Rimbo är ingen avkrok. Det är en av Norrtälje kommuns viktigaste tillväxtorter, strategiskt placerad mellan Stockholm, Uppsala och Arlanda. Här finns företagsamhet, framtidstro och ett starkt civilsamhälle. Ändå fattas de flesta avgörande besluten någon annanstans.

För att Rimbo ska kunna ta tillvara sina möjligheter vill Liberalerna göra Rimbo till pilotprojekt för en kommundelsnämnd. Det är ett förslag som förtjänar att tas på största allvar. När beslut fattas nära invånarna blir de oftast både bättre och mer träffsäkra.

De som bor, arbetar och driver företag i Rimbo vet vilka trafiklösningar som behövs, vilka bostadsområden som bör utvecklas och vilka investeringar som är viktigast för framtiden. Därför är det rimligt att de också får större inflytande över besluten. Lokal kunskap är en tillgång som alltför ofta underskattas i dagens kommunala beslutsfattande.

Men Liberalernas vision stannar inte vid ökat lokalt inflytande. Förslaget är en del av en större idé om ett växande Rimbo, med fler villaområden där barn kan springa barfota på gräsmattan och grannarna lära känna varandra på ett sätt som skapar trygghet och gemenskap. Det är den sortens samhälle Liberalerna vill främja.

Tillväxt kräver också fungerande infrastruktur. Därför behövs inte bara en, utan två nya cirkulationsplatser i Rimbo. Självklart en vid korsningen mellan väg 77 och 280 (vid bensinmacken), men också en vid i korsningen vid badhuset. Annars riskerar dagens problem med trafikköer bara att flyttas till en korsning längre fram.

Rimbo har alla förutsättningar att fortsätta utvecklas som en stark och attraktiv ort. Men tillväxt uppstår inte av sig själv. Den kräver framtidstro, investeringar och ett politiskt mod att släppa fram lokala initiativ.

Om Rimbo ska fortsätta växa och utvecklas behöver Rimbo också få större möjlighet att forma sin egen framtid. Därför är det dags att ge Rimbo mer makt.

Diskussionen om hur många timmar barn till föräldralediga, arbetslösa eller sjukskrivna ska få vara i förskolan är på tapeten igen och, som alltid, hamnar fokus på de vuxna. Behöver en arbetssökande verkligen trettio timmar i veckan? Varför ska en förälder som är hemma med ett spädbarn över huvud taget lämna sitt äldre barn på förskolan? Är det rimligt att den som är sjukskriven och kan fika med kompisar på stan har sitt barn på förskolan? Varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?

Frågorna ställs gång på gång och leder till stress hos alla föräldrar, inte bara de som är arbetslösa, föräldralediga eller sjukskrivna. Jag tänker på det som idag definieras som ”hämtatidigt-stress”. När jag arbetade på förskola i Vaxholm. Många familjer hade anställde barnflickor som hämtade barnen direkt efter mellanmålet. Inte sällan var barnflickorna nyanlända kvinnor utan pedagogisk utbildning. Tvärtom det perspektiv som menar att föräldrar överutnyttjar förskolan verkade det vara viktigt för de här föräldrarna att barnen fick kortare dagar på förskolan.

Det är dags att vi vänder på diskussionen; Förskolan är inte i första hand till för föräldrarna. Den är till för barnen. Kvaliteten i förskolan ska vara så hög att man frestas att överutnyttja den.

Förskolan är en av de viktigaste jämlikhetsreformer Sverige har genomfört. Där möter barn utbildade lärare, utvecklar sitt språk, lär sig samarbeta, lösa konflikter och bygga relationer. Där får barn möjlighet att växa tillsammans med andra barn, oavsett vilka förutsättningar de har hemma.

Det är därför det spelar roll att också barn till arbetslösa, sjukskrivna och föräldralediga får vara där. Inte för att vuxna ska få avlastning. Utan för att barn har rätt till en bra förskola.

Samtidigt går det inte att blunda för verkligheten. Norrtälje kommun diskuterar nu att återinföra rätt till trettio timmar i veckan för barn till föräldralediga. Det är i grunden ett välkommet förslag. Trettio timmar innebär att barnen får vara en del av verksamheten hela dagen, äta lunch tillsammans med sina kompisar och delta i den pedagogiska verksamheten utan att behöva hämtas mitt i.

