Äntligen är minutstyrningen i hemtjänsten borta i Norrtälje. Behoven ska styra insatserna och inte klockan. De som jobbar i hemtjänsten ska själva få avgöra insatserna - inte ett stenhårt minutschema i en dator.

Minutschemat var en följd av införandet av NPM-systemet, New Public Management. Det var ett försök att tillämpa näringslivets metoder i vården, och i offentlig sektor överhuvudtaget, en hjärtesak för den nyliberalistiskt anstrukna borgerligheten. Det fanns säkert behov av effektiviseringar, men det fanns också ett stort krux. Det var inte maskiner eller datorer det handlade om utan människor. Människor har olika behov, olika villkor, olika problem som inte kan lösas i ett excelark.

Systemet fungerade som ett omyndigförklarande av dem som arbetar i hemtjänsten. Klockan var viktigare än yrkeskunskapen. Det ledde till stress, en frustrerande känsla av att inte räcka till och till sämre vård.

Moderaterna i KSON  har hakat upp sig på att det fler personer har behov av äldreboende, särskilt boende, i vår kommun  än i andra motsvarande kommuner och menar att här finns en besparingsmöjlighet på 20 miljoner kronor.

Norrtälje har fler 80-åringar, 90-åringar och 100-åringar än många andra kommuner. Det betyder att behoven är annorlunda och kan verka kostnadsdrivande. Men så är det inte. Norrtälje har enligt en grundlig utredning klarat åldersexplosionen bättre än de flesta andra kommuner. Det som kan se ut som en besparingsmöjlighet på ett excelark blir något helt annat i möte med verkligheten. Och det är verkligheten som ska styra. Äldreomsorg och LSS kostar, men det är en fråga om medmänsklighet och rättighet som måste få kosta.

Det är människornas verkliga behov som ska mötas. När Moderaterna kräver besparingar ser de bara excelarken. Vi Socialdemokrater sätter människorna i första rummet.

Såklart går det att göra verksamheten bättre, ekonomiskt och framförallt kvalitativt. Ett exempel är att placera biståndshandläggare på vårdcentralerna, insatser utan biståndsbedömning och med  kostnadsfria trygghetslarm. Det snabbar upp processerna och underlättar för förebyggande åtgärder. Med lämpliga insatser kanske särskilt boende inte behövs eller kan skjutas fram i tiden   Det är en reform som redan pågår och som har stora möjligheter att ge resultat både i form av bättre livskvalitet och lägre kostnader.

När Socialdemokraterna styr är det individens behov som kommer i första rummet. Inte siffrorna på ett excelark. Vi kommer att fortsätta arbeta för en behovsstyrd vård på alla nivåer och vi kommer att fortsätta anställa fler, för att möta verkligheten och höja kvaliteten. Under mandatperioden har Regionen fått 2 500 nya medarbetare i vården. Fler kommer.

P.S. Glöm inte att kryssa Johannes Salo, nr 36 på Socialdemokraternas valsedel för Riksdagen.

På lördag fylls Norrtälje av regnbågsflaggor när Roslagen Pride går av stapeln. Det är lätt att tänka på pride som en manifestation för unga människor; det är fest, det är party, det handlar om framtiden. Men pride handlar om något mycket större: rätten att leva sitt liv öppet, oavsett var i landet man bor eller hur gammal man är.

Roslagen Pride har firats sedan 2012. Det är värt att stanna upp vid vad det betyder. För bara några decennier sedan var det svårare att leva öppet som homosexuell, bisexuell eller transperson på en mindre ort som Norrtälje. Många flyttade från sin hembygd för att kunna leva som den de var. Inte sällan innebar det också att man lämnade föräldrar, syskon och vänner.

Detta sker fortfarande, men att pride har spridit sig till mindre orter runt om i landet förändrar något viktigt. Det säger att hbtqi-personer hör hemma överallt. Att man ska kunna bli kvar i sin hembygd, nära sina vänner och sin familj, och ändå kunna leva öppet. Pride sprider information om detta och det är frihet på riktigt.

