På söndag avgörs villkoren för det största ekonomiska beslut de flesta av oss någonsin fattar. Hemmet. För småhusägaren i Rimbo, Hallstavik, på Vätö eller i ett småhusområde runt stan är det konkret. Inte en debatt om bankvinster i Stockholm.

Socialdemokraterna säger att de inte vill höja kostnaden för vanligt folk. Samtidigt går de till val på två grepp som slår mot just villaägaren. Det ena gör månadskostnaden högre. Det andra gör huset mindre värt.

Partiet kallar det bankskatt. I praktiken blir det en bolåneskatt. Skatten tas ut på bankerna. Frågan är vem som betalar.

Bankerna säger att en stor del vältras över på kunderna som högre ränta. Beräkningar pekar på omkring 7 000 kronor mer per år för ett lån på tre miljoner. Större lån ger större påslag. Bankföreningen har talat om 0,2 till 0,3 procentenheter. På ett vanligt bolån är det inte småpengar. Det är tusenlappar, år efter år.

När SVT pressade Socialdemokraterna ville partiet inte lova att räntorna inte stiger. En rödgrön majoritet rymmer dessutom partier som vill återinföra eller skärpa fastighetsskatten. Då stiger inte bara räntan. Hela kostnaden för att äga hus ökar. Också i Norrtälje kommun, där många redan har långa resor, höga driftkostnader och stora tomter.

Den andra smällen kommer inte på ränteavin. Den kommer i värderingen.

I valrörelsen heter linjen blandad bebyggelse. Motståndarna kallar den tvångsblandning. Mer hyresrätter och mer politiskt styrd blandning även i småhusdominerade områden. Kongressbeslut, kommunala planverktyg, stärkt allmännytta, förköpsrätt och styrda markanvisningar är skälet till att frågan blivit het. Också här, där många flyttat just för lugn, skola, karaktär och förutsägbarhet.

Ekonomihistorikern Jan Jörnmark har i Timbro-rapporten Att blanda bostäder, en studie av ett misslyckande, beskrivit blandningsidén som ett ungefär 15 år långt fiasko. Kommuner har lovat hyresrätter i villaområden och blandstad i översiktsplaner. Resultatet blir ofta det motsatta. Dyra nyproduktioner som inte hittar köpare. Mer av det som redan fanns. Högre hyror och mer osäkerhet.

Ett småhusvärde är inte bara tegel och tak. Det är läge, trygghet och tillit till att området får vara det man köpte. När köpare tror att politiken ska trycka in flerbostadshus mitt i en villamatta sjunker betalningsviljan. Osäkerhet är ett gift för bostadspriser. I Enskede liksom i ett villaområde utanför Norrtälje.

Säg att huset är värt fyra till fem miljoner och lånet tre. Om osäkerheten gör huset 5 till 10 procent mindre attraktivt försvinner hundratusentals kronor i eget kapital. Samtidigt ska du betala flera tusen extra om året för samma lån.

Du blir fattigare på två sätt. Tillgången sjunker i värde och kostnaden för att behålla den stiger.

Det räcker inte att säga att det bara är en skatt på bankerna eller att ingen tvingas flytta. För villaägaren i kommunen är det samma plånbok. Samma tak. Samma lån.

Valet är inte en abstrakt strid om segregation. För den som äger villa i Norrtälje med omnejd är frågan enkel.

Vill du ha en politik som säger nej till bolåneskatt och behandlar småhuset som ett hem? Eller en politik som gör det dyrare att låna och mer osäkert att äga?

När invånarna säger att trygghet är den näst viktigaste frågan inför valet, vad menar de då? Är det som min mamma sa till mig, att trygghet är när jag vet att jag kommer fram och får prata med någon när jag ringer vårdcentralen? Att jag får en snabb tid och ett gott bemötande? Eller är trygghet när jag lämnar mina barn på förskolan på morgonen och vet att någon ser dem, utmanar dem och tröstar dem under dagen när jag arbetar? Är trygghet att veta att jag inte kommer att behöva bo kvar hemma när jag börjar bli så dålig att jag inte längre kan gå i trappan eller ta bilen för att handla? Är trygghet att få utöva min tro utan att riskera trakasserier? Att det kommer rent vatten ur kranen? Att kollektivtrafiken fungerar så att jag kan ta mig till och från hemmet/jobbet? Eller är trygghet att få sjunga i kören varje torsdagkväll och ta en fika efteråt?

