Barnafödandet är det lägsta som någonsin uppmätts. Förskolor stängs runt om i Sverige. Även i Norrtälje märks utvecklingen. Prognoser pekar på att tusentals förskoleplatser kommer att försvinna de kommande åren.  

För Norrtälje innebär det inte bara färre barn i förskolan utan också långsiktiga konsekvenser för arbetsmarknaden, skatteunderlaget och kommunens framtida utveckling.

Det går naturligtvis inte att politiskt besluta fram fler barn. Beslutet att bilda familj är ett av de mest personliga beslut en människa fattar. Men politiken kan påverka förutsättningarna.

När unga vuxna möter stigande boendekostnader, osäkra framtidsutsikter och en ekonomi som ständigt pressas blir tröskeln till familjelivet högre. Många skjuter upp beslutet att skaffa barn. Andra avstår helt.

Om Norrtälje vill vara en växande kommun måste fokus flyttas till hur kommunen kan bli mer attraktiv för barnfamiljer.

Liberalerna har presenterat flera förslag som är värda att ta på allvar:

1. Bygg fler familjevänliga bostäder

Norrtälje kommun behöver fler villor och radhus som passar barnfamiljer. Liberalerna vill därför prioritera utbyggnaden av villaområden där barn kan springa barfota på gräsmattan och grannarna lära känna varandra. Trygga bostadsområden med plats för familjeliv gör det lättare att välja att stanna kvar – och att flytta hit.2. Satsa på skolan

För att bli en mer attraktiv kommun för barnfamiljer måste kunskapsresultaten i skolan stärkas. Förskolor och skolor av hög kvalitet är avgörande när familjer väljer var de vill bo. Liberalerna vill locka fler barnfamiljer till Norrtälje kommun genom att erbjuda Sveriges bästa lärare och rektorer. Därför behövs konkurrenskraftiga löner som både lockar hit och behåller skickliga pedagoger, från förskolan till gymnasiet. Dessutom går Liberalerna till val på små klasser för små barn. Max 20 elever i klass på lågstadiet. Det är ett mycket bra förslag.

3. Sänk kommunalskatten

Barnfamiljer ska inte behöva vända på varje krona i slutet av månaden. Genom att sänka kommunalskatten kan fler familjer få större ekonomiska marginaler i vardagen.

4. Inför ett barnavdrag

Liberalerna vill införa ett nytt jobbskatteavdrag riktat till barnfamiljer. Förslaget innebär att föräldrar får 10 000 kronor mer per år och barn genom sänkt skatt på arbete. Det stärker hushållsekonomin, ökar tryggheten och gör det lättare att planera för familjeliv.

5. En modern föräldraförsäkring

För att underlätta för fler föräldrar att engagera sig i barnens skolgång vill Liberalerna införa rätt till två dagars betald ledighet per år för skolrelaterade tillfällen, såsom utvecklingssamtal.

Dessutom vill Liberalerna höja ersättningen för VAB, med 90 procent av lönen de första fem dagarna.

6. Låt storasyskon vara mer i förskolan

I dag erbjuder Norrtälje kommun 20 timmar i veckan i förskola för storasyskon när föräldrar är föräldralediga med ett nyfött barn. När barnkullarna minskar finns det goda skäl att se över den begränsningen. Liberalerna vill höja rätten till 30 timmar i veckan för att göra vardagen enklare för barnfamiljer.

Norrtälje ska vara en kommun där människor vågar tro på framtiden, bilda familj och låta barn växa upp i trygghet. Om vi vill ha levande förskolor och skolor även i framtiden måste vi börja med att göra kommunen bättre för barnfamiljer.

Jan-Olof Johansson toppar listan över de högsta lönerna i Norrtälje kommun för inkomståret 2025.

Listan som Ratsit har sammanställt visar de 25 personer som hade högst lön i kommunen under inkomståret 2025. Uppgifterna gäller personer från 16 år och uppåt som var folkbokförda i Norrtälje kommun vid utgåvan.

