Alla partier som ställer upp i ett val vill förstås vara med och styra. Det är märkligt att just Vänsterpartiet därför gång på gång får frågan varför partiet kräver att ingå i ett framtida styre. Om partiets mandat behövs för att få en majoritet är det snarare naturligt att Vänsterpartiet också finns med när besluten ska fattas.

Men det finns ett viktigare skäl. Efter valet kommer valprogrammens löften att möta verkligheten. Då ska prioriteringar göras, budgetar läggas och kompromisser förhandlas. Det är där det avgörs vilken politik som faktiskt blir verklighet.

Titta på äldreomsorgen. Socialdemokraterna och Centerpartiet talar om en trygg äldreomsorg med hög kvalitet. Det gör även Vänsterpartiet. Skillnaden är att Vänsterpartiet tydligare kopplar kvaliteten till personalens villkor: fler kollegor, bättre scheman och högre löner. Och framför allt till pengar. När antalet äldre ökar räcker det inte att bara räkna upp äldreomsorgens budget med några procent. Vallöften om att satsa på äldreomsorgen måste märkas på golvet och inte bara i Excel.

Här behövs en motvikt när Liberalerna samtidigt prioriterar skattesänkningar. Det går inte att både sänka intäkterna och samtidigt låtsas att välfärdens behov kan lösas utan mer resurser. Norrtälje kommun har gigantiska utgifter framför sig bara genom den volymökning av äldre som sker.

Liberalerna vill fortsätta satsa på skolan trots att barnantalet sjunker. Det är en prioritering som delas av Vänsterpartiet som under mandatperioden drivit mindre grupper i förskolan, att behålla utbildad personal i förskola/skola och fritidshem samt att kunna ge tidiga stödinsatser genom undervisning i mindre grupp till elever med behov av det. För att satsningar ska göras på både skola och äldreomsorg behövs Vänsterpartiet som sätter en stark välfärd före skattesänkningar och privatiseringar.

Centerpartiet vill fasa ut bristfälliga enskilda avlopp och Socialdemokraterna vill särskilt se över situationen i norra kommunen. Även här behövs ett parti som håller fast vid ambitionerna när kostnader och motstående intressen kommer in i bilden. Vänsterpartiet har satt målet att inga bristfälliga avlopp ska läcka till sjöar, hav och vattendrag vid mandatperiodens slut. Det är märkligt, att t o m Miljöpartiet, som vill stärka miljöarbetet och värna den biologiska mångfalden, har kunnat acceptera att kommunalt VA kan upphävas i Östernäs och Västernäs, trots riskerna med enskilda avlopp. Det visar hur svårt det är för ett enskilt parti att i ett samarbete alltid stå fast vid principerna.

Och så är det kulturen. Vänsterpartiet har fått igenom avgiftsfri kulturskola och gratis entré på konsthallen. Vänsterpartiet menar att kulturen är en del av välfärdens kärna. Liberalerna vill ta bort den avgiftsfria kulturskolan trots att det är en otroligt liten post i kommunens budget. Vänsterpartiet vill fortsätta att göra kulturskolans verksamhet tillgänglig för fler barn. Kan Centerpartiets marknadsliberala syn på välfärden garantera en sådan utveckling? När det gäller andra områden inom välfärden pekar deras ideologi ofta åt helt andra håll än demokratisk kontroll över gemensamma resurser.

Efter valet kommer kompromisser att krävas. Det är ofrånkomligt. Frågan är bara åt vilket håll kompromisserna ska gå. Vänsterpartiet har under två år visat sig kunna kompromissa (i Trästaavtalet) och samarbeta utan större gnissel. Det finns grundläggande värderingar om alla människors lika värde och vikten av öppenhet och uppskattning av olika hos Mittenstyret som Vänsterpartiet delar och det är viktigt för Norrtälje kommun att det är den människosynen som får fortsätta råda. För den som vill se en stark välfärd, ett rikt kulturliv och en kommun som tar klimat, miljö och jämlikhet på allvar är Vänsterpartiet en viktig komponent i ett framtida styre.

