På lördag fylls Norrtälje av regnbågsflaggor när Roslagen Pride går av stapeln. Det är lätt att tänka på pride som en manifestation för unga människor; det är fest, det är party, det handlar om framtiden. Men pride handlar om något mycket större: rätten att leva sitt liv öppet, oavsett var i landet man bor eller hur gammal man är.

Roslagen Pride har firats sedan 2012. Det är värt att stanna upp vid vad det betyder. För bara några decennier sedan var det svårare att leva öppet som homosexuell, bisexuell eller transperson på en mindre ort som Norrtälje. Många flyttade från sin hembygd för att kunna leva som den de var. Inte sällan innebar det också att man lämnade föräldrar, syskon och vänner.

Detta sker fortfarande, men att pride har spridit sig till mindre orter runt om i landet förändrar något viktigt. Det säger att hbtqi-personer hör hemma överallt. Att man ska kunna bli kvar i sin hembygd, nära sina vänner och sin familj, och ändå kunna leva öppet. Pride sprider information om detta och det är frihet på riktigt.

Under flera år har jag sett äldre människor sitta längs paradvägen med sina rullatorer och vifta med regnbågsflaggor när pride tågar genom Norrtälje. Det är en av de starkaste och finaste bilderna från pride. I Norrtälje kommun är nästan hälften av invånarna över 65 år. Pride handlar alltså inte bara om de unga som syns och hörs mest i paraden. Det handlar också om de äldre som har levt sina liv under andra villkor – och om rätten att få fortsätta leva öppet och tryggt hela livet.

Därför är debatten om hbtqi-certifiering av äldreomsorgen, som Lisbeth Krogh lyfte på Norrtelje tidnings debattsida i veckan, högst relevant i Norrtälje. För om vi menar allvar med att alla ska kunna leva öppet måste det också gälla den dag man behöver hemtjänst eller flyttar till ett äldreboende. Ingen ska behöva gå tillbaka in i garderoben när man blir gammal och beroende av samhällets omsorg.

Pride är mer än en parad. Det är folkbildning. Det synliggör liv som länge osynliggjorts och skapar kunskap hos människor som annars kanske aldrig hade mött frågorna. När pride flyttar ut från storstäderna och in på våra torg och gator förändras också bilden av vilka som hör hemma här.

Frihet är inte bara rätten att vara den man är. Frihet kräver också ett samhälle där man har möjlighet att leva som man är. Oavsett ålder, bostadsort eller ekonomiska förutsättningar.

På lördag vajar regnbågsflaggorna i Norrtälje igen. Låt oss vara stolta över det. Och låt oss se till att friheten de symboliserar finns kvar hela livet.

På debatten i Elmstadalen i helgen väcktes en fråga från publiken om ett bygglov som stoppats av Försvarsmakten. Utan att ha någon som helst insyn i just det ärendet, vill jag ändå utgå från det svar som KSO Ulrika Falk gav mannen i publiken. Hennes svar var att Norrtälje kommun generellt sett är väldigt generösa med att ge bygglov och sedan får på fingrarna av bl a Försvarsmakten.

Det låter ju som något positivt, att vara generös, men att säga ja till en sak är också att säga nej till någonting annat. Att bevilja bostadsbebyggelse är att säga nej till annan användning av marken. KSO har rätt i att alla partier är överens om att det ska produceras fler bostäder i kommunen, men hur det ska gå till råder det inte total samsyn kring. För att det trots allt inte ska byggas hej vilt överallt, finns en mängd lagar och restriktioner för just bygg- och anläggning. För att skydda intressen som kanske inte alltid kan tala för sig själva. Eller där de ekonomiska incitamenten tryter.

I den här texten lyfter jag två exempel. Det första handlar om Björnö, ett tätortsnära naturområde som varit på tapeten sedan början av 1990-talet. På min dåvarande arbetsplats (Kvisthamraskolan) var många engagerade i att bevara den skog dit man hade möjlighet att göra utflykter med barnen. När det blev ett faktum att det ändå skulle byggas har det handlat om att rädda strandlinjen för allmänhetens möjligheter till friluftsliv, bevara Björkbacken och på senare tid skydda jordbruksmark och vissa växt- och djurarter. Hela Björnöområdet är gammal kulturbygd som till stor del består av odlingsmark. Flera av de områden som sedan tidigare är orörda är det pga t ex hopplöst norrläge som påverkar energiförbrukning och tillväxt negativt.

