Det kan låta konstigt. Det pratas mycket om uteblivna satsningar på barn i Norrtälje kommun, men färska siffror visar annat. När UNICEF Sverige presenterar sin kommunrapport om ekonomiska investeringar i barn blir en sak tydlig: barns livsvillkor formas av politiska beslut. Det handlar inte bara om nationell politik eller stora samhällsfrågor. Det handlar också om kommunbudgetar, prioriteringar och synen på välfärd. Dina kommunala politiker kan alltså göra skillnad för barnen.

Och det gör de. I jämförelse med våra grannkommuner står sig Norrtälje bra. Ja, även om Norrtälje hamnar på plats 215 av 285, så är vi i Stockholms län en väldigt bra kommun att vara barn i.

Kommuner som Österåker, Täby, Vallentuna och Upplands Väsby har under lång tid profilerat sig med låga skatter och marknadsanpassade lösningar. Men UNICEF:s rapport visar tydligt att detta påverkar investeringarna i barn och ungas livsvillkor. Det får konsekvenser. För barns trygghet. För jämlikheten. Och för möjligheten att delta i samhället oavsett föräldrarnas ekonomi.

Norrtälje är långt ifrån perfekt. Effekterna av ökade levnadskostnader, växande klyftor och barnfattigdom är påtagliga. Men kommunen har samtidigt valt att investera i sådant som gör konkret skillnad i barns vardag.

Norrtälje kommun har än så länge en högre lärartäthet och mindre barngrupper i förskolan än grannkommunerna, det bidrar till en högre placering. Det är viktigt att man nu, trots minskade barnkullar, orkar hålla i detta och inte låta barnen betala för tidigare dåliga beslut. Socialtjänsten får också bra betyg i rapporten och där handlar det bland annat om utbildning och erfarenhet hos socialsekreterarna.

Andra insatser som gör livsvillkoren bättre för barn och unga är t ex avgiftsfri kulturskola och Aktivitetsbanken, där barn och unga kan låna sport- och fritidsutrustning gratis. Tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle skapas möjligheter för fler barn att delta i kultur och fritidsaktiviteter – oavsett om familjen har råd att köpa nya skridskor, ett instrument eller dyr utrustning.

Det är lätt att avfärda sådana satsningar som små i det stora hela. Men för det barn som annars hade blivit sittande hemma spelar de stor roll. Förälderns ekonomi ska inte avgöra om ett barn får spela fotboll, gå på teater eller delta i kulturskolan.

I en tid där barnfattigdomen ökar, bara i Norrtälje kommun finns nästan 1500 barn som definieras som fattiga, blir den typen av investeringar ännu viktigare. Det handlar inte bara om pengar, utan om tillhörighet och framtidstro. Om att känna sig inkluderad i samhället i stället för att växa upp vid sidan av det.

UNICEF:s rapport borde därför inte bara läsas som statistik. Den borde läsas som en uppmaning till varje invånare att fråga sin kommunpolitiker: vilken kommun vill du att Norrtälje kommun ska vara för barn som växer upp här? Vilka politiker vill styra en kommun som främst konkurrerar med låga kostnader och nedskärningar? Och vilka vill skapa en kommun som investerar i barns trygghet, hälsa och möjligheter?

Norrtälje visar att man är inne på rätt väg. Politiska prioriteringar kan användas för att minska klyftor istället för att förstärka dem. Nästa vecka öppnas en familjecentral i Hallstavik där förskollärare, barnmorskor barnsjuksköterskor och socionomer kommer att möta och stödja familjer med små barn. Alla ska känna trygghet att få stöd i föräldrarollen och att barnen ska kunna få en trygg uppväxt. Att kommunen väljer att satsa på barnen. Detta är särskilt viktigt i en tid där många barn känner av både ekonomisk oro och social otrygghet. Ställ krav på din politiker att finnas där för barnen.

Andrea Kronvall (SD) slår sig för bröstet över regeringens beslut om hårdare straff som ska göra Norrtälje tryggare. SD vill gärna att debatten ska handla om att straffa människor som framställs som obotligt kriminella. Men låt oss ta diskussionen om vad det egentligen handlar om – synen på människan och människans förmåga till förändring.