I media får vi lätt uppfattningen att sjukvårdens största problem är vårdköerna. Det är också lätt att tro att lösningen är fler vårdgivare, fler vårdval och fler möjligheter att välja. Men kanske borde vi börja någon annanstans.

Läkaren Fanny Nilsson skrev nyligen om det som egentligen borde vara sjukvårdens kärna: att få träffa en läkare som känner dig och din sjukdomshistoria, och att det finns vårdplatser när du verkligen blir sjuk. Det handlar om kontinuitet och om att sjukvården måste fungera som ett system, inte som en samling separata verksamheter.

Där spelar vårdcentralen en helt avgörande roll.

En bra vårdcentral ska vara den plats dit du kan vända dig med det mesta. Där ska någon känna igen dig, förstå din situation och kunna följa din hälsa över tid. Vårdcentralen ska kunna förebygga sjukdom, behandla det som går att behandla där och lotsa dig vidare när specialistvård behövs.

Det är särskilt viktigt i Norrtälje. Vi har stora geografiska avstånd, en hög andel äldre och många invånare med omfattande vårdbehov. Norrtäljemodellen har dessutom gett oss unika möjligheter att bygga en sammanhållen vård där gränserna mellan sjukvård och omsorg kan suddas ut. KSON ansvarar för helheten och kan anpassa vården efter kommunens särskilda behov.

Därför blir det också problematiskt när vårdcentraler främst betraktas som företag som ska konkurrera om patienter. Kritik mot privatiseringar handlar inte om att människor ska få sämre möjlighet att välja och det är inte de privata vårdcentralernas personal som kritiseras. Många gör ett mycket bra arbete under svåra förutsättningar. Problemet är systemet som gör vårdcentralen till en konkurrerande verksamhet på en marknad, snarare än en del av en gemensamt planerad vård.

Rimbo är ett tydligt exempel. När en vårdcentral inte fungerar räcker det inte att säga att en annan aktör kanske etablerar sig någon gång i framtiden. Trots missnöje hos patienter finns inget företag som vill etablera sig. Patienterna behöver ett alternativ på plats direkt. Politikens uppgift måste vara att se till att vården finns där behoven finns – också när det inte är den mest lönsamma platsen att etablera sig på. Därför har KSON ett ansvar att se till att Rimbo har en fungerande primärvård, men en ny mottagning måste planeras och finansieras och det kan ta tid. Marknaden är således inte den bästa att förlita sig på för en likvärdig sjukvård.

KSON har förstärkt ersättningen till vårdcentralerna, särskilt för äldre och patienter med stora vårdbehov. Region Stockholm har också antagit en handlingsplan för att ingen läkare på vårdcentralerna ska ha mer än 1100 listade patienter år 2034. Det innebär också att patienterna kommer att ha en fast läkarkontakt. På så sätt utvecklas vårdcentralernas roll som vårdens nav. I Hallstavik har vårdcentralen gått från att knappt få tag på läkare som stannade mer än tre veckor till att vara den vårdcentral som får bäst betyg av patienterna.

Patienter behöver fasta läkarkontakter och vårdcentraler som har tid att följa sina patienter. På Hallstaviks vårdcentral har man bl a frångått regionens telefonsvarare och har en person som svarar i telefon och pratar med patienterna. Ofta kan dessa samtal lugna patienten och förhindra onödiga besök. Den som svarar i telefonen känner patienterna och vet vad de är oroliga över. Vårdcentralerna behöver kunna vara just det navet i ett tätt samarbete med hemtjänst, hemsjukvård, specialistvård och sjukhus.

Vården ska inte vara en marknad där varje del ska optimeras för sig. Ingenting blir inte bättre av att patienten skickas runt mellan fler aktörer. Det blir bättre när någon tar ansvar för helheten. Det borde vara politikens uppgift att ge vårdcentralerna förutsättningarna att ta det ansvaret. Vi har Norrtäljemodellen, en struktur som gör det möjligt att tänka annorlunda. Den möjligheten behöver vi bli bättre på att utnyttja och utveckla för en demokratisk planering av vård efter behov.