Trygghet kan vara så många olika saker; en bostad, ett arbete, mat på bordet, rätten att vara mig själv och ett nätverk av människor som bryr sig om mig.

Ändå talas det oftast om övervakningskameror, fler poliser, fler väktare, mer disciplinära åtgärder i skolan och hårdare straff när vi pratar om trygghet. Det är också inslag i ett tryggt samhälle, men bara en väldigt liten del av det som grundar tryggheten. Det är inslag som kan behövas när någonting inte längre är tryggt, men bygger i väldigt liten utsträckning upp trygghet och förtroende mellan människor. Polisen ska vara tillgänglig och synlig, ja, men blir det väldigt många poliser och väktare på en plats kan det skapa mer otrygghet eftersom det ger signaler i sig att någonting kan hända.

Det är viktigt att vi talar om trygghet för trygghet är en förutsättning för att människan ska fungera, för att barn ska lära sig något i skolan, för att vi ska våga umgås med varandra och delta i aktiviteter utanför hemmet. Trygghet är också en förutsättning för psykisk hälsa. Därför är det också viktigt att vi pratar om vad trygghet är.

På lördag fylls Norrtälje av regnbågsflaggor när Roslagen Pride går av stapeln. Det är lätt att tänka på pride som en manifestation för unga människor; det är fest, det är party, det handlar om framtiden. Men pride handlar om något mycket större: rätten att leva sitt liv öppet, oavsett var i landet man bor eller hur gammal man är.

Roslagen Pride har firats sedan 2012. Det är värt att stanna upp vid vad det betyder. För bara några decennier sedan var det svårare att leva öppet som homosexuell, bisexuell eller transperson på en mindre ort som Norrtälje. Många flyttade från sin hembygd för att kunna leva som den de var. Inte sällan innebar det också att man lämnade föräldrar, syskon och vänner.

Detta sker fortfarande, men att pride har spridit sig till mindre orter runt om i landet förändrar något viktigt. Det säger att hbtqi-personer hör hemma överallt. Att man ska kunna bli kvar i sin hembygd, nära sina vänner och sin familj, och ändå kunna leva öppet. Pride sprider information om detta och det är frihet på riktigt.

Under flera år har jag sett äldre människor sitta längs paradvägen med sina rullatorer och vifta med regnbågsflaggor när pride tågar genom Norrtälje. Det är en av de starkaste och finaste bilderna från pride. I Norrtälje kommun är nästan hälften av invånarna över 65 år. Pride handlar alltså inte bara om de unga som syns och hörs mest i paraden. Det handlar också om de äldre som har levt sina liv under andra villkor – och om rätten att få fortsätta leva öppet och tryggt hela livet.

Därför är debatten om hbtqi-certifiering av äldreomsorgen, som Lisbeth Krogh lyfte på Norrtelje tidnings debattsida i veckan, högst relevant i Norrtälje. För om vi menar allvar med att alla ska kunna leva öppet måste det också gälla den dag man behöver hemtjänst eller flyttar till ett äldreboende. Ingen ska behöva gå tillbaka in i garderoben när man blir gammal och beroende av samhällets omsorg.

Pride är mer än en parad. Det är folkbildning. Det synliggör liv som länge osynliggjorts och skapar kunskap hos människor som annars kanske aldrig hade mött frågorna. När pride flyttar ut från storstäderna och in på våra torg och gator förändras också bilden av vilka som hör hemma här.

Frihet är inte bara rätten att vara den man är. Frihet kräver också ett samhälle där man har möjlighet att leva som man är. Oavsett ålder, bostadsort eller ekonomiska förutsättningar.

På lördag vajar regnbågsflaggorna i Norrtälje igen. Låt oss vara stolta över det. Och låt oss se till att friheten de symboliserar finns kvar hela livet.

På debatten i Elmstadalen i helgen väcktes en fråga från publiken om ett bygglov som stoppats av Försvarsmakten. Utan att ha någon som helst insyn i just det ärendet, vill jag ändå utgå från det svar som KSO Ulrika Falk gav mannen i publiken. Hennes svar var att Norrtälje kommun generellt sett är väldigt generösa med att ge bygglov och sedan får på fingrarna av bl a Försvarsmakten.

