Många snabba steg tas nu för att göra skillnad på Vi och Dom och ge människor olika värde beroende på vilket ursprung de har. Tisdagen den 19 maj bjöd Kommunal och Vårdförbundet in de politiska partierna till en utfrågning/panelsamtal om äldreomsorgen, förskolan och skolan. Frågor som låg på bordet var bl a bemanning och arbetsvillkor. Alla partier sade sig vilja satsa på både äldreomsorgen och förskola/skola. Högerpartierna lovade utöver dessa satsningar att också sänka skatten. Satsningarna på äldreomsorgen skulle dock inte innehålla någon avskaffad karensdag eller arbetstidsförkortning. Förbud mot vinster i välfärden och statliga regleringar av bemanning eller barngruppsstorlekar var inte heller intressant, så frågan är vilka satsningar Tidöpartierna har tänkt sig.

Tidöpartierna ställdes också mot väggen kring kravet på en lägsta inkomst på 33 390 kronor för att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket gör att många vård- och omsorgsarbetare hotas av utvisning. Detta samtidigt som vi har problem att rekrytera tillräckligt med personal. I stället för att ta ställning för att lönerna inom kvinnodominerade yrken ligger på tok för lågt, argumenterade Sverigedemokraterna att ett land som inte kan bemanna äldreomsorgen med svenskfödd personal har misslyckats. Frågan framhölls också som en typ av kolonialism där det rika Sverige sågs som ett land som importerade billig arbetskraft från fattigare länder.

Sverige är ett rikt land, tillräckligt rikt för att omfatta en mångfald av människor. Tillräckligt rikt för att tillåta att människor som kommit hit och vill arbeta i branscher som skriker efter personal, får stanna? Tvärtom har, under Tidöregeringens skärpta försörjningskrav, människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv här fått utvisningsbeslut därför att inkomsten inte ansetts tillräckligt hög. Det är ett hot mot välfärden. Inte för att Sverige måste importera arbetskraft utan för att vi gör oss av med arbetskraft som har valt att arbeta i bristyrken. Det är ett hot mot tryggheten, för att det inte räcker att göra rätt; har du fel ursprung drabbas du ändå.

KD har så länge jag kan minnas hyllat familjen som den viktigaste enheten i samhället, men när det gäller personer som har ett ursprung utanför Sverige har den principen ingen betydelse. KD har inga problem att ställa sig bakom en politik som utvisar unga vuxna ensamma utan sin familj till länder i krig eller där de riskerar att bli förföljda. KD har inga problem att utvisa någon annans döende farmor ensam till ett land långt bort från familjen. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är inte bibelord som KD hedrar speciellt väl.

I dag tog regeringen beslut att människor som är födda utanför Europa måste göra sig förtjänta av välfärden. Beslutet innebär att nyanlända med en inkomst under 29 190 kr i månaden under 12 månader av en 24 månaders period, inte kommer att kunna erhålla barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning eller assistansersättning under sina första fem år i Sverige. Enligt regeringens egen utredning kan det handla om ca 50 000 barn i Sverige som med detta beslut kommer att nekas barnbidrag.

Välfärd och trygghet måste omfatta alla invånare. Att säga sig vilja satsa på välfärdens kärna, som högern uttrycker det, verkar innefatta en vit, svenskättad definition av kärna och göra skillnad på människor utifrån ursprung. Det är inte välfärd – det är definitionen av ett ojämlikhetssamhälle.

Det handlar om ett medvetet vägval. Socialdemokraterna har övergivit de svenska arbetarna och de vet om det.

Partiet som en gång byggde hela sin identitet kring industriarbetaren, byggjobbaren och undersköterskan har förvandlats till något helt annat. Retoriken finns kvar men verkligheten har förändrats. Det som återstår är en politik som steg för steg försvagar just den grupp man säger sig företräda.

Invandringen är det tydligaste exemplet. Under lång tid har dörrarna hållits öppna trots att konsekvenserna varit uppenbara. Konkurrensen om jobben har ökat, löner pressas och arbetsgivarnas makt växer. Det här är ingen kontroversiell analys utan ren grundläggande ekonomi. Ändå har kursen legat fast.

