Idag är det första april. En dag då vi förväntas skratta åt påhittade nyheter och dåliga skämt. Problemet är bara att många politiska beslut låter precis som dåliga skämt, fast de är på fullt allvar.

Som att skatten sänks i retoriken för att “stärka hushållen”.  Samtidigt ökar kostnaderna där de känns som mest: högre egenavgifter för mediciner, dyrare tandvård, stigande elpriser och en matnota som skenar. För många överträffas skattesänkningen av ökade utgifter. Kvar blir ett system där det framför allt är de med riktigt höga inkomster som har råd att göra avdrag och faktiskt vinna på förändringarna.

Eller kraven på välfärden; att vård, skola och omsorg ska leverera mer, bli mer tillgängliga och hålla högre kvalitet. Samtidigt som stadsbidragen minskar, kommuner och regioner förbjuds att höja skatten, ekonomin pressas och personalen springer allt fortare. Ständiga effektiviseringar med mindre tid, fler patienter, större barngrupper och ökat personligt ansvar på den redan högt belastade personalen.

Och mitt i ett läge där vården och omsorgen skriker efter folk, fattas beslut som gör att anställda inom vård och omsorg riskerar utvisning. Människor som utbildat sig, lärt sig språket och fyller hålen i systemet. Det låter väldigt mycket som ett aprilskämt: att först larma om personalbrist och sedan skicka i väg dem som faktiskt får verksamheten att fungera.

Samma motsägelsefulla logik går igen på andra områden. Tonåringar som vuxit upp i Sverige, som gått i skola och har sin familj och hela sitt sociala liv här, riskerar utvisning till länder där de inte känner någon. Det svenska skattekollektivet har betalat deras utbildning, och när de är redo att ge tillbaka, skickas de härifrån.

Listan på politik som vi önskar vore ett aprilskämt kan göras lång. Unga vuxna utvisas och barn ska sättas i fängelse, samtidigt som skolorna fortsätter verka på en marknad där störst klasser med färst utbildade lärare ger mest klirr i kassan. Utredning på utredning dömer ut systemet, men inflytelserika lobbyister stoppar effektivt alla förslag för att stäva utvecklingen. Nu ska sexåringar tydligen punktmarkeras. Det blir sjukt dyra lösningar i stället för att låta skolan och förskolan behålla dessa pengar för att kunna erbjuda små barngrupper/klasser och utbildad personal, och inte skicka dem vidare till multinationella riskkapitalbolag som vinster. Vilket skämt är inte hela det svenska skolsystemet?

Vi har en kulturminister som ogillar kultur och en klimatminister som fått Sverige att backa in i framtiden genom höjda utsläpp. Idag är det första april och vi kan låtsas att allt bara är ett väldigt dåligt skämt, men det är knappast ett skämt som får en att skratta.

I varje lågkonjunktur finns en grupp som drabbas först och hårdast. Det är ofta de unga som är nya på arbetsmarknaden som drabbas hårdast.

För unga är det första jobbet inte bara ett jobb. Det är inträdesbiljetten till vuxenlivet. Det innebär att en hel generation nu riskerar att få en sämre start i arbetslivet, när risken för en lågkonjunktur ökar. Det första jobbet är sällan det mest kvalificerade. Men det är ofta det viktigaste.

Därför är det rätt att sänka kostnaderna för att anställa unga. Från den 1 april sänks arbetsgivaravgiften för unga mellan 19 och 23 år med en tredjedel. För det lilla företaget kan det vara avgörande. Skillnaden mellan att våga anställa, eller låta bli.

Kritiken mot sådana reformer brukar vara förutsägbar: de anses dyra, trubbiga eller ineffektiva. I vissa fall finns fog för invändningarna. Men alternativet – att låta en generation unga vänta på bättre tider – är svårare att försvara.

De senaste årens ekonomiska politik har i viss mån rört sig i rätt riktning för att stärka arbetslinjen: sänkta kostnader för företagande, skatteförändringar som ökar drivkrafterna att arbeta och reformer som stärker hushållens ekonomi. Effekterna ska inte överdrivas. Men i en osäker tid kan marginaler vara avgörande.

Sänkta arbetsgivaravgifter för unga gör skillnad, både för viljan att arbeta och för företagens möjligheter att växa. Men viktigast av allt: det öppnar dörrar för unga.

