Spaghetti med köttfärssås dominerar skolmatsedlarna i Norrtälje. Bara åtta av 50 granskade enheter når en helt vegetarisk dag i veckan.

Vegetarisk skolmat har blivit en politisk stridsfråga inför valet. Men i Norrtälje är dagar utan kött, fisk eller kyckling långt ifrån vardag, enligt en ny kartläggning.

Newsworthy har granskat matsedlarna under läsåret 2025/2026. Av kommunens 101 förskole- och skolenheter fanns tillräckliga uppgifter för 50. Bara åtta av dem nådde upp till en helvegetarisk dag i veckan – och ingen kom upp i två.

Högst andel hade Lindens förskola, där 23 procent av dagarna var helt vegetariska. Därefter följde bland annat Rådmansö skola, Elmsta skola och enheterna i Grisslehamn.

Tittar man på de vanligaste rätterna råder det ingen tvekan om vad som dominerar. Spaghetti med köttfärssås förekom vid 168 tillfällen och korvstroganoff med ris vid 143. Vegetarisk lasagne tog tredjeplatsen med 82 tillfällen och var samtidigt den vanligaste vegetariska rätten.

En dag räknas som helvegetarisk när ingen av de serverade rätterna innehåller kött, fisk eller kyckling. Även exempelvis pannkakor och vissa soppor kan därför ingå i statistiken. Att en dag inte är helvegetarisk betyder heller inte att eleverna saknar ett vegetariskt alternativ.

Kartläggningen omfattar bara enheter med matsedelsuppgifter för minst 60 procent av läsårets skoldagar. Det kan därför finnas skolor och förskolor som serverar mer vegetarisk mat än vad sammanställningen visar.

Skolan ska vara en plats för kunskap, gemenskap och framtidstro. Barn ska kunna gå till skolan utan rädsla, föräldrar ska känna sig trygga och skolans personal ska veta att det finns beredskap när något allvarligt inträffar.

Efter händelsen i Fagersta är det naturligt att ställa frågor om hur väl våra skolor är rustade för att hantera hot och våld. Vi kan aldrig helt eliminera risken för att en enskild människa begår ett våldsdåd. Men vi kan göra mer för att förebygga, upptäcka varningssignaler och minska konsekvenserna.

Det förebyggande arbetet är avgörande. Skolan måste kunna fånga upp elever som mår dåligt, hamnar i destruktiva miljöer eller riskerar att falla ur undervisningen. Därför måste skola, elevhälsa, socialtjänst och polis kunna samarbeta effektivt. Ingen ung människa ska behöva falla mellan stolarna.

Den psykiska hälsan är en viktig del av detta. Elevhälsan behöver vara stark nog att upptäcka problem tidigt, samtidigt som barn och unga som behöver psykiatrisk vård måste få hjälp i tid. Tidiga insatser kan både förebygga lidande och minska risken för att problem växer sig stora.

Men förebyggande arbete räcker inte. Skolorna måste också vara förberedda på att hantera allvarliga situationer. Alla skolor behöver ha beredskapsplaner för allvarliga våldssituationer och arbeta löpande med säkerheten. Personal och skolledningar behöver veta vad de ska göra när något händer. Rutiner måste övas och samarbetet med polis och andra samhällsaktörer fungera.

Efter Fagersta måste händelseförloppet analyseras noggrant. Vilka varningssignaler fanns? Hur fungerade kommunikationen? Var rutinerna tillräckliga? Och vad kan andra skolor lära sig?

Skolans säkerhet kan heller inte skiljas från samhällets förmåga att upptäcka psykisk ohälsa, motverka radikalisering och stoppa rekrytering till våld. Mycket av ungas sociala liv sker på nätet, och det förebyggande arbetet måste därför också finnas där.

Målet är enkelt: ingen elev eller lärare ska behöva gå till skolan och känna att samhället inte är förberett. Vi måste göra allt vi kan för att förhindra skoldåd. Men när det otänkbara ändå händer måste skolorna ha kunskapen, beredskapen och stödet att agera.