Till och med Landsorganisationen i Sverige (LO) har i efterhand medgett att invandringen påverkat arbetarklassen negativt. Men erkännandet kommer alltid i efterhand och följs sällan av handling. När verkligheten gör sig påmind väljer man att konstatera att den finns och sedan gå vidare som om inget hänt. Fackförbunden fortsätter skicka medlemmarnas pengar till Socialdemokraterna trots att de vet att politiken är skadlig.

Samtidigt är det tydligt vem som betalar priset. Det är inte de som syns i debattprogram eller sitter på fackens kontor. Det är de som konkurrerar om arbetspass, de som ser sina löneökningar urholkas och de som märker hur villkoren långsamt försämras.

Det finns en tydlig cynism i detta. Ett parti som bygger sitt stöd på arbetare men driver en politik som försvagar deras position. En rörelse som talar om solidaritet men i praktiken flyttar makt bort från löntagare.

När Socialdemokraterna under lång tid hade makten fanns alla möjligheter att ändra riktning. Någon verklig förändring kom inte. Först när trycket utifrån ökade började regelverken justeras. Det säger en hel del om vad som egentligen prioriterades.

Samtidigt har Socialdemokraterna medvetet stängt ner kärnkraftverk, höjt bensin- och dieselpriset och istället lagt miljarder på mångkultur, invandring, bistånd och havererade gröna projekt som Northvolt.

Frågan som växer är vad som finns kvar när kopplingen mellan parti och arbetare försvagas. Klyftan mellan väljare och parti blir allt tydligare. Skillnaden mellan vad som sägs och vad som görs går inte längre att ignorera.

Socialdemokraterna har blivit ett parti som inte längre bryr sig om arbetare. Inte konstigt att alltfler då istället väljer att rösta på Sverigedemokraterna.

Första maj har sina rötter i arbetarrörelsens kamp för bättre villkor i slutet av 1800-talet. Det som började som ett slag för åtta timmars arbetsdag i USA 1886 spred sig snabbt till Europa, där dagen blev en symbol för solidaritet, rättvisa och gemensam kamp. I Sverige firades första maj för första gången 1890, och sedan dess har dagen varit en återkommande påminnelse om att rättigheter aldrig ska tas för givna. Demokrati kräver mod, organisering och uthållighet, även idag.

Första maj är inte bara historia. Arbetsvillkor, ekonomiska klyftor och social trygghet är frågor som är nog så aktuella i dagens samhälle. I en tid av osäkra anställningar, ökade levnadskostnader och växande ojämlikhet är kampen för rättvisa villkor inte över. För många handlar det inte längre om att vinna nya rättigheter, utan om att försvara de som redan finns.

På papperet har vi rätt till rast, men i praktiken är det omöjligt att ta ut den. På papperet är vi övertaliga, men i praktiken saknas det fortfarande händer och fötter. På papperet hinner vi gå på toaletten, men i praktiken tar det för lång tid om vi behöver mer än en snabbkiss. Ett år gick våra barn i förstamajtåget med plakat om bättre skoltoaletter - idag finns det faktiskt med på kartan.

Ojämlikheten börjar tidigt i livet. Den senaste rapporten från Rädda Barnen visar att barnfattigdomen i Sverige ökar, och att allt fler barn växer upp i hushåll där pengarna inte räcker till det mest grundläggande. I Norrtälje kommun handlar det om nästan 1500 barn. Utöver materiella brister, har dessa barn begränsade möjligheter att t ex kunna delta i fritidsaktiviteter. Det är bra att Norrtälje kommun har satsat på Aktivitetsbanken. Det är bra att vi erbjuder frukost eller frukt på våra skolor, men mer måste göras för att våra barn inte ska behöva känna utanförskap eller att oroa sig för att vara hungriga.

Norrtälje kommun har en stor andel ungdomar som går ur skolan utan fullständiga betyg, vilket gör dem extra sårbara i vuxensamhället. De löper risk att fastna i låglöneyrken eller hamna helt utanför arbetsmarknaden redan från start. Elever som har svårt att nå kunskapsmålen måste kunna få undervisning i liten grupp med utbildade lärare. Vi behöver också möjliggöra en sommarjobbsgaranti som hjälper unga att få erfarenheter från arbetsmarknaden.

