En av de absolut viktigast frågorna inför nästa mandatperiod är att förbättra arbetsmiljön för de anställda i äldreomsorgen. Här har vi en grupp, företrädelsevis kvinnor, som arbetar långa pass, som gör sina behov i skogen och äter en macka till lunch i bilen. Och kvitterar ut en låg lön. Här har vi en grupp som skriker efter kompetenta kollegor som är utbildade för att bemöta dementa, som har den fysiska styrkan att hjälpa en rörelsehindrad i duschen och som snabbt klarar av att prioritera mellan olika individers behov. Och med änglars tålamod lyssna till synpunkter från både brukare och anhöriga under stressade arbetspass. Anställda i äldreomsorgen behöver fler kollegor, tid för återhämtning, trygga anställningar, fortbildning och högre lön.

Allt fler lever allt längre och behöver mer stöd för en god livskvalitet på äldre dagar. Vi måste kunna erbjuda anställda inom äldreomsorgen en arbetsmiljö som gör det möjligt att stanna kvar i yrket och att kunna rekrytera nya kollegor. Äldreomsorgen har allt för länge varit utsatt för effektiviseringsexperiment, just nu behöver vi satsa bara för att kunna hålla samma nivå på kvalitet som idag. Det går inte att springa fortare, de effektiviseringar som görs måste leda till att de anställda får mer tid med brukarna och mer återhämtning.

Samtidigt som antalet äldre ökar så minskar antalet barn och detta ger stora effekter på förskola och skola. Men kanske inte de effekter man hade kunnat hoppas på. Visst borde det väl vara möjligt att se slutet på en lång period av stora barngrupper, kort om personal och obefintlig planeringstid när nu barnkullarna går ner? Borde det inte automatiskt leda till mindre barngrupper och skolklasser? Nej, så fungerar inte marknadssystemet. I stället får verksamheterna mindre pengar för att betala ökade hyror och högre lönekostnader. En orimlig situation, men om det inte går att ändra ersättningssystemen så kommer ett lägre barnafödande ofrånkomligen att leda till nedlagda förskolor och skolor, uppsagd personal och större barngrupper. Och lägre kvalitet. När kommunala förskolor tvingas stänga och den privata andelen blir allt större, minskar också andelen utbildade förskollärare i förskolan.

Förra veckan var det kommunal debattpremiär inför valet i september. Debatten hölls, som tur var för medverkande politiker, i Edsbro. Edsbro är en ort där underlaget för förskola och skola fortfarande ser bra ut och det finns inget som pekar på nedläggningar den närmsta mandatperioden. Tvärtom finns det goda möjligheter för Edsbro att växa som ort. Och då är det så klart kul att som politiker kunna looooova att förskola och skola får vara kvar.

Även om vi skulle krympa välfärden till det som anses absolut mest nödvändigt, även om vi skulle radera fria lovaktiviteter, frukt i skolan, avgiftsfri kulturskola, fritidshem och fritidsgårdar, bibliotek, avgiftsfria utställningslokaler och mycket annat så kommer kostnaderna att stiga i takt med att vi blir äldre. Vi kan välja att ta kostnaderna gemensamt eller att var och en betalar för sin utbildning, sin fritid, sin vård och omsorg.

Jag skulle vilja hävda att alla partier som är helt främmande för att höja skatten, de förordar det senare. Om de menar allvar med att de vill ha små skolklasser, utbildade lärare och en äldreomsorg med god, lagad mat och tillräckligt med personal, då måste de finansiera det. Och när t ex Robert Beronius tycker att det är ett bra läge att sänka skatten i Norrtälje kommun, så innebär det antingen att ytterligare avgifter kommer att läggas över på enskilda individer eller att kvaliteten sänks.

I jämförelse med många andra länder kan Sverige beskrivas som ett land där välfärden är nästan gratis. Vård, skola och omsorg finansieras gemensamt via skatten, och ingen ska behöva avstå från läkare, utbildning eller stöd på grund av plånboken. Det är en modell som har byggt både trygghet och tillit och som länge varit en självklar del av den svenska samhällskontraktet.

För att invånarna fortsatt ska känna trygghet och tillit till skattesystemet krävs att samhällskontraktet hålls i alla led. Oseriösa aktörer som tar sig in på de kvasimarknader som skapats inom välfärdens olika områden, och utnyttjar systemen för egen vinning orsakar minskad tillit till systemet. Politiker som inte sätter ner foten gentemot dessa och skyddar t ex hälso- och sjukvårdslagens första paragraf att den med störst behov är den som ska får vård först, utan i stället tillåter försäkringslösningar åsidosätter lagen, är ytterligare en orsak till att systemet ifrågasätts.

