Igår flyttade ett av mina barn till sin första hyreslägenhet. En helt ny byggnad på fyra våningar, uppförd i ett etablerat villaområde.

Ånej, tänker ni, "tvångsblandning", nu har någon stackars villaägare blivit av med ett äppelträd till förmån för en hyreskasern.

Min tjugoåring bor nu ca 600 meter från sitt föräldrahem, 500 meter från sin låg- och mellanstadieskola. Många av hennes klasskompisar har vuxit upp i de här kvarteren och hon känner sig hemma. Huskroppen smälter väl in mot höjden bakom och ser inte alls onaturligt hög ut.

Huset har inte ersatt ett äppelträd. Det är uppfört där det tidigare funnits en butik som blev en pizzeria som blev tomma lokaler i många år innan de revs och gav plats för nytt liv. Begreppet ”tvångsblandning” framställer detta som ett övergrepp; att människor med olika inkomster och livsvillkor kan bo i samma stadsdel. Att du kan bo kvar i ett kvarter där du trivs även när du flyttar hemifrån för första gången eller när du blir äldre och inte orkar sköta villan längre. Eller du helt enkelt gillar lugnet, men inte vill ta hand om en trädgård.

Segregation är inte ett resultat av människors fria val. Den är i stor utsträckning en konsekvens av politiska beslut, marknadens logik och en bostadsmarknad där den som har mest pengar också får störst valfrihet. När hela områden byggs med en enda upplåtelseform skapas bostadsområden där människor med liknande ekonomiska förutsättningar koncentreras till samma plats. Det är inte frihet – det är sortering.

Blandad bebyggelse handlar om att skapa möjligheter. När hyresrätter, bostadsrätter och småhus finns i samma område kan fler människor hitta en bostad som passar deras ekonomi och livssituation. Det är också en demokratifråga. Samhället blir starkare när människor med olika erfarenheter möts i vardagen. Gemensamma skolor, föreningsliv och offentliga miljöer skapar förståelse och sammanhållning. Här i området såg jag att det annonserades om promenadloppis i helgen.

Ett villaområde innehåller sällan bara villor. Här finns förskola, äldreboende och LSS-boenden, viktiga arbetsplatser. Precis utanför huset finns en busshållplats.

Här växer staden och ger utrymme för människor att växa och trivas. Vill vi på allvar motverka segregation och parallellsamhällen måste vi också ge människor möjligheter att mötas. Så bygger vi ett jämlikt samhälle. Utan att ett enda äppelträd i trädgården behöver tvingas undan.

Varje år mäter Svenskt Näringsliv företagsklimatet i Sveriges alla kommuner. I årets undersökning klättar Norrtälje kommun elva platser och hamnar på plats 121 av 290 kommuner. Det är Norrtälje kommuns bästa placering på över tio år.

Det är bra att det blir bättre, men Norrtälje kommun behöver bli ännu bättre. Ingen kan jubla över att komma på plats 121. För sanningen är att det fortfarande är för krångligt och för dyrt att driva företag i kommunen. Var tionde företagare i undersökningen uppger dessutom att brottslighet och otrygghet påverkar verksamheten negativt. Det är ett underbetyg för kommunen. Ingen ska behöva fundera på inbrott, hot eller skadegörelse när man försöker driva företag och skapa jobb.

Ska Norrtälje bli en kommun där företag faktiskt vill växa krävs konkreta åtgärder. Därför är det välkommet att Liberalerna nu presenterar flera konkreta reformer för att göra Norrtälje till en bättre kommun för företagare.

Partiet vill slopa avgiften för uteserveringar. För kommunen är pengarna småpotatis. För den enskilda restaurangägaren kan avgiften vara skillnaden mellan vinst och förlust. En levande restaurangnäring gör dessutom stadskärnan tryggare, attraktivare och roligare för alla.

Liberalerna vill också ta bort evenemangsavgiften för offentlig plats. Fler marknader, konserter och arrangemang stärker handeln och gör Norrtälje till en stad där människor faktiskt vill vistas.

