Alla partier som ställer upp i ett val vill förstås vara med och styra. Det är märkligt att just Vänsterpartiet därför gång på gång får frågan varför partiet kräver att ingå i ett framtida styre. Om partiets mandat behövs för att få en majoritet är det snarare naturligt att Vänsterpartiet också finns med när besluten ska fattas.

Men det finns ett viktigare skäl. Efter valet kommer valprogrammens löften att möta verkligheten. Då ska prioriteringar göras, budgetar läggas och kompromisser förhandlas. Det är där det avgörs vilken politik som faktiskt blir verklighet.

Titta på äldreomsorgen. Socialdemokraterna och Centerpartiet talar om en trygg äldreomsorg med hög kvalitet. Det gör även Vänsterpartiet. Skillnaden är att Vänsterpartiet tydligare kopplar kvaliteten till personalens villkor: fler kollegor, bättre scheman och högre löner. Och framför allt till pengar. När antalet äldre ökar räcker det inte att bara räkna upp äldreomsorgens budget med några procent. Vallöften om att satsa på äldreomsorgen måste märkas på golvet och inte bara i Excel.

Här behövs en motvikt när Liberalerna samtidigt prioriterar skattesänkningar. Det går inte att både sänka intäkterna och samtidigt låtsas att välfärdens behov kan lösas utan mer resurser. Norrtälje kommun har gigantiska utgifter framför sig bara genom den volymökning av äldre som sker.

Liberalerna vill fortsätta satsa på skolan trots att barnantalet sjunker. Det är en prioritering som delas av Vänsterpartiet som under mandatperioden drivit mindre grupper i förskolan, att behålla utbildad personal i förskola/skola och fritidshem samt att kunna ge tidiga stödinsatser genom undervisning i mindre grupp till elever med behov av det. För att satsningar ska göras på både skola och äldreomsorg behövs Vänsterpartiet som sätter en stark välfärd före skattesänkningar och privatiseringar.

Centerpartiet vill fasa ut bristfälliga enskilda avlopp och Socialdemokraterna vill särskilt se över situationen i norra kommunen. Även här behövs ett parti som håller fast vid ambitionerna när kostnader och motstående intressen kommer in i bilden. Vänsterpartiet har satt målet att inga bristfälliga avlopp ska läcka till sjöar, hav och vattendrag vid mandatperiodens slut. Det är märkligt, att t o m Miljöpartiet, som vill stärka miljöarbetet och värna den biologiska mångfalden, har kunnat acceptera att kommunalt VA kan upphävas i Östernäs och Västernäs, trots riskerna med enskilda avlopp. Det visar hur svårt det är för ett enskilt parti att i ett samarbete alltid stå fast vid principerna.

Och så är det kulturen. Vänsterpartiet har fått igenom avgiftsfri kulturskola och gratis entré på konsthallen. Vänsterpartiet menar att kulturen är en del av välfärdens kärna. Liberalerna vill ta bort den avgiftsfria kulturskolan trots att det är en otroligt liten post i kommunens budget. Vänsterpartiet vill fortsätta att göra kulturskolans verksamhet tillgänglig för fler barn. Kan Centerpartiets marknadsliberala syn på välfärden garantera en sådan utveckling? När det gäller andra områden inom välfärden pekar deras ideologi ofta åt helt andra håll än demokratisk kontroll över gemensamma resurser.

Efter valet kommer kompromisser att krävas. Det är ofrånkomligt. Frågan är bara åt vilket håll kompromisserna ska gå. Vänsterpartiet har under två år visat sig kunna kompromissa (i Trästaavtalet) och samarbeta utan större gnissel. Det finns grundläggande värderingar om alla människors lika värde och vikten av öppenhet och uppskattning av olika hos Mittenstyret som Vänsterpartiet delar och det är viktigt för Norrtälje kommun att det är den människosynen som får fortsätta råda. För den som vill se en stark välfärd, ett rikt kulturliv och en kommun som tar klimat, miljö och jämlikhet på allvar är Vänsterpartiet en viktig komponent i ett framtida styre.