Trettiofem år senare är Björnö etapp 1 byggt och detaljplanen för etapp 2 och 3 har stoppats av Mark och Miljödomstolen. Detta väcker irritation i leden i flera politiska partier där man vill komma i gång med byggandet. Det händer att det suckas eller fnissas det åt anledningar som att skydda fladdermöss eller groddjur. Det är olyckligt att kommunen har den inställningen gentemot EU-direktiv, nationell lagstiftning och även sin egen omfattande strategi för att skydda jordbruksmark.

Det andra exemplet tar jag från norra kommundelarna där en välkänd exploatör nyligen fått bygglov för 27 campingstugor vid Väddö kanal. Bygglovet strider mot detaljplanen från 1985 som föreskriver en småbåtshamn, vilket i sig har utgjort underlag för dispens från strandskyddslagen. Att upphäva detaljplanen skulle innebära att strandskyddslagen åter trädde i kraft och omöjliggjorde exploateringen. Ett remissvar från bygg- och exploateringsenheten lyfter också problematiken med att uppföra dessa stugor i direkt anslutning till den angränsande jordbruksfastigheten, vilket kan komma att innebära störning i form av ljud och lukt.

Jag är inte tillräckligt insatt för att uttala mig om detta i sig är ett enbart dåligt beslut, men, och det är ett stort MEN; ärenden som på olika sätt är kontroversiella (och det är det alltid när man på olika sätt försöker kringgå lagar och regler) ska inte behandlas enbart av en nämnds arbetsutskott som detta senare exempel har gjort. Ett beslut som innebär att kommunen bryter mot lagar, EU-direktiv eller egna strategier behöver behandlas i bredare politiska församlingar så att fler får komma till tals och fler för- och nackdelar öppet kan vägas mot varandra.

Norrtälje kommun är generösa med bygglov. Det kan upplevas som positivt av den enskilde och ibland av allmänheten. Kommunens inställning till lagar och direktiv verkar vara annorlunda när det kommer till bygglov än vad den är i andra ärenden där det många gånger verkar helt hopplöst att ens pröva en otydlig lagtext. Ibland innebär kommunens generositet med bygglov att man bryter mot lagar. Lagar som finns där för att skydda intressen som kanske inte alltid kan tala för sig själva.

Jag är inte så säker på att en dans med Calle Schewen är det främsta argumentet, tycker mig ana en del gubbfasoner mellan raderna där, men annars är jag benägen att hålla med Ellen Lind i hennes ledartext i Norrtelje tidning idag. Tidöregeringen utgör ett hot mot allmänhetens tillgång till Roslagens stränder. Regeringen har redan lättat på strandskyddet vid små sjöar och vattendrag och nu vill man även att bebyggelse ska tillåtas utmed havsstränderna i högre grad. Och det är inte, som Ellen skriver, små röda stugor med vita knutar som kommer att byggas utmed stränderna, utan de som har råd att bygga där kommer att slå upp 200kvadratsvillor med pool och trädäck så att stranden blir helt och hållet otillgänglig för människor som vill bada, fiska, vandra eller ta sig en svängom vid vattnet.

Norrtälje kommuns bygglovshandläggare har länge haft direktiv att vara generösa med dispenser från strandskydd och att utmana lagen och låta Länsstyrelsen slå kommunen på fingrarna. "Går det så går det" liksom. Detta är en norm som är skapad av moderaten Kjell Jansson, som ser Länsstyrelsen som en instans enbart skapad för att sätta krokben för kommuner och privatpersoner. Kjell Jansson är inte längre moderaternas starke man och det är hög tid att avskaffa den norm han infört i kommunen. Mycket av det som Kjell Jansson står för eller symboliserar hör inte hemma i ett modernt och långsiktigt hållbart samhälle. Inställningen till strandskyddslagen är bara en sån sak.

I stället bör bygglovshandläggarna på Norrtälje kommun få i uppdrag att vara restriktiva med att ge dispenser från strandskyddslagen. Kommunen är en av de kommuner som givit flest dispenser genom åren och det är dags att börja värna stränderna för växt- och djurliv, samt det rörliga friluftslivet. Handläggarna skulle i stället kunna pröva lagen åt andra hållet och låta Länsstyrelsen få rollen av "good cop" när de har varit för restriktiva.

