Vilka är det egentligen som ger ett samhälle sin puls, sin identitet och sin ton?

Det är givetvis många faktorer och aktörer som samspelar, men klura på den frågan en minut.

Jag tänker inte på besluten som fattas i kommunfullmäktige. Inte på vem som röstar på vad. Inte heller på vad turistnäringen skyltar med eller invigningen av en ny gata eller park.

Nej, jag tror att svaret finns någon helt annanstans. På ett ställe där vi andra sällan letar. Jag har funderat länge, och jag tror faktiskt att jag har kommit fram till ett möjligt svar. Håll i er nu, för det krävs år av fältobservationer för att nå den här slutsatsen. För många kanske den verkar närmast utomjordisk, eller kanske bara så självklar att man aldrig ens tänkt på den.

Först ser man dem bakom grillen på fotbollscupen för knattar. Några dagar senare står de i entrén till ett seminarium på Folkets hus. På lördagen arrangerar de loppis och på kvällen träffar man dem på krogen efter att de hunnit med ett spinningpass på Friskis. Mitt i allt administrerar de någon lokal Facebook-grupp och försöker samtidigt få ihop familjelivet.

Till slut börjar man misstänka att de har klonat sig själva, eller kan det röra sig om häxkonst?

Det finns alltså en klick människor som tycks dyka upp överallt. Ena veckan är de funktionärer när orienteringsklubben arrangerar en tävling i höstrusket. Några veckor senare står de och säljer lotter under en julmarknad, för att sedan ratta ljudet under ett luciafirande på en liten skola i utkanten av det bitande roslagsmörkret. Därefter dyker de upp som vikarierande fritidsledare, speaker på hockeymatchen eller parkeringsvakt på en soltorkad gräsplan vid någon veteranbilsträff eller medeltidsmarknad i augusti.

Behöver jag ens nämna att personerna i fråga dessutom är klassföräldrar och har adopterat en gammal näsapa från mangroveskogen på Borneo?

Till slut trillar poletten ner. Lampan tänds och det blir klart för mig ytterligare en gång - Det är ju alltid samma människor. Det verkar finnas en liten skara människor som bär en orimligt stor del av föreningslivet på sina axlar.

De har många hattar att klä sig i – ibland bokstavligen. På söndagsförmiddagarna står de i en regnvåt reflexväst och dirigerar trafiken. Vid lunchtid står de bakom ett våffeljärn. Framåt kvällen sitter de på styrelsemöte i en urtvättad blåvitrandig skjorta med melerade knappar, innan de avslutar dagen med att stapla stolar i en bygdegård som senast pyntades när man hängde upp de inramade fotografierna från kräftskivornas gyllene era i byalaget.

De har nyckeln till förrådet som du behöver komma in i. De vet vem man ska ringa om partytältet gått sönder 19.58 på kvällen. De känner alla. Och alla verkar känna någon av dem.

Deras arbetskapacitet väcker frågor hos oss som har upptäckt dem. Hur sjutton kan en människa optimera sin tid så effektivt?

Själv kan jag behöva en halv lördag för att mentalt förbereda mig på att gå till affären och köpa mjölk.
Nja, nu överdrev jag kanske. Det är inte riktigt så illa. Men ett är säkert – man ligger i lä jämfört med dessa ädla riddare af Roslagen.

Eldsjälen har under samma tid hunnit söka serveringstillstånd till sin trädgård, fixat en sponsor till grabbens innebandyklubb, hämtat ett rustikt ekbord i Rimbo som frugan köpt på Blocket, kokat kaffe åt femtio personer med akut koffeinbrist och lagt ut ett inlägg på Facebook om att någon glömt en mörkgrön regnjacka på Stockholmsbussen.

Men egentligen handlar det inte om loppisar eller fotbollscuper. Inte om midsommarfiranden eller att de råkar vara den i förväg utsedda toastmastern på halva bekantskapskretsens bröllop.

Det handlar om människor som bygger sammanhang och gemenskap. De ser till att barn har någonstans att spela fotboll. Att pensionärer fortfarande träffas över en kopp kaffe. Att den som flyttat till Roslagen har en förening att gå med i. Att en liten ort fortsätter kännas som en levande småstad någonstans i Sverige.

De påstår lite modest att de "bara hjälper till lite".

