I media får vi lätt uppfattningen att sjukvårdens största problem är vårdköerna. Det är också lätt att tro att lösningen är fler vårdgivare, fler vårdval och fler möjligheter att välja. Men kanske borde vi börja någon annanstans.

Läkaren Fanny Nilsson skrev nyligen om det som egentligen borde vara sjukvårdens kärna: att få träffa en läkare som känner dig och din sjukdomshistoria, och att det finns vårdplatser när du verkligen blir sjuk. Det handlar om kontinuitet och om att sjukvården måste fungera som ett system, inte som en samling separata verksamheter.

Där spelar vårdcentralen en helt avgörande roll.

En bra vårdcentral ska vara den plats dit du kan vända dig med det mesta. Där ska någon känna igen dig, förstå din situation och kunna följa din hälsa över tid. Vårdcentralen ska kunna förebygga sjukdom, behandla det som går att behandla där och lotsa dig vidare när specialistvård behövs.

Det är särskilt viktigt i Norrtälje. Vi har stora geografiska avstånd, en hög andel äldre och många invånare med omfattande vårdbehov. Norrtäljemodellen har dessutom gett oss unika möjligheter att bygga en sammanhållen vård där gränserna mellan sjukvård och omsorg kan suddas ut. KSON ansvarar för helheten och kan anpassa vården efter kommunens särskilda behov.

Därför blir det också problematiskt när vårdcentraler främst betraktas som företag som ska konkurrera om patienter. Kritik mot privatiseringar handlar inte om att människor ska få sämre möjlighet att välja och det är inte de privata vårdcentralernas personal som kritiseras. Många gör ett mycket bra arbete under svåra förutsättningar. Problemet är systemet som gör vårdcentralen till en konkurrerande verksamhet på en marknad, snarare än en del av en gemensamt planerad vård.

Rimbo är ett tydligt exempel. När en vårdcentral inte fungerar räcker det inte att säga att en annan aktör kanske etablerar sig någon gång i framtiden. Trots missnöje hos patienter finns inget företag som vill etablera sig. Patienterna behöver ett alternativ på plats direkt. Politikens uppgift måste vara att se till att vården finns där behoven finns – också när det inte är den mest lönsamma platsen att etablera sig på. Därför har KSON ett ansvar att se till att Rimbo har en fungerande primärvård, men en ny mottagning måste planeras och finansieras och det kan ta tid. Marknaden är således inte den bästa att förlita sig på för en likvärdig sjukvård.

KSON har förstärkt ersättningen till vårdcentralerna, särskilt för äldre och patienter med stora vårdbehov. Region Stockholm har också antagit en handlingsplan för att ingen läkare på vårdcentralerna ska ha mer än 1100 listade patienter år 2034. Det innebär också att patienterna kommer att ha en fast läkarkontakt. På så sätt utvecklas vårdcentralernas roll som vårdens nav. I Hallstavik har vårdcentralen gått från att knappt få tag på läkare som stannade mer än tre veckor till att vara den vårdcentral som får bäst betyg av patienterna.

Patienter behöver fasta läkarkontakter och vårdcentraler som har tid att följa sina patienter. På Hallstaviks vårdcentral har man bl a frångått regionens telefonsvarare och har en person som svarar i telefon och pratar med patienterna. Ofta kan dessa samtal lugna patienten och förhindra onödiga besök. Den som svarar i telefonen känner patienterna och vet vad de är oroliga över. Vårdcentralerna behöver kunna vara just det navet i ett tätt samarbete med hemtjänst, hemsjukvård, specialistvård och sjukhus.

Vården ska inte vara en marknad där varje del ska optimeras för sig. Ingenting blir inte bättre av att patienten skickas runt mellan fler aktörer. Det blir bättre när någon tar ansvar för helheten. Det borde vara politikens uppgift att ge vårdcentralerna förutsättningarna att ta det ansvaret. Vi har Norrtäljemodellen, en struktur som gör det möjligt att tänka annorlunda. Den möjligheten behöver vi bli bättre på att utnyttja och utveckla för en demokratisk planering av vård efter behov.

