Norrtälje kommun redovisar ett resultat på 169,4 miljoner kronor för 2025. Det är ett kvitto på att kommunen har en välskött ekonomi.

Ett överskott är viktigt för att kommunen ska kunna investera i nya skolor, vägar och idrottshallar utan att lämna över kostnader till nästa generation. Det är alltså bra att kommunen går med överskott, men behöver det var så stort? Resultatet överträffar kommunens egen målsättning med hela 73,6 miljoner kronor.

Skattesatser och skolbesparingar är inte ödesbestämda. Politikerna kan välja att satsa på skolan och samtidigt sänka skatten.

Nu är också ett bra tillfälle att sänka skatten. Många hushåll pressas av höga kostnader. Nyligen föreslog en statlig utredning att kommuner som sänker skatten ska få ett bidrag under tre år.

Förslaget innebär ersättning motsvarande 25 procent av sänkningen första året, 15 procent det andra och 10 procent det tredje. Om förslaget blir verklighet är det ett gyllene tillfälle för kommunens politiker att ge Norrtäljeborna mer kvar i plånboken.

I dag betalar Norrtäljeborna 31,80 kronor i kommunalskatt per hundralapp. Det är nionde högst i länet och nästan tre (!) kronor mer än i grannkommunen Österåker.

En person med en månadslön på 27 000 kronor skulle med Österåkers skattesats få nästan 10 000 kronor mer per år i plånboken.

Det finns ingen anledning till att Norrtäljeborna ska beskattas hårdare än sina grannar. Det stora överskottet visar att skattesänkning är både möjlig och ansvarsfull, samtidigt som man kan satsa på till exempel skolan.

Det är dags att ge invånarna mer kvar i plånboken. Pengar som kan gå till vardagen, barnens aktiviteter eller sparande. Trygg välfärd och lägre skatt är inte motsatser. I en kommun med återkommande överskott kan de gå hand i hand.

Jag vet inte hur ni känner, men varje gång jag hör orden ”utvecklingssamtal” får jag en lätt känsla av déjà vu – och inte nödvändigtvis på ett positivt sätt. Som förälder förväntas man slita sig från jobbet för att (förhoppningsvis) får höra att allt går som det ska. Det är svårt att kalla det för utveckling. Många samtal hålls för att de måste hållas. Inte för att de behövs. 

För lärare är det inte mycket bättre.

En lärare kan behöva lägga upp till två timmar på ett enda samtal. Har man en klass med 25 elever – och många har fler – hamnar man snabbt på 50 timmar per termin. Skollagen kräver dessutom minst ett samtal per termin. Det betyder i värsta fall 100 timmar per läsår. Mer än två veckor av arbetstid, bara på samtal som ofta går ut på att säga: ”Jo, allt flyter på som förra terminen… och förrförra…”.

Tänk hur mycket mer värdefullt den tiden skulle kunna användas: till att ge elever som halkar efter extra stöd, planera kreativ undervisning eller bara ta en kopp kaffe utan att känna sig stressad över nästa samtal.

Tänk om utvecklingssamtalen hölls minst en gång per år istället för slentrianmässigt varje termin? Lärarna skulle andas lättare, föräldrarna skulle slippa stressa, och barnen skulle ändå få den uppmärksamhet de behöver.

Självklart finns det situationer då samtalen fyller en viktig funktion, som vid skolstart eller vid lärarbyte. Men som standard borde vi se dem som tidskrävande bromsklossar som ofta säger mer om schemaläggning än om elevens verkliga utveckling.

Liberalerna vill ge rätt till två dagars betald ledighet per år för skolrelaterade möten. Det kan handla om både utvecklingssamtal och skolavslutningar. Det är ett bra förslag för att föräldrar ska kunna engagera sig utan att tappa både jobb och energi.

Låt oss också hoppas att förslaget att minska antalet obligatoriska utvecklingssamtal från en gång per termin till en gång per läsår i enlighet med den statliga utredningen “Tid för undervisningsupdraget” blir verklighet - för allas skull.

Vatten är livsviktigt. Ändå riskerar Norrtäljes hushåll att drabbas av rekordhöga VA-avgifter samtidigt som infrastrukturen för vatten och avlopp skriker efter investeringar. Stigande underhållskostnader, striktare reningskrav, PFAS-problem och behov av läkemedelsrening gör att varje kommun står inför stora utmaningar.

Behovet av investeringar är enormt. Svenskt Vatten bedömer att investeringstakten måste öka med över 40 procent jämfört med dagens nivå. Eftersom kommunernas bokförda värden på VA-infrastruktur är låga, måste stora lån tas för att säkra framtiden. Redan 2040 väntas 70 procent av VA-avgiften gå till kapital­kostnader.

