Många snabba steg tas nu för att göra skillnad på Vi och Dom och ge människor olika värde beroende på vilket ursprung de har. Tisdagen den 19 maj bjöd Kommunal och Vårdförbundet in de politiska partierna till en utfrågning/panelsamtal om äldreomsorgen, förskolan och skolan. Frågor som låg på bordet var bl a bemanning och arbetsvillkor. Alla partier sade sig vilja satsa på både äldreomsorgen och förskola/skola. Högerpartierna lovade utöver dessa satsningar att också sänka skatten. Satsningarna på äldreomsorgen skulle dock inte innehålla någon avskaffad karensdag eller arbetstidsförkortning. Förbud mot vinster i välfärden och statliga regleringar av bemanning eller barngruppsstorlekar var inte heller intressant, så frågan är vilka satsningar Tidöpartierna har tänkt sig.

Tidöpartierna ställdes också mot väggen kring kravet på en lägsta inkomst på 33 390 kronor för att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket gör att många vård- och omsorgsarbetare hotas av utvisning. Detta samtidigt som vi har problem att rekrytera tillräckligt med personal. I stället för att ta ställning för att lönerna inom kvinnodominerade yrken ligger på tok för lågt, argumenterade Sverigedemokraterna att ett land som inte kan bemanna äldreomsorgen med svenskfödd personal har misslyckats. Frågan framhölls också som en typ av kolonialism där det rika Sverige sågs som ett land som importerade billig arbetskraft från fattigare länder.

Sverige är ett rikt land, tillräckligt rikt för att omfatta en mångfald av människor. Tillräckligt rikt för att tillåta att människor som kommit hit och vill arbeta i branscher som skriker efter personal, får stanna? Tvärtom har, under Tidöregeringens skärpta försörjningskrav, människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv här fått utvisningsbeslut därför att inkomsten inte ansetts tillräckligt hög. Det är ett hot mot välfärden. Inte för att Sverige måste importera arbetskraft utan för att vi gör oss av med arbetskraft som har valt att arbeta i bristyrken. Det är ett hot mot tryggheten, för att det inte räcker att göra rätt; har du fel ursprung drabbas du ändå.

KD har så länge jag kan minnas hyllat familjen som den viktigaste enheten i samhället, men när det gäller personer som har ett ursprung utanför Sverige har den principen ingen betydelse. KD har inga problem att ställa sig bakom en politik som utvisar unga vuxna ensamma utan sin familj till länder i krig eller där de riskerar att bli förföljda. KD har inga problem att utvisa någon annans döende farmor ensam till ett land långt bort från familjen. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är inte bibelord som KD hedrar speciellt väl.

I dag tog regeringen beslut att människor som är födda utanför Europa måste göra sig förtjänta av välfärden. Beslutet innebär att nyanlända med en inkomst under 29 190 kr i månaden under 12 månader av en 24 månaders period, inte kommer att kunna erhålla barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning eller assistansersättning under sina första fem år i Sverige. Enligt regeringens egen utredning kan det handla om ca 50 000 barn i Sverige som med detta beslut kommer att nekas barnbidrag.

Välfärd och trygghet måste omfatta alla invånare. Att säga sig vilja satsa på välfärdens kärna, som högern uttrycker det, verkar innefatta en vit, svenskättad definition av kärna och göra skillnad på människor utifrån ursprung. Det är inte välfärd – det är definitionen av ett ojämlikhetssamhälle.

De etablerade mediernas rapportering inför valet 2026 blir allt svårare att ta på allvar. Samtidigt som publiken matas med känslosamma reportage om personer som ska utvisas väljer stora redaktioner bort uppgifter som är avgörande för att förstå helheten. Det handlar allt mindre om journalistik och allt mer om opinionsbildning.

Under de senaste veckorna har svenska medier publicerat flera snyftreportage om en uzbekisk familj som riskerar utvisning. Tittarna får se tårar, oro och berättelser om människor som byggt ett liv i Sverige. Allt är utformat för att väcka sympati och ilska mot regeringens migrationspolitik.

