När svenska folket fick rösta fram vilket bakverk som bäst representerar deras landskap stod det klart att semlan engagerar mest i Uppland. I konkurrens med Rimbobullen och Upplandskubb drog den klassiska fastlagsbullen det längsta strået.

Tävlingen Hela Sveriges Bakverk har genomförts av Epoq, Elgigantens köksvarumärke, tillsammans med måltidshistorikern Richard Tellström.

Under hösten 2025 fick allmänheten rösta fram sina favoriter bland 25 landskap.

I Uppland föll valet på semlan, ett bakverk med rötter i 1600-talet men med en modern historia som förklarar dess starka ställning.

– Fastlagssemlan har industrialiserats under 1900-talet, det är då den får sin vispade grädde och den blir mer en konditoribakelse än en hemmarätt. Den blir helt enkelt publik, syns från 1900-talets mitt i livsmedelsaffärer och sedan har den gjort en kreativ och postmodern resa sedan 1990-talet när den första twisten – saffranssemlan – lanserades till jul. Den är en snackis i sociala medier, och mat har vi alla synpunkter på, säger Richard Tellström.

För Norrtälje kommun innebar omröstningen att det lokala alternativet Rimbobullen fick se sig besegrad av den nationella klassikern.

Enligt Tellström handlar det om synlighet och igenkänning.

– Det handlar om kändisskap. Rimbobullen är mer en hemmabakad bulle, medan fastlagssemlan är publik. Alla bullar har också svårt att konkurrera med bullarnas bulle – kanelbullen. Rimbobullen saknar också en välkänd högtidsdag.

Trots det menar Tellström att omröstningen visar att regional identitet fortfarande lever.

– Alla landskapsbakverken visar att det finns en stark regionalitet som lever, mycket mer än på maträtternas område där det i dag finns mycket litet av regionaliteten kvar.

Bland annat vann spettekakan i Skåne, i Småland den småländska ostkakan och på Gotland saffranspannkakan. I Värmland röstades Värmlandstårtan fram och på Öland Ölandskakan. På flera håll valdes alltså välkända landskapsspecialiteter.

Tellström pekar på hur medier och handel påverkar vad människor uppfattar som typiskt.

– Bakverken blir mer kända genom olika slags medier och reklam, vilket gör att den regionala känslan hos människor också kan bli större. De som aldrig hört talas om bakverken får nu utveckla sin kak- och bakbildning.

Att semlan segrade i Uppland säger också något om samtiden, menar han.

– Vi går allt mer mot en nationell identitet i takt med att vi följer sociala medier som ofta skapas i en internationell kontext, vilket talar för att landskapsbakverken kan överleva som motståndsficka, för sökandet efter äkthet som vi märker nu är mer synligt i det nära än i det avlägsna.

För Rimbobullens del är loppet dock inte nödvändigtvis kört.

– Rimbobullen kanske inte konkurrerar med semlan, men däremot kan den konkurrera med kanelbullen. Kanske genom att få en tydligt egen dag och att företagen köper den till sina anställda, för personalbullar är avdragsgillt, säger han.

Omröstningen pågick under veckorna 44–49 2025 och resulterade i en vinnare per landskap.

När Josef Alisson kliver in i skogen söker han inte äventyr i första hand. Han söker stillhet. Elden, doften av rök och tystnaden mellan träden ger honom en trygghet som han länge saknade och som han i dag vill föra vidare till sin son.

– När jag tältar och eldar påminner doften om min barndom. Den påminner om min mamma. Det skapar en trygghetskänsla, säger Josef Alisson.

Han växte upp i Afghanistan, där kaminer och eld var en självklar del av vardagen. När han som barn förlorade sin familj och senare flydde ensam till Europa bröts den tryggheten abrupt.

Vid elva års ålder tog han sig till Iran, där han bodde hos bekanta och arbetade på restaurang. Resan fortsatte mot Europa, men slutade oväntat i Sverige.

– Jag var på väg till Norge, men pengarna tog slut i Malmö. Då kunde jag inte resa vidare och sökte asyl i Sverige. Jag var 17 år när jag kom hit, berättar han.

Tillvaron i Sverige blev till en början svår. Josef placerades på ett flyktingboende på Väddö och mötte ett nytt språk, en ny kultur och en vinter han inte var förberedd på.

– Jag blev deprimerad. Det var mörkt, kallt och jag var ensam. Jag var deprimerad i nästan två år efter att jag kom till Norrtälje.

Vändpunkten kom dock oväntat. En väns pappa frågade om Josef ville följa med och pimpla. Han lånade utrustning och följde med ut på isen.

– Det var naturupplevelsen som fick mig på bättre humör. Jag började fiska mer, vara mer ute i naturen och tälta med vänner. Då började jag må bättre.

Sedan dess har friluftslivet blivit en självklar del av hans liv. I dag, nästan tio år senare, tältar han regelbundet – i alla väder.

– I snitt tältar jag varannan vecka. Oftast blir det bara en eller två nätter åt gången dock, eftersom jag har familj och barn.

Han föredrar skogarna i Dalarna, dit han ofta återvänder.

– Naturen där är fantastisk.

Har du känt dig rädd någon gång i skogen?

– Nej, jag brukar känna mig trygg i skogen.

Inte heller ensamheten är något problem för Josef.

– Nej, aldrig. Jag är ju där för att vara ensam och släppa vardagen.

Till vardags bor Josef i Rimbo med sin fru och sitt barn. Han arbetar som snickare, ett yrke han haft sedan studenten. Trots att han byggt ett nytt liv i Sverige är relationen till ursprungslandet komplex.

– Jag har inte så mycket minnen kvar från Afghanistan. Jag flydde därifrån, så mycket kan vara förträngt.

Men vissa saker lever kvar. Saknaden efter familjen, människorna och behovet av trygghet.

I dag riktas mycket av hans engagemang mot nästa generation - hans son.

– Jag tar med min son till naturen ofta. Jag vill inte att han ska sitta framför tv eller iPad. Jag vill att han ska uppleva naturen.

För Josef handlar det inte om extrema prestationer, utan om närvaro.

– Jag vill ge kärlek och natur till min son. Har man bra kläder kan man alltid vara ute.

Tomas Johansson har haft en ledande befattning inom kriminalvården, centrumledare och rådgivare – men framför allt har han varit en sammanhållande kraft i Norrtälje. Med ett hjärta för människor, en förkärlek för samarbete och en oväntad biroll som präst i en indisk Netflixfilm, är han kanske kommunen mest välkända länk mellan olika världar.

Som tidigare centrumledare i Norrtälje handelsstad blev Tomas ett nav för företagare, föreningar, kommunanställda och privatpersoner. Men det började långt ifrån julskyltning och handelsutveckling – utan snarare bakom de låsta dörrarna på Norrtäljeanstalten.

Tomas var bara drygt 20 år när han började i kriminalvården. Under tio år, från 1998 till 2008, formades han i en miljö som var allt annat än enkel – men där grunden lades för det som skulle bli hans största styrka: att leda människor i komplexa situationer.