När livet plötsligt ställs på ända finns ingen tid att vänta på nästa upphandling, nästa vårdval eller nästa lediga tid på vårdcentralen. Då måste vården fungera. Ambulansen måste komma. Helikoptern måste kunna lyfta. SOS Alarm måste prioritera rätt. Och på akutmottagningen måste det finnas plats för den som behöver akut vård.

Det är inte ofta kvaliteten på den akuta vården som diskuteras i media utan tillgängligheten, hur snabbt man kan få vård. Det är en viktig fråga i en geografiskt stor och utspridd kommun. Norrtälje sjukhus akutmottagning har länets kortaste väntetider.

Ambulanshelikoptern är sedan flera år placerad i Norrtälje, efter att tidigare ha funnits på Värmdö. Placeringen har inneburit betydligt kortare väntetider för patienter i norra länet, samtidigt som väntetiderna i södra länet blivit något längre. Att helikoptern snabbt kan vara på plats är viktigt för kommunens invånare då avstånden innebär att den landbaserade ambulansen inte alltid finns tillräckligt nära. När en mer central placering av helikoptern nu diskuteras, bör detta tas i beaktning.

I centrala Stockholm finns det ofta gott om ambulanser vid närliggande stationer som kan rycka in och hjälpa till när en ambulans blir upptagen. Så ser det inte ut i länets ytterkanter. Norrtäljeambulanserna står ofta placerade så att de har beredskap att åka in mot stan. Men samma beredskap finns inte åt andra hållet.

Efter många år med olika privata utförare i delar av länet har Region Stockholm tagit tillbaka ambulanssjukvården i egen regi. Det är en viktig reform som inte bara handlar om vem som äger ambulanserna, utan om vilken vård vi vill kunna garantera. Forskning från Uppsala universitet, baserad på Stockholms ambulanssjukvård, visar att patienter som tilldelades privata ambulanser hade 1,4 procent högre risk att dö inom tre år jämfört med patienter som fick en offentlig ambulans. De privata ambulanserna var visserligen billigare och hade kortare responstid, men presterade sämre på kvalitetsmått som inte fanns inskrivna i avtalen. Forskarna pekar bland annat på mindre fortbildning och större beroende av övertid som möjliga förklaringar.

Övertagandet har inte varit problemfritt. Dåliga fordon och brister i utrustningen har kostat tid och resurser och personalen har fått förändrade scheman och arbetsvillkor. Personalens synpunkter är viktiga och måste tas på allvar. En reform som syftar till att skapa en bättre och mer sammanhållen ambulanssjukvård måste också ge personalen rimliga villkor. Det här har Region Stockholm att arbeta med.

Nästa steg för att göra den akuta vårdkedjan effektivare är att ta över direktionstjänsten SOS Alarm i egen regi. I dag är det ett företag som tar emot samtalet och gör den första bedömningen av hur larmen ska prioriteras. Ambulanssjukvårdens egen personal har sedan att arbeta utifrån den bedömningen. Flera regioner har redan tagit över SOS alarm i egen regi och det är bra att det finns ett sådant beslut även i Region Stockholm. Det är naturligt att den som ansvarar för den akuta vården också har möjlighet att styra hela kedjan.

Många partier är nu ute och deklamerar sin betydelse för sjukvården i Norrtälje, samtidigt som man varnar för inflytande från "det farliga Vänsterpartiet". Sanningen är ju, att utan Vänsterpartiets inflytande hade det inte ens funnits ett akutsjukhus i Norrtälje idag.