Men reformer blir inte bra bara för att intentionen är god. Förskolan har varit hårt pressad under en längre tid och att nu barnantalet sjunker verkar inte innehålla några lättnader. Barngrupperna är på många håll för stora och blir större när förskollärare och barnskötare varslas och avdelningar stängs igen. Att erbjuda alla barn minst trettio timmar på förskolan kräver små barngrupper och utbildad personal under hela dagen.

Barn ska inte vistas i förskolan för att förvaras. De ska vara där för att utvecklas. Att erbjuda trettio timmar i stora grupper med ständigt nya vikarier riskerar att missa hela poängen.

När hämtatidigt-stressen får föräldrar med ekonomiska resurser att välja bort förskolan så snart de kan behöver vi våga ställa frågan om förskolan håller den kvalitet vi vill att den ska hålla. För en riktigt bra förskola är inte något man vill hämta från så tidigt som möjligt. Den är en plats där barn vill vara. Och där vuxna känner sig trygga med att låta dem vara.

Av den anledningen borde diskussionen inte börja med hur många timmar barn ska få vara i förskolan. Den borde börja med vilken förskola vi vill erbjuda dem. Först när vi har små barngrupper, utbildad personal och god kvalitet under hela dagen blir trettio timmar en verklig rättighet för barnen. Är erbjudandet om trettio timmar ett sätt att kunna behålla utbildad personal i förskolan trots vikande barnantal kan det vara intressant att titta på, men kvaliteten för barnen måste komma först.

En socialistisk förskolepolitik handlar inte om att erbjuda fler timmar till varje pris. Den handlar om att varje timme i förskolan ska vara värd något.

Jag är inte så säker på att en dans med Calle Schewen är det främsta argumentet, tycker mig ana en del gubbfasoner mellan raderna där, men annars är jag benägen att hålla med Ellen Lind i hennes ledartext i Norrtelje tidning idag. Tidöregeringen utgör ett hot mot allmänhetens tillgång till Roslagens stränder. Regeringen har redan lättat på strandskyddet vid små sjöar och vattendrag och nu vill man även att bebyggelse ska tillåtas utmed havsstränderna i högre grad. Och det är inte, som Ellen skriver, små röda stugor med vita knutar som kommer att byggas utmed stränderna, utan de som har råd att bygga där kommer att slå upp 200kvadratsvillor med pool och trädäck så att stranden blir helt och hållet otillgänglig för människor som vill bada, fiska, vandra eller ta sig en svängom vid vattnet.

Norrtälje kommuns bygglovshandläggare har länge haft direktiv att vara generösa med dispenser från strandskydd och att utmana lagen och låta Länsstyrelsen slå kommunen på fingrarna. "Går det så går det" liksom. Detta är en norm som är skapad av moderaten Kjell Jansson, som ser Länsstyrelsen som en instans enbart skapad för att sätta krokben för kommuner och privatpersoner. Kjell Jansson är inte längre moderaternas starke man och det är hög tid att avskaffa den norm han infört i kommunen. Mycket av det som Kjell Jansson står för eller symboliserar hör inte hemma i ett modernt och långsiktigt hållbart samhälle. Inställningen till strandskyddslagen är bara en sån sak.

I stället bör bygglovshandläggarna på Norrtälje kommun få i uppdrag att vara restriktiva med att ge dispenser från strandskyddslagen. Kommunen är en av de kommuner som givit flest dispenser genom åren och det är dags att börja värna stränderna för växt- och djurliv, samt det rörliga friluftslivet. Handläggarna skulle i stället kunna pröva lagen åt andra hållet och låta Länsstyrelsen få rollen av "good cop" när de har varit för restriktiva.

Det finns fler skäl att inte bebygga skärgården med 200kvadratsvillor. Vi har också ett bristfälligt VA-system med läckande avlopp och en stoppad utbyggnad av kommunalt VA på Rådmansö som gör att handläggarna behöver vara restriktiva med bygglov. En sprickig berggrund försvårar både åtkomsten av enskilt dricksvatten och rening av avloppsvatten. Jag har skrivit om det tidigare, men det är värt att nämna igen att Norrtälje kommun innehåller rekord i Sverige med ca 30000 enskilda brunnar och 30000 enskilda avlopp. Dessa har kommunen ansvar att utöva tillsyn över så att de inte läcker ut i grundvatten och badvatten. Detta tarvar en hel del skattepengar som skulle kunna läggas på annat med ett väl utbyggd kommunalt VA-nät och fler gemensamhetsanläggningar. Det är en stor utmaning att upprätthålla en miljö så att framtidens kvinnor och män kan bada i rent vatten och dansa vid våra allmänna stränder.