– Anstalten är i grunden en otrygg miljö, men paradoxalt nog blev det en trygghet. Man skapade ett “vi”, en arbetsfamilj. Men när jag gick en chefsutbildning 2005 på Campus Roslagen började jag se mig själv utifrån. Ville jag verkligen vara kvar där hela livet? Jag insåg att jag hade ett ledarskap som kunde fungera utanför murarna också.

Vägen gick via försäljning – först på VallentunaSteget, sedan till Bonnier Tidskrifter där han blev försäljningschef för digitala medier. För Tomas blev det snabbt tydligt att hans styrka låg i att skapa lagkänsla – även i branscher där individfokus ofta premieras.

– Många i säljbranschen vaknar med en klump i magen. Jag försökte skapa ett klimat där vi hade kul på jobbet. Där vi hjälptes åt, precis som i idrotten.

Idrotten har följt honom genom hela livet. Uppväxten i Helenelund i Sollentuna var tuff, men i föreningslivet fann han sin trygghet. Lagandan, glidtacklingar framför att sätta den i krysset och därmed själv stå i centrum – det blev en livsfilosofi.

– Jag har aldrig behövt vara målskytten. Jag gillar att passa fram medspelare, om man ska använda en metafor.

När Tomas sedan fick frågan om att bli centrumledare i Norrtälje tackade han ja – och påbörjade ett drygt decennium i den lokala handelns tjänst. Han byggde upp en samverkansmodell som gick ut på att kroka arm med lokala handlare, lyssna in deras behov och agera därefter, vilket därmed bidrog till att göra Norrtälje till en levande stadskärna.

– I början satt jag ensam på Café Hörnan varje torsdag och kallade på samverkanmöten med handlarna. Efter ett halvår kom Peter Kaufmann in genom dörren. Sen växte det. Tre blev sex, sex blev tolv. Det blev vår samlingspunkt. En plats för dialog.

Dialog blev också hans metod när Norrtäljes hamn skulle utvecklas. I projektform fick Tomas uppdraget att föra samtal mellan kommunen och näringslivet – med målet att få stadskärnan och hamnen att smälta ihop.

– Handlarna var oroliga för konkurrens, men jag ville att de skulle se möjligheter. Det handlar om att skapa tillit. Lyssna först, sen leda.

Vilket lyckades, Tomas blev 2018 nominerad som årets centrumledare. Inte nog med det, han fick också Nuabs hederpris 2014.

- Otroligt roligt att få uppskattning, och ett kvitto på att det jag byggde upp faktiskt fungerande.

Efter att ha lett handelsstaden i elva år lämnade han 2023 sitt uppdrag – mitt under 400 års jubileumsåret som han projektledde – för att få andas. Under de mest intensiva åren var han ständigt tillgänglig, ständigt i gång.

– Jag var aldrig riktigt ledig, till och med när familjen var ute och åt på restaurang kunde krögare så sig ner och prata jobb. Till slut blev det nödvändigt att kliva åt sidan. Jag kände att jag var klar – och att organisationen behövde en ny röst.

I dag arbetar han som idrottskonsulent på RF/SISU och som rådgivare på Företagslabbet. Två roller där hans människokunskap och förmåga att se helheten gör skillnad.

– Att vara rådgivare handlar inte om att ha alla svar. Det handlar om att ställa rätt frågor. Vad är det egentligen du vill? Vad är drömmen, är den din och finns det förutsättningar för den att slå in?

För Tomas finns inget motsatsförhållande mellan affärsliv och föreningsliv – snarare tvärtom. Det handlar alltid om att bygga lag.

– Jag gillar uttrycket “ubuntu”. Det handlar om att man själv blir bättre genom att göra andra bättre. Det tycker jag är ett bra sätt att leva.

Och när han inte bygger team eller nätverk – då kan det hända att han dyker upp som präst. I en Netflixfilm.

– Visit Roslagen ringde och sa: “Du som gör tokiga saker – vill du spela präst i en indisk film? De kommer om en timme.” Jag hann knappt svara innan ett filmteam stod utanför Rådhuset. Regissören pekade på mig och sa: “You are the priest.” Jag fick tre minuter på mig. Jag googlade hur ett bröllop går till, drog på mig kåpan och ställde mig framför kameran. En tagning. Ingen regi.

Filmen hette Dear Molly och spelades in i Norrtälje med omnejd. Förutom Tomas medverkade även skådespelaren Lia Boysen. Filmen prisades senare internationellt – bland annat som Best Feature Film vid Gawahati International Film Festival, där den belönades med den prestigefyllda Golden Camera.

En prästroll i en indisk film var kanske inte det mest väntade i CV:t – men för Tomas Johansson, som byggt hela sin karriär på att dyka upp där det behövs, var det egentligen inget märkligt.

Man kan säga att han gjorde det han alltid gjort: dök upp, tog ansvar – och levererade i första tagningen. Med eller utan manus.

Det började som ett budgetknep för att marknadsföra en ny jobbsajt. Fyra månader och 60 miljoner visningar senare har “Junglia” blivit ett viralt fenomen – älskat, igenkänt och ständigt växande. Något som intervjuerna i Norrtälje bidragit till.

Det skulle bara bli några snabba klipp. Ett sätt att få uppmärksamhet för en ny jobbsajt, utan att spräcka budgeten. Men redan dag två small det till: 500 000 visningar på TikTok.

– Vi trodde att kanalen mest skulle handla om jobb, men folk ville ha något helt annat. Det var humorn, överraskningarna, att någon sa något helt oväntat – det var det som engagerade, säger Andreas Nordqvist.

Tillsammans med fotografen Mattias Eliasson och programmeraren David Nordqvist startade han Junglia, som nu blivit ett streetintervju-projekt med svensk vardagsverklighet i huvudrollen.

Namnet? En djungel av röster, men också en blinkning till Andreas själv.

– Jag är lite som en apa – glad, flamsig och spontan. Det passade. Och domänen fanns ledig, säger han med ett skratt.

På bara några månader har Junglia exploderat. 60 miljoner visningar. Kommentarer i tusental. I centrum står alltid samma sak; mötet med en främling och strävan efter autentiska responser.

– Det är som standup, fast med okända människor på stan. Man fiskar efter det där oväntade. Det handlar inte om vilka frågor jag ställer, utan mer vad folk vågar säga. Vi spelar in flera dagar i veckan, och väljer sedan ut det allra bästa.

När Andreas Nordqvist nyligen besökte Norrtälje var det tydligt att formatet också gjort honom igenkänd – särskilt bland de yngre.

– Det är framför allt kidsen som känner igen mig. De ropar “Junglia!” eller springer fram och vill vara med. Särskilt när vi precis varit virala med något klipp, då känns det i hela kroppen.

Och just streetintervjuerna i Norrtälje sticker ut.

– Här är det alltid succé. Folk är öppna, bjuder på sig själva. Lite det där lantliga, som jag gillar. Min pappa var bonde så jag känner igen jargongen.

Samtalen är ofta lätta, ibland djupa, ibland röriga. Och ibland träffar de mitt i nerven. Politik, pengar, religion – ämnen som i många sammanhang undviks, men som Junglia tar sikte på.

– Det är det folk tycker är kul att prata om. Man märker att det finns ett behov av att få ventilera. Och även om vi inte har någon politisk agenda så vet vi att de ämnena engagerar. Oftast får politiska klipp 500 kommentarer, andra klipp kan få tio. Så vi ser vad som funkar och kör sen på det.

