För några veckor sedan kom hovrättsdomen i Think Pink-målet. Flera av de ansvariga dömdes fortfarande för grova miljöbrott, men några straff sänktes och två personer friades helt. Juridiskt är det en viktig dom. Moraliskt lämnar den en bitter eftersmak.

För ute i verkligheten, här i Roslagen, ligger avfallet kvar.

I Norrtälje kommun finns flera platser där Think Pinks massor dumpades. Kommunens egna undersökningar visar att föroreningar sprids via grundvatten och ytvatten. PFAS, metaller och andra miljögifter finns kvar i marken. Domstolarna har slagit fast att massorna ska bort på flera platser, men tidsfristerna har passerat utan att saneringen genomförts. Det drabbar inte bara oss människor utan allt levande i naturen.

I Sveriges Radio Konflikt diskuterades nyligen idén om naturens rättigheter. Tanken är enkel men omvälvande: naturen ska inte bara ses som egendom eller en resurs för människor att använda. Skogar, vattendrag och ekosystem har ett eget värde och bör kunna betraktas som rättighetsbärare.

För många låter det radikalt. Men Think Pink-skandalen visar varför tanken behövs.

I dagens system betraktas naturen främst som platsen där ett brott begås. När domen faller riktas fokus mot gärningsmännen och deras straff, samt hur människor runt omkring, t ex markägare drabbas. Men marken, vattnet och de ekosystem som skadats får ingen upprättelse. De giftiga massorna ligger kvar. Föroreningarna fortsätter att spridas. Naturen får bära konsekvenserna långt efter att rättsprocesserna avslutats.

Det är också ett klassproblem. Den som har gott om pengar kan flytta från en förorenad plats. Den som är beroende av sin fastighet, sitt dricksvatten eller sitt lokalsamhälle får leva med konsekvenserna. Samtidigt riskerar saneringskostnaderna i slutänden att hamna hos det offentliga – alltså hos oss alla. Diskussionen har förts om Norrtälje kommun ska gå in och sanera, trots att det egentligen är någon annans ansvar.

Socialismen har alltid handlat om att utmana synen på att allt kan reduceras till en vara. Det gäller inte bara människor och välfärd. Det gäller också naturen. När mark, vatten och skogar behandlas som kostnadsfria avstjälpningsplatser blir miljöbrott en lönsam affär och sanering ett problem för framtiden.

Think Pink borde därför få oss att ställa en större fråga än hur långa fängelsestraffen ska vara. Vem företräder naturens intressen när naturen skadas? Och vem garanterar att skadorna faktiskt repareras?

Om naturen hade rättigheter skulle det inte räcka att döma de skyldiga. Då skulle naturen ses som brottsoffer och samhällets uppgift måste vara att gottgöra brottsoffret genom att återställa det som förstörts.

I Norrtälje kommun väntar marken fortfarande på den upprättelsen. Hur länge?

Varje år mäter Svenskt Näringsliv företagsklimatet i Sveriges alla kommuner. I årets undersökning klättar Norrtälje kommun elva platser och hamnar på plats 121 av 290 kommuner. Det är Norrtälje kommuns bästa placering på över tio år.

Det är bra att det blir bättre, men Norrtälje kommun behöver bli ännu bättre. Ingen kan jubla över att komma på plats 121. För sanningen är att det fortfarande är för krångligt och för dyrt att driva företag i kommunen. Var tionde företagare i undersökningen uppger dessutom att brottslighet och otrygghet påverkar verksamheten negativt. Det är ett underbetyg för kommunen. Ingen ska behöva fundera på inbrott, hot eller skadegörelse när man försöker driva företag och skapa jobb.

Ska Norrtälje bli en kommun där företag faktiskt vill växa krävs konkreta åtgärder. Därför är det välkommet att Liberalerna nu presenterar flera konkreta reformer för att göra Norrtälje till en bättre kommun för företagare.

Partiet vill slopa avgiften för uteserveringar. För kommunen är pengarna småpotatis. För den enskilda restaurangägaren kan avgiften vara skillnaden mellan vinst och förlust. En levande restaurangnäring gör dessutom stadskärnan tryggare, attraktivare och roligare för alla.

Liberalerna vill också ta bort evenemangsavgiften för offentlig plats. Fler marknader, konserter och arrangemang stärker handeln och gör Norrtälje till en stad där människor faktiskt vill vistas.