I begreppet lön ingår inte inkomst av kapital.

Hela listan

1. Jan-Olof Johansson, 65 år
2. Olle Edvinsson, 59 år
3. Per Löfgren, 61 år
4. Anders Sjöberg, 61 år
5. Jonas Siljeskär, 53 år
6. Robert Nilsson, 57 år
7. Per Söderman, 65 år
8. Mats Erik Lindgren, 52 år
9. Gustaf Håkan Johansson, 79 år
10. Lotta Gunnarsson, 52 år
11. Sune Forsberg, 64 år
12. Anders Torbjörn Andersson, 72 år
13. Lars Magnus Swalander, 53 år
14. Stefan Andersson, 70 år
15. Charlotte Lindberg, 49 år
16. Bengt Lindahl, 78 år
17. Carl-Johan Strååth, 49 år
18. Johan Smedman, 61 år
19. Thomas Andersson, 44 år
20. Håkan Ivarsson, 70 år
21. Fredrik Eriksson, 62 år
22. Jan Åke Rosenqvist, 68 år
23. Thomas Torefeldt, 48 år
24. Kjell Jansson, 66 år
25. Björn Cedervall, 62 årKälla: Ratsit

Det finns få saker som provocerar människor mer än när det offentliga gör vardagen krångligare utan att leverera någon tydlig förbättring. Brandskyddskontrollerna i Norrtälje kommun är ett talande exempel på just detta. 

Sedan kommunen valde att ta över brandskyddskontrollerna i egen regi har sotning och brandskyddskontroll skiljts åt. Tidigare kunde båda momenten genomföras vid samma besök. Numera kommer sotaren vid ett tillfälle och räddningstjänsten vid ett annat.

På pappret kan det framstå som en mindre förändring. I verkligheten innebär det fler resor, mer administration och större besvär för fastighetsägare. För den som bor i skärgården kan det handla om långa transporter, förlorad arbetstid och ökade kostnader bara för att vara på plats när kommunen kommer.

Räddningstjänsten motiverar förändringen med att brandskyddskontroll är myndighetsutövning och därför bör hanteras separat. Det är ett resonemang som har en logik. Ingen ifrågasätter behovet av noggranna kontroller eller vikten av ett starkt brandskydd.

Men det är inte där problemet ligger. Frågan är inte om kontrollerna ska genomföras. Frågan är varför kommunen har valt en organisation som gör dem mer omständliga, dyrare och mindre effektiva.

När verksamheten togs över i kommunal regi var löftena högt ställda. Kvaliteten skulle höjas, rättssäkerheten stärkas och verksamheten bli mer effektiv. Det är ambitioner som de flesta kan ställa sig bakom.

Resultaten pekar tyvärr åt ett annat håll. Sedan övertagandet har genomförandegraden för brandskyddskontroller minskat. Färre kontroller genomförs i tid, samtidigt som risken ökar för att lagstadgade kontrollintervall inte hålls. Det är svårt att beskriva det som en framgång.

Inte heller ekonomiskt har reformen levt upp till förväntningarna. Inför övertagandet talades det om lägre kostnader. Någon sådan utveckling har inte blivit verklighet. Tvärtom ligger taxorna för brandskyddskontroll i Norrtälje på en nivå som är betydligt högre än i flera jämförbara kommuner, däribland Värmdö.

Det är en utveckling som borde oroa fler än dem som väntar på nästa brandskyddskontroll. För i grunden handlar frågan om något större: hur kommunens resurser används.

När en reform leder till högre kostnader, mer administration och sämre resultat finns det anledning att ompröva den. Prestigen får aldrig bli viktigare än verkligheten.

Norrtälje kommun bör därför se över dagens modell och återinföra möjligheten att samordna sotning och brandskyddskontroll där det är praktiskt möjligt. Det skulle minska krånglet för invånarna, använda skattemedlen mer ansvarsfullt och samtidigt säkerställa att fler kontroller faktiskt genomförs.