Kritiken? Den finns – men är liten.

– Ungefär en procent hat, resten är kärlek. Det är mest folk som tycker att vi stör. Men vi tvingar aldrig någon att vara med. Och vi har tagit ner klipp om någon ångrat sig i efterhand.

Några intervjuer har satt sig extra hårt.

– Ja, Pärlan här i Norrtälje. Allt han sa var som att öppna en ny värld. Han pratade om cancer, om att ha kört ifrån polisen på MC, om karate och om kvinnor. Man visste aldrig vad som skulle komma härnäst, han är en legend och vi har därför släppt den längre intervjuven på vår youtube.

Junglia blickar nu framåt. Podcastformatet lockar. Möjligheten att ta längre samtal med komiker, politiker, eller personer som redan gjort avtryck i tidigare klipp.

– Vi har byggt något som sticker ut. Vi började med ett mål – men nu är det större än så. Vi vill fortsätta träffa människor, men kanske också fördjupa samtalen.

Men TikTok-viben – den stannar.

– Absolut. Det är där vi har publiken. Det är där energin finns.

Jan Erik Svecke har gått från att vara franchisetagare för McDonalds vid södra infarten till att bli en central figur i Norrtäljes stadsutveckling. Med projekt som Lommarskogen och ett starkt engagemang för det lokala närings- och föreningslivet är hans drivkraft tydlig: att skapa något som gör skillnad.

- Det viktiga är att bidra med det jag kan, med de förutsättningar jag har.

Jan Erik Svecke återkommer ofta till denna enkla men centrala filosofi. En förmåga som präglas av en målinriktad drivkraft att förvandla idéer till verklighet. Men han framhäver ogärna sig själv.

- Jag är bara en av många som gör sin del.

Den här livsfilosofin grundlades redan i unga år i Örebro, där han är uppväxt. När Svecke som tonåring på 80-talet drömde om att studera ett år på high school i USA, tog han jobb på ett äldreboende i Ervalla för att finansiera resan själv.

- Jag sparade ihop 40 000 kronor, och det var viktigt för mig att klara det på egen hand. Många andra fick stöd från sina familjer, men jag ville göra det själv.

Resan till USA blev en startpunkt. Där lärde han sig att hantera utmaningar, som att övervinna språkbarriärer och bygga självförtroende.

- Första månaden var jobbig. Jag förstod knappt vad de sa i skolan. Men efter en termin hade jag bättre betyg än mina amerikanska klasskamrater.

När han återvände till Sverige tog han med sig den självständighet och målmedvetenhet som han utvecklat i USA.

Svecke valde att studera ekonomi och marknadsföring på vid Örebro högskola. Parallellt med studierna jobbade han extra i butik för att finansiera sin utbildning. Det var här hans intresse för dagligvaruhandeln väcktes på allvar.

- Jag har alltid haft en känsla av att jobba för det jag vill uppnå. Det är en drivkraft som aldrig lämnat mig.

Den drivkraften formades tidigt, inte minst genom relationen med hans äldre syster, som blev en viktig del av hans uppväxt. Syskonskaran växte upp med sin pappa som jobbade mycket, vilket gjorde att de tidigt fick ta stort ansvar för sig själva och varandra.

- Min syster och jag var väldigt tajta. Hon var bara ett år äldre än jag, men hon blev som en ledstjärna för mig.

Men relationen fick ett abrupt slut när hon gick bort i hudcancer vid blott 32 års ålder.

- Det var en oerhört tuff tid, men det lärde mig att värdesätta både familj och de människor jag har runt omkring mig. Det har också format hur jag ser på livet och vikten av att använda sin tid väl.

Efter examen på högskolan startade han en karriär inom livsmedelsindustrin, först som trainee på Arla Foods och senare som produktchef på Procordia Foods. Framtiden i Örebro såg utstakad ut. Men det var innan han bokade sin livs första charter. Då skulle allt ändras.

- Jag och en kompis åkte till Lanzarote på solsemester. I hotellrummet bredvid oss bodde två systrar från Norrtälje, och det var så jag träffade min fru Isabel. Sedan dess har det varit vi två.

Isabel var tydlig med att hon inte skulle lämna Norrtälje eller sina föräldrars släktgård i Råda, utanför Söderbykarl. Så efter en period av pendling, bestämde sig Jan Erik för att ta sitt pick och pack och flytta.

Vi spolar fram tiden några år. Jan Erik och Isabel har flyttat in på släktgården och fått två söner. Samtidigt arbetspendlar han till Stockholm. Men pendlingen tar tid och han ville ha mer tid för familjen. Hans sätt att frigöra tid kanske var lite oortodoxt. Men han fick reda på att McDonalds planerade att öppna en restaurang i Norrtälje. Även fast han inte hade någon erfarenhet från den branschen så tyckte han att det lät roligt.

– Jag hade gjort ett specialarbete på högskolan om frainchisetagare och skrev ett brev till huvudkontoret för att anmäla intresse.

Ömsesidigt tycke uppstod. Men det var inte bara att köpa in sig och skriva på avtal.

– Det var en lång rekryteringsprocess med många intervjuer innan jag blev godkänd, sedan fick jag praktisera i ett år på andra restauranger för att lära mig själva hantverket.

Därefter kunde han skriva på ett 20-årigt samarbetsavtal med McDonalds.

– Det var såklart en lång tid att skriva på, men jag gick in för det till 100%.

Som frainchisetagare gjorde han allt på restaurangen, men ju längre tiden gick började han också att delegera mer. Och det är framförallt där han hittar ljuspunkterna.

– Det är fantastiskt roligt att se hur unga människor utvecklas och växer, att lära upp dem som 18-åringar och sedan se hur de blir färdiga chefer som 22-åringar och går vidare i karriären.

Tack vare sin akademiska bakgrund så fick han efter ett tag en ledande position inom McMarketing, en ekonomisk förening som hanterar marknadsföringen för alla McDonald's-restauranger i Sverige. Därutöver startade han upp en till restaurang vid Häggviks köpcenter. Helt plötsligt hade 17 år passerat som franchisetagare och det blev dags att skriva ett nytt 20-årsavtal.

– Det hade varit jätteroliga år, barnen blev delvis uppväxta på restaurangen men samtidigt så är 20 nya år en väldigt lång period.

Ett beslut togs och Svecke sålde år 2016 restaurangerna till McDonaldsentreprenören Roland Edin.

Parallellt fanns det fler spjärn i elden, och en av dem tog form under en lunch på just McDonald’s. Svecke och hans vän Anders Eriksson diskuterade bostadsbristen i Norrtälje och kom fram till att det fanns en tydlig lucka på marknaden för barnfamiljer.

– Det var mycket snack om 55+ och seniorboenden, men väldigt lite om familjer som ville slå sig ner i Norrtälje. Vi tog fram en karta, pekade på ett område och tänkte: Här borde vi kunna bygga något.

Idén var enkel men ambitiös, att skapa ett bostadsområde som inte bara skulle tillgodose behovet av fler bostäder utan också bidra till stadens utveckling som en attraktiv plats för barnfamiljer. Den idén blev grunden för Lommarskogsprojektet.