Det låter ju som något positivt, att vara generös, men att säga ja till en sak är också att säga nej till någonting annat. Att bevilja bostadsbebyggelse är att säga nej till annan användning av marken. KSO har rätt i att alla partier är överens om att det ska produceras fler bostäder i kommunen, men hur det ska gå till råder det inte total samsyn kring. För att det trots allt inte ska byggas hej vilt överallt, finns en mängd lagar och restriktioner för just bygg- och anläggning. För att skydda intressen som kanske inte alltid kan tala för sig själva. Eller där de ekonomiska incitamenten tryter.

I den här texten lyfter jag två exempel. Det första handlar om Björnö, ett tätortsnära naturområde som varit på tapeten sedan början av 1990-talet. På min dåvarande arbetsplats (Kvisthamraskolan) var många engagerade i att bevara den skog dit man hade möjlighet att göra utflykter med barnen. När det blev ett faktum att det ändå skulle byggas har det handlat om att rädda strandlinjen för allmänhetens möjligheter till friluftsliv, bevara Björkbacken och på senare tid skydda jordbruksmark och vissa växt- och djurarter. Hela Björnöområdet är gammal kulturbygd som till stor del består av odlingsmark. Flera av de områden som sedan tidigare är orörda är det pga t ex hopplöst norrläge som påverkar energiförbrukning och tillväxt negativt.

Trettiofem år senare är Björnö etapp 1 byggt och detaljplanen för etapp 2 och 3 har stoppats av Mark och Miljödomstolen. Detta väcker irritation i leden i flera politiska partier där man vill komma i gång med byggandet. Det händer att det suckas eller fnissas det åt anledningar som att skydda fladdermöss eller groddjur. Det är olyckligt att kommunen har den inställningen gentemot EU-direktiv, nationell lagstiftning och även sin egen omfattande strategi för att skydda jordbruksmark.

Det andra exemplet tar jag från norra kommundelarna där en välkänd exploatör nyligen fått bygglov för 27 campingstugor vid Väddö kanal. Bygglovet strider mot detaljplanen från 1985 som föreskriver en småbåtshamn, vilket i sig har utgjort underlag för dispens från strandskyddslagen. Att upphäva detaljplanen skulle innebära att strandskyddslagen åter trädde i kraft och omöjliggjorde exploateringen. Ett remissvar från bygg- och exploateringsenheten lyfter också problematiken med att uppföra dessa stugor i direkt anslutning till den angränsande jordbruksfastigheten, vilket kan komma att innebära störning i form av ljud och lukt.

Jag är inte tillräckligt insatt för att uttala mig om detta i sig är ett enbart dåligt beslut, men, och det är ett stort MEN; ärenden som på olika sätt är kontroversiella (och det är det alltid när man på olika sätt försöker kringgå lagar och regler) ska inte behandlas enbart av en nämnds arbetsutskott som detta senare exempel har gjort. Ett beslut som innebär att kommunen bryter mot lagar, EU-direktiv eller egna strategier behöver behandlas i bredare politiska församlingar så att fler får komma till tals och fler för- och nackdelar öppet kan vägas mot varandra.

Norrtälje kommun är generösa med bygglov. Det kan upplevas som positivt av den enskilde och ibland av allmänheten. Kommunens inställning till lagar och direktiv verkar vara annorlunda när det kommer till bygglov än vad den är i andra ärenden där det många gånger verkar helt hopplöst att ens pröva en otydlig lagtext. Ibland innebär kommunens generositet med bygglov att man bryter mot lagar. Lagar som finns där för att skydda intressen som kanske inte alltid kan tala för sig själva.

Jag är inte så säker på att en dans med Calle Schewen är det främsta argumentet, tycker mig ana en del gubbfasoner mellan raderna där, men annars är jag benägen att hålla med Ellen Lind i hennes ledartext i Norrtelje tidning idag. Tidöregeringen utgör ett hot mot allmänhetens tillgång till Roslagens stränder. Regeringen har redan lättat på strandskyddet vid små sjöar och vattendrag och nu vill man även att bebyggelse ska tillåtas utmed havsstränderna i högre grad. Och det är inte, som Ellen skriver, små röda stugor med vita knutar som kommer att byggas utmed stränderna, utan de som har råd att bygga där kommer att slå upp 200kvadratsvillor med pool och trädäck så att stranden blir helt och hållet otillgänglig för människor som vill bada, fiska, vandra eller ta sig en svängom vid vattnet.

