Norrtälje behöver fler barnfamiljer. I Björnö finns en konkret möjlighet att vända behov till verklighet, men då måste arbetet med att ta fram en ny detaljplan bli verklighet.  

Förutom möjligheten att attrahera fler barnfamiljer till kommunen är en ny detaljplan också en förutsättning för att planerna på en ny badplats, en småbåtshamn, en grundskola och en efterlängtad gång- och cykelväg till Frötuna ska bli verklighet.

Det finns också ekonomiska skäl att skynda på framtagandet av en ny detaljplan. Staten erbjuder i dag stöd till detaljplaner som möjliggör småhus, motsvarande 25 000 kronor per bostad. För Björnö innebär det omkring 15 miljoner kronor. Men tiden är knapp. Om planen inte antas före den 1 oktober 2026 går pengarna upp i rök.

En detaljplan hade redan kunnat vara verklighet om det inte vore för att Mark- och miljödomstolen upphävde beslutet om ny detaljplan i maj 2025. Beslutet upphävdes eftersom domstolen ansåg att det behövdes nya utredningar och inventeringar av groddjur, fladdermöss och fåglar (de tidigare från 2018 ansågs absurt nog inte längre tillförlitliga eftersom de gjorts för, för länge sedan – vilket berott just på att förslaget till detaljplan överklagats även i tidigare skeden).

Mark- och miljödomstolen borde aldrig ha upphävt beslutet om ny detaljplan på de grunder man gjorde, men nu har det gått ett år och en ny detaljplan behöver tas fram omgående. Annars riskerar kommunen gå miste om 15 miljoner kronor i statliga bidrag och planerna på en badplats, småbåtshamn och mycket annat tvingas skjutas på framtiden. Det vore olyckligt eftersom utbyggnaden av Björnö riktar sig till just de barnfamiljer alla säger sig vilja locka till kommunen.

Socialdemokraterna har gjort ”blandning” till en valfråga. Villaområden ska byggas om med hyresrätter och politiker ska styra hur människor bor. Eftersom den socialdemokratiska invandringspolitiken var ett gigantiskt haveri ska nu vanliga människors bostadsområden byggas om i integrationens namn. Men när man granskar hur socialdemokratiska riksdagsledamöter själva lever framträder en annan bild.

På sajten Stoppa tvångsblandningen kartläggs politikernas boenden. Resultatet är tydligt. De flesta bor själva i villaområden, radhusområden eller attraktiva och trygga medelklassmiljöer. Hela 77 procent bor i småhus- eller radhusområden. Precis som vanliga svenskar söker de lugn, trygghet och bra uppväxtmiljöer för sina familjer.

Det märkliga är därför inte hur socialdemokraterna bor. Det märkliga är att partiet samtidigt försöker framställa vanliga människors bostadsval som ett problem. Socialdemokraterna vill att politiken ska styra fram ”rätt” sorts områden där allt ska blandas oavsett vad människor själva föredrar.

Men människor väljer olika därför att människor vill olika saker. Vissa vill bo i stad och andra i villaområde. Vissa söker puls och andra lugn. Det är helt naturligt i ett fritt samhälle.

Problemet för Socialdemokraterna är att deras egen politik krockar med verkligheten. När deras egna företrädare får välja själva väljer de samma sak som alla andra svenskar. Trygga områden, ordning och stabilitet.

Hela idén om tvångsblandning bygger därför på ett hyckleri. Politiker som själva bor i attraktiva och homogena områden vill samtidigt använda politiken för att förändra hur andra människor lever.

Det kan låta konstigt. Det pratas mycket om uteblivna satsningar på barn i Norrtälje kommun, men färska siffror visar annat. När UNICEF Sverige presenterar sin kommunrapport om ekonomiska investeringar i barn blir en sak tydlig: barns livsvillkor formas av politiska beslut. Det handlar inte bara om nationell politik eller stora samhällsfrågor. Det handlar också om kommunbudgetar, prioriteringar och synen på välfärd. Dina kommunala politiker kan alltså göra skillnad för barnen.

