Många snabba steg tas nu för att göra skillnad på Vi och Dom och ge människor olika värde beroende på vilket ursprung de har. Tisdagen den 19 maj bjöd Kommunal och Vårdförbundet in de politiska partierna till en utfrågning/panelsamtal om äldreomsorgen, förskolan och skolan. Frågor som låg på bordet var bl a bemanning och arbetsvillkor. Alla partier sade sig vilja satsa på både äldreomsorgen och förskola/skola. Högerpartierna lovade utöver dessa satsningar att också sänka skatten. Satsningarna på äldreomsorgen skulle dock inte innehålla någon avskaffad karensdag eller arbetstidsförkortning. Förbud mot vinster i välfärden och statliga regleringar av bemanning eller barngruppsstorlekar var inte heller intressant, så frågan är vilka satsningar Tidöpartierna har tänkt sig.

Tidöpartierna ställdes också mot väggen kring kravet på en lägsta inkomst på 33 390 kronor för att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket gör att många vård- och omsorgsarbetare hotas av utvisning. Detta samtidigt som vi har problem att rekrytera tillräckligt med personal. I stället för att ta ställning för att lönerna inom kvinnodominerade yrken ligger på tok för lågt, argumenterade Sverigedemokraterna att ett land som inte kan bemanna äldreomsorgen med svenskfödd personal har misslyckats. Frågan framhölls också som en typ av kolonialism där det rika Sverige sågs som ett land som importerade billig arbetskraft från fattigare länder.

Sverige är ett rikt land, tillräckligt rikt för att omfatta en mångfald av människor. Tillräckligt rikt för att tillåta att människor som kommit hit och vill arbeta i branscher som skriker efter personal, får stanna? Tvärtom har, under Tidöregeringens skärpta försörjningskrav, människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv här fått utvisningsbeslut därför att inkomsten inte ansetts tillräckligt hög. Det är ett hot mot välfärden. Inte för att Sverige måste importera arbetskraft utan för att vi gör oss av med arbetskraft som har valt att arbeta i bristyrken. Det är ett hot mot tryggheten, för att det inte räcker att göra rätt; har du fel ursprung drabbas du ändå.

KD har så länge jag kan minnas hyllat familjen som den viktigaste enheten i samhället, men när det gäller personer som har ett ursprung utanför Sverige har den principen ingen betydelse. KD har inga problem att ställa sig bakom en politik som utvisar unga vuxna ensamma utan sin familj till länder i krig eller där de riskerar att bli förföljda. KD har inga problem att utvisa någon annans döende farmor ensam till ett land långt bort från familjen. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är inte bibelord som KD hedrar speciellt väl.

I dag tog regeringen beslut att människor som är födda utanför Europa måste göra sig förtjänta av välfärden. Beslutet innebär att nyanlända med en inkomst under 29 190 kr i månaden under 12 månader av en 24 månaders period, inte kommer att kunna erhålla barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning eller assistansersättning under sina första fem år i Sverige. Enligt regeringens egen utredning kan det handla om ca 50 000 barn i Sverige som med detta beslut kommer att nekas barnbidrag.

Välfärd och trygghet måste omfatta alla invånare. Att säga sig vilja satsa på välfärdens kärna, som högern uttrycker det, verkar innefatta en vit, svenskättad definition av kärna och göra skillnad på människor utifrån ursprung. Det är inte välfärd – det är definitionen av ett ojämlikhetssamhälle.

Sverige måste snarast byta regering om man ska lita på Naturskyddsföreningens rapport Bakslag i miljöpolitiken som nyligen släpptes. Rapporten visar att det finns två partier i det miljöpolitiska toppskiktet; Vänsterpartiet och Miljöpartiet, sen finns det två partier som är medelmåttor; Socialdemokraterna och Centerpartiet. I botten hamnar regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har under mandatperioden lagt en högre budget för miljöpolitiken än regeringspartierna samt att man bl a drivit på för mer miljöhänsyn i skogsbruket, stått upp för artskyddet och agerat för en bättre reglering av skadliga bekämpningsmedel i EU.

Regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna har i stället fattat en rad beslut som försvagar miljöpolitiken, bl a på områden som transport och energi. För inte länge sedan kunde vi läsa i Norrtelje tidning om Moderaternas motstånd mot havsbaserade vindkraft. Sanningen är att Moderaterna har sagt nej till all etablering av ny vindkraft i Sverige. Regeringens ensidiga satsning på kärnkraft gör att Sveriges invånare kommer att få vänta länge på en stabil energiförsörjning.

I Norrtälje kommun finns en klimathandlingsplan. Den behöver få större utrymme i de kommunala verksamheterna. En kommun kan på många sätt bidra till att minska miljöpåverkan och klimatavtryck. Det kan göras genom högre krav vid upphandlingar, genom att utveckla lokal energi- och matproduktion (vilket det finns goda förutsättningar för i Norrtälje kommun), genom att rusta och ta hand om befintliga byggnadsbestånd i stället för att riva och bygga nytt samt genom att planera för hur kommunens skogar ska skötas för att gynna biologisk mångfald, klimatnytta och rekreationsvärden. För att lyckas med detta behöver kommunen skydda stränder och jordbruksmark från bebyggelse samt ge tydliga direktiv till de kommunala bolagen Norrtälje energi, Norrtälje Vatten och Avfall samt Roslagsbostäder.

Det är lätt att säga att en liten kommun inte kan göra så mycket för att minska klimatavtrycken, samtidigt vill högerpolitiker lägga på enskilda människor att ta huvuddelen av ansvaret. Kanske är det för "svårt" att fatta beslut som innebär att människor här och nu måste ändra sina levnadsvanor för att det ska bli bättre för människor på andra platser eller i framtiden? För enskilda människor kan det vara ännu svårare att, utan samhällets stöd, välja varor och göra val som ger små klimatavtryck. Av den anledningen är det samhället; kommunen, regionen och staten som måste axla ledarrollen i klimatarbetet. Och då gäller det att det blir rätt partier som styr.

Sverige står inför en demografisk förändring där allt fler lever längre. Det är i grunden något positivt, men det ställer också krav på en sjukvård och äldreomsorg som klarar av att möta behoven hos en växande grupp äldre. I dag ser vi tyvärr fortfarande ett system som många gånger lutar sig mot marknadslogik i stället för medicinska behov.

Mer resurser måste fördelas till vårdcentralerna, men när vårdcentraler styrs av ekonomiska incitament riskerar resurser att fördelas fel. Det är mer lönsamt att ta emot många patienter med enklare besvär än att ge sammanhållen vård till multisjuka äldre. Resultatet blir en fragmenterad vård där de som behöver mest stöd ofta får minst kontinuitet.

De flesta nyttjar ungefär hälften av all vård de nyttjar under hela sitt liv under sina sista år. Nästan var fjärde invånare i Norrtälje kommun är över 65 år. Den åldersgrupp som ökar mest är 90+.

För att vända utvecklingen krävs en tydlig omställning mot en mer sammanhållen och behovsstyrd vård. Vårdcentralerna måste stärkas, med färre patienter per läkare och ett tydligt områdesansvar. En handlingsplan för att nå 1100 listade patienter per läkare till 2035 har antagits av Region Stockholm och det kommer att förbättra vården, framför allt för de med störst behov. När vårdpersonal lär känna sina patienter ökar både tryggheten och kvaliteten. Det är särskilt viktigt för äldre med komplexa sjukdomsbild­er, där kontinuitet kan vara avgörande.

Samtidigt krävs ett integrerat samarbete mellan region och kommun för sömlösa övergångar mellan sjukvård och äldreomsorg. I Norrtälje har vi Norrtäljemodellen. Det har funnits, och finns fortfarande, problem med finansiering och styrning, men för verksamheterna har Norrtäljemodellen betytt mycket. Färre aktörer kring den äldre och bättre samordning ökar patientsäkerheten och nöjdheten. Varje multisjuk äldre person bör ha en ansvarig läkare som håller ihop vården.