När invånarna säger att trygghet är den näst viktigaste frågan inför valet, vad menar de då? Är det som min mamma sa till mig, att trygghet är när jag vet att jag kommer fram och får prata med någon när jag ringer vårdcentralen? Att jag får en snabb tid och ett gott bemötande? Eller är trygghet när jag lämnar mina barn på förskolan på morgonen och vet att någon ser dem, utmanar dem och tröstar dem under dagen när jag arbetar? Är trygghet att veta att jag inte kommer att behöva bo kvar hemma när jag börjar bli så dålig att jag inte längre kan gå i trappan eller ta bilen för att handla? Är trygghet att få utöva min tro utan att riskera trakasserier? Att det kommer rent vatten ur kranen? Att kollektivtrafiken fungerar så att jag kan ta mig till och från hemmet/jobbet? Eller är trygghet att få sjunga i kören varje torsdagkväll och ta en fika efteråt?

Trygghet kan vara så många olika saker; en bostad, ett arbete, mat på bordet, rätten att vara mig själv och ett nätverk av människor som bryr sig om mig.

Ändå talas det oftast om övervakningskameror, fler poliser, fler väktare, mer disciplinära åtgärder i skolan och hårdare straff när vi pratar om trygghet. Det är också inslag i ett tryggt samhälle, men bara en väldigt liten del av det som grundar tryggheten. Det är inslag som kan behövas när någonting inte längre är tryggt, men bygger i väldigt liten utsträckning upp trygghet och förtroende mellan människor. Polisen ska vara tillgänglig och synlig, ja, men blir det väldigt många poliser och väktare på en plats kan det skapa mer otrygghet eftersom det ger signaler i sig att någonting kan hända.

Det är viktigt att vi talar om trygghet för trygghet är en förutsättning för att människan ska fungera, för att barn ska lära sig något i skolan, för att vi ska våga umgås med varandra och delta i aktiviteter utanför hemmet. Trygghet är också en förutsättning för psykisk hälsa. Därför är det också viktigt att vi pratar om vad trygghet är.

Jag är inte så säker på att en dans med Calle Schewen är det främsta argumentet, tycker mig ana en del gubbfasoner mellan raderna där, men annars är jag benägen att hålla med Ellen Lind i hennes ledartext i Norrtelje tidning idag. Tidöregeringen utgör ett hot mot allmänhetens tillgång till Roslagens stränder. Regeringen har redan lättat på strandskyddet vid små sjöar och vattendrag och nu vill man även att bebyggelse ska tillåtas utmed havsstränderna i högre grad. Och det är inte, som Ellen skriver, små röda stugor med vita knutar som kommer att byggas utmed stränderna, utan de som har råd att bygga där kommer att slå upp 200kvadratsvillor med pool och trädäck så att stranden blir helt och hållet otillgänglig för människor som vill bada, fiska, vandra eller ta sig en svängom vid vattnet.

Norrtälje kommuns bygglovshandläggare har länge haft direktiv att vara generösa med dispenser från strandskydd och att utmana lagen och låta Länsstyrelsen slå kommunen på fingrarna. "Går det så går det" liksom. Detta är en norm som är skapad av moderaten Kjell Jansson, som ser Länsstyrelsen som en instans enbart skapad för att sätta krokben för kommuner och privatpersoner. Kjell Jansson är inte längre moderaternas starke man och det är hög tid att avskaffa den norm han infört i kommunen. Mycket av det som Kjell Jansson står för eller symboliserar hör inte hemma i ett modernt och långsiktigt hållbart samhälle. Inställningen till strandskyddslagen är bara en sån sak.

I stället bör bygglovshandläggarna på Norrtälje kommun få i uppdrag att vara restriktiva med att ge dispenser från strandskyddslagen. Kommunen är en av de kommuner som givit flest dispenser genom åren och det är dags att börja värna stränderna för växt- och djurliv, samt det rörliga friluftslivet. Handläggarna skulle i stället kunna pröva lagen åt andra hållet och låta Länsstyrelsen få rollen av "good cop" när de har varit för restriktiva.

