Det small en kväll för några år sedan. Inte i mitt hus, men bara några kvarter bort i södra Stockholm. En bomb hade placerats i en trappuppgång. Tryckvågen slog ut glasrutor och dörrar, och människor väcktes mitt i natten av ett ljud som ingen som hört det glömmer.

Den där dova smällen som först låter som något annat. Tills man inser vad det är. Och jag som är uppvuxen på landsbygden på Öland. Där hade vi inga bomber.

Det var under de år då gängkriminella sprängde bomber i svenska städer. Nästan varje vecka kom rapporter om nya explosioner. Trapphus, portar, restauranger, villor. Ett land som länge sett sig självt som stabilt började plötsligt påminna mer om något helt annat.

Annons

Det märkliga är hur snabbt sådant förändrar ens politiska perspektiv.

Under lång tid har svensk offentlig debatt dominerats av teorier. Man har diskuterat skattepolitik, normkritik och sociala konstruktioner. Ideologier har behandlats som abstrakta system som kan ritas om ungefär som kartor.

Men när någon spränger en port några kvarter bort från där man själv bor händer något. Då blir politiken plötsligt konkret. Man börjar tänka på sådant som tidigare avfärdats som trivialt. Trygghet, ordning, gemenskap. Inte i teorin, utan i praktiken. Det är där konservatismen börjar.

Konservatism är nämligen inte i första hand en akademisk teori. Den är en erfarenhet. Den bygger på insikten att samhällen är sköra och att de institutioner som håller dem samman inte är självklara. De måste upprätthållas.

Under lång tid försvann själva ordet konservatism nästan ur svensk politik. Högern talade hellre om marknadsliberalism och skatter. Socialdemokratin talade om maktstrukturer och identitetspolitik. Alla talade om förändring. Och om öppna gränser.

I dag ser det annorlunda ut. Sverigedemokraterna beskriver sig som socialkonservativa. Ett begrepp som länge betraktades som nästan pinsamt håller på att återvända till centrum av svensk politik. Och det är inte svårt att förstå varför.

Kriminaliteten är en del av förklaringen. När bomber exploderar i bostadsområden och skjutningar blir vardag förändras människors prioriteringar snabbt. Den som tidigare främst talade om normkritik börjar plötsligt tala om polisresurser och straffskalor. Men det handlar också om något djupare.

Annons

Under många år har svensk kulturdebatt präglats av idéer som försökt lösa upp etablerade identiteter. Nationella berättelser har ifrågasatts. Historiska kontinuiteter har relativiserats. Samtidigt har nya ideologiska projekt vuxit fram kring subidentitet och kön. Allt svenskt är tramsigt, men genus- och mångkulturideologierna bara svällde ut i nya teorier.

För många unga framstår detta inte längre som frigörelse, utan som förvirring och tvång. Resultatet är en motreaktion. Allt fler söker efter stabilitet. Efter något som inte ständigt omdefinieras. Efter en känsla av sammanhang, och efter en svensk identitet som man upplever har tonats ned i den offentliga berättelsen. Och efter sitt ursprung.

Det är därför högern just nu växer starkast bland unga. Inte för att unga plötsligt blivit särskilt ideologiska. Utan för att de reagerar på verkligheten omkring sig. När samhället känns otryggt blir abstrakta teorier mindre övertygande. Då börjar människor istället fråga sig vad som faktiskt fungerar.

Det är en ganska jordnära inställning. Och i politiska termer brukar den kallas konservatism.

För ibland räcker det med en enda smäll i ett trapphus för att påminna om något enkelt. Civilisationen är tunnare än vi tror. Och att det som håller den uppe – lag, ordning och gemensam identitet – inte är något man bör experimentera bort.