Det är därför bra att Liberalerna nu driver denna fråga.

Kommunerna måste sluta vara bromsklossar för företagen. När en restaurangägare väntar i månader på serveringstillstånd, när ett byggföretag fastnar i årslånga bygglovsprocesser eller när småföretagare tvingas pausa investeringar i väntan på besked, är det inte bara en administrativ fråga. Det är ett tillväxthinder. 

Därför är Liberalernas förslag om lagstadgade maxgränser för kommunala handläggningstider ett välkommet steg mot en mer företagsvänlig offentlig sektor.

I dag råder stora skillnader mellan kommunerna. Vissa levererar snabba och rättssäkra beslut, medan andra låter ärenden bli liggande utan tydliga konsekvenser. För företagen innebär detta osäkerhet, ökade kostnader och i värsta fall uteblivna satsningar. Särskilt hårt drabbas småföretagare, som sällan har råd att vänta i månader eller år på ett myndighetsbeslut.

Att kommuner som överskrider tidsgränserna ska tvingas betala tillbaka tillsyns- och tillståndsavgifter är därför rimligt. Den som inte levererar den tjänst man tar betalt för ska inte heller få behålla avgiften. Principen är självklar i privat sektor och borde vara det även i offentlig verksamhet.

Kritiker kommer sannolikt att hävda att kommunerna redan är hårt belastade och att problemen beror på resursbrist. Men just därför behövs tydliga incitament. Utan krav på resultat riskerar långa handläggningstider att permanentas och normaliseras.

Sverige behöver fler företag som vågar investera, anställa och expandera. Då krävs också myndigheter och kommuner som förstår att tid är pengar. Ett samhälle där tillståndsprocesser drar ut på tiden år efter år är inte bara ineffektivt; det undergräver förtroendet för det offentliga.

Liberalerna pekar här på ett problem som länge har tillåtits växa i det tysta. Lagstadgade maxgränser för kommunala handläggningstider skulle ett välkommet steg mot ett bättre företagsklimat i alla kommuner.

För några veckor sedan kom hovrättsdomen i Think Pink-målet. Flera av de ansvariga dömdes fortfarande för grova miljöbrott, men några straff sänktes och två personer friades helt. Juridiskt är det en viktig dom. Moraliskt lämnar den en bitter eftersmak.

För ute i verkligheten, här i Roslagen, ligger avfallet kvar.

I Norrtälje kommun finns flera platser där Think Pinks massor dumpades. Kommunens egna undersökningar visar att föroreningar sprids via grundvatten och ytvatten. PFAS, metaller och andra miljögifter finns kvar i marken. Domstolarna har slagit fast att massorna ska bort på flera platser, men tidsfristerna har passerat utan att saneringen genomförts. Det drabbar inte bara oss människor utan allt levande i naturen.

I Sveriges Radio Konflikt diskuterades nyligen idén om naturens rättigheter. Tanken är enkel men omvälvande: naturen ska inte bara ses som egendom eller en resurs för människor att använda. Skogar, vattendrag och ekosystem har ett eget värde och bör kunna betraktas som rättighetsbärare.

För många låter det radikalt. Men Think Pink-skandalen visar varför tanken behövs.

I dagens system betraktas naturen främst som platsen där ett brott begås. När domen faller riktas fokus mot gärningsmännen och deras straff, samt hur människor runt omkring, t ex markägare drabbas. Men marken, vattnet och de ekosystem som skadats får ingen upprättelse. De giftiga massorna ligger kvar. Föroreningarna fortsätter att spridas. Naturen får bära konsekvenserna långt efter att rättsprocesserna avslutats.