Norrtälje kommuns bygglovshandläggare har länge haft direktiv att vara generösa med dispenser från strandskydd och att utmana lagen och låta Länsstyrelsen slå kommunen på fingrarna. "Går det så går det" liksom. Detta är en norm som är skapad av moderaten Kjell Jansson, som ser Länsstyrelsen som en instans enbart skapad för att sätta krokben för kommuner och privatpersoner. Kjell Jansson är inte längre moderaternas starke man och det är hög tid att avskaffa den norm han infört i kommunen. Mycket av det som Kjell Jansson står för eller symboliserar hör inte hemma i ett modernt och långsiktigt hållbart samhälle. Inställningen till strandskyddslagen är bara en sån sak.

I stället bör bygglovshandläggarna på Norrtälje kommun få i uppdrag att vara restriktiva med att ge dispenser från strandskyddslagen. Kommunen är en av de kommuner som givit flest dispenser genom åren och det är dags att börja värna stränderna för växt- och djurliv, samt det rörliga friluftslivet. Handläggarna skulle i stället kunna pröva lagen åt andra hållet och låta Länsstyrelsen få rollen av "good cop" när de har varit för restriktiva.

Det finns fler skäl att inte bebygga skärgården med 200kvadratsvillor. Vi har också ett bristfälligt VA-system med läckande avlopp och en stoppad utbyggnad av kommunalt VA på Rådmansö som gör att handläggarna behöver vara restriktiva med bygglov. En sprickig berggrund försvårar både åtkomsten av enskilt dricksvatten och rening av avloppsvatten. Jag har skrivit om det tidigare, men det är värt att nämna igen att Norrtälje kommun innehåller rekord i Sverige med ca 30000 enskilda brunnar och 30000 enskilda avlopp. Dessa har kommunen ansvar att utöva tillsyn över så att de inte läcker ut i grundvatten och badvatten. Detta tarvar en hel del skattepengar som skulle kunna läggas på annat med ett väl utbyggd kommunalt VA-nät och fler gemensamhetsanläggningar. Det är en stor utmaning att upprätthålla en miljö så att framtidens kvinnor och män kan bada i rent vatten och dansa vid våra allmänna stränder.

En rapport från Rädda Barnen visar att barnfattigdomen i Sverige ökar, och att allt fler barn växer upp i hushåll där pengarna inte räcker till. Barnfamiljernas ekonomi har urholkats när samhällets stöd inte har hängt med. I Norrtälje kommun handlar det om nästan 1 500 barn. Enligt SCB blir gruppen som inte har råd att åka på en veckas semester större, och värst är det för ensamstående arbetarkvinnor där hela 39 % inte har råd att åka på en veckas semester per år.

Barn väljer inte sina uppväxtvillkor. De kan inte påverka om en förälder blir arbetslös, sjukskriven eller tvingas leva på en låg inkomst. Därför kan inte heller deras möjligheter i livet få avgöras av just det. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet måste se till att alla barn får en trygg uppväxt – oavsett föräldrarnas ekonomi.

Inför sommaren är det många familjer som inte har några planer alls. Region Stockholms beslut om gratis kollektivtrafik för barn och unga under loven underlättar en del. Norrtälje kommuns satsning på Aktivitetsbanken och det avgiftsfria Mitt Sommarlov gör också skillnad. Men för många familjer räcker det inte. Hindren är ofta små för den som har pengar, men stora för den som saknar dem. Bussen går inte dit aktiviteten finns eller matsäcken kostar pengar.