Under flera år har jag sett äldre människor sitta längs paradvägen med sina rullatorer och vifta med regnbågsflaggor när pride tågar genom Norrtälje. Det är en av de starkaste och finaste bilderna från pride. I Norrtälje kommun är nästan hälften av invånarna över 65 år. Pride handlar alltså inte bara om de unga som syns och hörs mest i paraden. Det handlar också om de äldre som har levt sina liv under andra villkor – och om rätten att få fortsätta leva öppet och tryggt hela livet.

Därför är debatten om hbtqi-certifiering av äldreomsorgen, som Lisbeth Krogh lyfte på Norrtelje tidnings debattsida i veckan, högst relevant i Norrtälje. För om vi menar allvar med att alla ska kunna leva öppet måste det också gälla den dag man behöver hemtjänst eller flyttar till ett äldreboende. Ingen ska behöva gå tillbaka in i garderoben när man blir gammal och beroende av samhällets omsorg.

Pride är mer än en parad. Det är folkbildning. Det synliggör liv som länge osynliggjorts och skapar kunskap hos människor som annars kanske aldrig hade mött frågorna. När pride flyttar ut från storstäderna och in på våra torg och gator förändras också bilden av vilka som hör hemma här.

Frihet är inte bara rätten att vara den man är. Frihet kräver också ett samhälle där man har möjlighet att leva som man är. Oavsett ålder, bostadsort eller ekonomiska förutsättningar.

På lördag vajar regnbågsflaggorna i Norrtälje igen. Låt oss vara stolta över det. Och låt oss se till att friheten de symboliserar finns kvar hela livet.

Tusentals äldre drabbas årligen av bältros. Folkhälsomyndigheten rekommenderar att alla äldre vaccinerar sig, men många med låga pensioner har inte råd. Samtidigt anser FHM inte att staten bör subventionera bältrosvaccin eftersom sjukdomen inte uppfyller myndighetens kriterium om smittsamhet.

Det nya bältrosvaccinet ger ett effektivt skydd på över 90 procent och rekommenderas till personer över 50 år samt till vuxna med nedsatt immunförsvar. Regionerna gick därför samman för att förhandla fram ett bättre pris för att kunna erbjuda personer med nedsatt immunförsvar gratis vaccin. De lyckades dock inte få ner priset och därav avråder regionernas expertråd, NT-rådet, från att införa subventioner (Nej till subvention av effektivt bältrosvaccin - LäkemedelsVärlden). Det är beklagligt att läkemedelsföretaget inte kunnat sänka priset då vaccinet minskar risken för både sjukdomen och den långvariga, svåra nervsmärta som bältros kan orsaka.

Att vaccinet inte är subventionerat av staten gör att den enskilde idag får betala cirka 5 000 kr för de två doser som behövs. Det är dyrt och gör att många med låga pensioner avstår från att vaccinera sig. Bältros är därmed, som så många andra hälsotillstånd, en klassfråga.

Pensionärsorganisationerna PRO och SPF har drivit en kampanj för att bältrosvaccin ska ingå i det kostnadsfria nationella vaccinationsprogrammet för äldre. Det är nödvändigt och bra att de gör det. Vänsterpartiet vill, som pensionärsorganisationerna, att bältrosvaccin ska ingå i det nationella vaccinationsprogrammet för äldre.

Bältros visar sig genom vätskefyllda blåsor på bålen, men kan också finnas på andra ställen på kroppen. Många som får bältros drabbas av långdragen nervsmärta. Andra generationens förstärkta bältrosvaccin erbjuder ett långsiktigt skydd mot bältros hos äldre. Nyare studier visar att vaccinet även tycks ge ett visst skydd mot att utveckla demens.

