Många snabba steg tas nu för att göra skillnad på Vi och Dom och ge människor olika värde beroende på vilket ursprung de har. Tisdagen den 19 maj bjöd Kommunal och Vårdförbundet in de politiska partierna till en utfrågning/panelsamtal om äldreomsorgen, förskolan och skolan. Frågor som låg på bordet var bl a bemanning och arbetsvillkor. Alla partier sade sig vilja satsa på både äldreomsorgen och förskola/skola. Högerpartierna lovade utöver dessa satsningar att också sänka skatten. Satsningarna på äldreomsorgen skulle dock inte innehålla någon avskaffad karensdag eller arbetstidsförkortning. Förbud mot vinster i välfärden och statliga regleringar av bemanning eller barngruppsstorlekar var inte heller intressant, så frågan är vilka satsningar Tidöpartierna har tänkt sig.

Tidöpartierna ställdes också mot väggen kring kravet på en lägsta inkomst på 33 390 kronor för att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket gör att många vård- och omsorgsarbetare hotas av utvisning. Detta samtidigt som vi har problem att rekrytera tillräckligt med personal. I stället för att ta ställning för att lönerna inom kvinnodominerade yrken ligger på tok för lågt, argumenterade Sverigedemokraterna att ett land som inte kan bemanna äldreomsorgen med svenskfödd personal har misslyckats. Frågan framhölls också som en typ av kolonialism där det rika Sverige sågs som ett land som importerade billig arbetskraft från fattigare länder.

Sverige är ett rikt land, tillräckligt rikt för att omfatta en mångfald av människor. Tillräckligt rikt för att tillåta att människor som kommit hit och vill arbeta i branscher som skriker efter personal, får stanna? Tvärtom har, under Tidöregeringens skärpta försörjningskrav, människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv här fått utvisningsbeslut därför att inkomsten inte ansetts tillräckligt hög. Det är ett hot mot välfärden. Inte för att Sverige måste importera arbetskraft utan för att vi gör oss av med arbetskraft som har valt att arbeta i bristyrken. Det är ett hot mot tryggheten, för att det inte räcker att göra rätt; har du fel ursprung drabbas du ändå.

KD har så länge jag kan minnas hyllat familjen som den viktigaste enheten i samhället, men när det gäller personer som har ett ursprung utanför Sverige har den principen ingen betydelse. KD har inga problem att ställa sig bakom en politik som utvisar unga vuxna ensamma utan sin familj till länder i krig eller där de riskerar att bli förföljda. KD har inga problem att utvisa någon annans döende farmor ensam till ett land långt bort från familjen. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är inte bibelord som KD hedrar speciellt väl.

I dag tog regeringen beslut att människor som är födda utanför Europa måste göra sig förtjänta av välfärden. Beslutet innebär att nyanlända med en inkomst under 29 190 kr i månaden under 12 månader av en 24 månaders period, inte kommer att kunna erhålla barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning eller assistansersättning under sina första fem år i Sverige. Enligt regeringens egen utredning kan det handla om ca 50 000 barn i Sverige som med detta beslut kommer att nekas barnbidrag.

Välfärd och trygghet måste omfatta alla invånare. Att säga sig vilja satsa på välfärdens kärna, som högern uttrycker det, verkar innefatta en vit, svenskättad definition av kärna och göra skillnad på människor utifrån ursprung. Det är inte välfärd – det är definitionen av ett ojämlikhetssamhälle.

Det kan låta konstigt. Det pratas mycket om uteblivna satsningar på barn i Norrtälje kommun, men färska siffror visar annat. När UNICEF Sverige presenterar sin kommunrapport om ekonomiska investeringar i barn blir en sak tydlig: barns livsvillkor formas av politiska beslut. Det handlar inte bara om nationell politik eller stora samhällsfrågor. Det handlar också om kommunbudgetar, prioriteringar och synen på välfärd. Dina kommunala politiker kan alltså göra skillnad för barnen.

Och det gör de. I jämförelse med våra grannkommuner står sig Norrtälje bra. Ja, även om Norrtälje hamnar på plats 215 av 285, så är vi i Stockholms län en väldigt bra kommun att vara barn i.