Sverker Nyman (S) hänvisar i en debattartikel till rapporten ”Jimmie blåser dig” som belägg för att Sverigedemokraternas politik skulle slå mot vanligt folk.

Rapporten kommer från Katalys, en fackligt knuten tankesmedja som själv säger sig arbeta för att flytta samhällsdebatten åt vänster. Det märks. Rapporten plockar ut de beslut som passar en redan bestämd tes, medan mycket av det som faktiskt stärkt hushållens ekonomi hamnar helt utanför.

Hela mandatperioden måste räknas, inte bara de delar som passar slutsatsen.

När vi tog över 2022 låg inflationen runt 10 procent. Mat, el, drivmedel och räntor skenade och hushållens köpkraft urholkades. Riksbanken ska ha stor del av äran för att inflationen pressats tillbaka. Regeringens uppgift var samtidigt att inte motverka inflationsbekämpningen genom att elda på priserna ytterligare. I dag är inflationen låg, räntorna har sjunkit och hushållens köpkraft ökar igen.

Men SD och regeringen har också genomfört reformer som märks direkt i plånboken.

Skatten på vanliga arbetsinkomster har sänkts. En genomsnittlig löntagare får omkring 400 kronor mer i månaden genom årets förstärkta jobbskatteavdrag. Pensionärer har fått motsvarande skattelättnader och skatten har även sänkts för personer med sjuk- och aktivitetsersättning.

Matmomsen har halverats från 12 till 6 procent. Matpriskommissionens uppföljning visar att sänkningen i allt väsentligt fått genomslag i priserna. För en barnfamilj som fyller kundvagnen varje vecka märks det i vardagsekonomin.

Vi lovade också lägre drivmedelspriser. Genom sänkt reduktionsplikt och lägre skatter har priset vid pump pressats ned. Det är en av de reformer företagare ofta kommer fram och tackar oss för. För ett åkeri, en hantverkare eller en lantbrukare som kör många mil har de lägre drivmedelspriserna i vissa fall varit avgörande för att få ekonomin att gå ihop. För hushåll, inte minst på landsbygden där bilen ofta är en nödvändighet, märks skillnaden också tydligt i vardagsekonomin. Elskatten har dessutom sänkts med omkring 10 öre per kilowattimme.

Sedan till tandvården.

I veckan pratade jag med en man vid vår valstuga i Norrtälje som skulle få nya framtänder. Enligt honom skulle behandlingen ha kostat omkring 120 000 kronor. Med den nya tandvårdsreformen skulle hans egen kostnad bli omkring 15 000 kronor, pengar han hade lyckats spara ihop. Nu kan han äntligen göra behandlingen efter flera år med glugg.

Det är svårt att få ett tydligare exempel på vad politik faktiskt kan betyda för en enskild människa.

Det här är den största tandvårdsreformen på över 20 år. Vi började med de äldre, som generellt har större och dyrare tandvårdsbehov. Personer från 67 år betalar nu bara 10 procent av referenspriset för stora delar av den dyrare tandvården.

Socialdemokraterna hade åtta år i regeringsställning på sig utan att genomföra något motsvarande högkostnadsskydd. SD har däremot visat att vi kan gå från ord till handling. Därför finns det också skäl att lita på oss när vi säger att detta bara är början. Vi är inte nöjda förrän fler, och i slutändan alla svenskar, omfattas. Tänderna är en del av kroppen och tandvården måste steg för steg närma sig övrig sjukvård.

Nu ser vi dessutom hur bland andra Socialdemokraterna går till val på att bygga ut ett liknande skydd till fler. Det är förstås välkommet. Men det säger också något när den politik som först kritiseras sedan kopieras när valet närmar sig.

Ett ärligt bokslut innebär förstås också att vara öppen med beslut som inneburit ökade kostnader för vissa. Högkostnadsskyddet för läkemedel har höjts med som mest 900 kronor under en tolvmånadersperiod för den som når taket. Det ska räknas med. Men då ska också skattesänkningarna, den billigare maten, drivmedlet, elen och tandvården räknas med.