Av den anledningen har Österåkers kommun fattat ett beslut om att erbjuda alla 69+ invånare gratis vaccin mot bältros och nu pekar många på Österåker som en föregångskommun som andra kommuner borde ta efter. Det är dock inte så enkelt. Beslutet är överklagat med hänvisning till att detta är ett ansvar för regionerna, som ansvarar för hälso- och sjukvård. Det vi nu kan göra är att avvakta och se vad överklagan leder till.

I Österåkers kommun är kostnaden för gratis bältrosvaccin beräknad till 30 miljoner kronor första året. En snabbkalkylering ger att det i Norrtälje kommun skulle handla om ca 90 miljoner kronor. Detta måste sättas i proportion till andra kostnader hos Kommunalförbundet för sjukvård och omsorg i Norrtälje. Utan rejäla tillskott från de båda medlemmarna blir detta en övermäktig kostnad. Till exempel skulle en satsning på heltid som norm inom äldreomsorgen, något som facken och de anställda länge kämpat för, gå att genomföra för 70 miljoner kronor.

Frågan om subventionerat bältrosvaccin är en viktig folkhälsofråga. Här behöver staten ta ett ansvar för att förhindra svår och långvarig sjukdom, värk och sjukhusvård. Det är också en viktig klassfråga, där den med knapp ekonomi idag drabbas värre än den med tjockare plånbok.

Efter min ledartext den 16 juli som handlade om unga som utsätts för våld i nära relation, unga som misstänker att en kompis blir kontrollerad av en partner, men också unga som utsätts för kommentarer och tafsande, och vem som lyssnar och tar deras berättelser på allvar, har jag blivit kontaktad och informerats om socialförvaltningens enhet för Våld i nära relationer. Det är en enhet där man dagligen arbetar med att ta emot och följa upp utsattas berättelser om våld. Våld i nära relation - Stöd, vård & omsorg | Norrtälje kommun . Enheten nås på telefon kontorstid eller via socialtjänsten jourtelefon andra tider. På Norrtälje kommuns hemsida tipsar man också om andra organisationer som kan vara till stöd, bl a denna: Hem · Ungarelationer.se, som direkt vänder sig till just unga och även har en chatfunktion, vilket ofta fungerar bättre för unga än att ringa. Både socialförvaltningen och ungarelationer erbjuder även ingångar för den som oroar sig för någon närstående.

Att jag, som samhällsengagerad medborgare med tre barn i relevant ålder, inte uppfattar att detta är en verksamhet som direkt arbetar med dessa frågor och finns där för att lyssna till ungas berättelser, säger en del om hur väl kommunen lyckats med att etablera och marknadsföra verksamheten. Jag visste att det fanns en enhet för våld i nära relationer, jag har besökt dem, men jag har dålig koll på hur de arbetar och när frågor som berör det här ämnet har dykt upp i mina barns umgängen har den här verksamheten aldrig kommit upp. Det jag vill lyfta är att det borde vara självklart att den kommer upp. Så fort någon misstänker att en kompis utsätts, så fort en ung människa själv funderar över om saker och ting går rätt till i deras egna relationer, så fort jag får höra om misstankar om kontrollerande och hot i relationer; då ska enheten för Våld i nära relationer komma upp i diskussionen; då ska någon tänka tanken att det går att vända sig dit för stöd och hjälp. Det ska komma upp i diskussionen även om det bara är ungdomar som pratar med varandra, eller om det är personer som inte alls är så insatta i vilken typ av stöd man borde kunna efterfråga hos kommunen.

Ansvaret att kunskaper om var jag kan vända mig finns hos gemene man och kvinna ligger på kommunens högsta ledning. Det fanns, som jag skrev i tidigare ledare, en strateg som arbetade med just de här frågorna som avslutade sin tjänst i maj och den är inte återinsatt än. Det är av  yttersta vikt att den omgående återsätts och att arbetet med att tydliggöra vilket stöd som finns att tillgå tar fart. Kunskapen om detta måste finnas hos alla invånare.