Men samtidigt utelämnas centrala fakta. I rapportering från 100 procent och Riks framkommer att en av personerna ska ha dragit kniv när polisen kom till bostaden. Där framgår också att familjen trotsat hela 47 utvisningsbeslut under omkring tjugo års tid. Det är uppgifter som rimligen borde vara självklara att nämna i rapporteringen. Ändå tystas de ner.

Särskilt anmärkningsvärt blev det när Aftonbladet publicerade ännu ett känslosamt reportage dagen efter att uppgifterna om de många utvisningsbesluten blivit kända. Informationen fanns tillgänglig men läsarna fick ändå inte ta del av den. Det säger mycket om hur stora delar av svensk media arbetar i dag.

Journalistikens uppgift borde vara att ge människor relevant information så att de själva kan dra slutsatser. I stället agerar många redaktioner som politiska aktörer med målet att försvaga den blågula regeringen och hjälpa vänstern tillbaka till makten. Fakta som passar berättelsen lyfts fram medan sådant som stör narrativet sorteras bort.

Det är också därför förtroendet för traditionella medier rasar. Vanliga människor märker när rapporteringen blir ensidig och aktivistisk. Inför valet 2026 riskerar detta att utvecklas till ett demokratiskt problem. Ett land där medierna fungerar som en kampanjmaskin åt vänstern får till slut svårt att upprätthålla ett öppet och ärligt offentligt samtal.

Socialdemokraterna har gjort ”blandning” till en valfråga. Villaområden ska byggas om med hyresrätter och politiker ska styra hur människor bor. Eftersom den socialdemokratiska invandringspolitiken var ett gigantiskt haveri ska nu vanliga människors bostadsområden byggas om i integrationens namn. Men när man granskar hur socialdemokratiska riksdagsledamöter själva lever framträder en annan bild.

På sajten Stoppa tvångsblandningen kartläggs politikernas boenden. Resultatet är tydligt. De flesta bor själva i villaområden, radhusområden eller attraktiva och trygga medelklassmiljöer. Hela 77 procent bor i småhus- eller radhusområden. Precis som vanliga svenskar söker de lugn, trygghet och bra uppväxtmiljöer för sina familjer.

Det märkliga är därför inte hur socialdemokraterna bor. Det märkliga är att partiet samtidigt försöker framställa vanliga människors bostadsval som ett problem. Socialdemokraterna vill att politiken ska styra fram ”rätt” sorts områden där allt ska blandas oavsett vad människor själva föredrar.

Men människor väljer olika därför att människor vill olika saker. Vissa vill bo i stad och andra i villaområde. Vissa söker puls och andra lugn. Det är helt naturligt i ett fritt samhälle.

Problemet för Socialdemokraterna är att deras egen politik krockar med verkligheten. När deras egna företrädare får välja själva väljer de samma sak som alla andra svenskar. Trygga områden, ordning och stabilitet.

Hela idén om tvångsblandning bygger därför på ett hyckleri. Politiker som själva bor i attraktiva och homogena områden vill samtidigt använda politiken för att förändra hur andra människor lever.

Andrea Kronvall (SD) slår sig för bröstet över regeringens beslut om hårdare straff som ska göra Norrtälje tryggare. SD vill gärna att debatten ska handla om att straffa människor som framställs som obotligt kriminella. Men låt oss ta diskussionen om vad det egentligen handlar om – synen på människan och människans förmåga till förändring.

En av polisens mest erfarna bekämpare av organiserad brottslighet, Gunnar Appelgren, beskriver hur unga personer i kriminella miljöer – ibland kallade barnsoldater – agerar utan plan för vad som händer efter brottet. De förstår ofta inte ens att de kan åka fast. Det handlar inte om kalkylerande brottslingar, utan om barn som utnyttjas i ett system de inte behärskar. I veckan berättas om 15åringar som försökt rekrytera 8åringar – barn som lejer barn.