Parallellt med de förändringar som beskrivits inom välfärden blir allt fler delar av vardagen dyrare. Hyror och elpriser stiger i en takt som många hushåll har svårt att hänga med i. Matpriserna har ökat kraftigt de senaste åren och pressar både barnfamiljer och pensionärer.

Högkostnadsskyddet för mediciner höjs, vilket innebär den sjuke får betala mer ur egen ficka innan skyddet träder in. Avgiftsfri tandvård för unga tas bort, vilket flyttar kostnader från det gemensamma till individen, ofta i en ålder då ekonomin redan är ansträngd.

Motståndet mot höjda skatter och minskade överskottsmål är starkt bland de politiska partierna, inte minst i Norrtälje kommun.  Även bland gemene hen kan det framstå som att höga skatter är det värsta som kan hända befolkningen. Alternativet är tyvärr att egenavgifterna kommer att behöva höjas inom förskola, fritids och äldreomsorg. Det må handla om olika enskilda reformer var för sig, men tillsammans pekar de i en tydlig riktning: fler kostnader läggs på den enskilde. Det slår hårt mot enskilda invånare i en låginkomst-kommun som Norrtälje som dessutom har en stor andel äldre.

Poängen med ett skattefinansierat system är att kostnader ska bäras gemensamt, för att skapa jämlikhet och förutsägbarhet. Skatteinstrumentet ska användas så det gynnar invånarnas bästa. Idag ges subventioner för den som  äger sitt boende genom ränteavdrag och ROT eller den som har råd att ta in städhjälp via RUT. Resurser läggs på den som har råd i stället för på den som har behov av städhjälp via hemtjänsten. När avgifter smyger sig in och höjs bit för bit riskerar principen om att behoven ska styra att urholkas.

Om välfärden ska fortsätta vara en bärande idé kan den inte samtidigt bli alltmer avgiftsbelagd i praktiken. ”Gratis (nästan)” eller att solidariskt dela på kostnader är inget politiskt prestigeprojekt. Det handlar om en vilja att skapa ett jämlikt samhälle.

Ofta när vi läser om Norrtäljemodellen handlar det om ekonomiska underskott. Är sjukvård och omsorg i Norrtälje kommun osedvanligt kostsam? Eller är den rent av väldigt billig?

I år fyller Norrtäljemodellen 20 år. Norrtäljemodellen är en unik samarbetsmodell som integrerar allt från akutsjukvård till äldreomsorg och LSS. Detta är idag organiserat som ett kommunalförbund (KSON) som beställer vård och omsorg, och ett vårdbolag (Tiohundra AB) som är huvudutförare av vård och omsorg i kommunen, men bolaget konkurrerar även med privata vård- och omsorgsaktörer.

Kommunalförbundet styrs av Region Stockholm och Norrtälje kommun, som båda har lika många ledamöter i den politiska direktionen. Tiohundra AB ägs till 100% av kommunalförbundet.

Den direkta och tydliga anledningen till att Norrtäljemodellen startades var hotet om nedläggning av Norrtälje sjukhus som akutsjukhus av besparingsskäl. Men redan långt innan det fanns ett missnöje lokalt med att man centralt i Stockholm inte förstod vårdutmaningarna i en geografiskt stor kommun med äldre befolkning som Norrtälje var redan då. Det fanns en övertygelse bland anställda och bland lokala politiker att vi har lösningar som kan rädda kvar vården i Norrtälje.

När Norrtäljemodellen sjösattes i januari 2006 var det med löften om att samordningen mellan vård och omsorgsformer skulle spara in de 20 mkr årligen som det var tänkt att spara in på att stänga akutmottagningen. Och här är roten till 20 år av underfinansiering.

Region Stockholm har mellan 2006-2022 styrts av Moderaterna. Norrtäljemodellen har år efter år gått med underskott. Resurser har tillskjutits i efterskott, men ingen har egentligen tagit sig tid att undersöka vad underskotten härrör i. I stället har KSON hängts ut som en politisk nivå som inte klarar sitt ekonomiska uppdrag. Men trots ständiga besparingar har det aldrig framkommit några klagomål på verksamhetsuppfyllelsen. Tvärtom är patienter och brukare i Norrtälje kommun nöjda med allt från hemtjänst till sjukhusvård. Något som antagligen under åren bekräftat att modellen är ett osedvanligt bra besparingsprojekt.

