Men det är en nödvändig anpassning till den verklighet vi befinner oss i, och till konsekvenserna av en politik som under lång tid varit naiv. Från en ansvarslös migrationspolitik till en kriminalpolitik som inte agerat i tid har problem fått växa sig större än de någonsin borde ha blivit.

Därför vill jag också säga till er på vänstersidan, som nu sannolikt kommer att protestera högljutt: skjut inte budbäraren, och skrik inte heller på dem som försöker städa upp. Känns det obekvämt, se er i spegeln i stället.

Sverige ska vara ett land där det inte lönar sig att begå brott, och där tryggheten sätts först.

Det är ibland lätt att avfärda rikspolitiken som något avlägset. För många i Norrtälje kan diskussioner om segregation och stadsplanering kännas som storstadsproblem. Men det vore ett misstag att tro att de politiska förslag som nu läggs fram inte angår Norrtälje.

Socialdemokraterna har lagt fram ett omfattande förslag till tvångsblandning av Sveriges villaområden. Hela förslaget återfinns i partiets kongressbeslut från 2025 - "Ny riktning för Sverige" Titeln låter fin. Men bakom orden växer en politik fram som i praktiken ger politiker större makt att styra hur människor bor och därmed också hur de lever sina liv.

Politikerna ska bestämma att hyresrätter byggs i alla villaområden. Ingenting ska lämnas ifred. Och allt detta ska ske för att Socialdemokraterna själva misslyckats att hantera invandringen till Sverige

Det handlar om att politiken ska få större inflytande över bostadsmarknaden genom allmännyttan, genom möjligheten att köpa upp mark och genom att styra vad som byggs och var. I grunden innebär det att beslut flyttas från enskilda människor till kommunala beslutsfattare. Sakpolitiskt görs detta genom att partiet vill undanta kommunala bostadsbolag från Lagen om offentlig upphandling. Vidare ska en ny förköpslag införas, och den ska ge kommunen rätt att köpa din bostad före någon annan. Dessutom ska nya regelverk för markanvisningar göra att politiker mer aktivt kan ägna sig åt att styra hur du bor.

Eller som det socialdemokratiska kongressbeslutet uttrycker det på sidan 43: ”det är viktigt att det finns bra mix av upplåtelseformer i varje område”. Tydligare än så kan det knappast uttryckas. Varje område ska blandas.

Varför ett villaområde inte kan få vara ett villaområde framgår inte av den socialdemokratiska politiken.

I en kommun som Norrtälje, där utvecklingen länge har vuxit fram organiskt, riskerar detta att förändra mycket. Här finns en variation mellan stad, landsbygd och skärgård som inte är resultatet av politiska experiment utan av människors egna val över tid. Det är just denna frihet som gör platsen vacker.

Socialdemokraternas politik kan uppfattas som något som främst riktar sig mot storstädernas problem. Men ambitionen är större än så. Det handlar om att omforma hela landet. Hyresgästföreningen nämner inte mindre 20 städer med bostadsområden som man ska förtäta. Och det är bara början. När staten och kommunerna ges verktyg att styra bostadsområdens sammansättning finns inget som säger att mindre kommuner lämnas utanför.

Detta är inte bara en fråga om var människor bor. När valfriheten samtidigt begränsas på andra områden förstärks utvecklingen. Valen blir färre och politikens roll större.

Problemet ligger inte i viljan att minska segregation utan i tron att den kan planeras fram uppifrån. Samhällen växer starka när människor själva får forma sina liv, inte när de formas av politiska ambitioner.

För Norrtälje finns det skäl att vara uppmärksam. Det som i dag kan verka långt borta riskerar att i morgon bli verklighet även här. Vi behöver inte mer social ingenjörskonst. Vi behöver en politik som litar på människors egna val och på de lokalsamhällen som växer fram ur dem.

Men Socialdemokraterna har aldrig förstått att människor vill bestämma över sig själv. Inte heller har de förstått att saker blir bäst då. I den socialdemokratiska världen ska allt planeras uppifrån, helst från ett skrivbord i Stockholm.

För många hushåll är det inte längre en självklarhet att få ekonomin att gå ihop. Just därför halveras momsen på livsmedel från den 1 april, från 12 till 6 procent, ett beslut av SD och Tidöregeringen för att stärka hushållens ekonomi här och nu.