Och det gör de. I jämförelse med våra grannkommuner står sig Norrtälje bra. Ja, även om Norrtälje hamnar på plats 215 av 285, så är vi i Stockholms län en väldigt bra kommun att vara barn i.

Kommuner som Österåker, Täby, Vallentuna och Upplands Väsby har under lång tid profilerat sig med låga skatter och marknadsanpassade lösningar. Men UNICEF:s rapport visar tydligt att detta påverkar investeringarna i barn och ungas livsvillkor. Det får konsekvenser. För barns trygghet. För jämlikheten. Och för möjligheten att delta i samhället oavsett föräldrarnas ekonomi.

Norrtälje är långt ifrån perfekt. Effekterna av ökade levnadskostnader, växande klyftor och barnfattigdom är påtagliga. Men kommunen har samtidigt valt att investera i sådant som gör konkret skillnad i barns vardag.

Norrtälje kommun har än så länge en högre lärartäthet och mindre barngrupper i förskolan än grannkommunerna, det bidrar till en högre placering. Det är viktigt att man nu, trots minskade barnkullar, orkar hålla i detta och inte låta barnen betala för tidigare dåliga beslut. Socialtjänsten får också bra betyg i rapporten och där handlar det bland annat om utbildning och erfarenhet hos socialsekreterarna.

Andra insatser som gör livsvillkoren bättre för barn och unga är t ex avgiftsfri kulturskola och Aktivitetsbanken, där barn och unga kan låna sport- och fritidsutrustning gratis. Tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle skapas möjligheter för fler barn att delta i kultur och fritidsaktiviteter – oavsett om familjen har råd att köpa nya skridskor, ett instrument eller dyr utrustning.

Det är lätt att avfärda sådana satsningar som små i det stora hela. Men för det barn som annars hade blivit sittande hemma spelar de stor roll. Förälderns ekonomi ska inte avgöra om ett barn får spela fotboll, gå på teater eller delta i kulturskolan.

I en tid där barnfattigdomen ökar, bara i Norrtälje kommun finns nästan 1500 barn som definieras som fattiga, blir den typen av investeringar ännu viktigare. Det handlar inte bara om pengar, utan om tillhörighet och framtidstro. Om att känna sig inkluderad i samhället i stället för att växa upp vid sidan av det.

UNICEF:s rapport borde därför inte bara läsas som statistik. Den borde läsas som en uppmaning till varje invånare att fråga sin kommunpolitiker: vilken kommun vill du att Norrtälje kommun ska vara för barn som växer upp här? Vilka politiker vill styra en kommun som främst konkurrerar med låga kostnader och nedskärningar? Och vilka vill skapa en kommun som investerar i barns trygghet, hälsa och möjligheter?

Norrtälje visar att man är inne på rätt väg. Politiska prioriteringar kan användas för att minska klyftor istället för att förstärka dem. Nästa vecka öppnas en familjecentral i Hallstavik där förskollärare, barnmorskor barnsjuksköterskor och socionomer kommer att möta och stödja familjer med små barn. Alla ska känna trygghet att få stöd i föräldrarollen och att barnen ska kunna få en trygg uppväxt. Att kommunen väljer att satsa på barnen. Detta är särskilt viktigt i en tid där många barn känner av både ekonomisk oro och social otrygghet. Ställ krav på din politiker att finnas där för barnen.

Sverige står inför en demografisk förändring där allt fler lever längre. Det är i grunden något positivt, men det ställer också krav på en sjukvård och äldreomsorg som klarar av att möta behoven hos en växande grupp äldre. I dag ser vi tyvärr fortfarande ett system som många gånger lutar sig mot marknadslogik i stället för medicinska behov.