Kommuner som Österåker, Täby, Vallentuna och Upplands Väsby har under lång tid profilerat sig med låga skatter och marknadsanpassade lösningar. Men UNICEF:s rapport visar tydligt att detta påverkar investeringarna i barn och ungas livsvillkor. Det får konsekvenser. För barns trygghet. För jämlikheten. Och för möjligheten att delta i samhället oavsett föräldrarnas ekonomi.

Norrtälje är långt ifrån perfekt. Effekterna av ökade levnadskostnader, växande klyftor och barnfattigdom är påtagliga. Men kommunen har samtidigt valt att investera i sådant som gör konkret skillnad i barns vardag.

Norrtälje kommun har än så länge en högre lärartäthet och mindre barngrupper i förskolan än grannkommunerna, det bidrar till en högre placering. Det är viktigt att man nu, trots minskade barnkullar, orkar hålla i detta och inte låta barnen betala för tidigare dåliga beslut. Socialtjänsten får också bra betyg i rapporten och där handlar det bland annat om utbildning och erfarenhet hos socialsekreterarna.

Andra insatser som gör livsvillkoren bättre för barn och unga är t ex avgiftsfri kulturskola och Aktivitetsbanken, där barn och unga kan låna sport- och fritidsutrustning gratis. Tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle skapas möjligheter för fler barn att delta i kultur och fritidsaktiviteter – oavsett om familjen har råd att köpa nya skridskor, ett instrument eller dyr utrustning.

Det är lätt att avfärda sådana satsningar som små i det stora hela. Men för det barn som annars hade blivit sittande hemma spelar de stor roll. Förälderns ekonomi ska inte avgöra om ett barn får spela fotboll, gå på teater eller delta i kulturskolan.

I en tid där barnfattigdomen ökar, bara i Norrtälje kommun finns nästan 1500 barn som definieras som fattiga, blir den typen av investeringar ännu viktigare. Det handlar inte bara om pengar, utan om tillhörighet och framtidstro. Om att känna sig inkluderad i samhället i stället för att växa upp vid sidan av det.

UNICEF:s rapport borde därför inte bara läsas som statistik. Den borde läsas som en uppmaning till varje invånare att fråga sin kommunpolitiker: vilken kommun vill du att Norrtälje kommun ska vara för barn som växer upp här? Vilka politiker vill styra en kommun som främst konkurrerar med låga kostnader och nedskärningar? Och vilka vill skapa en kommun som investerar i barns trygghet, hälsa och möjligheter?

Norrtälje visar att man är inne på rätt väg. Politiska prioriteringar kan användas för att minska klyftor istället för att förstärka dem. Nästa vecka öppnas en familjecentral i Hallstavik där förskollärare, barnmorskor barnsjuksköterskor och socionomer kommer att möta och stödja familjer med små barn. Alla ska känna trygghet att få stöd i föräldrarollen och att barnen ska kunna få en trygg uppväxt. Att kommunen väljer att satsa på barnen. Detta är särskilt viktigt i en tid där många barn känner av både ekonomisk oro och social otrygghet. Ställ krav på din politiker att finnas där för barnen.

Beslutet att stänga Vigelsjö gårds förskola i Norrtälje har överklagats till förvaltningsrätten, vilket Norrtelje Tidning rapporterade om först. Nu riktar vårdnadshavare kritik mot hur processen har gått till, samtidigt som kommunen står fast vid att beslutet fattats korrekt.

Kommunfullmäktige fattade förra veckan beslut i frågan om nedläggning av Vigelsjö gårds förskola.

Bakgrunden är bland annat ett minskat barnantal i kommunen, vilket Allt om Norrtälje tidigare skrivit flera artiklar om.

Nu har en grupp föräldrar överklagat beslutet till Förvaltningsrätten.

En av de som varit drivande i överklagan är Robbine Bergström, som menar att processen inte varit tillräckligt transparent eller grundad i barnens situation.