Det finns fler skäl att inte bebygga skärgården med 200kvadratsvillor. Vi har också ett bristfälligt VA-system med läckande avlopp och en stoppad utbyggnad av kommunalt VA på Rådmansö som gör att handläggarna behöver vara restriktiva med bygglov. En sprickig berggrund försvårar både åtkomsten av enskilt dricksvatten och rening av avloppsvatten. Jag har skrivit om det tidigare, men det är värt att nämna igen att Norrtälje kommun innehåller rekord i Sverige med ca 30000 enskilda brunnar och 30000 enskilda avlopp. Dessa har kommunen ansvar att utöva tillsyn över så att de inte läcker ut i grundvatten och badvatten. Detta tarvar en hel del skattepengar som skulle kunna läggas på annat med ett väl utbyggd kommunalt VA-nät och fler gemensamhetsanläggningar. Det är en stor utmaning att upprätthålla en miljö så att framtidens kvinnor och män kan bada i rent vatten och dansa vid våra allmänna stränder.

Efter min ledartext den 16 juli som handlade om unga som utsätts för våld i nära relation, unga som misstänker att en kompis blir kontrollerad av en partner, men också unga som utsätts för kommentarer och tafsande, och vem som lyssnar och tar deras berättelser på allvar, har jag blivit kontaktad och informerats om socialförvaltningens enhet för Våld i nära relationer. Det är en enhet där man dagligen arbetar med att ta emot och följa upp utsattas berättelser om våld. Våld i nära relation - Stöd, vård & omsorg | Norrtälje kommun . Enheten nås på telefon kontorstid eller via socialtjänsten jourtelefon andra tider. På Norrtälje kommuns hemsida tipsar man också om andra organisationer som kan vara till stöd, bl a denna: Hem · Ungarelationer.se, som direkt vänder sig till just unga och även har en chatfunktion, vilket ofta fungerar bättre för unga än att ringa. Både socialförvaltningen och ungarelationer erbjuder även ingångar för den som oroar sig för någon närstående.

Att jag, som samhällsengagerad medborgare med tre barn i relevant ålder, inte uppfattar att detta är en verksamhet som direkt arbetar med dessa frågor och finns där för att lyssna till ungas berättelser, säger en del om hur väl kommunen lyckats med att etablera och marknadsföra verksamheten. Jag visste att det fanns en enhet för våld i nära relationer, jag har besökt dem, men jag har dålig koll på hur de arbetar och när frågor som berör det här ämnet har dykt upp i mina barns umgängen har den här verksamheten aldrig kommit upp. Det jag vill lyfta är att det borde vara självklart att den kommer upp. Så fort någon misstänker att en kompis utsätts, så fort en ung människa själv funderar över om saker och ting går rätt till i deras egna relationer, så fort jag får höra om misstankar om kontrollerande och hot i relationer; då ska enheten för Våld i nära relationer komma upp i diskussionen; då ska någon tänka tanken att det går att vända sig dit för stöd och hjälp. Det ska komma upp i diskussionen även om det bara är ungdomar som pratar med varandra, eller om det är personer som inte alls är så insatta i vilken typ av stöd man borde kunna efterfråga hos kommunen.

Ansvaret att kunskaper om var jag kan vända mig finns hos gemene man och kvinna ligger på kommunens högsta ledning. Det fanns, som jag skrev i tidigare ledare, en strateg som arbetade med just de här frågorna som avslutade sin tjänst i maj och den är inte återinsatt än. Det är av  yttersta vikt att den omgående återsätts och att arbetet med att tydliggöra vilket stöd som finns att tillgå tar fart. Kunskapen om detta måste finnas hos alla invånare.

Jag vill gärna lyfta våld i nära relationer som nära knutet till bristande jämställdhet och andra problem som hänger samman med detta, t ex sexuella trakasserier i form av tafsande och kommentarer. Av den anledningen är det viktigt att alla vuxna som kommer i kontakt med barn, ungdomar och unga vuxna regelbundet har kunskaper och kan ta emot och hantera de berättelser och de händelser de stöter på. Ungdomar behöver känna att vuxna går att lita på och att tal om jämställdhet inte bara är tomma ord.

"Prata med en vuxen om något känns fel."

Det är ett råd de flesta ungdomar har hört ända sedan småbarnsåren. Men vilken vuxen menar vi egentligen?