Den ökande ojämlikheten berättigar i allra högsta grad den solidariska kraften i första maj. Kampen för rättvisa handlar om hela samhällets ansvar för nästa generations möjligheter att få makt över sina egna liv. När barn växer upp i fattigdom cementeras ojämlikhet över tid, och livschanser avgörs redan i tidig ålder. Att lyfta dessa frågor är därför inte bara en social fråga, utan en demokratisk nödvändighet.

Första maj bör därför fortsätta vara en dag för både minne och mobilisering. En dag då vi hedrar de som gått före, men också ställer oss frågan vilka orättvisor vi själva behöver utmana, och hur vi lägger grunden för ungas möjligheter till en god framtid. Idag ser det väldigt olika ut. Mina barn, andras ungar....eller? I en tid där klyftorna växer och barnfattigdomen ökar är svaret tydligt: solidariteten behövs mer än någonsin.

En av de absolut viktigast frågorna inför nästa mandatperiod är att förbättra arbetsmiljön för de anställda i äldreomsorgen. Här har vi en grupp, företrädelsevis kvinnor, som arbetar långa pass, som gör sina behov i skogen och äter en macka till lunch i bilen. Och kvitterar ut en låg lön. Här har vi en grupp som skriker efter kompetenta kollegor som är utbildade för att bemöta dementa, som har den fysiska styrkan att hjälpa en rörelsehindrad i duschen och som snabbt klarar av att prioritera mellan olika individers behov. Och med änglars tålamod lyssna till synpunkter från både brukare och anhöriga under stressade arbetspass. Anställda i äldreomsorgen behöver fler kollegor, tid för återhämtning, trygga anställningar, fortbildning och högre lön.

Allt fler lever allt längre och behöver mer stöd för en god livskvalitet på äldre dagar. Vi måste kunna erbjuda anställda inom äldreomsorgen en arbetsmiljö som gör det möjligt att stanna kvar i yrket och att kunna rekrytera nya kollegor. Äldreomsorgen har allt för länge varit utsatt för effektiviseringsexperiment, just nu behöver vi satsa bara för att kunna hålla samma nivå på kvalitet som idag. Det går inte att springa fortare, de effektiviseringar som görs måste leda till att de anställda får mer tid med brukarna och mer återhämtning.

Samtidigt som antalet äldre ökar så minskar antalet barn och detta ger stora effekter på förskola och skola. Men kanske inte de effekter man hade kunnat hoppas på. Visst borde det väl vara möjligt att se slutet på en lång period av stora barngrupper, kort om personal och obefintlig planeringstid när nu barnkullarna går ner? Borde det inte automatiskt leda till mindre barngrupper och skolklasser? Nej, så fungerar inte marknadssystemet. I stället får verksamheterna mindre pengar för att betala ökade hyror och högre lönekostnader. En orimlig situation, men om det inte går att ändra ersättningssystemen så kommer ett lägre barnafödande ofrånkomligen att leda till nedlagda förskolor och skolor, uppsagd personal och större barngrupper. Och lägre kvalitet. När kommunala förskolor tvingas stänga och den privata andelen blir allt större, minskar också andelen utbildade förskollärare i förskolan.

Förra veckan var det kommunal debattpremiär inför valet i september. Debatten hölls, som tur var för medverkande politiker, i Edsbro. Edsbro är en ort där underlaget för förskola och skola fortfarande ser bra ut och det finns inget som pekar på nedläggningar den närmsta mandatperioden. Tvärtom finns det goda möjligheter för Edsbro att växa som ort. Och då är det så klart kul att som politiker kunna looooova att förskola och skola får vara kvar.

Även om vi skulle krympa välfärden till det som anses absolut mest nödvändigt, även om vi skulle radera fria lovaktiviteter, frukt i skolan, avgiftsfri kulturskola, fritidshem och fritidsgårdar, bibliotek, avgiftsfria utställningslokaler och mycket annat så kommer kostnaderna att stiga i takt med att vi blir äldre. Vi kan välja att ta kostnaderna gemensamt eller att var och en betalar för sin utbildning, sin fritid, sin vård och omsorg.