En av polisens mest erfarna bekämpare av organiserad brottslighet, Gunnar Appelgren, beskriver hur unga personer i kriminella miljöer – ibland kallade barnsoldater – agerar utan plan för vad som händer efter brottet. De förstår ofta inte ens att de kan åka fast. Det handlar inte om kalkylerande brottslingar, utan om barn som utnyttjas i ett system de inte behärskar. I veckan berättas om 15åringar som försökt rekrytera 8åringar – barn som lejer barn.

Just därför är det naivt att tro att hårdare straff i sig ska lösa problemet. Unga har svårt att få jobb, svårt att flytta hemifrån, skaffar barn senare eller inte alls. Vuxenblivandet skjuts på många områden fram. Utom när det gäller straff. Det pratas om att 6åringar ska punktmarkeras.

Att många reagerar på den hårda retoriken mot unga handlar nog om att vi i vår del av världen är ovana vid att sätta barn i fängelse och att splittra unga människor från sina familjer. Utöver det har vi varit trygga i att rättsliga åtgärder inte riskerar att bli godtyckliga. Sedan ca hundra år tillbaka har vi frångått tankar på att människor ska låsas in så länge att vägen tillbaka till samhället i praktiken försvinner.

Missförstå mig rätt: vissa straff behöver skärpas och det är bra att brottsoffer ska få bättre stöd. Det gäller t ex mäns våld mot kvinnor. Men stora delar av regeringens politik väcker allvarliga frågor. Lagrådet har riktat skarp kritik mot flera av förslagen kring bristande rättssäkerhet, otydliga lagar och otillräcklig analys av vilka konsekvenser förslagen kan få.

Samtidigt vet vi att lagändringarna kräver en massiv utbyggnad av kriminalvården. Vi talar om ett samhälle där allt fler människor ska sitta inlåsta allt längre tid. Lösningar som att hyra fängelseplatser utomlands är konkreta alternativ. Det för tankarna bakåt i historien – inte framåt.

Frågan är vad det gör med ett samhälle. Högern utnyttjar flitigt narrativet om den kriminelle invandraren och skickar skötsamma tonåringar och anställda inom vård och omsorg till länder de flytt för att komma undan krig och förtryck. Nu odlas narrativet om bristande vandel som något som kan komma att appliceras godtyckligt på den som inte passar i högerns perfekta samhälle. Det känns inte särskilt tryggt.

I grunden handlar det inte om att vara “hård” eller “mjuk”. Det handlar inte om livstids fängelse eller saft och bulle. Det handlar om människosyn. Tror vi att människor för all framtid kommer att vara synonyma med den värsta handling de någonsin har begått? Eller tror vi att förändring är möjlig?

Ett samhälle som slutar tro på människors möjlighet att förändras blir kallare, hårdare – och i längden också otryggare. Trygghet byggs inte genom godtyckliga lagar eller rädsla för ett hårt straff. Trygghet byggs inte genom att ge upp tanken på en andra chans. Låt diskussionen handla om ur vilken människosyn dessa förslag växer fram – och om det är den människosynen vi vill forma vårt samhälle kring.

Idag är det första april. En dag då vi förväntas skratta åt påhittade nyheter och dåliga skämt. Problemet är bara att många politiska beslut låter precis som dåliga skämt, fast de är på fullt allvar.

Som att skatten sänks i retoriken för att “stärka hushållen”.  Samtidigt ökar kostnaderna där de känns som mest: högre egenavgifter för mediciner, dyrare tandvård, stigande elpriser och en matnota som skenar. För många överträffas skattesänkningen av ökade utgifter. Kvar blir ett system där det framför allt är de med riktigt höga inkomster som har råd att göra avdrag och faktiskt vinna på förändringarna.

Eller kraven på välfärden; att vård, skola och omsorg ska leverera mer, bli mer tillgängliga och hålla högre kvalitet. Samtidigt som stadsbidragen minskar, kommuner och regioner förbjuds att höja skatten, ekonomin pressas och personalen springer allt fortare. Ständiga effektiviseringar med mindre tid, fler patienter, större barngrupper och ökat personligt ansvar på den redan högt belastade personalen.