Och efteråt måste vi fråga vad vi kan lära oss och göra det bättre nästa gång.

Det är det minsta vi är skyldiga våra barn, elever och lärare.

När invånarna säger att trygghet är den näst viktigaste frågan inför valet, vad menar de då? Är det som min mamma sa till mig, att trygghet är när jag vet att jag kommer fram och får prata med någon när jag ringer vårdcentralen? Att jag får en snabb tid och ett gott bemötande? Eller är trygghet när jag lämnar mina barn på förskolan på morgonen och vet att någon ser dem, utmanar dem och tröstar dem under dagen när jag arbetar? Är trygghet att veta att jag inte kommer att behöva bo kvar hemma när jag börjar bli så dålig att jag inte längre kan gå i trappan eller ta bilen för att handla? Är trygghet att få utöva min tro utan att riskera trakasserier? Att det kommer rent vatten ur kranen? Att kollektivtrafiken fungerar så att jag kan ta mig till och från hemmet/jobbet? Eller är trygghet att få sjunga i kören varje torsdagkväll och ta en fika efteråt?

Trygghet kan vara så många olika saker; en bostad, ett arbete, mat på bordet, rätten att vara mig själv och ett nätverk av människor som bryr sig om mig.

Ändå talas det oftast om övervakningskameror, fler poliser, fler väktare, mer disciplinära åtgärder i skolan och hårdare straff när vi pratar om trygghet. Det är också inslag i ett tryggt samhälle, men bara en väldigt liten del av det som grundar tryggheten. Det är inslag som kan behövas när någonting inte längre är tryggt, men bygger i väldigt liten utsträckning upp trygghet och förtroende mellan människor. Polisen ska vara tillgänglig och synlig, ja, men blir det väldigt många poliser och väktare på en plats kan det skapa mer otrygghet eftersom det ger signaler i sig att någonting kan hända.

Det är viktigt att vi talar om trygghet för trygghet är en förutsättning för att människan ska fungera, för att barn ska lära sig något i skolan, för att vi ska våga umgås med varandra och delta i aktiviteter utanför hemmet. Trygghet är också en förutsättning för psykisk hälsa. Därför är det också viktigt att vi pratar om vad trygghet är.

På lördag fylls Norrtälje av regnbågsflaggor när Roslagen Pride går av stapeln. Det är lätt att tänka på pride som en manifestation för unga människor; det är fest, det är party, det handlar om framtiden. Men pride handlar om något mycket större: rätten att leva sitt liv öppet, oavsett var i landet man bor eller hur gammal man är.

Roslagen Pride har firats sedan 2012. Det är värt att stanna upp vid vad det betyder. För bara några decennier sedan var det svårare att leva öppet som homosexuell, bisexuell eller transperson på en mindre ort som Norrtälje. Många flyttade från sin hembygd för att kunna leva som den de var. Inte sällan innebar det också att man lämnade föräldrar, syskon och vänner.

Detta sker fortfarande, men att pride har spridit sig till mindre orter runt om i landet förändrar något viktigt. Det säger att hbtqi-personer hör hemma överallt. Att man ska kunna bli kvar i sin hembygd, nära sina vänner och sin familj, och ändå kunna leva öppet. Pride sprider information om detta och det är frihet på riktigt.

Under flera år har jag sett äldre människor sitta längs paradvägen med sina rullatorer och vifta med regnbågsflaggor när pride tågar genom Norrtälje. Det är en av de starkaste och finaste bilderna från pride. I Norrtälje kommun är nästan hälften av invånarna över 65 år. Pride handlar alltså inte bara om de unga som syns och hörs mest i paraden. Det handlar också om de äldre som har levt sina liv under andra villkor – och om rätten att få fortsätta leva öppet och tryggt hela livet.

