Tusentals äldre drabbas årligen av bältros. Folkhälsomyndigheten rekommenderar att alla äldre vaccinerar sig, men många med låga pensioner har inte råd. Samtidigt anser FHM inte att staten bör subventionera bältrosvaccin eftersom sjukdomen inte uppfyller myndighetens kriterium om smittsamhet.

Det nya bältrosvaccinet ger ett effektivt skydd på över 90 procent och rekommenderas till personer över 50 år samt till vuxna med nedsatt immunförsvar. Regionerna gick därför samman för att förhandla fram ett bättre pris för att kunna erbjuda personer med nedsatt immunförsvar gratis vaccin. De lyckades dock inte få ner priset och därav avråder regionernas expertråd, NT-rådet, från att införa subventioner (Nej till subvention av effektivt bältrosvaccin - LäkemedelsVärlden). Det är beklagligt att läkemedelsföretaget inte kunnat sänka priset då vaccinet minskar risken för både sjukdomen och den långvariga, svåra nervsmärta som bältros kan orsaka.

Att vaccinet inte är subventionerat av staten gör att den enskilde idag får betala cirka 5 000 kr för de två doser som behövs. Det är dyrt och gör att många med låga pensioner avstår från att vaccinera sig. Bältros är därmed, som så många andra hälsotillstånd, en klassfråga.

Pensionärsorganisationerna PRO och SPF har drivit en kampanj för att bältrosvaccin ska ingå i det kostnadsfria nationella vaccinationsprogrammet för äldre. Det är nödvändigt och bra att de gör det. Vänsterpartiet vill, som pensionärsorganisationerna, att bältrosvaccin ska ingå i det nationella vaccinationsprogrammet för äldre.

Bältros visar sig genom vätskefyllda blåsor på bålen, men kan också finnas på andra ställen på kroppen. Många som får bältros drabbas av långdragen nervsmärta. Andra generationens förstärkta bältrosvaccin erbjuder ett långsiktigt skydd mot bältros hos äldre. Nyare studier visar att vaccinet även tycks ge ett visst skydd mot att utveckla demens.

Av den anledningen har Österåkers kommun fattat ett beslut om att erbjuda alla 69+ invånare gratis vaccin mot bältros och nu pekar många på Österåker som en föregångskommun som andra kommuner borde ta efter. Det är dock inte så enkelt. Beslutet är överklagat med hänvisning till att detta är ett ansvar för regionerna, som ansvarar för hälso- och sjukvård. Det vi nu kan göra är att avvakta och se vad överklagan leder till.

I Österåkers kommun är kostnaden för gratis bältrosvaccin beräknad till 30 miljoner kronor första året. En snabbkalkylering ger att det i Norrtälje kommun skulle handla om ca 90 miljoner kronor. Detta måste sättas i proportion till andra kostnader hos Kommunalförbundet för sjukvård och omsorg i Norrtälje. Utan rejäla tillskott från de båda medlemmarna blir detta en övermäktig kostnad. Till exempel skulle en satsning på heltid som norm inom äldreomsorgen, något som facken och de anställda länge kämpat för, gå att genomföra för 70 miljoner kronor.

Frågan om subventionerat bältrosvaccin är en viktig folkhälsofråga. Här behöver staten ta ett ansvar för att förhindra svår och långvarig sjukdom, värk och sjukhusvård. Det är också en viktig klassfråga, där den med knapp ekonomi idag drabbas värre än den med tjockare plånbok.

Diskussionen om hur många timmar barn till föräldralediga, arbetslösa eller sjukskrivna ska få vara i förskolan är på tapeten igen och, som alltid, hamnar fokus på de vuxna. Behöver en arbetssökande verkligen trettio timmar i veckan? Varför ska en förälder som är hemma med ett spädbarn över huvud taget lämna sitt äldre barn på förskolan? Är det rimligt att den som är sjukskriven och kan fika med kompisar på stan har sitt barn på förskolan? Varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?