– Det vi främst ifrågasätter i beslutsprocessen är att den inte upplevts som öppen eller tillräckligt grundad i barnens faktiska situation.  Flera gånger innan beslutet var fattat har det kommunicerats till vårdnadshavare att förskolan ska läggas ner och att man bör ställa sig i kö till andra förskolor. Det riskerar att påverka familjers beslut och därmed också barnantalet, innan nämnden ens fattat sitt slutliga beslut, säger hon.

Hon menar att det finns brister i det underlag som legat till grund för beslutet, särskilt när det gäller barnkonsekvensanalysen.

– Vi har också efterfrågat underlag kring barnkonsekvensanalysen vid flera tillfällen utan att få tydliga svar, vilket gör det svårt att förstå hur barnens situation faktiskt har vägts in.  I den barnkonsekvensanalys som senare presenterats framgår samtidigt att det finns barn som påverkas mer än andra, särskilt barn i behov av stöd. Trots det dras slutsatsen att nedläggningen inte strider mot barnets bästa, vilket vi har svårt att se att det finns ett tillräckligt konkret underlag för, säger hon.

Vårdnadshavarna hoppas nu att förvaltningsrätten går på föräldrarnas linje.

– Vi hoppas att förvaltningsrätten ska komma fram till är att beslutet inte är tillräckligt underbyggt utifrån kravet att barnets bästa ska vara en primär övervägning, och därför behöver upphävas eller omprövas.

Från kommunens sida betonar barn- och skolnämndens ordförande Robert Beronius (L) att beslutet fattats i enlighet med gällande process.

– Jag förstår att man är missnöjd med beslutet, men min uppfattning är att beslutet har tagits på ett korrekt sätt. Skulle förvaltningsrätten komma till en annan slutsats kommer vi självklart anpassa oss och ta lärdom av det.

Förskolan stänger efter den 31 juli 2026.

Vigelsjö gårds förskola läggs ner efter sommaren. Beslutet fattades av barn- och skolnämnden på måndagen, något som först rapporterades av Norrtelje Tidning.

Förskolan stänger efter den 31 juli 2026. Bakgrunden är minskade barnkullar och ett överskott av förskoleplatser i Norrtälje stad, vilket enligt kommunen har lett till ett strukturellt underskott.

Frågan har tidigare återremitterats efter reaktioner från föräldrar och personal, vilket Allt om Norrtälje tidigare rapporterat.

En fördjupad barnkonsekvensanalys visar dock att en nedläggning inte bedöms strida mot barnens bästa, förutsatt att planerade stödåtgärder genomförs vid övergången till andra förskolor.

Barnen erbjuds förtur till bland annat Parken och Frötuna förskola. Enligt kommunens underlag finns det även plats på andra närliggande förskolor.

Samtidigt har beslutet mött kritik. En tidigare namninsamling mot nedläggningen har samlade hundratals underskrifter. Initiativtagarna menade att en avvecklingen riskerar att påverka tryggheten, särskilt för barn i behov av mindre barngrupper.

”Vi är rent ut sagt rädda för hur våra barn och familjer ska ta skada av ett beslut som innebär att barnens trygghet tas ifrån dem”, skrev en av initiativtagarna i ett tidigare mejl till Allt om Norrtälje.

Enligt kommunens prognos väntas antalet inskrivna barn minska ytterligare, samtidigt som det finns lediga platser i andra förskolor i området.

Det slutgiltiga beslutet fattades av barn- och skolnnämnden på måndagen, där Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna inte deltog.

Nämndens ordförande Robert Beronius (L) framhåller att analysen väger in hela kommunens behov.

— Barnkonsekvensanalysen ska väga in vad som är bäst för alla barn i kommunen, inte enbart för barnen på Vigelsjö gårds förskola. Om vi hade behållit en förskola som inte kan bära sina egna kostnader hade resurser behövt tas från andra förskolor, vilket exempelvis hade lett till större barngrupper på andra förskolor.

Han pekar också på att verksamheten redan stod inför förändringar.

— Antalet barn på Vigelsjö gårds förskola skulle mer än halveras till hösten, vilket hade inneburit omorganisation även om förskolan hade varit kvar. Barnen hade alltså sannolikt ändå mött förändringar i gruppsammansättning och personal.