Detsamma gäller a-kassan. Avtrappningen blev en kompromiss inom Tidösamarbetet. Men Katalys berättar bara halva historien. Inkomsttaket ligger nu på 34 000 kronor, vilket kan ge 27 200 kronor i månaden vid 80 procents ersättning. Fler kan omfattas av försäkringen och det lägsta aktivitetsstödet har höjts från 223 till 365 kronor per dag, nästan 64 procent.

Det är precis detta som är problemet med Katalys sätt att räkna. Minussidan redovisas noggrant medan stora delar av plussidan lämnas utanför. Hela bilden, tack.

Det blir särskilt intressant eftersom regeringens fördelningspolitiska redogörelse kommer fram till att mandatperiodens politik procentuellt haft störst positiv effekt för den tiondel av befolkningen som har lägst ekonomisk standard. SCB visar samtidigt att den reala disponibla medianinkomsten åter ökar.

Det finns mycket kvar att göra. Arbetslösheten är för hög fortfarande, särskilt bland utrikes födda, och vissa hushåll har fortfarande små marginaler. Vi är dock inte klara.

Men ett ärligt bokslut måste innehålla både plus och minus: sänkt skatt på arbete och pension, halverad matmoms, lägre drivmedelspriser, sänkt elskatt och den största tandvårdsreformen på över 20 år måste också räknas.

Jag skulle faktiskt säga att ”Jimmie” levererar. Men vi vill göra mer och fortsätta på den inslagna vägen även nästa mandatperiod.

Mitt råd till den som vill avgöra vem som egentligen ”blåser” vem är därför enkelt:

Räkna hela kvittot.

Ursäkta svordomen, men ibland krävs lite klarspråk. Utan Liberalerna blir politiken mer röd och sämre blå. Både Sverige och Norrtälje behöver en liberal kraft som kan hålla kursen. Ett parti som står upp mot vänsterns krav på högre skatter och större statlig makt, men också mot högerns mest konservativa impulser. Liberalerna behövs för att politiken inte ska kantra åt vare sig höger eller vänster.

I Novus senaste opinionsmätning får Liberalerna 4,3 procent och hamnar över riksdagsspärren. För den som vill se en bättre skola, försvara arbetslinjen, stärka välfärden och samtidigt värna människors frihet är det goda nyheter.

Norrtälje behöver också en stark liberal röst. En röst för en kunskapsskola som ger barn frihet att forma sina egna liv. En röst för att Norrtälje sjukhus byggs ut till ett fullvärdigt akutsjukhus. Och en röst för en ansvarsfull ekonomisk politik där vi både kan investera i välfärden och låta människor behålla mer av sina egna pengar.

Norrtäljes ekonomiska utveckling visar vad långsiktigt ansvarstagande kan åstadkomma. Kommunen är nu skuldfri. Det betyder att pengar som tidigare gick till räntor i stället kan användas till skola, vård och omsorg. Det skapar också utrymme för att sänka skatten.

För Liberalernas kritiker finns en obekväm sanning: Liberalerna har haft rätt om förvånansvärt mycket.

När Liberalerna argumenterade för ett svenskt Natomedlemskap ansågs det länge vara en avlägsen tanke. I dag är Sverige medlem i Nato och ett starkare försvar är självklar politik.

När kärnkraft betraktades som en föråldrad parentes fortsatte Liberalerna att försvara den. I dag planeras nya reaktorer och kärnkraftens betydelse för Sveriges energiförsörjning är åter central.

Samma sak gäller integrationen. När integrationsproblemen tonades ned var Liberalerna bland de första att kräva språkkrav, medborgarskapstest och tydligare förväntningar på den som vill bli en del av Sverige. I dag har stora delar av den politiska debatten rört sig i samma riktning.

Det är ingen slump. Liberal politik har alltid handlat om att våga se problemen, dra slutsatser av dem och föreslå lösningar, även när de inte är populära för stunden.