Andra konkreta förbättringar som gör stor skillnad i vardagen är t ex den mobila röntgen som nu införs och kan minska onödiga och påfrestande resor till akuten. Vidare byggs geriatriken ut och fler vårdplatser gör att äldre slipper vänta i timmar på akutmottagningar. På Norrtälje sjukhus har vi sedan länge den s k Silverstigen, som gör att äldre patienter kan få en smidigare väg in till vård på akutmottagningen. Inom Norrtäljemodellen uppstår innovationer som möter den äldre befolkningens behov. Utöver detta finns mycket att vinna på att utveckla digitala lösningar, men med försiktighet. Det finns många som behöver en mänsklig kontakt eller helt står utanför det digitala samhället.

En äldreomsorg av hög kvalitet är beroende av personalens villkor. En bättre arbetsmiljö för de anställda inom äldreomsorgen, på boenden och i hemtjänsten, genom fler kollegor och rimliga löner, är inte bara en arbetsmarknadsfråga – det är en kvalitetsfråga. När personalen har tid och rätt kompetens förbättras omsorgen för de äldre. För att trygga hemtjänst/hemsjukvård i hela kommunen behöver man ta sig en funderare på om LOV och etableringsfrihet är det bästa sättet att tillgodose likvärdighet.

En trygg ålderdom handlar om helheten: tillgång till en bra bostad, social gemenskap och möjlighet till ett värdigt liv. Därför behöver äldrefrågorna ta en större plats i den regionala och kommunala planeringen. Trygghetsboenden är ett relativt nytt, icke biståndsbedömt, alternativ som har potential att erbjuda ett åldrande med hög livskvalitet.

Konkurrens måste ersättas med samarbete. Med rätt politiska prioriteringar går det att skapa ett äldrevänligt samhälle.

Svensk tandvård har länge varit ett undantag i välfärden. Trots att tänderna är en del av kroppen har vården av dem behandlats annorlunda, med högre kostnader och större ansvar på individen. Resultatet är välkänt. Människor avstår från tandvård av ekonomiska skäl och skillnader i tandhälsa följer tydligt klasslinjer.

Mot denna bakgrund framstår Sverigedemokraterna som ett parti som faktiskt försökt förändra något konkret. Den förstärkning av högkostnadsskyddet för äldre som nu införts innebär att staten tar en betydligt större del av kostnaderna. Det är inte en symbolisk reform utan ett tydligt steg mot att göra tandvården mer lik övrig sjukvård.

Det avgörande är dock vad partiet vill göra framöver. Sverigedemokraterna går till val på att utvidga högkostnadsskyddet till alla vuxna vilket innebär att tandvården integreras i den solidariska välfärdsmodellen. Principen är svår att invända mot. Det finns ingen rimlig grund för att just tandhälsa ska behandlas som ett privat problem när annan vård finansieras gemensamt.

Invändningen om kostnader återkommer ofta. Reformen beräknas bli dyr, men det är ett ensidigt perspektiv. Dålig tandhälsa leder redan till större samhällskostnader genom följdsjukdomar och minskad arbetsförmåga. Att sänka trösklarna till tandvård är därför inte bara socialt motiverat utan också ekonomiskt rationellt.

Det nuvarande systemet bygger på en ordning där den som har minst resurser också är den som oftast avstår från vård. Det är svårt att försvara. Att stegvis bygga ut skyddet visar en realistisk förståelse för hur reformer faktiskt kan genomföras utan att tappa riktning.

Socialdemokraterna slår sig ofta för bröstet i välfärdsfrågor. Man har prioriterat enorma summor på bistånd och invandring, men misslyckats med den grundläggande välfärden för oss som bor i Sverige. Socialdemokraternas prioriteringar borde diskvalificera den från att kalla sig för att välfärdsparti.

Sverigedemokraternas politik handlar om att göra tandvård till en självklar del av välfärden och inte en fråga om plånbok. I den riktningen har Sverigedemokraterna rätt.