Det är också ett klassproblem. Den som har gott om pengar kan flytta från en förorenad plats. Den som är beroende av sin fastighet, sitt dricksvatten eller sitt lokalsamhälle får leva med konsekvenserna. Samtidigt riskerar saneringskostnaderna i slutänden att hamna hos det offentliga – alltså hos oss alla. Diskussionen har förts om Norrtälje kommun ska gå in och sanera, trots att det egentligen är någon annans ansvar.

Socialismen har alltid handlat om att utmana synen på att allt kan reduceras till en vara. Det gäller inte bara människor och välfärd. Det gäller också naturen. När mark, vatten och skogar behandlas som kostnadsfria avstjälpningsplatser blir miljöbrott en lönsam affär och sanering ett problem för framtiden.

Think Pink borde därför få oss att ställa en större fråga än hur långa fängelsestraffen ska vara. Vem företräder naturens intressen när naturen skadas? Och vem garanterar att skadorna faktiskt repareras?

Om naturen hade rättigheter skulle det inte räcka att döma de skyldiga. Då skulle naturen ses som brottsoffer och samhällets uppgift måste vara att gottgöra brottsoffret genom att återställa det som förstörts.

I Norrtälje kommun väntar marken fortfarande på den upprättelsen. Hur länge?

Socialdemokraterna byggde en gång sin makt på svenska arbetare. Nu håller den epoken på att ta slut.

Nya siffror från SCB visar att Socialdemokraterna tappar kraftigt bland LO-medlemmar samtidigt som Sverigedemokraterna ökar. SD är dessutom åter större än S bland inrikes födda män. Det är ingen tillfällighet. Det är resultatet av att allt fler löntagare upplever att Socialdemokraterna inte längre företräder deras intressen.

Under lång tid har Socialdemokraterna prioriterat migration, identitetspolitik och storstadsväljare framför vanliga arbetare. Partiet som en gång talade om arbete och löner talar i dag allt oftare om normer, representation och symbolfrågor. Samtidigt har man försvarat en politik som ökat konkurrensen om jobben och bidragit till lönedumpning i flera branscher.

Sverigedemokraterna har gått i motsatt riktning. Partiet har drivit på för att begränsa arbetskraftsinvandringen, stärka tryggheten och sätta svenska löntagares villkor främst. Det är frågor som betyder betydligt mer för många arbetare än de kulturkrig som dominerar i storstädernas politiska miljöer.

Det finns också konkreta resultat att peka på. Inflationen har fallit tillbaka, reallönerna stiger igen och många hushåll har fått mer pengar kvar efter att skatten, bensinpriset och dieselpriset sjunkit. För den som pendlar till jobbet eller försöker få familjens ekonomi att gå ihop spelar sådant större roll än politiska modeord.

Dessutom ser många väljare vad som väntar om Socialdemokraterna återtar regeringsmakten. Partiet är beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet för att kunna regera. Det innebär större inflytande för partier som vill höja drivmedelskostnaderna, expandera bidragssystemen och fortsätta den politik som många arbetare redan vänt sig bort från.

Den gamla bilden av arbetarklassen som en självklar socialdemokratisk väljargrupp håller därför på att spricka. Allt fler väljer i stället det parti som de uppfattar försvarar deras ekonomiska intressen, deras trygghet och deras vardag.

Det är därför Socialdemokraterna tappar.

Och det är därför arbetarna väljer SD.

Igår flyttade ett av mina barn till sin första hyreslägenhet. En helt ny byggnad på fyra våningar, uppförd i ett etablerat villaområde.

Ånej, tänker ni, "tvångsblandning", nu har någon stackars villaägare blivit av med ett äppelträd till förmån för en hyreskasern.

Min tjugoåring bor nu ca 600 meter från sitt föräldrahem, 500 meter från sin låg- och mellanstadieskola. Många av hennes klasskompisar har vuxit upp i de här kvarteren och hon känner sig hemma. Huskroppen smälter väl in mot höjden bakom och ser inte alls onaturligt hög ut.

