Att bokstavligen brinna för sitt jobb kan Johan Lindqvist skriva under på. Att sätta eld på sig själv, hoppa från höga höjder och bli påkörd av bilar är bara några av sakerna Johan gör på dagarna. Att jobba som stuntman och stuntkoordinator innebär höga risker men också en hel del adrenalin och variation.
I Sverige är det i inte många människor som jobbar med detta. Johan uppskattar att det är 12–15 personer som kan livnära sig helt på att jobba med stunt och som stuntkoordinator. Sen finns det såklart dem som kombinerar stunt med andra jobb, men Johan är en av dem i Sverige som gör detta på heltid. Han medverkar i många nordiska filmer och serier där han tar risker som skådespelarna varken kan eller vill ta dagligen.
En stor del av yrket är också att spela in motion capture till TV-spel. Det är en teknik som används mer och mer även i film. Det betyder att man spelar in rörelserna som karaktärerna gör i spelet men det har också lett till att Johan spelat Zombie i världsserien ”The Walking Dead” och jobbat med filmer som ”Hell boy”.
Johan har en gedigen bakgrund som idrottsman som har satt grunden till att kunna syssla med detta. Han har tränat gymnastik och kampsport på hög nivå men även spelat hockey som han menar haft otrolig nytta av i sitt yrke idag.
Var började allt?
– Det har alltid varit en barndomsdröm. Jag är utbildad målare men kände inte att det var min grej och rätt snabbt bestämde jag mig för att förverkliga min dröm. Letade utbildningar och hittade en workshop som jag gick och kort därefter fick jag mitt första jobb och på den vägen är det. Jag är väldigt glad att kunna använda all min idrottsliga bakgrund som något mer än en hobby.
Att göra stunt känns solklart, men vad betyder det att vara koordinator?
– När man koordinerar så betyder det att skådisarna ska göra enklare stunt själva. Dem kanske ska slåss eller ramla och då gäller det att det finns skydd för dem så att dem inte gör sig illa men också se till att det ser verkligt ut med allt från ”hur” dem slåss till vart kameravinkeln borde vara.
Johan måste också se till att folk från filmteamet är säkra när dem ska filma från höjder, nära kanter och sådana vilket innebär massvis med förberedelser, planering, läsning av manus osv.
– Det är nog den biten som jag inte tänkte på när jag började med stunt. Då trodde jag man gick till jobbet och ramlade ner för en trapp och gick hem och insåg inte att man behöver preppa en hel del. Allt från manusgenomgång, reka platser osv. Ska man dubblera för en skådespelare kan man även behöva öva kroppsspråk, desto lik man är desto mer kan man använda.
Man förstår snabbt varför det här inte är ett vanligt jobb och att inte vem som helst kan jobba som stuntman. Det krävs kroppskontroll utöver det vanliga och det innebär också en hel del risker.
Skulle du säga att det ditt jobb är rent av farligt?
– Alltså, det är helt klart farligt, men det är ju också så att alla vet vad som kommer att hända. Det är planerat. Sen kan man alltid hjälpa till att få saker att se farligare, hårdare och mer fartfyllda ut.
Johan menar också att säkerheten är det allra viktigaste, att kunna komma hem helskinnad till familjen är självklart prio. Därför är det viktigt att se till så att man har alla förutsättningar man kan för att jobba säkert.
Ger det dig kickar?
– Det jag gillar är variationen, utmaningen, det är kreativt och fysiskt. Sen är det klart de blir en kick när man gör något mer extremt!
Vad krävs för att jobba med detta?
– Jag tycker det påminner om att tävla, man måste prestera här och nu. Det gäller att vara fokuserad och göra det man ska, dels så man inte gör illa sig och ibland är det massa sker som ska gå sönder tex vid en explosion och då är det lång reset tid på det och man vill helst bara göra det bra direkt.
”Vi brukar skoja och säga alla kan göra ett stunt en gång, men man behöver teknik för att inte göra illa sig”
Det blir såklart en hel del resande och Johan berättar att man får se väldigt mycket härliga platser. Man måste befinna sig där produktionen är såklart och ett av ställena Johan förmodligen inte hade besökt om det inte vore för jobbet han har är Jordanien. Där spelade han en kille som flög genom ett fönster i en explosion, för serien ”Kalifat” som visade på SVT.
Vad skulle du säga till någon som känner sig manad att börja jobba med det här?
– Vi brukar skoja och säga alla kan göra ett stunt en gång, men man behöver teknik för att inte göra illa sig. Så att ha bra kroppskontroll skulle jag säga, nästan alla som jobbar har gymnastik, akrobatik, kampsport, klättring eller något liknande som en bra grund. Utomlands finns det även stuntskolor. Det man kan göra för att få jobb ändå är att ha en reel som visar vad man kan.