Dessutom vill partiet hålla nere avgifterna för företagare generellt. Kommunal myndighetsutövning ska inte vara en kassako. Företag ska inte betala mer än nödvändigt för tillsyn och tillstånd och tillsynsavgifter ska bara tas ut när tillsyn faktiskt genomförs.

Handläggningstiderna måste också kortas kraftigt. När bygglov och tillstånd fastnar i byråkratin bromsas investeringar, jobb och tillväxt. Kommunen ska ge tydliga besked, hålla tidsplaner och hjälpa företag framåt.

Det behövs också ett nytt synsätt i kommunen. Företagare ska mötas av service och lösningar, inte misstänksamhet och krångel. Regler och processer måste bli enklare att förstå och lättare att följa.

Det är också bra att Liberalerna vill ge näringslivet en självklar plats i det brottsförebyggande arbetet och ta fram en särskild åtgärdsplan mot brott riktade mot företagare.

När företagen går bra får fler människor jobb. Då växer skatteintäkterna. Då stärks välfärden. Småföretagarna är inte ett särintresse i Norrtälje. De är själva motorn i kommunen.

Många snabba steg tas nu för att göra skillnad på Vi och Dom och ge människor olika värde beroende på vilket ursprung de har. Tisdagen den 19 maj bjöd Kommunal och Vårdförbundet in de politiska partierna till en utfrågning/panelsamtal om äldreomsorgen, förskolan och skolan. Frågor som låg på bordet var bl a bemanning och arbetsvillkor. Alla partier sade sig vilja satsa på både äldreomsorgen och förskola/skola. Högerpartierna lovade utöver dessa satsningar att också sänka skatten. Satsningarna på äldreomsorgen skulle dock inte innehålla någon avskaffad karensdag eller arbetstidsförkortning. Förbud mot vinster i välfärden och statliga regleringar av bemanning eller barngruppsstorlekar var inte heller intressant, så frågan är vilka satsningar Tidöpartierna har tänkt sig.

Tidöpartierna ställdes också mot väggen kring kravet på en lägsta inkomst på 33 390 kronor för att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket gör att många vård- och omsorgsarbetare hotas av utvisning. Detta samtidigt som vi har problem att rekrytera tillräckligt med personal. I stället för att ta ställning för att lönerna inom kvinnodominerade yrken ligger på tok för lågt, argumenterade Sverigedemokraterna att ett land som inte kan bemanna äldreomsorgen med svenskfödd personal har misslyckats. Frågan framhölls också som en typ av kolonialism där det rika Sverige sågs som ett land som importerade billig arbetskraft från fattigare länder.

Sverige är ett rikt land, tillräckligt rikt för att omfatta en mångfald av människor. Tillräckligt rikt för att tillåta att människor som kommit hit och vill arbeta i branscher som skriker efter personal, får stanna? Tvärtom har, under Tidöregeringens skärpta försörjningskrav, människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv här fått utvisningsbeslut därför att inkomsten inte ansetts tillräckligt hög. Det är ett hot mot välfärden. Inte för att Sverige måste importera arbetskraft utan för att vi gör oss av med arbetskraft som har valt att arbeta i bristyrken. Det är ett hot mot tryggheten, för att det inte räcker att göra rätt; har du fel ursprung drabbas du ändå.

KD har så länge jag kan minnas hyllat familjen som den viktigaste enheten i samhället, men när det gäller personer som har ett ursprung utanför Sverige har den principen ingen betydelse. KD har inga problem att ställa sig bakom en politik som utvisar unga vuxna ensamma utan sin familj till länder i krig eller där de riskerar att bli förföljda. KD har inga problem att utvisa någon annans döende farmor ensam till ett land långt bort från familjen. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är inte bibelord som KD hedrar speciellt väl.

I dag tog regeringen beslut att människor som är födda utanför Europa måste göra sig förtjänta av välfärden. Beslutet innebär att nyanlända med en inkomst under 29 190 kr i månaden under 12 månader av en 24 månaders period, inte kommer att kunna erhålla barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning eller assistansersättning under sina första fem år i Sverige. Enligt regeringens egen utredning kan det handla om ca 50 000 barn i Sverige som med detta beslut kommer att nekas barnbidrag.