Det sorgliga är att vi nästan alltid upptäcker deras värde först när de slutar, blir sjuka eller går bort.
För så länge allting fungerar tänker ingen på vem som gjort jobbet eller vem som ligger bakom arrangemanget. Julmarknaden bara finns där. Midsommarfirandet bara händer. Knattelaget tränar på tisdagar eftersom det alltid har gjort det.

Så vilka är det egentligen som får en småstad att leva, på riktigt, bortom maktens korridorer på Estunavägen?

Vilka är det egentligen som ger ett samhälle sin puls, sin identitet och sin ton?

Det är människorna som alltid säger:

– "Jag kan hjälpa till."

Vi brukar kalla dem eldsjälar.

Men egentligen är de mycket mer än så.

Jag har i tidigare krönikor gjort nedslag i det man skulle kunna kalla Det gamla Sverige.

Den här veckan river vi av plåstret och går all in i en av dess viktigaste beståndsdelar: kioskerna, gatuköken och tobaksaffärerna. Dessa små, flottiga småstadstempel som måste bevaras innan de kontinentala, sexiga koncepten äter upp det gråsossiga folkhemmet med hull och hår.
För vad händer med ett samhälle när alla dess märkliga små mellanrum försvinner?

En gång i tiden var gatuköken och kioskerna något annat än de vi ser ploppa upp i dag.
Man skulle kunna kalla dem sunkiga, men på det där trygga och trevliga sättet.

Med menyer blekta av tidens tand och med bilder på mat som aldrig motsvarade den faktiska produkten. En drickakyl, som utöver att kyla dryck, hade som uppgift att sprida ett ambient surr i rummet. Plaststolar som i många fall visade sig vara en fullgod biotop för oidentifierade arter mossa. En doft av frityrolja, grillkrydda, ljummet kaffe, hallongrottor och gammal hederlig kundkontakt till tonerna av klirrande mynt och prasslande sedlar.

I dag har mycket blivit fräschare, blankare och mer genomtänkt. Kiosker, pizzerior och gatukök har anpassat sig till samtiden med stora skärmar på väggarna som visar upp flashiga produkter och salladsblad duschade i morgondagg. Någon art director i Stockholm gjorde sig troligen förmögen på kuppen.

Mat ska givetvis vara bra, och det gör mig inget att träda in i en lokal som städas mer frekvent än då och då. Ingen kan begära att varje korvmoj ska se ut som ett tidsdokument från 1994 bara för att jag råkar bli sentimental av blinkande lysrör, pulvermos och särskrivna gatupratare som lockar med ”mjuk glass”.

Men ändå. Jag kan inte vara ensam om att dras till denna estetik.

Jag saknar Fyrkanten i Grind, eller Grinntjorren som den i folkmun kallades. Där fanns allt. Mat. Godis. Serietidningar. Vuxentidningar. Tobak.

Det var dit som man senare i övre tonåren gick för att äta sina första bakisburgare, med gårdagens ungdomssynder bubblande i kroppen. Omtöcknade och dimmiga i en samordnad vallfärd mot en flottig puck som skulle återställa balansen i universum medan snöflingorna singlade ner utanför fönstret. Eller var det kanske under försommaren, då maskrosorna växte sig starka ur asfaltens sprickor.

Ibland var det färdiglagad fryskebab med pommes och vitlökssås som gällde, i samklang med att tv:n i hörnet rullade travet, eller något annat skit man inte ägnade en tanke åt. Typ text-tv. Det bara fanns där i bakgrunden, som ett analogt brus från en vuxenvärld man ännu inte riktigt tillhörde.

Jag måste nog även börja kalla mig text-tv-romantiker, trots att jag egentligen aldrig har haft någon större behållning av, eller ens någon konkret relation till, text-tv.

Det klassiska gatuköket var aldrig designat för att vara autentiskt. Det bara råkade bli på det viset.

På sådana ställen ska personalen inte vara snygga, hippa IPA-snubbar med sotarmössa, välvårdad mustasch, uppkavlade ärmar på sin dyra designer-t-shirt med båtringning och själlöst tatuerade i sjöfarar-motiv som ser ut att ingå i franchisepaketet.

Nej, på ett riktigt gatukök ska det stå alldagliga människor. Folk utan planerad frisyr och med t-shirten instoppad innan för byxorna. Folk med egenheter och fritidsintressen som aldrig skulle överleva en trendspaning. De som äter sill till vardags och aldrig har ägt merch från något indierockband. Någon som kanske samlar på något märkligt. Någon som tittade på Hockeykväll på TV4 en söndag i februari 1996.