För en barnfamilj innebär det i genomsnitt cirka 6 500 kronor mindre i matkostnader per år. För två pensionärer handlar det om ungefär 4 400 kronor. Det är inte symboliska belopp, det är pengar som märks i vardagen.

Samtidigt lever vi i en tid av stor osäkerhet. Geopolitiska spänningar och en orolig omvärld påverkar energipriser, transporter och i förlängningen också matpriser. Det innebär att vissa priser kan fortsätta uppåt, oavsett vad vi gör nationellt.

Men just därför är det viktigt att göra det som faktiskt går. Jag kan i ärlighetens namn inte förstå kritikerna som menar att det inte är någon idé eftersom priser ändå kan öka. Ja, just därför.

Vi kan inte påverka globala konflikter, men vi kan fatta beslut som dämpar effekterna för svenska hushåll. Sänkt matmoms är ett sådant beslut.

Och det är inte det enda.

Tidöregeringen har redan sänkt reduktionsplikten till EU:s miniminivå, vilket bidragit till lägre drivmedelspriser. Skatten på drivmedel har sänkts i flera steg. Skatten på arbete och pension har sänkts, och tandvården för äldre 67+ har blivit avsevärt billigare.

Sänkt matmoms är nästa steg i samma riktning: att pressa tillbaka kostnaderna där det är möjligt och att sätta svenska hushåll först.

Här blir skillnaden i politiska vägval uppenbar.

Miljöpartiet och delar av vänstern har i stället velat höja reduktionsplikten. I ett läge där omvärlden redan driver upp priser hade det inneburit ytterligare kostnadsökningar för hushåll och företag. Vi hade då haft både externa kostnadschocker och politiskt drivna prishöjningar ovanpå det. Det är också risken om Socialdemokraterna, tillsammans med den rödgrön röran, återfår makten efter valet 2026.

Vi har valt en annan väg, att dämpa kostnadsutvecklingen där vi kan, i stället för att förstärka den.

För att säkerställa att momssänkningen också får effekt i praktiken har regeringen tillsatt en matpriskommission. Den ska följa prisutvecklingen och bidra till transparens, så att skattesänkningen faktiskt når konsumenterna. För skattesänkningar ska inte bli ökade vinster för matjättarna, utan de ska märkas i plånboken.

Vi ser redan nu hur butiker runt om i landet, även här i vår kommun, har börjat sänka matpriserna. I exempelvis Norrtälje, Rimbo och på Väddö har butiker arbetat intensivt de senaste veckorna för att märka om och ställa om inför påsken. Det visar att reformen får genomslag.

Momssänkningen gäller dessutom till och med 2027. Det innebär att effekten inte bara är tillfällig, utan kan bidra till att hålla tillbaka kostnader över tid.

I en osäker omvärld blir politikens uppgift tydligare än någonsin:

Att ta ansvar för det som faktiskt går att påverka.
Att göra livet lite mer ekonomiskt hanterbart för vanliga människor.

Det är inte symbolpolitik.

Det är ansvar.

Jublet från Elisabeth Thand Ringqvist och bland de stockholmsbaserade ledarsidorna över värvningen av Birgitta Ohlsson innebär Centerpartiets död som landsbygdsparti. För bönder och landsbygdsföretagare framstår det inte som en förstärkning utan som ett hån.

I en uppmärksammad artikel i ATL – Lantbrukets Affärstidning beskrivs hur detta centerjubel upplevs som ett slag i ansiktet på landets bönder. Det är en formulering som träffar mitt i prick. För vad är det egentligen Centerpartiet firar?

Centerpartiet föddes ur den svenska landsbygdens villkor. I dag är det något helt annat. När partiet jublar över att knyta till sig en politiker som länge drivit linjer i direkt konflikt med lantbrukets intressen visar man vad man blivit. Ett parti för urbana identitetsfrågor.

ATL påpekar att den nya rekryteringen fullföljer en politisk riktning som många utanför storstäderna länge upplevt som fientlig. Birgitta Ohlsson propagerar för vegetarisk kost, utbildar djurrättsaktivister i lobbyism och talar påfallande nöjt om sitt kontor i Washington. Folk på den svenska landsbygden som är beroende av att bränslepriserna hålls nere och att svensk livsmedelsproduktion stärks har inte mycket att hämta.