I jämförelse med många andra länder kan Sverige beskrivas som ett land där välfärden är nästan gratis. Vård, skola och omsorg finansieras gemensamt via skatten, och ingen ska behöva avstå från läkare, utbildning eller stöd på grund av plånboken. Det är en modell som har byggt både trygghet och tillit och som länge varit en självklar del av den svenska samhällskontraktet.

För att invånarna fortsatt ska känna trygghet och tillit till skattesystemet krävs att samhällskontraktet hålls i alla led. Oseriösa aktörer som tar sig in på de kvasimarknader som skapats inom välfärdens olika områden, och utnyttjar systemen för egen vinning orsakar minskad tillit till systemet. Politiker som inte sätter ner foten gentemot dessa och skyddar t ex hälso- och sjukvårdslagens första paragraf att den med störst behov är den som ska får vård först, utan i stället tillåter försäkringslösningar åsidosätter lagen, är ytterligare en orsak till att systemet ifrågasätts.

Parallellt med de förändringar som beskrivits inom välfärden blir allt fler delar av vardagen dyrare. Hyror och elpriser stiger i en takt som många hushåll har svårt att hänga med i. Matpriserna har ökat kraftigt de senaste åren och pressar både barnfamiljer och pensionärer.

Högkostnadsskyddet för mediciner höjs, vilket innebär den sjuke får betala mer ur egen ficka innan skyddet träder in. Avgiftsfri tandvård för unga tas bort, vilket flyttar kostnader från det gemensamma till individen, ofta i en ålder då ekonomin redan är ansträngd.

Motståndet mot höjda skatter och minskade överskottsmål är starkt bland de politiska partierna, inte minst i Norrtälje kommun.  Även bland gemene hen kan det framstå som att höga skatter är det värsta som kan hända befolkningen. Alternativet är tyvärr att egenavgifterna kommer att behöva höjas inom förskola, fritids och äldreomsorg. Det må handla om olika enskilda reformer var för sig, men tillsammans pekar de i en tydlig riktning: fler kostnader läggs på den enskilde. Det slår hårt mot enskilda invånare i en låginkomst-kommun som Norrtälje som dessutom har en stor andel äldre.

Poängen med ett skattefinansierat system är att kostnader ska bäras gemensamt, för att skapa jämlikhet och förutsägbarhet. Skatteinstrumentet ska användas så det gynnar invånarnas bästa. Idag ges subventioner för den som  äger sitt boende genom ränteavdrag och ROT eller den som har råd att ta in städhjälp via RUT. Resurser läggs på den som har råd i stället för på den som har behov av städhjälp via hemtjänsten. När avgifter smyger sig in och höjs bit för bit riskerar principen om att behoven ska styra att urholkas.

Om välfärden ska fortsätta vara en bärande idé kan den inte samtidigt bli alltmer avgiftsbelagd i praktiken. ”Gratis (nästan)” eller att solidariskt dela på kostnader är inget politiskt prestigeprojekt. Det handlar om en vilja att skapa ett jämlikt samhälle.

Ofta när vi läser om Norrtäljemodellen handlar det om ekonomiska underskott. Är sjukvård och omsorg i Norrtälje kommun osedvanligt kostsam? Eller är den rent av väldigt billig?

I år fyller Norrtäljemodellen 20 år. Norrtäljemodellen är en unik samarbetsmodell som integrerar allt från akutsjukvård till äldreomsorg och LSS. Detta är idag organiserat som ett kommunalförbund (KSON) som beställer vård och omsorg, och ett vårdbolag (Tiohundra AB) som är huvudutförare av vård och omsorg i kommunen, men bolaget konkurrerar även med privata vård- och omsorgsaktörer.

Kommunalförbundet styrs av Region Stockholm och Norrtälje kommun, som båda har lika många ledamöter i den politiska direktionen. Tiohundra AB ägs till 100% av kommunalförbundet.