Det är också därför Liberalerna behövs i svensk politik. För utan Liberalerna riskerar den borgerliga politiken att förskjutas allt längre åt det konservativa hållet. Samtidigt riskerar vänstern att få större inflytande över skatter, bidrag och statens storlek. Liberalerna behövs som en motkraft åt båda håll.

Vi ska försvara arbetslinjen utan att glömma den som står längst från arbetsmarknaden. Vi ska ställa krav på integrationen utan att ge avkall på människors frihet. Vi ska ha en stark stat när människor behöver den, men aldrig en stat som bestämmer mer över människors liv än nödvändigt.

Så ja, ursäkta svordomen. Men ibland behöver politiken sägas på ett sätt som inte går att missförstå: Utan Liberalerna går det faktiskt rött åt helvete.

I media får vi lätt uppfattningen att sjukvårdens största problem är vårdköerna. Det är också lätt att tro att lösningen är fler vårdgivare, fler vårdval och fler möjligheter att välja. Men kanske borde vi börja någon annanstans.

Läkaren Fanny Nilsson skrev nyligen om det som egentligen borde vara sjukvårdens kärna: att få träffa en läkare som känner dig och din sjukdomshistoria, och att det finns vårdplatser när du verkligen blir sjuk. Det handlar om kontinuitet och om att sjukvården måste fungera som ett system, inte som en samling separata verksamheter.

Där spelar vårdcentralen en helt avgörande roll.

En bra vårdcentral ska vara den plats dit du kan vända dig med det mesta. Där ska någon känna igen dig, förstå din situation och kunna följa din hälsa över tid. Vårdcentralen ska kunna förebygga sjukdom, behandla det som går att behandla där och lotsa dig vidare när specialistvård behövs.

Det är särskilt viktigt i Norrtälje. Vi har stora geografiska avstånd, en hög andel äldre och många invånare med omfattande vårdbehov. Norrtäljemodellen har dessutom gett oss unika möjligheter att bygga en sammanhållen vård där gränserna mellan sjukvård och omsorg kan suddas ut. KSON ansvarar för helheten och kan anpassa vården efter kommunens särskilda behov.

Därför blir det också problematiskt när vårdcentraler främst betraktas som företag som ska konkurrera om patienter. Kritik mot privatiseringar handlar inte om att människor ska få sämre möjlighet att välja och det är inte de privata vårdcentralernas personal som kritiseras. Många gör ett mycket bra arbete under svåra förutsättningar. Problemet är systemet som gör vårdcentralen till en konkurrerande verksamhet på en marknad, snarare än en del av en gemensamt planerad vård.

Rimbo är ett tydligt exempel. När en vårdcentral inte fungerar räcker det inte att säga att en annan aktör kanske etablerar sig någon gång i framtiden. Trots missnöje hos patienter finns inget företag som vill etablera sig. Patienterna behöver ett alternativ på plats direkt. Politikens uppgift måste vara att se till att vården finns där behoven finns – också när det inte är den mest lönsamma platsen att etablera sig på. Därför har KSON ett ansvar att se till att Rimbo har en fungerande primärvård, men en ny mottagning måste planeras och finansieras och det kan ta tid. Marknaden är således inte den bästa att förlita sig på för en likvärdig sjukvård.

KSON har förstärkt ersättningen till vårdcentralerna, särskilt för äldre och patienter med stora vårdbehov. Region Stockholm har också antagit en handlingsplan för att ingen läkare på vårdcentralerna ska ha mer än 1100 listade patienter år 2034. Det innebär också att patienterna kommer att ha en fast läkarkontakt. På så sätt utvecklas vårdcentralernas roll som vårdens nav. I Hallstavik har vårdcentralen gått från att knappt få tag på läkare som stannade mer än tre veckor till att vara den vårdcentral som får bäst betyg av patienterna.