Därför är debatten om hbtqi-certifiering av äldreomsorgen, som Lisbeth Krogh lyfte på Norrtelje tidnings debattsida i veckan, högst relevant i Norrtälje. För om vi menar allvar med att alla ska kunna leva öppet måste det också gälla den dag man behöver hemtjänst eller flyttar till ett äldreboende. Ingen ska behöva gå tillbaka in i garderoben när man blir gammal och beroende av samhällets omsorg.

Pride är mer än en parad. Det är folkbildning. Det synliggör liv som länge osynliggjorts och skapar kunskap hos människor som annars kanske aldrig hade mött frågorna. När pride flyttar ut från storstäderna och in på våra torg och gator förändras också bilden av vilka som hör hemma här.

Frihet är inte bara rätten att vara den man är. Frihet kräver också ett samhälle där man har möjlighet att leva som man är. Oavsett ålder, bostadsort eller ekonomiska förutsättningar.

På lördag vajar regnbågsflaggorna i Norrtälje igen. Låt oss vara stolta över det. Och låt oss se till att friheten de symboliserar finns kvar hela livet.

Det finns få yrken som vi ställer så höga förväntningar på som läraryrket. Läraren ska lära barn att läsa, skriva och räkna. Upptäcka den elev som halkar efter. Utmana den som ligger före. Skapa studiero, hantera konflikter och samtidigt lägga grunden för nästa generations möjligheter att klara sig i livet.

Ändå har vi under lång tid haft märkligt svårt att värdera läraryrket därefter. Det behöver förändras.

Liberalerna har föreslagit en statlig lönesatsning som ska kunna ge lärare 10 000 kronor mer i månaden. Det är mycket pengar. Reformen beräknas kosta staten omkring sju miljarder kronor och kommer naturligtvis att väcka den berättigade frågan om pengarna inte behövs till annat.

Men frågan borde också ställas åt andra hållet: Vad kostar det att inte kunna rekrytera och behålla skickliga lärare?

För Norrtälje är den frågan särskilt relevant. Kommunen konkurrerar inte om lärare i ett vakuum. Vi befinner oss i Stockholms län och konkurrerar med kommuner där lärare i många fall kan få bättre betalt. En lärare som kan höja sin lön genom att arbeta någon annanstans behöver ganska starka skäl för att välja Norrtälje.

Därför är Liberalernas lokala förslag om att lyfta lärarnas medellöner till genomsnittet i Stockholms län intressant. Satsningen beräknas kosta närmare 28 miljoner kronor och skulle, tillsammans med den föreslagna statliga satsningen, kunna innebära att en grundskole- eller gymnasielärare i Norrtälje får över 13 000 kronor mer i månaden.

Det är en rejäl löneökning. Men också en tydlig signal om vad samhället värderar.

Samma resonemang gäller förskolan. Liberalerna i Norrtälje vill höja förskollärarnas löner med omkring 3 000–4 000 kronor i månaden för att nå länets genomsnitt.

Det är lätt att beskriva sådana summor som kostnader. Men lärarlöner är inte vilken kommunal utgift som helst.

När en skicklig lärare får en elev att knäcka läskoden, hjälper en tonåring att klara matematiken eller får en stökig klass att fungera händer något som på sikt är värt betydligt mer än några rader i en kommunal budget.

Det betyder inte att högre löner automatiskt skapar en bättre skola. Skolan behöver också bra rektorer, mindre administration, fungerande elevhälsa, studiero och rimliga arbetsvillkor. Och lönen måste kunna användas för att premiera skicklighet, ansvar och erfarenhet, inte bara bli ännu ett generellt påslag utan koppling till skolans utveckling.

Men utan skickliga lärare faller nästan allt annat. Politiker i Norrtälje kan inte säga att skolan är kommunens viktigaste verksamhet och samtidigt acceptera att de människor som bär upp den kan få betydligt bättre villkor någon annanstans.

Vill vi ha Sveriges bästa skolor måste vi också vara beredda att konkurrera om Sveriges bästa lärare.

Bra lärare kostar pengar. Bristen på dem riskerar att kosta betydligt mer.