Efter min ledartext den 16 juli som handlade om unga som utsätts för våld i nära relation, unga som misstänker att en kompis blir kontrollerad av en partner, men också unga som utsätts för kommentarer och tafsande, och vem som lyssnar och tar deras berättelser på allvar, har jag blivit kontaktad och informerats om socialförvaltningens enhet för Våld i nära relationer. Det är en enhet där man dagligen arbetar med att ta emot och följa upp utsattas berättelser om våld. Våld i nära relation - Stöd, vård & omsorg | Norrtälje kommun . Enheten nås på telefon kontorstid eller via socialtjänsten jourtelefon andra tider. På Norrtälje kommuns hemsida tipsar man också om andra organisationer som kan vara till stöd, bl a denna: Hem · Ungarelationer.se, som direkt vänder sig till just unga och även har en chatfunktion, vilket ofta fungerar bättre för unga än att ringa. Både socialförvaltningen och ungarelationer erbjuder även ingångar för den som oroar sig för någon närstående.

Att jag, som samhällsengagerad medborgare med tre barn i relevant ålder, inte uppfattar att detta är en verksamhet som direkt arbetar med dessa frågor och finns där för att lyssna till ungas berättelser, säger en del om hur väl kommunen lyckats med att etablera och marknadsföra verksamheten. Jag visste att det fanns en enhet för våld i nära relationer, jag har besökt dem, men jag har dålig koll på hur de arbetar och när frågor som berör det här ämnet har dykt upp i mina barns umgängen har den här verksamheten aldrig kommit upp. Det jag vill lyfta är att det borde vara självklart att den kommer upp. Så fort någon misstänker att en kompis utsätts, så fort en ung människa själv funderar över om saker och ting går rätt till i deras egna relationer, så fort jag får höra om misstankar om kontrollerande och hot i relationer; då ska enheten för Våld i nära relationer komma upp i diskussionen; då ska någon tänka tanken att det går att vända sig dit för stöd och hjälp. Det ska komma upp i diskussionen även om det bara är ungdomar som pratar med varandra, eller om det är personer som inte alls är så insatta i vilken typ av stöd man borde kunna efterfråga hos kommunen.

Ansvaret att kunskaper om var jag kan vända mig finns hos gemene man och kvinna ligger på kommunens högsta ledning. Det fanns, som jag skrev i tidigare ledare, en strateg som arbetade med just de här frågorna som avslutade sin tjänst i maj och den är inte återinsatt än. Det är av  yttersta vikt att den omgående återsätts och att arbetet med att tydliggöra vilket stöd som finns att tillgå tar fart. Kunskapen om detta måste finnas hos alla invånare.

Jag vill gärna lyfta våld i nära relationer som nära knutet till bristande jämställdhet och andra problem som hänger samman med detta, t ex sexuella trakasserier i form av tafsande och kommentarer. Av den anledningen är det viktigt att alla vuxna som kommer i kontakt med barn, ungdomar och unga vuxna regelbundet har kunskaper och kan ta emot och hantera de berättelser och de händelser de stöter på. Ungdomar behöver känna att vuxna går att lita på och att tal om jämställdhet inte bara är tomma ord.

"Prata med en vuxen om något känns fel."

Det är ett råd de flesta ungdomar har hört ända sedan småbarnsåren. Men vilken vuxen menar vi egentligen?

När en lärare eller fotbollstränare lägger handen på ställen som inte känns rätt, när du känner dig tvungen att delta i ”lekar” som du tycker är obehagliga. När du skickar en bild och sedan ångrar dig. När nakenbilder sprids. När du får dickpics skickade. Eller om det handlar om din bästa vän? En 15-årig tjej som börjar isoleras av sin pojkvän. När kontroll, svartsjuka och hot blir vardag. När du anar att något inte står rätt till.

Vem ska du då vända dig till? Vilken vuxen kommer att ta dig på allvar?

Något som jag slogs starkt av när jag skaffade Tiktok var de otaliga berättelser från unga; om övergrepp, sexuella trakasserier och destruktiva relationer. Där möts de ofta av tusentals kommentarer från andra unga, ibland stödjande, ibland fördömande. De lyssnar på varandra. Men var finns de vuxna? Vem tar emot berättelserna förutom att de blir inlägg på sociala medier?

