Alla partier som ställer upp i ett val vill förstås vara med och styra. Det är märkligt att just Vänsterpartiet därför gång på gång får frågan varför partiet kräver att ingå i ett framtida styre. Om partiets mandat behövs för att få en majoritet är det snarare naturligt att Vänsterpartiet också finns med när besluten ska fattas.

Men det finns ett viktigare skäl. Efter valet kommer valprogrammens löften att möta verkligheten. Då ska prioriteringar göras, budgetar läggas och kompromisser förhandlas. Det är där det avgörs vilken politik som faktiskt blir verklighet.

Titta på äldreomsorgen. Socialdemokraterna och Centerpartiet talar om en trygg äldreomsorg med hög kvalitet. Det gör även Vänsterpartiet. Skillnaden är att Vänsterpartiet tydligare kopplar kvaliteten till personalens villkor: fler kollegor, bättre scheman och högre löner. Och framför allt till pengar. När antalet äldre ökar räcker det inte att bara räkna upp äldreomsorgens budget med några procent. Vallöften om att satsa på äldreomsorgen måste märkas på golvet och inte bara i Excel.

Här behövs en motvikt när Liberalerna samtidigt prioriterar skattesänkningar. Det går inte att både sänka intäkterna och samtidigt låtsas att välfärdens behov kan lösas utan mer resurser. Norrtälje kommun har gigantiska utgifter framför sig bara genom den volymökning av äldre som sker.

Liberalerna vill fortsätta satsa på skolan trots att barnantalet sjunker. Det är en prioritering som delas av Vänsterpartiet som under mandatperioden drivit mindre grupper i förskolan, att behålla utbildad personal i förskola/skola och fritidshem samt att kunna ge tidiga stödinsatser genom undervisning i mindre grupp till elever med behov av det. För att satsningar ska göras på både skola och äldreomsorg behövs Vänsterpartiet som sätter en stark välfärd före skattesänkningar och privatiseringar.

Centerpartiet vill fasa ut bristfälliga enskilda avlopp och Socialdemokraterna vill särskilt se över situationen i norra kommunen. Även här behövs ett parti som håller fast vid ambitionerna när kostnader och motstående intressen kommer in i bilden. Vänsterpartiet har satt målet att inga bristfälliga avlopp ska läcka till sjöar, hav och vattendrag vid mandatperiodens slut. Det är märkligt, att t o m Miljöpartiet, som vill stärka miljöarbetet och värna den biologiska mångfalden, har kunnat acceptera att kommunalt VA kan upphävas i Östernäs och Västernäs, trots riskerna med enskilda avlopp. Det visar hur svårt det är för ett enskilt parti att i ett samarbete alltid stå fast vid principerna.

Och så är det kulturen. Vänsterpartiet har fått igenom avgiftsfri kulturskola och gratis entré på konsthallen. Vänsterpartiet menar att kulturen är en del av välfärdens kärna. Liberalerna vill ta bort den avgiftsfria kulturskolan trots att det är en otroligt liten post i kommunens budget. Vänsterpartiet vill fortsätta att göra kulturskolans verksamhet tillgänglig för fler barn. Kan Centerpartiets marknadsliberala syn på välfärden garantera en sådan utveckling? När det gäller andra områden inom välfärden pekar deras ideologi ofta åt helt andra håll än demokratisk kontroll över gemensamma resurser.

Efter valet kommer kompromisser att krävas. Det är ofrånkomligt. Frågan är bara åt vilket håll kompromisserna ska gå. Vänsterpartiet har under två år visat sig kunna kompromissa (i Trästaavtalet) och samarbeta utan större gnissel. Det finns grundläggande värderingar om alla människors lika värde och vikten av öppenhet och uppskattning av olika hos Mittenstyret som Vänsterpartiet delar och det är viktigt för Norrtälje kommun att det är den människosynen som får fortsätta råda. För den som vill se en stark välfärd, ett rikt kulturliv och en kommun som tar klimat, miljö och jämlikhet på allvar är Vänsterpartiet en viktig komponent i ett framtida styre.