Svenska bönder verkar redan i ett av världens mest reglerade system. De pressas av höga kostnader, ökande klimatkrav och konkurrens från import som inte följer samma regler. I detta läge väljer Centerpartiet att applådera en politisk linje som ytterligare försvårar för jordbruket. Det är inte bara verklighetsfrånvänt utan ansvarslöst.

När landsbygden behöver politiker som försvarar produktion, äganderätt och konkurrenskraft väljer partiet symbolpolitik och storstadens applåder. Det är inte längre i Norrtälje, i Småland eller i Västerbottens inland som Centerpartiet söker sin identitet. Det är i innerstan.

I mina egna hemtrakter brukade Centerpartiet ha landets starkaste fäst i kommunen Mönsterås. I valet 2022 tappade partiet 14,5 %. Räkna med att det blir ytterligare tapp. Folk lär rösta på Sverigedemokraterna istället, ett parti som vill Sverige väl.

Centerpartiet har i praktiken blivit ett Stockholmsparti, ett parti för mediaeliten, tjänstemän och urbana väljare som saknar relation till svensk landsbygd, ja till Sverige. Detta är ingen slump utan resultatet av en lång ideologisk förskjutning. Från att ha varit ett parti som förstod Sverige har man blivit ett parti som talar om Washington.

Formuleringen om ett slag i ansiktet är därför inte överdriven. Den är snarare återhållsam.

Den avgörande frågan är inte vad Centerpartiet en gång var. Den avgörande frågan är vad partiet är i dag. Svaret är tydligt. Ett parti som prioriterar storstadens politiska signalvärden framför landsbygdens verkliga behov.

Det är ett svek. Och det är ett svek som kommer att få konsekvenser. För landsbygden står inte still. Den letar efter nya företrädare.

10 år av velande och interna strider. Den som tillslut satte ner foten är en 31-åring med palestinskt-libanesiskt ursprung, född i Hamburg och uppvuxen i Överlida. Nu följer resten av Sagan om Simona.

Ingen kan ha missat vilket tekniskt haveri Liberalernas möte på söndagskvällen var. Vi som, av och till, tittade satt och skakade på huvudet. Simonas seger luktade blod, svett och överhettade datorer. Men vann gjorde hon. Likt den svenska föreningsvärldens motsvarighet till en hjälte i ett grekiskt drama kämpande hon sig igenom ändlöst paragrafrytteri och stod framåt kvällen som segare.

Allt talar för att Simona nu har nått botten. Här vänder det. Någon var tvungen att se till att Liberalerna väljer väg. Det bästa som kan hända nu är att de som är emot den väg som valts lämnar. Personer som Jan Jönsson, Jakob Olofsgård, Sara Gunnarsson, Jimmy Ekström och Ina Lindström Skandevall har sagt att de nu inte ska ställa upp i valet 2026. Det hedrar dem. Den som känner att hon inte sympatiserar med sitt parti i en så avgörande fråga som vilket regeringssamarbete man går till val på bör så klart inte företräda partiet.

Att de fyra partierna inom Tidö-samarbetet nu kommer kunna gå in i en valrörelse med målet att bilda regering är ett mycket kraftfullt besked. Dramaturgin i hela valrörelsen kommer ändras av Simonas agerande. Pressen på oppositionen ökar. Det kommer bli förödande tydligt att Centerpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte har någon gemensam politik.

Ska kärnkraften avvecklas eller byggas ut? Får Miljöpartiet igenom sina krav på ökade drivmedelspriser? Blir det öppna gränser som Centerpartiet vill? Får Vänsterpartiet igenom krav på ökad beskattning av arbete och fastigheter? När drar Socialdemokraterna igång sin tvångsblandning? Vilka ska ens sitta i regering? Blir det Nooshi Dadgostar som finansminister, Daniel Helldén som miljöminister och Elisabeth Thand Ringqvist som arbetsmarknadsminister? Ska Birgitta Ohlsson få krossa det svenska lantbruket?

Det är uppenbart att Simona har gjort rätt. Sverige behöver ett fortsatt blågult samarbete. Ta nu detta till kommun- och regionnivå över hela Sverige. Vi inom SD, M, KD och L bör mötas på alla politiska plan. 2026 är det blågula året!

Robert Beronius lyfter i en debattartikel en viktig fråga: barnafödandet i Sverige är historiskt lågt och det får konsekvenser i hela landet, också i Norrtälje. Det är en verklig utveckling som förtjänar en seriös diskussion.