Välfärd och trygghet måste omfatta alla invånare. Att säga sig vilja satsa på välfärdens kärna, som högern uttrycker det, verkar innefatta en vit, svenskättad definition av kärna och göra skillnad på människor utifrån ursprung. Det är inte välfärd – det är definitionen av ett ojämlikhetssamhälle.

Det kan låta konstigt. Det pratas mycket om uteblivna satsningar på barn i Norrtälje kommun, men färska siffror visar annat. När UNICEF Sverige presenterar sin kommunrapport om ekonomiska investeringar i barn blir en sak tydlig: barns livsvillkor formas av politiska beslut. Det handlar inte bara om nationell politik eller stora samhällsfrågor. Det handlar också om kommunbudgetar, prioriteringar och synen på välfärd. Dina kommunala politiker kan alltså göra skillnad för barnen.

Och det gör de. I jämförelse med våra grannkommuner står sig Norrtälje bra. Ja, även om Norrtälje hamnar på plats 215 av 285, så är vi i Stockholms län en väldigt bra kommun att vara barn i.

Kommuner som Österåker, Täby, Vallentuna och Upplands Väsby har under lång tid profilerat sig med låga skatter och marknadsanpassade lösningar. Men UNICEF:s rapport visar tydligt att detta påverkar investeringarna i barn och ungas livsvillkor. Det får konsekvenser. För barns trygghet. För jämlikheten. Och för möjligheten att delta i samhället oavsett föräldrarnas ekonomi.

Norrtälje är långt ifrån perfekt. Effekterna av ökade levnadskostnader, växande klyftor och barnfattigdom är påtagliga. Men kommunen har samtidigt valt att investera i sådant som gör konkret skillnad i barns vardag.

Norrtälje kommun har än så länge en högre lärartäthet och mindre barngrupper i förskolan än grannkommunerna, det bidrar till en högre placering. Det är viktigt att man nu, trots minskade barnkullar, orkar hålla i detta och inte låta barnen betala för tidigare dåliga beslut. Socialtjänsten får också bra betyg i rapporten och där handlar det bland annat om utbildning och erfarenhet hos socialsekreterarna.

Andra insatser som gör livsvillkoren bättre för barn och unga är t ex avgiftsfri kulturskola och Aktivitetsbanken, där barn och unga kan låna sport- och fritidsutrustning gratis. Tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle skapas möjligheter för fler barn att delta i kultur och fritidsaktiviteter – oavsett om familjen har råd att köpa nya skridskor, ett instrument eller dyr utrustning.

Det är lätt att avfärda sådana satsningar som små i det stora hela. Men för det barn som annars hade blivit sittande hemma spelar de stor roll. Förälderns ekonomi ska inte avgöra om ett barn får spela fotboll, gå på teater eller delta i kulturskolan.

I en tid där barnfattigdomen ökar, bara i Norrtälje kommun finns nästan 1500 barn som definieras som fattiga, blir den typen av investeringar ännu viktigare. Det handlar inte bara om pengar, utan om tillhörighet och framtidstro. Om att känna sig inkluderad i samhället i stället för att växa upp vid sidan av det.

UNICEF:s rapport borde därför inte bara läsas som statistik. Den borde läsas som en uppmaning till varje invånare att fråga sin kommunpolitiker: vilken kommun vill du att Norrtälje kommun ska vara för barn som växer upp här? Vilka politiker vill styra en kommun som främst konkurrerar med låga kostnader och nedskärningar? Och vilka vill skapa en kommun som investerar i barns trygghet, hälsa och möjligheter?

Norrtälje visar att man är inne på rätt väg. Politiska prioriteringar kan användas för att minska klyftor istället för att förstärka dem. Nästa vecka öppnas en familjecentral i Hallstavik där förskollärare, barnmorskor barnsjuksköterskor och socionomer kommer att möta och stödja familjer med små barn. Alla ska känna trygghet att få stöd i föräldrarollen och att barnen ska kunna få en trygg uppväxt. Att kommunen väljer att satsa på barnen. Detta är särskilt viktigt i en tid där många barn känner av både ekonomisk oro och social otrygghet. Ställ krav på din politiker att finnas där för barnen.