Samma sak gäller i de gamla kioskerna och tobaksaffärerna. De som luktade blandade tuggummi, klistermärken och Stryktipset.

Jag är ATG-ombudsromantiker. Inte för att jag någonsin har spelat. Jag kan knappt skilja en V75-rad från ett kvitto. Men just sådana kiosker var ofta just ATG-ombud, samtidigt som de erbjöd all möjlig vardagsservice. Ibland fungerade de kanske mest som tillfälliga väntrum medan novemberskuren drog förbi och smattrade mot taket på den parkerade Volvon utanför.

Solbacka Livs var ett legendariskt ställe. Och pizzerian intill ska vi inte ens börja tala om. Där såldes ”Balon-pizza”. Ett namn som lät som en exotisk specialitet från en okänd region, men som senare visade sig vara en felskrivning av bacon.

I dag ska allt vara i 4K. Logotyper ska sitta rätt. Lokaler ska ha industrilampor, svarta detaljer och något grönt som ser levande ut men kanske är plast. Man ska kunna ta en bild på maten utan att skämmas. Allt ska gå att recensera, dela och lajkas.

Jag dagdrömmer mer om en VHS-filtrerad värld där ställen som man som minderårig kan köpa snus på fortfarande existerar. En värld med många klistermärken på drickakylar. En värld där Gula Tidningen fortfarande är en grej.

Kanske borde de få överlevande platserna K-märkas.

Det ska erkännas att jag inte förespråkar dem som eventuella turistmål. Jag vill nog inte ens visa upp nämnda delar av "Det gamla Sverige" för besökande turister.

Men dessa vattenhål måste stå till förfogande för oss sentimentalt lagda infödingar. En plats där man kan äta något flottigt, höra travet surra i bakgrunden och känna att världen fortfarande har några skavanker kvar medan man vrider sig i hjärtesorg eller bakfylleångest.

Det finns kanske två, tre ställen av den här kalibern kvar i Norrtälje. De som vet, de vet. Och vi får helt enkelt passa på att njuta av detta kulturarv innan allt som återstår är ännu en lokal med svart meny, industrilampor och en designer-hamburgare som heter något på engelska.

Ett samhälle står pall när stora byggnader rivs.
Men dess själ riskerar att förgås om de små mellanrummen försvinner.

En stad behöver rum där unga kan väsnas.

Det låter kanske som kulturpolitik. Eller som något en granne skriver i ett irriterat mejl till kommunen efter att ha hört samma trumkomp ljuda i bostadsområdet för sjunde dagen i rad.

Men en stad som inte har plats för skräniga gitarrer, ostämda trummor med spruckna cymbaler, gälla målbrottsröster i ostädade replokaler och bandnamn som borde ha stoppats av en ansvarig vuxen, är en stad som sakta håller på att tystna och bli för ordentlig för sitt eget bästa.

Eller ska vi kanske kalla det för ytterligare ett steg mot den totala kulturdöden?

Norrtälje hade sådana platser en gång.

Jag gick på mellanstadiet, bandet hette Rabies 2. Bara namnet säger väl allt om hur upproriska vi var, och att ambitionsnivån var skruvad till max. Det var punk, färgat hår, egentillverkade döskalletröjor ritade med tuschpenna, kamouflagebyxor från nyöppnade ÖB och en stark känsla av: nu jävlar.

Vi repade hemma i pojkrummet, spelade in låtar på kassettband och delade ut dem till klasskompisarna. Sedan, när världen blev lite större, hamnade vi på Rockverkstan, som precis sett dagens ljus, i barackerna bakom musikskolan. De där barackerna som Brännäsgården hyrde ut till unga band.

Där fanns framgångsreceptet.

Gulnade väggar. Ett strävt golv, nött av sand, grus och annat som följt med skorna in. Ett pentry med järnsmakande vatten som doftade billigt kommunalt skurmedel. Vit lysrörsbelysning. Dålig isolering. Kablar som räckte laget runt med lite tur. Ett glappande PA med spruckna högtalarkoner. Två transistorstärkare, en lite för klen basstärkare och ett trumset som tagit fler smällar än medlemmarna på kommunens alla kampsportsklubbar tillsammans.

Perfekt.