I Norrtälje kommun har det konstaterats att ”att vara flicka” är en faktor som ökar risken för psykisk ohälsa. Det är ett jämställdhetsproblem. Men i Norrtälje finns också en prisad handlingsplan för psykisk hälsa och i den talar man om vikten av fysiska mötesplatser för unga som mår psykiskt dåligt. Norrtälje kommun hade också, till alldeles nyligen, en strateg för våld i nära relationer som nyligen startat ett nätverk just för våld i ungas relationer.

Forskning visar att våld i ungas relationer ökar, och det kryper ner i åldrarna. Var tredje femtonåring har varit i en parrelation där de blivit utsatta för någon typ av våld. Flickor är mer utsatta. Ungdomarna vittnar om att vuxna inte tar dem på allvar, att ungas relationer anses kortvariga och inte så allvarliga. Men vem som helst som varit fjorton år och superduperkär vet väl att en ung relation är på blodigt allvar?

Det finns flera ingångar till ungdomar i Norrtälje kommun; vi har fältarna som gör ett fantastiskt arbete, likaså Ungdomsmottagningen och de flesta lärare, fritidsledare, idrottstränare m fl som träffar ungdomar regelbundet. Och budskapet till ungdomarna kan förmedlas; Du har rättigheter. Det här är rätt, det här är fel, vänd dig till en vuxen om någonting känns fel. Men till vem kan ungdomarna vända sig? Och vad händer om den vuxne inte lyssnar och tar dem på allvar?

Jag tror att det senare är något som många unga varit med om och därför undviker att berätta för vuxna. Sen finns givetvis den skuld och skam som drabbar alla som utsätts för våld, tron att det är man själv som gjort fel. Det är av yttersta vikt att strategen för våld i nära relationer omgående ersätts för att undvik glapp i det viktiga arbete som kräver både samordning och långsiktighet. Det behövs förstärkta samarbeten mellan skola, socialtjänst och ungdomsmottagningen, men även föreningslivet behöver kunskap och medvetenhet.

Våld i ungas relationer uppstår inte i ett vakuum. Det hänger samman med ett samhälle som inte är jämställt, likaså med destruktiva mansideal och föreställningar om kontroll, svartsjuka och makt. Därför måste arbetet börja långt innan någon blir utsatt. Och alla vuxna som möter barn och unga i vardagen måste våga vara förebilder, men också våga agera vid misstanke om oegentligheter. Det är bra att det finns många vuxna i de ungas liv, men kanske behövs också en tydlig mottagare av just den här typen av berättelser?

Vi säger ofta till unga att de måste våga berätta. Men vuxna måste också våga lyssna. Och agera. Det är vuxenvärldens ansvar. Kanske vågar fler lyssna om det fanns någonstans att hänvisa den unge vidare för stöd? Kommunen har ansvar att se till att det skyddsnätet finns.

Hur monterar man ner en demokrati? Inte genom att stänga riksdagen över en natt. Inte genom att rulla in stridsvagnar på torgen.

Nej, i moderna demokratier sker det betydligt elegantare. Man börjar med språket. Demokratin bygger på idén att människor har samma värde. Därför måste den idén först försvagas. Människor delas in i ett "vi" och ett "dom". Några beskrivs som normala, andra blir ett problem. Något som avviker. Ett hot.

När människor väl börjar sortera varandra i olika värdekategorier blir resten betydligt enklare. Nästa steg är att göra kritik misstänkt. Journalister som granskar makten blir aktivister. Forskare blir politiska agitatorer. Experter blir elitister. Den som ställer obekväma frågor har egentligen redan tagit ställning. Det är ett smart trick. Då slipper man diskutera sakfrågan. Det räcker att angripa budbäraren.

Samtidigt pågår arbetet på nätet. Där frodas misstänksamheten. Där upprepas förenklingar tills de känns som sanningar. Fakta blir åsikter bland andra åsikter. Den som skriker högst får störst genomslag. Den som nyanserar misstänkliggörs.

Om frivilliga nätkrigare inte räcker finns det alltid professionella alternativ. Trollfabriker, desinformationskampanjer och organiserad opinionsbildning är inte längre dystopisk fiktion. Det är en del av den politiska verktygslådan.