Just därför är det naivt att tro att hårdare straff i sig ska lösa problemet. Unga har svårt att få jobb, svårt att flytta hemifrån, skaffar barn senare eller inte alls. Vuxenblivandet skjuts på många områden fram. Utom när det gäller straff. Det pratas om att 6åringar ska punktmarkeras.

Att många reagerar på den hårda retoriken mot unga handlar nog om att vi i vår del av världen är ovana vid att sätta barn i fängelse och att splittra unga människor från sina familjer. Utöver det har vi varit trygga i att rättsliga åtgärder inte riskerar att bli godtyckliga. Sedan ca hundra år tillbaka har vi frångått tankar på att människor ska låsas in så länge att vägen tillbaka till samhället i praktiken försvinner.

Missförstå mig rätt: vissa straff behöver skärpas och det är bra att brottsoffer ska få bättre stöd. Det gäller t ex mäns våld mot kvinnor. Men stora delar av regeringens politik väcker allvarliga frågor. Lagrådet har riktat skarp kritik mot flera av förslagen kring bristande rättssäkerhet, otydliga lagar och otillräcklig analys av vilka konsekvenser förslagen kan få.

Samtidigt vet vi att lagändringarna kräver en massiv utbyggnad av kriminalvården. Vi talar om ett samhälle där allt fler människor ska sitta inlåsta allt längre tid. Lösningar som att hyra fängelseplatser utomlands är konkreta alternativ. Det för tankarna bakåt i historien – inte framåt.

Frågan är vad det gör med ett samhälle. Högern utnyttjar flitigt narrativet om den kriminelle invandraren och skickar skötsamma tonåringar och anställda inom vård och omsorg till länder de flytt för att komma undan krig och förtryck. Nu odlas narrativet om bristande vandel som något som kan komma att appliceras godtyckligt på den som inte passar i högerns perfekta samhälle. Det känns inte särskilt tryggt.

I grunden handlar det inte om att vara “hård” eller “mjuk”. Det handlar inte om livstids fängelse eller saft och bulle. Det handlar om människosyn. Tror vi att människor för all framtid kommer att vara synonyma med den värsta handling de någonsin har begått? Eller tror vi att förändring är möjlig?

Ett samhälle som slutar tro på människors möjlighet att förändras blir kallare, hårdare – och i längden också otryggare. Trygghet byggs inte genom godtyckliga lagar eller rädsla för ett hårt straff. Trygghet byggs inte genom att ge upp tanken på en andra chans. Låt diskussionen handla om ur vilken människosyn dessa förslag växer fram – och om det är den människosynen vi vill forma vårt samhälle kring.

Från och med den 1 juli 2026 införs ett lagstadgat nationellt språkkrav i svensk äldreomsorg. Det borde inte vara kontroversiellt. Det borde inte ens behöva sägas. Ändå har det tagit år av politisk tvekan, ideologiska skygglappar och konkret lidande i verksamheterna innan detta självklara steg nu blir verklighet.

I Örebro tingsrätt åtalas nu en 22-åring som är syrisk och svensk medborgare. Han har arbetat inom hemtjänsten och misshandlat, kränkt och förnedrat ett stort antal äldre. Han har filmat äldre i privata situationer, lyft upp och skakat en kvinna, skrikit ”vid Allah jag ska låta dig frysa” till en hjälplös äldre man och slagit mot ansiktet på en kvinna.

Den anklagade mannen kom som ”ensamkommande flyktingbarn” 2015. Av tingsrättens dokument framgår dock att han skickades ensam till Sverige av sina föräldrar. Om han kom hit ensam kunde han nämligen få uppehållstillstånd och sen kunde föräldrar och syskon komma efter som anhöriginvandrare. Och de kom också efter.