Jag vill gärna lyfta våld i nära relationer som nära knutet till bristande jämställdhet och andra problem som hänger samman med detta, t ex sexuella trakasserier i form av tafsande och kommentarer. Av den anledningen är det viktigt att alla vuxna som kommer i kontakt med barn, ungdomar och unga vuxna regelbundet har kunskaper och kan ta emot och hantera de berättelser och de händelser de stöter på. Ungdomar behöver känna att vuxna går att lita på och att tal om jämställdhet inte bara är tomma ord.

"Prata med en vuxen om något känns fel."

Det är ett råd de flesta ungdomar har hört ända sedan småbarnsåren. Men vilken vuxen menar vi egentligen?

När en lärare eller fotbollstränare lägger handen på ställen som inte känns rätt, när du känner dig tvungen att delta i ”lekar” som du tycker är obehagliga. När du skickar en bild och sedan ångrar dig. När nakenbilder sprids. När du får dickpics skickade. Eller om det handlar om din bästa vän? En 15-årig tjej som börjar isoleras av sin pojkvän. När kontroll, svartsjuka och hot blir vardag. När du anar att något inte står rätt till.

Vem ska du då vända dig till? Vilken vuxen kommer att ta dig på allvar?

Något som jag slogs starkt av när jag skaffade Tiktok var de otaliga berättelser från unga; om övergrepp, sexuella trakasserier och destruktiva relationer. Där möts de ofta av tusentals kommentarer från andra unga, ibland stödjande, ibland fördömande. De lyssnar på varandra. Men var finns de vuxna? Vem tar emot berättelserna förutom att de blir inlägg på sociala medier?

I Norrtälje kommun har det konstaterats att ”att vara flicka” är en faktor som ökar risken för psykisk ohälsa. Det är ett jämställdhetsproblem. Men i Norrtälje finns också en prisad handlingsplan för psykisk hälsa och i den talar man om vikten av fysiska mötesplatser för unga som mår psykiskt dåligt. Norrtälje kommun hade också, till alldeles nyligen, en strateg för våld i nära relationer som nyligen startat ett nätverk just för våld i ungas relationer.

Forskning visar att våld i ungas relationer ökar, och det kryper ner i åldrarna. Var tredje femtonåring har varit i en parrelation där de blivit utsatta för någon typ av våld. Flickor är mer utsatta. Ungdomarna vittnar om att vuxna inte tar dem på allvar, att ungas relationer anses kortvariga och inte så allvarliga. Men vem som helst som varit fjorton år och superduperkär vet väl att en ung relation är på blodigt allvar?

Det finns flera ingångar till ungdomar i Norrtälje kommun; vi har fältarna som gör ett fantastiskt arbete, likaså Ungdomsmottagningen och de flesta lärare, fritidsledare, idrottstränare m fl som träffar ungdomar regelbundet. Och budskapet till ungdomarna kan förmedlas; Du har rättigheter. Det här är rätt, det här är fel, vänd dig till en vuxen om någonting känns fel. Men till vem kan ungdomarna vända sig? Och vad händer om den vuxne inte lyssnar och tar dem på allvar?

Jag tror att det senare är något som många unga varit med om och därför undviker att berätta för vuxna. Sen finns givetvis den skuld och skam som drabbar alla som utsätts för våld, tron att det är man själv som gjort fel. Det är av yttersta vikt att strategen för våld i nära relationer omgående ersätts för att undvik glapp i det viktiga arbete som kräver både samordning och långsiktighet. Det behövs förstärkta samarbeten mellan skola, socialtjänst och ungdomsmottagningen, men även föreningslivet behöver kunskap och medvetenhet.

Våld i ungas relationer uppstår inte i ett vakuum. Det hänger samman med ett samhälle som inte är jämställt, likaså med destruktiva mansideal och föreställningar om kontroll, svartsjuka och makt. Därför måste arbetet börja långt innan någon blir utsatt. Och alla vuxna som möter barn och unga i vardagen måste våga vara förebilder, men också våga agera vid misstanke om oegentligheter. Det är bra att det finns många vuxna i de ungas liv, men kanske behövs också en tydlig mottagare av just den här typen av berättelser?