Kommunens initiala respons var positiv, men projektet stötte snart på hinder i form av långsamma detaljplaneprocesser och politiska beslut. Efter valet 2014 byttes dessutom styret ut, den politiska viljan var fortsatt positiv, med undantaget att de inte ville sälja området till en enda aktör.

– Så vi gick 2015 ihop med Roslagsbostäder, Credentia, Obos kärnhem och Magnolia bostad och skapade ett samarbete som skulle pågå i två etapper.

Byråkratins kvarnar malde långsamt och slut sålde Svecke och Eriksson en stor del av byggrätterna i första etappen till Credentia, men de är fortfarande engagerade i projektets andra etapp. De första bostäderna från Obos kärnhem var inflyttningsklara 2024, i området som numera kallas för Lommarstranden.

– Det har tagit längre tid än vi hoppades, men vi tror stenhårt på projektet. Jag hoppas att etapp två kommer att innehålla fler villor och parhus, boendeformer som vi tror är viktiga för barnfamiljer.

Trots utmaningarna har Svecke aldrig tvekat på värdet av att vara en aktiv del av stadsutvecklingen.

– Det började med att jag och Anders inte ville sitta på läktaren och bara tycka till. Vi ville vara med och bidra.

Vad har Anders Eriksson betytt för dig?

– Jättemycket, vi har samma grundläggande värderingar och han är en väldigt god vän till mig. Han är en klok och jordnära kille och vi kompletterar varandra bra.

Förutom Lommarskogen har Svecke engagerat sig i andra delar av Norrtäljes utveckling. Genom sitt arbete i Norrtälje handelsstad har han varit med och bidragit till att stärka stadskärnan och göra Norrtälje till en attraktiv plats för både invånare och företagare.

– Det är väldigt få tomma lokaler i Norrtälje jämfört med andra orter, och det är något vi ska vara stolta över.

Men snart lämnar han styrelsen.

– Jag har varit med i Handelsstaden sedan omvandlingen från köpmannaförening för cirka 12 år sedan. Det har varit väldigt roligt och utvecklande, men nu är det dags för nya krafter att ta över.

Det är inte det enda föreningsengagemanget Svecke har. Han blev aktiv i BKV när sönerna började spela fotboll. Numera ingår han i valberedningen och i klubbens anläggningsgrupp, som syftar till att få till stånd en fotbollshall.

– Det finns ett generellt problem i Sverige som vi i Norrtälje delar, och det är att ungdomar rör sig för lite. Det spelar mindre roll inom vilken idrott de deltar, utan mer att de är aktiva. Där behöver kommunen ge bra förutsättningar till föreningarna för att driva verksamheter, det är något vi alla tjänar på i förlängningen.

Han lyfter fram det faktum att kommunen har en ökande befolkningstillväxt och att barnfamiljer är en viktig målgrupp i detta.

– Då är det viktigt att kommunen också hänger med i det ökade behovet av infrastruktur för barnens fritidssysselsättningar.

Trots det tecknar Svecke upp en ljus framtid för Norrtälje, men han återkommer ofta till vikten av att bevara stadens unika identitet. För honom är balansen mellan tillväxt och tradition avgörande för att staden ska fortsätta vara attraktiv för både invånare och besökare.

– Norrtälje ska inte bli Stockholm. Vi har något eget här, och det måste vi värna om. Det handlar inte bara om närheten till skärgården, naturen och storstaden. Det handlar om att folk både jobbar och bor här och därigenom skapar en gemenskap, men också att Norrtälje är en trygg plats att vara på. Vi har allt det andra städer kämpar för att skapa.

Trots ditt engagemang för samhället har du aldrig tagit klivet in i politiken, varför?

– Jag tycker att politiken är för byråkratisk. Det är för långa ledtider, och jag känner att jag kan göra mer nytta genom att påverka via andra kanaler, som näringslivet eller föreningslivet. Jag hade blivit för uppslukad av politik så det har aldrig varit på kartan, även fast jag blivit uppvaktad.

Detta pragmatiska förhållningssätt genomsyrar också hans livssyn. Svecke liknar livet vid en tårta, där varje bit representerar en del av tillvaron; arbete, familj och fritid.

– Livet handlar om att fördela bitarna rätt. Ibland behöver man ge mer tid åt en viss del, men över tid ska det kännas balanserat. Just nu känns det som att jag har hittat rätt balans, och det är jag väldigt tacksam för.

Den filosofin bär han också med sig in i sina professionella åtaganden. Som styrelseordförande i det lokala mässbyråföretaget Ratius ser han långsiktighet som en central del av arbetet.

– Vårt mål är att skapa en trygg arbetsplats och ett stabilt bolag som kan fortsätta göra skillnad, både för våra anställda och för Norrtälje.

För Jan Erik Svecke handlar det privat inte om att göra stora avtryck, utan om att göra skillnad där han kan.

– Jag har aldrig haft ambitionen att göra ett enormt avtryck, men om jag kan göra min del och bidra med det jag kan, då är jag nöjd.

Och kanske är det just den här balansen mellan ödmjukhet och målmedvetenhet som definierar Svecke bäst. Från att som ung finansiera sin dröm om att studera i USA, till att idag bokstavligen forma Norrtälje, har hans filosofi varit densamma: att alltid arbeta för det han tror på och använda tiden till något meningsfullt.

Tomas Ackelman har haft en betydande roll i att forma Norrtäljes närings- och idrottsliv. Från att ha räddat Roslagens Sparbank från konkurs på 70-talet till att driva evenemang som Roslagens Företagsgala och Idrottsgala, har han satt ett varaktigt avtryck på kommunen. Det här är hans berättelse.

Ackelman är född och uppvuxen i Nyköping och började arbeta på Sparbanken som ung. Efter olika roller i Nyköping, Kalmar och Stockholm kom han till Norrtälje och Roslagens Sparbank 1975.

Då var banken i en svår ekonomisk situation och hotades av uppköp. Tomas insats, tillsammans med ett dedikerat team, förvandlade banken från en krisande institution till en av Sveriges mest välrenommerade sparbanker.

– Banken var illa ute, men vi gjorde ett starkt jobb för att rädda den. 1990 betraktades vi som en av de bästa sparbankerna i Sverige, vilket jag är stolt över att ha bidragit till, säger han.

Kort därefter, under den ekonomiska krisen 1992, stod Roslagens Sparbank starkare än många andra banker. Tomas berättar att förståelsen för och närheten till marknaden samt en nära relation till sina kunder var avgörande faktorer för att undvika de omfattande kreditförluster som många andra banker drabbades av under den turbulenta perioden.

En av nyckelfaktorerna var ett målmedvetet arbete för att stötta kunder som drabbades hårdast av krisen.

– Många förlorade sina jobb och riskerade att tvingas lämna sina nyinköpta bostäder. Banken arbetade aktivt för att hitta lösningar som gjorde det möjligt för människor att bo kvar i sina hem, trots de ekonomiska svårigheterna, säger Ackelman.

