En av de absolut viktigast frågorna inför nästa mandatperiod är att förbättra arbetsmiljön för de anställda i äldreomsorgen. Här har vi en grupp, företrädelsevis kvinnor, som arbetar långa pass, som gör sina behov i skogen och äter en macka till lunch i bilen. Och kvitterar ut en låg lön. Här har vi en grupp som skriker efter kompetenta kollegor som är utbildade för att bemöta dementa, som har den fysiska styrkan att hjälpa en rörelsehindrad i duschen och som snabbt klarar av att prioritera mellan olika individers behov. Och med änglars tålamod lyssna till synpunkter från både brukare och anhöriga under stressade arbetspass. Anställda i äldreomsorgen behöver fler kollegor, tid för återhämtning, trygga anställningar, fortbildning och högre lön.

Allt fler lever allt längre och behöver mer stöd för en god livskvalitet på äldre dagar. Vi måste kunna erbjuda anställda inom äldreomsorgen en arbetsmiljö som gör det möjligt att stanna kvar i yrket och att kunna rekrytera nya kollegor. Äldreomsorgen har allt för länge varit utsatt för effektiviseringsexperiment, just nu behöver vi satsa bara för att kunna hålla samma nivå på kvalitet som idag. Det går inte att springa fortare, de effektiviseringar som görs måste leda till att de anställda får mer tid med brukarna och mer återhämtning.

Samtidigt som antalet äldre ökar så minskar antalet barn och detta ger stora effekter på förskola och skola. Men kanske inte de effekter man hade kunnat hoppas på. Visst borde det väl vara möjligt att se slutet på en lång period av stora barngrupper, kort om personal och obefintlig planeringstid när nu barnkullarna går ner? Borde det inte automatiskt leda till mindre barngrupper och skolklasser? Nej, så fungerar inte marknadssystemet. I stället får verksamheterna mindre pengar för att betala ökade hyror och högre lönekostnader. En orimlig situation, men om det inte går att ändra ersättningssystemen så kommer ett lägre barnafödande ofrånkomligen att leda till nedlagda förskolor och skolor, uppsagd personal och större barngrupper. Och lägre kvalitet. När kommunala förskolor tvingas stänga och den privata andelen blir allt större, minskar också andelen utbildade förskollärare i förskolan.

Förra veckan var det kommunal debattpremiär inför valet i september. Debatten hölls, som tur var för medverkande politiker, i Edsbro. Edsbro är en ort där underlaget för förskola och skola fortfarande ser bra ut och det finns inget som pekar på nedläggningar den närmsta mandatperioden. Tvärtom finns det goda möjligheter för Edsbro att växa som ort. Och då är det så klart kul att som politiker kunna looooova att förskola och skola får vara kvar.

Även om vi skulle krympa välfärden till det som anses absolut mest nödvändigt, även om vi skulle radera fria lovaktiviteter, frukt i skolan, avgiftsfri kulturskola, fritidshem och fritidsgårdar, bibliotek, avgiftsfria utställningslokaler och mycket annat så kommer kostnaderna att stiga i takt med att vi blir äldre. Vi kan välja att ta kostnaderna gemensamt eller att var och en betalar för sin utbildning, sin fritid, sin vård och omsorg.

Jag skulle vilja hävda att alla partier som är helt främmande för att höja skatten, de förordar det senare. Om de menar allvar med att de vill ha små skolklasser, utbildade lärare och en äldreomsorg med god, lagad mat och tillräckligt med personal, då måste de finansiera det. Och när t ex Robert Beronius tycker att det är ett bra läge att sänka skatten i Norrtälje kommun, så innebär det antingen att ytterligare avgifter kommer att läggas över på enskilda individer eller att kvaliteten sänks.

Jag vet inte hur ni känner, men varje gång jag hör orden ”utvecklingssamtal” får jag en lätt känsla av déjà vu – och inte nödvändigtvis på ett positivt sätt. Som förälder förväntas man slita sig från jobbet för att (förhoppningsvis) får höra att allt går som det ska. Det är svårt att kalla det för utveckling. Många samtal hålls för att de måste hållas. Inte för att de behövs. 