Mer resurser måste fördelas till vårdcentralerna, men när vårdcentraler styrs av ekonomiska incitament riskerar resurser att fördelas fel. Det är mer lönsamt att ta emot många patienter med enklare besvär än att ge sammanhållen vård till multisjuka äldre. Resultatet blir en fragmenterad vård där de som behöver mest stöd ofta får minst kontinuitet.

De flesta nyttjar ungefär hälften av all vård de nyttjar under hela sitt liv under sina sista år. Nästan var fjärde invånare i Norrtälje kommun är över 65 år. Den åldersgrupp som ökar mest är 90+.

För att vända utvecklingen krävs en tydlig omställning mot en mer sammanhållen och behovsstyrd vård. Vårdcentralerna måste stärkas, med färre patienter per läkare och ett tydligt områdesansvar. En handlingsplan för att nå 1100 listade patienter per läkare till 2035 har antagits av Region Stockholm och det kommer att förbättra vården, framför allt för de med störst behov. När vårdpersonal lär känna sina patienter ökar både tryggheten och kvaliteten. Det är särskilt viktigt för äldre med komplexa sjukdomsbild­er, där kontinuitet kan vara avgörande.

Samtidigt krävs ett integrerat samarbete mellan region och kommun för sömlösa övergångar mellan sjukvård och äldreomsorg. I Norrtälje har vi Norrtäljemodellen. Det har funnits, och finns fortfarande, problem med finansiering och styrning, men för verksamheterna har Norrtäljemodellen betytt mycket. Färre aktörer kring den äldre och bättre samordning ökar patientsäkerheten och nöjdheten. Varje multisjuk äldre person bör ha en ansvarig läkare som håller ihop vården.

Andra konkreta förbättringar som gör stor skillnad i vardagen är t ex den mobila röntgen som nu införs och kan minska onödiga och påfrestande resor till akuten. Vidare byggs geriatriken ut och fler vårdplatser gör att äldre slipper vänta i timmar på akutmottagningar. På Norrtälje sjukhus har vi sedan länge den s k Silverstigen, som gör att äldre patienter kan få en smidigare väg in till vård på akutmottagningen. Inom Norrtäljemodellen uppstår innovationer som möter den äldre befolkningens behov. Utöver detta finns mycket att vinna på att utveckla digitala lösningar, men med försiktighet. Det finns många som behöver en mänsklig kontakt eller helt står utanför det digitala samhället.

En äldreomsorg av hög kvalitet är beroende av personalens villkor. En bättre arbetsmiljö för de anställda inom äldreomsorgen, på boenden och i hemtjänsten, genom fler kollegor och rimliga löner, är inte bara en arbetsmarknadsfråga – det är en kvalitetsfråga. När personalen har tid och rätt kompetens förbättras omsorgen för de äldre. För att trygga hemtjänst/hemsjukvård i hela kommunen behöver man ta sig en funderare på om LOV och etableringsfrihet är det bästa sättet att tillgodose likvärdighet.

En trygg ålderdom handlar om helheten: tillgång till en bra bostad, social gemenskap och möjlighet till ett värdigt liv. Därför behöver äldrefrågorna ta en större plats i den regionala och kommunala planeringen. Trygghetsboenden är ett relativt nytt, icke biståndsbedömt, alternativ som har potential att erbjuda ett åldrande med hög livskvalitet.

Konkurrens måste ersättas med samarbete. Med rätt politiska prioriteringar går det att skapa ett äldrevänligt samhälle.

I jämförelse med många andra länder kan Sverige beskrivas som ett land där välfärden är nästan gratis. Vård, skola och omsorg finansieras gemensamt via skatten, och ingen ska behöva avstå från läkare, utbildning eller stöd på grund av plånboken. Det är en modell som har byggt både trygghet och tillit och som länge varit en självklar del av den svenska samhällskontraktet.