Genom arbetet kunde banken inte bara behålla kundernas förtroende utan också bidra till att minska de sociala och ekonomiska konsekvenserna av krisen för många hushåll i Roslagen. Sparbanken tog sig ur krisen ännu starkare.

Förutom Ackelmans operativa roll i Roslagens Sparbank fick han förtroendet att driva den nybildade Roslagens Sparbanks Stiftelser under uppstartsfasen 2001 till 2012. Stiftelserna spelar en stor roll i att stödja projekt, initiativ och samarbeten som driver på för en positiv utveckling av Norrtälje kommun.

Vid sidan av sin karriär i banken har han ägnat mycket tid åt att främja idrott och näringsliv i kommunen. Han var med och startade Norrtälje Turism 1989 och senare NUAB – ett nätverksbolag som bygger broar mellan kommunen och näringslivet. Tomas är också hedersordförande i BKV Norrtälje.

Hans engagemang ledde till starten av Expo Roslagen och Roslagens Företagsgala 2009 och Idrottsgalan 2014. Galorna har blivit viktiga plattformar för att lyfta fram och fira lokala framgångar.

– Vi ville skapa något där näringslivet och idrotten kunde få sina egna arenor. Det är fantastiskt att se hur galorna har fört samman människor och skapat nya möjligheter, säger han. Jag tycker det är viktigt att premiera våra duktiga entreprenörer och idrottare. Det ger ringar på vattnet och inspirerar andra, fortsätter han.

En annan betydande insats från Tomas har varit hans bidrag i att rädda Norrtälje sjukhus från nedläggning i början av 2000-talet. Tomas berättar att han tillsammans med Sören Karlsson, dåvarande chef på Norrtelje Tidning, skickade in en skrivelse till Landstingsfullmäktige, undertecknad av de större företagen och andra representanter från näringslivet i Norrtälje, vilket kan ha påverkat beslutet att bevara Norrtälje sjukhus.

– Det var viktigt för oss att visa på sjukhusets betydelse för kommunen. Det är en annan insats jag är mycket stolt över, säger han.

Vad är drivkraften i ditt engagemang för Roslagen?

– Norrtälje kommun är en fantastisk plats att bo och verka i. Vi måste visa det och locka hit fler personer med hög kompetens, och det gör vi bland annat genom våra galor, säger han.

Är det något du önskar att du hade gjort annorlunda i din karriär?

– De första 15–20 åren i Norrtälje arbetade jag nog för mycket, dels i sparbanken men också i övriga engagemang inom idrott och kultur. Utan stödet från min fru hade det inte gått. Det är en viktig lärdom jag tar med mig, säger han.

Vad har du för tips till blivande entreprenörer?

– Man ska vara engagerad, men man måste balansera det med privatlivet så att man inte går in i väggen. Sen tror jag att det är jätteviktigt att man jobbar med det man tycker är roligt och brinner för. Engagemang, skapa kontakter och relationer, ta dig inte vatten över huvudet. Förtroendet för dig som person är viktigt, säger Ackelman.

Blir det någon sextonde Företagsgala?

– Jag tar en gala i taget, avslutar han och lämnar det osagt om vi kan förvänta oss att Tomas Ackelman står vid rodret på Företagsgalan även hösten 2025 eller om han lämnar över stafettpinnen till någon annan.

Med ett ledarskap som hyllar olikheter och en förmåga att skapa gemenskap har en han format en arbetsplats där människor och idéer får växa. På vägen dit har han samlat lärdomar från både lumpen, idrotten och sin barndom, som alla satt sin prägel på hans filosofi.

- Det bästa med jobbet? Det är mötet med kunderna, säger Tommy och slår ut med armarna. Här får jag direkt feedback, det är lite som att stå på en scen varje dag.

Tommy, som heter Larsson i efternamn sitter djupt försjunken och sippar på en kaffe i konferensrummet ovanför butiken. Han har en blick och närvaro som påminner om en dirigent, den som håller takten och skapar harmoni i en symfoni. I tre och ett halvt år har han varit ställföreträdande handlare på ICA Kvantum Flygfyren, eller som man säger i folkmun; “Flygis”. Men hans väg till butikens ensemble har inte varit spikrak. Från idrottsplanens målburar till lumpens pansarvagnar och vidare till kassalinjen, har han samlat erfarenheter som format både honom själv och hans ledarskap.

Som barn var Tommy alltid i rörelse. Sporten var hans stora passion – inte bara genom skidkarriären i Estuna IF utan framförallt genom fotbollen i Lohärads IF.

- Jag älskade allt som hade med fysisk aktivitet att göra. Att vara målvakt var särskilt givande – det handlar om att läsa spelet, att vara steget före.

Hans talang tog honom till zonlag, träningar med Djurgårdens IF:s P87:or och ungdomslandslagets träningsläger i Halmstad, men när valet stod mellan att satsa helhjärtat eller gå vidare i livet, valde han det senare. Lumpen vid I19 Boden blev nästa steg, och där upptäckte han något som skulle prägla hans framtida karriär som chef: kraften i olikheter.

- Vi var tio grabbar i logementet med helt olika bakgrunder – sportkillar, naturvetare, mekaniker och magic the gathering-spelare. Ändå blev vi snabbt ett sammansvetsat team, tack vare att vi hade samma mål. Det lärde mig att olikheter är en styrka. Det gjorde diskussionerna mer dynamiska och besluten bättre.

Efter lumpen följde jobb på Coop Forum, där han lärde sig butikens grunder, och senare på Willys, där han utvecklade en skicklighet i att hantera köttdisken.

- Det var Gunnar Björklund som lärde mig att putsa kött. Han var en fantastisk mentor, och det är kunskaper jag fortfarande har nytta av idag. Det är extra roligt att han idag jobbar här på Flygis.

Ekonomistudier på universitet och jobb på en redovisningsfirma lockade därefter, men det var först när Tommy fick ett jobb som controller på Flygfyren 2016 som han kände att han kom i sitt rätta element.

- Det var som att hitta hem. Kombinationen av butik och ekonomi var perfekt för mig.

Efter att ha rattat siffrorna under tre år blev han supportchef, som innebar ansvar för HR, ekonomi, marknadsföring och egenkontroll. Därefter blev han befordrad till ställföreträdande handlare, vilket innebär att han är chef för hela företaget, men inte specifikt butiken. Hans dagar börjar med att stämma av försäljning, väder och dagens planer. Därefter tar han ett varv i butiken för att möta personalen och kunderna.

- Det bästa sättet att hålla örat mot rälsen är att prata med kunderna och höra vad vi kan göra bättre.

Men ledarskapet handlar inte bara om att vara synlig, utan också om att skapa struktur och tydlighet. Under pandemin sattes detta på prov. Det var en tid då han fick kasta affärsplanen och börja om. Från en massa inplanerade event till beställningar av plexiglas och handsprit.

- Men framförallt handlade det om att skapa trygghet i en kaotisk tid, vi kunde inte stänga ner butiken utan var tvungna att se till att det gick att upprätta en säker miljö både för medarbetare som kunder.

Han beskriver sin ledarskapsfilosofi som definitionen av en elektrisk ledare, alltså något som “genom energi med lätthet flödar”. Tommy menar att det handlar om att skapa rätt förutsättningar för medarbetarna att blomstra, vilket innebär att en ledare leder energi i rätt riktning.