Dessutom vill partiet hålla nere avgifterna för företagare generellt. Kommunal myndighetsutövning ska inte vara en kassako. Företag ska inte betala mer än nödvändigt för tillsyn och tillstånd och tillsynsavgifter ska bara tas ut när tillsyn faktiskt genomförs.

Handläggningstiderna måste också kortas kraftigt. När bygglov och tillstånd fastnar i byråkratin bromsas investeringar, jobb och tillväxt. Kommunen ska ge tydliga besked, hålla tidsplaner och hjälpa företag framåt.

Det behövs också ett nytt synsätt i kommunen. Företagare ska mötas av service och lösningar, inte misstänksamhet och krångel. Regler och processer måste bli enklare att förstå och lättare att följa.

Det är också bra att Liberalerna vill ge näringslivet en självklar plats i det brottsförebyggande arbetet och ta fram en särskild åtgärdsplan mot brott riktade mot företagare.

När företagen går bra får fler människor jobb. Då växer skatteintäkterna. Då stärks välfärden. Småföretagarna är inte ett särintresse i Norrtälje. De är själva motorn i kommunen.

Sverige måste snarast byta regering om man ska lita på Naturskyddsföreningens rapport Bakslag i miljöpolitiken som nyligen släpptes. Rapporten visar att det finns två partier i det miljöpolitiska toppskiktet; Vänsterpartiet och Miljöpartiet, sen finns det två partier som är medelmåttor; Socialdemokraterna och Centerpartiet. I botten hamnar regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har under mandatperioden lagt en högre budget för miljöpolitiken än regeringspartierna samt att man bl a drivit på för mer miljöhänsyn i skogsbruket, stått upp för artskyddet och agerat för en bättre reglering av skadliga bekämpningsmedel i EU.

Regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna har i stället fattat en rad beslut som försvagar miljöpolitiken, bl a på områden som transport och energi. För inte länge sedan kunde vi läsa i Norrtelje tidning om Moderaternas motstånd mot havsbaserade vindkraft. Sanningen är att Moderaterna har sagt nej till all etablering av ny vindkraft i Sverige. Regeringens ensidiga satsning på kärnkraft gör att Sveriges invånare kommer att få vänta länge på en stabil energiförsörjning.

I Norrtälje kommun finns en klimathandlingsplan. Den behöver få större utrymme i de kommunala verksamheterna. En kommun kan på många sätt bidra till att minska miljöpåverkan och klimatavtryck. Det kan göras genom högre krav vid upphandlingar, genom att utveckla lokal energi- och matproduktion (vilket det finns goda förutsättningar för i Norrtälje kommun), genom att rusta och ta hand om befintliga byggnadsbestånd i stället för att riva och bygga nytt samt genom att planera för hur kommunens skogar ska skötas för att gynna biologisk mångfald, klimatnytta och rekreationsvärden. För att lyckas med detta behöver kommunen skydda stränder och jordbruksmark från bebyggelse samt ge tydliga direktiv till de kommunala bolagen Norrtälje energi, Norrtälje Vatten och Avfall samt Roslagsbostäder.

Det är lätt att säga att en liten kommun inte kan göra så mycket för att minska klimatavtrycken, samtidigt vill högerpolitiker lägga på enskilda människor att ta huvuddelen av ansvaret. Kanske är det för "svårt" att fatta beslut som innebär att människor här och nu måste ändra sina levnadsvanor för att det ska bli bättre för människor på andra platser eller i framtiden? För enskilda människor kan det vara ännu svårare att, utan samhällets stöd, välja varor och göra val som ger små klimatavtryck. Av den anledningen är det samhället; kommunen, regionen och staten som måste axla ledarrollen i klimatarbetet. Och då gäller det att det blir rätt partier som styr.

Det kan låta konstigt. Det pratas mycket om uteblivna satsningar på barn i Norrtälje kommun, men färska siffror visar annat. När UNICEF Sverige presenterar sin kommunrapport om ekonomiska investeringar i barn blir en sak tydlig: barns livsvillkor formas av politiska beslut. Det handlar inte bara om nationell politik eller stora samhällsfrågor. Det handlar också om kommunbudgetar, prioriteringar och synen på välfärd. Dina kommunala politiker kan alltså göra skillnad för barnen.