Om kommunerna ska finansiera detta ensidigt via taxor riskerar hushållen att drabbas hårt, samtidigt som nödvändig modernisering och klimatanpassning fördröjs. Dagens system är också djupt orättvist: VA-taxor kan skilja med upp till 500 procent mellan kommuner i samma län. Det är inte rimligt och riskerar att öka skillnader mellan stad och land.

Lösningen är enkel men kräver politiskt mod: staten måste ta huvudansvaret för upprustning, kommunerna investera i eftersatt underhåll, och hushållen fortsätta betala för drift och förbrukning. Endast då blir vattenförsörjningen säker, rättvis och långsiktigt hållbar.

En annan orättvisa sticker ut: VA-avgifterna belastas med 25 procent moms, medan en flaska vatten i butik i dag har 6 procent. Dricksvatten klassas som livsmedel. Ändå beskattas vatten från kranen nästan fyra gånger högre. Staten tjänar stora pengar på denna moms, vilket gör det rimligt att den också tar större ansvar för finansieringen av infrastrukturen.

Vi hör också rapporter om hur hushåll tvångsansluts till kommunalt VA och får betala anslutningsavgifter på långt över 500 000 kronor. Minst 100 000 kronor av detta är moms.

Det är hög tid att staten tar sitt ansvar.

Ungdomskriminaliteten har gått från oroande till systemhotande. Allt fler unga dras in i miljöer där våld och droger inte bara normaliseras, utan ges status. Staten svarar med hårdare lagar och fler poliser. Men det räcker inte om andra delar av samhället signalerar något annat.

I Norrtälje är verkligheten lugnare än i storstäderna, men utvecklingen följer samma riktning. Skolan, socialtjänsten och civilsamhället arbetar för att få unga att välja rätt väg. Samtidigt finns en kultur som gör motsatsen, där kriminalitet förpackas som framgång.

Här blir frågan om ansvar konkret. Kommunen fördelar varje år bidrag till föreningar och stöd till samlingslokaler. Det är pengar som ska stärka det som bygger människor, inte det som bryter ned. Ändå saknas ofta tydliga krav på vilket innehåll som faktiskt ges utrymme.

Det är inte rimligt.

Föreningar som bjuder in gangsterrappare ska inte få kommunala bidrag. Samlingslokaler som upplåts till den typen av evenemang ska inte subventioneras med skattemedel. Det handlar inte om att förbjuda musik. Det handlar om att det offentliga inte ska finansiera eller legitimera uttryck som direkt motverkar det arbete som samtidigt pågår för att bekämpa kriminalitet.

Vi gör redan denna avvägning i andra sammanhang. Ingen förväntar sig att en förening som arrangerar vit makt konserter ska få kommunalt stöd. Den typen av uttryck betraktas som oförenliga med samhällets grundläggande värderingar. Samma princip måste gälla när kriminalitet romantiseras och säljs till unga.

Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Om vuxenvärlden talar med dubbla röster, en i klassrummet och en annan på scenen, blir resultatet därefter. Då är det inte konstigt att normerna förskjuts.

I grunden handlar det om vilket samhälle vi vill forma. Barn i Norrtälje ska inte växa upp med bilden av att gangsterrappare är förebilder. De ska förstå att det är ett uttryck för ett antisocialt beteende, på samma sätt som andra miljöer vi tydligt tar avstånd från.

Att dra in bidrag är inget symbolbeslut. Det är att flytta gränsen för vad samhället accepterar. Och i en tid där allt fler unga riskerar att dras in i kriminalitet är det en gräns som måste vara tydlig.

I varje lågkonjunktur finns en grupp som drabbas först och hårdast. Det är ofta de unga som är nya på arbetsmarknaden som drabbas hårdast.

För unga är det första jobbet inte bara ett jobb. Det är inträdesbiljetten till vuxenlivet. Det innebär att en hel generation nu riskerar att få en sämre start i arbetslivet, när risken för en lågkonjunktur ökar. Det första jobbet är sällan det mest kvalificerade. Men det är ofta det viktigaste.

Därför är det rätt att sänka kostnaderna för att anställa unga. Från den 1 april sänks arbetsgivaravgiften för unga mellan 19 och 23 år med en tredjedel. För det lilla företaget kan det vara avgörande. Skillnaden mellan att våga anställa, eller låta bli.