När en lärare eller fotbollstränare lägger handen på ställen som inte känns rätt, när du känner dig tvungen att delta i ”lekar” som du tycker är obehagliga. När du skickar en bild och sedan ångrar dig. När nakenbilder sprids. När du får dickpics skickade. Eller om det handlar om din bästa vän? En 15-årig tjej som börjar isoleras av sin pojkvän. När kontroll, svartsjuka och hot blir vardag. När du anar att något inte står rätt till.

Vem ska du då vända dig till? Vilken vuxen kommer att ta dig på allvar?

Något som jag slogs starkt av när jag skaffade Tiktok var de otaliga berättelser från unga; om övergrepp, sexuella trakasserier och destruktiva relationer. Där möts de ofta av tusentals kommentarer från andra unga, ibland stödjande, ibland fördömande. De lyssnar på varandra. Men var finns de vuxna? Vem tar emot berättelserna förutom att de blir inlägg på sociala medier?

I Norrtälje kommun har det konstaterats att ”att vara flicka” är en faktor som ökar risken för psykisk ohälsa. Det är ett jämställdhetsproblem. Men i Norrtälje finns också en prisad handlingsplan för psykisk hälsa och i den talar man om vikten av fysiska mötesplatser för unga som mår psykiskt dåligt. Norrtälje kommun hade också, till alldeles nyligen, en strateg för våld i nära relationer som nyligen startat ett nätverk just för våld i ungas relationer.

Forskning visar att våld i ungas relationer ökar, och det kryper ner i åldrarna. Var tredje femtonåring har varit i en parrelation där de blivit utsatta för någon typ av våld. Flickor är mer utsatta. Ungdomarna vittnar om att vuxna inte tar dem på allvar, att ungas relationer anses kortvariga och inte så allvarliga. Men vem som helst som varit fjorton år och superduperkär vet väl att en ung relation är på blodigt allvar?

Det finns flera ingångar till ungdomar i Norrtälje kommun; vi har fältarna som gör ett fantastiskt arbete, likaså Ungdomsmottagningen och de flesta lärare, fritidsledare, idrottstränare m fl som träffar ungdomar regelbundet. Och budskapet till ungdomarna kan förmedlas; Du har rättigheter. Det här är rätt, det här är fel, vänd dig till en vuxen om någonting känns fel. Men till vem kan ungdomarna vända sig? Och vad händer om den vuxne inte lyssnar och tar dem på allvar?

Jag tror att det senare är något som många unga varit med om och därför undviker att berätta för vuxna. Sen finns givetvis den skuld och skam som drabbar alla som utsätts för våld, tron att det är man själv som gjort fel. Det är av yttersta vikt att strategen för våld i nära relationer omgående ersätts för att undvik glapp i det viktiga arbete som kräver både samordning och långsiktighet. Det behövs förstärkta samarbeten mellan skola, socialtjänst och ungdomsmottagningen, men även föreningslivet behöver kunskap och medvetenhet.

Våld i ungas relationer uppstår inte i ett vakuum. Det hänger samman med ett samhälle som inte är jämställt, likaså med destruktiva mansideal och föreställningar om kontroll, svartsjuka och makt. Därför måste arbetet börja långt innan någon blir utsatt. Och alla vuxna som möter barn och unga i vardagen måste våga vara förebilder, men också våga agera vid misstanke om oegentligheter. Det är bra att det finns många vuxna i de ungas liv, men kanske behövs också en tydlig mottagare av just den här typen av berättelser?

Vi säger ofta till unga att de måste våga berätta. Men vuxna måste också våga lyssna. Och agera. Det är vuxenvärldens ansvar. Kanske vågar fler lyssna om det fanns någonstans att hänvisa den unge vidare för stöd? Kommunen har ansvar att se till att det skyddsnätet finns.

För några veckor sedan kom hovrättsdomen i Think Pink-målet. Flera av de ansvariga dömdes fortfarande för grova miljöbrott, men några straff sänktes och två personer friades helt. Juridiskt är det en viktig dom. Moraliskt lämnar den en bitter eftersmak.