Och det gör de. I jämförelse med våra grannkommuner står sig Norrtälje bra. Ja, även om Norrtälje hamnar på plats 215 av 285, så är vi i Stockholms län en väldigt bra kommun att vara barn i.

Kommuner som Österåker, Täby, Vallentuna och Upplands Väsby har under lång tid profilerat sig med låga skatter och marknadsanpassade lösningar. Men UNICEF:s rapport visar tydligt att detta påverkar investeringarna i barn och ungas livsvillkor. Det får konsekvenser. För barns trygghet. För jämlikheten. Och för möjligheten att delta i samhället oavsett föräldrarnas ekonomi.

Norrtälje är långt ifrån perfekt. Effekterna av ökade levnadskostnader, växande klyftor och barnfattigdom är påtagliga. Men kommunen har samtidigt valt att investera i sådant som gör konkret skillnad i barns vardag.

Norrtälje kommun har än så länge en högre lärartäthet och mindre barngrupper i förskolan än grannkommunerna, det bidrar till en högre placering. Det är viktigt att man nu, trots minskade barnkullar, orkar hålla i detta och inte låta barnen betala för tidigare dåliga beslut. Socialtjänsten får också bra betyg i rapporten och där handlar det bland annat om utbildning och erfarenhet hos socialsekreterarna.

Andra insatser som gör livsvillkoren bättre för barn och unga är t ex avgiftsfri kulturskola och Aktivitetsbanken, där barn och unga kan låna sport- och fritidsutrustning gratis. Tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle skapas möjligheter för fler barn att delta i kultur och fritidsaktiviteter – oavsett om familjen har råd att köpa nya skridskor, ett instrument eller dyr utrustning.

Det är lätt att avfärda sådana satsningar som små i det stora hela. Men för det barn som annars hade blivit sittande hemma spelar de stor roll. Förälderns ekonomi ska inte avgöra om ett barn får spela fotboll, gå på teater eller delta i kulturskolan.

I en tid där barnfattigdomen ökar, bara i Norrtälje kommun finns nästan 1500 barn som definieras som fattiga, blir den typen av investeringar ännu viktigare. Det handlar inte bara om pengar, utan om tillhörighet och framtidstro. Om att känna sig inkluderad i samhället i stället för att växa upp vid sidan av det.

UNICEF:s rapport borde därför inte bara läsas som statistik. Den borde läsas som en uppmaning till varje invånare att fråga sin kommunpolitiker: vilken kommun vill du att Norrtälje kommun ska vara för barn som växer upp här? Vilka politiker vill styra en kommun som främst konkurrerar med låga kostnader och nedskärningar? Och vilka vill skapa en kommun som investerar i barns trygghet, hälsa och möjligheter?

Norrtälje visar att man är inne på rätt väg. Politiska prioriteringar kan användas för att minska klyftor istället för att förstärka dem. Nästa vecka öppnas en familjecentral i Hallstavik där förskollärare, barnmorskor barnsjuksköterskor och socionomer kommer att möta och stödja familjer med små barn. Alla ska känna trygghet att få stöd i föräldrarollen och att barnen ska kunna få en trygg uppväxt. Att kommunen väljer att satsa på barnen. Detta är särskilt viktigt i en tid där många barn känner av både ekonomisk oro och social otrygghet. Ställ krav på din politiker att finnas där för barnen.

En av de absolut viktigast frågorna inför nästa mandatperiod är att förbättra arbetsmiljön för de anställda i äldreomsorgen. Här har vi en grupp, företrädelsevis kvinnor, som arbetar långa pass, som gör sina behov i skogen och äter en macka till lunch i bilen. Och kvitterar ut en låg lön. Här har vi en grupp som skriker efter kompetenta kollegor som är utbildade för att bemöta dementa, som har den fysiska styrkan att hjälpa en rörelsehindrad i duschen och som snabbt klarar av att prioritera mellan olika individers behov. Och med änglars tålamod lyssna till synpunkter från både brukare och anhöriga under stressade arbetspass. Anställda i äldreomsorgen behöver fler kollegor, tid för återhämtning, trygga anställningar, fortbildning och högre lön.