Och mitt i ett läge där vården och omsorgen skriker efter folk, fattas beslut som gör att anställda inom vård och omsorg riskerar utvisning. Människor som utbildat sig, lärt sig språket och fyller hålen i systemet. Det låter väldigt mycket som ett aprilskämt: att först larma om personalbrist och sedan skicka i väg dem som faktiskt får verksamheten att fungera.

Samma motsägelsefulla logik går igen på andra områden. Tonåringar som vuxit upp i Sverige, som gått i skola och har sin familj och hela sitt sociala liv här, riskerar utvisning till länder där de inte känner någon. Det svenska skattekollektivet har betalat deras utbildning, och när de är redo att ge tillbaka, skickas de härifrån.

Listan på politik som vi önskar vore ett aprilskämt kan göras lång. Unga vuxna utvisas och barn ska sättas i fängelse, samtidigt som skolorna fortsätter verka på en marknad där störst klasser med färst utbildade lärare ger mest klirr i kassan. Utredning på utredning dömer ut systemet, men inflytelserika lobbyister stoppar effektivt alla förslag för att stäva utvecklingen. Nu ska sexåringar tydligen punktmarkeras. Det blir sjukt dyra lösningar i stället för att låta skolan och förskolan behålla dessa pengar för att kunna erbjuda små barngrupper/klasser och utbildad personal, och inte skicka dem vidare till multinationella riskkapitalbolag som vinster. Vilket skämt är inte hela det svenska skolsystemet?

Vi har en kulturminister som ogillar kultur och en klimatminister som fått Sverige att backa in i framtiden genom höjda utsläpp. Idag är det första april och vi kan låtsas att allt bara är ett väldigt dåligt skämt, men det är knappast ett skämt som får en att skratta.

Hur många timmar vi arbetar är inte bara en fråga för varje individ, det handlar om större maktstrukturer. Åtta timmars arbetsdag är en arbetarseger som vunnits genom strejker, organisering och en okuvlig tro på att människan är mer än sin arbetskraft. När arbetarrörelsen drev igenom reformen 1919 handlade det om värdighet, och om tid för vila, familj och bildning. Högerpartierna har varit emot varje reform som inneburit mer frihet och återhämtning för arbetarna. Och så är läget även nu – samhället sägs krackelera om t ex sjuksköterskor tillåts arbeta en kvart mindre om dagen för samma lön.

Vi står inför en verklighet där antalet personer över 80 år kommer att öka kraftigt de närmaste tio åren. För att kunna erbjuda en god livskvalitet behöver välfärden både behålla och nyrekrytera personal. Att låta människor springa fortare och göra mer är inte lösningen. Att sänka kvaliteten för dem som är i behov av samhällets stöd är inte heller lösningen. Arbetare inom välfärden behöver fler kollegor och de behöver tillräcklig återhämtning. När befolkningen åldras måste resurser, utbildning och arbetskraft styras om. Färre unga ska försörja fler äldre, då krävs planering, inte slit och brandkårsutryckningar.

Friskfaktorer är avgörande: rimlig arbetsbelastning, inflytande över scheman, trygga anställningar, tillräckligt med kollegor och möjlighet till återhämtning. Heltid ska vara norm, men på hållbara villkor. I dag arbetar många kvinnor ofrivillig deltid i sjukvården och omsorgen. Det finns hela arbetsplatser där fler än hälften jobbar deltid. Inte för att de vill ha lägre lön och pension, utan för att de måste hålla. Kvinnor tar fortfarande ett större ansvar för hemmet och barnen, vilket också orsakar ett ohälsosamt dubbelarbete. Att erbjuda heltid med god arbetsmiljö är både en jämställdhetsreform och en rekryteringsstrategi.

Just nu pågår större projekt både i Region Stockholm, där 1400 anställda på sjukhusens operationsavdelningar omfattas av betalt återhämtningstid, och inom socialtjänsten i Norrtälje kommun där alla anställda som träffar invånarna i sitt dagliga arbete erbjuds ett kortare arbetstidsmått. Projektet i Region Stockholm är det största projektet på området och förväntas ge tillräckligt underlag för att kunna gå vidare med andra grupper. Det är helt i sin ordning att börja arbetstidsförkortningen i yrken som kräver mycket, både fysiskt och mentalt.

