Tone Norum firar 40 år som artist med en jubileumsturné. Den 18 juli gästar hon Kapellet i Norrtälje tillsammans med gitarristen Jocke Wik.

I år är det 40 år sedan Tone Norum slog igenom med debutalbumet One of a Kind. Jubileet uppmärksammas med spelningar runt om i landet, där Norrtälje är ett av stoppen.

Tone Norum fick sitt genombrott under 1980-talet och är bland annat känd för låtar som Stranger in Paradise, Don't Turn Around och duetten Allt som jag känner tillsammans med Tommy Nilsson.

På Kapellet väntar en akustisk konsert där publiken får höra både hennes egna hits och utvalda tolkningar av andra artister, enligt arrangören.

Konserten hålls lördagen den 18 juli mellan klockan 20.00 och 23.00.

Janne Westerlund gjorde 21 standupshower på tio timmar i Norrtälje. Nu börjar komikern återhämta sig – och siktar redan på nästa försök.

Det blev 21 shower på tio timmar när Janne Westerlund gav sig ut på sitt rekordförsök i Norrtälje.

Under dagen uppträdde han på flera platser i stadskärnan, bland annat på Kapellet, Stora Torget, i butiker, på restauranger, uteserveringar och på S/S Norrtälje. Finalen hölls på Havspiren.

Själv räknar han försöket som ett inofficiellt världsrekord.

– Nu börjar jag sakta återhämta mig och tack vare att vi kör onsdagsshowerna på Havspiren så är det bara upp på hästen igen. Det kommer nog ta hela sommaren att smälta detta ordentligt, nu myser och njuter jag mest som den världsrekordhållare jag är, säger Janne Westerlund till Allt om Norrtälje.

Den tyngsta stunden under dagen kom vid show nummer tio på Stora Torget.

– De har ju en lekplats för barn där och min standup är ju barnförbjuden. Att jag dessutom inte ätit något var dumt, men jag räddades av en lokal fiolspelare. Shoutout till hen för den härliga energin och supporten, säger han.

Bland dagens mer oväntade ögonblick fanns ett gig på frisörsalongen Hasse på Hörnet.

– Att köra standup samtidigt som man blir klippt och rakad kräver sin artist, fortsätter Westerlund.

Rekordförsöket avslutades på Havspiren, där flera gäster medverkade på scen. Bland annat uppträdde Dogge Doggelito och Tito Pencheff.

Janne Westerlund har tidigare sagt att han vill göra ett nytt försök nästa år. Då vill han höja ribban ytterligare.

– Jag vill gärna göra en Duplantis och höja med ett gig per gång. Hoppas att Norrtälje kommun kan hjälpa till både logistiskt och finansiellt. Vi vill gärna sätta Norrtälje på kartan ännu mer, säger han.

Finns det någon gräns där även Janne Westerlund säger: ”Nej, det här är för dumt”?

– Just nu är allting möjligt. Jag har ett ess i rockärmen apropå gränser som jag släpper exklusivt till er i augusti.

Under rekordförsöket följdes Janne Westerlund av filmaren Daniel Jillander, som arbetar med en dokumentär om projektet.

Hundutställning, sommarscen, skärgårdsturer, konstrundor och konserter. Under veckan finns flera evenemang att besöka runt om i Norrtälje kommun.

Norrtälje går in i ännu en sommarvecka med flera programpunkter som väntas locka både semestrande rospiggar och turister.

Bland veckans större evenemang finns Stockholm Dog Show i Gottröra, KOPPS och Mikael Rickfors på Norrtälje Sommarscen, Beckbyxans Dag på Väddö, Furusunds konstrunda och flera båtturer i skärgården.

Måndag 13 juli

Norra båtlinjen till Lidö eller Arholma fortsätter med dagsresor från Norrtälje hamn.

Tisdag 14 juli

Stadsvandringen Hus med historia hålls i Norrtälje. Under dagen finns även guidade visningar på Pythagoras industrimuseum.

Onsdag 15 juli

Rådmansö bokmässa arrangeras i skärgården. På kvällen hålls motorträff på Pythagoras och jazzkväll på Gåsvik på Väddö.

Torsdag 16 juli

Skärgårdstur till Rödlöga finns på programmet. På kvällen blir det livemusik på Grosshandlartorget på Marholmen.

Fredag 17 juli

Stockholm Dog Show inleds i Rimbo. Under kvällen hålls Grisslehamnsjazzen i Grisslehamns kapell och Swamp Shakers spelar i Skebobruk.