När invånarna säger att trygghet är den näst viktigaste frågan inför valet, vad menar de då? Är det som min mamma sa till mig, att trygghet är när jag vet att jag kommer fram och får prata med någon när jag ringer vårdcentralen? Att jag får en snabb tid och ett gott bemötande? Eller är trygghet när jag lämnar mina barn på förskolan på morgonen och vet att någon ser dem, utmanar dem och tröstar dem under dagen när jag arbetar? Är trygghet att veta att jag inte kommer att behöva bo kvar hemma när jag börjar bli så dålig att jag inte längre kan gå i trappan eller ta bilen för att handla? Är trygghet att få utöva min tro utan att riskera trakasserier? Att det kommer rent vatten ur kranen? Att kollektivtrafiken fungerar så att jag kan ta mig till och från hemmet/jobbet? Eller är trygghet att få sjunga i kören varje torsdagkväll och ta en fika efteråt?

Trygghet kan vara så många olika saker; en bostad, ett arbete, mat på bordet, rätten att vara mig själv och ett nätverk av människor som bryr sig om mig.

Ändå talas det oftast om övervakningskameror, fler poliser, fler väktare, mer disciplinära åtgärder i skolan och hårdare straff när vi pratar om trygghet. Det är också inslag i ett tryggt samhälle, men bara en väldigt liten del av det som grundar tryggheten. Det är inslag som kan behövas när någonting inte längre är tryggt, men bygger i väldigt liten utsträckning upp trygghet och förtroende mellan människor. Polisen ska vara tillgänglig och synlig, ja, men blir det väldigt många poliser och väktare på en plats kan det skapa mer otrygghet eftersom det ger signaler i sig att någonting kan hända.

Det är viktigt att vi talar om trygghet för trygghet är en förutsättning för att människan ska fungera, för att barn ska lära sig något i skolan, för att vi ska våga umgås med varandra och delta i aktiviteter utanför hemmet. Trygghet är också en förutsättning för psykisk hälsa. Därför är det också viktigt att vi pratar om vad trygghet är.

Äntligen är minutstyrningen i hemtjänsten borta i Norrtälje. Behoven ska styra insatserna och inte klockan. De som jobbar i hemtjänsten ska själva få avgöra insatserna - inte ett stenhårt minutschema i en dator.

Minutschemat var en följd av införandet av NPM-systemet, New Public Management. Det var ett försök att tillämpa näringslivets metoder i vården, och i offentlig sektor överhuvudtaget, en hjärtesak för den nyliberalistiskt anstrukna borgerligheten. Det fanns säkert behov av effektiviseringar, men det fanns också ett stort krux. Det var inte maskiner eller datorer det handlade om utan människor. Människor har olika behov, olika villkor, olika problem som inte kan lösas i ett excelark.

Systemet fungerade som ett omyndigförklarande av dem som arbetar i hemtjänsten. Klockan var viktigare än yrkeskunskapen. Det ledde till stress, en frustrerande känsla av att inte räcka till och till sämre vård.

Moderaterna i KSON  har hakat upp sig på att det fler personer har behov av äldreboende, särskilt boende, i vår kommun  än i andra motsvarande kommuner och menar att här finns en besparingsmöjlighet på 20 miljoner kronor.

Norrtälje har fler 80-åringar, 90-åringar och 100-åringar än många andra kommuner. Det betyder att behoven är annorlunda och kan verka kostnadsdrivande. Men så är det inte. Norrtälje har enligt en grundlig utredning klarat åldersexplosionen bättre än de flesta andra kommuner. Det som kan se ut som en besparingsmöjlighet på ett excelark blir något helt annat i möte med verkligheten. Och det är verkligheten som ska styra. Äldreomsorg och LSS kostar, men det är en fråga om medmänsklighet och rättighet som måste få kosta.

Det är människornas verkliga behov som ska mötas. När Moderaterna kräver besparingar ser de bara excelarken. Vi Socialdemokrater sätter människorna i första rummet.

Såklart går det att göra verksamheten bättre, ekonomiskt och framförallt kvalitativt. Ett exempel är att placera biståndshandläggare på vårdcentralerna, insatser utan biståndsbedömning och med  kostnadsfria trygghetslarm. Det snabbar upp processerna och underlättar för förebyggande åtgärder. Med lämpliga insatser kanske särskilt boende inte behövs eller kan skjutas fram i tiden   Det är en reform som redan pågår och som har stora möjligheter att ge resultat både i form av bättre livskvalitet och lägre kostnader.