Frågorna ställs gång på gång och leder till stress hos alla föräldrar, inte bara de som är arbetslösa, föräldralediga eller sjukskrivna. Jag tänker på det som idag definieras som ”hämtatidigt-stress”. När jag arbetade på förskola i Vaxholm. Många familjer hade anställde barnflickor som hämtade barnen direkt efter mellanmålet. Inte sällan var barnflickorna nyanlända kvinnor utan pedagogisk utbildning. Tvärtom det perspektiv som menar att föräldrar överutnyttjar förskolan verkade det vara viktigt för de här föräldrarna att barnen fick kortare dagar på förskolan.

Det är dags att vi vänder på diskussionen; Förskolan är inte i första hand till för föräldrarna. Den är till för barnen. Kvaliteten i förskolan ska vara så hög att man frestas att överutnyttja den.

Förskolan är en av de viktigaste jämlikhetsreformer Sverige har genomfört. Där möter barn utbildade lärare, utvecklar sitt språk, lär sig samarbeta, lösa konflikter och bygga relationer. Där får barn möjlighet att växa tillsammans med andra barn, oavsett vilka förutsättningar de har hemma.

Det är därför det spelar roll att också barn till arbetslösa, sjukskrivna och föräldralediga får vara där. Inte för att vuxna ska få avlastning. Utan för att barn har rätt till en bra förskola.

Samtidigt går det inte att blunda för verkligheten. Norrtälje kommun diskuterar nu att återinföra rätt till trettio timmar i veckan för barn till föräldralediga. Det är i grunden ett välkommet förslag. Trettio timmar innebär att barnen får vara en del av verksamheten hela dagen, äta lunch tillsammans med sina kompisar och delta i den pedagogiska verksamheten utan att behöva hämtas mitt i.

Men reformer blir inte bra bara för att intentionen är god. Förskolan har varit hårt pressad under en längre tid och att nu barnantalet sjunker verkar inte innehålla några lättnader. Barngrupperna är på många håll för stora och blir större när förskollärare och barnskötare varslas och avdelningar stängs igen. Att erbjuda alla barn minst trettio timmar på förskolan kräver små barngrupper och utbildad personal under hela dagen.

Barn ska inte vistas i förskolan för att förvaras. De ska vara där för att utvecklas. Att erbjuda trettio timmar i stora grupper med ständigt nya vikarier riskerar att missa hela poängen.

När hämtatidigt-stressen får föräldrar med ekonomiska resurser att välja bort förskolan så snart de kan behöver vi våga ställa frågan om förskolan håller den kvalitet vi vill att den ska hålla. För en riktigt bra förskola är inte något man vill hämta från så tidigt som möjligt. Den är en plats där barn vill vara. Och där vuxna känner sig trygga med att låta dem vara.

Av den anledningen borde diskussionen inte börja med hur många timmar barn ska få vara i förskolan. Den borde börja med vilken förskola vi vill erbjuda dem. Först när vi har små barngrupper, utbildad personal och god kvalitet under hela dagen blir trettio timmar en verklig rättighet för barnen. Är erbjudandet om trettio timmar ett sätt att kunna behålla utbildad personal i förskolan trots vikande barnantal kan det vara intressant att titta på, men kvaliteten för barnen måste komma först.

En socialistisk förskolepolitik handlar inte om att erbjuda fler timmar till varje pris. Den handlar om att varje timme i förskolan ska vara värd något.

Genom tiderna har städer och byar ofta vuxit upp kring vatten, en å eller en flod går gärna genom samhället som en livsnerv. Vattnet har varit en nödvändig och självklar färdväg för att frakta timmer eller andra produkter. Vid vattnet har människor tvättat sina kläder, sina mattor och sig själva. På vattnet har båtar tagit människor ut för att fiska eller för att besöka andra platser.  Vattendragen som städer och byar har byggt upp kring har sannerligen varit livsnerven som gjort att samhällena överlevt.