Allt detta låter fruktansvärt och är fruktansvärt. Men det är, som många av oss nu vet, bara toppen av isberget. Fler män har fällts för våldtäkter inom äldreomsorgen. Alla dessa arbetade inom densamma. Liksom den man från Syrien som nu åtalas vid Örebro tingsrätt har de invandrat till Sverige. Och när den mannen skulle förhöras så framgår det av tingsrättens dokument att man tog in en tolk. Mannen förhördes alltså med arabisk tolk. Trots att han arbetade inom äldreomsorgen.

Att personal inom äldreomsorgen ska behärska svenska är inte en detaljfråga. Det är en grundförutsättning för trygghet, värdighet och patientsäkerhet. När en äldre person inte kan göra sig förstådd, eller inte förstår vad personalen säger, uppstår inte bara frustration, utan reella risker. Felmedicinering, missförstånd kring behov, bristande dokumentation. Detta är inte hypotetiska problem. Det är verklighet i alltför många kommuner, inte minst i växande verksamheter som pressas av kompetensbrist.

Det nya lagkravet, som innebär förändringar i socialtjänstlagen, tydliggör att personal måste kunna kommunicera med brukare, anhöriga och kollegor samt dokumentera korrekt. Dessutom läggs ansvaret där det hör hemma, hos arbetsgivaren. Språkutbildning ska erbjudas, ofta på arbetstid, och personal som inte når upp till kraven ska inte arbeta självständigt. Det är en rimlig och balanserad reform.

Men det är också en reform som länge motarbetats.

Socialdemokraterna har under lång tid varit direkt negativa till språkkrav i välfärden. Argumentationen har varierat, ibland har det handlat om inkludering, ibland om arbetskraftsbrist, men resultatet har varit samma ständiga motstånd mot att ställa tydliga krav. Ofta har de sverigedemokrater som föreslagit språkkrav kallats för nedsättande saker. Kanske är det rent av rasism att kräva att någon pratar svenska?

Nu ser vi dock ett välbekant mönster. När verkligheten hunnit ikapp politiken, när problemen blivit för uppenbara för att förneka, då sker en omsvängning. Plötsligt låter det annorlunda. Plötsligt talas det om kvalitet, om trygghet, om vikten av kommunikation. Men var fanns detta engagemang tidigare?

Detta är inte ledarskap. Det är eftersläpning. Och det är pinsamt för Socialdemokraterna att de alltid ska komma efter att Sverigedemokraterna tvingat fram reformer. Då låtsas de att de minsann också alltid tyckt som SD.

Att i efterhand försöka omfamna reformer man tidigare motarbetat är inte bara politiskt bekvämt. Det är ohederligt. Väljarna förtjänar tydlighet. Antingen står man upp för krav, kvalitet och ansvar, eller så gör man det inte. Att försöka inta båda positionerna beroende på opinionens riktning undergräver förtroendet för politiken som helhet.

Bakgrunden till reformen finns i Tidöavtalet från 2023, där behovet av stärkt kvalitet i välfärden lyftes fram. Det är ett exempel på när politiken faktiskt tar ansvar för konkreta problem. För i grunden handlar detta inte om ideologi, utan om respekt för de äldre.

Den som har byggt detta land, arbetat ett helt liv och nu är beroende av omsorg, ska kunna förvänta sig att bli förstådd. Att kunna föra ett samtal. Att kunna känna sig trygg.

Det är inte för mycket begärt. Språkkravet är därför inte bara rimligt. Det är nödvändigt. Och det är hög tid att vi slutar låtsas som att detta är en svår fråga. Det är det inte.

Självklart ska personalen i äldreomsorgen prata svenska.

Ungdomskriminaliteten har gått från oroande till systemhotande. Allt fler unga dras in i miljöer där våld och droger inte bara normaliseras, utan ges status. Staten svarar med hårdare lagar och fler poliser. Men det räcker inte om andra delar av samhället signalerar något annat.