Allt fler lever allt längre och behöver mer stöd för en god livskvalitet på äldre dagar. Vi måste kunna erbjuda anställda inom äldreomsorgen en arbetsmiljö som gör det möjligt att stanna kvar i yrket och att kunna rekrytera nya kollegor. Äldreomsorgen har allt för länge varit utsatt för effektiviseringsexperiment, just nu behöver vi satsa bara för att kunna hålla samma nivå på kvalitet som idag. Det går inte att springa fortare, de effektiviseringar som görs måste leda till att de anställda får mer tid med brukarna och mer återhämtning.

Samtidigt som antalet äldre ökar så minskar antalet barn och detta ger stora effekter på förskola och skola. Men kanske inte de effekter man hade kunnat hoppas på. Visst borde det väl vara möjligt att se slutet på en lång period av stora barngrupper, kort om personal och obefintlig planeringstid när nu barnkullarna går ner? Borde det inte automatiskt leda till mindre barngrupper och skolklasser? Nej, så fungerar inte marknadssystemet. I stället får verksamheterna mindre pengar för att betala ökade hyror och högre lönekostnader. En orimlig situation, men om det inte går att ändra ersättningssystemen så kommer ett lägre barnafödande ofrånkomligen att leda till nedlagda förskolor och skolor, uppsagd personal och större barngrupper. Och lägre kvalitet. När kommunala förskolor tvingas stänga och den privata andelen blir allt större, minskar också andelen utbildade förskollärare i förskolan.

Förra veckan var det kommunal debattpremiär inför valet i september. Debatten hölls, som tur var för medverkande politiker, i Edsbro. Edsbro är en ort där underlaget för förskola och skola fortfarande ser bra ut och det finns inget som pekar på nedläggningar den närmsta mandatperioden. Tvärtom finns det goda möjligheter för Edsbro att växa som ort. Och då är det så klart kul att som politiker kunna looooova att förskola och skola får vara kvar.

Även om vi skulle krympa välfärden till det som anses absolut mest nödvändigt, även om vi skulle radera fria lovaktiviteter, frukt i skolan, avgiftsfri kulturskola, fritidshem och fritidsgårdar, bibliotek, avgiftsfria utställningslokaler och mycket annat så kommer kostnaderna att stiga i takt med att vi blir äldre. Vi kan välja att ta kostnaderna gemensamt eller att var och en betalar för sin utbildning, sin fritid, sin vård och omsorg.

Jag skulle vilja hävda att alla partier som är helt främmande för att höja skatten, de förordar det senare. Om de menar allvar med att de vill ha små skolklasser, utbildade lärare och en äldreomsorg med god, lagad mat och tillräckligt med personal, då måste de finansiera det. Och när t ex Robert Beronius tycker att det är ett bra läge att sänka skatten i Norrtälje kommun, så innebär det antingen att ytterligare avgifter kommer att läggas över på enskilda individer eller att kvaliteten sänks.

I jämförelse med många andra länder kan Sverige beskrivas som ett land där välfärden är nästan gratis. Vård, skola och omsorg finansieras gemensamt via skatten, och ingen ska behöva avstå från läkare, utbildning eller stöd på grund av plånboken. Det är en modell som har byggt både trygghet och tillit och som länge varit en självklar del av den svenska samhällskontraktet.

För att invånarna fortsatt ska känna trygghet och tillit till skattesystemet krävs att samhällskontraktet hålls i alla led. Oseriösa aktörer som tar sig in på de kvasimarknader som skapats inom välfärdens olika områden, och utnyttjar systemen för egen vinning orsakar minskad tillit till systemet. Politiker som inte sätter ner foten gentemot dessa och skyddar t ex hälso- och sjukvårdslagens första paragraf att den med störst behov är den som ska får vård först, utan i stället tillåter försäkringslösningar åsidosätter lagen, är ytterligare en orsak till att systemet ifrågasätts.

Parallellt med de förändringar som beskrivits inom välfärden blir allt fler delar av vardagen dyrare. Hyror och elpriser stiger i en takt som många hushåll har svårt att hänga med i. Matpriserna har ökat kraftigt de senaste åren och pressar både barnfamiljer och pensionärer.

Högkostnadsskyddet för mediciner höjs, vilket innebär den sjuke får betala mer ur egen ficka innan skyddet träder in. Avgiftsfri tandvård för unga tas bort, vilket flyttar kostnader från det gemensamma till individen, ofta i en ålder då ekonomin redan är ansträngd.