Ofta när vi läser om Norrtäljemodellen handlar det om ekonomiska underskott. Är sjukvård och omsorg i Norrtälje kommun osedvanligt kostsam? Eller är den rent av väldigt billig?

I år fyller Norrtäljemodellen 20 år. Norrtäljemodellen är en unik samarbetsmodell som integrerar allt från akutsjukvård till äldreomsorg och LSS. Detta är idag organiserat som ett kommunalförbund (KSON) som beställer vård och omsorg, och ett vårdbolag (Tiohundra AB) som är huvudutförare av vård och omsorg i kommunen, men bolaget konkurrerar även med privata vård- och omsorgsaktörer.

Kommunalförbundet styrs av Region Stockholm och Norrtälje kommun, som båda har lika många ledamöter i den politiska direktionen. Tiohundra AB ägs till 100% av kommunalförbundet.

Den direkta och tydliga anledningen till att Norrtäljemodellen startades var hotet om nedläggning av Norrtälje sjukhus som akutsjukhus av besparingsskäl. Men redan långt innan det fanns ett missnöje lokalt med att man centralt i Stockholm inte förstod vårdutmaningarna i en geografiskt stor kommun med äldre befolkning som Norrtälje var redan då. Det fanns en övertygelse bland anställda och bland lokala politiker att vi har lösningar som kan rädda kvar vården i Norrtälje.

När Norrtäljemodellen sjösattes i januari 2006 var det med löften om att samordningen mellan vård och omsorgsformer skulle spara in de 20 mkr årligen som det var tänkt att spara in på att stänga akutmottagningen. Och här är roten till 20 år av underfinansiering.

Region Stockholm har mellan 2006-2022 styrts av Moderaterna. Norrtäljemodellen har år efter år gått med underskott. Resurser har tillskjutits i efterskott, men ingen har egentligen tagit sig tid att undersöka vad underskotten härrör i. I stället har KSON hängts ut som en politisk nivå som inte klarar sitt ekonomiska uppdrag. Men trots ständiga besparingar har det aldrig framkommit några klagomål på verksamhetsuppfyllelsen. Tvärtom är patienter och brukare i Norrtälje kommun nöjda med allt från hemtjänst till sjukhusvård. Något som antagligen under åren bekräftat att modellen är ett osedvanligt bra besparingsprojekt.

Norrtälje sjukhus är det billigaste akutsjukhuset i landet, vården är per invånare är toppfem på billighetslistan i regionen. Kostnaden för omsorgen är också jämförelsevis låg.

Under den senaste mandatperioden har det börjat hända saker, även om det går långsamt. En ny modell för fördelning av statsbidrag som grundas på faktiska behov har tagits fram och KSON har fått möjlighet att presentera sina behov inför beslut om medlemsbidrag hos de båda medlemmarna. Med kommunen finns nu ett tätare samarbete på plats och det är viktigt att det också kommer till stånd med regionens högsta ledning, där styrningen fortfarande är otydlig.

Norrtäljeborna har länge fått en billigare vård än resten av regionen, demografin till trots, vårdgivare i kommunen har fått lägre ersättning än vårdgivare i resten av regionen. Det beror inte på att KSON inte kan klara det ekonomiska uppdraget. Enligt en färsk revisionsrapport är det, tvärtom, KSON som varit pådrivande och sett till att viktiga ärenden lyfts till regionfullmäktige, trots att det borde vara regionsstyrelsens ansvar. Nu måste båda medlemmarna ta sitt ansvar och den långvariga underfinansieringen av verksamheten under 16 år av högerstyre brytas en gång för alla.

Idag är det första april. En dag då vi förväntas skratta åt påhittade nyheter och dåliga skämt. Problemet är bara att många politiska beslut låter precis som dåliga skämt, fast de är på fullt allvar.

Som att skatten sänks i retoriken för att “stärka hushållen”.  Samtidigt ökar kostnaderna där de känns som mest: högre egenavgifter för mediciner, dyrare tandvård, stigande elpriser och en matnota som skenar. För många överträffas skattesänkningen av ökade utgifter. Kvar blir ett system där det framför allt är de med riktigt höga inkomster som har råd att göra avdrag och faktiskt vinna på förändringarna.