Lördag 18 juli

Stockholm Dog Show fortsätter i Gottröra. Samma dag hålls Furusunds konstrunda, konst och loppis på Blidö samt KOPPS på Norrtälje Sommarscen. Det blir även musikkryssning med Norrtälje Blue Comets.

Söndag 19 juli

Beckbyxans Dag arrangeras på Väddö. Furusunds konstrunda och konst och loppis på Blidö fortsätter. På kvällen spelar Mikael Rickfors på Norrtälje Sommarscen.

Källa: Norrtälje kommuns evenemangskalender

En stad behöver rum där unga kan väsnas.

Det låter kanske som kulturpolitik. Eller som något en granne skriver i ett irriterat mejl till kommunen efter att ha hört samma trumkomp ljuda i bostadsområdet för sjunde dagen i rad.

Men en stad som inte har plats för skräniga gitarrer, ostämda trummor med spruckna cymbaler, gälla målbrottsröster i ostädade replokaler och bandnamn som borde ha stoppats av en ansvarig vuxen, är en stad som sakta håller på att tystna och bli för ordentlig för sitt eget bästa.

Eller ska vi kanske kalla det för ytterligare ett steg mot den totala kulturdöden?

Norrtälje hade sådana platser en gång.

Jag gick på mellanstadiet, bandet hette Rabies 2. Bara namnet säger väl allt om hur upproriska vi var, och att ambitionsnivån var skruvad till max. Det var punk, färgat hår, egentillverkade döskalletröjor ritade med tuschpenna, kamouflagebyxor från nyöppnade ÖB och en stark känsla av: nu jävlar.

Vi repade hemma i pojkrummet, spelade in låtar på kassettband och delade ut dem till klasskompisarna. Sedan, när världen blev lite större, hamnade vi på Rockverkstan, som precis sett dagens ljus, i barackerna bakom musikskolan. De där barackerna som Brännäsgården hyrde ut till unga band.

Där fanns framgångsreceptet.

Gulnade väggar. Ett strävt golv, nött av sand, grus och annat som följt med skorna in. Ett pentry med järnsmakande vatten som doftade billigt kommunalt skurmedel. Vit lysrörsbelysning. Dålig isolering. Kablar som räckte laget runt med lite tur. Ett glappande PA med spruckna högtalarkoner. Två transistorstärkare, en lite för klen basstärkare och ett trumset som tagit fler smällar än medlemmarna på kommunens alla kampsportsklubbar tillsammans.

Perfekt.

Att som barn eller yngre tonåring kliva in i en sådan replokal med storslagna drömmar och att sen kunna gå hem med känslan av att man var på väg mot någonting, det var så jäkla stort.

Man lärde sig inte bara att spela. Man lärde sig kompromissa, skriva låtar, hantera utrustning, tålmodigt vänta på sena trummisar, spela för starkt utan öronproppar och sedan förstå varför man faktiskt bör använda öronproppar.

Det var på allvar från dag ett.

Rabies 2 bytte senare namn några gånger, som band ofta gör när de försöker springa ifrån sin första idé. Sedan tog jag och trummisen det hela vidare och startade Jontes Radiostyrda Hönor, som repade hemma i garaget men som senare fick en ny heavy metal-kostym under namnet Cremnophobia, efter att Jonte skulle fokusera på Counter-Strike istället för att bli rockstjärna.

Jag blev också tillfrågad av några äldre grabbar om att gå med i dödsmetallbandet Depraved. Vi började i barackerna och flyttade senare till U-huset nere i hamnen.

U-huset, ja. En institution för 80-talister och tidiga 90-talister.

Det var inte bara replokaler. Det var ett helt ungdomshus, som vi i mångt och mycket faktiskt fick bygga och inreda själva. Replokaler, skatehall, bio, café, konserter, graffiti, dans, teater och musikstudio. Allt det där som i efterhand låter som en kommunal skrivbordsdröm, men som i praktiken skulle komma att vara enormt viktigt och fostrande på många vis, för mig och många andra.

Där utvecklade jag även punkbandet Norigen 1. Först hade vi tillhåll i U-huset, senare blev det tillbaka till barackerna. Man drogs mellan de olika lokalerna beroende på vilka man spelade med, vilka nycklar man kunde få tag på och var det råkade finnas plats för ens senaste musikaliska stordåd.

Men där någonstans så revs barackerna, till förmån för att bygga lägenheter för, som vi kallade det, välbärgade stockholmare.

