En rapport från Rädda Barnen visar att barnfattigdomen i Sverige ökar, och att allt fler barn växer upp i hushåll där pengarna inte räcker till. Barnfamiljernas ekonomi har urholkats när samhällets stöd inte har hängt med. I Norrtälje kommun handlar det om nästan 1 500 barn. Enligt SCB blir gruppen som inte har råd att åka på en veckas semester större, och värst är det för ensamstående arbetarkvinnor där hela 39 % inte har råd att åka på en veckas semester per år.

Barn väljer inte sina uppväxtvillkor. De kan inte påverka om en förälder blir arbetslös, sjukskriven eller tvingas leva på en låg inkomst. Därför kan inte heller deras möjligheter i livet få avgöras av just det. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet måste se till att alla barn får en trygg uppväxt – oavsett föräldrarnas ekonomi.

Inför sommaren är det många familjer som inte har några planer alls. Region Stockholms beslut om gratis kollektivtrafik för barn och unga under loven underlättar en del. Norrtälje kommuns satsning på Aktivitetsbanken och det avgiftsfria Mitt Sommarlov gör också skillnad. Men för många familjer räcker det inte. Hindren är ofta små för den som har pengar, men stora för den som saknar dem. Bussen går inte dit aktiviteten finns eller matsäcken kostar pengar.

Barnafödandet är det lägsta på decennier och att skaffa barn är för många ett stort ekonomiskt risktagande. En paradox är att när det föds färre barn sker samtidigt på många håll nedskärningar i förskola och skola som gör att barngrupperna blir större. I Norrtälje har dock Mittenkoalitionen, tillsammans med Vänsterpartiet, lagt ett uppdrag att ta fram en handlingsplan för hur de allra största barngrupperna i förskolan ska bli mindre med bibehållen lärartäthet. Förskolan och skolan har ett tydligt kompensatoriskt uppdrag och ska bidra till att jämlika förutsättningar för varje barn. Därför är satsningar på små grupper och utbildad personal oerhört betydelsefulla för barns framtida möjligheter.

Men familjen är också viktig. Det är viktigt att familjen, hur den än ser ut, har möjlighet ge sina barn goda förutsättningar. Partierna har insett detta och flera partier lanserade därför under Almedalsveckan olika vallöften riktade direkt till familjerna. Kristdemokraterna vill höja barnbidraget till 2 000 kronor i månaden. Det är dock värt att minnas att partiet under den gångna mandatperioden inte har genomfört någon sådan förstärkning av barnfamiljernas ekonomi. Dessutom har regeringen infört kvalificeringsregler som innebär att nyanlända familjer inte längre omfattas av välfärdssystemen. Moderaterna i sin tur lovar skatteavdrag som kan ge en familj med två arbetande föräldrar ca 5000 kronor mer i månaden. Insatser som billigare kollektivtrafik (Mp), levande landsbygd (C) och slopat karensavdrag (S) påverkar givetvis också barnfamiljer positivt, även om mer indirekt.

Vänsterpartiet lanserade ett familjepaket med konkreta insatser som 15 000 kr i bebispeng när första barnet föds, höjt barnbidrag med 500 kr i månaden och extra tillägg på 300 kr i månaden för ensamstående. Utöver detta höjda bostadsbidrag och 100 nya öppna förskolor runt om i landet. Partiet vill också satsa på avgiftsfria sommarlovskort i kollektivtrafiken, kort som också ska innebära fritt inträde till vissa museer och andra attraktioner.

Vänsterpartiets familjepaket skulle innebära lättnader för de 1500 barn och unga i kommunen som växer upp under knappa förhållanden. Det skulle innebära skillnader för de ensamstående som idag inte kan åka på en veckas semester med barnen. Skillnaden mellan Moderaternas och Vänsterpartiets förslag handlar främst om synen på välfärden. Moderaternas modell bygger på att den som arbetar ska belönas medan Vänsterpartiet menar att barn inte ska ha sämre livsvillkor därför att en förälder är arbetslös, sjuk eller ensamstående.