Motståndet mot höjda skatter och minskade överskottsmål är starkt bland de politiska partierna, inte minst i Norrtälje kommun.  Även bland gemene hen kan det framstå som att höga skatter är det värsta som kan hända befolkningen. Alternativet är tyvärr att egenavgifterna kommer att behöva höjas inom förskola, fritids och äldreomsorg. Det må handla om olika enskilda reformer var för sig, men tillsammans pekar de i en tydlig riktning: fler kostnader läggs på den enskilde. Det slår hårt mot enskilda invånare i en låginkomst-kommun som Norrtälje som dessutom har en stor andel äldre.

Poängen med ett skattefinansierat system är att kostnader ska bäras gemensamt, för att skapa jämlikhet och förutsägbarhet. Skatteinstrumentet ska användas så det gynnar invånarnas bästa. Idag ges subventioner för den som  äger sitt boende genom ränteavdrag och ROT eller den som har råd att ta in städhjälp via RUT. Resurser läggs på den som har råd i stället för på den som har behov av städhjälp via hemtjänsten. När avgifter smyger sig in och höjs bit för bit riskerar principen om att behoven ska styra att urholkas.

Om välfärden ska fortsätta vara en bärande idé kan den inte samtidigt bli alltmer avgiftsbelagd i praktiken. ”Gratis (nästan)” eller att solidariskt dela på kostnader är inget politiskt prestigeprojekt. Det handlar om en vilja att skapa ett jämlikt samhälle.

Ofta när vi läser om Norrtäljemodellen handlar det om ekonomiska underskott. Är sjukvård och omsorg i Norrtälje kommun osedvanligt kostsam? Eller är den rent av väldigt billig?

I år fyller Norrtäljemodellen 20 år. Norrtäljemodellen är en unik samarbetsmodell som integrerar allt från akutsjukvård till äldreomsorg och LSS. Detta är idag organiserat som ett kommunalförbund (KSON) som beställer vård och omsorg, och ett vårdbolag (Tiohundra AB) som är huvudutförare av vård och omsorg i kommunen, men bolaget konkurrerar även med privata vård- och omsorgsaktörer.

Kommunalförbundet styrs av Region Stockholm och Norrtälje kommun, som båda har lika många ledamöter i den politiska direktionen. Tiohundra AB ägs till 100% av kommunalförbundet.

Den direkta och tydliga anledningen till att Norrtäljemodellen startades var hotet om nedläggning av Norrtälje sjukhus som akutsjukhus av besparingsskäl. Men redan långt innan det fanns ett missnöje lokalt med att man centralt i Stockholm inte förstod vårdutmaningarna i en geografiskt stor kommun med äldre befolkning som Norrtälje var redan då. Det fanns en övertygelse bland anställda och bland lokala politiker att vi har lösningar som kan rädda kvar vården i Norrtälje.

När Norrtäljemodellen sjösattes i januari 2006 var det med löften om att samordningen mellan vård och omsorgsformer skulle spara in de 20 mkr årligen som det var tänkt att spara in på att stänga akutmottagningen. Och här är roten till 20 år av underfinansiering.

Region Stockholm har mellan 2006-2022 styrts av Moderaterna. Norrtäljemodellen har år efter år gått med underskott. Resurser har tillskjutits i efterskott, men ingen har egentligen tagit sig tid att undersöka vad underskotten härrör i. I stället har KSON hängts ut som en politisk nivå som inte klarar sitt ekonomiska uppdrag. Men trots ständiga besparingar har det aldrig framkommit några klagomål på verksamhetsuppfyllelsen. Tvärtom är patienter och brukare i Norrtälje kommun nöjda med allt från hemtjänst till sjukhusvård. Något som antagligen under åren bekräftat att modellen är ett osedvanligt bra besparingsprojekt.

Norrtälje sjukhus är det billigaste akutsjukhuset i landet, vården är per invånare är toppfem på billighetslistan i regionen. Kostnaden för omsorgen är också jämförelsevis låg.

Under den senaste mandatperioden har det börjat hända saker, även om det går långsamt. En ny modell för fördelning av statsbidrag som grundas på faktiska behov har tagits fram och KSON har fått möjlighet att presentera sina behov inför beslut om medlemsbidrag hos de båda medlemmarna. Med kommunen finns nu ett tätare samarbete på plats och det är viktigt att det också kommer till stånd med regionens högsta ledning, där styrningen fortfarande är otydlig.