Sedan kommer förtruppen. De som driver förslag som först framstår som extrema. Inte för att alla förslagen ska genomföras, utan för att flytta gränsen för det tänkbara. När det mest radikala har upprepats tillräckligt länge framstår det som tidigare var otänkbart plötsligt som rimligt.

Resten handlar om tålamod. En regeländring här. Lite mindre insyn där. Lite mer kontroll över institutioner, myndigheter eller medier. Varje förändring för sig verkar kanske obetydlig. Ingen enskild åtgärd utlöser larmet. Men summan gör det.

Samtidigt odlas en föraktfull syn på komplexitet. Att resonera i flera led beskrivs som svaghet. Att väga olika intressen mot varandra ses som handlingsförlamning. Politiken ska vara enkel.

Det är då faran är som störst. Inte när människor blir upprörda. Utan när de slutar bli det. Men det skulle väl aldrig hända?

Genom tiderna har städer och byar ofta vuxit upp kring vatten, en å eller en flod går gärna genom samhället som en livsnerv. Vattnet har varit en nödvändig och självklar färdväg för att frakta timmer eller andra produkter. Vid vattnet har människor tvättat sina kläder, sina mattor och sig själva. På vattnet har båtar tagit människor ut för att fiska eller för att besöka andra platser.  Vattendragen som städer och byar har byggt upp kring har sannerligen varit livsnerven som gjort att samhällena överlevt.

I Norrtälje bodde de tyska och holländska smederna norr om ån medan de infödda fiskarna bodde längs södra å-sidan. Det finns berättelser om hur smederna rodde över ån för att träffa de svenska kvinnorna då de inhemska männen låg ute till havs och fiskade. Ån var bredare då och det gick att ta sig längre inåt landet genom att följa vattendragen.

När jag går längs Norrtäljeån idag finns flera skyltar som berättar om historiska platser och byggnader. Det är ett väldigt trevligt initiativ från Norrtälje kommun. Det finns också informationsskyltar om växt- och djurlivet i anslutning till ån, t ex vilka fiskar som lever i ån och fågellivet. På flera av träden längs ån sitter skyltar som visar vad trädet heter. Det är lärorikt och spännande.

Sen finns också det som ger ån en helt ny betydelse som livsnerv, och det är konsten. Det finns fotografier tryckta på soptunnorna och det finns en och annan permanent skulptur (bl a Nils Ferlin-bysten) längs med ån, men i ån finns också varje sommar konstverk som ingår i arrangemanget Konst i ån. Arrangemanget skapar alltid diskussioner och dispyter.  Det finns de som älskar det och det finns de som givit det namnet Skräp i ån och önskar att ån fick vara naturlig och vacker utan uppseendeväckande konstverk.

Grejen med konst är att det ska väcka känslor; harmoni, glädje, vrede, sorg – det spelar ingen roll, konst finns för att beröra dig. Konsten fyller en viktig funktion som livsnerv och den gör sig väldigt bra när den slingrar sig genom staden, tillgänglig för alla som passerar. Konsten blir en del av det som vi kallar stadens vardagsrum där invånare och besökare umgås och utsätts – utsätts för konst – kanske provokation.

Konst i ån är ett årligt återkommande arrangemang som, om det vore permanent, skulle kunna jämföras med konsten i Stockholms tunnelbana. Kulturdebatten från höger har under senare år trendat åt att all offentlig konst ska genomgå folkomröstningar. Det tycker jag är att underskatta de kunskaper som finns hos konstnärer och kulturvetare. Det skulle också ta udden av den provokation som konst bör kunna innehålla. Däremot saknar jag lite det projekt som tidigare fanns längs ån i Norrtälje på julinatta, då kravallstaket sattes upp längs ån och konstnärer och amatörer hängde ut sina alster till allmän beskådan. Det var roligt och gav en känsla av att konsten är möjlig för alla, både för att avnjuta och skapa.

Runt om i Roslagen ordnar konstnärer Öppet hus i sina ateljéer och verkstäder, t ex Konstnärer Nära den 31/7-2/8 http://tinyurl.com/33mntdsr. Konsten och kulturen är en livsnerv som ska göras tillgänglig för alla invånare. Konsten förlorar sin roll som livsnerv om den bara finns på dyra muséer med långa köer utanför, om den bara tillåts avnjutas av de som har de ekonomiska och sociala kapitalet.