Samtidigt betonar han att övergången ska göras så trygg som möjligt.

— Vi gör nu allt vi kan för att övergången ska bli så trygg som möjligt, bland annat genom förtur till utvalda förskolor och att så långt möjligt hålla ihop barngrupper och personal, säger han.

Hur säkerställer ni att barn med särskilda behov påverkas negativt av nedläggningen?

— De kommunala förskolorna i Norrtälje har färre barn per årsarbetare än många andra förskolor, men framför allt en hög andel förskollärare. För de barn som behöver extra stöd kommer vi också erbjuda individuella överlämningar och stöd till föräldrarna.

Vad säger du till de föräldrar som aktivt valt just Vigelsjö för dess mindre och lugnare miljö?

— Jag har stor förståelse för att många föräldrar medvetet har valt just Vigelsjö gårds förskola för den miljö och trygghet som de upplevt passar deras barn bäst. Vi kommer därför göra allt vi kan för att det ska bli så bra som möjligt.

Det borde vara en självklarhet att barn får näringsrik och mättande mat i skolan. Livsmedelsverkets nya rekommendationer riskerar att leda till motsatsen.

Sju köttbullar. Det är vad svenska skolelever enligt Livsmedelsverkets nya riktlinjer i praktiken kan tilldelas på en hel vecka. Samtidigt förväntas de växa, lära sig, koncentrera sig och prestera i klassrummet.

Livsmedelsverket sätter ett tak på 125 gram rött kött per vecka – ungefär sju köttbullar. Därtill kommer råd om att undvika mejeriprodukter med högre fetthalt, såsom smör, grädde och många ostar. Endast mager mjölk bör serveras.

Ambitionen må vara god. Men goda intentioner räcker inte när verkligheten ser annorlunda ut. Det spelar ingen roll hur välbalanserad en lunch är på pappret om den inte hamnar i barnens magar. I skolor runt om i landet vittnar personal om matsvinn, elever som hoppar över lunchen och barn som efter skoldagen köper energidryck, snacks eller snabbmat i stället. Resultatet blir inte bättre folkhälsa, utan sämre matvanor.

Konsekvenserna märks också i klassrummen. Hungriga elever har svårare att koncentrera sig, blir tröttare och orkar mindre. Mätta elever lär sig bättre, mår bättre och bidrar till lugnare studiemiljöer.

Skolor bör erbjuda flera bra alternativ där elever faktiskt får välja: vegetariskt eller kötträtt, vatten eller mjölk, smör eller lättare alternativ. När valfrihet kombineras med kvalitet ökar chansen att maten blir uppäten.

Skolmåltiden är inte till för att markera livsstil eller sända signaler. Den är till för barnen. Och maten ska vara så bra att den faktiskt blir uppäten.

En av de absolut viktigast frågorna inför nästa mandatperiod är att förbättra arbetsmiljön för de anställda i äldreomsorgen. Här har vi en grupp, företrädelsevis kvinnor, som arbetar långa pass, som gör sina behov i skogen och äter en macka till lunch i bilen. Och kvitterar ut en låg lön. Här har vi en grupp som skriker efter kompetenta kollegor som är utbildade för att bemöta dementa, som har den fysiska styrkan att hjälpa en rörelsehindrad i duschen och som snabbt klarar av att prioritera mellan olika individers behov. Och med änglars tålamod lyssna till synpunkter från både brukare och anhöriga under stressade arbetspass. Anställda i äldreomsorgen behöver fler kollegor, tid för återhämtning, trygga anställningar, fortbildning och högre lön.

Allt fler lever allt längre och behöver mer stöd för en god livskvalitet på äldre dagar. Vi måste kunna erbjuda anställda inom äldreomsorgen en arbetsmiljö som gör det möjligt att stanna kvar i yrket och att kunna rekrytera nya kollegor. Äldreomsorgen har allt för länge varit utsatt för effektiviseringsexperiment, just nu behöver vi satsa bara för att kunna hålla samma nivå på kvalitet som idag. Det går inte att springa fortare, de effektiviseringar som görs måste leda till att de anställda får mer tid med brukarna och mer återhämtning.