Norrtäljeborna har länge fått en billigare vård än resten av regionen, demografin till trots, vårdgivare i kommunen har fått lägre ersättning än vårdgivare i resten av regionen. Det beror inte på att KSON inte kan klara det ekonomiska uppdraget. Enligt en färsk revisionsrapport är det, tvärtom, KSON som varit pådrivande och sett till att viktiga ärenden lyfts till regionfullmäktige, trots att det borde vara regionsstyrelsens ansvar. Nu måste båda medlemmarna ta sitt ansvar och den långvariga underfinansieringen av verksamheten under 16 år av högerstyre brytas en gång för alla.

Vatten är livsviktigt. Ändå riskerar Norrtäljes hushåll att drabbas av rekordhöga VA-avgifter samtidigt som infrastrukturen för vatten och avlopp skriker efter investeringar. Stigande underhållskostnader, striktare reningskrav, PFAS-problem och behov av läkemedelsrening gör att varje kommun står inför stora utmaningar.

Behovet av investeringar är enormt. Svenskt Vatten bedömer att investeringstakten måste öka med över 40 procent jämfört med dagens nivå. Eftersom kommunernas bokförda värden på VA-infrastruktur är låga, måste stora lån tas för att säkra framtiden. Redan 2040 väntas 70 procent av VA-avgiften gå till kapital­kostnader.

Om kommunerna ska finansiera detta ensidigt via taxor riskerar hushållen att drabbas hårt, samtidigt som nödvändig modernisering och klimatanpassning fördröjs. Dagens system är också djupt orättvist: VA-taxor kan skilja med upp till 500 procent mellan kommuner i samma län. Det är inte rimligt och riskerar att öka skillnader mellan stad och land.

Lösningen är enkel men kräver politiskt mod: staten måste ta huvudansvaret för upprustning, kommunerna investera i eftersatt underhåll, och hushållen fortsätta betala för drift och förbrukning. Endast då blir vattenförsörjningen säker, rättvis och långsiktigt hållbar.

En annan orättvisa sticker ut: VA-avgifterna belastas med 25 procent moms, medan en flaska vatten i butik i dag har 6 procent. Dricksvatten klassas som livsmedel. Ändå beskattas vatten från kranen nästan fyra gånger högre. Staten tjänar stora pengar på denna moms, vilket gör det rimligt att den också tar större ansvar för finansieringen av infrastrukturen.

Vi hör också rapporter om hur hushåll tvångsansluts till kommunalt VA och får betala anslutningsavgifter på långt över 500 000 kronor. Minst 100 000 kronor av detta är moms.

Det är hög tid att staten tar sitt ansvar.

Idag är det första april. En dag då vi förväntas skratta åt påhittade nyheter och dåliga skämt. Problemet är bara att många politiska beslut låter precis som dåliga skämt, fast de är på fullt allvar.

Som att skatten sänks i retoriken för att “stärka hushållen”.  Samtidigt ökar kostnaderna där de känns som mest: högre egenavgifter för mediciner, dyrare tandvård, stigande elpriser och en matnota som skenar. För många överträffas skattesänkningen av ökade utgifter. Kvar blir ett system där det framför allt är de med riktigt höga inkomster som har råd att göra avdrag och faktiskt vinna på förändringarna.

Eller kraven på välfärden; att vård, skola och omsorg ska leverera mer, bli mer tillgängliga och hålla högre kvalitet. Samtidigt som stadsbidragen minskar, kommuner och regioner förbjuds att höja skatten, ekonomin pressas och personalen springer allt fortare. Ständiga effektiviseringar med mindre tid, fler patienter, större barngrupper och ökat personligt ansvar på den redan högt belastade personalen.

Och mitt i ett läge där vården och omsorgen skriker efter folk, fattas beslut som gör att anställda inom vård och omsorg riskerar utvisning. Människor som utbildat sig, lärt sig språket och fyller hålen i systemet. Det låter väldigt mycket som ett aprilskämt: att först larma om personalbrist och sedan skicka i väg dem som faktiskt får verksamheten att fungera.

Samma motsägelsefulla logik går igen på andra områden. Tonåringar som vuxit upp i Sverige, som gått i skola och har sin familj och hela sitt sociala liv här, riskerar utvisning till länder där de inte känner någon. Det svenska skattekollektivet har betalat deras utbildning, och när de är redo att ge tillbaka, skickas de härifrån.