Diskussionen om hur många timmar barn till föräldralediga, arbetslösa eller sjukskrivna ska få vara i förskolan är på tapeten igen och, som alltid, hamnar fokus på de vuxna. Behöver en arbetssökande verkligen trettio timmar i veckan? Varför ska en förälder som är hemma med ett spädbarn över huvud taget lämna sitt äldre barn på förskolan? Är det rimligt att den som är sjukskriven och kan fika med kompisar på stan har sitt barn på förskolan? Varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?

Frågorna ställs gång på gång och leder till stress hos alla föräldrar, inte bara de som är arbetslösa, föräldralediga eller sjukskrivna. Jag tänker på det som idag definieras som ”hämtatidigt-stress”. När jag arbetade på förskola i Vaxholm. Många familjer hade anställde barnflickor som hämtade barnen direkt efter mellanmålet. Inte sällan var barnflickorna nyanlända kvinnor utan pedagogisk utbildning. Tvärtom det perspektiv som menar att föräldrar överutnyttjar förskolan verkade det vara viktigt för de här föräldrarna att barnen fick kortare dagar på förskolan.

Det är dags att vi vänder på diskussionen; Förskolan är inte i första hand till för föräldrarna. Den är till för barnen. Kvaliteten i förskolan ska vara så hög att man frestas att överutnyttja den.

Förskolan är en av de viktigaste jämlikhetsreformer Sverige har genomfört. Där möter barn utbildade lärare, utvecklar sitt språk, lär sig samarbeta, lösa konflikter och bygga relationer. Där får barn möjlighet att växa tillsammans med andra barn, oavsett vilka förutsättningar de har hemma.

Det är därför det spelar roll att också barn till arbetslösa, sjukskrivna och föräldralediga får vara där. Inte för att vuxna ska få avlastning. Utan för att barn har rätt till en bra förskola.

Samtidigt går det inte att blunda för verkligheten. Norrtälje kommun diskuterar nu att återinföra rätt till trettio timmar i veckan för barn till föräldralediga. Det är i grunden ett välkommet förslag. Trettio timmar innebär att barnen får vara en del av verksamheten hela dagen, äta lunch tillsammans med sina kompisar och delta i den pedagogiska verksamheten utan att behöva hämtas mitt i.

Men reformer blir inte bra bara för att intentionen är god. Förskolan har varit hårt pressad under en längre tid och att nu barnantalet sjunker verkar inte innehålla några lättnader. Barngrupperna är på många håll för stora och blir större när förskollärare och barnskötare varslas och avdelningar stängs igen. Att erbjuda alla barn minst trettio timmar på förskolan kräver små barngrupper och utbildad personal under hela dagen.

Barn ska inte vistas i förskolan för att förvaras. De ska vara där för att utvecklas. Att erbjuda trettio timmar i stora grupper med ständigt nya vikarier riskerar att missa hela poängen.

När hämtatidigt-stressen får föräldrar med ekonomiska resurser att välja bort förskolan så snart de kan behöver vi våga ställa frågan om förskolan håller den kvalitet vi vill att den ska hålla. För en riktigt bra förskola är inte något man vill hämta från så tidigt som möjligt. Den är en plats där barn vill vara. Och där vuxna känner sig trygga med att låta dem vara.

Av den anledningen borde diskussionen inte börja med hur många timmar barn ska få vara i förskolan. Den borde börja med vilken förskola vi vill erbjuda dem. Först när vi har små barngrupper, utbildad personal och god kvalitet under hela dagen blir trettio timmar en verklig rättighet för barnen. Är erbjudandet om trettio timmar ett sätt att kunna behålla utbildad personal i förskolan trots vikande barnantal kan det vara intressant att titta på, men kvaliteten för barnen måste komma först.

En socialistisk förskolepolitik handlar inte om att erbjuda fler timmar till varje pris. Den handlar om att varje timme i förskolan ska vara värd något.

När reglerna om registerkontroller i skolan infördes var det framför allt ett hot man ville stoppa: sexualförbrytare från att arbeta med barn. Det var en självklar och nödvändig reform. Men sedan dess har Sverige förändrats i grunden.