När Socialdemokraterna styr är det individens behov som kommer i första rummet. Inte siffrorna på ett excelark. Vi kommer att fortsätta arbeta för en behovsstyrd vård på alla nivåer och vi kommer att fortsätta anställa fler, för att möta verkligheten och höja kvaliteten. Under mandatperioden har Regionen fått 2 500 nya medarbetare i vården. Fler kommer.

P.S. Glöm inte att kryssa Johannes Salo, nr 36 på Socialdemokraternas valsedel för Riksdagen.

På lördag fylls Norrtälje av regnbågsflaggor när Roslagen Pride går av stapeln. Det är lätt att tänka på pride som en manifestation för unga människor; det är fest, det är party, det handlar om framtiden. Men pride handlar om något mycket större: rätten att leva sitt liv öppet, oavsett var i landet man bor eller hur gammal man är.

Roslagen Pride har firats sedan 2012. Det är värt att stanna upp vid vad det betyder. För bara några decennier sedan var det svårare att leva öppet som homosexuell, bisexuell eller transperson på en mindre ort som Norrtälje. Många flyttade från sin hembygd för att kunna leva som den de var. Inte sällan innebar det också att man lämnade föräldrar, syskon och vänner.

Detta sker fortfarande, men att pride har spridit sig till mindre orter runt om i landet förändrar något viktigt. Det säger att hbtqi-personer hör hemma överallt. Att man ska kunna bli kvar i sin hembygd, nära sina vänner och sin familj, och ändå kunna leva öppet. Pride sprider information om detta och det är frihet på riktigt.

Under flera år har jag sett äldre människor sitta längs paradvägen med sina rullatorer och vifta med regnbågsflaggor när pride tågar genom Norrtälje. Det är en av de starkaste och finaste bilderna från pride. I Norrtälje kommun är nästan hälften av invånarna över 65 år. Pride handlar alltså inte bara om de unga som syns och hörs mest i paraden. Det handlar också om de äldre som har levt sina liv under andra villkor – och om rätten att få fortsätta leva öppet och tryggt hela livet.

Därför är debatten om hbtqi-certifiering av äldreomsorgen, som Lisbeth Krogh lyfte på Norrtelje tidnings debattsida i veckan, högst relevant i Norrtälje. För om vi menar allvar med att alla ska kunna leva öppet måste det också gälla den dag man behöver hemtjänst eller flyttar till ett äldreboende. Ingen ska behöva gå tillbaka in i garderoben när man blir gammal och beroende av samhällets omsorg.

Pride är mer än en parad. Det är folkbildning. Det synliggör liv som länge osynliggjorts och skapar kunskap hos människor som annars kanske aldrig hade mött frågorna. När pride flyttar ut från storstäderna och in på våra torg och gator förändras också bilden av vilka som hör hemma här.

Frihet är inte bara rätten att vara den man är. Frihet kräver också ett samhälle där man har möjlighet att leva som man är. Oavsett ålder, bostadsort eller ekonomiska förutsättningar.

På lördag vajar regnbågsflaggorna i Norrtälje igen. Låt oss vara stolta över det. Och låt oss se till att friheten de symboliserar finns kvar hela livet.

Tusentals äldre drabbas årligen av bältros. Folkhälsomyndigheten rekommenderar att alla äldre vaccinerar sig, men många med låga pensioner har inte råd. Samtidigt anser FHM inte att staten bör subventionera bältrosvaccin eftersom sjukdomen inte uppfyller myndighetens kriterium om smittsamhet.

Det nya bältrosvaccinet ger ett effektivt skydd på över 90 procent och rekommenderas till personer över 50 år samt till vuxna med nedsatt immunförsvar. Regionerna gick därför samman för att förhandla fram ett bättre pris för att kunna erbjuda personer med nedsatt immunförsvar gratis vaccin. De lyckades dock inte få ner priset och därav avråder regionernas expertråd, NT-rådet, från att införa subventioner (Nej till subvention av effektivt bältrosvaccin - LäkemedelsVärlden). Det är beklagligt att läkemedelsföretaget inte kunnat sänka priset då vaccinet minskar risken för både sjukdomen och den långvariga, svåra nervsmärta som bältros kan orsaka.