Jag skulle vilja hävda att alla partier som är helt främmande för att höja skatten, de förordar det senare. Om de menar allvar med att de vill ha små skolklasser, utbildade lärare och en äldreomsorg med god, lagad mat och tillräckligt med personal, då måste de finansiera det. Och när t ex Robert Beronius tycker att det är ett bra läge att sänka skatten i Norrtälje kommun, så innebär det antingen att ytterligare avgifter kommer att läggas över på enskilda individer eller att kvaliteten sänks.

Idag är det första april. En dag då vi förväntas skratta åt påhittade nyheter och dåliga skämt. Problemet är bara att många politiska beslut låter precis som dåliga skämt, fast de är på fullt allvar.

Som att skatten sänks i retoriken för att “stärka hushållen”.  Samtidigt ökar kostnaderna där de känns som mest: högre egenavgifter för mediciner, dyrare tandvård, stigande elpriser och en matnota som skenar. För många överträffas skattesänkningen av ökade utgifter. Kvar blir ett system där det framför allt är de med riktigt höga inkomster som har råd att göra avdrag och faktiskt vinna på förändringarna.

Eller kraven på välfärden; att vård, skola och omsorg ska leverera mer, bli mer tillgängliga och hålla högre kvalitet. Samtidigt som stadsbidragen minskar, kommuner och regioner förbjuds att höja skatten, ekonomin pressas och personalen springer allt fortare. Ständiga effektiviseringar med mindre tid, fler patienter, större barngrupper och ökat personligt ansvar på den redan högt belastade personalen.

Och mitt i ett läge där vården och omsorgen skriker efter folk, fattas beslut som gör att anställda inom vård och omsorg riskerar utvisning. Människor som utbildat sig, lärt sig språket och fyller hålen i systemet. Det låter väldigt mycket som ett aprilskämt: att först larma om personalbrist och sedan skicka i väg dem som faktiskt får verksamheten att fungera.

Samma motsägelsefulla logik går igen på andra områden. Tonåringar som vuxit upp i Sverige, som gått i skola och har sin familj och hela sitt sociala liv här, riskerar utvisning till länder där de inte känner någon. Det svenska skattekollektivet har betalat deras utbildning, och när de är redo att ge tillbaka, skickas de härifrån.

Listan på politik som vi önskar vore ett aprilskämt kan göras lång. Unga vuxna utvisas och barn ska sättas i fängelse, samtidigt som skolorna fortsätter verka på en marknad där störst klasser med färst utbildade lärare ger mest klirr i kassan. Utredning på utredning dömer ut systemet, men inflytelserika lobbyister stoppar effektivt alla förslag för att stäva utvecklingen. Nu ska sexåringar tydligen punktmarkeras. Det blir sjukt dyra lösningar i stället för att låta skolan och förskolan behålla dessa pengar för att kunna erbjuda små barngrupper/klasser och utbildad personal, och inte skicka dem vidare till multinationella riskkapitalbolag som vinster. Vilket skämt är inte hela det svenska skolsystemet?

Vi har en kulturminister som ogillar kultur och en klimatminister som fått Sverige att backa in i framtiden genom höjda utsläpp. Idag är det första april och vi kan låtsas att allt bara är ett väldigt dåligt skämt, men det är knappast ett skämt som får en att skratta.

I varje lågkonjunktur finns en grupp som drabbas först och hårdast. Det är ofta de unga som är nya på arbetsmarknaden som drabbas hårdast.

För unga är det första jobbet inte bara ett jobb. Det är inträdesbiljetten till vuxenlivet. Det innebär att en hel generation nu riskerar att få en sämre start i arbetslivet, när risken för en lågkonjunktur ökar. Det första jobbet är sällan det mest kvalificerade. Men det är ofta det viktigaste.