Sanne Wiman Allt om Norrtälje
Faktaruta:
Ålder:
35 år
Bor: På en gård utanför Norrtälje
Familj: Sambo, två barn, hund, hästar och katter.
Roligaste stunten: TV-spelen. Får spela både superhjältar, militärer och monster. En dag kan innehålla allt från fighter till att hänga i vajrar.
Farligaste stunten: Brinna, falla från 20 meter och bli påkörd av bilar.
Jan Erik Svecke har gått från att vara franchisetagare för McDonalds vid södra infarten till att bli en central figur i Norrtäljes stadsutveckling. Med projekt som Lommarskogen och ett starkt engagemang för det lokala närings- och föreningslivet är hans drivkraft tydlig: att skapa något som gör skillnad.
– Det viktiga är att bidra med det jag kan, med de förutsättningar jag har.
Jan Erik Svecke återkommer ofta till denna enkla men centrala filosofi. En förmåga som präglas av en målinriktad drivkraft att förvandla idéer till verklighet. Men han framhäver ogärna sig själv.
– Jag är bara en av många som gör sin del.
Den här livsfilosofin grundlades redan i unga år i Örebro, där han är uppväxt. När Svecke som tonåring på 80-talet drömde om att studera ett år på high school i USA, tog han jobb på ett äldreboende i Ervalla för att finansiera resan själv.
– Jag sparade ihop 40 000 kronor, och det var viktigt för mig att klara det på egen hand. Många andra fick stöd från sina familjer, men jag ville göra det själv.
Resan till USA blev en startpunkt. Där lärde han sig att hantera utmaningar, som att övervinna språkbarriärer och bygga självförtroende.
– Första månaden var jobbig. Jag förstod knappt vad de sa i skolan. Men efter en termin hade jag bättre betyg än mina amerikanska klasskamrater.
När han återvände till Sverige tog han med sig den självständighet och målmedvetenhet som han utvecklat i USA.
Svecke valde att studera ekonomi och marknadsföring på vid Örebro högskola. Parallellt med studierna jobbade han extra i butik för att finansiera sin utbildning. Det var här hans intresse för dagligvaruhandeln väcktes på allvar.
– Jag har alltid haft en känsla av att jobba för det jag vill uppnå. Det är en drivkraft som aldrig lämnat mig.
Den drivkraften formades tidigt, inte minst genom relationen med hans äldre syster, som blev en viktig del av hans uppväxt. Syskonskaran växte upp med sin pappa som jobbade mycket, vilket gjorde att de tidigt fick ta stort ansvar för sig själva och varandra.
– Min syster och jag var väldigt tajta. Hon var bara ett år äldre än jag, men hon blev som en ledstjärna för mig.
Men relationen fick ett abrupt slut när hon gick bort i hudcancer vid blott 32 års ålder.
– Det var en oerhört tuff tid, men det lärde mig att värdesätta både familj och de människor jag har runt omkring mig. Det har också format hur jag ser på livet och vikten av att använda sin tid väl.
Efter examen på högskolan startade han en karriär inom livsmedelsindustrin, först som trainee på Arla Foods och senare som produktchef på Procordia Foods. Framtiden i Örebro såg utstakad ut. Men det var innan han bokade sin livs första charter. Då skulle allt ändras.
– Jag och en kompis åkte till Lanzarote på solsemester. I hotellrummet bredvid oss bodde två systrar från Norrtälje, och det var så jag träffade min fru Isabel. Sedan dess har det varit vi två.
Isabel var tydlig med att hon inte skulle lämna Norrtälje eller sina föräldrars släktgård i Råda, utanför Söderbykarl. Så efter en period av pendling, bestämde sig Jan Erik för att ta sitt pick och pack och flytta.
Under 17 år drev han McDonald’s i Norrtälje. FOTO: Nicklas Salmin
Vi spolar fram tiden några år. Jan Erik och Isabel har flyttat in på släktgården och fått två söner. Samtidigt arbetspendlar han till Stockholm. Men pendlingen tar tid och han ville ha mer tid för familjen. Hans sätt att frigöra tid kanske var lite oortodoxt. Men han fick reda på att McDonalds planerade att öppna en restaurang i Norrtälje. Även fast han inte hade någon erfarenhet från den branschen så tyckte han att det lät roligt.
– Jag hade gjort ett specialarbete på högskolan om frainchisetagare och skrev ett brev till huvudkontoret för att anmäla intresse.
Ömsesidigt tycke uppstod. Men det var inte bara att köpa in sig och skriva på avtal.
– Det var en lång rekryteringsprocess med många intervjuer innan jag blev godkänd, sedan fick jag praktisera i ett år på andra restauranger för att lära mig själva hantverket.
Därefter kunde han skriva på ett 20-årigt samarbetsavtal med McDonalds.
– Det var såklart en lång tid att skriva på, men jag gick in för det till 100%.