Att som barn eller yngre tonåring kliva in i en sådan replokal med storslagna drömmar och att sen kunna gå hem med känslan av att man var på väg mot någonting, det var så jäkla stort.

Man lärde sig inte bara att spela. Man lärde sig kompromissa, skriva låtar, hantera utrustning, tålmodigt vänta på sena trummisar, spela för starkt utan öronproppar och sedan förstå varför man faktiskt bör använda öronproppar.

Det var på allvar från dag ett.

Rabies 2 bytte senare namn några gånger, som band ofta gör när de försöker springa ifrån sin första idé. Sedan tog jag och trummisen det hela vidare och startade Jontes Radiostyrda Hönor, som repade hemma i garaget men som senare fick en ny heavy metal-kostym under namnet Cremnophobia, efter att Jonte skulle fokusera på Counter-Strike istället för att bli rockstjärna.

Jag blev också tillfrågad av några äldre grabbar om att gå med i dödsmetallbandet Depraved. Vi började i barackerna och flyttade senare till U-huset nere i hamnen.

U-huset, ja. En institution för 80-talister och tidiga 90-talister.

Det var inte bara replokaler. Det var ett helt ungdomshus, som vi i mångt och mycket faktiskt fick bygga och inreda själva. Replokaler, skatehall, bio, café, konserter, graffiti, dans, teater och musikstudio. Allt det där som i efterhand låter som en kommunal skrivbordsdröm, men som i praktiken skulle komma att vara enormt viktigt och fostrande på många vis, för mig och många andra.

Där utvecklade jag även punkbandet Norigen 1. Först hade vi tillhåll i U-huset, senare blev det tillbaka till barackerna. Man drogs mellan de olika lokalerna beroende på vilka man spelade med, vilka nycklar man kunde få tag på och var det råkade finnas plats för ens senaste musikaliska stordåd.

Men där någonstans så revs barackerna, till förmån för att bygga lägenheter för, som vi kallade det, välbärgade stockholmare.

Då skulle jag istället starta folkrockbandet Åskfödd. Vi blev inkvarterade i Medborgarskolans då nybyggda replokalskomplex i Dianahusets källare.

Det fanns ett helt litet ekosystem i Norrtälje. Barackerna bakom musikskolan. U-huset i hamnen. Dianahuset. Garage. Pojkrum. Studieförbund. Fritidsgårdar. Eldsjälar. Någon som visste vem man skulle prata med. Någon som kunde säga: ”Kom ner på torsdag, så löser vi det.”

Och någonstans runt allt detta fanns också rimboslusk.net.

Innan Facebook, Instagram och TikTok fanns ett lokalt community där folk faktiskt höll koll på varandra. Vi marknadsförde band, kollade event, spred spelningar och följde vad som hände. Det var sociala medier i sin vagga, innan sociala medier blev den industri vi känner idag.

Rockverkstan, senare Rockverkstan/Alternativt ljud, var en dörr in. En väg för unga musiker att få någonstans att vara, spela och växa. Det arrangerades spelningar, samlingsskivor och resor till pan-skandinaviska gårdsbandsfestivaler. Jag tänkte nog inte på det då, men det var ett bevis på att Norrtäljes ungdomskultur levde.

Roslagen har länge varit en plats där kultur fått fäste. Här finns spår av Taube, Engström, Ferlin och Astrid Lindgren.

Jag vill hävda att Roslagen på sätt och vis har varit ett viktigt kulturcentrum, på nationell nivå.

Det må låta bakåtsträvande, men det är den känslan jag vill tillbaka till. Kulturen ska inte bara vara något man skyltar med i efterhand, utan något som får låta, irritera och provocera medan det fortfarande är ofärdigt.

För det -internationellt omhuldade- svenska musikundret kommer inte ur tomma intet. Det börjar i musikskolor, studieförbund, fritidsgårdar, replokaler och i rum där unga får vara dåliga först.

Det är därför det känns sorgligt att den där replokalskulturen inte finns kvar på samma sätt längre.

För en liten stad behöver sådana rum.
En stad som aldrig låter illa riskerar till slut att inte låta alls.

Det finns platser som inte borde betyda något.

En bit skog. En igenväxt våtmark. Några vassar, lite dy, några murkna björkar och en bäck som slingrar sig fram som om den själv glömt vart den var på väg. På en karta är det ingenting särskilt. I ett kommunalt dokument är det ett naturvärdesobjekt. För en person med vuxna skor är det kanske bara mark som är svår att använda.