Barn väljer inte sina föräldrar. Därför kan inte livsvillkoren helt avgöras av föräldrarnas ställning på arbetsmarknaden. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet investerar i barn – inte därför att det är välgörenhet, utan för att det är grunden för ett demokratiskt och hållbart samhälle. Vänsterpartiets familjepaket tar sin utgångspunkt just där: i barnens behov, inte i föräldrarnas lönebesked.

Norrtälje kommun innehar några rekord i Sverige och alla ligger runt 30 000.

Vi har 30 000 enskilda avlopp, vi har 30 000 enskilda vattentäkter och vi har nästan 30 000 fritidshus.

Detta gör Norrtälje kommun unikt på många olika sätt, men innebär det att kommunen är en exotisk plats som är till för besökare? Under sommaren tredubblas befolkningen och belastningen ökar på samhällsservice, inte minst på vatten och avlopp. Samtidigt lever många av Roslagens småföretagare av sommarbefolkningen, men alla som sett en återvinningsstation efter midsommarhelgen vet att det inte är lätt för ett samhälle att ställa om på det viset.

För människorna som kommer hit är det som vanligt, liv och rörelse. För oss som bor här blir det en stor skillnad. Ibland frågar människor som älskar sommar i Roslagen mig: Vad gör ni på vintrarna då?

Ja, de flesta av oss arbetar, gymmar, hjälper barnen med läxorna och kör dem till olika aktiviteter. Kanske är vi engagerade i barnens idrottsklubb, kanske kämpar vi på med det egna företaget fler timmar än vad ett vanligt kontorsarbete innebär. Det kan krävas för att få verksamheten att gå runt året om. Balansen att tillhandahålla samhällsservice för en tredubbel befolkning under några månader och sedan upprätthålla servicen vintertid med samma kvalitet.

På sommaren är det listningsstopp på de två stora vårdcentralerna i Norrtälje. Det beror på att sommarboende annars listar om sig för ett eller två besök under semestern, vilket belastar vårdcentralen både arbetsmässigt och ekonomiskt eftersom listningsersättning inte utgår då de listar tillbaka sig på sin ordinarie vårdcentral i Stockholm igen efter besöket/semestern. Listningsstopp gör dessvärre att övriga vårdcentraler blir extra belastade med dessa besök.

Samtidigt som de flesta vill ha semester är vården, omsorgen och samhällsservicen extra belastad i kommuner som Norrtälje. Servicen måste dock fungera även för dem som bor här året om. Nu har Norrtäljeborna äntligen fått tillgång till cancerbehandling på hemmaplan året om. Hemtjänsten måste kunna åka ut på öarna, även när underlagen minskar under vinterhalvåret.  För att det ska vara möjligt krävs det att vägar plogas och sandas och att uppfarter skottas. Så det finns att göra på vintern också, men går det att få ekonomi i det?

Akutsjukhuset ska vara öppet dygnet runt, även de nätter då det ”bara” kommer in en orolig äldre dam med näsblod. Människors rätt till trygghet och service ska inte kunna mätas i kvantitet. Den äldre kvinnans oro är inte mindre värd än trettio fotbollssupportrar som skadats vid ett derby. Att utföra 1000 operationer av samma sort ger skicklighet, men att utföra 75 helt olika operationer ger en annan typ av skicklighet. Ambulanser från Stockholm behöver täcka upp för Norrtäljeambulansen på samma sätt som de täcker upp inåt Stockholm. Att ha helikoptern placerad i Norrtälje har givit kortare väntetider för patienter i Roslagen, vilka annars är de som har längst väntetider för prehospital vård.

Landsbygdens livskraft året om måste säkras genom lösningar som skiljer sig från de i storstaden. Samarbeten, entreprenörskap och flexibilitet blir viktiga ingredienser för att undvika sårbarhet i systemen. Kanske behöver samarbeten tydligare utvecklas mellan stad och land?