Tyvärr väljer Beronius i stället att ägna en betydande del av sin text åt ett enskilt uttalande från en lokal SD-politiker i Värnamo, ett uttalande som han menar visar hur Sverigedemokraterna vill ”vrida tillbaka klockan för kvinnor”, men som få har hört talas om och som ingen står bakom. Att försöka beskriva ett helt partis samhällssyn genom ett sådant lösryckt uttalande säger mer om bristen på argument än om verkligheten.

Jag tar verkligen inte lätt på förslag som skulle vrida tillbaka klockan för kvinnor. Just därför reagerade jag och Sverigedemokraterna starkt när vi här på hemmaplan i Norrtälje såg Liberalernas toppkandidat argumentera för att legalisera prostitution och jämföra motstånd mot sexköp med fascism. Sexköpslagen finns av en anledning. Prostitution handlar inte om frihet utan om människohandel och exploatering av utsatta människor. Samma år (2025) stod även Liberala ungdomsförbundet sida vid sida med Liberalerna i Norrtälje och delade ut drogliberal propaganda på Rodengymnasiet, mitt under ett pågående gängkrig i Sverige där narkotikahandeln är en av de viktigaste finansieringskällorna. Många lärare på skolan blev med all rätt vansinniga.

Så visst, man kan leta fram korkade uttalanden från Värnamo. Men då bör man också komma ihåg att sopa rent framför sin egen dörr här i Norrtälje.

Apropå att vrida tillbaka klockan för kvinnor: det är även svårt att bortse från Liberalernas eget ansvar för den samhällsutveckling vi i dag ser konsekvenserna av. Under lång tid har partiet varit med och möjliggjort en politik som bidragit till parallellsamhällen där en kvinnosyn som "hör hemma" i helt andra delar av världen fått fäste. Resultatet ser vi i dag. I delar av Sverige förväntas flickor så långt ner i åldrarna som i förskolan täcka hår och kropp – just för att de är flickor och därmed sexualiseras. Fullkomligt barockt.

Samtidigt har vi i ett modernt Sverige tvingats lagstifta mot hedersvåld, oskuldskontroller, barn- och tvångsäktenskap samt kusinäktenskap. Det är knappast framsteg för kvinnors frihet. Tack för kaffet, Liberalerna, Socialdemokraterna med flera, för möjliggörandet och undfallenheten som lett fram till dagens situation.

För att vända utvecklingen, både den samhällsutveckling som beskrivits ovan och det låga barnafödandet, krävs ett samhälle där människor känner framtidstro. Ett samhälle som är tryggt, där ekonomin går ihop och där familjer kan planera sina liv. Det handlar om lägre kostnader för hushållen; sänkt reduktionsplikt som gör drivmedel billigare, lägre matpriser genom sänkt matmoms, en migrations- och återvandringspolitik som minskar parallellsamhällen och en skola med fokus på kunskap i stället för flummiga arbetssätt. Men också ett tydligt brottsofferperspektiv där exempelvis våldtäktsmän låses in under mycket lång tid.

Det är också sådana reformer som Sverigedemokraterna har varit avgörande för att få på plats i Tidösamarbetet, och som partiet fortsätter att driva för ett tryggare och mer framtidstroende Sverige.

Sveriges låga barnafödande är en allvarlig samhällsfråga. Den förtjänar som sagt bättre än att reduceras till halmgubbar och citatjakt i andra kommuner. Men när den egna po(L)itiken saknar svar är det kanske inte så konstigt att man i stället letar halmgubbar, och möjligen efter någon form av relevans för ett parti runt tvåprocentstrecket.

En kram på det?

Liberalerna och Sverigedemokraterna går nu till val på att kunna sitta i regering tillsammans. I alla fall om Simona Mohamsson får som hon vill. Det är ett tydligt besked till väljarna och ett beslut som markerar en ny fas i svensk politik.

Den bild som nu sprids från pressträffen där Mohamsson och Jimmie Åkesson möts i en kram har snabbt blivit symbolisk. Den säger något viktigt om förändringen i svensk politik. Under många år har Sverigedemokraterna behandlats som ett parti som andra inte ens kunde möta i ett normalt politiskt samtal. Partiets väljare och företrädare har behandlats som några man ska undvika eller rent av förse med nedsättande epitet.