Arbetstid handlar ytterst om vilket samhälle vi vill ha. När LO nu kräver centrala förhandlingar om kortare arbetstid visar det att arbetstiden åter är en stridsfråga på riktigt. Arbetstid är en fråga om makt. När fler vågar utmana 40-timmarsnormen öppnas en möjlighet att bygga ett samhälle där vi delar på arbetet, stärker välfärden och sätter människans behov före marknadens krav.

Carl Eos erbjuder oss alla att få krama en Sverigedemokrat. Det tar emot måste jag säga. Och i Norrtälje har väl L och SD redan haft ett kramkalas som slutade i osämja? I Region Stockholm har moderaternas Kristofer Tamsons redan före jul sagt sig villig att öppna sin "sängkammardörr" för SD. Däremot är den stängd för mp, deklarerade han.

Det är ett "Vem tar vem?", som om allt vore någon TV-serie och inte alls handlar om vilket samhälle vi vill se i framtiden.

I ett system med flera olika partier är det naturligt att inget parti har egen majoritet och att det därför krävs samarbete och kompromisser. Det är ju någonting bra med det. Det är ju också bra att partierna kan ge en hint om vilka de kan tänka sig samarbeta med i god tid före valet. Men det är inte förrän efter valet vi har resultatet och vet vilka samarbeten som är möjliga för att bilda majoritet.

Eos skriver vidare om kramen mellan L och SD som något som kan uppstå när vi möter varandra i verkligheten och inte bara utgår från våra fördomar. I det verkliga mötet med andra människor raseras våra föreställningar. Jag kan hålla med Eos om detta. Just därför är det så viktigt att förtroendevalda finns i det vardagliga livet och inte stänger in sig i beslutens korridorer. Just därför vore det så viktigt att regeringen träffade fler av de ungdomar som idag hotas av utvisning av separation från sina familjer. Just därför är det så viktigt att regeringens företrädare träffar de familjer som idag arbetar inom vården, omsorgen och kollektivtrafiken, men tjänar för lite och därför hotas av utvisning. Just därför skulle mötet mellan statsministern och de barn som sitter inlåsta i Migrationsverkets förvar vara så väldigt betydelsefullt.

Det har gått fort för SD att gå från att betraktas som ett ovälkommet inslag i den svenska demokratin till att omfamnas av de som kallar sig liberaler. Detta trots att de öppet driver en politik som utpekar människor som inte har sitt ursprung sedan flera hundra år i den svenska myllan som "icke välkomna". Det började med att peka på invandrare som begick brott eller som kunde anklagas för "bristande vandel" till att handla om människor som inte kunde språket eller hade svårt att få ett arbete. Idag är det inte ens det som utgör grunden för att inte vara välkommen, idag räcker det med att du fyller 18 år.

Sveriges befolkning blir allt äldre och Norrtälje kommun går i täten för den utvecklingen. Vi kommer att ha ett gigantisk rekryteringsuppdrag om vi ska kunna erbjuda en äldreomsorg av någorlunda hög kvalitet. Idag är 53% av vårdbiträden och 37% av undersköterskorna i den kommunala omsorgen utrikesfödda. Inom regionernas vårdverksamhet är en knapp tredjedel av undersköterskorna utrikesfödda. Detta är grupper som kan hotas av utvisning p g a för låg lön. Sen tillkommer specialistläkare 37% och tandläkare 46% som visserligen klarar inkomstspärren, men kanske kommer att känna sig manade att flytta då deras barn utvisas när de blir 18 år.

Tänk efter Sverige, kramas inte med kobran.

Antalet barn har minskat i Norrtälje kommun de senaste åren. Enligt uppgifter från Statistiska centralbyrån (SCB) som Newsworthy har analyserat, har kommunen sett en nedgång i antalet små barn.

Norrtälje kommun har sett en minskning av antalet barn de senaste åren. Vid årsskiftet 2024/2025 fanns 2 883 personer mellan noll och fyra år, vilket är 243 barn färre än 2020, en minskning med 8 procent.