Kritiken mot sådana reformer brukar vara förutsägbar: de anses dyra, trubbiga eller ineffektiva. I vissa fall finns fog för invändningarna. Men alternativet – att låta en generation unga vänta på bättre tider – är svårare att försvara.

De senaste årens ekonomiska politik har i viss mån rört sig i rätt riktning för att stärka arbetslinjen: sänkta kostnader för företagande, skatteförändringar som ökar drivkrafterna att arbeta och reformer som stärker hushållens ekonomi. Effekterna ska inte överdrivas. Men i en osäker tid kan marginaler vara avgörande.

Sänkta arbetsgivaravgifter för unga gör skillnad, både för viljan att arbeta och för företagens möjligheter att växa. Men viktigast av allt: det öppnar dörrar för unga.

Sverige behöver inte fler som fastnar i bidragssystem. Sverige behöver fler som går till jobbet.

Liberalernas landsmöte i söndags gav Simona Mohamsson fortsatt förtroende efter en uppslitande strid om relationen till Sverigedemokraterna. Omvalet var långt ifrån en god lektion i möteskultur, men det avgörande beslutet var politiskt; partiet har nu i praktiken lämnat den gamla röda linjen mot SD i regering.

Det beslutet är inte fel. Fel vore att låtsas som att Sverige fortfarande är 1995. Väljarna rör sig mer, partisystemet är mer splittrat och den gamla blockpolitiken är inte längre aktuell. Ett parti med ett så stort väljarstöd som Sverigedemokraterna bör man ogilla, bekämpa och sätta hård press på. Men man kan inte låtsas att det regnar när man endera kikar på opinionsundersökningar eller omvärldsläget.

Det betyder inte att Liberalerna ska bli gränslösa. Tvärtom. Det är nu de verkliga gränserna måste bli tydligare. De ska inte dras mot partibeteckningar, utan mot sakfrågor. Mot förslag som angriper rättsstatens principer, urholkar den demokratiska ordningen, politiserar kultur och forskning eller flyttar makt från individen till staten. Där måste Liberalerna vara beredda att säga nej, även om priset blir högt.

Här finns också en viktig skillnad mellan rikspolitik och det som sker på hemmaplan i Norrtälje. På lokal nivå handlar politik i högre grad om hantverk. Där väger enskilda företrädare tungt, och fungerande samarbeten kan ofta formas mellan partier som ideologiskt står långt ifrån varandra. I många kommuner styr konstellationer som på papperet ser omaka ut, men som i praktiken fungerar därför att personerna kan samarbeta och leverera resultat. Den logiken går inte att överföra rakt av till riksnivån, där lagstiftningens principiella konsekvenser är större och där gränsdragningarna måste vara tydligare.

Det är också där Simona Mohamssons linje måste prövas. Ett samarbete är bara försvarbart om Liberalerna förblir den kraft som stoppar det som strider mot liberalismens kärna. Liberalernas eget partiprogram är tydligt: alla har rätt att leva i ett samhälle präglat av rättstrygghet.

Just därför behövs Liberalerna i Tidösamarbetet. Inte som dörrmatta och inte som alibi, utan som spärr. Sverige behöver ett parti som hellre orsakar en regeringskris än säljer sin själ för en ministerpost eller ett kortsiktigt utspel. Om det läggs fram lagar som bryter mot liberalt DNA ska svaret vara nej, även om hela regeringsbygget skakar.

Det är den pragmatiska hållningen i svensk politik 2026. Inte att förneka verkligheten, utan att möta den med ryggrad. Röda linjer behövs fortfarande. Men de ska dras där de hör hemma: mot illiberal politik.

Den 1 juni 2026 försvinner ett av de mest absurda kraven i svensk alkoholpolitik. Det så kallade matkravet skrotas. Restauranger, barer och caféer ska inte längre tvingas servera lagad mat eller ha ett fullskaligt kök för att få servera alkohol.

Det är på tiden.

Regeln har länge varit ett exempel på hur välmenande moralism blivit dyr byråkrati. Som om en tallrik lasagne automatiskt gjorde alkoholservering tryggare. Resultatet har inte blivit mindre alkoholproblem, men däremot färre idéer, färre mötesplatser och högre kostnader för företagare.

När matkravet nu tas bort blir Sverige lite friare. Och faktiskt lite trevligare.

Förändringen öppnar för nya typer av mötesplatser: vinbarer, ölhak, små scener, kaféer och uteserveringar som kan leva utan att låtsas vara restauranger. Det gynnar stadsliv, kulturoch det stärker besöksnäringen.