Som frainchisetagare gjorde han allt på restaurangen, men ju längre tiden gick började han också att delegera mer. Och det är framförallt där han hittar ljuspunkterna.
– Det är fantastiskt roligt att se hur unga människor utvecklas och växer, att lära upp dem som 18-åringar och sedan se hur de blir färdiga chefer som 22-åringar och går vidare i karriären.
Tack vare sin akademiska bakgrund så fick han efter ett tag en ledande position inom McMarketing, en ekonomisk förening som hanterar marknadsföringen för alla McDonald’s-restauranger i Sverige. Därutöver startade han upp en till restaurang vid Häggviks köpcenter. Helt plötsligt hade 17 år passerat som franchisetagare och det blev dags att skriva ett nytt 20-årsavtal.
– Det hade varit jätteroliga år, barnen blev delvis uppväxta på restaurangen men samtidigt så är 20 nya år en väldigt lång period.
Ett beslut togs och Svecke sålde år 2016 restaurangerna till McDonaldsentreprenören Roland Edin.
Parallellt fanns det fler spjärn i elden, och en av dem tog form under en lunch på just McDonald’s. Svecke och hans vän Anders Eriksson diskuterade bostadsbristen i Norrtälje och kom fram till att det fanns en tydlig lucka på marknaden för barnfamiljer.
– Det var mycket snack om 55+ och seniorboenden, men väldigt lite om familjer som ville slå sig ner i Norrtälje. Vi tog fram en karta, pekade på ett område och tänkte: Här borde vi kunna bygga något.
Idén var enkel men ambitiös, att skapa ett bostadsområde som inte bara skulle tillgodose behovet av fler bostäder utan också bidra till stadens utveckling som en attraktiv plats för barnfamiljer. Den idén blev grunden för Lommarskogsprojektet.
Kommunens initiala respons var positiv, men projektet stötte snart på hinder i form av långsamma detaljplaneprocesser och politiska beslut. Efter valet 2014 byttes dessutom styret ut, den politiska viljan var fortsatt positiv, med undantaget att de inte ville sälja området till en enda aktör.
– Så vi gick 2015 ihop med Roslagsbostäder, Credentia, Obos kärnhem och Magnolia bostad och skapade ett samarbete som skulle pågå i två etapper.
Svecke framför etapp 1 av projektet Lommarskogen. FOTO: Nicklas Salmin
Byråkratins kvarnar malde långsamt och slut sålde Svecke och Eriksson en stor del av byggrätterna i första etappen till Credentia, men de är fortfarande engagerade i projektets andra etapp. De första bostäderna från Obos kärnhem var inflyttningsklara 2024, i området som numera kallas för Lommarstranden.
– Det har tagit längre tid än vi hoppades, men vi tror stenhårt på projektet. Jag hoppas att etapp två kommer att innehålla fler villor och parhus, boendeformer som vi tror är viktiga för barnfamiljer.
Trots utmaningarna har Svecke aldrig tvekat på värdet av att vara en aktiv del av stadsutvecklingen.
– Det började med att jag och Anders inte ville sitta på läktaren och bara tycka till. Vi ville vara med och bidra.
Vad har Anders Eriksson betytt för dig?
– Jättemycket, vi har samma grundläggande värderingar och han är en väldigt god vän till mig. Han är en klok och jordnära kille och vi kompletterar varandra bra.
Förutom Lommarskogen har Svecke engagerat sig i andra delar av Norrtäljes utveckling. Genom sitt arbete i Norrtälje handelsstad har han varit med och bidragit till att stärka stadskärnan och göra Norrtälje till en attraktiv plats för både invånare och företagare.
– Det är väldigt få tomma lokaler i Norrtälje jämfört med andra orter, och det är något vi ska vara stolta över.
Men snart lämnar han styrelsen.
– Jag har varit med i Handelsstaden sedan omvandlingen från köpmannaförening för cirka 12 år sedan. Det har varit väldigt roligt och utvecklande, men nu är det dags för nya krafter att ta över.
Det är inte det enda föreningsengagemanget Svecke har. Han blev aktiv i BKV när sönerna började spela fotboll. Numera ingår han i valberedningen och i klubbens anläggningsgrupp, som syftar till att få till stånd en fotbollshall.
– Det finns ett generellt problem i Sverige som vi i Norrtälje delar, och det är att ungdomar rör sig för lite. Det spelar mindre roll inom vilken idrott de deltar, utan mer att de är aktiva. Där behöver kommunen ge bra förutsättningar till föreningarna för att driva verksamheter, det är något vi alla tjänar på i förlängningen.
Han lyfter fram det faktum att kommunen har en ökande befolkningstillväxt och att barnfamiljer är en viktig målgrupp i detta.
– Då är det viktigt att kommunen också hänger med i det ökade behovet av infrastruktur för barnens fritidssysselsättningar.
Svecke står framför Ratius i Görla, företaget han är styrelseordförande i.