Det finns fler skäl att inte bebygga skärgården med 200kvadratsvillor. Vi har också ett bristfälligt VA-system med läckande avlopp och en stoppad utbyggnad av kommunalt VA på Rådmansö som gör att handläggarna behöver vara restriktiva med bygglov. En sprickig berggrund försvårar både åtkomsten av enskilt dricksvatten och rening av avloppsvatten. Jag har skrivit om det tidigare, men det är värt att nämna igen att Norrtälje kommun innehåller rekord i Sverige med ca 30000 enskilda brunnar och 30000 enskilda avlopp. Dessa har kommunen ansvar att utöva tillsyn över så att de inte läcker ut i grundvatten och badvatten. Detta tarvar en hel del skattepengar som skulle kunna läggas på annat med ett väl utbyggd kommunalt VA-nät och fler gemensamhetsanläggningar. Det är en stor utmaning att upprätthålla en miljö så att framtidens kvinnor och män kan bada i rent vatten och dansa vid våra allmänna stränder.

En rapport från Rädda Barnen visar att barnfattigdomen i Sverige ökar, och att allt fler barn växer upp i hushåll där pengarna inte räcker till. Barnfamiljernas ekonomi har urholkats när samhällets stöd inte har hängt med. I Norrtälje kommun handlar det om nästan 1 500 barn. Enligt SCB blir gruppen som inte har råd att åka på en veckas semester större, och värst är det för ensamstående arbetarkvinnor där hela 39 % inte har råd att åka på en veckas semester per år.

Barn väljer inte sina uppväxtvillkor. De kan inte påverka om en förälder blir arbetslös, sjukskriven eller tvingas leva på en låg inkomst. Därför kan inte heller deras möjligheter i livet få avgöras av just det. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet måste se till att alla barn får en trygg uppväxt – oavsett föräldrarnas ekonomi.

Inför sommaren är det många familjer som inte har några planer alls. Region Stockholms beslut om gratis kollektivtrafik för barn och unga under loven underlättar en del. Norrtälje kommuns satsning på Aktivitetsbanken och det avgiftsfria Mitt Sommarlov gör också skillnad. Men för många familjer räcker det inte. Hindren är ofta små för den som har pengar, men stora för den som saknar dem. Bussen går inte dit aktiviteten finns eller matsäcken kostar pengar.

Barnafödandet är det lägsta på decennier och att skaffa barn är för många ett stort ekonomiskt risktagande. En paradox är att när det föds färre barn sker samtidigt på många håll nedskärningar i förskola och skola som gör att barngrupperna blir större. I Norrtälje har dock Mittenkoalitionen, tillsammans med Vänsterpartiet, lagt ett uppdrag att ta fram en handlingsplan för hur de allra största barngrupperna i förskolan ska bli mindre med bibehållen lärartäthet. Förskolan och skolan har ett tydligt kompensatoriskt uppdrag och ska bidra till att jämlika förutsättningar för varje barn. Därför är satsningar på små grupper och utbildad personal oerhört betydelsefulla för barns framtida möjligheter.

Men familjen är också viktig. Det är viktigt att familjen, hur den än ser ut, har möjlighet ge sina barn goda förutsättningar. Partierna har insett detta och flera partier lanserade därför under Almedalsveckan olika vallöften riktade direkt till familjerna. Kristdemokraterna vill höja barnbidraget till 2 000 kronor i månaden. Det är dock värt att minnas att partiet under den gångna mandatperioden inte har genomfört någon sådan förstärkning av barnfamiljernas ekonomi. Dessutom har regeringen infört kvalificeringsregler som innebär att nyanlända familjer inte längre omfattas av välfärdssystemen. Moderaterna i sin tur lovar skatteavdrag som kan ge en familj med två arbetande föräldrar ca 5000 kronor mer i månaden. Insatser som billigare kollektivtrafik (Mp), levande landsbygd (C) och slopat karensavdrag (S) påverkar givetvis också barnfamiljer positivt, även om mer indirekt.

Vänsterpartiet lanserade ett familjepaket med konkreta insatser som 15 000 kr i bebispeng när första barnet föds, höjt barnbidrag med 500 kr i månaden och extra tillägg på 300 kr i månaden för ensamstående. Utöver detta höjda bostadsbidrag och 100 nya öppna förskolor runt om i landet. Partiet vill också satsa på avgiftsfria sommarlovskort i kollektivtrafiken, kort som också ska innebära fritt inträde till vissa museer och andra attraktioner.