För lärare är det inte mycket bättre.

En lärare kan behöva lägga upp till två timmar på ett enda samtal. Har man en klass med 25 elever – och många har fler – hamnar man snabbt på 50 timmar per termin. Skollagen kräver dessutom minst ett samtal per termin. Det betyder i värsta fall 100 timmar per läsår. Mer än två veckor av arbetstid, bara på samtal som ofta går ut på att säga: ”Jo, allt flyter på som förra terminen… och förrförra…”.

Tänk hur mycket mer värdefullt den tiden skulle kunna användas: till att ge elever som halkar efter extra stöd, planera kreativ undervisning eller bara ta en kopp kaffe utan att känna sig stressad över nästa samtal.

Tänk om utvecklingssamtalen hölls minst en gång per år istället för slentrianmässigt varje termin? Lärarna skulle andas lättare, föräldrarna skulle slippa stressa, och barnen skulle ändå få den uppmärksamhet de behöver.

Självklart finns det situationer då samtalen fyller en viktig funktion, som vid skolstart eller vid lärarbyte. Men som standard borde vi se dem som tidskrävande bromsklossar som ofta säger mer om schemaläggning än om elevens verkliga utveckling.

Liberalerna vill ge rätt till två dagars betald ledighet per år för skolrelaterade möten. Det kan handla om både utvecklingssamtal och skolavslutningar. Det är ett bra förslag för att föräldrar ska kunna engagera sig utan att tappa både jobb och energi.

Låt oss också hoppas att förslaget att minska antalet obligatoriska utvecklingssamtal från en gång per termin till en gång per läsår i enlighet med den statliga utredningen “Tid för undervisningsupdraget” blir verklighet - för allas skull.

I jämförelse med många andra länder kan Sverige beskrivas som ett land där välfärden är nästan gratis. Vård, skola och omsorg finansieras gemensamt via skatten, och ingen ska behöva avstå från läkare, utbildning eller stöd på grund av plånboken. Det är en modell som har byggt både trygghet och tillit och som länge varit en självklar del av den svenska samhällskontraktet.

För att invånarna fortsatt ska känna trygghet och tillit till skattesystemet krävs att samhällskontraktet hålls i alla led. Oseriösa aktörer som tar sig in på de kvasimarknader som skapats inom välfärdens olika områden, och utnyttjar systemen för egen vinning orsakar minskad tillit till systemet. Politiker som inte sätter ner foten gentemot dessa och skyddar t ex hälso- och sjukvårdslagens första paragraf att den med störst behov är den som ska får vård först, utan i stället tillåter försäkringslösningar åsidosätter lagen, är ytterligare en orsak till att systemet ifrågasätts.

Parallellt med de förändringar som beskrivits inom välfärden blir allt fler delar av vardagen dyrare. Hyror och elpriser stiger i en takt som många hushåll har svårt att hänga med i. Matpriserna har ökat kraftigt de senaste åren och pressar både barnfamiljer och pensionärer.

Högkostnadsskyddet för mediciner höjs, vilket innebär den sjuke får betala mer ur egen ficka innan skyddet träder in. Avgiftsfri tandvård för unga tas bort, vilket flyttar kostnader från det gemensamma till individen, ofta i en ålder då ekonomin redan är ansträngd.

Motståndet mot höjda skatter och minskade överskottsmål är starkt bland de politiska partierna, inte minst i Norrtälje kommun.  Även bland gemene hen kan det framstå som att höga skatter är det värsta som kan hända befolkningen. Alternativet är tyvärr att egenavgifterna kommer att behöva höjas inom förskola, fritids och äldreomsorg. Det må handla om olika enskilda reformer var för sig, men tillsammans pekar de i en tydlig riktning: fler kostnader läggs på den enskilde. Det slår hårt mot enskilda invånare i en låginkomst-kommun som Norrtälje som dessutom har en stor andel äldre.