I Norrtälje bodde de tyska och holländska smederna norr om ån medan de infödda fiskarna bodde längs södra å-sidan. Det finns berättelser om hur smederna rodde över ån för att träffa de svenska kvinnorna då de inhemska männen låg ute till havs och fiskade. Ån var bredare då och det gick att ta sig längre inåt landet genom att följa vattendragen.

När jag går längs Norrtäljeån idag finns flera skyltar som berättar om historiska platser och byggnader. Det är ett väldigt trevligt initiativ från Norrtälje kommun. Det finns också informationsskyltar om växt- och djurlivet i anslutning till ån, t ex vilka fiskar som lever i ån och fågellivet. På flera av träden längs ån sitter skyltar som visar vad trädet heter. Det är lärorikt och spännande.

Sen finns också det som ger ån en helt ny betydelse som livsnerv, och det är konsten. Det finns fotografier tryckta på soptunnorna och det finns en och annan permanent skulptur (bl a Nils Ferlin-bysten) längs med ån, men i ån finns också varje sommar konstverk som ingår i arrangemanget Konst i ån. Arrangemanget skapar alltid diskussioner och dispyter.  Det finns de som älskar det och det finns de som givit det namnet Skräp i ån och önskar att ån fick vara naturlig och vacker utan uppseendeväckande konstverk.

Grejen med konst är att det ska väcka känslor; harmoni, glädje, vrede, sorg – det spelar ingen roll, konst finns för att beröra dig. Konsten fyller en viktig funktion som livsnerv och den gör sig väldigt bra när den slingrar sig genom staden, tillgänglig för alla som passerar. Konsten blir en del av det som vi kallar stadens vardagsrum där invånare och besökare umgås och utsätts – utsätts för konst – kanske provokation.

Konst i ån är ett årligt återkommande arrangemang som, om det vore permanent, skulle kunna jämföras med konsten i Stockholms tunnelbana. Kulturdebatten från höger har under senare år trendat åt att all offentlig konst ska genomgå folkomröstningar. Det tycker jag är att underskatta de kunskaper som finns hos konstnärer och kulturvetare. Det skulle också ta udden av den provokation som konst bör kunna innehålla. Däremot saknar jag lite det projekt som tidigare fanns längs ån i Norrtälje på julinatta, då kravallstaket sattes upp längs ån och konstnärer och amatörer hängde ut sina alster till allmän beskådan. Det var roligt och gav en känsla av att konsten är möjlig för alla, både för att avnjuta och skapa.

Runt om i Roslagen ordnar konstnärer Öppet hus i sina ateljéer och verkstäder, t ex Konstnärer Nära den 31/7-2/8 http://tinyurl.com/33mntdsr. Konsten och kulturen är en livsnerv som ska göras tillgänglig för alla invånare. Konsten förlorar sin roll som livsnerv om den bara finns på dyra muséer med långa köer utanför, om den bara tillåts avnjutas av de som har de ekonomiska och sociala kapitalet.

Det finns få saker som provocerar människor mer än när det offentliga gör vardagen krångligare utan att leverera någon tydlig förbättring. Brandskyddskontrollerna i Norrtälje kommun är ett talande exempel på just detta. 

Sedan kommunen valde att ta över brandskyddskontrollerna i egen regi har sotning och brandskyddskontroll skiljts åt. Tidigare kunde båda momenten genomföras vid samma besök. Numera kommer sotaren vid ett tillfälle och räddningstjänsten vid ett annat.

På pappret kan det framstå som en mindre förändring. I verkligheten innebär det fler resor, mer administration och större besvär för fastighetsägare. För den som bor i skärgården kan det handla om långa transporter, förlorad arbetstid och ökade kostnader bara för att vara på plats när kommunen kommer.

Räddningstjänsten motiverar förändringen med att brandskyddskontroll är myndighetsutövning och därför bör hanteras separat. Det är ett resonemang som har en logik. Ingen ifrågasätter behovet av noggranna kontroller eller vikten av ett starkt brandskydd.

Men det är inte där problemet ligger. Frågan är inte om kontrollerna ska genomföras. Frågan är varför kommunen har valt en organisation som gör dem mer omständliga, dyrare och mindre effektiva.