Barnafödandet är det lägsta på decennier och att skaffa barn är för många ett stort ekonomiskt risktagande. En paradox är att när det föds färre barn sker samtidigt på många håll nedskärningar i förskola och skola som gör att barngrupperna blir större. I Norrtälje har dock Mittenkoalitionen, tillsammans med Vänsterpartiet, lagt ett uppdrag att ta fram en handlingsplan för hur de allra största barngrupperna i förskolan ska bli mindre med bibehållen lärartäthet. Förskolan och skolan har ett tydligt kompensatoriskt uppdrag och ska bidra till att jämlika förutsättningar för varje barn. Därför är satsningar på små grupper och utbildad personal oerhört betydelsefulla för barns framtida möjligheter.

Men familjen är också viktig. Det är viktigt att familjen, hur den än ser ut, har möjlighet ge sina barn goda förutsättningar. Partierna har insett detta och flera partier lanserade därför under Almedalsveckan olika vallöften riktade direkt till familjerna. Kristdemokraterna vill höja barnbidraget till 2 000 kronor i månaden. Det är dock värt att minnas att partiet under den gångna mandatperioden inte har genomfört någon sådan förstärkning av barnfamiljernas ekonomi. Dessutom har regeringen infört kvalificeringsregler som innebär att nyanlända familjer inte längre omfattas av välfärdssystemen. Moderaterna i sin tur lovar skatteavdrag som kan ge en familj med två arbetande föräldrar ca 5000 kronor mer i månaden. Insatser som billigare kollektivtrafik (Mp), levande landsbygd (C) och slopat karensavdrag (S) påverkar givetvis också barnfamiljer positivt, även om mer indirekt.

Vänsterpartiet lanserade ett familjepaket med konkreta insatser som 15 000 kr i bebispeng när första barnet föds, höjt barnbidrag med 500 kr i månaden och extra tillägg på 300 kr i månaden för ensamstående. Utöver detta höjda bostadsbidrag och 100 nya öppna förskolor runt om i landet. Partiet vill också satsa på avgiftsfria sommarlovskort i kollektivtrafiken, kort som också ska innebära fritt inträde till vissa museer och andra attraktioner.

Vänsterpartiets familjepaket skulle innebära lättnader för de 1500 barn och unga i kommunen som växer upp under knappa förhållanden. Det skulle innebära skillnader för de ensamstående som idag inte kan åka på en veckas semester med barnen. Skillnaden mellan Moderaternas och Vänsterpartiets förslag handlar främst om synen på välfärden. Moderaternas modell bygger på att den som arbetar ska belönas medan Vänsterpartiet menar att barn inte ska ha sämre livsvillkor därför att en förälder är arbetslös, sjuk eller ensamstående.

Barn väljer inte sina föräldrar. Därför kan inte livsvillkoren helt avgöras av föräldrarnas ställning på arbetsmarknaden. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet investerar i barn – inte därför att det är välgörenhet, utan för att det är grunden för ett demokratiskt och hållbart samhälle. Vänsterpartiets familjepaket tar sin utgångspunkt just där: i barnens behov, inte i föräldrarnas lönebesked.

Igår flyttade ett av mina barn till sin första hyreslägenhet. En helt ny byggnad på fyra våningar, uppförd i ett etablerat villaområde.

Ånej, tänker ni, "tvångsblandning", nu har någon stackars villaägare blivit av med ett äppelträd till förmån för en hyreskasern.

Min tjugoåring bor nu ca 600 meter från sitt föräldrahem, 500 meter från sin låg- och mellanstadieskola. Många av hennes klasskompisar har vuxit upp i de här kvarteren och hon känner sig hemma. Huskroppen smälter väl in mot höjden bakom och ser inte alls onaturligt hög ut.

Huset har inte ersatt ett äppelträd. Det är uppfört där det tidigare funnits en butik som blev en pizzeria som blev tomma lokaler i många år innan de revs och gav plats för nytt liv. Begreppet ”tvångsblandning” framställer detta som ett övergrepp; att människor med olika inkomster och livsvillkor kan bo i samma stadsdel. Att du kan bo kvar i ett kvarter där du trivs även när du flyttar hemifrån för första gången eller när du blir äldre och inte orkar sköta villan längre. Eller du helt enkelt gillar lugnet, men inte vill ta hand om en trädgård.

Segregation är inte ett resultat av människors fria val. Den är i stor utsträckning en konsekvens av politiska beslut, marknadens logik och en bostadsmarknad där den som har mest pengar också får störst valfrihet. När hela områden byggs med en enda upplåtelseform skapas bostadsområden där människor med liknande ekonomiska förutsättningar koncentreras till samma plats. Det är inte frihet – det är sortering.