I media får vi lätt uppfattningen att sjukvårdens största problem är vårdköerna. Det är också lätt att tro att lösningen är fler vårdgivare, fler vårdval och fler möjligheter att välja. Men kanske borde vi börja någon annanstans.

Läkaren Fanny Nilsson skrev nyligen om det som egentligen borde vara sjukvårdens kärna: att få träffa en läkare som känner dig och din sjukdomshistoria, och att det finns vårdplatser när du verkligen blir sjuk. Det handlar om kontinuitet och om att sjukvården måste fungera som ett system, inte som en samling separata verksamheter.

Där spelar vårdcentralen en helt avgörande roll.

En bra vårdcentral ska vara den plats dit du kan vända dig med det mesta. Där ska någon känna igen dig, förstå din situation och kunna följa din hälsa över tid. Vårdcentralen ska kunna förebygga sjukdom, behandla det som går att behandla där och lotsa dig vidare när specialistvård behövs.

Det är särskilt viktigt i Norrtälje. Vi har stora geografiska avstånd, en hög andel äldre och många invånare med omfattande vårdbehov. Norrtäljemodellen har dessutom gett oss unika möjligheter att bygga en sammanhållen vård där gränserna mellan sjukvård och omsorg kan suddas ut. KSON ansvarar för helheten och kan anpassa vården efter kommunens särskilda behov.

Därför blir det också problematiskt när vårdcentraler främst betraktas som företag som ska konkurrera om patienter. Kritik mot privatiseringar handlar inte om att människor ska få sämre möjlighet att välja och det är inte de privata vårdcentralernas personal som kritiseras. Många gör ett mycket bra arbete under svåra förutsättningar. Problemet är systemet som gör vårdcentralen till en konkurrerande verksamhet på en marknad, snarare än en del av en gemensamt planerad vård.

Rimbo är ett tydligt exempel. När en vårdcentral inte fungerar räcker det inte att säga att en annan aktör kanske etablerar sig någon gång i framtiden. Trots missnöje hos patienter finns inget företag som vill etablera sig. Patienterna behöver ett alternativ på plats direkt. Politikens uppgift måste vara att se till att vården finns där behoven finns – också när det inte är den mest lönsamma platsen att etablera sig på. Därför har KSON ett ansvar att se till att Rimbo har en fungerande primärvård, men en ny mottagning måste planeras och finansieras och det kan ta tid. Marknaden är således inte den bästa att förlita sig på för en likvärdig sjukvård.

KSON har förstärkt ersättningen till vårdcentralerna, särskilt för äldre och patienter med stora vårdbehov. Region Stockholm har också antagit en handlingsplan för att ingen läkare på vårdcentralerna ska ha mer än 1100 listade patienter år 2034. Det innebär också att patienterna kommer att ha en fast läkarkontakt. På så sätt utvecklas vårdcentralernas roll som vårdens nav. I Hallstavik har vårdcentralen gått från att knappt få tag på läkare som stannade mer än tre veckor till att vara den vårdcentral som får bäst betyg av patienterna.

Patienter behöver fasta läkarkontakter och vårdcentraler som har tid att följa sina patienter. På Hallstaviks vårdcentral har man bl a frångått regionens telefonsvarare och har en person som svarar i telefon och pratar med patienterna. Ofta kan dessa samtal lugna patienten och förhindra onödiga besök. Den som svarar i telefonen känner patienterna och vet vad de är oroliga över. Vårdcentralerna behöver kunna vara just det navet i ett tätt samarbete med hemtjänst, hemsjukvård, specialistvård och sjukhus.