När verksamheten togs över i kommunal regi var löftena högt ställda. Kvaliteten skulle höjas, rättssäkerheten stärkas och verksamheten bli mer effektiv. Det är ambitioner som de flesta kan ställa sig bakom.

Resultaten pekar tyvärr åt ett annat håll. Sedan övertagandet har genomförandegraden för brandskyddskontroller minskat. Färre kontroller genomförs i tid, samtidigt som risken ökar för att lagstadgade kontrollintervall inte hålls. Det är svårt att beskriva det som en framgång.

Inte heller ekonomiskt har reformen levt upp till förväntningarna. Inför övertagandet talades det om lägre kostnader. Någon sådan utveckling har inte blivit verklighet. Tvärtom ligger taxorna för brandskyddskontroll i Norrtälje på en nivå som är betydligt högre än i flera jämförbara kommuner, däribland Värmdö.

Det är en utveckling som borde oroa fler än dem som väntar på nästa brandskyddskontroll. För i grunden handlar frågan om något större: hur kommunens resurser används.

När en reform leder till högre kostnader, mer administration och sämre resultat finns det anledning att ompröva den. Prestigen får aldrig bli viktigare än verkligheten.

Norrtälje kommun bör därför se över dagens modell och återinföra möjligheten att samordna sotning och brandskyddskontroll där det är praktiskt möjligt. Det skulle minska krånglet för invånarna, använda skattemedlen mer ansvarsfullt och samtidigt säkerställa att fler kontroller faktiskt genomförs.

Det är därför bra att Liberalerna nu driver denna fråga.

En rapport från Rädda Barnen visar att barnfattigdomen i Sverige ökar, och att allt fler barn växer upp i hushåll där pengarna inte räcker till. Barnfamiljernas ekonomi har urholkats när samhällets stöd inte har hängt med. I Norrtälje kommun handlar det om nästan 1 500 barn. Enligt SCB blir gruppen som inte har råd att åka på en veckas semester större, och värst är det för ensamstående arbetarkvinnor där hela 39 % inte har råd att åka på en veckas semester per år.

Barn väljer inte sina uppväxtvillkor. De kan inte påverka om en förälder blir arbetslös, sjukskriven eller tvingas leva på en låg inkomst. Därför kan inte heller deras möjligheter i livet få avgöras av just det. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet måste se till att alla barn får en trygg uppväxt – oavsett föräldrarnas ekonomi.

Inför sommaren är det många familjer som inte har några planer alls. Region Stockholms beslut om gratis kollektivtrafik för barn och unga under loven underlättar en del. Norrtälje kommuns satsning på Aktivitetsbanken och det avgiftsfria Mitt Sommarlov gör också skillnad. Men för många familjer räcker det inte. Hindren är ofta små för den som har pengar, men stora för den som saknar dem. Bussen går inte dit aktiviteten finns eller matsäcken kostar pengar.

Barnafödandet är det lägsta på decennier och att skaffa barn är för många ett stort ekonomiskt risktagande. En paradox är att när det föds färre barn sker samtidigt på många håll nedskärningar i förskola och skola som gör att barngrupperna blir större. I Norrtälje har dock Mittenkoalitionen, tillsammans med Vänsterpartiet, lagt ett uppdrag att ta fram en handlingsplan för hur de allra största barngrupperna i förskolan ska bli mindre med bibehållen lärartäthet. Förskolan och skolan har ett tydligt kompensatoriskt uppdrag och ska bidra till att jämlika förutsättningar för varje barn. Därför är satsningar på små grupper och utbildad personal oerhört betydelsefulla för barns framtida möjligheter.