Att vaccinet inte är subventionerat av staten gör att den enskilde idag får betala cirka 5 000 kr för de två doser som behövs. Det är dyrt och gör att många med låga pensioner avstår från att vaccinera sig. Bältros är därmed, som så många andra hälsotillstånd, en klassfråga.

Pensionärsorganisationerna PRO och SPF har drivit en kampanj för att bältrosvaccin ska ingå i det kostnadsfria nationella vaccinationsprogrammet för äldre. Det är nödvändigt och bra att de gör det. Vänsterpartiet vill, som pensionärsorganisationerna, att bältrosvaccin ska ingå i det nationella vaccinationsprogrammet för äldre.

Bältros visar sig genom vätskefyllda blåsor på bålen, men kan också finnas på andra ställen på kroppen. Många som får bältros drabbas av långdragen nervsmärta. Andra generationens förstärkta bältrosvaccin erbjuder ett långsiktigt skydd mot bältros hos äldre. Nyare studier visar att vaccinet även tycks ge ett visst skydd mot att utveckla demens.

Av den anledningen har Österåkers kommun fattat ett beslut om att erbjuda alla 69+ invånare gratis vaccin mot bältros och nu pekar många på Österåker som en föregångskommun som andra kommuner borde ta efter. Det är dock inte så enkelt. Beslutet är överklagat med hänvisning till att detta är ett ansvar för regionerna, som ansvarar för hälso- och sjukvård. Det vi nu kan göra är att avvakta och se vad överklagan leder till.

I Österåkers kommun är kostnaden för gratis bältrosvaccin beräknad till 30 miljoner kronor första året. En snabbkalkylering ger att det i Norrtälje kommun skulle handla om ca 90 miljoner kronor. Detta måste sättas i proportion till andra kostnader hos Kommunalförbundet för sjukvård och omsorg i Norrtälje. Utan rejäla tillskott från de båda medlemmarna blir detta en övermäktig kostnad. Till exempel skulle en satsning på heltid som norm inom äldreomsorgen, något som facken och de anställda länge kämpat för, gå att genomföra för 70 miljoner kronor.

Frågan om subventionerat bältrosvaccin är en viktig folkhälsofråga. Här behöver staten ta ett ansvar för att förhindra svår och långvarig sjukdom, värk och sjukhusvård. Det är också en viktig klassfråga, där den med knapp ekonomi idag drabbas värre än den med tjockare plånbok.

Efter min ledartext den 16 juli som handlade om unga som utsätts för våld i nära relation, unga som misstänker att en kompis blir kontrollerad av en partner, men också unga som utsätts för kommentarer och tafsande, och vem som lyssnar och tar deras berättelser på allvar, har jag blivit kontaktad och informerats om socialförvaltningens enhet för Våld i nära relationer. Det är en enhet där man dagligen arbetar med att ta emot och följa upp utsattas berättelser om våld. Våld i nära relation - Stöd, vård & omsorg | Norrtälje kommun . Enheten nås på telefon kontorstid eller via socialtjänsten jourtelefon andra tider. På Norrtälje kommuns hemsida tipsar man också om andra organisationer som kan vara till stöd, bl a denna: Hem · Ungarelationer.se, som direkt vänder sig till just unga och även har en chatfunktion, vilket ofta fungerar bättre för unga än att ringa. Både socialförvaltningen och ungarelationer erbjuder även ingångar för den som oroar sig för någon närstående.