Vänsterpartiets familjepaket skulle innebära lättnader för de 1500 barn och unga i kommunen som växer upp under knappa förhållanden. Det skulle innebära skillnader för de ensamstående som idag inte kan åka på en veckas semester med barnen. Skillnaden mellan Moderaternas och Vänsterpartiets förslag handlar främst om synen på välfärden. Moderaternas modell bygger på att den som arbetar ska belönas medan Vänsterpartiet menar att barn inte ska ha sämre livsvillkor därför att en förälder är arbetslös, sjuk eller ensamstående.

Barn väljer inte sina föräldrar. Därför kan inte livsvillkoren helt avgöras av föräldrarnas ställning på arbetsmarknaden. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet investerar i barn – inte därför att det är välgörenhet, utan för att det är grunden för ett demokratiskt och hållbart samhälle. Vänsterpartiets familjepaket tar sin utgångspunkt just där: i barnens behov, inte i föräldrarnas lönebesked.

Igår flyttade ett av mina barn till sin första hyreslägenhet. En helt ny byggnad på fyra våningar, uppförd i ett etablerat villaområde.

Ånej, tänker ni, "tvångsblandning", nu har någon stackars villaägare blivit av med ett äppelträd till förmån för en hyreskasern.

Min tjugoåring bor nu ca 600 meter från sitt föräldrahem, 500 meter från sin låg- och mellanstadieskola. Många av hennes klasskompisar har vuxit upp i de här kvarteren och hon känner sig hemma. Huskroppen smälter väl in mot höjden bakom och ser inte alls onaturligt hög ut.

Huset har inte ersatt ett äppelträd. Det är uppfört där det tidigare funnits en butik som blev en pizzeria som blev tomma lokaler i många år innan de revs och gav plats för nytt liv. Begreppet ”tvångsblandning” framställer detta som ett övergrepp; att människor med olika inkomster och livsvillkor kan bo i samma stadsdel. Att du kan bo kvar i ett kvarter där du trivs även när du flyttar hemifrån för första gången eller när du blir äldre och inte orkar sköta villan längre. Eller du helt enkelt gillar lugnet, men inte vill ta hand om en trädgård.

Segregation är inte ett resultat av människors fria val. Den är i stor utsträckning en konsekvens av politiska beslut, marknadens logik och en bostadsmarknad där den som har mest pengar också får störst valfrihet. När hela områden byggs med en enda upplåtelseform skapas bostadsområden där människor med liknande ekonomiska förutsättningar koncentreras till samma plats. Det är inte frihet – det är sortering.

Blandad bebyggelse handlar om att skapa möjligheter. När hyresrätter, bostadsrätter och småhus finns i samma område kan fler människor hitta en bostad som passar deras ekonomi och livssituation. Det är också en demokratifråga. Samhället blir starkare när människor med olika erfarenheter möts i vardagen. Gemensamma skolor, föreningsliv och offentliga miljöer skapar förståelse och sammanhållning. Här i området såg jag att det annonserades om promenadloppis i helgen.

Ett villaområde innehåller sällan bara villor. Här finns förskola, äldreboende och LSS-boenden, viktiga arbetsplatser. Precis utanför huset finns en busshållplats.

Här växer staden och ger utrymme för människor att växa och trivas. Vill vi på allvar motverka segregation och parallellsamhällen måste vi också ge människor möjligheter att mötas. Så bygger vi ett jämlikt samhälle. Utan att ett enda äppelträd i trädgården behöver tvingas undan.

Norrtälje behöver fler barnfamiljer. I Björnö finns en konkret möjlighet att vända behov till verklighet, men då måste arbetet med att ta fram en ny detaljplan bli verklighet.  

Förutom möjligheten att attrahera fler barnfamiljer till kommunen är en ny detaljplan också en förutsättning för att planerna på en ny badplats, en småbåtshamn, en grundskola och en efterlängtad gång- och cykelväg till Frötuna ska bli verklighet.

Det finns också ekonomiska skäl att skynda på framtagandet av en ny detaljplan. Staten erbjuder i dag stöd till detaljplaner som möjliggör småhus, motsvarande 25 000 kronor per bostad. För Björnö innebär det omkring 15 miljoner kronor. Men tiden är knapp. Om planen inte antas före den 1 oktober 2026 går pengarna upp i rök.