Men familjen är också viktig. Det är viktigt att familjen, hur den än ser ut, har möjlighet ge sina barn goda förutsättningar. Partierna har insett detta och flera partier lanserade därför under Almedalsveckan olika vallöften riktade direkt till familjerna. Kristdemokraterna vill höja barnbidraget till 2 000 kronor i månaden. Det är dock värt att minnas att partiet under den gångna mandatperioden inte har genomfört någon sådan förstärkning av barnfamiljernas ekonomi. Dessutom har regeringen infört kvalificeringsregler som innebär att nyanlända familjer inte längre omfattas av välfärdssystemen. Moderaterna i sin tur lovar skatteavdrag som kan ge en familj med två arbetande föräldrar ca 5000 kronor mer i månaden. Insatser som billigare kollektivtrafik (Mp), levande landsbygd (C) och slopat karensavdrag (S) påverkar givetvis också barnfamiljer positivt, även om mer indirekt.

Vänsterpartiet lanserade ett familjepaket med konkreta insatser som 15 000 kr i bebispeng när första barnet föds, höjt barnbidrag med 500 kr i månaden och extra tillägg på 300 kr i månaden för ensamstående. Utöver detta höjda bostadsbidrag och 100 nya öppna förskolor runt om i landet. Partiet vill också satsa på avgiftsfria sommarlovskort i kollektivtrafiken, kort som också ska innebära fritt inträde till vissa museer och andra attraktioner.

Vänsterpartiets familjepaket skulle innebära lättnader för de 1500 barn och unga i kommunen som växer upp under knappa förhållanden. Det skulle innebära skillnader för de ensamstående som idag inte kan åka på en veckas semester med barnen. Skillnaden mellan Moderaternas och Vänsterpartiets förslag handlar främst om synen på välfärden. Moderaternas modell bygger på att den som arbetar ska belönas medan Vänsterpartiet menar att barn inte ska ha sämre livsvillkor därför att en förälder är arbetslös, sjuk eller ensamstående.

Barn väljer inte sina föräldrar. Därför kan inte livsvillkoren helt avgöras av föräldrarnas ställning på arbetsmarknaden. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet investerar i barn – inte därför att det är välgörenhet, utan för att det är grunden för ett demokratiskt och hållbart samhälle. Vänsterpartiets familjepaket tar sin utgångspunkt just där: i barnens behov, inte i föräldrarnas lönebesked.

Kommunerna måste sluta vara bromsklossar för företagen. När en restaurangägare väntar i månader på serveringstillstånd, när ett byggföretag fastnar i årslånga bygglovsprocesser eller när småföretagare tvingas pausa investeringar i väntan på besked, är det inte bara en administrativ fråga. Det är ett tillväxthinder. 

Därför är Liberalernas förslag om lagstadgade maxgränser för kommunala handläggningstider ett välkommet steg mot en mer företagsvänlig offentlig sektor.

I dag råder stora skillnader mellan kommunerna. Vissa levererar snabba och rättssäkra beslut, medan andra låter ärenden bli liggande utan tydliga konsekvenser. För företagen innebär detta osäkerhet, ökade kostnader och i värsta fall uteblivna satsningar. Särskilt hårt drabbas småföretagare, som sällan har råd att vänta i månader eller år på ett myndighetsbeslut.

Att kommuner som överskrider tidsgränserna ska tvingas betala tillbaka tillsyns- och tillståndsavgifter är därför rimligt. Den som inte levererar den tjänst man tar betalt för ska inte heller få behålla avgiften. Principen är självklar i privat sektor och borde vara det även i offentlig verksamhet.

Kritiker kommer sannolikt att hävda att kommunerna redan är hårt belastade och att problemen beror på resursbrist. Men just därför behövs tydliga incitament. Utan krav på resultat riskerar långa handläggningstider att permanentas och normaliseras.

Sverige behöver fler företag som vågar investera, anställa och expandera. Då krävs också myndigheter och kommuner som förstår att tid är pengar. Ett samhälle där tillståndsprocesser drar ut på tiden år efter år är inte bara ineffektivt; det undergräver förtroendet för det offentliga.

Liberalerna pekar här på ett problem som länge har tillåtits växa i det tysta. Lagstadgade maxgränser för kommunala handläggningstider skulle ett välkommet steg mot ett bättre företagsklimat i alla kommuner.