Vården ska inte vara en marknad där varje del ska optimeras för sig. Ingenting blir inte bättre av att patienten skickas runt mellan fler aktörer. Det blir bättre när någon tar ansvar för helheten. Det borde vara politikens uppgift att ge vårdcentralerna förutsättningarna att ta det ansvaret. Vi har Norrtäljemodellen, en struktur som gör det möjligt att tänka annorlunda. Den möjligheten behöver vi bli bättre på att utnyttja och utveckla för en demokratisk planering av vård efter behov.

Alla barn i Norrtälje förtjänar att bli sedda i skolan. Därför är det välkommet att Liberalerna vill införa ett maxtak på 20 elever per klass, med början i lågstadiet.

Skolan är en av samhällets viktigaste institutioner. Det är där kunskaper byggs, framtidsdrömmar väcks och livschanser formas. Men när klasserna blir för stora får lärarna allt svårare att ge varje elev den uppmärksamhet som behövs. Den som behöver extra stöd riskerar att hamna efter, samtidigt som elever som kommit längre inte får de utmaningar de behöver.

Mindre klasser är ingen mirakellösning på skolans alla problem. Men de ger lärarna bättre förutsättningar att undervisa, skapa studiero och följa varje elevs utveckling. Det är särskilt viktigt under de första skolåren, när grunden läggs för framtida lärande.

Förslaget om undervisning i halvklass i svenska och matematik är också klokt. Just dessa ämnen är avgörande för att elever ska lyckas i resten av sin skolgång. För barn som inte har svenska som modersmål kan tidiga insatser göra stor skillnad. Ju tidigare stöd sätts in, desto större är möjligheten att eleverna når kunskapsmålen.

I en tid då skoldebatten ofta handlar om ordning, betyg och disciplin är det viktigt att också tala om lärarnas arbetsvillkor. Höga krav på elever måste kombineras med rimliga förutsättningar för lärarna. Det är svårt att se varje elev när grupperna växer sig allt större.

Varje elev som lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper är en förlust, både för individen och för samhället.

Därför är det positivt att Liberalerna lyfter frågan om mindre klasser. Det är inte en kostnad, utan en investering i kunskap, möjligheter och Norrtäljes framtid.

När livet plötsligt ställs på ända finns ingen tid att vänta på nästa upphandling, nästa vårdval eller nästa lediga tid på vårdcentralen. Då måste vården fungera. Ambulansen måste komma. Helikoptern måste kunna lyfta. SOS Alarm måste prioritera rätt. Och på akutmottagningen måste det finnas plats för den som behöver akut vård.

Det är inte ofta kvaliteten på den akuta vården som diskuteras i media utan tillgängligheten, hur snabbt man kan få vård. Det är en viktig fråga i en geografiskt stor och utspridd kommun. Norrtälje sjukhus akutmottagning har länets kortaste väntetider.

Ambulanshelikoptern är sedan flera år placerad i Norrtälje, efter att tidigare ha funnits på Värmdö. Placeringen har inneburit betydligt kortare väntetider för patienter i norra länet, samtidigt som väntetiderna i södra länet blivit något längre. Att helikoptern snabbt kan vara på plats är viktigt för kommunens invånare då avstånden innebär att den landbaserade ambulansen inte alltid finns tillräckligt nära. När en mer central placering av helikoptern nu diskuteras, bör detta tas i beaktning.

I centrala Stockholm finns det ofta gott om ambulanser vid närliggande stationer som kan rycka in och hjälpa till när en ambulans blir upptagen. Så ser det inte ut i länets ytterkanter. Norrtäljeambulanserna står ofta placerade så att de har beredskap att åka in mot stan. Men samma beredskap finns inte åt andra hållet.