Därför är det rätt att sänka kostnaderna för att anställa unga. Från den 1 april sänks arbetsgivaravgiften för unga mellan 19 och 23 år med en tredjedel. För det lilla företaget kan det vara avgörande. Skillnaden mellan att våga anställa, eller låta bli.

Kritiken mot sådana reformer brukar vara förutsägbar: de anses dyra, trubbiga eller ineffektiva. I vissa fall finns fog för invändningarna. Men alternativet – att låta en generation unga vänta på bättre tider – är svårare att försvara.

De senaste årens ekonomiska politik har i viss mån rört sig i rätt riktning för att stärka arbetslinjen: sänkta kostnader för företagande, skatteförändringar som ökar drivkrafterna att arbeta och reformer som stärker hushållens ekonomi. Effekterna ska inte överdrivas. Men i en osäker tid kan marginaler vara avgörande.

Sänkta arbetsgivaravgifter för unga gör skillnad, både för viljan att arbeta och för företagens möjligheter att växa. Men viktigast av allt: det öppnar dörrar för unga.

Sverige behöver inte fler som fastnar i bidragssystem. Sverige behöver fler som går till jobbet.

Den 1 juni 2026 försvinner ett av de mest absurda kraven i svensk alkoholpolitik. Det så kallade matkravet skrotas. Restauranger, barer och caféer ska inte längre tvingas servera lagad mat eller ha ett fullskaligt kök för att få servera alkohol.

Det är på tiden.

Regeln har länge varit ett exempel på hur välmenande moralism blivit dyr byråkrati. Som om en tallrik lasagne automatiskt gjorde alkoholservering tryggare. Resultatet har inte blivit mindre alkoholproblem, men däremot färre idéer, färre mötesplatser och högre kostnader för företagare.

När matkravet nu tas bort blir Sverige lite friare. Och faktiskt lite trevligare.

Förändringen öppnar för nya typer av mötesplatser: vinbarer, ölhak, små scener, kaféer och uteserveringar som kan leva utan att låtsas vara restauranger. Det gynnar stadsliv, kulturoch det stärker besöksnäringen.

Förenklingsrådet uppskattar att krognäringen kan spara upp till 3,9 miljarder kronor per år när kravet försvinner. Det är pengar som kan bli investeringar, jobb och liv i stadskärnor som annars riskerar att slockna tidigt på kvällen.

Men statliga regelförenklingar räcker inte. Även Norrtälje kommun måste göra sin del.

Ett konkret steg vore att helt slopa avgiften för uteserveringar evenemang på offentliga platser. För kommunen är intäkten marginell. För den enskilda krögaren kan den vara avgörande. Fler uteserveringar betyder mer liv, ökad trygghet och attraktivare stadsmiljöer. Det är en vinst för alla, utom möjligen för den reflexmässiga avgiftsivern.

Samma logik gäller kommunala tillsynsavgifter. Företag ska inte användas som kassakor. Avgifter ska spegla faktisk tillsyn, inte fungera som dolda skatter. Vill man ha ett starkt näringsliv måste man erbjuda rimliga och förutsägbara villkor.

I Norrtälje finns en stark företagaranda – över 17 procent av invånarna driver företag, långt över rikssnittet. Det är en enorm tillgång. Men den kräver rätt förutsättningar.

Hur många timmar vi arbetar är inte bara en fråga för varje individ, det handlar om större maktstrukturer. Åtta timmars arbetsdag är en arbetarseger som vunnits genom strejker, organisering och en okuvlig tro på att människan är mer än sin arbetskraft. När arbetarrörelsen drev igenom reformen 1919 handlade det om värdighet, och om tid för vila, familj och bildning. Högerpartierna har varit emot varje reform som inneburit mer frihet och återhämtning för arbetarna. Och så är läget även nu – samhället sägs krackelera om t ex sjuksköterskor tillåts arbeta en kvart mindre om dagen för samma lön.