Idag kan vi människor mötas igen. Till och med Simona Mohamsson kan krama en sverigedemokrat.

Reaktionerna låter dock inte vänta på sig. I ett uppmärksammat Facebook-inlägg beskriver en liberal politiker från Stockholm mötet som en “Judaskram” och jämför situationen med Faust som säljer sin själ till djävulen. Jimmie Åkesson är "hinhåle". Tonläget säger mycket om hur starka känslor frågan fortfarande väcker inom delar av Liberalerna.

Men just därför är ögonblicket så betydelsefullt. När människor möts i verkligheten raseras ofta de föreställningar som byggts upp under lång tid. Den politiska demonisering som länge präglat svensk debatt har gjort det lätt att tala om motståndare som något annat än vanliga människor. Den bilden håller sakta på att spricka.

Kramen mellan Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson är i grunden inte dramatisk. Två partiledare möts och visar ömsesidig respekt. Men symboliskt är den stark. Den markerar början på en process där fler liberaler kan komma att upptäcka något ganska enkelt. Sverigedemokrater är inte monster utan politiska motståndare eller samarbetspartners i en demokrati.

Det betyder inte att alla måste tycka lika eller att politiska konflikter försvinner. Tvärtom kommer skillnaderna mellan partier att finnas kvar. Men en fungerande demokrati kräver att politiker kan mötas som människor även när de tycker olika.

När Simona Mohamsson väljer att ta detta steg visar hon politiskt mod. Hon gör det möjligt att ersätta gamla låsningar med ett mer normalt politiskt samtal. Förhoppningsvis kan hennes agerande leda till en mer sansad ton även runtom i landet. Liberalerna har goda möjligheter att återigen långsiktigt förankra sig i det borgerliga lägret.

Med det följer också samarbete med Sverigedemokraterna. Partiet kommer nämligen inte att försvinna. Det är här för att stanna. Kanske kan Mohamssons kram med Åkesson sprida sig även till Norrtälje?

Och kanske är det just där förändringen börjar. I insikten att även de man länge fått höra är djävulen i själva verket är människor. Idag kan du också krama en sverigedemokrat.

Det small en kväll för några år sedan. Inte i mitt hus, men bara några kvarter bort i södra Stockholm. En bomb hade placerats i en trappuppgång. Tryckvågen slog ut glasrutor och dörrar, och människor väcktes mitt i natten av ett ljud som ingen som hört det glömmer.

Den där dova smällen som först låter som något annat. Tills man inser vad det är. Och jag som är uppvuxen på landsbygden på Öland. Där hade vi inga bomber.

Det var under de år då gängkriminella sprängde bomber i svenska städer. Nästan varje vecka kom rapporter om nya explosioner. Trapphus, portar, restauranger, villor. Ett land som länge sett sig självt som stabilt började plötsligt påminna mer om något helt annat.

Det märkliga är hur snabbt sådant förändrar ens politiska perspektiv.

Under lång tid har svensk offentlig debatt dominerats av teorier. Man har diskuterat skattepolitik, normkritik och sociala konstruktioner. Ideologier har behandlats som abstrakta system som kan ritas om ungefär som kartor.

Men när någon spränger en port några kvarter bort från där man själv bor händer något. Då blir politiken plötsligt konkret. Man börjar tänka på sådant som tidigare avfärdats som trivialt. Trygghet, ordning, gemenskap. Inte i teorin, utan i praktiken. Det är där konservatismen börjar.

Konservatism är nämligen inte i första hand en akademisk teori. Den är en erfarenhet. Den bygger på insikten att samhällen är sköra och att de institutioner som håller dem samman inte är självklara. De måste upprätthållas.

Under lång tid försvann själva ordet konservatism nästan ur svensk politik. Högern talade hellre om marknadsliberalism och skatter. Socialdemokratin talade om maktstrukturer och identitetspolitik. Alla talade om förändring. Och om öppna gränser.

I dag ser det annorlunda ut. Sverigedemokraterna beskriver sig som socialkonservativa. Ett begrepp som länge betraktades som nästan pinsamt håller på att återvända till centrum av svensk politik. Och det är inte svårt att förstå varför.

Kriminaliteten är en del av förklaringen. När bomber exploderar i bostadsområden och skjutningar blir vardag förändras människors prioriteringar snabbt. Den som tidigare främst talade om normkritik börjar plötsligt tala om polisresurser och straffskalor. Men det handlar också om något djupare.