För att invånarna fortsatt ska känna trygghet och tillit till skattesystemet krävs att samhällskontraktet hålls i alla led. Oseriösa aktörer som tar sig in på de kvasimarknader som skapats inom välfärdens olika områden, och utnyttjar systemen för egen vinning orsakar minskad tillit till systemet. Politiker som inte sätter ner foten gentemot dessa och skyddar t ex hälso- och sjukvårdslagens första paragraf att den med störst behov är den som ska får vård först, utan i stället tillåter försäkringslösningar åsidosätter lagen, är ytterligare en orsak till att systemet ifrågasätts.

Parallellt med de förändringar som beskrivits inom välfärden blir allt fler delar av vardagen dyrare. Hyror och elpriser stiger i en takt som många hushåll har svårt att hänga med i. Matpriserna har ökat kraftigt de senaste åren och pressar både barnfamiljer och pensionärer.

Högkostnadsskyddet för mediciner höjs, vilket innebär den sjuke får betala mer ur egen ficka innan skyddet träder in. Avgiftsfri tandvård för unga tas bort, vilket flyttar kostnader från det gemensamma till individen, ofta i en ålder då ekonomin redan är ansträngd.

Motståndet mot höjda skatter och minskade överskottsmål är starkt bland de politiska partierna, inte minst i Norrtälje kommun.  Även bland gemene hen kan det framstå som att höga skatter är det värsta som kan hända befolkningen. Alternativet är tyvärr att egenavgifterna kommer att behöva höjas inom förskola, fritids och äldreomsorg. Det må handla om olika enskilda reformer var för sig, men tillsammans pekar de i en tydlig riktning: fler kostnader läggs på den enskilde. Det slår hårt mot enskilda invånare i en låginkomst-kommun som Norrtälje som dessutom har en stor andel äldre.

Poängen med ett skattefinansierat system är att kostnader ska bäras gemensamt, för att skapa jämlikhet och förutsägbarhet. Skatteinstrumentet ska användas så det gynnar invånarnas bästa. Idag ges subventioner för den som  äger sitt boende genom ränteavdrag och ROT eller den som har råd att ta in städhjälp via RUT. Resurser läggs på den som har råd i stället för på den som har behov av städhjälp via hemtjänsten. När avgifter smyger sig in och höjs bit för bit riskerar principen om att behoven ska styra att urholkas.

Om välfärden ska fortsätta vara en bärande idé kan den inte samtidigt bli alltmer avgiftsbelagd i praktiken. ”Gratis (nästan)” eller att solidariskt dela på kostnader är inget politiskt prestigeprojekt. Det handlar om en vilja att skapa ett jämlikt samhälle.

Det är ibland lätt att avfärda rikspolitiken som något avlägset. För många i Norrtälje kan diskussioner om segregation och stadsplanering kännas som storstadsproblem. Men det vore ett misstag att tro att de politiska förslag som nu läggs fram inte angår Norrtälje.

Socialdemokraterna har lagt fram ett omfattande förslag till tvångsblandning av Sveriges villaområden. Hela förslaget återfinns i partiets kongressbeslut från 2025 - "Ny riktning för Sverige" Titeln låter fin. Men bakom orden växer en politik fram som i praktiken ger politiker större makt att styra hur människor bor och därmed också hur de lever sina liv.

Politikerna ska bestämma att hyresrätter byggs i alla villaområden. Ingenting ska lämnas ifred. Och allt detta ska ske för att Socialdemokraterna själva misslyckats att hantera invandringen till Sverige

Det handlar om att politiken ska få större inflytande över bostadsmarknaden genom allmännyttan, genom möjligheten att köpa upp mark och genom att styra vad som byggs och var. I grunden innebär det att beslut flyttas från enskilda människor till kommunala beslutsfattare. Sakpolitiskt görs detta genom att partiet vill undanta kommunala bostadsbolag från Lagen om offentlig upphandling. Vidare ska en ny förköpslag införas, och den ska ge kommunen rätt att köpa din bostad före någon annan. Dessutom ska nya regelverk för markanvisningar göra att politiker mer aktivt kan ägna sig åt att styra hur du bor.