Om maten på tallriken i stan kom från landsbygden runt om staden, om elektriciteten i lägenheten var närproducerad, om företaget hade en filial på mindre ort där personalen roterades, om utbildningsmöjligheter med billiga studentlägenheter erbjöds i landsbygdskommuner, om en viss del av praktiken på utbildningen var förlagd till enheter utanför stan, om personal som vill ha semester i november erbjöds sommartjänstgöring på en sommarort?

Jag tror att hållbarhet och robusthet byggs genom att tillsammans skapa en förståelse för att det finns en vardag med fest, sorg, tristess och glädje överallt, att vi alla bidrar och är viktiga för varandras välmående. Det mesta av Sverige är landsbygd. Livet måste fungera där året om.

Den stora jämställdhetsfrågan 2026 handlar om friheten att få vardagen att fungera. Hur får familjer livet att gå ihop?  

För många småbarnsföräldrar är det inte viljan som saknas. Problemet är att dygnet har för få timmar. Att hinna hämta på förskolan eller vabba utan dåligt samvete, att sköta arbetet, ta hand om barnen och samtidigt finnas där för en åldrande förälder är en utmaning som allt fler känner igen.

När vardagen inte går ihop är det fortfarande oftast kvinnor som betalar priset. I form av mer stress, lägre inkomster, sämre pension och färre möjligheter att göra karriär. Det märks i hela landet, också här i Norrtälje kommun.

Därför presenterar Liberalerna nu en ny inriktning för jämställdhetspolitiken: livspusselfeminism. Utgångspunkten är enkel. Politikens uppgift är inte att tala om hur människor ska leva sina liv. Politikens uppgift är att ge människor bättre möjligheter att välja själva.

Liberalerna föreslår därför bland annat en jämställdhetsbonus på 30 000 kronor per barn för föräldrar som delar lika på föräldraledigheten. Liberalerna vill också införa ett småbarns-RUT för familjer med barn under 12 år, som ger barnfamiljer möjlighet att köpa avlastning när åren är som mest intensiva. Dessutom vill Liberalerna stärka barnfamiljernas ekonomi genom lägre skatt på arbete och ett barnavdrag.

Det handlar alltså om reformer som gör verklig skillnad i människors vardag. Det är reformer som ger människor mer tid, större frihet och bättre möjligheter att förena arbete med familjeliv.

Här i Norrtälje, liksom i resten av Sverige, avgörs nämligen jämställdheten runt köksbordet, vid förskolegrinden och på arbetsplatserna. Där fattas varje dag de beslut som formar människors liv – vem som vabbar, vem som går ned i arbetstid och vem som tackar nej till nästa karriärmöjlighet.

Därför handlar Liberalernas jämställdhetspolitik mindre om pekpinnar och mer om frihet. Mindre om symboler och mer om lösningar. Mindre om konflikt och mer om att ge människor makten över sin egen vardag.

För ett samhälle blir starkare och mer jämställt när familjer får livet att fungera.

Knappt har studenternas sång falnat förrän verkligheten hänger ungdomarna i hasorna. Sommaren är här och för många innebär det inte längre ett välförtjänt sommarlov utan krav på att ta sig in i arbetslivet. För både yngre och äldre ungdomar kan det handla om ett första sommarjobb, en möjlighet att tjäna egna pengar, men också att skaffa sig erfarenheter, bygga självförtroende och skapa en tro på den egna framtiden. Därför är det viktigt att kommunen, regionen, näringslivet och föreningar fortsätter att erbjuda många olika typer av sommarjobb till ungdomar.