Trots det tecknar Svecke upp en ljus framtid för Norrtälje, men han återkommer ofta till vikten av att bevara stadens unika identitet. För honom är balansen mellan tillväxt och tradition avgörande för att staden ska fortsätta vara attraktiv för både invånare och besökare.
– Norrtälje ska inte bli Stockholm. Vi har något eget här, och det måste vi värna om. Det handlar inte bara om närheten till skärgården, naturen och storstaden. Det handlar om att folk både jobbar och bor här och därigenom skapar en gemenskap, men också att Norrtälje är en trygg plats att vara på. Vi har allt det andra städer kämpar för att skapa.
Trots ditt engagemang för samhället har du aldrig tagit klivet in i politiken, varför?
– Jag tycker att politiken är för byråkratisk. Det är för långa ledtider, och jag känner att jag kan göra mer nytta genom att påverka via andra kanaler, som näringslivet eller föreningslivet. Jag hade blivit för uppslukad av politik så det har aldrig varit på kartan, även fast jag blivit uppvaktad.
Detta pragmatiska förhållningssätt genomsyrar också hans livssyn. Svecke liknar livet vid en tårta, där varje bit representerar en del av tillvaron; arbete, familj och fritid.
– Livet handlar om att fördela bitarna rätt. Ibland behöver man ge mer tid åt en viss del, men över tid ska det kännas balanserat. Just nu känns det som att jag har hittat rätt balans, och det är jag väldigt tacksam för.
Den filosofin bär han också med sig in i sina professionella åtaganden. Som styrelseordförande i det lokala mässbyråföretaget Ratius ser han långsiktighet som en central del av arbetet.
– Vårt mål är att skapa en trygg arbetsplats och ett stabilt bolag som kan fortsätta göra skillnad, både för våra anställda och för Norrtälje.
För Jan Erik Svecke handlar det privat inte om att göra stora avtryck, utan om att göra skillnad där han kan.
– Jag har aldrig haft ambitionen att göra ett enormt avtryck, men om jag kan göra min del och bidra med det jag kan, då är jag nöjd.
Och kanske är det just den här balansen mellan ödmjukhet och målmedvetenhet som definierar Svecke bäst. Från att som ung finansiera sin dröm om att studera i USA, till att idag bokstavligen forma Norrtälje, har hans filosofi varit densamma: att alltid arbeta för det han tror på och använda tiden till något meningsfullt.
Fakta:
Namn: Jan-Erik Svecke
Bor: Räfsnäs
Ålder: Född 1964
Andra styrelseuppdrag: Nordsport Holding (Intersport Sverige), Roslagens Sparbank och Roslagen Sparbanks stiftelser
Med ett ledarskap som hyllar olikheter och en förmåga att skapa gemenskap har en han format en arbetsplats där människor och idéer får växa. På vägen dit har han samlat lärdomar från både lumpen, idrotten och sin barndom, som alla satt sin prägel på hans filosofi.
– Det bästa med jobbet? Det är mötet med kunderna, säger Tommy och slår ut med armarna. Här får jag direkt feedback, det är lite som att stå på en scen varje dag.
Tommy, som heter Larsson i efternamn sitter djupt försjunken och sippar på en kaffe i konferensrummet ovanför butiken. Han har en blick och närvaro som påminner om en dirigent, den som håller takten och skapar harmoni i en symfoni. I tre och ett halvt år har han varit ställföreträdande handlare på ICA Kvantum Flygfyren, eller som man säger i folkmun; “Flygis”. Men hans väg till butikens ensemble har inte varit spikrak. Från idrottsplanens målburar till lumpens pansarvagnar och vidare till kassalinjen, har han samlat erfarenheter som format både honom själv och hans ledarskap.
Som barn var Tommy alltid i rörelse. Sporten var hans stora passion – inte bara genom skidkarriären i Estuna IF utan framförallt genom fotbollen i Lohärads IF.
– Jag älskade allt som hade med fysisk aktivitet att göra. Att vara målvakt var särskilt givande – det handlar om att läsa spelet, att vara steget före.
Hans talang tog honom till zonlag, träningar med Djurgårdens IF:s P87:or och ungdomslandslagets träningsläger i Halmstad, men när valet stod mellan att satsa helhjärtat eller gå vidare i livet, valde han det senare. Lumpen vid I19 Boden blev nästa steg, och där upptäckte han något som skulle prägla hans framtida karriär som chef: kraften i olikheter.
– Vi var tio grabbar i logementet med helt olika bakgrunder – sportkillar, naturvetare, mekaniker och magic the gathering-spelare. Ändå blev vi snabbt ett sammansvetsat team, tack vare att vi hade samma mål. Det lärde mig att olikheter är en styrka. Det gjorde diskussionerna mer dynamiska och besluten bättre.