Under perioden 2016–2020 föddes 2 240 barn, medan det väntas bli 2 091 barn mellan åren 2020–2024. Trots den totala minskningen har Norrtälje centrala stad sett en ökning av små barn, från 198 till 260 barn, vilket utgör en ökning med 31 procent.

Utmaningen ligger dock i mindre tätorter, där Hallstavik har minskat från 235 till 183 barn och Älmsta har minskat med 45 procent, från 95 till 52 barn. Prognoser visar att antalet 0–4-åringar kommer ligga mellan 2 670 och 2 850 under resten av 2020-talet. Kommuner behöver anpassa sina verksamheter för att möta de demografiska förändringarna.

– I princip alla kommuner kommer att uppleva betydligt färre barn och det är en ganska snabb förändring. Man måste anpassa verksamheten, se till att man inte sitter med höga lokalkostnader till exempel. Sedan sker det på olika sätt i olika kommuner, men alla kommer att behöva anpassa verksamheten, säger Emelie Värja, chefsekonom på SKR.

Antalet personer som bor ensamma i Norrtälje kommun har ökat stadigt under det senaste decenniet.

Enligt statistik från SCB bodde 20,7 procent av kommunens befolkning i singelhushåll vid utgången av 2023, en ökning från 18,9 procent år 2013. Detta innebär att 13 609 personer i kommunen bor ensamma, jämfört med 10 770 tio år tidigare.

Andelen ensamhushåll varierar dock stort mellan olika delar av kommunen. På Nordrona är 44,2 procent av invånarna ensamstående utan barn, medan andelen i Lohärad-Estuna är betydligt lägre, endast 9 procent.

Generellt är ensamhushåll vanligare i områden med hög andel hyres- och bostadsrätter samt i områden där många är studerande. I småhusdominerade områden är andelen lägre.

Nationellt har andelen ensamboende också ökat. 19,4 procent av svenskarna bodde i singelhushåll vid slutet av 2023, jämfört med 17,8 procent år 2013. I Stockholms län är variationen stor mellan kommunerna. Solna har den högsta andelen ensamstående utan barn, 23,2 procent, medan Ekerö har den lägsta andelen, 10,6 procent.

Bland äldre är det vanligare att kvinnor bor ensamma, ofta som änkor eller frånskilda, medan yngre män dominerar i de yngre singelhushållen. Ökningen av ensamhushåll har varit störst i gruppen 20–29 år, särskilt bland kvinnor.

Enligt statistik från SCB skilde sig 216 personer i Norrtälje kommun under 2023, vilket i vissa åldersgrupper är högre än genomsnittet för landet som helhet.

Den totala skilsmässofrekvensen i alla ålderskategorier ligger på 1 procent, vilket motsvarar statistiken nationellt.

Vid en närmare titt på siffrorna visar det sig emellertid att 93 personer av de som skilde sig i kommunen under fjolåret var mellan 35 och 49 år gamla. Om man isolerar denna åldersgrupp är skilsmässofrekvensen i Norrtälje 2,4 procent per år, vilket är något högre än både Stockholms län och riket i genomsnitt, där frekvensen är 2,2 procent.

Antalet skilsmässor varierar över tid, men trenden visar att skilsmässofrekvensen har minskat något jämfört med för 25 år sedan. Mellan 1999 och 2003 separerade i genomsnitt 1,3 procent av de gifta paren i Norrtälje varje år, medan motsvarande siffra för perioden 2019–2023 sjönk till 1,1 procent.

I Norrtälje är den genomsnittliga äktenskapslängden vid skilsmässa drygt tolv år – vilket är något längre än rikssnittet.

Medan skilsmässorna generellt sett minskar något, är det äldre som står för ökningen både i Norrtälje och i landet i stort. Åldersgruppen 35–49 år är dock fortsatt den med högst frekvens, och antalet skilsmässor påverkas av demografiska faktorer som befolkningens ålder. Siffrorna visar att trender och demografi spelar en avgörande roll i hur länge äktenskapen håller och när par väljer att gå skilda vägar.