Arbetslösheten har vuxit de senaste åren och många av de enklare jobb som tidigare fungerade som en väg in för unga har försvunnit eller blivit svårare att få. Det ställs allt högre krav på arbetslivserfarenhet, även för enklare anställningar. Det är här kommunen har en viktig uppgift. Sommarjobb ska inte vara något som enbart tillfaller den som har rätt kontakter eller föräldrar med stora nätverk. Alla unga ska ges möjlighet att prova på arbetslivet, oavsett bakgrund eller familjens ekonomiska situation. Det sker genom en sommarjobbsgaranti. Två partier utlovar detta i sina kommunala program; Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

Sverige står inför stora utmaningar när det kommer till kompetensförsörjning inom vård- och omsorgssektorn. Här kan sommarjobben bli en introduktion som väcker intresse hos unga som kanske inte bestämt sig för vad de vill göra i framtiden. Då är det också viktigt att det finns möjlighet för dem att sedan skaffa sig adekvata utbildningar för att kunna få rätt kompetens och tillsvidareanställning.

Sommarjobb är alltså bara en del av pusslet. Om unga människor ska vilja stanna kvar och bygga sina liv i kommunen krävs också att det finns hyresrätter de har råd att efterfråga, kollektivtrafik som gör det möjligt att ta sig till arbete och studier samt goda möjligheter till utbildning och vidare studier. Vänsterpartiet lägger i sitt kommunala handlingsprogram fram ett förslag om att inrätta en arbetsmarknadsförvaltning som kan bistå invånare i arbetsmarknadsfrågor. Detta kan vara av extra vikt då Arbetsförmedlingen har blivit alltmer svårtillgänglig och mycket ansvar har förskjutits till kommunerna. På flera andra orter har därför en arbetsmarknadsförvaltning inrättats.

Norrtälje kommun har goda förutsättningar till samarbeten kring ungdomars trygghet och möjlighet till arbete och studier. Idag har vi bl a UNiC där unga får stöd att närma sig arbete eller studier. Det kan förhindra att unga faller mellan stolarna, blir isolerade i hemmet eller dras in i kriminella miljöer. Till detta finns ett antal fältare ute bland ungdomarna och samarbete med ungdomsmottagningen och psykiatrins Unga Vuxna-mottagning. Det är viktigt att unga människor ges stöd att må bra och känna att det finns många vuxna där som stöd när de beger sig in i vuxenlivet. En kommun som investerar i unga investerar i sin egen framtid. Därför ska sommarjobb och särskilda insatser för arbetssökande samt inrättande av lokala studiemöjligheter inte ses som kostnadsposter att spara på när ekonomin blir ansträngd. De är delar av den gemensamma välfärden och verktyg för att skapa ett mer jämlikt samhälle där fler får möjlighet att lyckas.

Socialdemokraterna byggde en gång sin makt på svenska arbetare. Nu håller den epoken på att ta slut.

Nya siffror från SCB visar att Socialdemokraterna tappar kraftigt bland LO-medlemmar samtidigt som Sverigedemokraterna ökar. SD är dessutom åter större än S bland inrikes födda män. Det är ingen tillfällighet. Det är resultatet av att allt fler löntagare upplever att Socialdemokraterna inte längre företräder deras intressen.

Under lång tid har Socialdemokraterna prioriterat migration, identitetspolitik och storstadsväljare framför vanliga arbetare. Partiet som en gång talade om arbete och löner talar i dag allt oftare om normer, representation och symbolfrågor. Samtidigt har man försvarat en politik som ökat konkurrensen om jobben och bidragit till lönedumpning i flera branscher.

Sverigedemokraterna har gått i motsatt riktning. Partiet har drivit på för att begränsa arbetskraftsinvandringen, stärka tryggheten och sätta svenska löntagares villkor främst. Det är frågor som betyder betydligt mer för många arbetare än de kulturkrig som dominerar i storstädernas politiska miljöer.

Det finns också konkreta resultat att peka på. Inflationen har fallit tillbaka, reallönerna stiger igen och många hushåll har fått mer pengar kvar efter att skatten, bensinpriset och dieselpriset sjunkit. För den som pendlar till jobbet eller försöker få familjens ekonomi att gå ihop spelar sådant större roll än politiska modeord.