Eller kraven på välfärden; att vård, skola och omsorg ska leverera mer, bli mer tillgängliga och hålla högre kvalitet. Samtidigt som stadsbidragen minskar, kommuner och regioner förbjuds att höja skatten, ekonomin pressas och personalen springer allt fortare. Ständiga effektiviseringar med mindre tid, fler patienter, större barngrupper och ökat personligt ansvar på den redan högt belastade personalen.

Och mitt i ett läge där vården och omsorgen skriker efter folk, fattas beslut som gör att anställda inom vård och omsorg riskerar utvisning. Människor som utbildat sig, lärt sig språket och fyller hålen i systemet. Det låter väldigt mycket som ett aprilskämt: att först larma om personalbrist och sedan skicka i väg dem som faktiskt får verksamheten att fungera.

Samma motsägelsefulla logik går igen på andra områden. Tonåringar som vuxit upp i Sverige, som gått i skola och har sin familj och hela sitt sociala liv här, riskerar utvisning till länder där de inte känner någon. Det svenska skattekollektivet har betalat deras utbildning, och när de är redo att ge tillbaka, skickas de härifrån.

Listan på politik som vi önskar vore ett aprilskämt kan göras lång. Unga vuxna utvisas och barn ska sättas i fängelse, samtidigt som skolorna fortsätter verka på en marknad där störst klasser med färst utbildade lärare ger mest klirr i kassan. Utredning på utredning dömer ut systemet, men inflytelserika lobbyister stoppar effektivt alla förslag för att stäva utvecklingen. Nu ska sexåringar tydligen punktmarkeras. Det blir sjukt dyra lösningar i stället för att låta skolan och förskolan behålla dessa pengar för att kunna erbjuda små barngrupper/klasser och utbildad personal, och inte skicka dem vidare till multinationella riskkapitalbolag som vinster. Vilket skämt är inte hela det svenska skolsystemet?

Vi har en kulturminister som ogillar kultur och en klimatminister som fått Sverige att backa in i framtiden genom höjda utsläpp. Idag är det första april och vi kan låtsas att allt bara är ett väldigt dåligt skämt, men det är knappast ett skämt som får en att skratta.

För många hushåll är det inte längre en självklarhet att få ekonomin att gå ihop. Just därför halveras momsen på livsmedel från den 1 april, från 12 till 6 procent, ett beslut av SD och Tidöregeringen för att stärka hushållens ekonomi här och nu.

För en barnfamilj innebär det i genomsnitt cirka 6 500 kronor mindre i matkostnader per år. För två pensionärer handlar det om ungefär 4 400 kronor. Det är inte symboliska belopp, det är pengar som märks i vardagen.

Samtidigt lever vi i en tid av stor osäkerhet. Geopolitiska spänningar och en orolig omvärld påverkar energipriser, transporter och i förlängningen också matpriser. Det innebär att vissa priser kan fortsätta uppåt, oavsett vad vi gör nationellt.

Men just därför är det viktigt att göra det som faktiskt går. Jag kan i ärlighetens namn inte förstå kritikerna som menar att det inte är någon idé eftersom priser ändå kan öka. Ja, just därför.

Vi kan inte påverka globala konflikter, men vi kan fatta beslut som dämpar effekterna för svenska hushåll. Sänkt matmoms är ett sådant beslut.

Och det är inte det enda.

Tidöregeringen har redan sänkt reduktionsplikten till EU:s miniminivå, vilket bidragit till lägre drivmedelspriser. Skatten på drivmedel har sänkts i flera steg. Skatten på arbete och pension har sänkts, och tandvården för äldre 67+ har blivit avsevärt billigare.

Sänkt matmoms är nästa steg i samma riktning: att pressa tillbaka kostnaderna där det är möjligt och att sätta svenska hushåll först.

Här blir skillnaden i politiska vägval uppenbar.