Under många år har svensk kulturdebatt präglats av idéer som försökt lösa upp etablerade identiteter. Nationella berättelser har ifrågasatts. Historiska kontinuiteter har relativiserats. Samtidigt har nya ideologiska projekt vuxit fram kring subidentitet och kön. Allt svenskt är tramsigt, men genus- och mångkulturideologierna bara svällde ut i nya teorier.

För många unga framstår detta inte längre som frigörelse, utan som förvirring och tvång. Resultatet är en motreaktion. Allt fler söker efter stabilitet. Efter något som inte ständigt omdefinieras. Efter en känsla av sammanhang, och efter en svensk identitet som man upplever har tonats ned i den offentliga berättelsen. Och efter sitt ursprung.

Det är därför högern just nu växer starkast bland unga. Inte för att unga plötsligt blivit särskilt ideologiska. Utan för att de reagerar på verkligheten omkring sig. När samhället känns otryggt blir abstrakta teorier mindre övertygande. Då börjar människor istället fråga sig vad som faktiskt fungerar.

Det är en ganska jordnära inställning. Och i politiska termer brukar den kallas konservatism.

För ibland räcker det med en enda smäll i ett trapphus för att påminna om något enkelt. Civilisationen är tunnare än vi tror. Och att det som håller den uppe – lag, ordning och gemensam identitet – inte är något man bör experimentera bort.

Den 8 mars uppmärksammas internationella kvinnodagen världen över. Det är en dag för att lyfta kvinnors rättigheter och kampen mot våld och förtryck. Men det är också en dag som påminner oss om att frågan inte bara handlar om stora ord och manifestationer. Den handlar om verkliga kvinnor, i verkliga situationer, här i Norrtälje kommun.

I över tre decennier har kvinnojouren Snäckan funnits för kvinnor som behöver stöd när livet är som svårast. För många har jouren varit en första livlina, någon som svarar i telefon när allt rasar, någon som lyssnar utan att döma, någon som hjälper till att ta de första stegen bort från våldet.

Nu riskerar den verksamheten att försvinna.

Bakgrunden är lagändringen som trädde i kraft den 1 april 2024 med skärpta krav för skyddade boenden. Syftet är i grunden gott: kvinnor som tvingas lämna sina hem ska få ett starkt skydd och en trygg verksamhet med hög kvalitet. Men kraven innebär bland annat tillstånd från IVO, bemanning på plats dygnet runt och särskilda utbildningskrav. För en ideell kvinnojour utan möjlighet att anställa personal är det mycket svårt att uppfylla.

Konsekvensen riskerar att bli att den akuta hjälpen försvinner. Tidigare har kvinnojouren kunnat hjälpa kvinnor snabbt i en utsatt situation, ibland med mycket kort varsel när någon tvingas lämna sitt hem för sin egen säkerhet. Den typen av snabba insatser kan vara avgörande när varje timme spelar roll.

Under mer än 30 år har Snäckan byggt upp kunskap, förtroende och erfarenhet som inte går att ersätta över en natt. Det handlar om ideellt engagerade människor som ställt upp kvällar, nätter och helger för att hjälpa kvinnor i svåra situationer.

Bakom statistiken om våld i nära relationer finns verkliga livsöden. Kvinnor som levt i rädsla i sina egna hem. Kvinnor som till slut samlar mod att lämna, men som då behöver någon som finns där direkt.

Socialtjänsten har ett viktigt och lagstadgat ansvar att ge skydd och stöd. Men kvinnojourer fyller en annan,  också viktig roll. De erbjuder ett mer personligt stöd, en gemenskap och ofta ett första steg för kvinnor som ännu inte vågar vända sig till myndigheter.

Därför måste kommunen och styrande politiker ta ansvar för att säkerställa att kvinnojouren Snäckan kan fortsätta sitt arbete. Det kräver stabila avtal och långsiktig finansiering. När en verksamhet med över 30 års erfarenhet av att hjälpa utsatta kvinnor riskerar att försvinna, då handlar det inte bara om en förening, utan om ett viktigt skyddsnät i vårt samhälle.

På internationella kvinnodagen borde det vara en självklarhet att stå upp för de verksamheter som faktiskt gör skillnad för utsatta kvinnor, och samma sak gäller förstås på årets alla dagar.