Listan på politik som vi önskar vore ett aprilskämt kan göras lång. Unga vuxna utvisas och barn ska sättas i fängelse, samtidigt som skolorna fortsätter verka på en marknad där störst klasser med färst utbildade lärare ger mest klirr i kassan. Utredning på utredning dömer ut systemet, men inflytelserika lobbyister stoppar effektivt alla förslag för att stäva utvecklingen. Nu ska sexåringar tydligen punktmarkeras. Det blir sjukt dyra lösningar i stället för att låta skolan och förskolan behålla dessa pengar för att kunna erbjuda små barngrupper/klasser och utbildad personal, och inte skicka dem vidare till multinationella riskkapitalbolag som vinster. Vilket skämt är inte hela det svenska skolsystemet?

Vi har en kulturminister som ogillar kultur och en klimatminister som fått Sverige att backa in i framtiden genom höjda utsläpp. Idag är det första april och vi kan låtsas att allt bara är ett väldigt dåligt skämt, men det är knappast ett skämt som får en att skratta.

För många hushåll är det inte längre en självklarhet att få ekonomin att gå ihop. Just därför halveras momsen på livsmedel från den 1 april, från 12 till 6 procent, ett beslut av SD och Tidöregeringen för att stärka hushållens ekonomi här och nu.

För en barnfamilj innebär det i genomsnitt cirka 6 500 kronor mindre i matkostnader per år. För två pensionärer handlar det om ungefär 4 400 kronor. Det är inte symboliska belopp, det är pengar som märks i vardagen.

Samtidigt lever vi i en tid av stor osäkerhet. Geopolitiska spänningar och en orolig omvärld påverkar energipriser, transporter och i förlängningen också matpriser. Det innebär att vissa priser kan fortsätta uppåt, oavsett vad vi gör nationellt.

Men just därför är det viktigt att göra det som faktiskt går. Jag kan i ärlighetens namn inte förstå kritikerna som menar att det inte är någon idé eftersom priser ändå kan öka. Ja, just därför.

Vi kan inte påverka globala konflikter, men vi kan fatta beslut som dämpar effekterna för svenska hushåll. Sänkt matmoms är ett sådant beslut.

Och det är inte det enda.

Tidöregeringen har redan sänkt reduktionsplikten till EU:s miniminivå, vilket bidragit till lägre drivmedelspriser. Skatten på drivmedel har sänkts i flera steg. Skatten på arbete och pension har sänkts, och tandvården för äldre 67+ har blivit avsevärt billigare.

Sänkt matmoms är nästa steg i samma riktning: att pressa tillbaka kostnaderna där det är möjligt och att sätta svenska hushåll först.

Här blir skillnaden i politiska vägval uppenbar.

Miljöpartiet och delar av vänstern har i stället velat höja reduktionsplikten. I ett läge där omvärlden redan driver upp priser hade det inneburit ytterligare kostnadsökningar för hushåll och företag. Vi hade då haft både externa kostnadschocker och politiskt drivna prishöjningar ovanpå det. Det är också risken om Socialdemokraterna, tillsammans med den rödgrön röran, återfår makten efter valet 2026.

Vi har valt en annan väg, att dämpa kostnadsutvecklingen där vi kan, i stället för att förstärka den.

För att säkerställa att momssänkningen också får effekt i praktiken har regeringen tillsatt en matpriskommission. Den ska följa prisutvecklingen och bidra till transparens, så att skattesänkningen faktiskt når konsumenterna. För skattesänkningar ska inte bli ökade vinster för matjättarna, utan de ska märkas i plånboken.

Vi ser redan nu hur butiker runt om i landet, även här i vår kommun, har börjat sänka matpriserna. I exempelvis Norrtälje, Rimbo och på Väddö har butiker arbetat intensivt de senaste veckorna för att märka om och ställa om inför påsken. Det visar att reformen får genomslag.

Momssänkningen gäller dessutom till och med 2027. Det innebär att effekten inte bara är tillfällig, utan kan bidra till att hålla tillbaka kostnader över tid.

I en osäker omvärld blir politikens uppgift tydligare än någonsin:

Att ta ansvar för det som faktiskt går att påverka.
Att göra livet lite mer ekonomiskt hanterbart för vanliga människor.

Det är inte symbolpolitik.

Det är ansvar.