Vi står inför en verklighet där antalet personer över 80 år kommer att öka kraftigt de närmaste tio åren. För att kunna erbjuda en god livskvalitet behöver välfärden både behålla och nyrekrytera personal. Att låta människor springa fortare och göra mer är inte lösningen. Att sänka kvaliteten för dem som är i behov av samhällets stöd är inte heller lösningen. Arbetare inom välfärden behöver fler kollegor och de behöver tillräcklig återhämtning. När befolkningen åldras måste resurser, utbildning och arbetskraft styras om. Färre unga ska försörja fler äldre, då krävs planering, inte slit och brandkårsutryckningar.

Friskfaktorer är avgörande: rimlig arbetsbelastning, inflytande över scheman, trygga anställningar, tillräckligt med kollegor och möjlighet till återhämtning. Heltid ska vara norm, men på hållbara villkor. I dag arbetar många kvinnor ofrivillig deltid i sjukvården och omsorgen. Det finns hela arbetsplatser där fler än hälften jobbar deltid. Inte för att de vill ha lägre lön och pension, utan för att de måste hålla. Kvinnor tar fortfarande ett större ansvar för hemmet och barnen, vilket också orsakar ett ohälsosamt dubbelarbete. Att erbjuda heltid med god arbetsmiljö är både en jämställdhetsreform och en rekryteringsstrategi.

Just nu pågår större projekt både i Region Stockholm, där 1400 anställda på sjukhusens operationsavdelningar omfattas av betalt återhämtningstid, och inom socialtjänsten i Norrtälje kommun där alla anställda som träffar invånarna i sitt dagliga arbete erbjuds ett kortare arbetstidsmått. Projektet i Region Stockholm är det största projektet på området och förväntas ge tillräckligt underlag för att kunna gå vidare med andra grupper. Det är helt i sin ordning att börja arbetstidsförkortningen i yrken som kräver mycket, både fysiskt och mentalt.

Arbetstid handlar ytterst om vilket samhälle vi vill ha. När LO nu kräver centrala förhandlingar om kortare arbetstid visar det att arbetstiden åter är en stridsfråga på riktigt. Arbetstid är en fråga om makt. När fler vågar utmana 40-timmarsnormen öppnas en möjlighet att bygga ett samhälle där vi delar på arbetet, stärker välfärden och sätter människans behov före marknadens krav.

Carl Eos erbjuder oss alla att få krama en Sverigedemokrat. Det tar emot måste jag säga. Och i Norrtälje har väl L och SD redan haft ett kramkalas som slutade i osämja? I Region Stockholm har moderaternas Kristofer Tamsons redan före jul sagt sig villig att öppna sin "sängkammardörr" för SD. Däremot är den stängd för mp, deklarerade han.

Det är ett "Vem tar vem?", som om allt vore någon TV-serie och inte alls handlar om vilket samhälle vi vill se i framtiden.

I ett system med flera olika partier är det naturligt att inget parti har egen majoritet och att det därför krävs samarbete och kompromisser. Det är ju någonting bra med det. Det är ju också bra att partierna kan ge en hint om vilka de kan tänka sig samarbeta med i god tid före valet. Men det är inte förrän efter valet vi har resultatet och vet vilka samarbeten som är möjliga för att bilda majoritet.

Eos skriver vidare om kramen mellan L och SD som något som kan uppstå när vi möter varandra i verkligheten och inte bara utgår från våra fördomar. I det verkliga mötet med andra människor raseras våra föreställningar. Jag kan hålla med Eos om detta. Just därför är det så viktigt att förtroendevalda finns i det vardagliga livet och inte stänger in sig i beslutens korridorer. Just därför vore det så viktigt att regeringen träffade fler av de ungdomar som idag hotas av utvisning av separation från sina familjer. Just därför är det så viktigt att regeringens företrädare träffar de familjer som idag arbetar inom vården, omsorgen och kollektivtrafiken, men tjänar för lite och därför hotas av utvisning. Just därför skulle mötet mellan statsministern och de barn som sitter inlåsta i Migrationsverkets förvar vara så väldigt betydelsefullt.

Det har gått fort för SD att gå från att betraktas som ett ovälkommet inslag i den svenska demokratin till att omfamnas av de som kallar sig liberaler. Detta trots att de öppet driver en politik som utpekar människor som inte har sitt ursprung sedan flera hundra år i den svenska myllan som "icke välkomna". Det började med att peka på invandrare som begick brott eller som kunde anklagas för "bristande vandel" till att handla om människor som inte kunde språket eller hade svårt att få ett arbete. Idag är det inte ens det som utgör grunden för att inte vara välkommen, idag räcker det med att du fyller 18 år.