Sverige behöver inte fler som fastnar i bidragssystem. Sverige behöver fler som går till jobbet.

Den 1 juni 2026 försvinner ett av de mest absurda kraven i svensk alkoholpolitik. Det så kallade matkravet skrotas. Restauranger, barer och caféer ska inte längre tvingas servera lagad mat eller ha ett fullskaligt kök för att få servera alkohol.

Det är på tiden.

Regeln har länge varit ett exempel på hur välmenande moralism blivit dyr byråkrati. Som om en tallrik lasagne automatiskt gjorde alkoholservering tryggare. Resultatet har inte blivit mindre alkoholproblem, men däremot färre idéer, färre mötesplatser och högre kostnader för företagare.

När matkravet nu tas bort blir Sverige lite friare. Och faktiskt lite trevligare.

Förändringen öppnar för nya typer av mötesplatser: vinbarer, ölhak, små scener, kaféer och uteserveringar som kan leva utan att låtsas vara restauranger. Det gynnar stadsliv, kulturoch det stärker besöksnäringen.

Förenklingsrådet uppskattar att krognäringen kan spara upp till 3,9 miljarder kronor per år när kravet försvinner. Det är pengar som kan bli investeringar, jobb och liv i stadskärnor som annars riskerar att slockna tidigt på kvällen.

Men statliga regelförenklingar räcker inte. Även Norrtälje kommun måste göra sin del.

Ett konkret steg vore att helt slopa avgiften för uteserveringar evenemang på offentliga platser. För kommunen är intäkten marginell. För den enskilda krögaren kan den vara avgörande. Fler uteserveringar betyder mer liv, ökad trygghet och attraktivare stadsmiljöer. Det är en vinst för alla, utom möjligen för den reflexmässiga avgiftsivern.

Samma logik gäller kommunala tillsynsavgifter. Företag ska inte användas som kassakor. Avgifter ska spegla faktisk tillsyn, inte fungera som dolda skatter. Vill man ha ett starkt näringsliv måste man erbjuda rimliga och förutsägbara villkor.

I Norrtälje finns en stark företagaranda – över 17 procent av invånarna driver företag, långt över rikssnittet. Det är en enorm tillgång. Men den kräver rätt förutsättningar.

Hur många timmar vi arbetar är inte bara en fråga för varje individ, det handlar om större maktstrukturer. Åtta timmars arbetsdag är en arbetarseger som vunnits genom strejker, organisering och en okuvlig tro på att människan är mer än sin arbetskraft. När arbetarrörelsen drev igenom reformen 1919 handlade det om värdighet, och om tid för vila, familj och bildning. Högerpartierna har varit emot varje reform som inneburit mer frihet och återhämtning för arbetarna. Och så är läget även nu – samhället sägs krackelera om t ex sjuksköterskor tillåts arbeta en kvart mindre om dagen för samma lön.

Vi står inför en verklighet där antalet personer över 80 år kommer att öka kraftigt de närmaste tio åren. För att kunna erbjuda en god livskvalitet behöver välfärden både behålla och nyrekrytera personal. Att låta människor springa fortare och göra mer är inte lösningen. Att sänka kvaliteten för dem som är i behov av samhällets stöd är inte heller lösningen. Arbetare inom välfärden behöver fler kollegor och de behöver tillräcklig återhämtning. När befolkningen åldras måste resurser, utbildning och arbetskraft styras om. Färre unga ska försörja fler äldre, då krävs planering, inte slit och brandkårsutryckningar.

Friskfaktorer är avgörande: rimlig arbetsbelastning, inflytande över scheman, trygga anställningar, tillräckligt med kollegor och möjlighet till återhämtning. Heltid ska vara norm, men på hållbara villkor. I dag arbetar många kvinnor ofrivillig deltid i sjukvården och omsorgen. Det finns hela arbetsplatser där fler än hälften jobbar deltid. Inte för att de vill ha lägre lön och pension, utan för att de måste hålla. Kvinnor tar fortfarande ett större ansvar för hemmet och barnen, vilket också orsakar ett ohälsosamt dubbelarbete. Att erbjuda heltid med god arbetsmiljö är både en jämställdhetsreform och en rekryteringsstrategi.