Då skulle jag istället starta folkrockbandet Åskfödd. Vi blev inkvarterade i Medborgarskolans då nybyggda replokalskomplex i Dianahusets källare.

Det fanns ett helt litet ekosystem i Norrtälje. Barackerna bakom musikskolan. U-huset i hamnen. Dianahuset. Garage. Pojkrum. Studieförbund. Fritidsgårdar. Eldsjälar. Någon som visste vem man skulle prata med. Någon som kunde säga: ”Kom ner på torsdag, så löser vi det.”

Och någonstans runt allt detta fanns också rimboslusk.net.

Innan Facebook, Instagram och TikTok fanns ett lokalt community där folk faktiskt höll koll på varandra. Vi marknadsförde band, kollade event, spred spelningar och följde vad som hände. Det var sociala medier i sin vagga, innan sociala medier blev den industri vi känner idag.

Rockverkstan, senare Rockverkstan/Alternativt ljud, var en dörr in. En väg för unga musiker att få någonstans att vara, spela och växa. Det arrangerades spelningar, samlingsskivor och resor till pan-skandinaviska gårdsbandsfestivaler. Jag tänkte nog inte på det då, men det var ett bevis på att Norrtäljes ungdomskultur levde.

Roslagen har länge varit en plats där kultur fått fäste. Här finns spår av Taube, Engström, Ferlin och Astrid Lindgren.

Jag vill hävda att Roslagen på sätt och vis har varit ett viktigt kulturcentrum, på nationell nivå.

Det må låta bakåtsträvande, men det är den känslan jag vill tillbaka till. Kulturen ska inte bara vara något man skyltar med i efterhand, utan något som får låta, irritera och provocera medan det fortfarande är ofärdigt.

För det -internationellt omhuldade- svenska musikundret kommer inte ur tomma intet. Det börjar i musikskolor, studieförbund, fritidsgårdar, replokaler och i rum där unga får vara dåliga först.

Det är därför det känns sorgligt att den där replokalskulturen inte finns kvar på samma sätt längre.

För en liten stad behöver sådana rum.
En stad som aldrig låter illa riskerar till slut att inte låta alls.

Grisslehamnsjazzen är tillbaka för fjärde året i rad. Den 17 juli väntar en sommarkväll med några av Sveriges mest välkända jazzmusiker i Grisslehamns kapell.

Fredagen den 17 juli arrangeras årets upplaga av Grisslehamnsjazzen.

På scen står trumpetaren Peter Asplund, sångerskan Emmalisa Hallander, kontrabasisten Niklas Fernqvist, trummisen Henrik Jäderberg och pianisten Mattias Lindberg.

Grisslehamnsjazzen har arrangerats sedan 2023 och återkommer nu för fjärde sommaren i rad.

Den fransk-svenska musikfestivalen Sommarnattens toner återvänder till Skebobruk i sommar. Efter många år i Orangeriet flyttar festivalen nu till Gamla Hotellet.

Festivalen arrangeras den 24–26 juli och hålls i år för 26:e året i rad.

Programmet innehåller opera, kammarmusik, piano och andra musikaliska uttryck. Bland årets medverkande finns den franska pianisten Vanessa Wagner, som enligt festivalens konstnärlige ledare David Lampel gör sin enda Sverigekonsert i sommar under festivalen.

På scen står också bland andra Roland Pöntinen, Christian Svarfvar, Cornelia Beskow, Peter Friis Johansson, Apollo’s Cabinet, Jacke Sjödin och Södra Bergens balalajkor.

Parallellt med festivalen visas en utställning med konstnären Elisabeth Biström i Smedjan.

Det finns platser som inte borde betyda något.

En bit skog. En igenväxt våtmark. Några vassar, lite dy, några murkna björkar och en bäck som slingrar sig fram som om den själv glömt vart den var på väg. På en karta är det ingenting särskilt. I ett kommunalt dokument är det ett naturvärdesobjekt. För en person med vuxna skor är det kanske bara mark som är svår att använda.

För ett barn kan det vara världens yttersta gräns.

För mig var det mitt träsk.

Jag växte upp med skogen nära inpå. Inte som en fond, inte som något man åkte till på helgen med termos och sittunderlag, utan som en närvaro. Den började nästan direkt utanför barndomens trygga värld av villor, radhus, cyklar, garageuppfarter och middagsrop. Några steg bort från det ordnade låg något helt annat. Mörkare. Blötare. Äldre.