Efter lumpen följde jobb på Coop Forum, där han lärde sig butikens grunder, och senare på Willys, där han utvecklade en skicklighet i att hantera köttdisken.
– Det var Gunnar Björklund som lärde mig att putsa kött. Han var en fantastisk mentor, och det är kunskaper jag fortfarande har nytta av idag. Det är extra roligt att han idag jobbar här på Flygis.
Ekonomistudier på universitet och jobb på en redovisningsfirma lockade därefter, men det var först när Tommy fick ett jobb som controller på Flygfyren 2016 som han kände att han kom i sitt rätta element.
– Det var som att hitta hem. Kombinationen av butik och ekonomi var perfekt för mig.
Efter att ha rattat siffrorna under tre år blev han supportchef, som innebar ansvar för HR, ekonomi, marknadsföring och egenkontroll. Därefter blev han befordrad till ställföreträdande handlare, vilket innebär att han är chef för hela företaget, men inte specifikt butiken. Hans dagar börjar med att stämma av försäljning, väder och dagens planer. Därefter tar han ett varv i butiken för att möta personalen och kunderna.
– Det bästa sättet att hålla örat mot rälsen är att prata med kunderna och höra vad vi kan göra bättre.
Men ledarskapet handlar inte bara om att vara synlig, utan också om att skapa struktur och tydlighet. Under pandemin sattes detta på prov. Det var en tid då han fick kasta affärsplanen och börja om. Från en massa inplanerade event till beställningar av plexiglas och handsprit.
– Men framförallt handlade det om att skapa trygghet i en kaotisk tid, vi kunde inte stänga ner butiken utan var tvungna att se till att det gick att upprätta en säker miljö både för medarbetare som kunder.
Han beskriver sin ledarskapsfilosofi som definitionen av en elektrisk ledare, alltså något som “genom energi med lätthet flödar”. Tommy menar att det handlar om att skapa rätt förutsättningar för medarbetarna att blomstra, vilket innebär att en ledare leder energi i rätt riktning.
– Flygfyren är en arbetsplats som många beskriver som familjär, trots butikens stora storlek. Det är något som vår tidigare handlare, Rolf Holmberg och vår nuvarande, Claes Göran Sylvén jobbat hårt med. Den andan är något jag aktivt arbetar för att bevara.
Han hävdar att det handlar om att se varje medarbetare som en individ, inte bara en rad i en personallista.
– Vi tror på människan, och vi vill att alla ska känna sig inkluderade och få kraft att utvecklas till sitt bästa jag.
Samarbetet med Tiohundra är ett exempel på detta. Genom att erbjuda personer med funktionsvariationer praktik, skapas en inkluderande arbetsplats.
– Det är fantastiskt att se hur de växer och blir en självklar del av teamet. Det ger oss en varmare och mänskligare arbetsplats.
Han återkommer därmed till resonemanget från sina lumpenerfarenheter, att olikheter innebär en kraft. Tommy menar att det bästa sättet att leda olikheter inte är genom detaljstyrning, utan måluppfyllelse och exemplifierar med en händelse som blev viral.
– Vi vill ju att butiken ska vara familjär, men det går inte att säga exakt hur. För ta det som det skrevs om i facebookgruppen “Norrtälje – vad händer på byn”, där en kund hade tappat bort sin plånbok och inte kunde ta ut pengar på sitt kort, vilket gjorde att vår medarbetare erbjöd att ta emot en Swish och ta ut pengar från sitt egna bankkort, det är precis den familjära andan vi vill stå för, att trots vår storlek upplevas som den lilla butiken där vi har en genuin vilja att hjälpa varandra.
Det är denna värme och omtanke som han vill ska genomsyra hans ledarskap, och när Tommy reflekterar över var det kommer ifrån, landar han i sin egen barndom.
– Min dagmamma Birgit i Svanberga var en otroligt empatisk och varm person. Hon lärde mig mycket om respekt och hur man tar hand om andra, men också om att sätta gränser på ett mjukt men tydligt sätt. De värderingarna har jag burit med mig hela livet.
Intervjun är avslutad, och vi går ner till butiksgolvet för fotografering. När Tommy tar ett sista varv genom varuhuset möter han både kunder och kollegor, och småpratar med dem längs vägen. Entusiasmen i hans röst och sätt är påtaglig.
– Det är i mötena med människor jag hittar energin – och det är därför jag älskar det här jobbet, avslutar han.
Faktaruta
Namn: Tommy Larsson Ålder: 37 Bor: Norrtälje Familj: Gift med två barn Flygiskarriär: Controller (3 år), supportchef (2,5 år) och ställföreträdande handlare (3,5 år) Chef över: Cirka 200 anställda (300 under sommaren)
Peter Jansson är en av grundarna till det som sedermera blev företaget Note, en av Roslagens mest framstående företagshistorier inom teknik och produktion. Hans karriär startade i Norrtälje, där han direkt efter gymnasiet och lumpen började arbeta på en liten elektronikfirma, Lintron Elektronik, med 25 anställda. Nu berättar han om sin resa från Görla till börsnotering och om sitt engagemang för Norrtäljes näringsliv.