Sveriges befolkning blir allt äldre och Norrtälje kommun går i täten för den utvecklingen. Vi kommer att ha ett gigantisk rekryteringsuppdrag om vi ska kunna erbjuda en äldreomsorg av någorlunda hög kvalitet. Idag är 53% av vårdbiträden och 37% av undersköterskorna i den kommunala omsorgen utrikesfödda. Inom regionernas vårdverksamhet är en knapp tredjedel av undersköterskorna utrikesfödda. Detta är grupper som kan hotas av utvisning p g a för låg lön. Sen tillkommer specialistläkare 37% och tandläkare 46% som visserligen klarar inkomstspärren, men kanske kommer att känna sig manade att flytta då deras barn utvisas när de blir 18 år.

Tänk efter Sverige, kramas inte med kobran.

Min dotter har nyligen fyllt 20 år och fått erbjudande om en egen hyresrätt med en överkomlig hyra. Hurra, hurra, hurra! Det känns nästan som att vinna på lotteri.

Och det är just vad det har blivit. I dagens Sverige är en hyresrätt för unga inte en självklar start på vuxenlivet – utan en lyckträff.

Allt fler unga bor kvar hemma långt upp åldrarna. De stannar kvar i ungdomsåren utan att kunna försörja sig själva, hitta ett boende eller skaffa familj. Arbetslösheten spelar stor roll, men en verklig bromskloss är också bristen på hyresrätter med hyror som går att betala när man just lämnat skolan. Det finns många faktorer som bidrar till att hyrorna rusar och de faktorerna kan politiker på olika nivåer påverka.

De första tio åren efter att jag flyttade hemifrån bodde jag på åtta olika adresser. Unga liv är rörliga. Man jobbar ett tag, pluggar ett år, flyttar ihop, flyttar isär. Då behövs ett boende som är lika flexibelt som livet självt. Det behövs att man inte vid varje flytt gör en vinst eller en förlust, som det är om man skulle ha råd att köpa en bostadsrätt. Där blir det egentligen bara banken som blir vinnare i slutänden.

Min dotter hade tur. Hon har ett jobb efter studenten i vår – hon har föräldrar som kan fungera som borgenärer. Alla har inte den möjligheten.

De föräldrar som köper en bostadsrätt åt sina barn framställs ofta som kloka och förutseende. Men framför allt är de rika. I en låginkomstkommun som Norrtälje är det långt ifrån alla som kan köpa en lägenhet till sina barn. För de flesta räcker pengarna knappt till det egna bolånet eller höga hyrorna, räntorna och elräkningarna.

Att flytta hemifrån ska inte vara ett klassprivilegium.

Staten måste ta ett större ansvar för bostadsbyggandet. Stöd och lån behöver stärkas, och ett statligt byggbolag med uppdrag att bygga hyresrätter med rimliga hyror vore ett rimligt steg. Samtidigt måste kommuner – även Norrtälje – arbeta mer aktivt för att få fram bostäder som vanligt folk har råd med. Möjligheten att hyra sin bostad måste finnas i tätorterna, men också på landsbygden och öarna. Det finns kommuner som gjort lyckade satsningar på att skapa billiga hyresrätter och vi måste kunna ta till oss av goda idéer. Vi lever i tider då allt har blivit dyrt i samhället, låt alla nivåer gå samman och frysa hyrorna så att det blir möjligt att leva utan en årslön på banken. Antalet vräkningar ökar för varje år och 2025 vräktes 824 barn, ofta till följd av att föräldrarna inte hade möjlighet att betala de höga hyrorna.

Vi säger ofta att vi vill att fler unga ska bo och arbeta här. Då måste de också ha någonstans att bo. Att få en hyresrätt med rimlig hyra ska inte kännas som att vinna på lotteri. Det ska vara början på vuxenlivet och ett alternativ genom hela livet.