Huset har inte ersatt ett äppelträd. Det är uppfört där det tidigare funnits en butik som blev en pizzeria som blev tomma lokaler i många år innan de revs och gav plats för nytt liv. Begreppet ”tvångsblandning” framställer detta som ett övergrepp; att människor med olika inkomster och livsvillkor kan bo i samma stadsdel. Att du kan bo kvar i ett kvarter där du trivs även när du flyttar hemifrån för första gången eller när du blir äldre och inte orkar sköta villan längre. Eller du helt enkelt gillar lugnet, men inte vill ta hand om en trädgård.

Segregation är inte ett resultat av människors fria val. Den är i stor utsträckning en konsekvens av politiska beslut, marknadens logik och en bostadsmarknad där den som har mest pengar också får störst valfrihet. När hela områden byggs med en enda upplåtelseform skapas bostadsområden där människor med liknande ekonomiska förutsättningar koncentreras till samma plats. Det är inte frihet – det är sortering.

Blandad bebyggelse handlar om att skapa möjligheter. När hyresrätter, bostadsrätter och småhus finns i samma område kan fler människor hitta en bostad som passar deras ekonomi och livssituation. Det är också en demokratifråga. Samhället blir starkare när människor med olika erfarenheter möts i vardagen. Gemensamma skolor, föreningsliv och offentliga miljöer skapar förståelse och sammanhållning. Här i området såg jag att det annonserades om promenadloppis i helgen.

Ett villaområde innehåller sällan bara villor. Här finns förskola, äldreboende och LSS-boenden, viktiga arbetsplatser. Precis utanför huset finns en busshållplats.

Här växer staden och ger utrymme för människor att växa och trivas. Vill vi på allvar motverka segregation och parallellsamhällen måste vi också ge människor möjligheter att mötas. Så bygger vi ett jämlikt samhälle. Utan att ett enda äppelträd i trädgården behöver tvingas undan.

Varje år mäter Svenskt Näringsliv företagsklimatet i Sveriges alla kommuner. I årets undersökning klättar Norrtälje kommun elva platser och hamnar på plats 121 av 290 kommuner. Det är Norrtälje kommuns bästa placering på över tio år.

Det är bra att det blir bättre, men Norrtälje kommun behöver bli ännu bättre. Ingen kan jubla över att komma på plats 121. För sanningen är att det fortfarande är för krångligt och för dyrt att driva företag i kommunen. Var tionde företagare i undersökningen uppger dessutom att brottslighet och otrygghet påverkar verksamheten negativt. Det är ett underbetyg för kommunen. Ingen ska behöva fundera på inbrott, hot eller skadegörelse när man försöker driva företag och skapa jobb.

Ska Norrtälje bli en kommun där företag faktiskt vill växa krävs konkreta åtgärder. Därför är det välkommet att Liberalerna nu presenterar flera konkreta reformer för att göra Norrtälje till en bättre kommun för företagare.

Partiet vill slopa avgiften för uteserveringar. För kommunen är pengarna småpotatis. För den enskilda restaurangägaren kan avgiften vara skillnaden mellan vinst och förlust. En levande restaurangnäring gör dessutom stadskärnan tryggare, attraktivare och roligare för alla.

Liberalerna vill också ta bort evenemangsavgiften för offentlig plats. Fler marknader, konserter och arrangemang stärker handeln och gör Norrtälje till en stad där människor faktiskt vill vistas.

Dessutom vill partiet hålla nere avgifterna för företagare generellt. Kommunal myndighetsutövning ska inte vara en kassako. Företag ska inte betala mer än nödvändigt för tillsyn och tillstånd och tillsynsavgifter ska bara tas ut när tillsyn faktiskt genomförs.

Handläggningstiderna måste också kortas kraftigt. När bygglov och tillstånd fastnar i byråkratin bromsas investeringar, jobb och tillväxt. Kommunen ska ge tydliga besked, hålla tidsplaner och hjälpa företag framåt.