Att jag, som samhällsengagerad medborgare med tre barn i relevant ålder, inte uppfattar att detta är en verksamhet som direkt arbetar med dessa frågor och finns där för att lyssna till ungas berättelser, säger en del om hur väl kommunen lyckats med att etablera och marknadsföra verksamheten. Jag visste att det fanns en enhet för våld i nära relationer, jag har besökt dem, men jag har dålig koll på hur de arbetar och när frågor som berör det här ämnet har dykt upp i mina barns umgängen har den här verksamheten aldrig kommit upp. Det jag vill lyfta är att det borde vara självklart att den kommer upp. Så fort någon misstänker att en kompis utsätts, så fort en ung människa själv funderar över om saker och ting går rätt till i deras egna relationer, så fort jag får höra om misstankar om kontrollerande och hot i relationer; då ska enheten för Våld i nära relationer komma upp i diskussionen; då ska någon tänka tanken att det går att vända sig dit för stöd och hjälp. Det ska komma upp i diskussionen även om det bara är ungdomar som pratar med varandra, eller om det är personer som inte alls är så insatta i vilken typ av stöd man borde kunna efterfråga hos kommunen.

Ansvaret att kunskaper om var jag kan vända mig finns hos gemene man och kvinna ligger på kommunens högsta ledning. Det fanns, som jag skrev i tidigare ledare, en strateg som arbetade med just de här frågorna som avslutade sin tjänst i maj och den är inte återinsatt än. Det är av  yttersta vikt att den omgående återsätts och att arbetet med att tydliggöra vilket stöd som finns att tillgå tar fart. Kunskapen om detta måste finnas hos alla invånare.

Jag vill gärna lyfta våld i nära relationer som nära knutet till bristande jämställdhet och andra problem som hänger samman med detta, t ex sexuella trakasserier i form av tafsande och kommentarer. Av den anledningen är det viktigt att alla vuxna som kommer i kontakt med barn, ungdomar och unga vuxna regelbundet har kunskaper och kan ta emot och hantera de berättelser och de händelser de stöter på. Ungdomar behöver känna att vuxna går att lita på och att tal om jämställdhet inte bara är tomma ord.

"Prata med en vuxen om något känns fel."

Det är ett råd de flesta ungdomar har hört ända sedan småbarnsåren. Men vilken vuxen menar vi egentligen?

När en lärare eller fotbollstränare lägger handen på ställen som inte känns rätt, när du känner dig tvungen att delta i ”lekar” som du tycker är obehagliga. När du skickar en bild och sedan ångrar dig. När nakenbilder sprids. När du får dickpics skickade. Eller om det handlar om din bästa vän? En 15-årig tjej som börjar isoleras av sin pojkvän. När kontroll, svartsjuka och hot blir vardag. När du anar att något inte står rätt till.

Vem ska du då vända dig till? Vilken vuxen kommer att ta dig på allvar?

Något som jag slogs starkt av när jag skaffade Tiktok var de otaliga berättelser från unga; om övergrepp, sexuella trakasserier och destruktiva relationer. Där möts de ofta av tusentals kommentarer från andra unga, ibland stödjande, ibland fördömande. De lyssnar på varandra. Men var finns de vuxna? Vem tar emot berättelserna förutom att de blir inlägg på sociala medier?

I Norrtälje kommun har det konstaterats att ”att vara flicka” är en faktor som ökar risken för psykisk ohälsa. Det är ett jämställdhetsproblem. Men i Norrtälje finns också en prisad handlingsplan för psykisk hälsa och i den talar man om vikten av fysiska mötesplatser för unga som mår psykiskt dåligt. Norrtälje kommun hade också, till alldeles nyligen, en strateg för våld i nära relationer som nyligen startat ett nätverk just för våld i ungas relationer.

Forskning visar att våld i ungas relationer ökar, och det kryper ner i åldrarna. Var tredje femtonåring har varit i en parrelation där de blivit utsatta för någon typ av våld. Flickor är mer utsatta. Ungdomarna vittnar om att vuxna inte tar dem på allvar, att ungas relationer anses kortvariga och inte så allvarliga. Men vem som helst som varit fjorton år och superduperkär vet väl att en ung relation är på blodigt allvar?