Dessutom ser många väljare vad som väntar om Socialdemokraterna återtar regeringsmakten. Partiet är beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att kunna regera. Det innebär större inflytande för partier som vill höja drivmedelskostnaderna, expandera bidragssystemen och fortsätta den politik som många arbetare redan vänt sig bort från.

Den gamla bilden av arbetarklassen som en självklar socialdemokratisk väljargrupp håller därför på att spricka. Allt fler väljer i stället det parti som de uppfattar försvarar deras ekonomiska intressen, deras trygghet och deras vardag.

Det är därför Socialdemokraterna tappar.

Och det är därför arbetarna väljer SD.

Det är lätt att tala varmt om en levande stadskärna. Beslut som gör en levande stadskärna möjlig är desto ovanligare. Därför är beslutet om 36 fler parkeringsplatser en god nyhet.

I Norrtälje har frågan om parkering i stadskärnan varit en fråga som diskuterats flitigt, vilket inte är så konstigt.

För den som driver butik, handlar eller besöker stadskärnan spelar tillgängligheten stor roll. Utan fungerande parkeringsmöjligheter riskerar kunderna att välja bort centrum till förmån för handelsområden där det är enklare att stanna bilen.

Därför är beslutet att utöka antalet parkeringsplatser vid Jupiter (den stora parkeringsplatsen längs Stockholmsvägen vid bland annat Lekia och MQ) välkommet.

Det rosa huset vid parkeringen kommer tyvärr rivas, men det innebär att ytterligare 36 parkeringsplatser skapas. Antalet platser utökas från dagens 119 platser till 155 platser. Det är ett konkret tillskott som stärker förutsättningarna för handeln och gör det enklare att besöka stadens centrum.

Samtidigt handlar satsningen om mer än bara fler parkeringsrutor. Området ska tillgänglighetsanpassas, förses med trygghetsskapande belysning och kompletteras med gröna lösningar som gör miljön mer attraktiv. Det är en klok kombination av funktion och trivsel.

Kritiker brukar ofta ställa parkeringsplatser mot andra värden. Men verkligheten är inte så enkel. En stadskärna behöver både vara tillgänglig och attraktiv. För många människor – barnfamiljer, äldre och personer med funktionsnedsättning – är bilen fortfarande en nödvändig del av vardagen. Att göra det lättare att ta sig till centrum är därför inte ett steg bakåt, utan ett sätt att säkerställa att stadskärnan förblir levande.

Den beräknade kostnaden på cirka sju miljoner kronor är en investering i Norrtäljes framtid. Om handeln ska kunna utvecklas krävs att kommunen också investerar i den infrastruktur som gör besöken möjliga.

Fler parkeringsplatser löser inte alla utmaningar för stadskärnan. Men de är en viktig pusselbit.

Många snabba steg tas nu för att göra skillnad på Vi och Dom och ge människor olika värde beroende på vilket ursprung de har. Tisdagen den 19 maj bjöd Kommunal och Vårdförbundet in de politiska partierna till en utfrågning/panelsamtal om äldreomsorgen, förskolan och skolan. Frågor som låg på bordet var bl a bemanning och arbetsvillkor. Alla partier sade sig vilja satsa på både äldreomsorgen och förskola/skola. Högerpartierna lovade utöver dessa satsningar att också sänka skatten. Satsningarna på äldreomsorgen skulle dock inte innehålla någon avskaffad karensdag eller arbetstidsförkortning. Förbud mot vinster i välfärden och statliga regleringar av bemanning eller barngruppsstorlekar var inte heller intressant, så frågan är vilka satsningar Tidöpartierna har tänkt sig.

Tidöpartierna ställdes också mot väggen kring kravet på en lägsta inkomst på 33 390 kronor för att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket gör att många vård- och omsorgsarbetare hotas av utvisning. Detta samtidigt som vi har problem att rekrytera tillräckligt med personal. I stället för att ta ställning för att lönerna inom kvinnodominerade yrken ligger på tok för lågt, argumenterade Sverigedemokraterna att ett land som inte kan bemanna äldreomsorgen med svenskfödd personal har misslyckats. Frågan framhölls också som en typ av kolonialism där det rika Sverige sågs som ett land som importerade billig arbetskraft från fattigare länder.