Vi säger ofta till unga att de måste våga berätta. Men vuxna måste också våga lyssna. Och agera. Det är vuxenvärldens ansvar. Kanske vågar fler lyssna om det fanns någonstans att hänvisa den unge vidare för stöd? Kommunen har ansvar att se till att det skyddsnätet finns.

Många snabba steg tas nu för att göra skillnad på Vi och Dom och ge människor olika värde beroende på vilket ursprung de har. Tisdagen den 19 maj bjöd Kommunal och Vårdförbundet in de politiska partierna till en utfrågning/panelsamtal om äldreomsorgen, förskolan och skolan. Frågor som låg på bordet var bl a bemanning och arbetsvillkor. Alla partier sade sig vilja satsa på både äldreomsorgen och förskola/skola. Högerpartierna lovade utöver dessa satsningar att också sänka skatten. Satsningarna på äldreomsorgen skulle dock inte innehålla någon avskaffad karensdag eller arbetstidsförkortning. Förbud mot vinster i välfärden och statliga regleringar av bemanning eller barngruppsstorlekar var inte heller intressant, så frågan är vilka satsningar Tidöpartierna har tänkt sig.

Tidöpartierna ställdes också mot väggen kring kravet på en lägsta inkomst på 33 390 kronor för att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket gör att många vård- och omsorgsarbetare hotas av utvisning. Detta samtidigt som vi har problem att rekrytera tillräckligt med personal. I stället för att ta ställning för att lönerna inom kvinnodominerade yrken ligger på tok för lågt, argumenterade Sverigedemokraterna att ett land som inte kan bemanna äldreomsorgen med svenskfödd personal har misslyckats. Frågan framhölls också som en typ av kolonialism där det rika Sverige sågs som ett land som importerade billig arbetskraft från fattigare länder.

Sverige är ett rikt land, tillräckligt rikt för att omfatta en mångfald av människor. Tillräckligt rikt för att tillåta att människor som kommit hit och vill arbeta i branscher som skriker efter personal, får stanna? Tvärtom har, under Tidöregeringens skärpta försörjningskrav, människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv här fått utvisningsbeslut därför att inkomsten inte ansetts tillräckligt hög. Det är ett hot mot välfärden. Inte för att Sverige måste importera arbetskraft utan för att vi gör oss av med arbetskraft som har valt att arbeta i bristyrken. Det är ett hot mot tryggheten, för att det inte räcker att göra rätt; har du fel ursprung drabbas du ändå.

KD har så länge jag kan minnas hyllat familjen som den viktigaste enheten i samhället, men när det gäller personer som har ett ursprung utanför Sverige har den principen ingen betydelse. KD har inga problem att ställa sig bakom en politik som utvisar unga vuxna ensamma utan sin familj till länder i krig eller där de riskerar att bli förföljda. KD har inga problem att utvisa någon annans döende farmor ensam till ett land långt bort från familjen. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är inte bibelord som KD hedrar speciellt väl.

I dag tog regeringen beslut att människor som är födda utanför Europa måste göra sig förtjänta av välfärden. Beslutet innebär att nyanlända med en inkomst under 29 190 kr i månaden under 12 månader av en 24 månaders period, inte kommer att kunna erhålla barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning eller assistansersättning under sina första fem år i Sverige. Enligt regeringens egen utredning kan det handla om ca 50 000 barn i Sverige som med detta beslut kommer att nekas barnbidrag.

Välfärd och trygghet måste omfatta alla invånare. Att säga sig vilja satsa på välfärdens kärna, som högern uttrycker det, verkar innefatta en vit, svenskättad definition av kärna och göra skillnad på människor utifrån ursprung. Det är inte välfärd – det är definitionen av ett ojämlikhetssamhälle.