Patienter behöver fasta läkarkontakter och vårdcentraler som har tid att följa sina patienter. På Hallstaviks vårdcentral har man bl a frångått regionens telefonsvarare och har en person som svarar i telefon och pratar med patienterna. Ofta kan dessa samtal lugna patienten och förhindra onödiga besök. Den som svarar i telefonen känner patienterna och vet vad de är oroliga över. Vårdcentralerna behöver kunna vara just det navet i ett tätt samarbete med hemtjänst, hemsjukvård, specialistvård och sjukhus.

Vården ska inte vara en marknad där varje del ska optimeras för sig. Ingenting blir inte bättre av att patienten skickas runt mellan fler aktörer. Det blir bättre när någon tar ansvar för helheten. Det borde vara politikens uppgift att ge vårdcentralerna förutsättningarna att ta det ansvaret. Vi har Norrtäljemodellen, en struktur som gör det möjligt att tänka annorlunda. Den möjligheten behöver vi bli bättre på att utnyttja och utveckla för en demokratisk planering av vård efter behov.

Många hushåll i Norrtälje kommun är beroende av bil, bor i småhus och jobbar hårt. Då spelar det stor roll om politiken sänker vardagens kostnader eller driver upp dem. En vänsterregering riskerar att göra bensinen, boendet och arbetet dyrare.

Fyra år med Tidöpartierna har gett många vanliga familjer mer kvar efter att räkningarna är betalda. Skatten på arbete har sänkts. Drivmedelspolitiken har lagts om. Matmomsen har halverats. Det märks i plånboken.

För en tvåbarnsfamilj där den ena arbetar som polis och den andra som sjuksköterska handlar de ökade inkomsterna om ungefär 5 000 kronor mer i månaden jämfört med 2022. Det är pengar till mat, amorteringar och barnens fritidsaktiviteter.

Nu vill Magdalena Andersson ta över regeringsmakten med stöd av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Problemet är att dessa partier både lovar stora nya utgifter och vill göra sådant som vanliga hushåll är beroende av dyrare.

Moderaterna har sammanställt kostnaderna för Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets förslag. Enligt beräkningen saknas närmare 90 miljarder kronor. För en vanlig barnfamilj kan oppositionens politik innebära omkring 4 400 kronor högre kostnader i månaden.

Om staten både ska öka utgifterna kraftigt och höja skatterna på arbete, banker, drivmedel och företag kommer någon att få betala. Denna någon är nästan alltid hushållen.

Ta den föreslagna bolåneskatten. Socialdemokraterna framställer den som en skatt på bankernas vinster. Men banker fungerar inte i ett vakuum. När deras kostnader stiger kan de höja bolåneräntorna och avgifterna eller försämra sparräntorna. Skatten riskerar därför att skickas vidare till kunderna.

För ett hushåll med tre miljoner kronor i bolån kan det enligt beräkningar handla om omkring 7 000 kronor mer om året. Det hjälper inte att Magdalena Andersson uppmanar människor att protestera mot bankerna. Det är hennes egen politik som ökar kostnaden.

Samma sak gäller drivmedlen. I Norrtälje kommun är bilen inte någon lyxprodukt. Många bor långt från tätorten, arbetar på annan ort eller behöver skjutsa barn till skola och aktiviteter. Kollektivtrafiken kan inte ersätta bilen för den som bor på landsbygden eller i skärgården.

Tidöpartierna och Sverigedemokraterna har sänkt skatterna på bensin och diesel och minskat reduktionsplikten. Miljöpartiet vill gå åt motsatt håll. Partiets politik innebär högre koldioxidskatt, högre inblandning av biodrivmedel och dyrare bilkörning.

För den som bor mitt i Stockholm kanske ett par kronor mer per liter uppfattas som en klimatmarkering. För en familj utanför stan kan det vara skillnaden mellan en ekonomi som går ihop och en som inte gör det.

Även matkostnaderna spelar stor roll. Den halverade matmomsen ger barnfamiljer tusentals kronor mer kvar om året. Men med en ny regering blir reformen beroende av förhandlingar mellan fyra partier som tycker olika om både skatter och utgifter. Det som har sänkts kan höjas igen när andra vallöften ska finansieras.