Den direkta och tydliga anledningen till att Norrtäljemodellen startades var hotet om nedläggning av Norrtälje sjukhus som akutsjukhus av besparingsskäl. Men redan långt innan det fanns ett missnöje lokalt med att man centralt i Stockholm inte förstod vårdutmaningarna i en geografiskt stor kommun med äldre befolkning som Norrtälje var redan då. Det fanns en övertygelse bland anställda och bland lokala politiker att vi har lösningar som kan rädda kvar vården i Norrtälje.

När Norrtäljemodellen sjösattes i januari 2006 var det med löften om att samordningen mellan vård och omsorgsformer skulle spara in de 20 mkr årligen som det var tänkt att spara in på att stänga akutmottagningen. Och här är roten till 20 år av underfinansiering.

Region Stockholm har mellan 2006-2022 styrts av Moderaterna. Norrtäljemodellen har år efter år gått med underskott. Resurser har tillskjutits i efterskott, men ingen har egentligen tagit sig tid att undersöka vad underskotten härrör i. I stället har KSON hängts ut som en politisk nivå som inte klarar sitt ekonomiska uppdrag. Men trots ständiga besparingar har det aldrig framkommit några klagomål på verksamhetsuppfyllelsen. Tvärtom är patienter och brukare i Norrtälje kommun nöjda med allt från hemtjänst till sjukhusvård. Något som antagligen under åren bekräftat att modellen är ett osedvanligt bra besparingsprojekt.

Norrtälje sjukhus är det billigaste akutsjukhuset i landet, vården är per invånare är toppfem på billighetslistan i regionen. Kostnaden för omsorgen är också jämförelsevis låg.

Under den senaste mandatperioden har det börjat hända saker, även om det går långsamt. En ny modell för fördelning av statsbidrag som grundas på faktiska behov har tagits fram och KSON har fått möjlighet att presentera sina behov inför beslut om medlemsbidrag hos de båda medlemmarna. Med kommunen finns nu ett tätare samarbete på plats och det är viktigt att det också kommer till stånd med regionens högsta ledning, där styrningen fortfarande är otydlig.

Norrtäljeborna har länge fått en billigare vård än resten av regionen, demografin till trots, vårdgivare i kommunen har fått lägre ersättning än vårdgivare i resten av regionen. Det beror inte på att KSON inte kan klara det ekonomiska uppdraget. Enligt en färsk revisionsrapport är det, tvärtom, KSON som varit pådrivande och sett till att viktiga ärenden lyfts till regionfullmäktige, trots att det borde vara regionsstyrelsens ansvar. Nu måste båda medlemmarna ta sitt ansvar och den långvariga underfinansieringen av verksamheten under 16 år av högerstyre brytas en gång för alla.

Vården i Region Stockholm ska vara jämlik. Det är en grundläggande princip – men i praktiken är det långt ifrån verklighet.

För kvinnor som bor utanför innerstaden är tillgången till mammografi sämre. I en region som präglas av både landsbygd och en vidsträckt skärgård innebär dagens system att många måste resa långt för att genomföra en undersökning som bokstavligen kan rädda liv. För kvinnor i yrkesverksam ålder handlar det ofta om att behöva ta ledigt från arbetet för att ta sig till en mottagning i de centrala delarna av länet.

Detta är inte rimligt.

Mammografi är en av de mest effektiva metoderna vi har för att upptäcka bröstcancer i tid. Samtidigt vet vi att deltagandet påverkas av hur tillgänglig vården är. I Region Stockholm ligger deltagandet lägre än i flera andra regioner – och det är ingen slump.

I exempelvis Skåne och Västra Götaland har man arbetat mer aktivt med att öka tillgängligheten och når också högre deltagande i screening. Erfarenheterna är tydliga: när vården finns nära människor, då deltar fler.

Varför gör vi inte samma sak i Stockholm?

Mammografibussar är en konkret och beprövad lösning. Genom mobila enheter kan screening erbjudas närmare kvinnors vardag – i ytterområden, på landsbygden och i skärgården. Det sänker trösklar, sparar tid och ökar sannolikheten att fler faktiskt genomför sina undersökningar.

Det handlar inte om bekvämlighet. Det handlar om liv.