Norrtälje sjukhus är det billigaste akutsjukhuset i landet, vården är per invånare är toppfem på billighetslistan i regionen. Kostnaden för omsorgen är också jämförelsevis låg.

Under den senaste mandatperioden har det börjat hända saker, även om det går långsamt. En ny modell för fördelning av statsbidrag som grundas på faktiska behov har tagits fram och KSON har fått möjlighet att presentera sina behov inför beslut om medlemsbidrag hos de båda medlemmarna. Med kommunen finns nu ett tätare samarbete på plats och det är viktigt att det också kommer till stånd med regionens högsta ledning, där styrningen fortfarande är otydlig.

Norrtäljeborna har länge fått en billigare vård än resten av regionen, demografin till trots, vårdgivare i kommunen har fått lägre ersättning än vårdgivare i resten av regionen. Det beror inte på att KSON inte kan klara det ekonomiska uppdraget. Enligt en färsk revisionsrapport är det, tvärtom, KSON som varit pådrivande och sett till att viktiga ärenden lyfts till regionfullmäktige, trots att det borde vara regionsstyrelsens ansvar. Nu måste båda medlemmarna ta sitt ansvar och den långvariga underfinansieringen av verksamheten under 16 år av högerstyre brytas en gång för alla.

Vatten är livsviktigt. Ändå riskerar Norrtäljes hushåll att drabbas av rekordhöga VA-avgifter samtidigt som infrastrukturen för vatten och avlopp skriker efter investeringar. Stigande underhållskostnader, striktare reningskrav, PFAS-problem och behov av läkemedelsrening gör att varje kommun står inför stora utmaningar.

Behovet av investeringar är enormt. Svenskt Vatten bedömer att investeringstakten måste öka med över 40 procent jämfört med dagens nivå. Eftersom kommunernas bokförda värden på VA-infrastruktur är låga, måste stora lån tas för att säkra framtiden. Redan 2040 väntas 70 procent av VA-avgiften gå till kapital­kostnader.

Om kommunerna ska finansiera detta ensidigt via taxor riskerar hushållen att drabbas hårt, samtidigt som nödvändig modernisering och klimatanpassning fördröjs. Dagens system är också djupt orättvist: VA-taxor kan skilja med upp till 500 procent mellan kommuner i samma län. Det är inte rimligt och riskerar att öka skillnader mellan stad och land.

Lösningen är enkel men kräver politiskt mod: staten måste ta huvudansvaret för upprustning, kommunerna investera i eftersatt underhåll, och hushållen fortsätta betala för drift och förbrukning. Endast då blir vattenförsörjningen säker, rättvis och långsiktigt hållbar.

En annan orättvisa sticker ut: VA-avgifterna belastas med 25 procent moms, medan en flaska vatten i butik i dag har 6 procent. Dricksvatten klassas som livsmedel. Ändå beskattas vatten från kranen nästan fyra gånger högre. Staten tjänar stora pengar på denna moms, vilket gör det rimligt att den också tar större ansvar för finansieringen av infrastrukturen.

Vi hör också rapporter om hur hushåll tvångsansluts till kommunalt VA och får betala anslutningsavgifter på långt över 500 000 kronor. Minst 100 000 kronor av detta är moms.

Det är hög tid att staten tar sitt ansvar.

Idag är det första april. En dag då vi förväntas skratta åt påhittade nyheter och dåliga skämt. Problemet är bara att många politiska beslut låter precis som dåliga skämt, fast de är på fullt allvar.

Som att skatten sänks i retoriken för att “stärka hushållen”.  Samtidigt ökar kostnaderna där de känns som mest: högre egenavgifter för mediciner, dyrare tandvård, stigande elpriser och en matnota som skenar. För många överträffas skattesänkningen av ökade utgifter. Kvar blir ett system där det framför allt är de med riktigt höga inkomster som har råd att göra avdrag och faktiskt vinna på förändringarna.

Eller kraven på välfärden; att vård, skola och omsorg ska leverera mer, bli mer tillgängliga och hålla högre kvalitet. Samtidigt som stadsbidragen minskar, kommuner och regioner förbjuds att höja skatten, ekonomin pressas och personalen springer allt fortare. Ständiga effektiviseringar med mindre tid, fler patienter, större barngrupper och ökat personligt ansvar på den redan högt belastade personalen.