Det behövs också ett nytt synsätt i kommunen. Företagare ska mötas av service och lösningar, inte misstänksamhet och krångel. Regler och processer måste bli enklare att förstå och lättare att följa.

Det är också bra att Liberalerna vill ge näringslivet en självklar plats i det brottsförebyggande arbetet och ta fram en särskild åtgärdsplan mot brott riktade mot företagare.

När företagen går bra får fler människor jobb. Då växer skatteintäkterna. Då stärks välfärden. Småföretagarna är inte ett särintresse i Norrtälje. De är själva motorn i kommunen.

Många snabba steg tas nu för att göra skillnad på Vi och Dom och ge människor olika värde beroende på vilket ursprung de har. Tisdagen den 19 maj bjöd Kommunal och Vårdförbundet in de politiska partierna till en utfrågning/panelsamtal om äldreomsorgen, förskolan och skolan. Frågor som låg på bordet var bl a bemanning och arbetsvillkor. Alla partier sade sig vilja satsa på både äldreomsorgen och förskola/skola. Högerpartierna lovade utöver dessa satsningar att också sänka skatten. Satsningarna på äldreomsorgen skulle dock inte innehålla någon avskaffad karensdag eller arbetstidsförkortning. Förbud mot vinster i välfärden och statliga regleringar av bemanning eller barngruppsstorlekar var inte heller intressant, så frågan är vilka satsningar Tidöpartierna har tänkt sig.

Tidöpartierna ställdes också mot väggen kring kravet på en lägsta inkomst på 33 390 kronor för att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket gör att många vård- och omsorgsarbetare hotas av utvisning. Detta samtidigt som vi har problem att rekrytera tillräckligt med personal. I stället för att ta ställning för att lönerna inom kvinnodominerade yrken ligger på tok för lågt, argumenterade Sverigedemokraterna att ett land som inte kan bemanna äldreomsorgen med svenskfödd personal har misslyckats. Frågan framhölls också som en typ av kolonialism där det rika Sverige sågs som ett land som importerade billig arbetskraft från fattigare länder.

Sverige är ett rikt land, tillräckligt rikt för att omfatta en mångfald av människor. Tillräckligt rikt för att tillåta att människor som kommit hit och vill arbeta i branscher som skriker efter personal, får stanna? Tvärtom har, under Tidöregeringens skärpta försörjningskrav, människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv här fått utvisningsbeslut därför att inkomsten inte ansetts tillräckligt hög. Det är ett hot mot välfärden. Inte för att Sverige måste importera arbetskraft utan för att vi gör oss av med arbetskraft som har valt att arbeta i bristyrken. Det är ett hot mot tryggheten, för att det inte räcker att göra rätt; har du fel ursprung drabbas du ändå.

KD har så länge jag kan minnas hyllat familjen som den viktigaste enheten i samhället, men när det gäller personer som har ett ursprung utanför Sverige har den principen ingen betydelse. KD har inga problem att ställa sig bakom en politik som utvisar unga vuxna ensamma utan sin familj till länder i krig eller där de riskerar att bli förföljda. KD har inga problem att utvisa någon annans döende farmor ensam till ett land långt bort från familjen. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är inte bibelord som KD hedrar speciellt väl.

I dag tog regeringen beslut att människor som är födda utanför Europa måste göra sig förtjänta av välfärden. Beslutet innebär att nyanlända med en inkomst under 29 190 kr i månaden under 12 månader av en 24 månaders period, inte kommer att kunna erhålla barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning eller assistansersättning under sina första fem år i Sverige. Enligt regeringens egen utredning kan det handla om ca 50 000 barn i Sverige som med detta beslut kommer att nekas barnbidrag.

Välfärd och trygghet måste omfatta alla invånare. Att säga sig vilja satsa på välfärdens kärna, som högern uttrycker det, verkar innefatta en vit, svenskättad definition av kärna och göra skillnad på människor utifrån ursprung. Det är inte välfärd – det är definitionen av ett ojämlikhetssamhälle.