Det är vänsterpolitikens svagaste punkt. Partierna talar gärna om vilka som ska få mer, men betydligt mindre om vilka som ska betala. Orden handlar om rättvisa och solidaritet. Notan hamnar ändå hos människor som arbetar, pendlar, handlar mat och betalar ränta.

Valet handlar därför inte bara om abstrakta miljarder i en statsbudget. Det handlar om vad som finns kvar på kontot i slutet av månaden.

För hushållen i Norrtälje kommun är skillnaden tydlig. Antingen fortsätter en politik som sänker skatten på arbete och håller nere kostnaderna för mat och bilkörning. Eller så får Sverige en regering vars löften kräver högre skatter och dyrare vardag.

Magdalena Andersson får kalla det solidaritet om hon vill. Det är du som får betala.

När livet plötsligt ställs på ända finns ingen tid att vänta på nästa upphandling, nästa vårdval eller nästa lediga tid på vårdcentralen. Då måste vården fungera. Ambulansen måste komma. Helikoptern måste kunna lyfta. SOS Alarm måste prioritera rätt. Och på akutmottagningen måste det finnas plats för den som behöver akut vård.

Det är inte ofta kvaliteten på den akuta vården som diskuteras i media utan tillgängligheten, hur snabbt man kan få vård. Det är en viktig fråga i en geografiskt stor och utspridd kommun. Norrtälje sjukhus akutmottagning har länets kortaste väntetider.

Ambulanshelikoptern är sedan flera år placerad i Norrtälje, efter att tidigare ha funnits på Värmdö. Placeringen har inneburit betydligt kortare väntetider för patienter i norra länet, samtidigt som väntetiderna i södra länet blivit något längre. Att helikoptern snabbt kan vara på plats är viktigt för kommunens invånare då avstånden innebär att den landbaserade ambulansen inte alltid finns tillräckligt nära. När en mer central placering av helikoptern nu diskuteras, bör detta tas i beaktning.

I centrala Stockholm finns det ofta gott om ambulanser vid närliggande stationer som kan rycka in och hjälpa till när en ambulans blir upptagen. Så ser det inte ut i länets ytterkanter. Norrtäljeambulanserna står ofta placerade så att de har beredskap att åka in mot stan. Men samma beredskap finns inte åt andra hållet.

Efter många år med olika privata utförare i delar av länet har Region Stockholm tagit tillbaka ambulanssjukvården i egen regi. Det är en viktig reform som inte bara handlar om vem som äger ambulanserna, utan om vilken vård vi vill kunna garantera. Forskning från Uppsala universitet, baserad på Stockholms ambulanssjukvård, visar att patienter som tilldelades privata ambulanser hade 1,4 procent högre risk att dö inom tre år jämfört med patienter som fick en offentlig ambulans. De privata ambulanserna var visserligen billigare och hade kortare responstid, men presterade sämre på kvalitetsmått som inte fanns inskrivna i avtalen. Forskarna pekar bland annat på mindre fortbildning och större beroende av övertid som möjliga förklaringar.

Övertagandet har inte varit problemfritt. Dåliga fordon och brister i utrustningen har kostat tid och resurser och personalen har fått förändrade scheman och arbetsvillkor. Personalens synpunkter är viktiga och måste tas på allvar. En reform som syftar till att skapa en bättre och mer sammanhållen ambulanssjukvård måste också ge personalen rimliga villkor. Det här har Region Stockholm att arbeta med.

Nästa steg för att göra den akuta vårdkedjan effektivare är att ta över direktionstjänsten SOS Alarm i egen regi. I dag är det ett företag som tar emot samtalet och gör den första bedömningen av hur larmen ska prioriteras. Ambulanssjukvårdens egen personal har sedan att arbeta utifrån den bedömningen. Flera regioner har redan tagit över SOS alarm i egen regi och det är bra att det finns ett sådant beslut även i Region Stockholm. Det är naturligt att den som ansvarar för den akuta vården också har möjlighet att styra hela kedjan.