Just nu pågår större projekt både i Region Stockholm, där 1400 anställda på sjukhusens operationsavdelningar omfattas av betalt återhämtningstid, och inom socialtjänsten i Norrtälje kommun där alla anställda som träffar invånarna i sitt dagliga arbete erbjuds ett kortare arbetstidsmått. Projektet i Region Stockholm är det största projektet på området och förväntas ge tillräckligt underlag för att kunna gå vidare med andra grupper. Det är helt i sin ordning att börja arbetstidsförkortningen i yrken som kräver mycket, både fysiskt och mentalt.

Arbetstid handlar ytterst om vilket samhälle vi vill ha. När LO nu kräver centrala förhandlingar om kortare arbetstid visar det att arbetstiden åter är en stridsfråga på riktigt. Arbetstid är en fråga om makt. När fler vågar utmana 40-timmarsnormen öppnas en möjlighet att bygga ett samhälle där vi delar på arbetet, stärker välfärden och sätter människans behov före marknadens krav.

Carl Eos erbjuder oss alla att få krama en Sverigedemokrat. Det tar emot måste jag säga. Och i Norrtälje har väl L och SD redan haft ett kramkalas som slutade i osämja? I Region Stockholm har moderaternas Kristofer Tamsons redan före jul sagt sig villig att öppna sin "sängkammardörr" för SD. Däremot är den stängd för mp, deklarerade han.

Det är ett "Vem tar vem?", som om allt vore någon TV-serie och inte alls handlar om vilket samhälle vi vill se i framtiden.

I ett system med flera olika partier är det naturligt att inget parti har egen majoritet och att det därför krävs samarbete och kompromisser. Det är ju någonting bra med det. Det är ju också bra att partierna kan ge en hint om vilka de kan tänka sig samarbeta med i god tid före valet. Men det är inte förrän efter valet vi har resultatet och vet vilka samarbeten som är möjliga för att bilda majoritet.

Eos skriver vidare om kramen mellan L och SD som något som kan uppstå när vi möter varandra i verkligheten och inte bara utgår från våra fördomar. I det verkliga mötet med andra människor raseras våra föreställningar. Jag kan hålla med Eos om detta. Just därför är det så viktigt att förtroendevalda finns i det vardagliga livet och inte stänger in sig i beslutens korridorer. Just därför vore det så viktigt att regeringen träffade fler av de ungdomar som idag hotas av utvisning av separation från sina familjer. Just därför är det så viktigt att regeringens företrädare träffar de familjer som idag arbetar inom vården, omsorgen och kollektivtrafiken, men tjänar för lite och därför hotas av utvisning. Just därför skulle mötet mellan statsministern och de barn som sitter inlåsta i Migrationsverkets förvar vara så väldigt betydelsefullt.

Det har gått fort för SD att gå från att betraktas som ett ovälkommet inslag i den svenska demokratin till att omfamnas av de som kallar sig liberaler. Detta trots att de öppet driver en politik som utpekar människor som inte har sitt ursprung sedan flera hundra år i den svenska myllan som "icke välkomna". Det började med att peka på invandrare som begick brott eller som kunde anklagas för "bristande vandel" till att handla om människor som inte kunde språket eller hade svårt att få ett arbete. Idag är det inte ens det som utgör grunden för att inte vara välkommen, idag räcker det med att du fyller 18 år.

Sveriges befolkning blir allt äldre och Norrtälje kommun går i täten för den utvecklingen. Vi kommer att ha ett gigantisk rekryteringsuppdrag om vi ska kunna erbjuda en äldreomsorg av någorlunda hög kvalitet. Idag är 53% av vårdbiträden och 37% av undersköterskorna i den kommunala omsorgen utrikesfödda. Inom regionernas vårdverksamhet är en knapp tredjedel av undersköterskorna utrikesfödda. Detta är grupper som kan hotas av utvisning p g a för låg lön. Sen tillkommer specialistläkare 37% och tandläkare 46% som visserligen klarar inkomstspärren, men kanske kommer att känna sig manade att flytta då deras barn utvisas när de blir 18 år.

Tänk efter Sverige, kramas inte med kobran.

Min dotter har nyligen fyllt 20 år och fått erbjudande om en egen hyresrätt med en överkomlig hyra. Hurra, hurra, hurra! Det känns nästan som att vinna på lotteri.

Och det är just vad det har blivit. I dagens Sverige är en hyresrätt för unga inte en självklar start på vuxenlivet – utan en lyckträff.