Förenklingsrådet uppskattar att krognäringen kan spara upp till 3,9 miljarder kronor per år när kravet försvinner. Det är pengar som kan bli investeringar, jobb och liv i stadskärnor som annars riskerar att slockna tidigt på kvällen.

Men statliga regelförenklingar räcker inte. Även Norrtälje kommun måste göra sin del.

Ett konkret steg vore att helt slopa avgiften för uteserveringar evenemang på offentliga platser. För kommunen är intäkten marginell. För den enskilda krögaren kan den vara avgörande. Fler uteserveringar betyder mer liv, ökad trygghet och attraktivare stadsmiljöer. Det är en vinst för alla, utom möjligen för den reflexmässiga avgiftsivern.

Samma logik gäller kommunala tillsynsavgifter. Företag ska inte användas som kassakor. Avgifter ska spegla faktisk tillsyn, inte fungera som dolda skatter. Vill man ha ett starkt näringsliv måste man erbjuda rimliga och förutsägbara villkor.

I Norrtälje finns en stark företagaranda – över 17 procent av invånarna driver företag, långt över rikssnittet. Det är en enorm tillgång. Men den kräver rätt förutsättningar.

När hyrorna stiger är det lätt att förstå varför kravet på en hyresfrys kan låta attraktivt. Vänsterpartiet vill nu införa en stopplag som fryser hyrorna på dagens nivå för att ge hyresgäster en andningspaus medan systemet för hyresförhandlingar ses över.

Men bostadspolitik fungerar inte som en pausknapp.

Fastigheter åldras oavsett vad politiken beslutar. Stammar ska bytas, fasader renoveras och vitvaror ska moderniseras. Det är investeringar som måste göras för att bostäder ska fortsätta fungera över tid. Om hyrorna samtidigt fryses medan kostnader för energi, material och arbete fortsätter att stiga uppstår ett enkelt problem. Intäkterna räcker inte lika långt.

När det händer skjuts underhållet upp.

Den mekanismen är välkänd i bostadsekonomin. I New York under slutet av 70-talet och början av 80-talet minskade investeringarna i fastigheter kraftigt i områden där hyrorna reglerades hårt. I vissa stadsdelar övergavs byggnader helt när ekonomin i fastigheterna inte längre gick ihop. I flera östeuropeiska städer under planekonomin bidrog politiskt satta hyror under lång tid till ett bostadsbestånd där renoveringar sköts upp i decennier.

Den diskussionen kan kännas avlägsen. I själva verket är den högst relevant i Norrtälje om Vänsterpartiets förslag vinner gehör.

Kommunens bostadsbolag Roslagsbostäder förvaltar tusentals lägenheter och stora delar av beståndet byggdes under perioder då många bostäder uppfördes snabbt. I dag kräver många av dessa hus omfattande renoveringar och moderniseringar. Underhållsbehoven är redan stora och investeringarna kommer inte att bli billigare.

Om hyrorna samtidigt fryses minskar möjligheten att finansiera just det arbete som krävs för att bostäderna ska hålla hög standard.

Konsekvensen riskerar att bli paradoxal. En politik som sägs skydda hyresgäster kan i längden ge dem sämre bostäder. Renoveringar skjuts upp och underhållsskulden växer. Precis som i New York riskerar också befolkningen att minska.

Den verkliga bostadspolitiken måste börja i en annan ände. Bostadspolitik behöver utgå från fungerande marknader och tydliga spelregler, vilket behövs för att företag och allmännytta ska vilja investera i bostäder. När investeringar blir möjliga byggs fler bostäder och de som redan finns kan tas om hand.

Det är inte lika politiskt slagkraftigt som en hyrespaus. Så nog kommer Vänsterpartiet vinna röster på utspelet.

Men bostäder blir inte bättre av politiska pausknappar.

De blir bättre av investeringar.

Under de senaste åren har Liberalerna valt att samarbeta med Sverigedemokraterna. Det beslutet har varit omstritt, men det har funnits en politisk logik bakom det.

Problemen med gängkriminalitet, segregation, hedersförtryck och islamism har under lång tid vuxit i Sverige. För många liberaler har denna utveckling uppfattats som ett större hot mot liberala värden än att ge inflytande åt Sverigedemokraterna i frågor där båda partierna tyckt lika.

För att bryta en utveckling som länge gått åt fel håll krävdes nya politiska majoriteter. I det läget blev Tidösamarbetet ett sätt att möjliggöra reformer. Men politiska samarbeten är aldrig statiska. De måste kunna omprövas när omständigheterna förändras.