För några veckor sedan kom hovrättsdomen i Think Pink-målet. Flera av de ansvariga dömdes fortfarande för grova miljöbrott, men några straff sänktes och två personer friades helt. Juridiskt är det en viktig dom. Moraliskt lämnar den en bitter eftersmak.

För ute i verkligheten, här i Roslagen, ligger avfallet kvar.

I Norrtälje kommun finns flera platser där Think Pinks massor dumpades. Kommunens egna undersökningar visar att föroreningar sprids via grundvatten och ytvatten. PFAS, metaller och andra miljögifter finns kvar i marken. Domstolarna har slagit fast att massorna ska bort på flera platser, men tidsfristerna har passerat utan att saneringen genomförts. Det drabbar inte bara oss människor utan allt levande i naturen.

I Sveriges Radio Konflikt diskuterades nyligen idén om naturens rättigheter. Tanken är enkel men omvälvande: naturen ska inte bara ses som egendom eller en resurs för människor att använda. Skogar, vattendrag och ekosystem har ett eget värde och bör kunna betraktas som rättighetsbärare.

För många låter det radikalt. Men Think Pink-skandalen visar varför tanken behövs.

I dagens system betraktas naturen främst som platsen där ett brott begås. När domen faller riktas fokus mot gärningsmännen och deras straff, samt hur människor runt omkring, t ex markägare drabbas. Men marken, vattnet och de ekosystem som skadats får ingen upprättelse. De giftiga massorna ligger kvar. Föroreningarna fortsätter att spridas. Naturen får bära konsekvenserna långt efter att rättsprocesserna avslutats.

Det är också ett klassproblem. Den som har gott om pengar kan flytta från en förorenad plats. Den som är beroende av sin fastighet, sitt dricksvatten eller sitt lokalsamhälle får leva med konsekvenserna. Samtidigt riskerar saneringskostnaderna i slutänden att hamna hos det offentliga – alltså hos oss alla. Diskussionen har förts om Norrtälje kommun ska gå in och sanera, trots att det egentligen är någon annans ansvar.

Socialismen har alltid handlat om att utmana synen på att allt kan reduceras till en vara. Det gäller inte bara människor och välfärd. Det gäller också naturen. När mark, vatten och skogar behandlas som kostnadsfria avstjälpningsplatser blir miljöbrott en lönsam affär och sanering ett problem för framtiden.

Think Pink borde därför få oss att ställa en större fråga än hur långa fängelsestraffen ska vara. Vem företräder naturens intressen när naturen skadas? Och vem garanterar att skadorna faktiskt repareras?

Om naturen hade rättigheter skulle det inte räcka att döma de skyldiga. Då skulle naturen ses som brottsoffer och samhällets uppgift måste vara att gottgöra brottsoffret genom att återställa det som förstörts.

I Norrtälje kommun väntar marken fortfarande på den upprättelsen. Hur länge?

Varje år mäter Svenskt Näringsliv företagsklimatet i Sveriges alla kommuner. I årets undersökning klättar Norrtälje kommun elva platser och hamnar på plats 121 av 290 kommuner. Det är Norrtälje kommuns bästa placering på över tio år.

Det är bra att det blir bättre, men Norrtälje kommun behöver bli ännu bättre. Ingen kan jubla över att komma på plats 121. För sanningen är att det fortfarande är för krångligt och för dyrt att driva företag i kommunen. Var tionde företagare i undersökningen uppger dessutom att brottslighet och otrygghet påverkar verksamheten negativt. Det är ett underbetyg för kommunen. Ingen ska behöva fundera på inbrott, hot eller skadegörelse när man försöker driva företag och skapa jobb.

Ska Norrtälje bli en kommun där företag faktiskt vill växa krävs konkreta åtgärder. Därför är det välkommet att Liberalerna nu presenterar flera konkreta reformer för att göra Norrtälje till en bättre kommun för företagare.