Efter många år med olika privata utförare i delar av länet har Region Stockholm tagit tillbaka ambulanssjukvården i egen regi. Det är en viktig reform som inte bara handlar om vem som äger ambulanserna, utan om vilken vård vi vill kunna garantera. Forskning från Uppsala universitet, baserad på Stockholms ambulanssjukvård, visar att patienter som tilldelades privata ambulanser hade 1,4 procent högre risk att dö inom tre år jämfört med patienter som fick en offentlig ambulans. De privata ambulanserna var visserligen billigare och hade kortare responstid, men presterade sämre på kvalitetsmått som inte fanns inskrivna i avtalen. Forskarna pekar bland annat på mindre fortbildning och större beroende av övertid som möjliga förklaringar.

Övertagandet har inte varit problemfritt. Dåliga fordon och brister i utrustningen har kostat tid och resurser och personalen har fått förändrade scheman och arbetsvillkor. Personalens synpunkter är viktiga och måste tas på allvar. En reform som syftar till att skapa en bättre och mer sammanhållen ambulanssjukvård måste också ge personalen rimliga villkor. Det här har Region Stockholm att arbeta med.

Nästa steg för att göra den akuta vårdkedjan effektivare är att ta över direktionstjänsten SOS Alarm i egen regi. I dag är det ett företag som tar emot samtalet och gör den första bedömningen av hur larmen ska prioriteras. Ambulanssjukvårdens egen personal har sedan att arbeta utifrån den bedömningen. Flera regioner har redan tagit över SOS alarm i egen regi och det är bra att det finns ett sådant beslut även i Region Stockholm. Det är naturligt att den som ansvarar för den akuta vården också har möjlighet att styra hela kedjan.

Många partier är nu ute och deklamerar sin betydelse för sjukvården i Norrtälje, samtidigt som man varnar för inflytande från "det farliga Vänsterpartiet". Sanningen är ju, att utan Vänsterpartiets inflytande hade det inte ens funnits ett akutsjukhus i Norrtälje idag.

När invånarna säger att trygghet är den näst viktigaste frågan inför valet, vad menar de då? Är det som min mamma sa till mig, att trygghet är när jag vet att jag kommer fram och får prata med någon när jag ringer vårdcentralen? Att jag får en snabb tid och ett gott bemötande? Eller är trygghet när jag lämnar mina barn på förskolan på morgonen och vet att någon ser dem, utmanar dem och tröstar dem under dagen när jag arbetar? Är trygghet att veta att jag inte kommer att behöva bo kvar hemma när jag börjar bli så dålig att jag inte längre kan gå i trappan eller ta bilen för att handla? Är trygghet att få utöva min tro utan att riskera trakasserier? Att det kommer rent vatten ur kranen? Att kollektivtrafiken fungerar så att jag kan ta mig till och från hemmet/jobbet? Eller är trygghet att få sjunga i kören varje torsdagkväll och ta en fika efteråt?

Trygghet kan vara så många olika saker; en bostad, ett arbete, mat på bordet, rätten att vara mig själv och ett nätverk av människor som bryr sig om mig.

Ändå talas det oftast om övervakningskameror, fler poliser, fler väktare, mer disciplinära åtgärder i skolan och hårdare straff när vi pratar om trygghet. Det är också inslag i ett tryggt samhälle, men bara en väldigt liten del av det som grundar tryggheten. Det är inslag som kan behövas när någonting inte längre är tryggt, men bygger i väldigt liten utsträckning upp trygghet och förtroende mellan människor. Polisen ska vara tillgänglig och synlig, ja, men blir det väldigt många poliser och väktare på en plats kan det skapa mer otrygghet eftersom det ger signaler i sig att någonting kan hända.

Det är viktigt att vi talar om trygghet för trygghet är en förutsättning för att människan ska fungera, för att barn ska lära sig något i skolan, för att vi ska våga umgås med varandra och delta i aktiviteter utanför hemmet. Trygghet är också en förutsättning för psykisk hälsa. Därför är det också viktigt att vi pratar om vad trygghet är.