Miljöpartiet och delar av vänstern har i stället velat höja reduktionsplikten. I ett läge där omvärlden redan driver upp priser hade det inneburit ytterligare kostnadsökningar för hushåll och företag. Vi hade då haft både externa kostnadschocker och politiskt drivna prishöjningar ovanpå det. Det är också risken om Socialdemokraterna, tillsammans med den rödgrön röran, återfår makten efter valet 2026.

Vi har valt en annan väg, att dämpa kostnadsutvecklingen där vi kan, i stället för att förstärka den.

För att säkerställa att momssänkningen också får effekt i praktiken har regeringen tillsatt en matpriskommission. Den ska följa prisutvecklingen och bidra till transparens, så att skattesänkningen faktiskt når konsumenterna. För skattesänkningar ska inte bli ökade vinster för matjättarna, utan de ska märkas i plånboken.

Vi ser redan nu hur butiker runt om i landet, även här i vår kommun, har börjat sänka matpriserna. I exempelvis Norrtälje, Rimbo och på Väddö har butiker arbetat intensivt de senaste veckorna för att märka om och ställa om inför påsken. Det visar att reformen får genomslag.

Momssänkningen gäller dessutom till och med 2027. Det innebär att effekten inte bara är tillfällig, utan kan bidra till att hålla tillbaka kostnader över tid.

I en osäker omvärld blir politikens uppgift tydligare än någonsin:

Att ta ansvar för det som faktiskt går att påverka.
Att göra livet lite mer ekonomiskt hanterbart för vanliga människor.

Det är inte symbolpolitik.

Det är ansvar.

I varje lågkonjunktur finns en grupp som drabbas först och hårdast. Det är ofta de unga som är nya på arbetsmarknaden som drabbas hårdast.

För unga är det första jobbet inte bara ett jobb. Det är inträdesbiljetten till vuxenlivet. Det innebär att en hel generation nu riskerar att få en sämre start i arbetslivet, när risken för en lågkonjunktur ökar. Det första jobbet är sällan det mest kvalificerade. Men det är ofta det viktigaste.

Därför är det rätt att sänka kostnaderna för att anställa unga. Från den 1 april sänks arbetsgivaravgiften för unga mellan 19 och 23 år med en tredjedel. För det lilla företaget kan det vara avgörande. Skillnaden mellan att våga anställa, eller låta bli.

Kritiken mot sådana reformer brukar vara förutsägbar: de anses dyra, trubbiga eller ineffektiva. I vissa fall finns fog för invändningarna. Men alternativet – att låta en generation unga vänta på bättre tider – är svårare att försvara.

De senaste årens ekonomiska politik har i viss mån rört sig i rätt riktning för att stärka arbetslinjen: sänkta kostnader för företagande, skatteförändringar som ökar drivkrafterna att arbeta och reformer som stärker hushållens ekonomi. Effekterna ska inte överdrivas. Men i en osäker tid kan marginaler vara avgörande.

Sänkta arbetsgivaravgifter för unga gör skillnad, både för viljan att arbeta och för företagens möjligheter att växa. Men viktigast av allt: det öppnar dörrar för unga.

Sverige behöver inte fler som fastnar i bidragssystem. Sverige behöver fler som går till jobbet.

Den 1 juni 2026 försvinner ett av de mest absurda kraven i svensk alkoholpolitik. Det så kallade matkravet skrotas. Restauranger, barer och caféer ska inte längre tvingas servera lagad mat eller ha ett fullskaligt kök för att få servera alkohol.

Det är på tiden.

Regeln har länge varit ett exempel på hur välmenande moralism blivit dyr byråkrati. Som om en tallrik lasagne automatiskt gjorde alkoholservering tryggare. Resultatet har inte blivit mindre alkoholproblem, men däremot färre idéer, färre mötesplatser och högre kostnader för företagare.

När matkravet nu tas bort blir Sverige lite friare. Och faktiskt lite trevligare.

Förändringen öppnar för nya typer av mötesplatser: vinbarer, ölhak, små scener, kaféer och uteserveringar som kan leva utan att låtsas vara restauranger. Det gynnar stadsliv, kulturoch det stärker besöksnäringen.