För några veckor sedan kom hovrättsdomen i Think Pink-målet. Flera av de ansvariga dömdes fortfarande för grova miljöbrott, men några straff sänktes och två personer friades helt. Juridiskt är det en viktig dom. Moraliskt lämnar den en bitter eftersmak.

För ute i verkligheten, här i Roslagen, ligger avfallet kvar.

I Norrtälje kommun finns flera platser där Think Pinks massor dumpades. Kommunens egna undersökningar visar att föroreningar sprids via grundvatten och ytvatten. PFAS, metaller och andra miljögifter finns kvar i marken. Domstolarna har slagit fast att massorna ska bort på flera platser, men tidsfristerna har passerat utan att saneringen genomförts. Det drabbar inte bara oss människor utan allt levande i naturen.

I Sveriges Radio Konflikt diskuterades nyligen idén om naturens rättigheter. Tanken är enkel men omvälvande: naturen ska inte bara ses som egendom eller en resurs för människor att använda. Skogar, vattendrag och ekosystem har ett eget värde och bör kunna betraktas som rättighetsbärare.

För många låter det radikalt. Men Think Pink-skandalen visar varför tanken behövs.

I dagens system betraktas naturen främst som platsen där ett brott begås. När domen faller riktas fokus mot gärningsmännen och deras straff, samt hur människor runt omkring, t ex markägare drabbas. Men marken, vattnet och de ekosystem som skadats får ingen upprättelse. De giftiga massorna ligger kvar. Föroreningarna fortsätter att spridas. Naturen får bära konsekvenserna långt efter att rättsprocesserna avslutats.

Det är också ett klassproblem. Den som har gott om pengar kan flytta från en förorenad plats. Den som är beroende av sin fastighet, sitt dricksvatten eller sitt lokalsamhälle får leva med konsekvenserna. Samtidigt riskerar saneringskostnaderna i slutänden att hamna hos det offentliga – alltså hos oss alla. Diskussionen har förts om Norrtälje kommun ska gå in och sanera, trots att det egentligen är någon annans ansvar.

Socialismen har alltid handlat om att utmana synen på att allt kan reduceras till en vara. Det gäller inte bara människor och välfärd. Det gäller också naturen. När mark, vatten och skogar behandlas som kostnadsfria avstjälpningsplatser blir miljöbrott en lönsam affär och sanering ett problem för framtiden.

Think Pink borde därför få oss att ställa en större fråga än hur långa fängelsestraffen ska vara. Vem företräder naturens intressen när naturen skadas? Och vem garanterar att skadorna faktiskt repareras?

Om naturen hade rättigheter skulle det inte räcka att döma de skyldiga. Då skulle naturen ses som brottsoffer och samhällets uppgift måste vara att gottgöra brottsoffret genom att återställa det som förstörts.

I Norrtälje kommun väntar marken fortfarande på den upprättelsen. Hur länge?

Igår flyttade ett av mina barn till sin första hyreslägenhet. En helt ny byggnad på fyra våningar, uppförd i ett etablerat villaområde.

Ånej, tänker ni, "tvångsblandning", nu har någon stackars villaägare blivit av med ett äppelträd till förmån för en hyreskasern.

Min tjugoåring bor nu ca 600 meter från sitt föräldrahem, 500 meter från sin låg- och mellanstadieskola. Många av hennes klasskompisar har vuxit upp i de här kvarteren och hon känner sig hemma. Huskroppen smälter väl in mot höjden bakom och ser inte alls onaturligt hög ut.

Huset har inte ersatt ett äppelträd. Det är uppfört där det tidigare funnits en butik som blev en pizzeria som blev tomma lokaler i många år innan de revs och gav plats för nytt liv. Begreppet ”tvångsblandning” framställer detta som ett övergrepp; att människor med olika inkomster och livsvillkor kan bo i samma stadsdel. Att du kan bo kvar i ett kvarter där du trivs även när du flyttar hemifrån för första gången eller när du blir äldre och inte orkar sköta villan längre. Eller du helt enkelt gillar lugnet, men inte vill ta hand om en trädgård.

Segregation är inte ett resultat av människors fria val. Den är i stor utsträckning en konsekvens av politiska beslut, marknadens logik och en bostadsmarknad där den som har mest pengar också får störst valfrihet. När hela områden byggs med en enda upplåtelseform skapas bostadsområden där människor med liknande ekonomiska förutsättningar koncentreras till samma plats. Det är inte frihet – det är sortering.