För ett barn kan det vara världens yttersta gräns.

För mig var det mitt träsk.

Jag växte upp med skogen nära inpå. Inte som en fond, inte som något man åkte till på helgen med termos och sittunderlag, utan som en närvaro. Den började nästan direkt utanför barndomens trygga värld av villor, radhus, cyklar, garageuppfarter och middagsrop. Några steg bort från det ordnade låg något helt annat. Mörkare. Blötare. Äldre.

På 90-talet var framtiden på väg, men den hade ännu inte hunnit koppla upp sig.

Vi hade VHS-band, freestyle, tv-spel och en vag känsla av att allt snart skulle bli blankare, snabbare och mer amerikanskt. Men bakom bostadsområdet låg fortfarande det gamla Sverige och ruttnade i fred.

Det var innan barn hade GPS i fickan. Innan varje spontan fältstudie blev en blå prick på en förälders skärm. Man gick ut, och sedan var man borta en stund, eller en hel dag och kväll. Det var frihet utan särskilt mycket ansvar.

Den känslan ska man inte underskatta.

Vi sökte spänning i ett folkhem som egentligen var byggt för att inget farligt skulle hända. Vi hade nedärvda skateboards från sent 80-tal, färggranna vattengevär och byggde kojor i träden tills de vuxna ropade att maten var klar. Ändå drogs vi mot de osaliga marker som viskandes tornade upp sig bakom villorna.

Där fångade vi grodor och vattensalamandrar. Vi bar hem grodrom i hinkar och lät den ligga i akvarium, blåste ner luft genom sugrör för att syresätta träskvattnet . Man försöker förstå livet genom att tillfälligt kidnappa och studera det.

Mitt träsk, ja, jag hävdar fortfarande bestämt att det är mitt träsk, var inte ett vackert vykort.
Även om det senare skulle komma att pryda ett skivomslag.

Det fanns ingen badbrygga, ingen kiosk, inga informationsskyltar. Det var snårigt, fuktigt, kallt och ogästvänligt. Det luktade sump, murknade löv och något som legat tyst länge.

Det gamla Sverige visste att vissa platser inte bara är platser. En mosse kunde vara en gräns. En skog kunde vara ett väsen. Ett skrik i natten kunde betyda mer än att någon hade trampat snett. I dag ska allt förklaras, mätas, skyltas och gärna göras tillgängligt, kanske till och med exploateras. Men vissa platser förlorar något när de får sig en egen QR-kod och blir för begripliga och besökta.

En gång, under en sen kräftskiva i barndomens kvarter, hördes ett skrik från skogen.

Det är en sådan där minnesbild som aldrig riktigt bleknar. Föräldrarnas berusade skratt i augustimörkret, vi barn som var vakna på lånad tid, tallar som stod som svarta siluetter mot den vemodiga stjärnhimlens väldighet. Sedan det där ljudet. Inte ett vanligt rop, inte stoj, inte lek. Något skar genom kvällen och fick allt att stanna.

Fäderna drog på sig gröna gummistövlar, hämtade ficklampor och gick ut i mörkret. Där och då blev de något annat än 90-talsfarsor med blåjeans och whiskey innanför västen. De blev byns män på väg mot för att se vad den våtsjuka marken tagit.

De hittade en äldre kvinna nedsjunken i dybotten.

Ingen visste riktigt hur hon hade hamnat där. Kanske visste hon det inte själv. Det var just det som gjorde berättelsen så stark. Hon hade liksom glidit ur den vanliga ordningen och hamnat i träskets egen logik. Hade hon inte blivit hittad kunde platsen ha behållit henne.

Så byggs lokal mytologi - det blir en berättelse som stannar kvar.

Senare, när vi blev tonåringar, återvände vi dit med kameror. Vi spelade in kortfilmer, tog bilder, frös på isen, stod i vassen och låtsades att vi gjorde något större än vi gjorde. Det var amatörmässigt, förstås. Men för mig också på blodigt allvarligt. Jag hade hittat min egen filmstudio, min egen scenografi, min egen mörka katedral.

Jag tror att mycket av det jag senare skulle göra som kulturarbetare föddes där. Musiken, bilderna, dragningen till det vemodiga, det ödesmättade, det vackra som inte ber om ursäkt för att det är fult i kanterna. Där lärde jag mig att skönhet inte behöver vara ren. Att det heliga kan lukta förruttnelse. Att mörker inte bara är frånvaro av ljus, utan ett eget språk.