Samtidigt som antalet äldre ökar så minskar antalet barn och detta ger stora effekter på förskola och skola. Men kanske inte de effekter man hade kunnat hoppas på. Visst borde det väl vara möjligt att se slutet på en lång period av stora barngrupper, kort om personal och obefintlig planeringstid när nu barnkullarna går ner? Borde det inte automatiskt leda till mindre barngrupper och skolklasser? Nej, så fungerar inte marknadssystemet. I stället får verksamheterna mindre pengar för att betala ökade hyror och högre lönekostnader. En orimlig situation, men om det inte går att ändra ersättningssystemen så kommer ett lägre barnafödande ofrånkomligen att leda till nedlagda förskolor och skolor, uppsagd personal och större barngrupper. Och lägre kvalitet. När kommunala förskolor tvingas stänga och den privata andelen blir allt större, minskar också andelen utbildade förskollärare i förskolan.

Förra veckan var det kommunal debattpremiär inför valet i september. Debatten hölls, som tur var för medverkande politiker, i Edsbro. Edsbro är en ort där underlaget för förskola och skola fortfarande ser bra ut och det finns inget som pekar på nedläggningar den närmsta mandatperioden. Tvärtom finns det goda möjligheter för Edsbro att växa som ort. Och då är det så klart kul att som politiker kunna looooova att förskola och skola får vara kvar.

Även om vi skulle krympa välfärden till det som anses absolut mest nödvändigt, även om vi skulle radera fria lovaktiviteter, frukt i skolan, avgiftsfri kulturskola, fritidshem och fritidsgårdar, bibliotek, avgiftsfria utställningslokaler och mycket annat så kommer kostnaderna att stiga i takt med att vi blir äldre. Vi kan välja att ta kostnaderna gemensamt eller att var och en betalar för sin utbildning, sin fritid, sin vård och omsorg.

Jag skulle vilja hävda att alla partier som är helt främmande för att höja skatten, de förordar det senare. Om de menar allvar med att de vill ha små skolklasser, utbildade lärare och en äldreomsorg med god, lagad mat och tillräckligt med personal, då måste de finansiera det. Och när t ex Robert Beronius tycker att det är ett bra läge att sänka skatten i Norrtälje kommun, så innebär det antingen att ytterligare avgifter kommer att läggas över på enskilda individer eller att kvaliteten sänks.

Jag vet inte hur ni känner, men varje gång jag hör orden ”utvecklingssamtal” får jag en lätt känsla av déjà vu – och inte nödvändigtvis på ett positivt sätt. Som förälder förväntas man slita sig från jobbet för att (förhoppningsvis) får höra att allt går som det ska. Det är svårt att kalla det för utveckling. Många samtal hålls för att de måste hållas. Inte för att de behövs. 

För lärare är det inte mycket bättre.

En lärare kan behöva lägga upp till två timmar på ett enda samtal. Har man en klass med 25 elever – och många har fler – hamnar man snabbt på 50 timmar per termin. Skollagen kräver dessutom minst ett samtal per termin. Det betyder i värsta fall 100 timmar per läsår. Mer än två veckor av arbetstid, bara på samtal som ofta går ut på att säga: ”Jo, allt flyter på som förra terminen… och förrförra…”.

Tänk hur mycket mer värdefullt den tiden skulle kunna användas: till att ge elever som halkar efter extra stöd, planera kreativ undervisning eller bara ta en kopp kaffe utan att känna sig stressad över nästa samtal.

Tänk om utvecklingssamtalen hölls minst en gång per år istället för slentrianmässigt varje termin? Lärarna skulle andas lättare, föräldrarna skulle slippa stressa, och barnen skulle ändå få den uppmärksamhet de behöver.

Självklart finns det situationer då samtalen fyller en viktig funktion, som vid skolstart eller vid lärarbyte. Men som standard borde vi se dem som tidskrävande bromsklossar som ofta säger mer om schemaläggning än om elevens verkliga utveckling.

Liberalerna vill ge rätt till två dagars betald ledighet per år för skolrelaterade möten. Det kan handla om både utvecklingssamtal och skolavslutningar. Det är ett bra förslag för att föräldrar ska kunna engagera sig utan att tappa både jobb och energi.