En detaljplan hade redan kunnat vara verklighet om det inte vore för att Mark- och miljödomstolen upphävde beslutet om ny detaljplan i maj 2025. Beslutet upphävdes eftersom domstolen ansåg att det behövdes nya utredningar och inventeringar av groddjur, fladdermöss och fåglar (de tidigare från 2018 ansågs absurt nog inte längre tillförlitliga eftersom de gjorts för, för länge sedan – vilket berott just på att förslaget till detaljplan överklagats även i tidigare skeden).

Mark- och miljödomstolen borde aldrig ha upphävt beslutet om ny detaljplan på de grunder man gjorde, men nu har det gått ett år och en ny detaljplan behöver tas fram omgående. Annars riskerar kommunen gå miste om 15 miljoner kronor i statliga bidrag och planerna på en badplats, småbåtshamn och mycket annat tvingas skjutas på framtiden. Det vore olyckligt eftersom utbyggnaden av Björnö riktar sig till just de barnfamiljer alla säger sig vilja locka till kommunen.

Socialdemokraterna har gjort ”blandning” till en valfråga. Villaområden ska byggas om med hyresrätter och politiker ska styra hur människor bor. Eftersom den socialdemokratiska invandringspolitiken var ett gigantiskt haveri ska nu vanliga människors bostadsområden byggas om i integrationens namn. Men när man granskar hur socialdemokratiska riksdagsledamöter själva lever framträder en annan bild.

På sajten Stoppa tvångsblandningen kartläggs politikernas boenden. Resultatet är tydligt. De flesta bor själva i villaområden, radhusområden eller attraktiva och trygga medelklassmiljöer. Hela 77 procent bor i småhus- eller radhusområden. Precis som vanliga svenskar söker de lugn, trygghet och bra uppväxtmiljöer för sina familjer.

Det märkliga är därför inte hur socialdemokraterna bor. Det märkliga är att partiet samtidigt försöker framställa vanliga människors bostadsval som ett problem. Socialdemokraterna vill att politiken ska styra fram ”rätt” sorts områden där allt ska blandas oavsett vad människor själva föredrar.

Men människor väljer olika därför att människor vill olika saker. Vissa vill bo i stad och andra i villaområde. Vissa söker puls och andra lugn. Det är helt naturligt i ett fritt samhälle.

Problemet för Socialdemokraterna är att deras egen politik krockar med verkligheten. När deras egna företrädare får välja själva väljer de samma sak som alla andra svenskar. Trygga områden, ordning och stabilitet.

Hela idén om tvångsblandning bygger därför på ett hyckleri. Politiker som själva bor i attraktiva och homogena områden vill samtidigt använda politiken för att förändra hur andra människor lever.

Det kan låta konstigt. Det pratas mycket om uteblivna satsningar på barn i Norrtälje kommun, men färska siffror visar annat. När UNICEF Sverige presenterar sin kommunrapport om ekonomiska investeringar i barn blir en sak tydlig: barns livsvillkor formas av politiska beslut. Det handlar inte bara om nationell politik eller stora samhällsfrågor. Det handlar också om kommunbudgetar, prioriteringar och synen på välfärd. Dina kommunala politiker kan alltså göra skillnad för barnen.

Och det gör de. I jämförelse med våra grannkommuner står sig Norrtälje bra. Ja, även om Norrtälje hamnar på plats 215 av 285, så är vi i Stockholms län en väldigt bra kommun att vara barn i.

Kommuner som Österåker, Täby, Vallentuna och Upplands Väsby har under lång tid profilerat sig med låga skatter och marknadsanpassade lösningar. Men UNICEF:s rapport visar tydligt att detta påverkar investeringarna i barn och ungas livsvillkor. Det får konsekvenser. För barns trygghet. För jämlikheten. Och för möjligheten att delta i samhället oavsett föräldrarnas ekonomi.

Norrtälje är långt ifrån perfekt. Effekterna av ökade levnadskostnader, växande klyftor och barnfattigdom är påtagliga. Men kommunen har samtidigt valt att investera i sådant som gör konkret skillnad i barns vardag.

Norrtälje kommun har än så länge en högre lärartäthet och mindre barngrupper i förskolan än grannkommunerna, det bidrar till en högre placering. Det är viktigt att man nu, trots minskade barnkullar, orkar hålla i detta och inte låta barnen betala för tidigare dåliga beslut. Socialtjänsten får också bra betyg i rapporten och där handlar det bland annat om utbildning och erfarenhet hos socialsekreterarna.