Diskussionen om hur många timmar barn till föräldralediga, arbetslösa eller sjukskrivna ska få vara i förskolan är på tapeten igen och, som alltid, hamnar fokus på de vuxna. Behöver en arbetssökande verkligen trettio timmar i veckan? Varför ska en förälder som är hemma med ett spädbarn över huvud taget lämna sitt äldre barn på förskolan? Är det rimligt att den som är sjukskriven och kan fika med kompisar på stan har sitt barn på förskolan? Varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?

Frågorna ställs gång på gång och leder till stress hos alla föräldrar, inte bara de som är arbetslösa, föräldralediga eller sjukskrivna. Jag tänker på det som idag definieras som ”hämtatidigt-stress”. När jag arbetade på förskola i Vaxholm. Många familjer hade anställde barnflickor som hämtade barnen direkt efter mellanmålet. Inte sällan var barnflickorna nyanlända kvinnor utan pedagogisk utbildning. Tvärtom det perspektiv som menar att föräldrar överutnyttjar förskolan verkade det vara viktigt för de här föräldrarna att barnen fick kortare dagar på förskolan.

Det är dags att vi vänder på diskussionen; Förskolan är inte i första hand till för föräldrarna. Den är till för barnen. Kvaliteten i förskolan ska vara så hög att man frestas att överutnyttja den.

Förskolan är en av de viktigaste jämlikhetsreformer Sverige har genomfört. Där möter barn utbildade lärare, utvecklar sitt språk, lär sig samarbeta, lösa konflikter och bygga relationer. Där får barn möjlighet att växa tillsammans med andra barn, oavsett vilka förutsättningar de har hemma.

Det är därför det spelar roll att också barn till arbetslösa, sjukskrivna och föräldralediga får vara där. Inte för att vuxna ska få avlastning. Utan för att barn har rätt till en bra förskola.

Samtidigt går det inte att blunda för verkligheten. Norrtälje kommun diskuterar nu att återinföra rätt till trettio timmar i veckan för barn till föräldralediga. Det är i grunden ett välkommet förslag. Trettio timmar innebär att barnen får vara en del av verksamheten hela dagen, äta lunch tillsammans med sina kompisar och delta i den pedagogiska verksamheten utan att behöva hämtas mitt i.

Men reformer blir inte bra bara för att intentionen är god. Förskolan har varit hårt pressad under en längre tid och att nu barnantalet sjunker verkar inte innehålla några lättnader. Barngrupperna är på många håll för stora och blir större när förskollärare och barnskötare varslas och avdelningar stängs igen. Att erbjuda alla barn minst trettio timmar på förskolan kräver små barngrupper och utbildad personal under hela dagen.

Barn ska inte vistas i förskolan för att förvaras. De ska vara där för att utvecklas. Att erbjuda trettio timmar i stora grupper med ständigt nya vikarier riskerar att missa hela poängen.

När hämtatidigt-stressen får föräldrar med ekonomiska resurser att välja bort förskolan så snart de kan behöver vi våga ställa frågan om förskolan håller den kvalitet vi vill att den ska hålla. För en riktigt bra förskola är inte något man vill hämta från så tidigt som möjligt. Den är en plats där barn vill vara. Och där vuxna känner sig trygga med att låta dem vara.

Av den anledningen borde diskussionen inte börja med hur många timmar barn ska få vara i förskolan. Den borde börja med vilken förskola vi vill erbjuda dem. Först när vi har små barngrupper, utbildad personal och god kvalitet under hela dagen blir trettio timmar en verklig rättighet för barnen. Är erbjudandet om trettio timmar ett sätt att kunna behålla utbildad personal i förskolan trots vikande barnantal kan det vara intressant att titta på, men kvaliteten för barnen måste komma först.

En socialistisk förskolepolitik handlar inte om att erbjuda fler timmar till varje pris. Den handlar om att varje timme i förskolan ska vara värd något.

"Prata med en vuxen om något känns fel."

Det är ett råd de flesta ungdomar har hört ända sedan småbarnsåren. Men vilken vuxen menar vi egentligen?