Blandad bebyggelse handlar om att skapa möjligheter. När hyresrätter, bostadsrätter och småhus finns i samma område kan fler människor hitta en bostad som passar deras ekonomi och livssituation. Det är också en demokratifråga. Samhället blir starkare när människor med olika erfarenheter möts i vardagen. Gemensamma skolor, föreningsliv och offentliga miljöer skapar förståelse och sammanhållning. Här i området såg jag att det annonserades om promenadloppis i helgen.

Ett villaområde innehåller sällan bara villor. Här finns förskola, äldreboende och LSS-boenden, viktiga arbetsplatser. Precis utanför huset finns en busshållplats.

Här växer staden och ger utrymme för människor att växa och trivas. Vill vi på allvar motverka segregation och parallellsamhällen måste vi också ge människor möjligheter att mötas. Så bygger vi ett jämlikt samhälle. Utan att ett enda äppelträd i trädgården behöver tvingas undan.

Norrtälje behöver fler barnfamiljer. I Björnö finns en konkret möjlighet att vända behov till verklighet, men då måste arbetet med att ta fram en ny detaljplan bli verklighet.  

Förutom möjligheten att attrahera fler barnfamiljer till kommunen är en ny detaljplan också en förutsättning för att planerna på en ny badplats, en småbåtshamn, en grundskola och en efterlängtad gång- och cykelväg till Frötuna ska bli verklighet.

Det finns också ekonomiska skäl att skynda på framtagandet av en ny detaljplan. Staten erbjuder i dag stöd till detaljplaner som möjliggör småhus, motsvarande 25 000 kronor per bostad. För Björnö innebär det omkring 15 miljoner kronor. Men tiden är knapp. Om planen inte antas före den 1 oktober 2026 går pengarna upp i rök.

En detaljplan hade redan kunnat vara verklighet om det inte vore för att Mark- och miljödomstolen upphävde beslutet om ny detaljplan i maj 2025. Beslutet upphävdes eftersom domstolen ansåg att det behövdes nya utredningar och inventeringar av groddjur, fladdermöss och fåglar (de tidigare från 2018 ansågs absurt nog inte längre tillförlitliga eftersom de gjorts för, för länge sedan – vilket berott just på att förslaget till detaljplan överklagats även i tidigare skeden).

Mark- och miljödomstolen borde aldrig ha upphävt beslutet om ny detaljplan på de grunder man gjorde, men nu har det gått ett år och en ny detaljplan behöver tas fram omgående. Annars riskerar kommunen gå miste om 15 miljoner kronor i statliga bidrag och planerna på en badplats, småbåtshamn och mycket annat tvingas skjutas på framtiden. Det vore olyckligt eftersom utbyggnaden av Björnö riktar sig till just de barnfamiljer alla säger sig vilja locka till kommunen.

Socialdemokraterna har gjort ”blandning” till en valfråga. Villaområden ska byggas om med hyresrätter och politiker ska styra hur människor bor. Eftersom den socialdemokratiska invandringspolitiken var ett gigantiskt haveri ska nu vanliga människors bostadsområden byggas om i integrationens namn. Men när man granskar hur socialdemokratiska riksdagsledamöter själva lever framträder en annan bild.

På sajten Stoppa tvångsblandningen kartläggs politikernas boenden. Resultatet är tydligt. De flesta bor själva i villaområden, radhusområden eller attraktiva och trygga medelklassmiljöer. Hela 77 procent bor i småhus- eller radhusområden. Precis som vanliga svenskar söker de lugn, trygghet och bra uppväxtmiljöer för sina familjer.

Det märkliga är därför inte hur socialdemokraterna bor. Det märkliga är att partiet samtidigt försöker framställa vanliga människors bostadsval som ett problem. Socialdemokraterna vill att politiken ska styra fram ”rätt” sorts områden där allt ska blandas oavsett vad människor själva föredrar.

Men människor väljer olika därför att människor vill olika saker. Vissa vill bo i stad och andra i villaområde. Vissa söker puls och andra lugn. Det är helt naturligt i ett fritt samhälle.