Andra insatser som gör livsvillkoren bättre för barn och unga är t ex avgiftsfri kulturskola och Aktivitetsbanken, där barn och unga kan låna sport- och fritidsutrustning gratis. Tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle skapas möjligheter för fler barn att delta i kultur och fritidsaktiviteter – oavsett om familjen har råd att köpa nya skridskor, ett instrument eller dyr utrustning.

Det är lätt att avfärda sådana satsningar som små i det stora hela. Men för det barn som annars hade blivit sittande hemma spelar de stor roll. Förälderns ekonomi ska inte avgöra om ett barn får spela fotboll, gå på teater eller delta i kulturskolan.

I en tid där barnfattigdomen ökar, bara i Norrtälje kommun finns nästan 1500 barn som definieras som fattiga, blir den typen av investeringar ännu viktigare. Det handlar inte bara om pengar, utan om tillhörighet och framtidstro. Om att känna sig inkluderad i samhället i stället för att växa upp vid sidan av det.

UNICEF:s rapport borde därför inte bara läsas som statistik. Den borde läsas som en uppmaning till varje invånare att fråga sin kommunpolitiker: vilken kommun vill du att Norrtälje kommun ska vara för barn som växer upp här? Vilka politiker vill styra en kommun som främst konkurrerar med låga kostnader och nedskärningar? Och vilka vill skapa en kommun som investerar i barns trygghet, hälsa och möjligheter?

Norrtälje visar att man är inne på rätt väg. Politiska prioriteringar kan användas för att minska klyftor istället för att förstärka dem. Nästa vecka öppnas en familjecentral i Hallstavik där förskollärare, barnmorskor barnsjuksköterskor och socionomer kommer att möta och stödja familjer med små barn. Alla ska känna trygghet att få stöd i föräldrarollen och att barnen ska kunna få en trygg uppväxt. Att kommunen väljer att satsa på barnen. Detta är särskilt viktigt i en tid där många barn känner av både ekonomisk oro och social otrygghet. Ställ krav på din politiker att finnas där för barnen.

Sverige står inför en demografisk förändring där allt fler lever längre. Det är i grunden något positivt, men det ställer också krav på en sjukvård och äldreomsorg som klarar av att möta behoven hos en växande grupp äldre. I dag ser vi tyvärr fortfarande ett system som många gånger lutar sig mot marknadslogik i stället för medicinska behov.

Mer resurser måste fördelas till vårdcentralerna, men när vårdcentraler styrs av ekonomiska incitament riskerar resurser att fördelas fel. Det är mer lönsamt att ta emot många patienter med enklare besvär än att ge sammanhållen vård till multisjuka äldre. Resultatet blir en fragmenterad vård där de som behöver mest stöd ofta får minst kontinuitet.

De flesta nyttjar ungefär hälften av all vård de nyttjar under hela sitt liv under sina sista år. Nästan var fjärde invånare i Norrtälje kommun är över 65 år. Den åldersgrupp som ökar mest är 90+.

För att vända utvecklingen krävs en tydlig omställning mot en mer sammanhållen och behovsstyrd vård. Vårdcentralerna måste stärkas, med färre patienter per läkare och ett tydligt områdesansvar. En handlingsplan för att nå 1100 listade patienter per läkare till 2035 har antagits av Region Stockholm och det kommer att förbättra vården, framför allt för de med störst behov. När vårdpersonal lär känna sina patienter ökar både tryggheten och kvaliteten. Det är särskilt viktigt för äldre med komplexa sjukdomsbild­er, där kontinuitet kan vara avgörande.

Samtidigt krävs ett integrerat samarbete mellan region och kommun för sömlösa övergångar mellan sjukvård och äldreomsorg. I Norrtälje har vi Norrtäljemodellen. Det har funnits, och finns fortfarande, problem med finansiering och styrning, men för verksamheterna har Norrtäljemodellen betytt mycket. Färre aktörer kring den äldre och bättre samordning ökar patientsäkerheten och nöjdheten. Varje multisjuk äldre person bör ha en ansvarig läkare som håller ihop vården.

Andra konkreta förbättringar som gör stor skillnad i vardagen är t ex den mobila röntgen som nu införs och kan minska onödiga och påfrestande resor till akuten. Vidare byggs geriatriken ut och fler vårdplatser gör att äldre slipper vänta i timmar på akutmottagningar. På Norrtälje sjukhus har vi sedan länge den s k Silverstigen, som gör att äldre patienter kan få en smidigare väg in till vård på akutmottagningen. Inom Norrtäljemodellen uppstår innovationer som möter den äldre befolkningens behov. Utöver detta finns mycket att vinna på att utveckla digitala lösningar, men med försiktighet. Det finns många som behöver en mänsklig kontakt eller helt står utanför det digitala samhället.