För ute i verkligheten, här i Roslagen, ligger avfallet kvar.

I Norrtälje kommun finns flera platser där Think Pinks massor dumpades. Kommunens egna undersökningar visar att föroreningar sprids via grundvatten och ytvatten. PFAS, metaller och andra miljögifter finns kvar i marken. Domstolarna har slagit fast att massorna ska bort på flera platser, men tidsfristerna har passerat utan att saneringen genomförts. Det drabbar inte bara oss människor utan allt levande i naturen.

I Sveriges Radio Konflikt diskuterades nyligen idén om naturens rättigheter. Tanken är enkel men omvälvande: naturen ska inte bara ses som egendom eller en resurs för människor att använda. Skogar, vattendrag och ekosystem har ett eget värde och bör kunna betraktas som rättighetsbärare.

För många låter det radikalt. Men Think Pink-skandalen visar varför tanken behövs.

I dagens system betraktas naturen främst som platsen där ett brott begås. När domen faller riktas fokus mot gärningsmännen och deras straff, samt hur människor runt omkring, t ex markägare drabbas. Men marken, vattnet och de ekosystem som skadats får ingen upprättelse. De giftiga massorna ligger kvar. Föroreningarna fortsätter att spridas. Naturen får bära konsekvenserna långt efter att rättsprocesserna avslutats.

Det är också ett klassproblem. Den som har gott om pengar kan flytta från en förorenad plats. Den som är beroende av sin fastighet, sitt dricksvatten eller sitt lokalsamhälle får leva med konsekvenserna. Samtidigt riskerar saneringskostnaderna i slutänden att hamna hos det offentliga – alltså hos oss alla. Diskussionen har förts om Norrtälje kommun ska gå in och sanera, trots att det egentligen är någon annans ansvar.

Socialismen har alltid handlat om att utmana synen på att allt kan reduceras till en vara. Det gäller inte bara människor och välfärd. Det gäller också naturen. När mark, vatten och skogar behandlas som kostnadsfria avstjälpningsplatser blir miljöbrott en lönsam affär och sanering ett problem för framtiden.

Think Pink borde därför få oss att ställa en större fråga än hur långa fängelsestraffen ska vara. Vem företräder naturens intressen när naturen skadas? Och vem garanterar att skadorna faktiskt repareras?

Om naturen hade rättigheter skulle det inte räcka att döma de skyldiga. Då skulle naturen ses som brottsoffer och samhällets uppgift måste vara att gottgöra brottsoffret genom att återställa det som förstörts.

I Norrtälje kommun väntar marken fortfarande på den upprättelsen. Hur länge?

Igår flyttade ett av mina barn till sin första hyreslägenhet. En helt ny byggnad på fyra våningar, uppförd i ett etablerat villaområde.

Ånej, tänker ni, "tvångsblandning", nu har någon stackars villaägare blivit av med ett äppelträd till förmån för en hyreskasern.

Min tjugoåring bor nu ca 600 meter från sitt föräldrahem, 500 meter från sin låg- och mellanstadieskola. Många av hennes klasskompisar har vuxit upp i de här kvarteren och hon känner sig hemma. Huskroppen smälter väl in mot höjden bakom och ser inte alls onaturligt hög ut.

Huset har inte ersatt ett äppelträd. Det är uppfört där det tidigare funnits en butik som blev en pizzeria som blev tomma lokaler i många år innan de revs och gav plats för nytt liv. Begreppet ”tvångsblandning” framställer detta som ett övergrepp; att människor med olika inkomster och livsvillkor kan bo i samma stadsdel. Att du kan bo kvar i ett kvarter där du trivs även när du flyttar hemifrån för första gången eller när du blir äldre och inte orkar sköta villan längre. Eller du helt enkelt gillar lugnet, men inte vill ta hand om en trädgård.

Segregation är inte ett resultat av människors fria val. Den är i stor utsträckning en konsekvens av politiska beslut, marknadens logik och en bostadsmarknad där den som har mest pengar också får störst valfrihet. När hela områden byggs med en enda upplåtelseform skapas bostadsområden där människor med liknande ekonomiska förutsättningar koncentreras till samma plats. Det är inte frihet – det är sortering.