I Norrtälje är verkligheten lugnare än i storstäderna, men utvecklingen följer samma riktning. Skolan, socialtjänsten och civilsamhället arbetar för att få unga att välja rätt väg. Samtidigt finns en kultur som gör motsatsen, där kriminalitet förpackas som framgång.

Här blir frågan om ansvar konkret. Kommunen fördelar varje år bidrag till föreningar och stöd till samlingslokaler. Det är pengar som ska stärka det som bygger människor, inte det som bryter ned. Ändå saknas ofta tydliga krav på vilket innehåll som faktiskt ges utrymme.

Det är inte rimligt.

Föreningar som bjuder in gangsterrappare ska inte få kommunala bidrag. Samlingslokaler som upplåts till den typen av evenemang ska inte subventioneras med skattemedel. Det handlar inte om att förbjuda musik. Det handlar om att det offentliga inte ska finansiera eller legitimera uttryck som direkt motverkar det arbete som samtidigt pågår för att bekämpa kriminalitet.

Vi gör redan denna avvägning i andra sammanhang. Ingen förväntar sig att en förening som arrangerar vit makt konserter ska få kommunalt stöd. Den typen av uttryck betraktas som oförenliga med samhällets grundläggande värderingar. Samma princip måste gälla när kriminalitet romantiseras och säljs till unga.

Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Om vuxenvärlden talar med dubbla röster, en i klassrummet och en annan på scenen, blir resultatet därefter. Då är det inte konstigt att normerna förskjuts.

I grunden handlar det om vilket samhälle vi vill forma. Barn i Norrtälje ska inte växa upp med bilden av att gangsterrappare är förebilder. De ska förstå att det är ett uttryck för ett antisocialt beteende, på samma sätt som andra miljöer vi tydligt tar avstånd från.

Att dra in bidrag är inget symbolbeslut. Det är att flytta gränsen för vad samhället accepterar. Och i en tid där allt fler unga riskerar att dras in i kriminalitet är det en gräns som måste vara tydlig.

Idag är det första april. En dag då vi förväntas skratta åt påhittade nyheter och dåliga skämt. Problemet är bara att många politiska beslut låter precis som dåliga skämt, fast de är på fullt allvar.

Som att skatten sänks i retoriken för att “stärka hushållen”.  Samtidigt ökar kostnaderna där de känns som mest: högre egenavgifter för mediciner, dyrare tandvård, stigande elpriser och en matnota som skenar. För många överträffas skattesänkningen av ökade utgifter. Kvar blir ett system där det framför allt är de med riktigt höga inkomster som har råd att göra avdrag och faktiskt vinna på förändringarna.

Eller kraven på välfärden; att vård, skola och omsorg ska leverera mer, bli mer tillgängliga och hålla högre kvalitet. Samtidigt som stadsbidragen minskar, kommuner och regioner förbjuds att höja skatten, ekonomin pressas och personalen springer allt fortare. Ständiga effektiviseringar med mindre tid, fler patienter, större barngrupper och ökat personligt ansvar på den redan högt belastade personalen.

Och mitt i ett läge där vården och omsorgen skriker efter folk, fattas beslut som gör att anställda inom vård och omsorg riskerar utvisning. Människor som utbildat sig, lärt sig språket och fyller hålen i systemet. Det låter väldigt mycket som ett aprilskämt: att först larma om personalbrist och sedan skicka i väg dem som faktiskt får verksamheten att fungera.

Samma motsägelsefulla logik går igen på andra områden. Tonåringar som vuxit upp i Sverige, som gått i skola och har sin familj och hela sitt sociala liv här, riskerar utvisning till länder där de inte känner någon. Det svenska skattekollektivet har betalat deras utbildning, och när de är redo att ge tillbaka, skickas de härifrån.