Tidig upptäckt av bröstcancer är avgörande för överlevnad och för att undvika svåra behandlingar. Varje utebliven screening är en risk vi inte har råd att ta.

Ändå väljer den styrande vänstermajoriteten i Region Stockholm att inte prioritera denna fråga.

Det är ett politiskt val – och ett svek mot de kvinnor som bor utanför de mest centrala delarna av länet.

Vi moderater menar att vården ska finnas nära människor, inte tvärtom. Mammografibussar är ett konkret steg för att göra vården mer tillgänglig, mer jämlik och mer effektiv.

Därför är vår uppmaning tydlig: inför mammografibussar i Region Stockholm.

Kvinnors hälsa kan inte vänta.

Isabelle Ankarfjärd Jäger (M)
Ledamot i regionfullmäktige i Stockholm och styrelseledamot i M-kvinnorna Stockholms län

Carl Eos erbjuder oss alla att få krama en Sverigedemokrat. Det tar emot måste jag säga. Och i Norrtälje har väl L och SD redan haft ett kramkalas som slutade i osämja? I Region Stockholm har moderaternas Kristofer Tamsons redan före jul sagt sig villig att öppna sin "sängkammardörr" för SD. Däremot är den stängd för mp, deklarerade han.

Det är ett "Vem tar vem?", som om allt vore någon TV-serie och inte alls handlar om vilket samhälle vi vill se i framtiden.

I ett system med flera olika partier är det naturligt att inget parti har egen majoritet och att det därför krävs samarbete och kompromisser. Det är ju någonting bra med det. Det är ju också bra att partierna kan ge en hint om vilka de kan tänka sig samarbeta med i god tid före valet. Men det är inte förrän efter valet vi har resultatet och vet vilka samarbeten som är möjliga för att bilda majoritet.

Eos skriver vidare om kramen mellan L och SD som något som kan uppstå när vi möter varandra i verkligheten och inte bara utgår från våra fördomar. I det verkliga mötet med andra människor raseras våra föreställningar. Jag kan hålla med Eos om detta. Just därför är det så viktigt att förtroendevalda finns i det vardagliga livet och inte stänger in sig i beslutens korridorer. Just därför vore det så viktigt att regeringen träffade fler av de ungdomar som idag hotas av utvisning av separation från sina familjer. Just därför är det så viktigt att regeringens företrädare träffar de familjer som idag arbetar inom vården, omsorgen och kollektivtrafiken, men tjänar för lite och därför hotas av utvisning. Just därför skulle mötet mellan statsministern och de barn som sitter inlåsta i Migrationsverkets förvar vara så väldigt betydelsefullt.

Det har gått fort för SD att gå från att betraktas som ett ovälkommet inslag i den svenska demokratin till att omfamnas av de som kallar sig liberaler. Detta trots att de öppet driver en politik som utpekar människor som inte har sitt ursprung sedan flera hundra år i den svenska myllan som "icke välkomna". Det började med att peka på invandrare som begick brott eller som kunde anklagas för "bristande vandel" till att handla om människor som inte kunde språket eller hade svårt att få ett arbete. Idag är det inte ens det som utgör grunden för att inte vara välkommen, idag räcker det med att du fyller 18 år.

Sveriges befolkning blir allt äldre och Norrtälje kommun går i täten för den utvecklingen. Vi kommer att ha ett gigantisk rekryteringsuppdrag om vi ska kunna erbjuda en äldreomsorg av någorlunda hög kvalitet. Idag är 53% av vårdbiträden och 37% av undersköterskorna i den kommunala omsorgen utrikesfödda. Inom regionernas vårdverksamhet är en knapp tredjedel av undersköterskorna utrikesfödda. Detta är grupper som kan hotas av utvisning p g a för låg lön. Sen tillkommer specialistläkare 37% och tandläkare 46% som visserligen klarar inkomstspärren, men kanske kommer att känna sig manade att flytta då deras barn utvisas när de blir 18 år.

Tänk efter Sverige, kramas inte med kobran.