Eller som det socialdemokratiska kongressbeslutet uttrycker det på sidan 43: ”det är viktigt att det finns bra mix av upplåtelseformer i varje område”. Tydligare än så kan det knappast uttryckas. Varje område ska blandas.

Varför ett villaområde inte kan få vara ett villaområde framgår inte av den socialdemokratiska politiken.

I en kommun som Norrtälje, där utvecklingen länge har vuxit fram organiskt, riskerar detta att förändra mycket. Här finns en variation mellan stad, landsbygd och skärgård som inte är resultatet av politiska experiment utan av människors egna val över tid. Det är just denna frihet som gör platsen vacker.

Socialdemokraternas politik kan uppfattas som något som främst riktar sig mot storstädernas problem. Men ambitionen är större än så. Det handlar om att omforma hela landet. Hyresgästföreningen nämner inte mindre 20 städer med bostadsområden som man ska förtäta. Och det är bara början. När staten och kommunerna ges verktyg att styra bostadsområdens sammansättning finns inget som säger att mindre kommuner lämnas utanför.

Detta är inte bara en fråga om var människor bor. När valfriheten samtidigt begränsas på andra områden förstärks utvecklingen. Valen blir färre och politikens roll större.

Problemet ligger inte i viljan att minska segregation utan i tron att den kan planeras fram uppifrån. Samhällen växer starka när människor själva får forma sina liv, inte när de formas av politiska ambitioner.

För Norrtälje finns det skäl att vara uppmärksam. Det som i dag kan verka långt borta riskerar att i morgon bli verklighet även här. Vi behöver inte mer social ingenjörskonst. Vi behöver en politik som litar på människors egna val och på de lokalsamhällen som växer fram ur dem.

Men Socialdemokraterna har aldrig förstått att människor vill bestämma över sig själv. Inte heller har de förstått att saker blir bäst då. I den socialdemokratiska världen ska allt planeras uppifrån, helst från ett skrivbord i Stockholm.

När hyrorna stiger är det lätt att förstå varför kravet på en hyresfrys kan låta attraktivt. Vänsterpartiet vill nu införa en stopplag som fryser hyrorna på dagens nivå för att ge hyresgäster en andningspaus medan systemet för hyresförhandlingar ses över.

Men bostadspolitik fungerar inte som en pausknapp.

Fastigheter åldras oavsett vad politiken beslutar. Stammar ska bytas, fasader renoveras och vitvaror ska moderniseras. Det är investeringar som måste göras för att bostäder ska fortsätta fungera över tid. Om hyrorna samtidigt fryses medan kostnader för energi, material och arbete fortsätter att stiga uppstår ett enkelt problem. Intäkterna räcker inte lika långt.

När det händer skjuts underhållet upp.

Den mekanismen är välkänd i bostadsekonomin. I New York under slutet av 70-talet och början av 80-talet minskade investeringarna i fastigheter kraftigt i områden där hyrorna reglerades hårt. I vissa stadsdelar övergavs byggnader helt när ekonomin i fastigheterna inte längre gick ihop. I flera östeuropeiska städer under planekonomin bidrog politiskt satta hyror under lång tid till ett bostadsbestånd där renoveringar sköts upp i decennier.

Den diskussionen kan kännas avlägsen. I själva verket är den högst relevant i Norrtälje om Vänsterpartiets förslag vinner gehör.

Kommunens bostadsbolag Roslagsbostäder förvaltar tusentals lägenheter och stora delar av beståndet byggdes under perioder då många bostäder uppfördes snabbt. I dag kräver många av dessa hus omfattande renoveringar och moderniseringar. Underhållsbehoven är redan stora och investeringarna kommer inte att bli billigare.

Om hyrorna samtidigt fryses minskar möjligheten att finansiera just det arbete som krävs för att bostäderna ska hålla hög standard.