Med en bakgrund som gymnasieingenjör tog han plats på företagets utvecklingsavdelning och blev snart produktionsledare. Året var 1986, och detta blev början på en resa som skulle leda till stora förändringar för såväl företaget som för Peter själv och Norrtäljes näringsliv.
När elektronikföretaget som Peter arbetade på var till salu 1990 såg han tillsammans med kollegorna Mats Hultin och John Olov Karlsson en möjlighet att köpa det.
Sagt och gjort – trojkan inledde en imponerande tillväxtresa som ledde till en tiofaldig expansion på under ett decennium. Bolaget gick från 25 anställda och växte till 350 på nio år – en växtvärk och utveckling som Peter beskriver som intensiv, utmanande och lärorik.
– Det var en enorm resa, där jag fick vara såväl produktionschef som HR-chef. Vi anställde enormt mycket personal under den perioden, vilket var väldigt utmanande. Det gäller att hitta rätt kompetens och ställer höga krav på utbildningar inom företaget, säger Jansson.
Expansionen fortsatte även internationellt. I slutet av 90-talet gick bolaget samman med ett företag som hade en fabrik i Polen och lockade till sig investerare. Detta var ett steg som tog bolaget utanför Sveriges gränser, med fabriker i Litauen, Estland, Finland och Polen, och Peter blev ansvarig för bolagets Östeuropaverksamhet.
– I slutet av 90-talet började det bli väldigt hett att man skulle lägga ut produktionen och outsourca till framförallt Östeuropa. Vi hade ingen erfarenhet av detta, vi som var grundarna, så vi gick ihop med ett annat företag från Stockholm som redan hade en fabrik i Polen. De plockade även med sig investerare till oss som investerade 40 % i vår fabrik. Vi släppte alltså en hel del aktier från vår fabrik, säger Jansson.
Kravet från investerarna var börsnotering innan 2005, vilket realiserades under 2004 när Note blev ett publikt bolag.
– Det var mycket jobb men en fantastisk resa och erfarenhet, konstaterar Peter om tiden inför börsintroduktionen.
Med decennier av erfarenhet från bolagsbygge och produktion avslutade han sitt engagemang i Note 2009. Engagemanget för entreprenörskap slutade emellertid inte där och Peter började engagera sig i Norrtäljes näringsliv för att stötta andra entreprenörer.
Han blev en central gestalt inom Nyföretagarcentrum som erbjuder kostnadsfri rådgivning och stöd till personer som vill starta eller nyligen har startat eget företag. Men Peter ansåg att han ville göra mer för blivande entreprenörer med fokus på att bygga långsiktiga och hållbara företag, varför han grundade Företagslabbet, som är en plattform för att stödja nya företagare genom råd och nätverk genom hela uppbyggnadsfasen i ett företagsbygge.
– Jag brinner för entreprenörskap och tycker att det är väldigt roligt att kunna bidra till att andra också lyckas starta och driva företag. Det är så viktigt för Sverige och för Norrtälje att det går bra för våra företagare. Det är detta som är ambitionen med Företagslabbet, säger han.
Företagslabbet och Nyföretagarcentrum har varit två viktiga plattformar för Peter. Genom dem har han kunnat stödja nya företagare med såväl praktiska råd som ovärderliga kontakter.
– Som blivande entreprenör saknar man ofta grundläggande kunskap om företagande. Det kan handla om hur man skall paketera sin produkt, hitta målgruppen eller välja rätt strategier. På Företagslabbet får man den hjälpen, men också tillgång till ett starkt externt och internt nätverk, förklarar han.
Vid sidan av sitt engagemang för entreprenörskap är Peter också aktiv inom idrottsvärlden och har varit ordförande för NIK i över tio år. Hockeyn kom in i hans liv genom familjens intresse för sporten, och Peter engagerade sig snabbt i klubbens arbete.
– Det är klart att min erfarenhet har kommit NIK till gagn, särskilt när det gäller kontakter inom näringslivet och kommunen. Vi har satsat på ungdomsverksamhet under lång tid, men nu börjar vi också satsa mer på A-laget, berättar han.
Trots sin långa och framgångsrika karriär har Peter inte slutat drömma och sträva framåt. Han vill se mer stöd för småföretagare från statens håll och ser ett stort behov av att stärka banden mellan näringslivet och kommunen.
– Jag arbetar tillsammans med kommunen på deras näringslivsstrategi för att förbättra relationen mellan näringslivet och kommunen. Kommunen skall vara en serviceinrättning till näringslivet, och det är det jag arbetar för, säger Jansson.
Med din erfarenhet – kan du ge blivande entreprenörer tre goda råd?