Sverige måste snarast byta regering om man ska lita på Naturskyddsföreningens rapport Bakslag i miljöpolitiken som nyligen släpptes. Rapporten visar att det finns två partier i det miljöpolitiska toppskiktet; Vänsterpartiet och Miljöpartiet, sen finns det två partier som är medelmåttor; Socialdemokraterna och Centerpartiet. I botten hamnar regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har under mandatperioden lagt en högre budget för miljöpolitiken än regeringspartierna samt att man bl a drivit på för mer miljöhänsyn i skogsbruket, stått upp för artskyddet och agerat för en bättre reglering av skadliga bekämpningsmedel i EU.

Regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna har i stället fattat en rad beslut som försvagar miljöpolitiken, bl a på områden som transport och energi. För inte länge sedan kunde vi läsa i Norrtelje tidning om Moderaternas motstånd mot havsbaserade vindkraft. Sanningen är att Moderaterna har sagt nej till all etablering av ny vindkraft i Sverige. Regeringens ensidiga satsning på kärnkraft gör att Sveriges invånare kommer att få vänta länge på en stabil energiförsörjning.

I Norrtälje kommun finns en klimathandlingsplan. Den behöver få större utrymme i de kommunala verksamheterna. En kommun kan på många sätt bidra till att minska miljöpåverkan och klimatavtryck. Det kan göras genom högre krav vid upphandlingar, genom att utveckla lokal energi- och matproduktion (vilket det finns goda förutsättningar för i Norrtälje kommun), genom att rusta och ta hand om befintliga byggnadsbestånd i stället för att riva och bygga nytt samt genom att planera för hur kommunens skogar ska skötas för att gynna biologisk mångfald, klimatnytta och rekreationsvärden. För att lyckas med detta behöver kommunen skydda stränder och jordbruksmark från bebyggelse samt ge tydliga direktiv till de kommunala bolagen Norrtälje energi, Norrtälje Vatten och Avfall samt Roslagsbostäder.

Det är lätt att säga att en liten kommun inte kan göra så mycket för att minska klimatavtrycken, samtidigt vill högerpolitiker lägga på enskilda människor att ta huvuddelen av ansvaret. Kanske är det för "svårt" att fatta beslut som innebär att människor här och nu måste ändra sina levnadsvanor för att det ska bli bättre för människor på andra platser eller i framtiden? För enskilda människor kan det vara ännu svårare att, utan samhällets stöd, välja varor och göra val som ger små klimatavtryck. Av den anledningen är det samhället; kommunen, regionen och staten som måste axla ledarrollen i klimatarbetet. Och då gäller det att det blir rätt partier som styr.

Sverige står inför en demografisk förändring där allt fler lever längre. Det är i grunden något positivt, men det ställer också krav på en sjukvård och äldreomsorg som klarar av att möta behoven hos en växande grupp äldre. I dag ser vi tyvärr fortfarande ett system som många gånger lutar sig mot marknadslogik i stället för medicinska behov.

Mer resurser måste fördelas till vårdcentralerna, men när vårdcentraler styrs av ekonomiska incitament riskerar resurser att fördelas fel. Det är mer lönsamt att ta emot många patienter med enklare besvär än att ge sammanhållen vård till multisjuka äldre. Resultatet blir en fragmenterad vård där de som behöver mest stöd ofta får minst kontinuitet.

De flesta nyttjar ungefär hälften av all vård de nyttjar under hela sitt liv under sina sista år. Nästan var fjärde invånare i Norrtälje kommun är över 65 år. Den åldersgrupp som ökar mest är 90+.