Partiet vill slopa avgiften för uteserveringar. För kommunen är pengarna småpotatis. För den enskilda restaurangägaren kan avgiften vara skillnaden mellan vinst och förlust. En levande restaurangnäring gör dessutom stadskärnan tryggare, attraktivare och roligare för alla.

Liberalerna vill också ta bort evenemangsavgiften för offentlig plats. Fler marknader, konserter och arrangemang stärker handeln och gör Norrtälje till en stad där människor faktiskt vill vistas.

Dessutom vill partiet hålla nere avgifterna för företagare generellt. Kommunal myndighetsutövning ska inte vara en kassako. Företag ska inte betala mer än nödvändigt för tillsyn och tillstånd och tillsynsavgifter ska bara tas ut när tillsyn faktiskt genomförs.

Handläggningstiderna måste också kortas kraftigt. När bygglov och tillstånd fastnar i byråkratin bromsas investeringar, jobb och tillväxt. Kommunen ska ge tydliga besked, hålla tidsplaner och hjälpa företag framåt.

Det behövs också ett nytt synsätt i kommunen. Företagare ska mötas av service och lösningar, inte misstänksamhet och krångel. Regler och processer måste bli enklare att förstå och lättare att följa.

Det är också bra att Liberalerna vill ge näringslivet en självklar plats i det brottsförebyggande arbetet och ta fram en särskild åtgärdsplan mot brott riktade mot företagare.

När företagen går bra får fler människor jobb. Då växer skatteintäkterna. Då stärks välfärden. Småföretagarna är inte ett särintresse i Norrtälje. De är själva motorn i kommunen.

Sverige måste snarast byta regering om man ska lita på Naturskyddsföreningens rapport Bakslag i miljöpolitiken som nyligen släpptes. Rapporten visar att det finns två partier i det miljöpolitiska toppskiktet; Vänsterpartiet och Miljöpartiet, sen finns det två partier som är medelmåttor; Socialdemokraterna och Centerpartiet. I botten hamnar regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har under mandatperioden lagt en högre budget för miljöpolitiken än regeringspartierna samt att man bl a drivit på för mer miljöhänsyn i skogsbruket, stått upp för artskyddet och agerat för en bättre reglering av skadliga bekämpningsmedel i EU.

Regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna har i stället fattat en rad beslut som försvagar miljöpolitiken, bl a på områden som transport och energi. För inte länge sedan kunde vi läsa i Norrtelje tidning om Moderaternas motstånd mot havsbaserade vindkraft. Sanningen är att Moderaterna har sagt nej till all etablering av ny vindkraft i Sverige. Regeringens ensidiga satsning på kärnkraft gör att Sveriges invånare kommer att få vänta länge på en stabil energiförsörjning.

I Norrtälje kommun finns en klimathandlingsplan. Den behöver få större utrymme i de kommunala verksamheterna. En kommun kan på många sätt bidra till att minska miljöpåverkan och klimatavtryck. Det kan göras genom högre krav vid upphandlingar, genom att utveckla lokal energi- och matproduktion (vilket det finns goda förutsättningar för i Norrtälje kommun), genom att rusta och ta hand om befintliga byggnadsbestånd i stället för att riva och bygga nytt samt genom att planera för hur kommunens skogar ska skötas för att gynna biologisk mångfald, klimatnytta och rekreationsvärden. För att lyckas med detta behöver kommunen skydda stränder och jordbruksmark från bebyggelse samt ge tydliga direktiv till de kommunala bolagen Norrtälje energi, Norrtälje Vatten och Avfall samt Roslagsbostäder.

Det är lätt att säga att en liten kommun inte kan göra så mycket för att minska klimatavtrycken, samtidigt vill högerpolitiker lägga på enskilda människor att ta huvuddelen av ansvaret. Kanske är det för "svårt" att fatta beslut som innebär att människor här och nu måste ändra sina levnadsvanor för att det ska bli bättre för människor på andra platser eller i framtiden? För enskilda människor kan det vara ännu svårare att, utan samhällets stöd, välja varor och göra val som ger små klimatavtryck. Av den anledningen är det samhället; kommunen, regionen och staten som måste axla ledarrollen i klimatarbetet. Och då gäller det att det blir rätt partier som styr.