– Ta hjälp! Fakta är att om man tar hjälp så är resultatet att man klarar sig som företag i mycket högre utsträckning. Man måste vara väldigt engagerad och vara lösningsorienterad. Man måste ha mål och handlingsplan, annars driver man snett.
Vilket råd hade du givit till dig själv idag om du fick chansen att backa tiden till 80- och 90-talet?
– Med facit i hand önskar jag att jag tidigare i karriären lagt mer tid på balans mellan arbete, familj och fritid. Jag arbetade nog för mycket. Jag hade nog varit mer effektiv om jag hade haft en bättre balans, säger han.
Peter Jansson är inte bara en framgångsrik entreprenör, utan också en eldsjäl för Norrtäljes näringsliv och idrott. Trots sina framgångar värdesätter han balansen mellan arbete, familj och fritid – något han funnit i sin sommarstuga på Vätö, där han laddar energi för framtida utmaningar.
Therés Stephansdotter Björk, uppvuxen i Vettershaga utanför Norrtälje, har gjort en resa från en lantlig uppväxt till att bli en centralfigur inom rock- och metallkulturen i Sverige. Med Rockverige.se som plattform och en passion för att lyfta fram musiken och artisterna bakom den, har hon satt sitt avtryck både lokalt och internationellt.
Hon växte upp i Vettershaga, där hennes barndom präglades av en idyllisk, bullerbyliknande miljö med kojor i skogen, bad i havet och lek på gammelmorfars lantgård.
– Att växa upp på det sätt som många eftersträvar att göra på sin semester tror jag har format mig till en trygg människa, särskilt med tanke på min ADHD vilket gör att man annars kan vara lite osäker i livet.
Vi kommer att återkomma till hennes ADHD. Men först, kopplingen mellan en idyllisk Astrid Lindgren-uppväxt och hårdrock kan se sig som en omaka emulsion. Men så är det inte.
– Min familj lyssnade på mycket musik, pappa spelade reagge och blues, mamma 60-talsmusik medan min sex år äldre brorsa spelade mer hiphop och rock, och det var det sistnämnda som gav mig mersmak.
Det var först när kärleken kom in i hennes liv som passionen för hårdrocken verkligen tog fart.
– Jag gick estetlinjen på Danderyds gymnasium och träffade en kille som spelade i ett hårdrocksband. Då fanns ingen återvändo, då blev jag mer intresserad av rock och metal vilket inte ansågs särskilt coolt på den skolan.
Men att inte bry sig om vad folk tycker går stick i stäv med rockens själ. Therés menar att själva essensen i rock och metal-genren är ärlighet.
– Rockartister skapar musik de själva älskar och bryr sig kanske mindre om försäljningssiffror eller strömningar. Det är den typen av ärlighet jag uppskattar.
Men det tog två sträcklyssningar på Pain of Salvations album “The Perfect Element” innan hon förstod grejen.
– I den meningen kanske viss rock eller metal, som den progressiva genren där Pain of Salvation befinner sig, är hårdsmält, men om man koncentrerar sig på låttexterna så blir det lätt igenkänning när de sjunger om egna erfarenheter som går att relatera till, vilket gör att musiken då känns på riktigt. Metalgenren sätter inte ihop gruppkonstellationer för att sälja på samma sätt som man kan se i andra genrer.
Foto: Therés Stephansdotter Björk
Den starka kärleken till musik stannade dock inte vid en fritidssysselsättning som för många andra. Therés har gjort det till ett arbete och en livsstil. Under många år har hon arbetat som journalist och fotograf. Hon har följt internationella stjärnor som Iron Maiden, Mötley Crüe, Slipknot, Europe och Slayer på flera spelningar och turnérat med HammerFall och Opeth. Något som gjort att hon fått många nära och starka relationer till banden. Men ett minne sticker ur.
– Det var på en flygning till ett jobb i Los Angeles med Mötley Crüe som mitt kameraobjekt blev stulet från reseväskan. För mig som frilansare så var det ett hårt slag. Nikki Sixx, som också gillar att fota såg det på mitt Instagram-konto, så på deras spelning på Gröna lund kom han fram till mig backstage med en knuten näve, och öppnade den i min hand. Där låg $500 som han gav som ett bidrag till objektivet, vilket gjorde mig otroligt rörd.
Den episoden kan i det stora hela spegla det Therés menar är rock’n’rollens innersta väsen; ärlighet och gemenskap. Det är här ADHD:n kommer in. Det var i vuxen ålder hon fick diagnosen.
– Efter att ha jobbat med musik på olika sätt under 15 år så är det ingen underdrift att påstå att många artister också har det, och för mig bidrar det till ytterligare en samhörighet när stora stjärnor säger till mig “har du också ADHD”?