Och mitt i ett läge där vården och omsorgen skriker efter folk, fattas beslut som gör att anställda inom vård och omsorg riskerar utvisning. Människor som utbildat sig, lärt sig språket och fyller hålen i systemet. Det låter väldigt mycket som ett aprilskämt: att först larma om personalbrist och sedan skicka i väg dem som faktiskt får verksamheten att fungera.

Samma motsägelsefulla logik går igen på andra områden. Tonåringar som vuxit upp i Sverige, som gått i skola och har sin familj och hela sitt sociala liv här, riskerar utvisning till länder där de inte känner någon. Det svenska skattekollektivet har betalat deras utbildning, och när de är redo att ge tillbaka, skickas de härifrån.

Listan på politik som vi önskar vore ett aprilskämt kan göras lång. Unga vuxna utvisas och barn ska sättas i fängelse, samtidigt som skolorna fortsätter verka på en marknad där störst klasser med färst utbildade lärare ger mest klirr i kassan. Utredning på utredning dömer ut systemet, men inflytelserika lobbyister stoppar effektivt alla förslag för att stäva utvecklingen. Nu ska sexåringar tydligen punktmarkeras. Det blir sjukt dyra lösningar i stället för att låta skolan och förskolan behålla dessa pengar för att kunna erbjuda små barngrupper/klasser och utbildad personal, och inte skicka dem vidare till multinationella riskkapitalbolag som vinster. Vilket skämt är inte hela det svenska skolsystemet?

Vi har en kulturminister som ogillar kultur och en klimatminister som fått Sverige att backa in i framtiden genom höjda utsläpp. Idag är det första april och vi kan låtsas att allt bara är ett väldigt dåligt skämt, men det är knappast ett skämt som får en att skratta.

För många hushåll är det inte längre en självklarhet att få ekonomin att gå ihop. Just därför halveras momsen på livsmedel från den 1 april, från 12 till 6 procent, ett beslut av SD och Tidöregeringen för att stärka hushållens ekonomi här och nu.

För en barnfamilj innebär det i genomsnitt cirka 6 500 kronor mindre i matkostnader per år. För två pensionärer handlar det om ungefär 4 400 kronor. Det är inte symboliska belopp, det är pengar som märks i vardagen.

Samtidigt lever vi i en tid av stor osäkerhet. Geopolitiska spänningar och en orolig omvärld påverkar energipriser, transporter och i förlängningen också matpriser. Det innebär att vissa priser kan fortsätta uppåt, oavsett vad vi gör nationellt.

Men just därför är det viktigt att göra det som faktiskt går. Jag kan i ärlighetens namn inte förstå kritikerna som menar att det inte är någon idé eftersom priser ändå kan öka. Ja, just därför.

Vi kan inte påverka globala konflikter, men vi kan fatta beslut som dämpar effekterna för svenska hushåll. Sänkt matmoms är ett sådant beslut.

Och det är inte det enda.

Tidöregeringen har redan sänkt reduktionsplikten till EU:s miniminivå, vilket bidragit till lägre drivmedelspriser. Skatten på drivmedel har sänkts i flera steg. Skatten på arbete och pension har sänkts, och tandvården för äldre 67+ har blivit avsevärt billigare.

Sänkt matmoms är nästa steg i samma riktning: att pressa tillbaka kostnaderna där det är möjligt och att sätta svenska hushåll först.

Här blir skillnaden i politiska vägval uppenbar.

Miljöpartiet och delar av vänstern har i stället velat höja reduktionsplikten. I ett läge där omvärlden redan driver upp priser hade det inneburit ytterligare kostnadsökningar för hushåll och företag. Vi hade då haft både externa kostnadschocker och politiskt drivna prishöjningar ovanpå det. Det är också risken om Socialdemokraterna, tillsammans med den rödgrön röran, återfår makten efter valet 2026.

Vi har valt en annan väg, att dämpa kostnadsutvecklingen där vi kan, i stället för att förstärka den.

För att säkerställa att momssänkningen också får effekt i praktiken har regeringen tillsatt en matpriskommission. Den ska följa prisutvecklingen och bidra till transparens, så att skattesänkningen faktiskt når konsumenterna. För skattesänkningar ska inte bli ökade vinster för matjättarna, utan de ska märkas i plånboken.