Konsekvensen riskerar att bli paradoxal. En politik som sägs skydda hyresgäster kan i längden ge dem sämre bostäder. Renoveringar skjuts upp och underhållsskulden växer. Precis som i New York riskerar också befolkningen att minska.

Den verkliga bostadspolitiken måste börja i en annan ände. Bostadspolitik behöver utgå från fungerande marknader och tydliga spelregler, vilket behövs för att företag och allmännytta ska vilja investera i bostäder. När investeringar blir möjliga byggs fler bostäder och de som redan finns kan tas om hand.

Det är inte lika politiskt slagkraftigt som en hyrespaus. Så nog kommer Vänsterpartiet vinna röster på utspelet.

Men bostäder blir inte bättre av politiska pausknappar.

De blir bättre av investeringar.

Min dotter har nyligen fyllt 20 år och fått erbjudande om en egen hyresrätt med en överkomlig hyra. Hurra, hurra, hurra! Det känns nästan som att vinna på lotteri.

Och det är just vad det har blivit. I dagens Sverige är en hyresrätt för unga inte en självklar start på vuxenlivet – utan en lyckträff.

Allt fler unga bor kvar hemma långt upp åldrarna. De stannar kvar i ungdomsåren utan att kunna försörja sig själva, hitta ett boende eller skaffa familj. Arbetslösheten spelar stor roll, men en verklig bromskloss är också bristen på hyresrätter med hyror som går att betala när man just lämnat skolan. Det finns många faktorer som bidrar till att hyrorna rusar och de faktorerna kan politiker på olika nivåer påverka.

De första tio åren efter att jag flyttade hemifrån bodde jag på åtta olika adresser. Unga liv är rörliga. Man jobbar ett tag, pluggar ett år, flyttar ihop, flyttar isär. Då behövs ett boende som är lika flexibelt som livet självt. Det behövs att man inte vid varje flytt gör en vinst eller en förlust, som det är om man skulle ha råd att köpa en bostadsrätt. Där blir det egentligen bara banken som blir vinnare i slutänden.

Min dotter hade tur. Hon har ett jobb efter studenten i vår – hon har föräldrar som kan fungera som borgenärer. Alla har inte den möjligheten.

De föräldrar som köper en bostadsrätt åt sina barn framställs ofta som kloka och förutseende. Men framför allt är de rika. I en låginkomstkommun som Norrtälje är det långt ifrån alla som kan köpa en lägenhet till sina barn. För de flesta räcker pengarna knappt till det egna bolånet eller höga hyrorna, räntorna och elräkningarna.

Att flytta hemifrån ska inte vara ett klassprivilegium.

Staten måste ta ett större ansvar för bostadsbyggandet. Stöd och lån behöver stärkas, och ett statligt byggbolag med uppdrag att bygga hyresrätter med rimliga hyror vore ett rimligt steg. Samtidigt måste kommuner – även Norrtälje – arbeta mer aktivt för att få fram bostäder som vanligt folk har råd med. Möjligheten att hyra sin bostad måste finnas i tätorterna, men också på landsbygden och öarna. Det finns kommuner som gjort lyckade satsningar på att skapa billiga hyresrätter och vi måste kunna ta till oss av goda idéer. Vi lever i tider då allt har blivit dyrt i samhället, låt alla nivåer gå samman och frysa hyrorna så att det blir möjligt att leva utan en årslön på banken. Antalet vräkningar ökar för varje år och 2025 vräktes 824 barn, ofta till följd av att föräldrarna inte hade möjlighet att betala de höga hyrorna.

Vi säger ofta att vi vill att fler unga ska bo och arbeta här. Då måste de också ha någonstans att bo. Att få en hyresrätt med rimlig hyra ska inte kännas som att vinna på lotteri. Det ska vara början på vuxenlivet och ett alternativ genom hela livet.