När Josef Alisson kliver in i skogen söker han inte äventyr i första hand. Han söker stillhet. Elden, doften av rök och tystnaden mellan träden ger honom en trygghet som han länge saknade och som han i dag vill föra vidare till sin son.

– När jag tältar och eldar påminner doften om min barndom. Den påminner om min mamma. Det skapar en trygghetskänsla, säger Josef Alisson.

Han växte upp i Afghanistan, där kaminer och eld var en självklar del av vardagen. När han som barn förlorade sin familj och senare flydde ensam till Europa bröts den tryggheten abrupt.

Vid elva års ålder tog han sig till Iran, där han bodde hos bekanta och arbetade på restaurang. Resan fortsatte mot Europa, men slutade oväntat i Sverige.

– Jag var på väg till Norge, men pengarna tog slut i Malmö. Då kunde jag inte resa vidare och sökte asyl i Sverige. Jag var 17 år när jag kom hit, berättar han.

Tillvaron i Sverige blev till en början svår. Josef placerades på ett flyktingboende på Väddö och mötte ett nytt språk, en ny kultur och en vinter han inte var förberedd på.

– Jag blev deprimerad. Det var mörkt, kallt och jag var ensam. Jag var deprimerad i nästan två år efter att jag kom till Norrtälje.

Vändpunkten kom dock oväntat. En väns pappa frågade om Josef ville följa med och pimpla. Han lånade utrustning och följde med ut på isen.

– Det var naturupplevelsen som fick mig på bättre humör. Jag började fiska mer, vara mer ute i naturen och tälta med vänner. Då började jag må bättre.

Sedan dess har friluftslivet blivit en självklar del av hans liv. I dag, nästan tio år senare, tältar han regelbundet – i alla väder.

– I snitt tältar jag varannan vecka. Oftast blir det bara en eller två nätter åt gången dock, eftersom jag har familj och barn.

Han föredrar skogarna i Dalarna, dit han ofta återvänder.

– Naturen där är fantastisk.

Har du känt dig rädd någon gång i skogen?

– Nej, jag brukar känna mig trygg i skogen.

Inte heller ensamheten är något problem för Josef.

– Nej, aldrig. Jag är ju där för att vara ensam och släppa vardagen.

Till vardags bor Josef i Rimbo med sin fru och sitt barn. Han arbetar som snickare, ett yrke han haft sedan studenten. Trots att han byggt ett nytt liv i Sverige är relationen till ursprungslandet komplex.

– Jag har inte så mycket minnen kvar från Afghanistan. Jag flydde därifrån, så mycket kan vara förträngt.

Men vissa saker lever kvar. Saknaden efter familjen, människorna och behovet av trygghet.

I dag riktas mycket av hans engagemang mot nästa generation - hans son.

– Jag tar med min son till naturen ofta. Jag vill inte att han ska sitta framför tv eller iPad. Jag vill att han ska uppleva naturen.

För Josef handlar det inte om extrema prestationer, utan om närvaro.

– Jag vill ge kärlek och natur till min son. Har man bra kläder kan man alltid vara ute.