I dag är det organiserad brottslighet, gängvåld och kriminella nätverk som utgör ett av de största hoten mot barns trygghet. Kriminella rekryterar barn, påverkar unga och söker inflytande i lokalsamhället. Skolan är inget undantag.

Ändå har lagen länge släpat efter. Det blev smärtsamt tydligt när Dagens Nyheter kunde avslöja att en man med kopplingar till ett av Stockholms mest våldsamma kriminella nätverk arbetade som vikarie på en kommunal grundskola. Han kunde anställas därför att regelverket inte gav skolan möjlighet att upptäcka allvarliga misstankar om brott. Det är en orimlig ordning.

Den 15 juli träder därför nya regler i kraft. Registerkontrollerna skärps. För första gången ska skolor, vid rekrytering, inte bara få ta del av belastningsregistret utan även uppgifter ur misstankeregistret för vissa särskilt allvarliga brott, däribland människohandel, människoexploatering, grovt barnfridsbrott och hedersrelaterad brottslighet. Registerutdragen ska dessutom vara färska och visas upp på nytt vid återanställningar.

Det är en välkommen modernisering. Naturligtvis ska rättssäkerheten värnas. En misstanke är inte en dom. Men den som invänder mot förändringen missar en avgörande skillnad mellan ett straff och en lämplighetsbedömning. Ingen har en ovillkorlig rätt att arbeta med andras barn. Arbetsgivare har tvärtom ett ansvar att väga in all tillgänglig information när de bedömer om en person är lämplig för ett arbete där barns trygghet står på spel.

När det gäller skolan måste försiktighetsprincipen gälla. Föräldrar ska kunna lämna sina barn till skolan med förvissningen om att samhället gjort allt som rimligen kan krävas för att skydda dem. Barn har rätt till trygga vuxna omkring sig. Lärare och skolpersonal ska vara förebilder – inte kriminella.

Barnafödandet är det lägsta som någonsin uppmätts. Förskolor stängs runt om i Sverige. Även i Norrtälje märks utvecklingen. Prognoser pekar på att tusentals förskoleplatser kommer att försvinna de kommande åren.  

För Norrtälje innebär det inte bara färre barn i förskolan utan också långsiktiga konsekvenser för arbetsmarknaden, skatteunderlaget och kommunens framtida utveckling.

Det går naturligtvis inte att politiskt besluta fram fler barn. Beslutet att bilda familj är ett av de mest personliga beslut en människa fattar. Men politiken kan påverka förutsättningarna.

När unga vuxna möter stigande boendekostnader, osäkra framtidsutsikter och en ekonomi som ständigt pressas blir tröskeln till familjelivet högre. Många skjuter upp beslutet att skaffa barn. Andra avstår helt.

Om Norrtälje vill vara en växande kommun måste fokus flyttas till hur kommunen kan bli mer attraktiv för barnfamiljer.

Liberalerna har presenterat flera förslag som är värda att ta på allvar:

1. Bygg fler familjevänliga bostäder

Norrtälje kommun behöver fler villor och radhus som passar barnfamiljer. Liberalerna vill därför prioritera utbyggnaden av villaområden där barn kan springa barfota på gräsmattan och grannarna lära känna varandra. Trygga bostadsområden med plats för familjeliv gör det lättare att välja att stanna kvar – och att flytta hit.2. Satsa på skolan

För att bli en mer attraktiv kommun för barnfamiljer måste kunskapsresultaten i skolan stärkas. Förskolor och skolor av hög kvalitet är avgörande när familjer väljer var de vill bo. Liberalerna vill locka fler barnfamiljer till Norrtälje kommun genom att erbjuda Sveriges bästa lärare och rektorer. Därför behövs konkurrenskraftiga löner som både lockar hit och behåller skickliga pedagoger, från förskolan till gymnasiet. Dessutom går Liberalerna till val på små klasser för små barn. Max 20 elever i klass på lågstadiet. Det är ett mycket bra förslag.