En äldreomsorg av hög kvalitet är beroende av personalens villkor. En bättre arbetsmiljö för de anställda inom äldreomsorgen, på boenden och i hemtjänsten, genom fler kollegor och rimliga löner, är inte bara en arbetsmarknadsfråga – det är en kvalitetsfråga. När personalen har tid och rätt kompetens förbättras omsorgen för de äldre. För att trygga hemtjänst/hemsjukvård i hela kommunen behöver man ta sig en funderare på om LOV och etableringsfrihet är det bästa sättet att tillgodose likvärdighet.

En trygg ålderdom handlar om helheten: tillgång till en bra bostad, social gemenskap och möjlighet till ett värdigt liv. Därför behöver äldrefrågorna ta en större plats i den regionala och kommunala planeringen. Trygghetsboenden är ett relativt nytt, icke biståndsbedömt, alternativ som har potential att erbjuda ett åldrande med hög livskvalitet.

Konkurrens måste ersättas med samarbete. Med rätt politiska prioriteringar går det att skapa ett äldrevänligt samhälle.

I jämförelse med många andra länder kan Sverige beskrivas som ett land där välfärden är nästan gratis. Vård, skola och omsorg finansieras gemensamt via skatten, och ingen ska behöva avstå från läkare, utbildning eller stöd på grund av plånboken. Det är en modell som har byggt både trygghet och tillit och som länge varit en självklar del av den svenska samhällskontraktet.

För att invånarna fortsatt ska känna trygghet och tillit till skattesystemet krävs att samhällskontraktet hålls i alla led. Oseriösa aktörer som tar sig in på de kvasimarknader som skapats inom välfärdens olika områden, och utnyttjar systemen för egen vinning orsakar minskad tillit till systemet. Politiker som inte sätter ner foten gentemot dessa och skyddar t ex hälso- och sjukvårdslagens första paragraf att den med störst behov är den som ska får vård först, utan i stället tillåter försäkringslösningar åsidosätter lagen, är ytterligare en orsak till att systemet ifrågasätts.

Parallellt med de förändringar som beskrivits inom välfärden blir allt fler delar av vardagen dyrare. Hyror och elpriser stiger i en takt som många hushåll har svårt att hänga med i. Matpriserna har ökat kraftigt de senaste åren och pressar både barnfamiljer och pensionärer.

Högkostnadsskyddet för mediciner höjs, vilket innebär den sjuke får betala mer ur egen ficka innan skyddet träder in. Avgiftsfri tandvård för unga tas bort, vilket flyttar kostnader från det gemensamma till individen, ofta i en ålder då ekonomin redan är ansträngd.

Motståndet mot höjda skatter och minskade överskottsmål är starkt bland de politiska partierna, inte minst i Norrtälje kommun.  Även bland gemene hen kan det framstå som att höga skatter är det värsta som kan hända befolkningen. Alternativet är tyvärr att egenavgifterna kommer att behöva höjas inom förskola, fritids och äldreomsorg. Det må handla om olika enskilda reformer var för sig, men tillsammans pekar de i en tydlig riktning: fler kostnader läggs på den enskilde. Det slår hårt mot enskilda invånare i en låginkomst-kommun som Norrtälje som dessutom har en stor andel äldre.

Poängen med ett skattefinansierat system är att kostnader ska bäras gemensamt, för att skapa jämlikhet och förutsägbarhet. Skatteinstrumentet ska användas så det gynnar invånarnas bästa. Idag ges subventioner för den som  äger sitt boende genom ränteavdrag och ROT eller den som har råd att ta in städhjälp via RUT. Resurser läggs på den som har råd i stället för på den som har behov av städhjälp via hemtjänsten. När avgifter smyger sig in och höjs bit för bit riskerar principen om att behoven ska styra att urholkas.

Om välfärden ska fortsätta vara en bärande idé kan den inte samtidigt bli alltmer avgiftsbelagd i praktiken. ”Gratis (nästan)” eller att solidariskt dela på kostnader är inget politiskt prestigeprojekt. Det handlar om en vilja att skapa ett jämlikt samhälle.