Problemet för Socialdemokraterna är att deras egen politik krockar med verkligheten. När deras egna företrädare får välja själva väljer de samma sak som alla andra svenskar. Trygga områden, ordning och stabilitet.

Hela idén om tvångsblandning bygger därför på ett hyckleri. Politiker som själva bor i attraktiva och homogena områden vill samtidigt använda politiken för att förändra hur andra människor lever.

Det kan låta konstigt. Det pratas mycket om uteblivna satsningar på barn i Norrtälje kommun, men färska siffror visar annat. När UNICEF Sverige presenterar sin kommunrapport om ekonomiska investeringar i barn blir en sak tydlig: barns livsvillkor formas av politiska beslut. Det handlar inte bara om nationell politik eller stora samhällsfrågor. Det handlar också om kommunbudgetar, prioriteringar och synen på välfärd. Dina kommunala politiker kan alltså göra skillnad för barnen.

Och det gör de. I jämförelse med våra grannkommuner står sig Norrtälje bra. Ja, även om Norrtälje hamnar på plats 215 av 285, så är vi i Stockholms län en väldigt bra kommun att vara barn i.

Kommuner som Österåker, Täby, Vallentuna och Upplands Väsby har under lång tid profilerat sig med låga skatter och marknadsanpassade lösningar. Men UNICEF:s rapport visar tydligt att detta påverkar investeringarna i barn och ungas livsvillkor. Det får konsekvenser. För barns trygghet. För jämlikheten. Och för möjligheten att delta i samhället oavsett föräldrarnas ekonomi.

Norrtälje är långt ifrån perfekt. Effekterna av ökade levnadskostnader, växande klyftor och barnfattigdom är påtagliga. Men kommunen har samtidigt valt att investera i sådant som gör konkret skillnad i barns vardag.

Norrtälje kommun har än så länge en högre lärartäthet och mindre barngrupper i förskolan än grannkommunerna, det bidrar till en högre placering. Det är viktigt att man nu, trots minskade barnkullar, orkar hålla i detta och inte låta barnen betala för tidigare dåliga beslut. Socialtjänsten får också bra betyg i rapporten och där handlar det bland annat om utbildning och erfarenhet hos socialsekreterarna.

Andra insatser som gör livsvillkoren bättre för barn och unga är t ex avgiftsfri kulturskola och Aktivitetsbanken, där barn och unga kan låna sport- och fritidsutrustning gratis. Tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle skapas möjligheter för fler barn att delta i kultur och fritidsaktiviteter – oavsett om familjen har råd att köpa nya skridskor, ett instrument eller dyr utrustning.

Det är lätt att avfärda sådana satsningar som små i det stora hela. Men för det barn som annars hade blivit sittande hemma spelar de stor roll. Förälderns ekonomi ska inte avgöra om ett barn får spela fotboll, gå på teater eller delta i kulturskolan.

I en tid där barnfattigdomen ökar, bara i Norrtälje kommun finns nästan 1500 barn som definieras som fattiga, blir den typen av investeringar ännu viktigare. Det handlar inte bara om pengar, utan om tillhörighet och framtidstro. Om att känna sig inkluderad i samhället i stället för att växa upp vid sidan av det.

UNICEF:s rapport borde därför inte bara läsas som statistik. Den borde läsas som en uppmaning till varje invånare att fråga sin kommunpolitiker: vilken kommun vill du att Norrtälje kommun ska vara för barn som växer upp här? Vilka politiker vill styra en kommun som främst konkurrerar med låga kostnader och nedskärningar? Och vilka vill skapa en kommun som investerar i barns trygghet, hälsa och möjligheter?

Norrtälje visar att man är inne på rätt väg. Politiska prioriteringar kan användas för att minska klyftor istället för att förstärka dem. Nästa vecka öppnas en familjecentral i Hallstavik där förskollärare, barnmorskor barnsjuksköterskor och socionomer kommer att möta och stödja familjer med små barn. Alla ska känna trygghet att få stöd i föräldrarollen och att barnen ska kunna få en trygg uppväxt. Att kommunen väljer att satsa på barnen. Detta är särskilt viktigt i en tid där många barn känner av både ekonomisk oro och social otrygghet. Ställ krav på din politiker att finnas där för barnen.