Blandad bebyggelse handlar om att skapa möjligheter. När hyresrätter, bostadsrätter och småhus finns i samma område kan fler människor hitta en bostad som passar deras ekonomi och livssituation. Det är också en demokratifråga. Samhället blir starkare när människor med olika erfarenheter möts i vardagen. Gemensamma skolor, föreningsliv och offentliga miljöer skapar förståelse och sammanhållning. Här i området såg jag att det annonserades om promenadloppis i helgen.

Ett villaområde innehåller sällan bara villor. Här finns förskola, äldreboende och LSS-boenden, viktiga arbetsplatser. Precis utanför huset finns en busshållplats.

Här växer staden och ger utrymme för människor att växa och trivas. Vill vi på allvar motverka segregation och parallellsamhällen måste vi också ge människor möjligheter att mötas. Så bygger vi ett jämlikt samhälle. Utan att ett enda äppelträd i trädgården behöver tvingas undan.

Många snabba steg tas nu för att göra skillnad på Vi och Dom och ge människor olika värde beroende på vilket ursprung de har. Tisdagen den 19 maj bjöd Kommunal och Vårdförbundet in de politiska partierna till en utfrågning/panelsamtal om äldreomsorgen, förskolan och skolan. Frågor som låg på bordet var bl a bemanning och arbetsvillkor. Alla partier sade sig vilja satsa på både äldreomsorgen och förskola/skola. Högerpartierna lovade utöver dessa satsningar att också sänka skatten. Satsningarna på äldreomsorgen skulle dock inte innehålla någon avskaffad karensdag eller arbetstidsförkortning. Förbud mot vinster i välfärden och statliga regleringar av bemanning eller barngruppsstorlekar var inte heller intressant, så frågan är vilka satsningar Tidöpartierna har tänkt sig.

Tidöpartierna ställdes också mot väggen kring kravet på en lägsta inkomst på 33 390 kronor för att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket gör att många vård- och omsorgsarbetare hotas av utvisning. Detta samtidigt som vi har problem att rekrytera tillräckligt med personal. I stället för att ta ställning för att lönerna inom kvinnodominerade yrken ligger på tok för lågt, argumenterade Sverigedemokraterna att ett land som inte kan bemanna äldreomsorgen med svenskfödd personal har misslyckats. Frågan framhölls också som en typ av kolonialism där det rika Sverige sågs som ett land som importerade billig arbetskraft från fattigare länder.

Sverige är ett rikt land, tillräckligt rikt för att omfatta en mångfald av människor. Tillräckligt rikt för att tillåta att människor som kommit hit och vill arbeta i branscher som skriker efter personal, får stanna? Tvärtom har, under Tidöregeringens skärpta försörjningskrav, människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv här fått utvisningsbeslut därför att inkomsten inte ansetts tillräckligt hög. Det är ett hot mot välfärden. Inte för att Sverige måste importera arbetskraft utan för att vi gör oss av med arbetskraft som har valt att arbeta i bristyrken. Det är ett hot mot tryggheten, för att det inte räcker att göra rätt; har du fel ursprung drabbas du ändå.

KD har så länge jag kan minnas hyllat familjen som den viktigaste enheten i samhället, men när det gäller personer som har ett ursprung utanför Sverige har den principen ingen betydelse. KD har inga problem att ställa sig bakom en politik som utvisar unga vuxna ensamma utan sin familj till länder i krig eller där de riskerar att bli förföljda. KD har inga problem att utvisa någon annans döende farmor ensam till ett land långt bort från familjen. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är inte bibelord som KD hedrar speciellt väl.

I dag tog regeringen beslut att människor som är födda utanför Europa måste göra sig förtjänta av välfärden. Beslutet innebär att nyanlända med en inkomst under 29 190 kr i månaden under 12 månader av en 24 månaders period, inte kommer att kunna erhålla barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning eller assistansersättning under sina första fem år i Sverige. Enligt regeringens egen utredning kan det handla om ca 50 000 barn i Sverige som med detta beslut kommer att nekas barnbidrag.