På 90-talet var framtiden på väg, men den hade ännu inte hunnit koppla upp sig.

Vi hade VHS-band, freestyle, tv-spel och en vag känsla av att allt snart skulle bli blankare, snabbare och mer amerikanskt. Men bakom bostadsområdet låg fortfarande det gamla Sverige och ruttnade i fred.

Det var innan barn hade GPS i fickan. Innan varje spontan fältstudie blev en blå prick på en förälders skärm. Man gick ut, och sedan var man borta en stund, eller en hel dag och kväll. Det var frihet utan särskilt mycket ansvar.

Den känslan ska man inte underskatta.

Vi sökte spänning i ett folkhem som egentligen var byggt för att inget farligt skulle hända. Vi hade nedärvda skateboards från sent 80-tal, färggranna vattengevär och byggde kojor i träden tills de vuxna ropade att maten var klar. Ändå drogs vi mot de osaliga marker som viskandes tornade upp sig bakom villorna.

Där fångade vi grodor och vattensalamandrar. Vi bar hem grodrom i hinkar och lät den ligga i akvarium, blåste ner luft genom sugrör för att syresätta träskvattnet . Man försöker förstå livet genom att tillfälligt kidnappa och studera det.

Mitt träsk, ja, jag hävdar fortfarande bestämt att det är mitt träsk, var inte ett vackert vykort.
Även om det senare skulle komma att pryda ett skivomslag.

Det fanns ingen badbrygga, ingen kiosk, inga informationsskyltar. Det var snårigt, fuktigt, kallt och ogästvänligt. Det luktade sump, murknade löv och något som legat tyst länge.

Det gamla Sverige visste att vissa platser inte bara är platser. En mosse kunde vara en gräns. En skog kunde vara ett väsen. Ett skrik i natten kunde betyda mer än att någon hade trampat snett. I dag ska allt förklaras, mätas, skyltas och gärna göras tillgängligt, kanske till och med exploateras. Men vissa platser förlorar något när de får sig en egen QR-kod och blir för begripliga och besökta.

En gång, under en sen kräftskiva i barndomens kvarter, hördes ett skrik från skogen.

Det är en sådan där minnesbild som aldrig riktigt bleknar. Föräldrarnas berusade skratt i augustimörkret, vi barn som var vakna på lånad tid, tallar som stod som svarta siluetter mot den vemodiga stjärnhimlens väldighet. Sedan det där ljudet. Inte ett vanligt rop, inte stoj, inte lek. Något skar genom kvällen och fick allt att stanna.

Fäderna drog på sig gröna gummistövlar, hämtade ficklampor och gick ut i mörkret. Där och då blev de något annat än 90-talsfarsor med blåjeans och whiskey innanför västen. De blev byns män på väg mot för att se vad den våtsjuka marken tagit.

De hittade en äldre kvinna nedsjunken i dybotten.

Ingen visste riktigt hur hon hade hamnat där. Kanske visste hon det inte själv. Det var just det som gjorde berättelsen så stark. Hon hade liksom glidit ur den vanliga ordningen och hamnat i träskets egen logik. Hade hon inte blivit hittad kunde platsen ha behållit henne.

Så byggs lokal mytologi - det blir en berättelse som stannar kvar.

Senare, när vi blev tonåringar, återvände vi dit med kameror. Vi spelade in kortfilmer, tog bilder, frös på isen, stod i vassen och låtsades att vi gjorde något större än vi gjorde. Det var amatörmässigt, förstås. Men för mig också på blodigt allvarligt. Jag hade hittat min egen filmstudio, min egen scenografi, min egen mörka katedral.

Jag tror att mycket av det jag senare skulle göra som kulturarbetare föddes där. Musiken, bilderna, dragningen till det vemodiga, det ödesmättade, det vackra som inte ber om ursäkt för att det är fult i kanterna. Där lärde jag mig att skönhet inte behöver vara ren. Att det heliga kan lukta förruttnelse. Att mörker inte bara är frånvaro av ljus, utan ett eget språk.

Många år senare satte jag ord på känslan i Wormwood-låten I bottenlös Ävja

“Jag blev dess gäst, kom hem som gast”

Det låter dramatiskt. Det är dramatiskt. Men sådan är min plats på jorden.

Jag återvänder fortfarande till vassen, dimman, bäcken, den kalla marken, de gamla träden vars grenverk river hål i världsrymden. Till känslan av att stå på kanten av något man inte förstår.