När en lärare eller fotbollstränare lägger handen på ställen som inte känns rätt, när du känner dig tvungen att delta i ”lekar” som du tycker är obehagliga. När du skickar en bild och sedan ångrar dig. När nakenbilder sprids. När du får dickpics skickade. Eller om det handlar om din bästa vän? En 15-årig tjej som börjar isoleras av sin pojkvän. När kontroll, svartsjuka och hot blir vardag. När du anar att något inte står rätt till.

Vem ska du då vända dig till? Vilken vuxen kommer att ta dig på allvar?

Något som jag slogs starkt av när jag skaffade Tiktok var de otaliga berättelser från unga; om övergrepp, sexuella trakasserier och destruktiva relationer. Där möts de ofta av tusentals kommentarer från andra unga, ibland stödjande, ibland fördömande. De lyssnar på varandra. Men var finns de vuxna? Vem tar emot berättelserna förutom att de blir inlägg på sociala medier?

I Norrtälje kommun har det konstaterats att ”att vara flicka” är en faktor som ökar risken för psykisk ohälsa. Det är ett jämställdhetsproblem. Men i Norrtälje finns också en prisad handlingsplan för psykisk hälsa och i den talar man om vikten av fysiska mötesplatser för unga som mår psykiskt dåligt. Norrtälje kommun hade också, till alldeles nyligen, en strateg för våld i nära relationer som nyligen startat ett nätverk just för våld i ungas relationer.

Forskning visar att våld i ungas relationer ökar, och det kryper ner i åldrarna. Var tredje femtonåring har varit i en parrelation där de blivit utsatta för någon typ av våld. Flickor är mer utsatta. Ungdomarna vittnar om att vuxna inte tar dem på allvar, att ungas relationer anses kortvariga och inte så allvarliga. Men vem som helst som varit fjorton år och superduperkär vet väl att en ung relation är på blodigt allvar?

Det finns flera ingångar till ungdomar i Norrtälje kommun; vi har fältarna som gör ett fantastiskt arbete, likaså Ungdomsmottagningen och de flesta lärare, fritidsledare, idrottstränare m fl som träffar ungdomar regelbundet. Och budskapet till ungdomarna kan förmedlas; Du har rättigheter. Det här är rätt, det här är fel, vänd dig till en vuxen om någonting känns fel. Men till vem kan ungdomarna vända sig? Och vad händer om den vuxne inte lyssnar och tar dem på allvar?

Jag tror att det senare är något som många unga varit med om och därför undviker att berätta för vuxna. Sen finns givetvis den skuld och skam som drabbar alla som utsätts för våld, tron att det är man själv som gjort fel. Det är av yttersta vikt att strategen för våld i nära relationer omgående ersätts för att undvik glapp i det viktiga arbete som kräver både samordning och långsiktighet. Det behövs förstärkta samarbeten mellan skola, socialtjänst och ungdomsmottagningen, men även föreningslivet behöver kunskap och medvetenhet.

Våld i ungas relationer uppstår inte i ett vakuum. Det hänger samman med ett samhälle som inte är jämställt, likaså med destruktiva mansideal och föreställningar om kontroll, svartsjuka och makt. Därför måste arbetet börja långt innan någon blir utsatt. Och alla vuxna som möter barn och unga i vardagen måste våga vara förebilder, men också våga agera vid misstanke om oegentligheter. Det är bra att det finns många vuxna i de ungas liv, men kanske behövs också en tydlig mottagare av just den här typen av berättelser?

Vi säger ofta till unga att de måste våga berätta. Men vuxna måste också våga lyssna. Och agera. Det är vuxenvärldens ansvar. Kanske vågar fler lyssna om det fanns någonstans att hänvisa den unge vidare för stöd? Kommunen har ansvar att se till att det skyddsnätet finns.