Välfärd och trygghet måste omfatta alla invånare. Att säga sig vilja satsa på välfärdens kärna, som högern uttrycker det, verkar innefatta en vit, svenskättad definition av kärna och göra skillnad på människor utifrån ursprung. Det är inte välfärd – det är definitionen av ett ojämlikhetssamhälle.

Det kan låta konstigt. Det pratas mycket om uteblivna satsningar på barn i Norrtälje kommun, men färska siffror visar annat. När UNICEF Sverige presenterar sin kommunrapport om ekonomiska investeringar i barn blir en sak tydlig: barns livsvillkor formas av politiska beslut. Det handlar inte bara om nationell politik eller stora samhällsfrågor. Det handlar också om kommunbudgetar, prioriteringar och synen på välfärd. Dina kommunala politiker kan alltså göra skillnad för barnen.

Och det gör de. I jämförelse med våra grannkommuner står sig Norrtälje bra. Ja, även om Norrtälje hamnar på plats 215 av 285, så är vi i Stockholms län en väldigt bra kommun att vara barn i.

Kommuner som Österåker, Täby, Vallentuna och Upplands Väsby har under lång tid profilerat sig med låga skatter och marknadsanpassade lösningar. Men UNICEF:s rapport visar tydligt att detta påverkar investeringarna i barn och ungas livsvillkor. Det får konsekvenser. För barns trygghet. För jämlikheten. Och för möjligheten att delta i samhället oavsett föräldrarnas ekonomi.

Norrtälje är långt ifrån perfekt. Effekterna av ökade levnadskostnader, växande klyftor och barnfattigdom är påtagliga. Men kommunen har samtidigt valt att investera i sådant som gör konkret skillnad i barns vardag.

Norrtälje kommun har än så länge en högre lärartäthet och mindre barngrupper i förskolan än grannkommunerna, det bidrar till en högre placering. Det är viktigt att man nu, trots minskade barnkullar, orkar hålla i detta och inte låta barnen betala för tidigare dåliga beslut. Socialtjänsten får också bra betyg i rapporten och där handlar det bland annat om utbildning och erfarenhet hos socialsekreterarna.

Andra insatser som gör livsvillkoren bättre för barn och unga är t ex avgiftsfri kulturskola och Aktivitetsbanken, där barn och unga kan låna sport- och fritidsutrustning gratis. Tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle skapas möjligheter för fler barn att delta i kultur och fritidsaktiviteter – oavsett om familjen har råd att köpa nya skridskor, ett instrument eller dyr utrustning.

Det är lätt att avfärda sådana satsningar som små i det stora hela. Men för det barn som annars hade blivit sittande hemma spelar de stor roll. Förälderns ekonomi ska inte avgöra om ett barn får spela fotboll, gå på teater eller delta i kulturskolan.

I en tid där barnfattigdomen ökar, bara i Norrtälje kommun finns nästan 1500 barn som definieras som fattiga, blir den typen av investeringar ännu viktigare. Det handlar inte bara om pengar, utan om tillhörighet och framtidstro. Om att känna sig inkluderad i samhället i stället för att växa upp vid sidan av det.

UNICEF:s rapport borde därför inte bara läsas som statistik. Den borde läsas som en uppmaning till varje invånare att fråga sin kommunpolitiker: vilken kommun vill du att Norrtälje kommun ska vara för barn som växer upp här? Vilka politiker vill styra en kommun som främst konkurrerar med låga kostnader och nedskärningar? Och vilka vill skapa en kommun som investerar i barns trygghet, hälsa och möjligheter?

Norrtälje visar att man är inne på rätt väg. Politiska prioriteringar kan användas för att minska klyftor istället för att förstärka dem. Nästa vecka öppnas en familjecentral i Hallstavik där förskollärare, barnmorskor barnsjuksköterskor och socionomer kommer att möta och stödja familjer med små barn. Alla ska känna trygghet att få stöd i föräldrarollen och att barnen ska kunna få en trygg uppväxt. Att kommunen väljer att satsa på barnen. Detta är särskilt viktigt i en tid där många barn känner av både ekonomisk oro och social otrygghet. Ställ krav på din politiker att finnas där för barnen.