- Flygfyren är en arbetsplats som många beskriver som familjär, trots butikens stora storlek. Det är något som vår tidigare handlare, Rolf Holmberg och vår nuvarande, Claes Göran Sylvén jobbat hårt med. Den andan är något jag aktivt arbetar för att bevara.

Han hävdar att det handlar om att se varje medarbetare som en individ, inte bara en rad i en personallista.

- Vi tror på människan, och vi vill att alla ska känna sig inkluderade och få kraft att utvecklas till sitt bästa jag.

Samarbetet med Tiohundra är ett exempel på detta. Genom att erbjuda personer med funktionsvariationer praktik, skapas en inkluderande arbetsplats.

- Det är fantastiskt att se hur de växer och blir en självklar del av teamet. Det ger oss en varmare och mänskligare arbetsplats.

Han återkommer därmed till resonemanget från sina lumpenerfarenheter, att olikheter innebär en kraft. Tommy menar att det bästa sättet att leda olikheter inte är genom detaljstyrning, utan måluppfyllelse och exemplifierar med en händelse som blev viral.

- Vi vill ju att butiken ska vara familjär, men det går inte att säga exakt hur. För ta det som det skrevs om i facebookgruppen “Norrtälje - vad händer på byn”, där en kund hade tappat bort sin plånbok och inte kunde ta ut pengar på sitt kort, vilket gjorde att vår medarbetare erbjöd att ta emot en Swish och ta ut pengar från sitt egna bankkort, det är precis den familjära andan vi vill stå för, att trots vår storlek upplevas som den lilla butiken där vi har en genuin vilja att hjälpa varandra.

Det är denna värme och omtanke som han vill ska genomsyra hans ledarskap, och när Tommy reflekterar över var det kommer ifrån, landar han i sin egen barndom.

- Min dagmamma Birgit i Svanberga var en otroligt empatisk och varm person. Hon lärde mig mycket om respekt och hur man tar hand om andra, men också om att sätta gränser på ett mjukt men tydligt sätt. De värderingarna har jag burit med mig hela livet.

Intervjun är avslutad, och vi går ner till butiksgolvet för fotografering. När Tommy tar ett sista varv genom varuhuset möter han både kunder och kollegor, och småpratar med dem längs vägen. Entusiasmen i hans röst och sätt är påtaglig.

- Det är i mötena med människor jag hittar energin – och det är därför jag älskar det här jobbet, avslutar han.

Peter Jansson är en av grundarna till det som sedermera blev företaget Note, en av Roslagens mest framstående företagshistorier inom teknik och produktion. Hans karriär startade i Norrtälje, där han direkt efter gymnasiet och lumpen började arbeta på en liten elektronikfirma, Lintron Elektronik, med 25 anställda. Nu berättar han om sin resa från Görla till börsnotering och om sitt engagemang för Norrtäljes näringsliv.  

Med en bakgrund som gymnasieingenjör tog han plats på företagets utvecklingsavdelning och blev snart produktionsledare. Året var 1986, och detta blev början på en resa som skulle leda till stora förändringar för såväl företaget som för Peter själv och Norrtäljes näringsliv.

När elektronikföretaget som Peter arbetade på var till salu 1990 såg han tillsammans med kollegorna Mats Hultin och John Olov Karlsson en möjlighet att köpa det.

Sagt och gjort – trojkan inledde en imponerande tillväxtresa som ledde till en tiofaldig expansion på under ett decennium. Bolaget gick från 25 anställda och växte till 350 på nio år – en växtvärk och utveckling som Peter beskriver som intensiv, utmanande och lärorik.

– Det var en enorm resa, där jag fick vara såväl produktionschef som HR-chef. Vi anställde enormt mycket personal under den perioden, vilket var väldigt utmanande. Det gäller att hitta rätt kompetens och ställer höga krav på utbildningar inom företaget, säger Jansson.

Expansionen fortsatte även internationellt. I slutet av 90-talet gick bolaget samman med ett företag som hade en fabrik i Polen och lockade till sig investerare. Detta var ett steg som tog bolaget utanför Sveriges gränser, med fabriker i Litauen, Estland, Finland och Polen, och Peter blev ansvarig för bolagets Östeuropaverksamhet.

– I slutet av 90-talet började det bli väldigt hett att man skulle lägga ut produktionen och outsourca till framförallt Östeuropa. Vi hade ingen erfarenhet av detta, vi som var grundarna, så vi gick ihop med ett annat företag från Stockholm som redan hade en fabrik i Polen. De plockade även med sig investerare till oss som investerade 40 % i vår fabrik. Vi släppte alltså en hel del aktier från vår fabrik, säger Jansson.

Kravet från investerarna var börsnotering innan 2005, vilket realiserades under 2004 när Note blev ett publikt bolag.

– Det var mycket jobb men en fantastisk resa och erfarenhet, konstaterar Peter om tiden inför börsintroduktionen.

Med decennier av erfarenhet från bolagsbygge och produktion avslutade han sitt engagemang i Note 2009. Engagemanget för entreprenörskap slutade emellertid inte där och Peter började engagera sig i Norrtäljes näringsliv för att stötta andra entreprenörer.

Han blev en central gestalt inom Nyföretagarcentrum som erbjuder kostnadsfri rådgivning och stöd till personer som vill starta eller nyligen har startat eget företag. Men Peter ansåg att han ville göra mer för blivande entreprenörer med fokus på att bygga långsiktiga och hållbara företag, varför han grundade Företagslabbet, som är en plattform för att stödja nya företagare genom råd och nätverk genom hela uppbyggnadsfasen i ett företagsbygge.

– Jag brinner för entreprenörskap och tycker att det är väldigt roligt att kunna bidra till att andra också lyckas starta och driva företag. Det är så viktigt för Sverige och för Norrtälje att det går bra för våra företagare. Det är detta som är ambitionen med Företagslabbet, säger han.

Företagslabbet och Nyföretagarcentrum har varit två viktiga plattformar för Peter. Genom dem har han kunnat stödja nya företagare med såväl praktiska råd som ovärderliga kontakter.

– Som blivande entreprenör saknar man ofta grundläggande kunskap om företagande. Det kan handla om hur man skall paketera sin produkt, hitta målgruppen eller välja rätt strategier. På Företagslabbet får man den hjälpen, men också tillgång till ett starkt externt och internt nätverk, förklarar han.

Vid sidan av sitt engagemang för entreprenörskap är Peter också aktiv inom idrottsvärlden och har varit ordförande för NIK i över tio år. Hockeyn kom in i hans liv genom familjens intresse för sporten, och Peter engagerade sig snabbt i klubbens arbete.

– Det är klart att min erfarenhet har kommit NIK till gagn, särskilt när det gäller kontakter inom näringslivet och kommunen. Vi har satsat på ungdomsverksamhet under lång tid, men nu börjar vi också satsa mer på A-laget, berättar han.

Trots sin långa och framgångsrika karriär har Peter inte slutat drömma och sträva framåt. Han vill se mer stöd för småföretagare från statens håll och ser ett stort behov av att stärka banden mellan näringslivet och kommunen.