För att vända utvecklingen krävs en tydlig omställning mot en mer sammanhållen och behovsstyrd vård. Vårdcentralerna måste stärkas, med färre patienter per läkare och ett tydligt områdesansvar. En handlingsplan för att nå 1100 listade patienter per läkare till 2035 har antagits av Region Stockholm och det kommer att förbättra vården, framför allt för de med störst behov. När vårdpersonal lär känna sina patienter ökar både tryggheten och kvaliteten. Det är särskilt viktigt för äldre med komplexa sjukdomsbild­er, där kontinuitet kan vara avgörande.

Samtidigt krävs ett integrerat samarbete mellan region och kommun för sömlösa övergångar mellan sjukvård och äldreomsorg. I Norrtälje har vi Norrtäljemodellen. Det har funnits, och finns fortfarande, problem med finansiering och styrning, men för verksamheterna har Norrtäljemodellen betytt mycket. Färre aktörer kring den äldre och bättre samordning ökar patientsäkerheten och nöjdheten. Varje multisjuk äldre person bör ha en ansvarig läkare som håller ihop vården.

Andra konkreta förbättringar som gör stor skillnad i vardagen är t ex den mobila röntgen som nu införs och kan minska onödiga och påfrestande resor till akuten. Vidare byggs geriatriken ut och fler vårdplatser gör att äldre slipper vänta i timmar på akutmottagningar. På Norrtälje sjukhus har vi sedan länge den s k Silverstigen, som gör att äldre patienter kan få en smidigare väg in till vård på akutmottagningen. Inom Norrtäljemodellen uppstår innovationer som möter den äldre befolkningens behov. Utöver detta finns mycket att vinna på att utveckla digitala lösningar, men med försiktighet. Det finns många som behöver en mänsklig kontakt eller helt står utanför det digitala samhället.

En äldreomsorg av hög kvalitet är beroende av personalens villkor. En bättre arbetsmiljö för de anställda inom äldreomsorgen, på boenden och i hemtjänsten, genom fler kollegor och rimliga löner, är inte bara en arbetsmarknadsfråga – det är en kvalitetsfråga. När personalen har tid och rätt kompetens förbättras omsorgen för de äldre. För att trygga hemtjänst/hemsjukvård i hela kommunen behöver man ta sig en funderare på om LOV och etableringsfrihet är det bästa sättet att tillgodose likvärdighet.

En trygg ålderdom handlar om helheten: tillgång till en bra bostad, social gemenskap och möjlighet till ett värdigt liv. Därför behöver äldrefrågorna ta en större plats i den regionala och kommunala planeringen. Trygghetsboenden är ett relativt nytt, icke biståndsbedömt, alternativ som har potential att erbjuda ett åldrande med hög livskvalitet.

Konkurrens måste ersättas med samarbete. Med rätt politiska prioriteringar går det att skapa ett äldrevänligt samhälle.

Svensk tandvård har länge varit ett undantag i välfärden. Trots att tänderna är en del av kroppen har vården av dem behandlats annorlunda, med högre kostnader och större ansvar på individen. Resultatet är välkänt. Människor avstår från tandvård av ekonomiska skäl och skillnader i tandhälsa följer tydligt klasslinjer.

Mot denna bakgrund framstår Sverigedemokraterna som ett parti som faktiskt försökt förändra något konkret. Den förstärkning av högkostnadsskyddet för äldre som nu införts innebär att staten tar en betydligt större del av kostnaderna. Det är inte en symbolisk reform utan ett tydligt steg mot att göra tandvården mer lik övrig sjukvård.

Det avgörande är dock vad partiet vill göra framöver. Sverigedemokraterna går till val på att utvidga högkostnadsskyddet till alla vuxna vilket innebär att tandvården integreras i den solidariska välfärdsmodellen. Principen är svår att invända mot. Det finns ingen rimlig grund för att just tandhälsa ska behandlas som ett privat problem när annan vård finansieras gemensamt.

Invändningen om kostnader återkommer ofta. Reformen beräknas bli dyr, men det är ett ensidigt perspektiv. Dålig tandhälsa leder redan till större samhällskostnader genom följdsjukdomar och minskad arbetsförmåga. Att sänka trösklarna till tandvård är därför inte bara socialt motiverat utan också ekonomiskt rationellt.