Förenklingsrådet uppskattar att krognäringen kan spara upp till 3,9 miljarder kronor per år när kravet försvinner. Det är pengar som kan bli investeringar, jobb och liv i stadskärnor som annars riskerar att slockna tidigt på kvällen.

Men statliga regelförenklingar räcker inte. Även Norrtälje kommun måste göra sin del.

Ett konkret steg vore att helt slopa avgiften för uteserveringar evenemang på offentliga platser. För kommunen är intäkten marginell. För den enskilda krögaren kan den vara avgörande. Fler uteserveringar betyder mer liv, ökad trygghet och attraktivare stadsmiljöer. Det är en vinst för alla, utom möjligen för den reflexmässiga avgiftsivern.

Samma logik gäller kommunala tillsynsavgifter. Företag ska inte användas som kassakor. Avgifter ska spegla faktisk tillsyn, inte fungera som dolda skatter. Vill man ha ett starkt näringsliv måste man erbjuda rimliga och förutsägbara villkor.

I Norrtälje finns en stark företagaranda – över 17 procent av invånarna driver företag, långt över rikssnittet. Det är en enorm tillgång. Men den kräver rätt förutsättningar.

Hur många timmar vi arbetar är inte bara en fråga för varje individ, det handlar om större maktstrukturer. Åtta timmars arbetsdag är en arbetarseger som vunnits genom strejker, organisering och en okuvlig tro på att människan är mer än sin arbetskraft. När arbetarrörelsen drev igenom reformen 1919 handlade det om värdighet, och om tid för vila, familj och bildning. Högerpartierna har varit emot varje reform som inneburit mer frihet och återhämtning för arbetarna. Och så är läget även nu – samhället sägs krackelera om t ex sjuksköterskor tillåts arbeta en kvart mindre om dagen för samma lön.

Vi står inför en verklighet där antalet personer över 80 år kommer att öka kraftigt de närmaste tio åren. För att kunna erbjuda en god livskvalitet behöver välfärden både behålla och nyrekrytera personal. Att låta människor springa fortare och göra mer är inte lösningen. Att sänka kvaliteten för dem som är i behov av samhällets stöd är inte heller lösningen. Arbetare inom välfärden behöver fler kollegor och de behöver tillräcklig återhämtning. När befolkningen åldras måste resurser, utbildning och arbetskraft styras om. Färre unga ska försörja fler äldre, då krävs planering, inte slit och brandkårsutryckningar.

Friskfaktorer är avgörande: rimlig arbetsbelastning, inflytande över scheman, trygga anställningar, tillräckligt med kollegor och möjlighet till återhämtning. Heltid ska vara norm, men på hållbara villkor. I dag arbetar många kvinnor ofrivillig deltid i sjukvården och omsorgen. Det finns hela arbetsplatser där fler än hälften jobbar deltid. Inte för att de vill ha lägre lön och pension, utan för att de måste hålla. Kvinnor tar fortfarande ett större ansvar för hemmet och barnen, vilket också orsakar ett ohälsosamt dubbelarbete. Att erbjuda heltid med god arbetsmiljö är både en jämställdhetsreform och en rekryteringsstrategi.

Just nu pågår större projekt både i Region Stockholm, där 1400 anställda på sjukhusens operationsavdelningar omfattas av betalt återhämtningstid, och inom socialtjänsten i Norrtälje kommun där alla anställda som träffar invånarna i sitt dagliga arbete erbjuds ett kortare arbetstidsmått. Projektet i Region Stockholm är det största projektet på området och förväntas ge tillräckligt underlag för att kunna gå vidare med andra grupper. Det är helt i sin ordning att börja arbetstidsförkortningen i yrken som kräver mycket, både fysiskt och mentalt.

Arbetstid handlar ytterst om vilket samhälle vi vill ha. När LO nu kräver centrala förhandlingar om kortare arbetstid visar det att arbetstiden åter är en stridsfråga på riktigt. Arbetstid är en fråga om makt. När fler vågar utmana 40-timmarsnormen öppnas en möjlighet att bygga ett samhälle där vi delar på arbetet, stärker välfärden och sätter människans behov före marknadens krav.