– Jag arbetar tillsammans med kommunen på deras näringslivsstrategi för att förbättra relationen mellan näringslivet och kommunen. Kommunen skall vara en serviceinrättning till näringslivet, och det är det jag arbetar för, säger Jansson.

Med din erfarenhet – kan du ge blivande entreprenörer tre goda råd?

– Ta hjälp! Fakta är att om man tar hjälp så är resultatet att man klarar sig som företag i mycket högre utsträckning. Man måste vara väldigt engagerad och vara lösningsorienterad. Man måste ha mål och handlingsplan, annars driver man snett.

Vilket råd hade du givit till dig själv idag om du fick chansen att backa tiden till 80- och 90-talet?

– Med facit i hand önskar jag att jag tidigare i karriären lagt mer tid på balans mellan arbete, familj och fritid. Jag arbetade nog för mycket. Jag hade nog varit mer effektiv om jag hade haft en bättre balans, säger han.

Peter Jansson är inte bara en framgångsrik entreprenör, utan också en eldsjäl för Norrtäljes näringsliv och idrott. Trots sina framgångar värdesätter han balansen mellan arbete, familj och fritid – något han funnit i sin sommarstuga på Vätö, där han laddar energi för framtida utmaningar.

Therés Stephansdotter Björk, uppvuxen i Vettershaga utanför Norrtälje, har gjort en resa från en lantlig uppväxt till att bli en centralfigur inom rock- och metallkulturen i Sverige. Med Rockverige.se som plattform och en passion för att lyfta fram musiken och artisterna bakom den, har hon satt sitt avtryck både lokalt och internationellt.

Hon växte upp i Vettershaga, där hennes barndom präglades av en idyllisk, bullerbyliknande miljö med kojor i skogen, bad i havet och lek på gammelmorfars lantgård.

- Att växa upp på det sätt som många eftersträvar att göra på sin semester tror jag har format mig till en trygg människa, särskilt med tanke på min ADHD vilket gör att man annars kan vara lite osäker i livet.

Vi kommer att återkomma till hennes ADHD. Men först, kopplingen mellan en idyllisk Astrid Lindgren-uppväxt och hårdrock kan se sig som en omaka emulsion. Men så är det inte.

- Min familj lyssnade på mycket musik, pappa spelade reagge och blues, mamma 60-talsmusik medan min sex år äldre brorsa spelade mer hiphop och rock, och det var det sistnämnda som gav mig mersmak.

Det var först när kärleken kom in i hennes liv som passionen för hårdrocken verkligen tog fart.

- Jag gick estetlinjen på Danderyds gymnasium och träffade en kille som spelade i ett hårdrocksband. Då fanns ingen återvändo, då blev jag mer intresserad av rock och metal vilket inte ansågs särskilt coolt på den skolan.

Men att inte bry sig om vad folk tycker går stick i stäv med rockens själ. Therés menar att själva essensen i rock och metal-genren är ärlighet.
- Rockartister skapar musik de själva älskar och bryr sig kanske mindre om försäljningssiffror eller strömningar. Det är den typen av ärlighet jag uppskattar.

Men det tog två sträcklyssningar på Pain of Salvations album “The Perfect Element” innan hon förstod grejen.

- I den meningen kanske viss rock eller metal, som den progressiva genren där Pain of Salvation befinner sig, är hårdsmält, men om man koncentrerar sig på låttexterna så blir det lätt igenkänning när de sjunger om egna erfarenheter som går att relatera till, vilket gör att musiken då känns på riktigt. Metalgenren sätter inte ihop gruppkonstellationer för att sälja på samma sätt som man kan se i andra genrer.

Den starka kärleken till musik stannade dock inte vid en fritidssysselsättning som för många andra. Therés har gjort det till ett arbete och en livsstil. Under många år har hon arbetat som journalist och fotograf. Hon har följt internationella stjärnor som Iron Maiden, Mötley Crüe, Slipknot, Europe och Slayer på flera spelningar och turnérat med HammerFall och Opeth. Något som gjort att hon fått många nära och starka relationer till banden. Men ett minne sticker ur.

- Det var på en flygning till ett jobb i Los Angeles med Mötley Crüe som mitt kameraobjekt blev stulet från reseväskan. För mig som frilansare så var det ett hårt slag. Nikki Sixx, som också gillar att fota såg det på mitt Instagram-konto, så på deras spelning på Gröna lund kom han fram till mig backstage med en knuten näve, och öppnade den i min hand. Där låg $500 som han gav som ett bidrag till objektivet, vilket gjorde mig otroligt rörd.

Den episoden kan i det stora hela spegla det Therés menar är rock’n’rollens innersta väsen; ärlighet och gemenskap. Det är här ADHD:n kommer in. Det var i vuxen ålder hon fick diagnosen.

- Efter att ha jobbat med musik på olika sätt under 15 år så är det ingen underdrift att påstå att många artister också har det, och för mig bidrar det till ytterligare en samhörighet när stora stjärnor säger till mig “har du också ADHD”?

Therés beskriver hur ADHD:n alltid funnits med henne, även innan hon fick diagnosen, och hur det gett henne en känsla av att vara lite annorlunda. Den inneboende oron och stressen har ibland lett till en kronisk smärtproblematik, något hon gärna hade varit utan. Samtidigt har denna diagnos också fört henne närmare andra, både inom och utanför musikvärlden.

- Jag tror att jag omedvetet har dragits till likasinnade ”weirdos”, haha. Är sannolikt tack vare den som jag hamnat i den här branschen.

Tillsammans med en väninna har hon också diskuterat sina erfarenheter kring ADHD i en podcast, som till och med blev nominerad till Årets Rospigg. Hon ser detta som ett tecken på hur viktigt det är att prata öppet om sina upplevelser.

- Det här community är ganska stort egentligen. Men ändå finns det en stark samhörighet. Känslan är att man tillhör en grupp, vilket också ställer stora krav på inkludering.

Att tjejer inte är överrepresentade varken på eller bakom scenen är kanske inte en överraskning. Denna insikt var en delorsak till att hon och Darren Edwards, skivbolagsprofil startade Rocksverige.se, runt 2014.

- Hemsidan ska vara en rock-outlet för allt som har med hårdrock och metal att göra. Vi vill göra exklusiva grejer, komma artisterna nära. Det gör vi genom intervjuer och krönikor, men vi håller inte på med recensioner vilket kan skapa ett avstånd mellan artist och redaktion. Där de ser oss som fienden.

Sedan var det här med jämställdheten också.

- Vi vill ju ha fler tjejer som spelar och jobbar aktivt med att lyfta det. För branschen är mansdominerad. Jag har tagit många fajter med bolagen, och stöttat kvinnor som hört av sig och håller på med samma sak som jag gör, det ser jag som viktigt.

Men intresset har inte begränsat sig till det journalistiska. Hon är även en utgiven författare. Men resan dit var allt annat än konventionell.

- Jag gick en utbildning i nya medier och hade LIA (lärande i arbete) på en webbredaktion som delade lokaler med ett litet bokförlag, där chefen var hårdrocksfan. Så en dag stod jag i duschen och tänkte hur jag skulle kunna skriva en bok, och jag hade ju tidigare jobbat på en förskola, vilket gjorde att jag kom på att det skulle kretsa just vid barn och hårdrock.