Allt fler unga bor kvar hemma långt upp åldrarna. De stannar kvar i ungdomsåren utan att kunna försörja sig själva, hitta ett boende eller skaffa familj. Arbetslösheten spelar stor roll, men en verklig bromskloss är också bristen på hyresrätter med hyror som går att betala när man just lämnat skolan. Det finns många faktorer som bidrar till att hyrorna rusar och de faktorerna kan politiker på olika nivåer påverka.

De första tio åren efter att jag flyttade hemifrån bodde jag på åtta olika adresser. Unga liv är rörliga. Man jobbar ett tag, pluggar ett år, flyttar ihop, flyttar isär. Då behövs ett boende som är lika flexibelt som livet självt. Det behövs att man inte vid varje flytt gör en vinst eller en förlust, som det är om man skulle ha råd att köpa en bostadsrätt. Där blir det egentligen bara banken som blir vinnare i slutänden.

Min dotter hade tur. Hon har ett jobb efter studenten i vår – hon har föräldrar som kan fungera som borgenärer. Alla har inte den möjligheten.

De föräldrar som köper en bostadsrätt åt sina barn framställs ofta som kloka och förutseende. Men framför allt är de rika. I en låginkomstkommun som Norrtälje är det långt ifrån alla som kan köpa en lägenhet till sina barn. För de flesta räcker pengarna knappt till det egna bolånet eller höga hyrorna, räntorna och elräkningarna.

Att flytta hemifrån ska inte vara ett klassprivilegium.

Staten måste ta ett större ansvar för bostadsbyggandet. Stöd och lån behöver stärkas, och ett statligt byggbolag med uppdrag att bygga hyresrätter med rimliga hyror vore ett rimligt steg. Samtidigt måste kommuner – även Norrtälje – arbeta mer aktivt för att få fram bostäder som vanligt folk har råd med. Möjligheten att hyra sin bostad måste finnas i tätorterna, men också på landsbygden och öarna. Det finns kommuner som gjort lyckade satsningar på att skapa billiga hyresrätter och vi måste kunna ta till oss av goda idéer. Vi lever i tider då allt har blivit dyrt i samhället, låt alla nivåer gå samman och frysa hyrorna så att det blir möjligt att leva utan en årslön på banken. Antalet vräkningar ökar för varje år och 2025 vräktes 824 barn, ofta till följd av att föräldrarna inte hade möjlighet att betala de höga hyrorna.

Vi säger ofta att vi vill att fler unga ska bo och arbeta här. Då måste de också ha någonstans att bo. Att få en hyresrätt med rimlig hyra ska inte kännas som att vinna på lotteri. Det ska vara början på vuxenlivet och ett alternativ genom hela livet.

Under den gångna veckan konstaterade LO-ekonomen Torbjörn Hållö att den omfattande invandringen haft konkreta konsekvenser för svenska arbetstagare. Svagare anställningstrygghet och dämpad löneutveckling. Den naturliga följdfrågan inställer sig omedelbart. Varför gjorde Socialdemokraterna – där LO är representerat i partiets styrelse – under åtta år vid makten inte något åt detta? Det är först med Sverigedemokraterna som regelverken har ändrats.

Andra fackliga centralorganisationer, liksom flera av deras medlemsförbund, har under lång tid lagt betydande resurser på opinionsbildning och politisk påverkan för en expansiv migrationspolitik. LO har periodvis signalerat viss oro över effekterna av arbetskraftsinvandringen, men har i praktiken inte utövat något avgörande tryck på Socialdemokraterna för att förändra regelverken.

Samtidigt är det Sverigedemokraterna som i realiteten fått genomslag i flera frågor kopplade till migration och integration. När Fredrik Reinfeldts regering tillsammans med Miljöpartiet liberaliserade arbetskraftsinvandringen infördes en av de mest öppna modellerna i västvärlden. Socialdemokraterna återtog regeringsmakten och styrde i åtta år utan att riva upp reformen. Först när Sverigedemokraterna fick ett avgörande inflytande har regelverket stramats åt, bland annat genom att begränsa arbetskraftsinvandring till yrken med lägre löner.