Många partier är nu ute och deklamerar sin betydelse för sjukvården i Norrtälje, samtidigt som man varnar för inflytande från "det farliga Vänsterpartiet". Sanningen är ju, att utan Vänsterpartiets inflytande hade det inte ens funnits ett akutsjukhus i Norrtälje idag.

När invånarna säger att trygghet är den näst viktigaste frågan inför valet, vad menar de då? Är det som min mamma sa till mig, att trygghet är när jag vet att jag kommer fram och får prata med någon när jag ringer vårdcentralen? Att jag får en snabb tid och ett gott bemötande? Eller är trygghet när jag lämnar mina barn på förskolan på morgonen och vet att någon ser dem, utmanar dem och tröstar dem under dagen när jag arbetar? Är trygghet att veta att jag inte kommer att behöva bo kvar hemma när jag börjar bli så dålig att jag inte längre kan gå i trappan eller ta bilen för att handla? Är trygghet att få utöva min tro utan att riskera trakasserier? Att det kommer rent vatten ur kranen? Att kollektivtrafiken fungerar så att jag kan ta mig till och från hemmet/jobbet? Eller är trygghet att få sjunga i kören varje torsdagkväll och ta en fika efteråt?

Trygghet kan vara så många olika saker; en bostad, ett arbete, mat på bordet, rätten att vara mig själv och ett nätverk av människor som bryr sig om mig.

Ändå talas det oftast om övervakningskameror, fler poliser, fler väktare, mer disciplinära åtgärder i skolan och hårdare straff när vi pratar om trygghet. Det är också inslag i ett tryggt samhälle, men bara en väldigt liten del av det som grundar tryggheten. Det är inslag som kan behövas när någonting inte längre är tryggt, men bygger i väldigt liten utsträckning upp trygghet och förtroende mellan människor. Polisen ska vara tillgänglig och synlig, ja, men blir det väldigt många poliser och väktare på en plats kan det skapa mer otrygghet eftersom det ger signaler i sig att någonting kan hända.

Det är viktigt att vi talar om trygghet för trygghet är en förutsättning för att människan ska fungera, för att barn ska lära sig något i skolan, för att vi ska våga umgås med varandra och delta i aktiviteter utanför hemmet. Trygghet är också en förutsättning för psykisk hälsa. Därför är det också viktigt att vi pratar om vad trygghet är.

Rimbo är ingen avkrok. Det är en av Norrtälje kommuns viktigaste tillväxtorter, strategiskt placerad mellan Stockholm, Uppsala och Arlanda. Här finns företagsamhet, framtidstro och ett starkt civilsamhälle. Ändå fattas de flesta avgörande besluten någon annanstans.

För att Rimbo ska kunna ta tillvara sina möjligheter vill Liberalerna göra Rimbo till pilotprojekt för en kommundelsnämnd. Det är ett förslag som förtjänar att tas på största allvar. När beslut fattas nära invånarna blir de oftast både bättre och mer träffsäkra.

De som bor, arbetar och driver företag i Rimbo vet vilka trafiklösningar som behövs, vilka bostadsområden som bör utvecklas och vilka investeringar som är viktigast för framtiden. Därför är det rimligt att de också får större inflytande över besluten. Lokal kunskap är en tillgång som alltför ofta underskattas i dagens kommunala beslutsfattande.

Men Liberalernas vision stannar inte vid ökat lokalt inflytande. Förslaget är en del av en större idé om ett växande Rimbo, med fler villaområden där barn kan springa barfota på gräsmattan och grannarna lära känna varandra på ett sätt som skapar trygghet och gemenskap. Det är den sortens samhälle Liberalerna vill främja.

Tillväxt kräver också fungerande infrastruktur. Därför behövs inte bara en, utan två nya cirkulationsplatser i Rimbo. Självklart en vid korsningen mellan väg 77 och 280 (vid bensinmacken), men också en vid i korsningen vid badhuset. Annars riskerar dagens problem med trafikköer bara att flyttas till en korsning längre fram.