Mycket av den omläggning som skett i svensk politik har fått ett bredare stöd. Samtidigt väcker tanken på Sverigedemokraterna i en regering nya frågor om vilken riktning Sverige då riskerar att ta.

Risken är uppenbar att pendeln svänger för långt. Förslag om att sänka straffåldern till 13 år är ett tydligt exempel på en politik som riskerar att bli mer symbolisk än lösningsorienterad.

Sverigedemokraternas agerande under senare år – inte minst i samband med avslöjandena om trollkonton och under Nato-processen – visar dessutom ett parti som alltför ofta sätter sina egna intressen framför Sveriges.

När Simona Mohamsson hävdar att det finns en värderingsgemenskap mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna är det därför djupt problematiskt. Och när hon säger sig vara stolt över fördjupat samarbete med Sverigedemokraterna väcker det berättigad förvåning långt utanför det egna partiet.

Liberalismen bygger på en annan tradition: internationellt samarbete, individens frihet, respekt för minoriteter och en stark tro på demokratins institutioner. Att relativisera de värderingsskillnader som finns riskerar att urholka just den identitet som gjort Liberalerna relevanta i svensk politik.

Därför behöver partiet nu hitta tillbaka till sin egen riktning och sitt eget självförtroende. Det innebär också att lämna Tidöavtalet och avsluta samarbetet med Sverigedemokraterna.

Men det kräver också ett nytt ledarskap.

Tiden fram till nästa val är kort och uppgiften är svår. Svensk liberalism har dock alltid burits av övertygelsen att samhällen kan förändras till det bättre genom reformer, kunskap och ansvarstagande.

Den övertygelsen är värd att försvara.

Men då måste Simona Mohamsson först avgå.

Barnafödandet i Sverige är nu det lägsta som någonsin uppmätts. Det märks också i Norrtälje. Förskolor har stängt. Fler riskerar att följa efter. 

Enligt prognoser från Sveriges Kommuner och Regioner kan mer än var tionde förskola i landet behöva avvecklas till 2027.  Det kommer väcka debatt – och gör det redan. Men alltför ofta handlar diskussionen mer om konsekvenserna är orsakerna.

Förskolor stängs inte i ett vakuum. De stängs för att barnen inte finns där. Det är vad debatten borde handla om.

Varför människor väljer att skaffa färre barn, eller inga alls, är i grunden högst individuellt. Men det är svårt att bortse från de större samhällsförändringar som påverkar besluten. En mer pessimistisk syn på framtiden, en känsla av otrygghet och en osäker privatekonomi är faktorer som sannolikt bidrar till de historiskt låga födelsetalen.

När man lyssnar på unga vuxna återkommer samma bild. Ekonomin känns osäker. Bostaden är för dyr, för liten eller för tillfällig. Arbetslivet upplevs som otryggt och svårt att planera kring. I det sammanhanget framstår föräldraskap inte som ett självklart nästa steg, Att vänta blir ett rationellt val.

Om utvecklingen ska vändas krävs politiska åtgärder som ger människor större ekonomisk frihet och trygghet. Det handlar om lägre skatter och avgifter för unga vuxna och småbarnsfamiljer, så att mer pengar blir kvar i plånboken. Det handlar också om bättre möjligheter att äga sin bostad. När inträdet på bostadsmarknaden skjuts allt längre upp i åldrarna skjuts också familjebildningen upp.

Men det handlar inte bara om pengar. Det offentliga samtalet är i dag mättat av kriser. De domedagspolitiker som utmålar en mörk framtid göra barnafödandet en stor otjänst. Vem vill skaffa barn i en värld som kommer gå under av klimatproblem, kriminalitet, krig och invandring?

Bristen på barn har fått en del politiker att helt tappa förståndet. Till exempel Jörgen Kärrman (SD) som föreslagit en så kallad “nej-skatt” för kvinnor. Alltså att barnlösa kvinnor ska betala en straffskatt. Ett annat förslag är straffskatt på preventivmedel. Båda förslagen rent kvinnofientliga.

Det är lätt att skratta bort enstaka Sverigedemokraters försök att vrida klockan tillbaka, men Sverigedemokraterna är tydliga med sin samhällssyn.

De vill se ett Sverige där kvinnors liv ser annorlunda ut än i dag. Där familjebildning formas av politiska pekpinnar snarare än av människors egna val. Där staten lägger sig i beslut som borde vara djupt personliga.

Straffskatter och politisk kontroll kommer inte få fler barn att födas. Mer frihet, tryggare ekonomi och bättre möjligheter att bygga ett liv kan däremot göra det.

Lösningarna är därför varken moraliserande eller auktoritära. De är liberala.