Poängen med ett skattefinansierat system är att kostnader ska bäras gemensamt, för att skapa jämlikhet och förutsägbarhet. Skatteinstrumentet ska användas så det gynnar invånarnas bästa. Idag ges subventioner för den som  äger sitt boende genom ränteavdrag och ROT eller den som har råd att ta in städhjälp via RUT. Resurser läggs på den som har råd i stället för på den som har behov av städhjälp via hemtjänsten. När avgifter smyger sig in och höjs bit för bit riskerar principen om att behoven ska styra att urholkas.

Om välfärden ska fortsätta vara en bärande idé kan den inte samtidigt bli alltmer avgiftsbelagd i praktiken. ”Gratis (nästan)” eller att solidariskt dela på kostnader är inget politiskt prestigeprojekt. Det handlar om en vilja att skapa ett jämlikt samhälle.

Förra veckan ställde jag en fråga på Facebook till alla som jag känner och andra som arbetar i förskolan om hur de ser på behovet av mindre barngrupper. Det var en viktig fråga när jag själv arbetade i förskolan, men idag lyfts den i många sammanhang som en otidsenlig och mindre viktig faktor. Det viktiga sägs i stället vara antal barn per vuxen.

Jag vill tacka alla förskollärare och barnskötare som hörde av sig med värdefull input och jag har nu en förståelse för varför det framstår som att anställda i förskolan i Norrtälje kommun inte vill ha mindre barngrupper. Det handlar helt enkelt om att valet står mellan mindre barngrupper och att behålla kollegor. Det är ett scenario som jag minns från min tid i förskolan i kommunen. "Visst kan ni få mindre barngrupper, men då behöver en av er gå." I det läget är det kanske naturligt att man väljer att ta in några fler barn i gruppen för att få behålla en kollega? Kanske särskilt idag när 1/3 av förskolans personal beskrivs som övertaliga.

Det blir dock missvisande, för alla som hört av sig till mig vittnar om att barngrupperna är för stora, de hinner inte se varje barn varje dag, hinner inte planera verksamheten eller arbeta med de pedagogiska verktyg som det finns behov av för att stötta alla barn. Till det kommer förskolans reviderade läroplan med skarpare krav på undervisning och vetenskaplig evidens.

De anställda i förskolan är fysiskt och mentalt slutkörda när de kommer hem efter en arbetsdag. Ändå är de övertaliga och många av dem brottas med oron att varslas. Andelen sjukskrivna förskollärare är betydligt högre än andelen sjukskrivna lärare i grundskolan. Det ger en fingervisning om arbetsförhållandena i förskolan, att både mindre barngrupper och antal barn per vuxen är viktiga faktorer för en god kvalitet.

Förskolan finansieras enligt en modell som premierar stora barngrupper (betalt per barn), få anställda och billiga lokaler. Det ligger ett fundamentalt feltänk bakom en sådan konstruktion då den aldrig kommer att leda till mindre barngrupper med bibehållen personalstyrka.

Barnafödandet i Sverige är nu det lägsta som någonsin uppmätts. Det märks också i Norrtälje. Förskolor har stängt. Fler riskerar att följa efter. 

Enligt prognoser från Sveriges Kommuner och Regioner kan mer än var tionde förskola i landet behöva avvecklas till 2027.  Det kommer väcka debatt – och gör det redan. Men alltför ofta handlar diskussionen mer om konsekvenserna är orsakerna.

Förskolor stängs inte i ett vakuum. De stängs för att barnen inte finns där. Det är vad debatten borde handla om.

Varför människor väljer att skaffa färre barn, eller inga alls, är i grunden högst individuellt. Men det är svårt att bortse från de större samhällsförändringar som påverkar besluten. En mer pessimistisk syn på framtiden, en känsla av otrygghet och en osäker privatekonomi är faktorer som sannolikt bidrar till de historiskt låga födelsetalen.

När man lyssnar på unga vuxna återkommer samma bild. Ekonomin känns osäker. Bostaden är för dyr, för liten eller för tillfällig. Arbetslivet upplevs som otryggt och svårt att planera kring. I det sammanhanget framstår föräldraskap inte som ett självklart nästa steg, Att vänta blir ett rationellt val.