Igår flyttade ett av mina barn till sin första hyreslägenhet. En helt ny byggnad på fyra våningar, uppförd i ett etablerat villaområde.

Ånej, tänker ni, "tvångsblandning", nu har någon stackars villaägare blivit av med ett äppelträd till förmån för en hyreskasern.

Min tjugoåring bor nu ca 600 meter från sitt föräldrahem, 500 meter från sin låg- och mellanstadieskola. Många av hennes klasskompisar har vuxit upp i de här kvarteren och hon känner sig hemma. Huskroppen smälter väl in mot höjden bakom och ser inte alls onaturligt hög ut.

Huset har inte ersatt ett äppelträd. Det är uppfört där det tidigare funnits en butik som blev en pizzeria som blev tomma lokaler i många år innan de revs och gav plats för nytt liv. Begreppet ”tvångsblandning” framställer detta som ett övergrepp; att människor med olika inkomster och livsvillkor kan bo i samma stadsdel. Att du kan bo kvar i ett kvarter där du trivs även när du flyttar hemifrån för första gången eller när du blir äldre och inte orkar sköta villan längre. Eller du helt enkelt gillar lugnet, men inte vill ta hand om en trädgård.

Segregation är inte ett resultat av människors fria val. Den är i stor utsträckning en konsekvens av politiska beslut, marknadens logik och en bostadsmarknad där den som har mest pengar också får störst valfrihet. När hela områden byggs med en enda upplåtelseform skapas bostadsområden där människor med liknande ekonomiska förutsättningar koncentreras till samma plats. Det är inte frihet – det är sortering.

Blandad bebyggelse handlar om att skapa möjligheter. När hyresrätter, bostadsrätter och småhus finns i samma område kan fler människor hitta en bostad som passar deras ekonomi och livssituation. Det är också en demokratifråga. Samhället blir starkare när människor med olika erfarenheter möts i vardagen. Gemensamma skolor, föreningsliv och offentliga miljöer skapar förståelse och sammanhållning. Här i området såg jag att det annonserades om promenadloppis i helgen.

Ett villaområde innehåller sällan bara villor. Här finns förskola, äldreboende och LSS-boenden, viktiga arbetsplatser. Precis utanför huset finns en busshållplats.

Här växer staden och ger utrymme för människor att växa och trivas. Vill vi på allvar motverka segregation och parallellsamhällen måste vi också ge människor möjligheter att mötas. Så bygger vi ett jämlikt samhälle. Utan att ett enda äppelträd i trädgården behöver tvingas undan.

Många snabba steg tas nu för att göra skillnad på Vi och Dom och ge människor olika värde beroende på vilket ursprung de har. Tisdagen den 19 maj bjöd Kommunal och Vårdförbundet in de politiska partierna till en utfrågning/panelsamtal om äldreomsorgen, förskolan och skolan. Frågor som låg på bordet var bl a bemanning och arbetsvillkor. Alla partier sade sig vilja satsa på både äldreomsorgen och förskola/skola. Högerpartierna lovade utöver dessa satsningar att också sänka skatten. Satsningarna på äldreomsorgen skulle dock inte innehålla någon avskaffad karensdag eller arbetstidsförkortning. Förbud mot vinster i välfärden och statliga regleringar av bemanning eller barngruppsstorlekar var inte heller intressant, så frågan är vilka satsningar Tidöpartierna har tänkt sig.

Tidöpartierna ställdes också mot väggen kring kravet på en lägsta inkomst på 33 390 kronor för att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket gör att många vård- och omsorgsarbetare hotas av utvisning. Detta samtidigt som vi har problem att rekrytera tillräckligt med personal. I stället för att ta ställning för att lönerna inom kvinnodominerade yrken ligger på tok för lågt, argumenterade Sverigedemokraterna att ett land som inte kan bemanna äldreomsorgen med svenskfödd personal har misslyckats. Frågan framhölls också som en typ av kolonialism där det rika Sverige sågs som ett land som importerade billig arbetskraft från fattigare länder.