Sverige är ett rikt land, tillräckligt rikt för att omfatta en mångfald av människor. Tillräckligt rikt för att tillåta att människor som kommit hit och vill arbeta i branscher som skriker efter personal, får stanna? Tvärtom har, under Tidöregeringens skärpta försörjningskrav, människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv här fått utvisningsbeslut därför att inkomsten inte ansetts tillräckligt hög. Det är ett hot mot välfärden. Inte för att Sverige måste importera arbetskraft utan för att vi gör oss av med arbetskraft som har valt att arbeta i bristyrken. Det är ett hot mot tryggheten, för att det inte räcker att göra rätt; har du fel ursprung drabbas du ändå.

KD har så länge jag kan minnas hyllat familjen som den viktigaste enheten i samhället, men när det gäller personer som har ett ursprung utanför Sverige har den principen ingen betydelse. KD har inga problem att ställa sig bakom en politik som utvisar unga vuxna ensamma utan sin familj till länder i krig eller där de riskerar att bli förföljda. KD har inga problem att utvisa någon annans döende farmor ensam till ett land långt bort från familjen. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är inte bibelord som KD hedrar speciellt väl.

I dag tog regeringen beslut att människor som är födda utanför Europa måste göra sig förtjänta av välfärden. Beslutet innebär att nyanlända med en inkomst under 29 190 kr i månaden under 12 månader av en 24 månaders period, inte kommer att kunna erhålla barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning eller assistansersättning under sina första fem år i Sverige. Enligt regeringens egen utredning kan det handla om ca 50 000 barn i Sverige som med detta beslut kommer att nekas barnbidrag.

Välfärd och trygghet måste omfatta alla invånare. Att säga sig vilja satsa på välfärdens kärna, som högern uttrycker det, verkar innefatta en vit, svenskättad definition av kärna och göra skillnad på människor utifrån ursprung. Det är inte välfärd – det är definitionen av ett ojämlikhetssamhälle.

Det handlar om ett medvetet vägval. Socialdemokraterna har övergivit de svenska arbetarna och de vet om det.

Partiet som en gång byggde hela sin identitet kring industriarbetaren, byggjobbaren och undersköterskan har förvandlats till något helt annat. Retoriken finns kvar men verkligheten har förändrats. Det som återstår är en politik som steg för steg försvagar just den grupp man säger sig företräda.

Invandringen är det tydligaste exemplet. Under lång tid har dörrarna hållits öppna trots att konsekvenserna varit uppenbara. Konkurrensen om jobben har ökat, löner pressas och arbetsgivarnas makt växer. Det här är ingen kontroversiell analys utan ren grundläggande ekonomi. Ändå har kursen legat fast.

Till och med Landsorganisationen i Sverige (LO) har i efterhand medgett att invandringen påverkat arbetarklassen negativt. Men erkännandet kommer alltid i efterhand och följs sällan av handling. När verkligheten gör sig påmind väljer man att konstatera att den finns och sedan gå vidare som om inget hänt. Fackförbunden fortsätter skicka medlemmarnas pengar till Socialdemokraterna trots att de vet att politiken är skadlig.

Samtidigt är det tydligt vem som betalar priset. Det är inte de som syns i debattprogram eller sitter på fackens kontor. Det är de som konkurrerar om arbetspass, de som ser sina löneökningar urholkas och de som märker hur villkoren långsamt försämras.

Det finns en tydlig cynism i detta. Ett parti som bygger sitt stöd på arbetare men driver en politik som försvagar deras position. En rörelse som talar om solidaritet men i praktiken flyttar makt bort från löntagare.