3. Sänk kommunalskatten

Barnfamiljer ska inte behöva vända på varje krona i slutet av månaden. Genom att sänka kommunalskatten kan fler familjer få större ekonomiska marginaler i vardagen.

4. Inför ett barnavdrag

Liberalerna vill införa ett nytt jobbskatteavdrag riktat till barnfamiljer. Förslaget innebär att föräldrar får 10 000 kronor mer per år och barn genom sänkt skatt på arbete. Det stärker hushållsekonomin, ökar tryggheten och gör det lättare att planera för familjeliv.

5. En modern föräldraförsäkring

För att underlätta för fler föräldrar att engagera sig i barnens skolgång vill Liberalerna införa rätt till två dagars betald ledighet per år för skolrelaterade tillfällen, såsom utvecklingssamtal.

Dessutom vill Liberalerna höja ersättningen för VAB, med 90 procent av lönen de första fem dagarna.

6. Låt storasyskon vara mer i förskolan

I dag erbjuder Norrtälje kommun 20 timmar i veckan i förskola för storasyskon när föräldrar är föräldralediga med ett nyfött barn. När barnkullarna minskar finns det goda skäl att se över den begränsningen. Liberalerna vill höja rätten till 30 timmar i veckan för att göra vardagen enklare för barnfamiljer.

Norrtälje ska vara en kommun där människor vågar tro på framtiden, bilda familj och låta barn växa upp i trygghet. Om vi vill ha levande förskolor och skolor även i framtiden måste vi börja med att göra kommunen bättre för barnfamiljer.

En rapport från Rädda Barnen visar att barnfattigdomen i Sverige ökar, och att allt fler barn växer upp i hushåll där pengarna inte räcker till. Barnfamiljernas ekonomi har urholkats när samhällets stöd inte har hängt med. I Norrtälje kommun handlar det om nästan 1 500 barn. Enligt SCB blir gruppen som inte har råd att åka på en veckas semester större, och värst är det för ensamstående arbetarkvinnor där hela 39 % inte har råd att åka på en veckas semester per år.

Barn väljer inte sina uppväxtvillkor. De kan inte påverka om en förälder blir arbetslös, sjukskriven eller tvingas leva på en låg inkomst. Därför kan inte heller deras möjligheter i livet få avgöras av just det. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet måste se till att alla barn får en trygg uppväxt – oavsett föräldrarnas ekonomi.

Inför sommaren är det många familjer som inte har några planer alls. Region Stockholms beslut om gratis kollektivtrafik för barn och unga under loven underlättar en del. Norrtälje kommuns satsning på Aktivitetsbanken och det avgiftsfria Mitt Sommarlov gör också skillnad. Men för många familjer räcker det inte. Hindren är ofta små för den som har pengar, men stora för den som saknar dem. Bussen går inte dit aktiviteten finns eller matsäcken kostar pengar.

Barnafödandet är det lägsta på decennier och att skaffa barn är för många ett stort ekonomiskt risktagande. En paradox är att när det föds färre barn sker samtidigt på många håll nedskärningar i förskola och skola som gör att barngrupperna blir större. I Norrtälje har dock Mittenkoalitionen, tillsammans med Vänsterpartiet, lagt ett uppdrag att ta fram en handlingsplan för hur de allra största barngrupperna i förskolan ska bli mindre med bibehållen lärartäthet. Förskolan och skolan har ett tydligt kompensatoriskt uppdrag och ska bidra till att jämlika förutsättningar för varje barn. Därför är satsningar på små grupper och utbildad personal oerhört betydelsefulla för barns framtida möjligheter.