Det kan låta konstigt. Det pratas mycket om uteblivna satsningar på barn i Norrtälje kommun, men färska siffror visar annat. När UNICEF Sverige presenterar sin kommunrapport om ekonomiska investeringar i barn blir en sak tydlig: barns livsvillkor formas av politiska beslut. Det handlar inte bara om nationell politik eller stora samhällsfrågor. Det handlar också om kommunbudgetar, prioriteringar och synen på välfärd. Dina kommunala politiker kan alltså göra skillnad för barnen.

Och det gör de. I jämförelse med våra grannkommuner står sig Norrtälje bra. Ja, även om Norrtälje hamnar på plats 215 av 285, så är vi i Stockholms län en väldigt bra kommun att vara barn i.

Kommuner som Österåker, Täby, Vallentuna och Upplands Väsby har under lång tid profilerat sig med låga skatter och marknadsanpassade lösningar. Men UNICEF:s rapport visar tydligt att detta påverkar investeringarna i barn och ungas livsvillkor. Det får konsekvenser. För barns trygghet. För jämlikheten. Och för möjligheten att delta i samhället oavsett föräldrarnas ekonomi.

Norrtälje är långt ifrån perfekt. Effekterna av ökade levnadskostnader, växande klyftor och barnfattigdom är påtagliga. Men kommunen har samtidigt valt att investera i sådant som gör konkret skillnad i barns vardag.

Norrtälje kommun har än så länge en högre lärartäthet och mindre barngrupper i förskolan än grannkommunerna, det bidrar till en högre placering. Det är viktigt att man nu, trots minskade barnkullar, orkar hålla i detta och inte låta barnen betala för tidigare dåliga beslut. Socialtjänsten får också bra betyg i rapporten och där handlar det bland annat om utbildning och erfarenhet hos socialsekreterarna.

Andra insatser som gör livsvillkoren bättre för barn och unga är t ex avgiftsfri kulturskola och Aktivitetsbanken, där barn och unga kan låna sport- och fritidsutrustning gratis. Tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle skapas möjligheter för fler barn att delta i kultur och fritidsaktiviteter – oavsett om familjen har råd att köpa nya skridskor, ett instrument eller dyr utrustning.

Det är lätt att avfärda sådana satsningar som små i det stora hela. Men för det barn som annars hade blivit sittande hemma spelar de stor roll. Förälderns ekonomi ska inte avgöra om ett barn får spela fotboll, gå på teater eller delta i kulturskolan.

I en tid där barnfattigdomen ökar, bara i Norrtälje kommun finns nästan 1500 barn som definieras som fattiga, blir den typen av investeringar ännu viktigare. Det handlar inte bara om pengar, utan om tillhörighet och framtidstro. Om att känna sig inkluderad i samhället i stället för att växa upp vid sidan av det.

UNICEF:s rapport borde därför inte bara läsas som statistik. Den borde läsas som en uppmaning till varje invånare att fråga sin kommunpolitiker: vilken kommun vill du att Norrtälje kommun ska vara för barn som växer upp här? Vilka politiker vill styra en kommun som främst konkurrerar med låga kostnader och nedskärningar? Och vilka vill skapa en kommun som investerar i barns trygghet, hälsa och möjligheter?

Norrtälje visar att man är inne på rätt väg. Politiska prioriteringar kan användas för att minska klyftor istället för att förstärka dem. Nästa vecka öppnas en familjecentral i Hallstavik där förskollärare, barnmorskor barnsjuksköterskor och socionomer kommer att möta och stödja familjer med små barn. Alla ska känna trygghet att få stöd i föräldrarollen och att barnen ska kunna få en trygg uppväxt. Att kommunen väljer att satsa på barnen. Detta är särskilt viktigt i en tid där många barn känner av både ekonomisk oro och social otrygghet. Ställ krav på din politiker att finnas där för barnen.