Låt oss också hoppas att förslaget att minska antalet obligatoriska utvecklingssamtal från en gång per termin till en gång per läsår i enlighet med den statliga utredningen “Tid för undervisningsupdraget” blir verklighet - för allas skull.

I jämförelse med många andra länder kan Sverige beskrivas som ett land där välfärden är nästan gratis. Vård, skola och omsorg finansieras gemensamt via skatten, och ingen ska behöva avstå från läkare, utbildning eller stöd på grund av plånboken. Det är en modell som har byggt både trygghet och tillit och som länge varit en självklar del av den svenska samhällskontraktet.

För att invånarna fortsatt ska känna trygghet och tillit till skattesystemet krävs att samhällskontraktet hålls i alla led. Oseriösa aktörer som tar sig in på de kvasimarknader som skapats inom välfärdens olika områden, och utnyttjar systemen för egen vinning orsakar minskad tillit till systemet. Politiker som inte sätter ner foten gentemot dessa och skyddar t ex hälso- och sjukvårdslagens första paragraf att den med störst behov är den som ska får vård först, utan i stället tillåter försäkringslösningar åsidosätter lagen, är ytterligare en orsak till att systemet ifrågasätts.

Parallellt med de förändringar som beskrivits inom välfärden blir allt fler delar av vardagen dyrare. Hyror och elpriser stiger i en takt som många hushåll har svårt att hänga med i. Matpriserna har ökat kraftigt de senaste åren och pressar både barnfamiljer och pensionärer.

Högkostnadsskyddet för mediciner höjs, vilket innebär den sjuke får betala mer ur egen ficka innan skyddet träder in. Avgiftsfri tandvård för unga tas bort, vilket flyttar kostnader från det gemensamma till individen, ofta i en ålder då ekonomin redan är ansträngd.

Motståndet mot höjda skatter och minskade överskottsmål är starkt bland de politiska partierna, inte minst i Norrtälje kommun.  Även bland gemene hen kan det framstå som att höga skatter är det värsta som kan hända befolkningen. Alternativet är tyvärr att egenavgifterna kommer att behöva höjas inom förskola, fritids och äldreomsorg. Det må handla om olika enskilda reformer var för sig, men tillsammans pekar de i en tydlig riktning: fler kostnader läggs på den enskilde. Det slår hårt mot enskilda invånare i en låginkomst-kommun som Norrtälje som dessutom har en stor andel äldre.

Poängen med ett skattefinansierat system är att kostnader ska bäras gemensamt, för att skapa jämlikhet och förutsägbarhet. Skatteinstrumentet ska användas så det gynnar invånarnas bästa. Idag ges subventioner för den som  äger sitt boende genom ränteavdrag och ROT eller den som har råd att ta in städhjälp via RUT. Resurser läggs på den som har råd i stället för på den som har behov av städhjälp via hemtjänsten. När avgifter smyger sig in och höjs bit för bit riskerar principen om att behoven ska styra att urholkas.

Om välfärden ska fortsätta vara en bärande idé kan den inte samtidigt bli alltmer avgiftsbelagd i praktiken. ”Gratis (nästan)” eller att solidariskt dela på kostnader är inget politiskt prestigeprojekt. Det handlar om en vilja att skapa ett jämlikt samhälle.

Idag är det första april. En dag då vi förväntas skratta åt påhittade nyheter och dåliga skämt. Problemet är bara att många politiska beslut låter precis som dåliga skämt, fast de är på fullt allvar.

Som att skatten sänks i retoriken för att “stärka hushållen”.  Samtidigt ökar kostnaderna där de känns som mest: högre egenavgifter för mediciner, dyrare tandvård, stigande elpriser och en matnota som skenar. För många överträffas skattesänkningen av ökade utgifter. Kvar blir ett system där det framför allt är de med riktigt höga inkomster som har råd att göra avdrag och faktiskt vinna på förändringarna.