Det finns flera ingångar till ungdomar i Norrtälje kommun; vi har fältarna som gör ett fantastiskt arbete, likaså Ungdomsmottagningen och de flesta lärare, fritidsledare, idrottstränare m fl som träffar ungdomar regelbundet. Och budskapet till ungdomarna kan förmedlas; Du har rättigheter. Det här är rätt, det här är fel, vänd dig till en vuxen om någonting känns fel. Men till vem kan ungdomarna vända sig? Och vad händer om den vuxne inte lyssnar och tar dem på allvar?

Jag tror att det senare är något som många unga varit med om och därför undviker att berätta för vuxna. Sen finns givetvis den skuld och skam som drabbar alla som utsätts för våld, tron att det är man själv som gjort fel. Det är av yttersta vikt att strategen för våld i nära relationer omgående ersätts för att undvik glapp i det viktiga arbete som kräver både samordning och långsiktighet. Det behövs förstärkta samarbeten mellan skola, socialtjänst och ungdomsmottagningen, men även föreningslivet behöver kunskap och medvetenhet.

Våld i ungas relationer uppstår inte i ett vakuum. Det hänger samman med ett samhälle som inte är jämställt, likaså med destruktiva mansideal och föreställningar om kontroll, svartsjuka och makt. Därför måste arbetet börja långt innan någon blir utsatt. Och alla vuxna som möter barn och unga i vardagen måste våga vara förebilder, men också våga agera vid misstanke om oegentligheter. Det är bra att det finns många vuxna i de ungas liv, men kanske behövs också en tydlig mottagare av just den här typen av berättelser?

Vi säger ofta till unga att de måste våga berätta. Men vuxna måste också våga lyssna. Och agera. Det är vuxenvärldens ansvar. Kanske vågar fler lyssna om det fanns någonstans att hänvisa den unge vidare för stöd? Kommunen har ansvar att se till att det skyddsnätet finns.

Många snabba steg tas nu för att göra skillnad på Vi och Dom och ge människor olika värde beroende på vilket ursprung de har. Tisdagen den 19 maj bjöd Kommunal och Vårdförbundet in de politiska partierna till en utfrågning/panelsamtal om äldreomsorgen, förskolan och skolan. Frågor som låg på bordet var bl a bemanning och arbetsvillkor. Alla partier sade sig vilja satsa på både äldreomsorgen och förskola/skola. Högerpartierna lovade utöver dessa satsningar att också sänka skatten. Satsningarna på äldreomsorgen skulle dock inte innehålla någon avskaffad karensdag eller arbetstidsförkortning. Förbud mot vinster i välfärden och statliga regleringar av bemanning eller barngruppsstorlekar var inte heller intressant, så frågan är vilka satsningar Tidöpartierna har tänkt sig.

Tidöpartierna ställdes också mot väggen kring kravet på en lägsta inkomst på 33 390 kronor för att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket gör att många vård- och omsorgsarbetare hotas av utvisning. Detta samtidigt som vi har problem att rekrytera tillräckligt med personal. I stället för att ta ställning för att lönerna inom kvinnodominerade yrken ligger på tok för lågt, argumenterade Sverigedemokraterna att ett land som inte kan bemanna äldreomsorgen med svenskfödd personal har misslyckats. Frågan framhölls också som en typ av kolonialism där det rika Sverige sågs som ett land som importerade billig arbetskraft från fattigare länder.

Sverige är ett rikt land, tillräckligt rikt för att omfatta en mångfald av människor. Tillräckligt rikt för att tillåta att människor som kommit hit och vill arbeta i branscher som skriker efter personal, får stanna? Tvärtom har, under Tidöregeringens skärpta försörjningskrav, människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv här fått utvisningsbeslut därför att inkomsten inte ansetts tillräckligt hög. Det är ett hot mot välfärden. Inte för att Sverige måste importera arbetskraft utan för att vi gör oss av med arbetskraft som har valt att arbeta i bristyrken. Det är ett hot mot tryggheten, för att det inte räcker att göra rätt; har du fel ursprung drabbas du ändå.