Den fantasivärld hon skapade till de tre böckerna bygger på några karaktärer som hoppar in i en värld där de spelar gitarr. Att det blev just gitarr har sina orsaker i Norrtäljes musikskola på 90-talet.

- Jag var ung och riktig sugen på att få spela just gitarr, men det fanns inga fler platser. Så istället fick jag spela klarinett, vilket var en tragisk historia, haha.

Huvudbudskapen med böckerna handlar om att man ska kunna göra det man vill, att det inte ska finnas pekpinnar. Therés hade en erfarenhet på förskolan med en pojke som under dagarna ville klä sig som en tjej, men inte vågade berätta det för sin konservativa pappa.

- Målet med böckerna är också att främja lässtunden mellan vuxen och barn, men jag gjorde huvudkaraktären till en pojke då killar statistiskt sett har svårare att ta till sig böcker med en tjej som huvudkaraktär. Dessutom kändes det lättare för mig att skriva om en pojke. Hans bästa vän heter Alice och hon får mer och mer plats i historien.

Böckerna togs emot väl av föräldrar och Magnus Utvik på SVT. Men en recensent på Aftonbladet tyckte annorlunda.

- Han sågade mig längs fotknölarna eftersom han argumenterade för att jag gjorde hårdrock och metal barnvänligt, vilket tar bort det läskiga i musiken.

Bättre omdöme har hon däremot fått för de hårdrocksevent hon varit delaktig i på hemmaplan. Där hon tillsammans med Stefan Nicodemus Källström varit pådrivande för att få hit internationella svenska stjärnor som In Flames och Hammerfall.

- Det har varit riktigt roligt att få hit dem, att de kommer till fansen istället för att fans ska komma till Stockholm. Både fans och artister har tyckt det varit roligt att de haft sina “meet & greet” i vår fina stad, artisterna får ansikten och en mer intim relation till sin publik, vilket är viktigare idag än någonsin.

Är Norrtälje metal?

- Ja, vi har en stor hårdrocksfestival i och med “Månegarm open air”, vi har två hårdrocksklubbar (Happy shitty day och den glada grisen) och i övrigt händer det mycket i den här kommunen på sommaren. De evenemang vi hittills anordnat kommer folk till, och det visar att metallen står högt i kurs i denna kommun, det är jätteroligt!

Med sitt engagemang och passion för rocken fortsätter Therés Stephansdotter Björk att sätta Norrtälje på rockens karta – och visa att även en liten stad kan vara en stor spelare inom metal.

Scrolla ner för fler bilder.

I ett omvandlat garage , där ekot av skratt och fest nu fyller rummet, ligger Imperiet Industries som är ett resultat av innovation, passion och samarbete. Bakom framgången finns en Gubbe, Per Evhammar, vars passion och mångsidiga bakgrund har format den unika festplatsen som Imperiet Industries erbjuder. Vi tog en stund att sitta ner med honom, dyka ned i hans resa och upptäcka historien bakom Norra europas, kanske största glädjespridare.

Berätta Per - vilka är är ni bakom “Imperiet”?
- Vi har sedan start varit tre gubbar som står bakom konceptet, en festlokal som har allt plus lite till. En noggrann och skicklig entreprenör, en kreativ företagare och en ölbryggare. Detta kom dock att förändras när vår bryggare var tvungen att lämna projektet och vi istället tog in tre externa bryggare med fantastiska meritlistor, säger Per Evhammar, som hintar att det alltså är bättre nu på den fronten.

Idag lite mer än tre år senare har “gubbarna” lyckats skapa en unik och uppskattad festplats av ett garage, där ölprovning, quiz och femkamper förgyller Rospiggarnas tillvaro. Även välkända ansikten som Magnus Betnér, Henrik Nyblom och Thomas Järvheden har också fått smaka på en del av Roslagens lyxgarage.

Per Evhammar är inte bara en av grundarna till Imperiet, han är också en man (gubbe) med en nyanserad bakgrund. Från att utveckla brädspel och leksaker, till att vara tatuerare, jobba på reklambyrå och bygga Sportringens föreningsavdelning, har 43-åriga Per samlat en unik mix av erfarenheter som alla bidragit till Imperiets framgångssaga.

- All denna erfarenhet lämpar sig väl för att utveckla företag som har mycket kunskap och kompetens men som sitter fast i gamla hjulspår, eller som fallet är med Imperiet, bygga något unikt från grunden, säger han.

Per berättar att ett av hans starkaste minnen från Imperiets tidiga dagar var när de hade sitt första betalande sällskap.

- Jag stod i disken och hörde det där omisskännliga sorlet från en festlokal och insåg att det var vår lokal som nyss hade varit ett tomt garage men som nu spred glädje för massa människor, vilket var en fantastisk känsla, minns han.

Det är den här typen av ögonblick, där han ser glädjen och värmen från gästerna, som har förändrat hans syn på livet och affärer.

- Jag har aldrig varit i ett företag vars kunder varit så måna om att berätta hur mycket de tycker om oss, säger han stolt.

Men att starta Imperiet var inte en “walk in the park”. Företaget föddes mitt under Covid-19-pandemin, och sedan dess har de stått inför många utmaningar, inklusive den globala ekonomiska påverkan av kriget i Ukraina. Men trots utmaningar har Imperiet fortsatt att växa och blomstra.

-Imperiet föddes ju i kristider. Exakt när Covid träffade Sverige med full kraft i mars 2020, så började vi bygga om garaget till festlokal. Restriktionerna för hur vi alla fick umgås pågick i två års tid. Efter det följde några månader av lugn innan invasionskriget av Ukraina drog igång, vilket påverkade hela världsekonomin. Hösten 2022 ringde larmklockorna högt angående en skenande inflation och räntorna höjdes samtidigt som kriget gjort elen dyrare än guld, säger han.

- Allt detta är sånt som gör det utmanade att bedriva och bygga en verksamhet där folk och företag är tänkta att umgås, lägga lite pengar på nöje och ge sig själva något extra utöver det nödvändiga. Att vårt företag har lyckats nyanställa, växa och skapa en sund ekonomi genom allt detta gör mig oerhört stolt över den insats som alla bidragit med, fortsätter han.

Även om Imperiet föddes ur mörker verkar framtiden se ljus ut för Imperiet. Per lyfter personalen - inte minst Malin Butler, som kapten på skutan och känd från bland annat Roslagen live, som en framgångsfaktor.

-Imperiet är ett varumärke snarare än en fast plats, det är byggt av vänner och deras talanger, så det kommer snart dyka upp något nytt, avslöjar han. Just nu befinner sig festlokalen Imperiet Industries i en väldigt fin och uppåtgående trend som kommer fortsätta nu när vi har Malin vid rodret, säger han.

Om du skulle avsluta med att beskriva ditt livs filosofi med en mening, vad skulle det vara?
-Om det jag tänker göra nu gjordes av alla i hela världen. Skulle världen bli bättre eller sämre då?, avslutar han med en retorisk fråga.

Jag tänker: “Livet är en fest håll med om det folk och fä,
Men om livet är pest, fyllan värmer bäst”.