Därtill pågår en översyn av de kryphål som länge präglat systemet. Ett uppmärksammat exempel är de så kallade spårbytena. Innebörden av dessa är att asylsökande som fått avslag har kunnat stanna genom att snabbt ordna en anställning och därefter byta "spår" till arbetskraftsinvandring. Den typen av konstruktioner har undergrävt förtroendet för regelverket och öppnat för missbruk.

Konsekvenserna har burits av vanliga arbetare. LO borde därmed applådera de reformer som Sverigedemokraterna och regeringen nu drivit igenom. Äntligen styrs arbetsmarknaden upp och arbetare prioriteras framför missbruk av systemen och arbetsgivares fria rätt att hämta arbetskraft från Bangladesh eller annat land utanför EU.

Detta är en ekonomisk realitet. Ökar utbudet av arbetskraft i sektorer med låga kvalifikationskrav uppstår ett nedåttryck på löner och villkor. När LO:s egen ekonom bekräftar sambandet borde det leda till självrannsakan. Därtill har arbetslösheten ökat kraftigt på grund av invandringen. Idag består cirka hälften av de arbetslösa i Sverige av invandrade personer.

Arbetarrörelsen, vars historiska uppdrag varit att stärka löntagarnas ställning, har försvarat en politik som försvagat just deras förhandlingsläge. Om analysen nu är att effekterna varit negativa för stora delar av arbetarkollektivet, måste också ansvarsfrågan ställas.

Varför denna ihärdighet i att upprätthålla en generös migrationslinje? Handlar det om ideologisk övertygelse, internationell solidaritet, arbetsgivarnas behov eller en kombination av allt detta? En inte allt för långsökt tanke är att Socialdemokraternas samarbete med Miljöpartiet och Centerpartiet gjort att arbetarna prioriterats ner. Och efter valet kanske Socialdemokraterna ska samarbeta med dessa partier igen,

Bäva månde svenska arbetare. Och LO kanske borde uppmana sina medlemmar att rösta på Sverigedemokraterna.

Norrtälje kommuns långtidsarbetslöshet ligger kvar på samma nivå, med små förändringar i olika befolkningsgrupper, enligt statistik från Arbetsförmedlingen.

Långtidsarbetslösheten i Norrtälje har varit oförändrad den senaste perioden. I januari var 681 Norrtäljebor arbetslösa sedan minst ett år tillbaka, vilket motsvarar 2,2 procent av kommunens arbetskraft.

Antalet personer utan arbete i mer än två år har ökat från 331 till 367, vilket utgör 1,2 procent av arbetskraften.

Bland de långtidsarbetslösa finns 194 personer mellan 55 och 66 år samt 38 personer mellan 18 och 24 år.

Enligt statistik från Arbetsförmedlingen, som Newsworthy har analyserat, varierar långtidsarbetslösheten beroende på bakgrund.

Bland Sverigefödda är andelen 1,5 procent, medan den bland utrikesfödda är 6,1 procent.

Vidare har 215 av de långtidsarbetslösa ingen gymnasieutbildning, vilket motsvarar en långtidsarbetslöshet på 5,0 procent i den gruppen.

Enligt Arbetsförmedlingens senaste siffror som Newsworthy har analyserat har andelen långtidsarbetslösa i Norrtälje varit oförändrad det senaste året. 

I februari 2025 rapporterades att 617 Norrtäljebor varit arbetslösa i över ett år, vilket motsvarar 2,0 procent av arbetskraften i kommunen.

Jämfört med februari 2024 är andelen långtidsarbetslösa i Norrtälje på en liknande nivå.

Antalet personer som varit utan arbete i minst två år har minskat, från 356 till 337, vilket motsvarar 1,1 procent av arbetskraften.

I Stockholms län är Södertälje den kommun med högst långtidsarbetslöshet, på 5,6 procent, medan Vaxholm har den lägsta andelen på 1,2 procent.

Just nu finns över 600 lediga tjänster i Norrtälje kommun, enligt Arbetsförmedlingens platsbank. Bland dessa finns cirka 300 sommarvikariat. 

Den 12 februari fanns totalt 273 annonser ute för jobb i Norrtälje, vilket motsvarar drygt 600 tjänster. Det är en ökning jämfört med föregående månad, då 157 annonser fanns tillgängliga, motsvarande knappt 300 tjänster.

Av totala antalet lediga tjänster avser 300 stycken ferie- och sommarvikariat.