Men familjen är också viktig. Det är viktigt att familjen, hur den än ser ut, har möjlighet ge sina barn goda förutsättningar. Partierna har insett detta och flera partier lanserade därför under Almedalsveckan olika vallöften riktade direkt till familjerna. Kristdemokraterna vill höja barnbidraget till 2 000 kronor i månaden. Det är dock värt att minnas att partiet under den gångna mandatperioden inte har genomfört någon sådan förstärkning av barnfamiljernas ekonomi. Dessutom har regeringen infört kvalificeringsregler som innebär att nyanlända familjer inte längre omfattas av välfärdssystemen. Moderaterna i sin tur lovar skatteavdrag som kan ge en familj med två arbetande föräldrar ca 5000 kronor mer i månaden. Insatser som billigare kollektivtrafik (Mp), levande landsbygd (C) och slopat karensavdrag (S) påverkar givetvis också barnfamiljer positivt, även om mer indirekt.

Vänsterpartiet lanserade ett familjepaket med konkreta insatser som 15 000 kr i bebispeng när första barnet föds, höjt barnbidrag med 500 kr i månaden och extra tillägg på 300 kr i månaden för ensamstående. Utöver detta höjda bostadsbidrag och 100 nya öppna förskolor runt om i landet. Partiet vill också satsa på avgiftsfria sommarlovskort i kollektivtrafiken, kort som också ska innebära fritt inträde till vissa museer och andra attraktioner.

Vänsterpartiets familjepaket skulle innebära lättnader för de 1500 barn och unga i kommunen som växer upp under knappa förhållanden. Det skulle innebära skillnader för de ensamstående som idag inte kan åka på en veckas semester med barnen. Skillnaden mellan Moderaternas och Vänsterpartiets förslag handlar främst om synen på välfärden. Moderaternas modell bygger på att den som arbetar ska belönas medan Vänsterpartiet menar att barn inte ska ha sämre livsvillkor därför att en förälder är arbetslös, sjuk eller ensamstående.

Barn väljer inte sina föräldrar. Därför kan inte livsvillkoren helt avgöras av föräldrarnas ställning på arbetsmarknaden. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet investerar i barn – inte därför att det är välgörenhet, utan för att det är grunden för ett demokratiskt och hållbart samhälle. Vänsterpartiets familjepaket tar sin utgångspunkt just där: i barnens behov, inte i föräldrarnas lönebesked.

Matsvinnet i Norrtälje kommuns skolor ligger på samma nivå som rikssnittet. Under läsåret 2025/26 slängdes i genomsnitt 51 gram mat per serverad portion.

Norrtälje kommun mäter matsvinnet i kommunala förskolor, grundskolor och gymnasiet en vecka per termin.

– Vid mätningarna under läsåret 2025/26 ligger snittet på 51 gram per portion, alltså samma som rikssnittet 2024. I det värdet ingår serveringssvinn och tallrikssvinn, säger Anna Pedersen, kostekonom på barn- och utbildningskontoret.

Matsvinn delas vanligtvis upp i tre delar: kökssvinn, serveringssvinn och tallrikssvinn. I Norrtälje mäter alla verksamheter serverings- och tallrikssvinn, medan tillagningsköken även mäter kökssvinn.

– Serveringssvinnet står för den största delen, framför allt i våra mottagningskök där det är svårare att beräkna mängderna, enligt Pedersen.

Kommunen har inte beräknat vad matsvinnet kostar.

– Jag har ingen siffra på vad matsvinnet kostar då det beror mycket på vilken typ av mat som serveras, fotsätter hon.

För att minska svinnet anpassar köken mängden mat som lagas eller beställs efter behov. Mat tillagas successivt under serveringen, rester återanvänds när det är möjligt och i slutet av måltiden fylls serveringskärlen inte på fullt.

– Flera av våra förskolor och skolor med tillagningskök har mycket lågt matsvinn. De kommunicerar väl med sina gäster, anpassar mängderna och återanvänder den mat som går, avslutar Pedersen.

Enligt Livsmedelsverket slängdes omkring 10 600 ton mat i Sveriges skolor under 2024. Det motsvarar i genomsnitt 51 gram per elev och dag.

Den nationella kostnaden för matsvinnet i förskolor och skolor uppskattas till omkring 370 miljoner kronor.