Sverige är ett rikt land, tillräckligt rikt för att omfatta en mångfald av människor. Tillräckligt rikt för att tillåta att människor som kommit hit och vill arbeta i branscher som skriker efter personal, får stanna? Tvärtom har, under Tidöregeringens skärpta försörjningskrav, människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv här fått utvisningsbeslut därför att inkomsten inte ansetts tillräckligt hög. Det är ett hot mot välfärden. Inte för att Sverige måste importera arbetskraft utan för att vi gör oss av med arbetskraft som har valt att arbeta i bristyrken. Det är ett hot mot tryggheten, för att det inte räcker att göra rätt; har du fel ursprung drabbas du ändå.

KD har så länge jag kan minnas hyllat familjen som den viktigaste enheten i samhället, men när det gäller personer som har ett ursprung utanför Sverige har den principen ingen betydelse. KD har inga problem att ställa sig bakom en politik som utvisar unga vuxna ensamma utan sin familj till länder i krig eller där de riskerar att bli förföljda. KD har inga problem att utvisa någon annans döende farmor ensam till ett land långt bort från familjen. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är inte bibelord som KD hedrar speciellt väl.

I dag tog regeringen beslut att människor som är födda utanför Europa måste göra sig förtjänta av välfärden. Beslutet innebär att nyanlända med en inkomst under 29 190 kr i månaden under 12 månader av en 24 månaders period, inte kommer att kunna erhålla barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning eller assistansersättning under sina första fem år i Sverige. Enligt regeringens egen utredning kan det handla om ca 50 000 barn i Sverige som med detta beslut kommer att nekas barnbidrag.

Välfärd och trygghet måste omfatta alla invånare. Att säga sig vilja satsa på välfärdens kärna, som högern uttrycker det, verkar innefatta en vit, svenskättad definition av kärna och göra skillnad på människor utifrån ursprung. Det är inte välfärd – det är definitionen av ett ojämlikhetssamhälle.

Norrtälje behöver fler barnfamiljer. I Björnö finns en konkret möjlighet att vända behov till verklighet, men då måste arbetet med att ta fram en ny detaljplan bli verklighet.  

Förutom möjligheten att attrahera fler barnfamiljer till kommunen är en ny detaljplan också en förutsättning för att planerna på en ny badplats, en småbåtshamn, en grundskola och en efterlängtad gång- och cykelväg till Frötuna ska bli verklighet.

Det finns också ekonomiska skäl att skynda på framtagandet av en ny detaljplan. Staten erbjuder i dag stöd till detaljplaner som möjliggör småhus, motsvarande 25 000 kronor per bostad. För Björnö innebär det omkring 15 miljoner kronor. Men tiden är knapp. Om planen inte antas före den 1 oktober 2026 går pengarna upp i rök.

En detaljplan hade redan kunnat vara verklighet om det inte vore för att Mark- och miljödomstolen upphävde beslutet om ny detaljplan i maj 2025. Beslutet upphävdes eftersom domstolen ansåg att det behövdes nya utredningar och inventeringar av groddjur, fladdermöss och fåglar (de tidigare från 2018 ansågs absurt nog inte längre tillförlitliga eftersom de gjorts för, för länge sedan – vilket berott just på att förslaget till detaljplan överklagats även i tidigare skeden).

Mark- och miljödomstolen borde aldrig ha upphävt beslutet om ny detaljplan på de grunder man gjorde, men nu har det gått ett år och en ny detaljplan behöver tas fram omgående. Annars riskerar kommunen gå miste om 15 miljoner kronor i statliga bidrag och planerna på en badplats, småbåtshamn och mycket annat tvingas skjutas på framtiden. Det vore olyckligt eftersom utbyggnaden av Björnö riktar sig till just de barnfamiljer alla säger sig vilja locka till kommunen.