När Socialdemokraterna under lång tid hade makten fanns alla möjligheter att ändra riktning. Någon verklig förändring kom inte. Först när trycket utifrån ökade började regelverken justeras. Det säger en hel del om vad som egentligen prioriterades.

Samtidigt har Socialdemokraterna medvetet stängt ner kärnkraftverk, höjt bensin- och dieselpriset och istället lagt miljarder på mångkultur, invandring, bistånd och havererade gröna projekt som Northvolt.

Frågan som växer är vad som finns kvar när kopplingen mellan parti och arbetare försvagas. Klyftan mellan väljare och parti blir allt tydligare. Skillnaden mellan vad som sägs och vad som görs går inte längre att ignorera.

Socialdemokraterna har blivit ett parti som inte längre bryr sig om arbetare. Inte konstigt att alltfler då istället väljer att rösta på Sverigedemokraterna.

Första maj har sina rötter i arbetarrörelsens kamp för bättre villkor i slutet av 1800-talet. Det som började som ett slag för åtta timmars arbetsdag i USA 1886 spred sig snabbt till Europa, där dagen blev en symbol för solidaritet, rättvisa och gemensam kamp. I Sverige firades första maj för första gången 1890, och sedan dess har dagen varit en återkommande påminnelse om att rättigheter aldrig ska tas för givna. Demokrati kräver mod, organisering och uthållighet, även idag.

Första maj är inte bara historia. Arbetsvillkor, ekonomiska klyftor och social trygghet är frågor som är nog så aktuella i dagens samhälle. I en tid av osäkra anställningar, ökade levnadskostnader och växande ojämlikhet är kampen för rättvisa villkor inte över. För många handlar det inte längre om att vinna nya rättigheter, utan om att försvara de som redan finns.

På papperet har vi rätt till rast, men i praktiken är det omöjligt att ta ut den. På papperet är vi övertaliga, men i praktiken saknas det fortfarande händer och fötter. På papperet hinner vi gå på toaletten, men i praktiken tar det för lång tid om vi behöver mer än en snabbkiss. Ett år gick våra barn i förstamajtåget med plakat om bättre skoltoaletter - idag finns det faktiskt med på kartan.

Ojämlikheten börjar tidigt i livet. Den senaste rapporten från Rädda Barnen visar att barnfattigdomen i Sverige ökar, och att allt fler barn växer upp i hushåll där pengarna inte räcker till det mest grundläggande. I Norrtälje kommun handlar det om nästan 1500 barn. Utöver materiella brister, har dessa barn begränsade möjligheter att t ex kunna delta i fritidsaktiviteter. Det är bra att Norrtälje kommun har satsat på Aktivitetsbanken. Det är bra att vi erbjuder frukost eller frukt på våra skolor, men mer måste göras för att våra barn inte ska behöva känna utanförskap eller att oroa sig för att vara hungriga.

Norrtälje kommun har en stor andel ungdomar som går ur skolan utan fullständiga betyg, vilket gör dem extra sårbara i vuxensamhället. De löper risk att fastna i låglöneyrken eller hamna helt utanför arbetsmarknaden redan från start. Elever som har svårt att nå kunskapsmålen måste kunna få undervisning i liten grupp med utbildade lärare. Vi behöver också möjliggöra en sommarjobbsgaranti som hjälper unga att få erfarenheter från arbetsmarknaden.

Den ökande ojämlikheten berättigar i allra högsta grad den solidariska kraften i första maj. Kampen för rättvisa handlar om hela samhällets ansvar för nästa generations möjligheter att få makt över sina egna liv. När barn växer upp i fattigdom cementeras ojämlikhet över tid, och livschanser avgörs redan i tidig ålder. Att lyfta dessa frågor är därför inte bara en social fråga, utan en demokratisk nödvändighet.

Första maj bör därför fortsätta vara en dag för både minne och mobilisering. En dag då vi hedrar de som gått före, men också ställer oss frågan vilka orättvisor vi själva behöver utmana, och hur vi lägger grunden för ungas möjligheter till en god framtid. Idag ser det väldigt olika ut. Mina barn, andras ungar....eller? I en tid där klyftorna växer och barnfattigdomen ökar är svaret tydligt: solidariteten behövs mer än någonsin.