Listan på politik som vi önskar vore ett aprilskämt kan göras lång. Unga vuxna utvisas och barn ska sättas i fängelse, samtidigt som skolorna fortsätter verka på en marknad där störst klasser med färst utbildade lärare ger mest klirr i kassan. Utredning på utredning dömer ut systemet, men inflytelserika lobbyister stoppar effektivt alla förslag för att stäva utvecklingen. Nu ska sexåringar tydligen punktmarkeras. Det blir sjukt dyra lösningar i stället för att låta skolan och förskolan behålla dessa pengar för att kunna erbjuda små barngrupper/klasser och utbildad personal, och inte skicka dem vidare till multinationella riskkapitalbolag som vinster. Vilket skämt är inte hela det svenska skolsystemet?

Vi har en kulturminister som ogillar kultur och en klimatminister som fått Sverige att backa in i framtiden genom höjda utsläpp. Idag är det första april och vi kan låtsas att allt bara är ett väldigt dåligt skämt, men det är knappast ett skämt som får en att skratta.

Carl Eos erbjuder oss alla att få krama en Sverigedemokrat. Det tar emot måste jag säga. Och i Norrtälje har väl L och SD redan haft ett kramkalas som slutade i osämja? I Region Stockholm har moderaternas Kristofer Tamsons redan före jul sagt sig villig att öppna sin "sängkammardörr" för SD. Däremot är den stängd för mp, deklarerade han.

Det är ett "Vem tar vem?", som om allt vore någon TV-serie och inte alls handlar om vilket samhälle vi vill se i framtiden.

I ett system med flera olika partier är det naturligt att inget parti har egen majoritet och att det därför krävs samarbete och kompromisser. Det är ju någonting bra med det. Det är ju också bra att partierna kan ge en hint om vilka de kan tänka sig samarbeta med i god tid före valet. Men det är inte förrän efter valet vi har resultatet och vet vilka samarbeten som är möjliga för att bilda majoritet.

Eos skriver vidare om kramen mellan L och SD som något som kan uppstå när vi möter varandra i verkligheten och inte bara utgår från våra fördomar. I det verkliga mötet med andra människor raseras våra föreställningar. Jag kan hålla med Eos om detta. Just därför är det så viktigt att förtroendevalda finns i det vardagliga livet och inte stänger in sig i beslutens korridorer. Just därför vore det så viktigt att regeringen träffade fler av de ungdomar som idag hotas av utvisning av separation från sina familjer. Just därför är det så viktigt att regeringens företrädare träffar de familjer som idag arbetar inom vården, omsorgen och kollektivtrafiken, men tjänar för lite och därför hotas av utvisning. Just därför skulle mötet mellan statsministern och de barn som sitter inlåsta i Migrationsverkets förvar vara så väldigt betydelsefullt.

Det har gått fort för SD att gå från att betraktas som ett ovälkommet inslag i den svenska demokratin till att omfamnas av de som kallar sig liberaler. Detta trots att de öppet driver en politik som utpekar människor som inte har sitt ursprung sedan flera hundra år i den svenska myllan som "icke välkomna". Det började med att peka på invandrare som begick brott eller som kunde anklagas för "bristande vandel" till att handla om människor som inte kunde språket eller hade svårt att få ett arbete. Idag är det inte ens det som utgör grunden för att inte vara välkommen, idag räcker det med att du fyller 18 år.

Sveriges befolkning blir allt äldre och Norrtälje kommun går i täten för den utvecklingen. Vi kommer att ha ett gigantisk rekryteringsuppdrag om vi ska kunna erbjuda en äldreomsorg av någorlunda hög kvalitet. Idag är 53% av vårdbiträden och 37% av undersköterskorna i den kommunala omsorgen utrikesfödda. Inom regionernas vårdverksamhet är en knapp tredjedel av undersköterskorna utrikesfödda. Detta är grupper som kan hotas av utvisning p g a för låg lön. Sen tillkommer specialistläkare 37% och tandläkare 46% som visserligen klarar inkomstspärren, men kanske kommer att känna sig manade att flytta då deras barn utvisas när de blir 18 år.

Tänk efter Sverige, kramas inte med kobran.