Om utvecklingen ska vändas krävs politiska åtgärder som ger människor större ekonomisk frihet och trygghet. Det handlar om lägre skatter och avgifter för unga vuxna och småbarnsfamiljer, så att mer pengar blir kvar i plånboken. Det handlar också om bättre möjligheter att äga sin bostad. När inträdet på bostadsmarknaden skjuts allt längre upp i åldrarna skjuts också familjebildningen upp.

Men det handlar inte bara om pengar. Det offentliga samtalet är i dag mättat av kriser. De domedagspolitiker som utmålar en mörk framtid göra barnafödandet en stor otjänst. Vem vill skaffa barn i en värld som kommer gå under av klimatproblem, kriminalitet, krig och invandring?

Bristen på barn har fått en del politiker att helt tappa förståndet. Till exempel Jörgen Kärrman (SD) som föreslagit en så kallad “nej-skatt” för kvinnor. Alltså att barnlösa kvinnor ska betala en straffskatt. Ett annat förslag är straffskatt på preventivmedel. Båda förslagen rent kvinnofientliga.

Det är lätt att skratta bort enstaka Sverigedemokraters försök att vrida klockan tillbaka, men Sverigedemokraterna är tydliga med sin samhällssyn.

De vill se ett Sverige där kvinnors liv ser annorlunda ut än i dag. Där familjebildning formas av politiska pekpinnar snarare än av människors egna val. Där staten lägger sig i beslut som borde vara djupt personliga.

Straffskatter och politisk kontroll kommer inte få fler barn att födas. Mer frihet, tryggare ekonomi och bättre möjligheter att bygga ett liv kan däremot göra det.

Lösningarna är därför varken moraliserande eller auktoritära. De är liberala. 

Förslaget att plombera lokaler är ur Barn- och utbildningskontorets vinkel säkert väl övertänkt sett enbart till förskolans nytta. Men vilka s k effektiviseringar kommer kommunstyrelsen då att tvingas genomföra för att få ihop budgeten – för man har väl knappast haft ”utrymme i budgeten” för detta? Enligt de initiala uppgifterna i Norrtelje Tidning ska plombering göra att det inte kommer att behövas personalneddragningar. Dagen efter kommer andra uppgifter. Vad är det som gäller?

Om kommunen inte heller lyckas dra till sig unga och barnfamiljer så försvinner förutsättningarna för småskalig verksamhet i närhet till medborgarna. Den småskalighet och närheten till kommunal service som de flesta partier säger sig stå bakom i sitt:” Hela kommunen ska leva”.

Kommuner av Norrtäljes struktur är i grunden hotade om inte nya lösningar kan plockas fram.
Kommer all ”mjuk” verksamhetsservice som förskolor, grundskolor, äldreomsorg, primärvård och annan tjänsteservice helt hamna i våra fem större orter med Norrtälje stad som navet? Blir livet i landsbygdssocknarna hänvisat till ett antal ”friluftsmuséer” som betjänar turister och fritidshusfolket? Vi i Roslagens oberoende parti (ROOP) tror på att småskaligheten och närheten till en levande landsbygd och skärgård har chansen att hålla storskalighet och centralism på avstånd. Men då krävs visionär realism av sällan skådat slag. Finns den hos övriga partier? Hos Mittenstyret som helhet?

Titta en gång till på vattenförsörjningen: hur smart är det att frakta dricksvatten sju mil från Mälaren till en kostnad som många privata, kooperativa och samfälligheter nu hotar att knäckas av. Dyrt, riskabelt och feltänkt och inte särskilt strategiskt sett ur myndigheten för Civilt försvars perspektiv.

Johannes Folkesson
Johan Österberg
Roslagens Oberoende Parti

När barnkullarna minskar ställs kommuner inför ett brutalt val: lägga ner förskolor eller göra barngrupperna större. Det är inga enkla beslut. Dilemmat blir särskilt tydligt i en kommun som Norrtälje, där mer än hälften av verksamheten drivs fristående. Kommunen kan bara direkt påverka sin egen verksamhet, inte de fristående aktörerna.