Vi ser redan nu hur butiker runt om i landet, även här i vår kommun, har börjat sänka matpriserna. I exempelvis Norrtälje, Rimbo och på Väddö har butiker arbetat intensivt de senaste veckorna för att märka om och ställa om inför påsken. Det visar att reformen får genomslag.

Momssänkningen gäller dessutom till och med 2027. Det innebär att effekten inte bara är tillfällig, utan kan bidra till att hålla tillbaka kostnader över tid.

I en osäker omvärld blir politikens uppgift tydligare än någonsin:

Att ta ansvar för det som faktiskt går att påverka.
Att göra livet lite mer ekonomiskt hanterbart för vanliga människor.

Det är inte symbolpolitik.

Det är ansvar.

Den 1 juni 2026 försvinner ett av de mest absurda kraven i svensk alkoholpolitik. Det så kallade matkravet skrotas. Restauranger, barer och caféer ska inte längre tvingas servera lagad mat eller ha ett fullskaligt kök för att få servera alkohol.

Det är på tiden.

Regeln har länge varit ett exempel på hur välmenande moralism blivit dyr byråkrati. Som om en tallrik lasagne automatiskt gjorde alkoholservering tryggare. Resultatet har inte blivit mindre alkoholproblem, men däremot färre idéer, färre mötesplatser och högre kostnader för företagare.

När matkravet nu tas bort blir Sverige lite friare. Och faktiskt lite trevligare.

Förändringen öppnar för nya typer av mötesplatser: vinbarer, ölhak, små scener, kaféer och uteserveringar som kan leva utan att låtsas vara restauranger. Det gynnar stadsliv, kulturoch det stärker besöksnäringen.

Förenklingsrådet uppskattar att krognäringen kan spara upp till 3,9 miljarder kronor per år när kravet försvinner. Det är pengar som kan bli investeringar, jobb och liv i stadskärnor som annars riskerar att slockna tidigt på kvällen.

Men statliga regelförenklingar räcker inte. Även Norrtälje kommun måste göra sin del.

Ett konkret steg vore att helt slopa avgiften för uteserveringar evenemang på offentliga platser. För kommunen är intäkten marginell. För den enskilda krögaren kan den vara avgörande. Fler uteserveringar betyder mer liv, ökad trygghet och attraktivare stadsmiljöer. Det är en vinst för alla, utom möjligen för den reflexmässiga avgiftsivern.

Samma logik gäller kommunala tillsynsavgifter. Företag ska inte användas som kassakor. Avgifter ska spegla faktisk tillsyn, inte fungera som dolda skatter. Vill man ha ett starkt näringsliv måste man erbjuda rimliga och förutsägbara villkor.

I Norrtälje finns en stark företagaranda – över 17 procent av invånarna driver företag, långt över rikssnittet. Det är en enorm tillgång. Men den kräver rätt förutsättningar.

Barnafödandet i Sverige är nu det lägsta som någonsin uppmätts. Det märks också i Norrtälje. Förskolor har stängt. Fler riskerar att följa efter. 

Enligt prognoser från Sveriges Kommuner och Regioner kan mer än var tionde förskola i landet behöva avvecklas till 2027.  Det kommer väcka debatt – och gör det redan. Men alltför ofta handlar diskussionen mer om konsekvenserna är orsakerna.

Förskolor stängs inte i ett vakuum. De stängs för att barnen inte finns där. Det är vad debatten borde handla om.

Varför människor väljer att skaffa färre barn, eller inga alls, är i grunden högst individuellt. Men det är svårt att bortse från de större samhällsförändringar som påverkar besluten. En mer pessimistisk syn på framtiden, en känsla av otrygghet och en osäker privatekonomi är faktorer som sannolikt bidrar till de historiskt låga födelsetalen.

När man lyssnar på unga vuxna återkommer samma bild. Ekonomin känns osäker. Bostaden är för dyr, för liten eller för tillfällig. Arbetslivet upplevs som otryggt och svårt att planera kring. I det sammanhanget framstår föräldraskap inte som ett självklart nästa steg, Att vänta blir ett rationellt val.

Om utvecklingen ska vändas krävs politiska åtgärder som ger människor större ekonomisk frihet och trygghet. Det handlar om lägre skatter och avgifter för unga vuxna och småbarnsfamiljer, så att mer pengar blir kvar i plånboken. Det handlar också om bättre möjligheter att äga sin bostad. När inträdet på bostadsmarknaden skjuts allt längre upp i åldrarna skjuts också familjebildningen upp.