Det nuvarande systemet bygger på en ordning där den som har minst resurser också är den som oftast avstår från vård. Det är svårt att försvara. Att stegvis bygga ut skyddet visar en realistisk förståelse för hur reformer faktiskt kan genomföras utan att tappa riktning.

Socialdemokraterna slår sig ofta för bröstet i välfärdsfrågor. Man har prioriterat enorma summor på bistånd och invandring, men misslyckats med den grundläggande välfärden för oss som bor i Sverige. Socialdemokraternas prioriteringar borde diskvalificera den från att kalla sig för att välfärdsparti.

Sverigedemokraternas politik handlar om att göra tandvård till en självklar del av välfärden och inte en fråga om plånbok. I den riktningen har Sverigedemokraterna rätt.

I jämförelse med många andra länder kan Sverige beskrivas som ett land där välfärden är nästan gratis. Vård, skola och omsorg finansieras gemensamt via skatten, och ingen ska behöva avstå från läkare, utbildning eller stöd på grund av plånboken. Det är en modell som har byggt både trygghet och tillit och som länge varit en självklar del av den svenska samhällskontraktet.

För att invånarna fortsatt ska känna trygghet och tillit till skattesystemet krävs att samhällskontraktet hålls i alla led. Oseriösa aktörer som tar sig in på de kvasimarknader som skapats inom välfärdens olika områden, och utnyttjar systemen för egen vinning orsakar minskad tillit till systemet. Politiker som inte sätter ner foten gentemot dessa och skyddar t ex hälso- och sjukvårdslagens första paragraf att den med störst behov är den som ska får vård först, utan i stället tillåter försäkringslösningar åsidosätter lagen, är ytterligare en orsak till att systemet ifrågasätts.

Parallellt med de förändringar som beskrivits inom välfärden blir allt fler delar av vardagen dyrare. Hyror och elpriser stiger i en takt som många hushåll har svårt att hänga med i. Matpriserna har ökat kraftigt de senaste åren och pressar både barnfamiljer och pensionärer.

Högkostnadsskyddet för mediciner höjs, vilket innebär den sjuke får betala mer ur egen ficka innan skyddet träder in. Avgiftsfri tandvård för unga tas bort, vilket flyttar kostnader från det gemensamma till individen, ofta i en ålder då ekonomin redan är ansträngd.

Motståndet mot höjda skatter och minskade överskottsmål är starkt bland de politiska partierna, inte minst i Norrtälje kommun.  Även bland gemene hen kan det framstå som att höga skatter är det värsta som kan hända befolkningen. Alternativet är tyvärr att egenavgifterna kommer att behöva höjas inom förskola, fritids och äldreomsorg. Det må handla om olika enskilda reformer var för sig, men tillsammans pekar de i en tydlig riktning: fler kostnader läggs på den enskilde. Det slår hårt mot enskilda invånare i en låginkomst-kommun som Norrtälje som dessutom har en stor andel äldre.

Poängen med ett skattefinansierat system är att kostnader ska bäras gemensamt, för att skapa jämlikhet och förutsägbarhet. Skatteinstrumentet ska användas så det gynnar invånarnas bästa. Idag ges subventioner för den som  äger sitt boende genom ränteavdrag och ROT eller den som har råd att ta in städhjälp via RUT. Resurser läggs på den som har råd i stället för på den som har behov av städhjälp via hemtjänsten. När avgifter smyger sig in och höjs bit för bit riskerar principen om att behoven ska styra att urholkas.

Om välfärden ska fortsätta vara en bärande idé kan den inte samtidigt bli alltmer avgiftsbelagd i praktiken. ”Gratis (nästan)” eller att solidariskt dela på kostnader är inget politiskt prestigeprojekt. Det handlar om en vilja att skapa ett jämlikt samhälle.