Det här är ett problem som en landsbygdskommun som Norrtälje väl känner till. Det handlar oftast om förskolor och skolor på landsbygden där det finns få elever och det är svårt att rekrytera utbildad personal, men ibland drabbar det också tätorterna, t ex i det nu aktuella fallet med Förskolan Vigelsjö gård. Jag har själv ett barn som gått på Vigelsjö gård och det är lätt att se de stora värdena i närheten till naturen. Det är också lätt att se det positiva i en liten, trygg förskola, men det är just de enheterna som blir dyrast för politikerna att bevara. Det kostar att hålla öppettider, att inte kunna låna in personal från en annan avdelning vid sjukdom och lokalkostnaderna ökar ständigt.

Vill politikerna skjuta till pengar för att rädda en kommunal förskola måste de samtidigt skjuta till lika mycket till de fristående. Oavsett om de har behov av mer resurser eller inte. Det går egentligen stick i stäv med tanken om att kunna erbjuda en kompensatorisk utbildning, där den som har större behov ska kunna erbjudas mer. Här måste alla få lika mycket. Det är en marknad och inte att fördela resurser optimalt. Det innebär att varje satsad krona för att stärka kvaliteten i den egna verksamheten också går till aktörer som kommunen inte styr över. I ett läge med ansträngd ekonomi blir resultatet ofta nedläggningar.

Konsekvensen? Även om de fristående förskolorna också står med tomma platser och överkapacitet, har många av dem starka aktiebolag (Jensen, Academedia, Pysslingen) i ryggen som har råd att svälta ut kommunerna och få en större andel av utbudet när de kommunala enheterna tvingas stänga. Samtidigt visar statistiken att kommunala förskolor i snitt har 41 procent utbildade förskollärare, medan motsvarande siffra i fristående verksamhet är 27 procent. Det betyder att vi inte bara administrerar en överföring av gemensamma resurser till privata fickor, vi upprätthåller också ett system där den genomsnittliga kompetensen riskerar att sjunka, d v s kvaliteten på förskolan i kommunen sänks.

Frågan är inte bara hur vi sparar – utan vad vi förlorar när vi säljer våra barn på en marknad.

Trygghet och säkerhet på kommunens skolor är huvudfrågan när barn- och skolnämnden i Norrtälje samlas den 29 september.

Efter skolskjutningen i Örebro tidigare i år har flera nya åtgärder införts för att skapa en säkrare miljö för barn, elever och personal i Norrtälje kommun.

Åtgärderna omfattar såväl förebyggande som förhindrande insatser. Det handlar bland annat om arbete mot mobbning och kränkande behandling, regelbundna skyddsronder och utbildning samt övningar för att höja beredskapen vid hot eller allvarliga våldssituationer.

Även nya rutiner införs för att försvåra för obehöriga att ta sig in på skolor, exempelvis genom passersystem, tillträdesbegränsningar och tydligare besöksrutiner.

Sedan den 1 juli är det dessutom krav på att alla förskolor och skolor ska ha en beredskapsplan och bedriva ett löpande beredskapsarbete. Syftet är att verksamheterna ska vara förberedda och kunna agera snabbt vid allvarliga händelser.

– Skolskjutningen i Örebro har skakat oss alla och påmint oss om hur viktigt det är att våra skolor är säkra platser för elever och personal. Norrtälje kommun har sedan länge arbetat för att stärka tryggheten i skolorna, men efter den tragiska händelsen känner vi ett ännu större behov av att vidta ytterligare åtgärder för att skydda våra barn och unga, säger Robert Beronius (L), ordförande i barn- och skolnämnden.

Hur säkerställer ni att skolor och förskolor följer rutinerna och beredskapsplanerna?

– Att skolor och förskolor följer gällande rutiner och beredskapsplaner är en viktig del av både vår internkontroll och det systematiska arbetsmiljöarbetet. Vi säkerställer alltså detta genom regelbunden uppföljning och kontroll.

Sedan Norrtälje kommun införde mobilfria skolor 2019 har studieron i klassrummen förbättrats markant. Andelen elever som uppger att de kan arbeta i lugn och ro under lektionerna har ökat med cirka 40 procent jämfört med 2018.