Men det handlar inte bara om pengar. Det offentliga samtalet är i dag mättat av kriser. De domedagspolitiker som utmålar en mörk framtid göra barnafödandet en stor otjänst. Vem vill skaffa barn i en värld som kommer gå under av klimatproblem, kriminalitet, krig och invandring?

Bristen på barn har fått en del politiker att helt tappa förståndet. Till exempel Jörgen Kärrman (SD) som föreslagit en så kallad “nej-skatt” för kvinnor. Alltså att barnlösa kvinnor ska betala en straffskatt. Ett annat förslag är straffskatt på preventivmedel. Båda förslagen rent kvinnofientliga.

Det är lätt att skratta bort enstaka Sverigedemokraters försök att vrida klockan tillbaka, men Sverigedemokraterna är tydliga med sin samhällssyn.

De vill se ett Sverige där kvinnors liv ser annorlunda ut än i dag. Där familjebildning formas av politiska pekpinnar snarare än av människors egna val. Där staten lägger sig i beslut som borde vara djupt personliga.

Straffskatter och politisk kontroll kommer inte få fler barn att födas. Mer frihet, tryggare ekonomi och bättre möjligheter att bygga ett liv kan däremot göra det.

Lösningarna är därför varken moraliserande eller auktoritära. De är liberala. 

En ny modell för elnätsavgiften införs från 1 april 2026 och innebär att avgiften i högre grad baseras på hur mycket el som används samtidigt. Det meddelar Norrtälje Energi.

Bakgrunden till förändringen är nya nationella regler som kräver att alla elnätsföretag i Sverige senast 1 januari 2027 ska införa effektavgifter. Syftet är att elnätet ska användas mer effektivt och att elanvändningen sprids över dygnet.

Den nya avgiftsmodellen gäller endast elnätsavgiften, det vill säga kostnaden för att få elen transporterad hem, och påverkar inte priset på själva elen.

När många använder mycket el samtidigt uppstår trängsel i elledningarna.

Genom att sprida elanvändningen över dygnet kan kunderna påverka sin kostnad.

Norrtälje Energi väljer att införa modellen tidigare än lagkravet, för att kunderna ska hinna vänja sig innan nästa vinter då effektkostnaden ofta är högre.

VA- och avfallstaxor, landsbygdsutveckling, integration och ett markanvisningsavtal för en ny kriminalvårdsanstalt i Sika hör till de ärenden som kommunfullmäktige i Norrtälje ska ta ställning till den 15 december.

När Norrtälje kommunfullmäktige sammanträder på måndagen väntar beslut i flera frågor som rör både avgifter och långsiktig utveckling i kommunen.

Ett av ärendena gäller nya taxor för vatten, avlopp och avfall som föreslås börja gälla från den 1 januari 2026.

För VA-taxan föreslås den rörliga avgiften höjas med 3 procent, medan den fasta avgiften lämnas oförändrad.

Samtidigt föreslås sänkta avgifter för större lagerbyggnader och justeringar som ska göra taxan mer rättvis och ge fastighetsägare möjlighet att påverka kostnaden genom sin vattenförbrukning.

När det gäller avfallstaxan föreslås samtliga avgifter höjas med 9 procent, bland annat till följd av ökade krav på fastighetsnära insamling av förpackningar och ombyggnationer av återvinningscentraler.

Fullmäktige ska även ta ställning till en ny platsutvecklingsstrategi för landsbygds- och skärgårdsutveckling.

Ett annat ärende gäller en reviderad integrationsstrategi. Den uppdaterade strategin ska fungera som ett övergripande stöd för kommunens integrationsarbete med fokus på rättigheter och inkludering.

Om fullmäktige antar den nya strategin upphör den tidigare från 2021 att gälla.

På dagordningen finns även ett markanvisningsavtal kopplat till planerna på en ny kriminalvårdsanstalt i Sika.

Avtalet innebär att Kriminalvården under en tvåårsperiod, med möjlighet till förlängning, får utreda och utveckla ett markområde i samarbete med kommunen.

Ett godkännande av avtalet ger Kriminalvården möjlighet att gå vidare med planerna på en ny anstalt i området.

Sammanträdet börjar klockan 17.30.