Det kan låta konstigt. Det pratas mycket om uteblivna satsningar på barn i Norrtälje kommun, men färska siffror visar annat. När UNICEF Sverige presenterar sin kommunrapport om ekonomiska investeringar i barn blir en sak tydlig: barns livsvillkor formas av politiska beslut. Det handlar inte bara om nationell politik eller stora samhällsfrågor. Det handlar också om kommunbudgetar, prioriteringar och synen på välfärd. Dina kommunala politiker kan alltså göra skillnad för barnen.

Och det gör de. I jämförelse med våra grannkommuner står sig Norrtälje bra. Ja, även om Norrtälje hamnar på plats 215 av 285, så är vi i Stockholms län en väldigt bra kommun att vara barn i.

Kommuner som Österåker, Täby, Vallentuna och Upplands Väsby har under lång tid profilerat sig med låga skatter och marknadsanpassade lösningar. Men UNICEF:s rapport visar tydligt att detta påverkar investeringarna i barn och ungas livsvillkor. Det får konsekvenser. För barns trygghet. För jämlikheten. Och för möjligheten att delta i samhället oavsett föräldrarnas ekonomi.

Norrtälje är långt ifrån perfekt. Effekterna av ökade levnadskostnader, växande klyftor och barnfattigdom är påtagliga. Men kommunen har samtidigt valt att investera i sådant som gör konkret skillnad i barns vardag.

Norrtälje kommun har än så länge en högre lärartäthet och mindre barngrupper i förskolan än grannkommunerna, det bidrar till en högre placering. Det är viktigt att man nu, trots minskade barnkullar, orkar hålla i detta och inte låta barnen betala för tidigare dåliga beslut. Socialtjänsten får också bra betyg i rapporten och där handlar det bland annat om utbildning och erfarenhet hos socialsekreterarna.

Andra insatser som gör livsvillkoren bättre för barn och unga är t ex avgiftsfri kulturskola och Aktivitetsbanken, där barn och unga kan låna sport- och fritidsutrustning gratis. Tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle skapas möjligheter för fler barn att delta i kultur och fritidsaktiviteter – oavsett om familjen har råd att köpa nya skridskor, ett instrument eller dyr utrustning.

Det är lätt att avfärda sådana satsningar som små i det stora hela. Men för det barn som annars hade blivit sittande hemma spelar de stor roll. Förälderns ekonomi ska inte avgöra om ett barn får spela fotboll, gå på teater eller delta i kulturskolan.

I en tid där barnfattigdomen ökar, bara i Norrtälje kommun finns nästan 1500 barn som definieras som fattiga, blir den typen av investeringar ännu viktigare. Det handlar inte bara om pengar, utan om tillhörighet och framtidstro. Om att känna sig inkluderad i samhället i stället för att växa upp vid sidan av det.

UNICEF:s rapport borde därför inte bara läsas som statistik. Den borde läsas som en uppmaning till varje invånare att fråga sin kommunpolitiker: vilken kommun vill du att Norrtälje kommun ska vara för barn som växer upp här? Vilka politiker vill styra en kommun som främst konkurrerar med låga kostnader och nedskärningar? Och vilka vill skapa en kommun som investerar i barns trygghet, hälsa och möjligheter?

Norrtälje visar att man är inne på rätt väg. Politiska prioriteringar kan användas för att minska klyftor istället för att förstärka dem. Nästa vecka öppnas en familjecentral i Hallstavik där förskollärare, barnmorskor barnsjuksköterskor och socionomer kommer att möta och stödja familjer med små barn. Alla ska känna trygghet att få stöd i föräldrarollen och att barnen ska kunna få en trygg uppväxt. Att kommunen väljer att satsa på barnen. Detta är särskilt viktigt i en tid där många barn känner av både ekonomisk oro och social otrygghet. Ställ krav på din politiker att finnas där för barnen.