– Det är tydligt att mobilfria skolor stärker studieron, men effekterna går längre än så, säger Robert Beronius (L), ordförande i barn- och skolnämnden. Det handlar lika mycket om att slippa känna oro för att bli smygfilmad i ett omklädningsrum efter idrottslektionen. När mobiler inte används på rasterna rör sig också eleverna mer, leker mer och blir mer socialt aktiva, fortsätter han.

Från och med höstterminen 2026 införs ett nationellt mobilförbud i grundskolan. Elever i årskurs 1–9 får då inte använda mobiltelefoner under skoldagen, varken på lektionerna, rasterna eller på fritids.

Beronius välkomnar beslutet och menar att Norrtäljes erfarenheter visar på breda positiva effekter.

– Mobilfria klassrum är en viktig pusselbit för att öka studieron, men är långt ifrån det enda vi har gjort och gör, säger han.

Kommunen arbetar parallellt med flera åtgärder för att skapa en trygg och strukturerad skolmiljö. Det handlar bland annat om tydliga ordnings- och trivselregler och förebyggande konflikthantering. Enligt Beronius bygger arbetet på att stärka lärarnas ledarskap, skapa struktur i undervisningen och ge elever positiv återkoppling när de bidrar till ett gott arbetsklimat.

– Det handlar i grunden om att bygga goda relationer, sätta tydliga förväntningar och att skapa ett klassrumsklimat där det blir både lätt och roligt att göra rätt. När elever får positiv återkoppling för hur de bidrar till en trygg och konstruktiv arbetsmiljö, skapas också bättre förutsättningar för samarbete och studiero, avslutar Beronius.

Kostnaden för skadegörelse på Norrtälje kommuns skolor har minskat det senaste året, men ligger fortsatt på en hög nivå.

Krossade fönster utgör den vanligaste formen av skadegörelse, och majoriteten av incidenterna sker utanför skoltid, främst under helger och lov.

Under 2024 uppgick kommunens totala kostnader för att reparera skadorna till drygt 1,6 miljoner kronor. Det är en minskning från 2023, då notan landade på cirka två miljoner kronor, men fortfarande en betydande utgift för skattebetalarna.

De senaste sju åren har kostnaderna varierat mellan 1,2 och 2 miljoner kronor per år.

Alla skolor i kommunen drabbas i någon utsträckning, men vissa sticker ut med betydligt högre kostnader än andra.

Långsjöskolan i Rimbo hade under 2024 de högsta kostnaderna för skadegörelse, med 225 655 kronor. Därefter följer Länna skola, där skadegörelsen uppgick till 217 667 kronor.

Någon tydlig koppling mellan minskad skadegörelse och kamerabevakning går inte att se i nuläget, men på de skolor där kameror installerades under 2024 har incidenterna minskat.

Robert Beronius (L), ordförande i barn- och skolnämnden, betonar vikten av att få bukt med problemet:

“Det är angeläget att minska kostnaden för skadegörelse på våra skolor. Skadegörelsen skapar inte bara en känsla av otrygghet, det är också väldigt dyrt. Dessutom medför skadegörelse andra kostnader, till exempel för sanering och avbrott i verksamheten”, skriver Beronius i ett meddelande till Allt Om Norrtälje.

Hur kommer ni arbeta framgent för att minska skadegörelsen på skolorna i kommunen?

”Det allra viktigaste är att eleverna tycker om sin skola. Vi arbetar därför mycket med trivseln på skolorna. Tycker eleverna om skolan tar de också bättre hand om den.”

Förutom kameraövervakning – har man tagit till andra åtgärder för att få bukt med problematiken?

“Vi arbetar också enligt teorin om ”broken window”. Det innebär att all skadegörelse ska åtgärdas fort, eftersom till exempel ett trasigt fönster som inte lagas sänder ut signaler om att ingen bryr sig om skolan. Vi behöver också satsa mer på att rusta upp skollokaler generellt. Det kommer löna sig i längden. Jag tror vi alla vet att vi är mer omhändertagande om det vi tycker om och tycker är fint.”