Många år senare satte jag ord på känslan i Wormwood-låten I bottenlös Ävja

“Jag blev dess gäst, kom hem som gast”

Det låter dramatiskt. Det är dramatiskt. Men sådan är min plats på jorden.

Jag återvänder fortfarande till vassen, dimman, bäcken, den kalla marken, de gamla träden vars grenverk river hål i världsrymden. Till känslan av att stå på kanten av något man inte förstår.

Kanske är det därför platsen fortsätter att betyda något. Den påminner om att världen inte bara består av sådant som går att använda. Allt måste inte exploateras, dräneras, förklaras, säljas, ljussättas eller göras trevliga. Vissa platser ska få vara besvärliga.

Vissa platser ska få behålla sina hemligheter.

Och vissa barndomar börjar inte på en asfalterad skolgård i Grind.

De börjar där skogen börjar.

Med AI:s hjälp kommer vi kunna optimera vår försäljning och på riktigt effektivisera diverse processer, vilket jag själv är en förespråkare för. Men låt oss inte glömma bort att det är människor som till syvende och sist köper våra produkter och tjänster. Därför vill jag lämna med ett inspel till 2024 som kanske aldrig varit viktigare än nu, och som jag hoppas företag på lokal nivå tar med sig – att alltid vara top-of-mind hos konsumenten inom din specifika bransch.

När jag exempelvis skulle sälja min lägenhet för några år sedan, var det en specifik mäklarfirma som omedelbart dök upp i mitt huvud och som jag började att höra av mig till – även om firman i sig räknas som mer premium och tar ett högre arvode. Denna top of mind-effekt är inte en slump. I en stad där mäklarfirmor är många och konkurrensen är hård, blir det allt viktigare för företag att sticka ut. Det handlar inte enbart om att erbjuda en tjänst eller vara, utan om att skapa ett varumärke som folk kommer ihåg och litar på. Kom ihåg att 99% av dina potentiella kunder inte är i ett köpläge, men marknadsför du endast din existens gentemot dessa, så kommer denna ”sovande massa” att vara en extremt lönsam del för dig i framtiden. Du kommer inte kunna mäta detta imorgon genom konverteringar/klick etc, men du kommer få tillbaka det mångfalt i form av stabil försäljning över tid.

Ett utmärkt exempel ur verkligheten läste jag för att tag sedan i en artikel i Wall Street journal - om det globala fenomenet Airbnb:s strategiförflyttning sedan några år tillbaka. Genom att flytta fokus från väldigt konverterande sökmarknadsföring som bara riktade sig till kunder som är beredda att boka hotell nu, till bred varumärkesmarknadsföring, har Airbnb lyckats bli mer än bara en tjänst – de har blivit ett varumärke som folk tänker på då och då, och som blir det självklara valet när det är dags för att resa. De har minskat sin reklambudget och istället investerat i att bygga sitt varumärke genom PR och marknadsföringskampanjer, vilket har lett till deras mest lönsamma kvartal därefter någonsin.

Denna strategi är särskilt relevant för lokala tjänsteföretag. I en stad som Norrtälje, där exempelvis flera mäklarfirmor konkurrerar om kundernas uppmärksamhet, eller där fem restauranger trängs och konkurrerar om kunderna på samma gata, blir det avgörande att inte bara fokusera på direkta försäljningstekniker såsom prispress eller tillfälliga rabatter. Istället bör de sträva efter att skapa ett varumärke som människor kommer ihåg och associerar med positiva värden som tillförlitlighet, lokal kunskap och engagemang i samhället.

Det räcker inte med att vara bra på det man gör; man måste också kommunicera detta effektivt, brett samt skapa en känslomässig koppling till kunderna. Det är så man blir "top of mind" – inte bara när kunderna aktivt letar efter en tjänst, utan även i de stunder då behovet först uppstår. Att vara det första namnet som kommer till tanke innebär en enorm fördel i en konkurrensutsatt marknad.

Så till alla lokala företagare, lyft blicken och tänk brett när det kommer till er marknadsföring. Bygg ett varumärke som sticker ut, ett som folk kommer ihåg och litar på. Det är inte bara ett sätt att attrahera nya kunder, det är ett sätt att bli en del av gemenskapen – och på sikt, en del av era kunders liv.

Linus Albertsson Engman