Kanske är det därför platsen fortsätter att betyda något. Den påminner om att världen inte bara består av sådant som går att använda. Allt måste inte exploateras, dräneras, förklaras, säljas, ljussättas eller göras trevliga. Vissa platser ska få vara besvärliga.

Vissa platser ska få behålla sina hemligheter.

Och vissa barndomar börjar inte på en asfalterad skolgård i Grind.

De börjar där skogen börjar.

Fotbolls-VM är igång – och nu har landslaget fått en egen låt från Norrtäljehåll.

Komikern Janne Westerlund har tillsammans med artisten John ”Shazaam” Landenfelt släppt låten ”Långa bollar på GÖK”, en hyllning till landslagsstjärnan Viktor Gyökeres och den klassiska fotbollslåten ”Långa bollar på Bengt”.

Idén föddes direkt efter Sveriges playoffseger mot Polen, berättar Westerlund.

– VM-låten föddes i segereufori efter slutsignalen i playoff mellan Sverige och Polen. Vi var klara för VM och började lägga upp taktiken direkt, säger han.

I låten lanseras en enkel väg till framgång i mästerskapet.

– Hur ska Sverige kunna vinna mot Argentina, Spanien och England? Självklart med långa bollar på GÖK, säger komikern.

Bakom produktionen står Daniel Gyllander från Brottby. Medverkar gör även multimusikern Andy Callahan och artisten Sofie Young.

John ”Shazaam” Landenfelt är sedan tidigare Grammisnominerad artist och medverkar som låtens andra huvudnamn.

Westerlund uppger att han och Landenfelt kommer att finnas på plats vid VM-festen på Sportcentrum i Norrtälje när Sverige möter Nederländerna.

– Har ni tur kanske låten spelas live. Förhandlingarna pågår, avslutar komikern.

Jazz, bluesrock, parad och konserter på flera scener. Den 26–27 juni arrangeras Norrtelje Jazzdagar i centrala Norrtälje.

Norrtelje Jazzdagar är tillbaka med två dagar av livemusik i centrala Norrtälje.

Evenemanget arrangeras den 26–27 juni och bjuder på konserter på flera platser i stan, bland annat Åtellet, Societetsparken, Lilla torget, Kapellet, Happy Shitty Day, Dolce Bar, Bistro Magasinet, Antep och På Grillen.

Programmet inleds fredagen den 26 juni på Åtellet, där pianisten Olle Eilestam spelar mellan klockan 18.00 och 20.00.

På lördagen fortsätter jazzdagarna med invigning på Lilla torget klockan 12.00. Därefter blir det parad till Societetsparken, där jazzstipendier delas ut och Pilsnerbandet spelar.

Under dagen och kvällen väntar flera konserter runt om i staden. Bland artisterna finns Old Boys Stompers, Doktor Rulles Jazzklinik, The Family Jukebox, Fourth Wall Trio och Ms Birchbranch & her Jazz and Blues Orchestra.

Även lokala inslag finns med i programmet. Norrtäljebandet Mr Experiment spelar bluesrock på Happy Shitty Day, med musik från 60-talsklassiker till dagens bluesrock. Adam Dahlin Trio feat. Astrid Anderhagen Holmes uppträder på Antep.

Norrtelje Jazzdagar avslutas på lördagskvällen med flera spelningar runt om i centrum.

Fyra samtidskonstnärer deltar i årets upplaga av Konst i Ån. Utställningen visas i och kring Norrtäljeån mellan den 26 juni och 13 augusti.

Konst i Ån återvänder till Norrtälje i sommar. Årets upplaga samlar verk av konstnärerna Nikki Fager Myrholm, Kristoffer Zetterstrand, Karl Grandin och Amanda Karlsson. Det meddelar Norrtälje kommun i ett pressmeddelande.

Utställningen är en del av kommunens satsning på offentlig konst och samtidskultur. Verken placeras i stadsmiljön och i anslutning till Norrtäljeån, där både invånare och besökare kan möta konsten utanför traditionella utställningsrum.

Årets utställning rör sig mellan olika uttryck, tekniker och perspektiv. Enligt kommunen spänner verken mellan digitala och handgjorda tekniker samt poetiska och rumsliga uttryck.

Konst i Ån invigs i Faktoriparken vid Roslagsmuseet. Vid invigningen medverkar konstnärerna och representanter från kommunen, som presenterar årets utställning.

Utställningen är öppen för allmänheten och visas fram till mitten av augusti.