En av de absolut viktigast frågorna inför nästa mandatperiod är att förbättra arbetsmiljön för de anställda i äldreomsorgen. Här har vi en grupp, företrädelsevis kvinnor, som arbetar långa pass, som gör sina behov i skogen och äter en macka till lunch i bilen. Och kvitterar ut en låg lön. Här har vi en grupp som skriker efter kompetenta kollegor som är utbildade för att bemöta dementa, som har den fysiska styrkan att hjälpa en rörelsehindrad i duschen och som snabbt klarar av att prioritera mellan olika individers behov. Och med änglars tålamod lyssna till synpunkter från både brukare och anhöriga under stressade arbetspass. Anställda i äldreomsorgen behöver fler kollegor, tid för återhämtning, trygga anställningar, fortbildning och högre lön.

Allt fler lever allt längre och behöver mer stöd för en god livskvalitet på äldre dagar. Vi måste kunna erbjuda anställda inom äldreomsorgen en arbetsmiljö som gör det möjligt att stanna kvar i yrket och att kunna rekrytera nya kollegor. Äldreomsorgen har allt för länge varit utsatt för effektiviseringsexperiment, just nu behöver vi satsa bara för att kunna hålla samma nivå på kvalitet som idag. Det går inte att springa fortare, de effektiviseringar som görs måste leda till att de anställda får mer tid med brukarna och mer återhämtning.

Samtidigt som antalet äldre ökar så minskar antalet barn och detta ger stora effekter på förskola och skola. Men kanske inte de effekter man hade kunnat hoppas på. Visst borde det väl vara möjligt att se slutet på en lång period av stora barngrupper, kort om personal och obefintlig planeringstid när nu barnkullarna går ner? Borde det inte automatiskt leda till mindre barngrupper och skolklasser? Nej, så fungerar inte marknadssystemet. I stället får verksamheterna mindre pengar för att betala ökade hyror och högre lönekostnader. En orimlig situation, men om det inte går att ändra ersättningssystemen så kommer ett lägre barnafödande ofrånkomligen att leda till nedlagda förskolor och skolor, uppsagd personal och större barngrupper. Och lägre kvalitet. När kommunala förskolor tvingas stänga och den privata andelen blir allt större, minskar också andelen utbildade förskollärare i förskolan.

Förra veckan var det kommunal debattpremiär inför valet i september. Debatten hölls, som tur var för medverkande politiker, i Edsbro. Edsbro är en ort där underlaget för förskola och skola fortfarande ser bra ut och det finns inget som pekar på nedläggningar den närmsta mandatperioden. Tvärtom finns det goda möjligheter för Edsbro att växa som ort. Och då är det så klart kul att som politiker kunna looooova att förskola och skola får vara kvar.

Även om vi skulle krympa välfärden till det som anses absolut mest nödvändigt, även om vi skulle radera fria lovaktiviteter, frukt i skolan, avgiftsfri kulturskola, fritidshem och fritidsgårdar, bibliotek, avgiftsfria utställningslokaler och mycket annat så kommer kostnaderna att stiga i takt med att vi blir äldre. Vi kan välja att ta kostnaderna gemensamt eller att var och en betalar för sin utbildning, sin fritid, sin vård och omsorg.

Jag skulle vilja hävda att alla partier som är helt främmande för att höja skatten, de förordar det senare. Om de menar allvar med att de vill ha små skolklasser, utbildade lärare och en äldreomsorg med god, lagad mat och tillräckligt med personal, då måste de finansiera det. Och när t ex Robert Beronius tycker att det är ett bra läge att sänka skatten i Norrtälje kommun, så innebär det antingen att ytterligare avgifter kommer att läggas över på enskilda individer eller att kvaliteten sänks.