KD har så länge jag kan minnas hyllat familjen som den viktigaste enheten i samhället, men när det gäller personer som har ett ursprung utanför Sverige har den principen ingen betydelse. KD har inga problem att ställa sig bakom en politik som utvisar unga vuxna ensamma utan sin familj till länder i krig eller där de riskerar att bli förföljda. KD har inga problem att utvisa någon annans döende farmor ensam till ett land långt bort från familjen. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är inte bibelord som KD hedrar speciellt väl.

I dag tog regeringen beslut att människor som är födda utanför Europa måste göra sig förtjänta av välfärden. Beslutet innebär att nyanlända med en inkomst under 29 190 kr i månaden under 12 månader av en 24 månaders period, inte kommer att kunna erhålla barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning eller assistansersättning under sina första fem år i Sverige. Enligt regeringens egen utredning kan det handla om ca 50 000 barn i Sverige som med detta beslut kommer att nekas barnbidrag.

Välfärd och trygghet måste omfatta alla invånare. Att säga sig vilja satsa på välfärdens kärna, som högern uttrycker det, verkar innefatta en vit, svenskättad definition av kärna och göra skillnad på människor utifrån ursprung. Det är inte välfärd – det är definitionen av ett ojämlikhetssamhälle.

Sverige måste snarast byta regering om man ska lita på Naturskyddsföreningens rapport Bakslag i miljöpolitiken som nyligen släpptes. Rapporten visar att det finns två partier i det miljöpolitiska toppskiktet; Vänsterpartiet och Miljöpartiet, sen finns det två partier som är medelmåttor; Socialdemokraterna och Centerpartiet. I botten hamnar regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har under mandatperioden lagt en högre budget för miljöpolitiken än regeringspartierna samt att man bl a drivit på för mer miljöhänsyn i skogsbruket, stått upp för artskyddet och agerat för en bättre reglering av skadliga bekämpningsmedel i EU.

Regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna har i stället fattat en rad beslut som försvagar miljöpolitiken, bl a på områden som transport och energi. För inte länge sedan kunde vi läsa i Norrtelje tidning om Moderaternas motstånd mot havsbaserade vindkraft. Sanningen är att Moderaterna har sagt nej till all etablering av ny vindkraft i Sverige. Regeringens ensidiga satsning på kärnkraft gör att Sveriges invånare kommer att få vänta länge på en stabil energiförsörjning.

I Norrtälje kommun finns en klimathandlingsplan. Den behöver få större utrymme i de kommunala verksamheterna. En kommun kan på många sätt bidra till att minska miljöpåverkan och klimatavtryck. Det kan göras genom högre krav vid upphandlingar, genom att utveckla lokal energi- och matproduktion (vilket det finns goda förutsättningar för i Norrtälje kommun), genom att rusta och ta hand om befintliga byggnadsbestånd i stället för att riva och bygga nytt samt genom att planera för hur kommunens skogar ska skötas för att gynna biologisk mångfald, klimatnytta och rekreationsvärden. För att lyckas med detta behöver kommunen skydda stränder och jordbruksmark från bebyggelse samt ge tydliga direktiv till de kommunala bolagen Norrtälje energi, Norrtälje Vatten och Avfall samt Roslagsbostäder.

Det är lätt att säga att en liten kommun inte kan göra så mycket för att minska klimatavtrycken, samtidigt vill högerpolitiker lägga på enskilda människor att ta huvuddelen av ansvaret. Kanske är det för "svårt" att fatta beslut som innebär att människor här och nu måste ändra sina levnadsvanor för att det ska bli bättre för människor på andra platser eller i framtiden? För enskilda människor kan det vara ännu svårare att, utan samhällets stöd, välja varor och göra val som ger små klimatavtryck. Av den anledningen är det samhället; kommunen, regionen och staten som måste axla ledarrollen i klimatarbetet. Och då gäller det att det blir rätt partier som styr.