Eller kraven på välfärden; att vård, skola och omsorg ska leverera mer, bli mer tillgängliga och hålla högre kvalitet. Samtidigt som stadsbidragen minskar, kommuner och regioner förbjuds att höja skatten, ekonomin pressas och personalen springer allt fortare. Ständiga effektiviseringar med mindre tid, fler patienter, större barngrupper och ökat personligt ansvar på den redan högt belastade personalen.

Och mitt i ett läge där vården och omsorgen skriker efter folk, fattas beslut som gör att anställda inom vård och omsorg riskerar utvisning. Människor som utbildat sig, lärt sig språket och fyller hålen i systemet. Det låter väldigt mycket som ett aprilskämt: att först larma om personalbrist och sedan skicka i väg dem som faktiskt får verksamheten att fungera.

Samma motsägelsefulla logik går igen på andra områden. Tonåringar som vuxit upp i Sverige, som gått i skola och har sin familj och hela sitt sociala liv här, riskerar utvisning till länder där de inte känner någon. Det svenska skattekollektivet har betalat deras utbildning, och när de är redo att ge tillbaka, skickas de härifrån.

Listan på politik som vi önskar vore ett aprilskämt kan göras lång. Unga vuxna utvisas och barn ska sättas i fängelse, samtidigt som skolorna fortsätter verka på en marknad där störst klasser med färst utbildade lärare ger mest klirr i kassan. Utredning på utredning dömer ut systemet, men inflytelserika lobbyister stoppar effektivt alla förslag för att stäva utvecklingen. Nu ska sexåringar tydligen punktmarkeras. Det blir sjukt dyra lösningar i stället för att låta skolan och förskolan behålla dessa pengar för att kunna erbjuda små barngrupper/klasser och utbildad personal, och inte skicka dem vidare till multinationella riskkapitalbolag som vinster. Vilket skämt är inte hela det svenska skolsystemet?

Vi har en kulturminister som ogillar kultur och en klimatminister som fått Sverige att backa in i framtiden genom höjda utsläpp. Idag är det första april och vi kan låtsas att allt bara är ett väldigt dåligt skämt, men det är knappast ett skämt som får en att skratta.

Förra veckan ställde jag en fråga på Facebook till alla som jag känner och andra som arbetar i förskolan om hur de ser på behovet av mindre barngrupper. Det var en viktig fråga när jag själv arbetade i förskolan, men idag lyfts den i många sammanhang som en otidsenlig och mindre viktig faktor. Det viktiga sägs i stället vara antal barn per vuxen.

Jag vill tacka alla förskollärare och barnskötare som hörde av sig med värdefull input och jag har nu en förståelse för varför det framstår som att anställda i förskolan i Norrtälje kommun inte vill ha mindre barngrupper. Det handlar helt enkelt om att valet står mellan mindre barngrupper och att behålla kollegor. Det är ett scenario som jag minns från min tid i förskolan i kommunen. "Visst kan ni få mindre barngrupper, men då behöver en av er gå." I det läget är det kanske naturligt att man väljer att ta in några fler barn i gruppen för att få behålla en kollega? Kanske särskilt idag när 1/3 av förskolans personal beskrivs som övertaliga.

Det blir dock missvisande, för alla som hört av sig till mig vittnar om att barngrupperna är för stora, de hinner inte se varje barn varje dag, hinner inte planera verksamheten eller arbeta med de pedagogiska verktyg som det finns behov av för att stötta alla barn. Till det kommer förskolans reviderade läroplan med skarpare krav på undervisning och vetenskaplig evidens.

De anställda i förskolan är fysiskt och mentalt slutkörda när de kommer hem efter en arbetsdag. Ändå är de övertaliga och många av dem brottas med oron att varslas. Andelen sjukskrivna förskollärare är betydligt högre än andelen sjukskrivna lärare i grundskolan. Det ger en fingervisning om arbetsförhållandena i förskolan, att både mindre barngrupper och antal barn per vuxen är viktiga faktorer för en god kvalitet.

Förskolan finansieras enligt en modell som premierar stora barngrupper (betalt per barn), få anställda och billiga lokaler. Det ligger ett fundamentalt feltänk bakom en sådan konstruktion då den aldrig kommer att leda till mindre barngrupper med bibehållen personalstyrka.