Therés beskriver hur ADHD:n alltid funnits med henne, även innan hon fick diagnosen, och hur det gett henne en känsla av att vara lite annorlunda. Den inneboende oron och stressen har ibland lett till en kronisk smärtproblematik, något hon gärna hade varit utan. Samtidigt har denna diagnos också fört henne närmare andra, både inom och utanför musikvärlden.
– Jag tror att jag omedvetet har dragits till likasinnade ”weirdos”, haha. Är sannolikt tack vare den som jag hamnat i den här branschen.
Tillsammans med en väninna har hon också diskuterat sina erfarenheter kring ADHD i en podcast, som till och med blev nominerad till Årets Rospigg. Hon ser detta som ett tecken på hur viktigt det är att prata öppet om sina upplevelser.
– Det här community är ganska stort egentligen. Men ändå finns det en stark samhörighet. Känslan är att man tillhör en grupp, vilket också ställer stora krav på inkludering.
Att tjejer inte är överrepresentade varken på eller bakom scenen är kanske inte en överraskning. Denna insikt var en delorsak till att hon och Darren Edwards, skivbolagsprofil startade Rocksverige.se, runt 2014.
– Hemsidan ska vara en rock-outlet för allt som har med hårdrock och metal att göra. Vi vill göra exklusiva grejer, komma artisterna nära. Det gör vi genom intervjuer och krönikor, men vi håller inte på med recensioner vilket kan skapa ett avstånd mellan artist och redaktion. Där de ser oss som fienden.
Foto: Therés Stephansdotter Björk
Sedan var det här med jämställdheten också.
– Vi vill ju ha fler tjejer som spelar och jobbar aktivt med att lyfta det. För branschen är mansdominerad. Jag har tagit många fajter med bolagen, och stöttat kvinnor som hört av sig och håller på med samma sak som jag gör, det ser jag som viktigt.
Men intresset har inte begränsat sig till det journalistiska. Hon är även en utgiven författare. Men resan dit var allt annat än konventionell.
– Jag gick en utbildning i nya medier och hade LIA (lärande i arbete) på en webbredaktion som delade lokaler med ett litet bokförlag, där chefen var hårdrocksfan. Så en dag stod jag i duschen och tänkte hur jag skulle kunna skriva en bok, och jag hade ju tidigare jobbat på en förskola, vilket gjorde att jag kom på att det skulle kretsa just vid barn och hårdrock.
Den fantasivärld hon skapade till de tre böckerna bygger på några karaktärer som hoppar in i en värld där de spelar gitarr. Att det blev just gitarr har sina orsaker i Norrtäljes musikskola på 90-talet.
– Jag var ung och riktig sugen på att få spela just gitarr, men det fanns inga fler platser. Så istället fick jag spela klarinett, vilket var en tragisk historia, haha.
Huvudbudskapen med böckerna handlar om att man ska kunna göra det man vill, att det inte ska finnas pekpinnar. Therés hade en erfarenhet på förskolan med en pojke som under dagarna ville klä sig som en tjej, men inte vågade berätta det för sin konservativa pappa.
– Målet med böckerna är också att främja lässtunden mellan vuxen och barn, men jag gjorde huvudkaraktären till en pojke då killar statistiskt sett har svårare att ta till sig böcker med en tjej som huvudkaraktär. Dessutom kändes det lättare för mig att skriva om en pojke. Hans bästa vän heter Alice och hon får mer och mer plats i historien.
Foto: Therés Stephansdotter Björk
Böckerna togs emot väl av föräldrar och Magnus Utvik på SVT. Men en recensent på Aftonbladet tyckte annorlunda.
– Han sågade mig längs fotknölarna eftersom han argumenterade för att jag gjorde hårdrock och metal barnvänligt, vilket tar bort det läskiga i musiken.
Bättre omdöme har hon däremot fått för de hårdrocksevent hon varit delaktig i på hemmaplan. Där hon tillsammans med Stefan Nicodemus Källström varit pådrivande för att få hit internationella svenska stjärnor som In Flames och Hammerfall.
– Det har varit riktigt roligt att få hit dem, att de kommer till fansen istället för att fans ska komma till Stockholm. Både fans och artister har tyckt det varit roligt att de haft sina “meet & greet” i vår fina stad, artisterna får ansikten och en mer intim relation till sin publik, vilket är viktigare idag än någonsin.
Är Norrtälje metal?
– Ja, vi har en stor hårdrocksfestival i och med “Månegarm open air”, vi har två hårdrocksklubbar (Happy shitty day och den glada grisen) och i övrigt händer det mycket i den här kommunen på sommaren. De evenemang vi hittills anordnat kommer folk till, och det visar att metallen står högt i kurs i denna kommun, det är jätteroligt!
Med sitt engagemang och passion för rocken fortsätter Therés Stephansdotter Björk att sätta Norrtälje på rockens karta – och visa att även en liten stad kan vara en stor spelare inom metal.