Rimbo har alla förutsättningar att fortsätta utvecklas som en stark och attraktiv ort. Men tillväxt uppstår inte av sig själv. Den kräver framtidstro, investeringar och ett politiskt mod att släppa fram lokala initiativ.

Om Rimbo ska fortsätta växa och utvecklas behöver Rimbo också få större möjlighet att forma sin egen framtid. Därför är det dags att ge Rimbo mer makt.

Barnafödandet är det lägsta som någonsin uppmätts. Förskolor stängs runt om i Sverige. Även i Norrtälje märks utvecklingen. Prognoser pekar på att tusentals förskoleplatser kommer att försvinna de kommande åren.  

För Norrtälje innebär det inte bara färre barn i förskolan utan också långsiktiga konsekvenser för arbetsmarknaden, skatteunderlaget och kommunens framtida utveckling.

Det går naturligtvis inte att politiskt besluta fram fler barn. Beslutet att bilda familj är ett av de mest personliga beslut en människa fattar. Men politiken kan påverka förutsättningarna.

När unga vuxna möter stigande boendekostnader, osäkra framtidsutsikter och en ekonomi som ständigt pressas blir tröskeln till familjelivet högre. Många skjuter upp beslutet att skaffa barn. Andra avstår helt.

Om Norrtälje vill vara en växande kommun måste fokus flyttas till hur kommunen kan bli mer attraktiv för barnfamiljer.

Liberalerna har presenterat flera förslag som är värda att ta på allvar:

1. Bygg fler familjevänliga bostäder

Norrtälje kommun behöver fler villor och radhus som passar barnfamiljer. Liberalerna vill därför prioritera utbyggnaden av villaområden där barn kan springa barfota på gräsmattan och grannarna lära känna varandra. Trygga bostadsområden med plats för familjeliv gör det lättare att välja att stanna kvar – och att flytta hit.2. Satsa på skolan

För att bli en mer attraktiv kommun för barnfamiljer måste kunskapsresultaten i skolan stärkas. Förskolor och skolor av hög kvalitet är avgörande när familjer väljer var de vill bo. Liberalerna vill locka fler barnfamiljer till Norrtälje kommun genom att erbjuda Sveriges bästa lärare och rektorer. Därför behövs konkurrenskraftiga löner som både lockar hit och behåller skickliga pedagoger, från förskolan till gymnasiet. Dessutom går Liberalerna till val på små klasser för små barn. Max 20 elever i klass på lågstadiet. Det är ett mycket bra förslag.

3. Sänk kommunalskatten

Barnfamiljer ska inte behöva vända på varje krona i slutet av månaden. Genom att sänka kommunalskatten kan fler familjer få större ekonomiska marginaler i vardagen.

4. Inför ett barnavdrag

Liberalerna vill införa ett nytt jobbskatteavdrag riktat till barnfamiljer. Förslaget innebär att föräldrar får 10 000 kronor mer per år och barn genom sänkt skatt på arbete. Det stärker hushållsekonomin, ökar tryggheten och gör det lättare att planera för familjeliv.

5. En modern föräldraförsäkring

För att underlätta för fler föräldrar att engagera sig i barnens skolgång vill Liberalerna införa rätt till två dagars betald ledighet per år för skolrelaterade tillfällen, såsom utvecklingssamtal.

Dessutom vill Liberalerna höja ersättningen för VAB, med 90 procent av lönen de första fem dagarna.

6. Låt storasyskon vara mer i förskolan

I dag erbjuder Norrtälje kommun 20 timmar i veckan i förskola för storasyskon när föräldrar är föräldralediga med ett nyfött barn. När barnkullarna minskar finns det goda skäl att se över den begränsningen. Liberalerna vill höja rätten till 30 timmar i veckan för att göra vardagen enklare för barnfamiljer.

Norrtälje ska vara en kommun där människor vågar tro på framtiden, bilda familj och låta barn växa upp i trygghet. Om vi vill ha levande förskolor och skolor även i framtiden måste vi börja med att göra kommunen bättre för barnfamiljer.