Blandad bebyggelse handlar om att skapa möjligheter. När hyresrätter, bostadsrätter och småhus finns i samma område kan fler människor hitta en bostad som passar deras ekonomi och livssituation. Det är också en demokratifråga. Samhället blir starkare när människor med olika erfarenheter möts i vardagen. Gemensamma skolor, föreningsliv och offentliga miljöer skapar förståelse och sammanhållning. Här i området såg jag att det annonserades om promenadloppis i helgen.

Ett villaområde innehåller sällan bara villor. Här finns förskola, äldreboende och LSS-boenden, viktiga arbetsplatser. Precis utanför huset finns en busshållplats.

Här växer staden och ger utrymme för människor att växa och trivas. Vill vi på allvar motverka segregation och parallellsamhällen måste vi också ge människor möjligheter att mötas. Så bygger vi ett jämlikt samhälle. Utan att ett enda äppelträd i trädgården behöver tvingas undan.

Många snabba steg tas nu för att göra skillnad på Vi och Dom och ge människor olika värde beroende på vilket ursprung de har. Tisdagen den 19 maj bjöd Kommunal och Vårdförbundet in de politiska partierna till en utfrågning/panelsamtal om äldreomsorgen, förskolan och skolan. Frågor som låg på bordet var bl a bemanning och arbetsvillkor. Alla partier sade sig vilja satsa på både äldreomsorgen och förskola/skola. Högerpartierna lovade utöver dessa satsningar att också sänka skatten. Satsningarna på äldreomsorgen skulle dock inte innehålla någon avskaffad karensdag eller arbetstidsförkortning. Förbud mot vinster i välfärden och statliga regleringar av bemanning eller barngruppsstorlekar var inte heller intressant, så frågan är vilka satsningar Tidöpartierna har tänkt sig.

Tidöpartierna ställdes också mot väggen kring kravet på en lägsta inkomst på 33 390 kronor för att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket gör att många vård- och omsorgsarbetare hotas av utvisning. Detta samtidigt som vi har problem att rekrytera tillräckligt med personal. I stället för att ta ställning för att lönerna inom kvinnodominerade yrken ligger på tok för lågt, argumenterade Sverigedemokraterna att ett land som inte kan bemanna äldreomsorgen med svenskfödd personal har misslyckats. Frågan framhölls också som en typ av kolonialism där det rika Sverige sågs som ett land som importerade billig arbetskraft från fattigare länder.

Sverige är ett rikt land, tillräckligt rikt för att omfatta en mångfald av människor. Tillräckligt rikt för att tillåta att människor som kommit hit och vill arbeta i branscher som skriker efter personal, får stanna? Tvärtom har, under Tidöregeringens skärpta försörjningskrav, människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv här fått utvisningsbeslut därför att inkomsten inte ansetts tillräckligt hög. Det är ett hot mot välfärden. Inte för att Sverige måste importera arbetskraft utan för att vi gör oss av med arbetskraft som har valt att arbeta i bristyrken. Det är ett hot mot tryggheten, för att det inte räcker att göra rätt; har du fel ursprung drabbas du ändå.

KD har så länge jag kan minnas hyllat familjen som den viktigaste enheten i samhället, men när det gäller personer som har ett ursprung utanför Sverige har den principen ingen betydelse. KD har inga problem att ställa sig bakom en politik som utvisar unga vuxna ensamma utan sin familj till länder i krig eller där de riskerar att bli förföljda. KD har inga problem att utvisa någon annans döende farmor ensam till ett land långt bort från familjen. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är inte bibelord som KD hedrar speciellt väl.

I dag tog regeringen beslut att människor som är födda utanför Europa måste göra sig förtjänta av välfärden. Beslutet innebär att nyanlända med en inkomst under 29 190 kr i månaden under 12 månader av en 24 månaders period, inte kommer att kunna erhålla barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning eller assistansersättning under sina första fem år i Sverige. Enligt regeringens egen utredning kan det handla om ca 50 000 barn i Sverige som med detta beslut kommer att nekas barnbidrag.

Välfärd och trygghet måste omfatta alla invånare. Att säga sig vilja satsa på välfärdens kärna, som högern uttrycker det, verkar innefatta en vit, svenskättad definition av kärna och göra skillnad på människor utifrån ursprung. Det är inte välfärd – det är definitionen av ett ojämlikhetssamhälle.