Det finns få saker som provocerar människor mer än när det offentliga gör vardagen krångligare utan att leverera någon tydlig förbättring. Brandskyddskontrollerna i Norrtälje kommun är ett talande exempel på just detta. 

Sedan kommunen valde att ta över brandskyddskontrollerna i egen regi har sotning och brandskyddskontroll skiljts åt. Tidigare kunde båda momenten genomföras vid samma besök. Numera kommer sotaren vid ett tillfälle och räddningstjänsten vid ett annat.

På pappret kan det framstå som en mindre förändring. I verkligheten innebär det fler resor, mer administration och större besvär för fastighetsägare. För den som bor i skärgården kan det handla om långa transporter, förlorad arbetstid och ökade kostnader bara för att vara på plats när kommunen kommer.

Räddningstjänsten motiverar förändringen med att brandskyddskontroll är myndighetsutövning och därför bör hanteras separat. Det är ett resonemang som har en logik. Ingen ifrågasätter behovet av noggranna kontroller eller vikten av ett starkt brandskydd.

Men det är inte där problemet ligger. Frågan är inte om kontrollerna ska genomföras. Frågan är varför kommunen har valt en organisation som gör dem mer omständliga, dyrare och mindre effektiva.

När verksamheten togs över i kommunal regi var löftena högt ställda. Kvaliteten skulle höjas, rättssäkerheten stärkas och verksamheten bli mer effektiv. Det är ambitioner som de flesta kan ställa sig bakom.

Resultaten pekar tyvärr åt ett annat håll. Sedan övertagandet har genomförandegraden för brandskyddskontroller minskat. Färre kontroller genomförs i tid, samtidigt som risken ökar för att lagstadgade kontrollintervall inte hålls. Det är svårt att beskriva det som en framgång.

Inte heller ekonomiskt har reformen levt upp till förväntningarna. Inför övertagandet talades det om lägre kostnader. Någon sådan utveckling har inte blivit verklighet. Tvärtom ligger taxorna för brandskyddskontroll i Norrtälje på en nivå som är betydligt högre än i flera jämförbara kommuner, däribland Värmdö.

Det är en utveckling som borde oroa fler än dem som väntar på nästa brandskyddskontroll. För i grunden handlar frågan om något större: hur kommunens resurser används.

När en reform leder till högre kostnader, mer administration och sämre resultat finns det anledning att ompröva den. Prestigen får aldrig bli viktigare än verkligheten.

Norrtälje kommun bör därför se över dagens modell och återinföra möjligheten att samordna sotning och brandskyddskontroll där det är praktiskt möjligt. Det skulle minska krånglet för invånarna, använda skattemedlen mer ansvarsfullt och samtidigt säkerställa att fler kontroller faktiskt genomförs.

Det är därför bra att Liberalerna nu driver denna fråga.

En rapport från Rädda Barnen visar att barnfattigdomen i Sverige ökar, och att allt fler barn växer upp i hushåll där pengarna inte räcker till. Barnfamiljernas ekonomi har urholkats när samhällets stöd inte har hängt med. I Norrtälje kommun handlar det om nästan 1 500 barn. Enligt SCB blir gruppen som inte har råd att åka på en veckas semester större, och värst är det för ensamstående arbetarkvinnor där hela 39 % inte har råd att åka på en veckas semester per år.

Barn väljer inte sina uppväxtvillkor. De kan inte påverka om en förälder blir arbetslös, sjukskriven eller tvingas leva på en låg inkomst. Därför kan inte heller deras möjligheter i livet få avgöras av just det. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet måste se till att alla barn får en trygg uppväxt – oavsett föräldrarnas ekonomi.

Inför sommaren är det många familjer som inte har några planer alls. Region Stockholms beslut om gratis kollektivtrafik för barn och unga under loven underlättar en del. Norrtälje kommuns satsning på Aktivitetsbanken och det avgiftsfria Mitt Sommarlov gör också skillnad. Men för många familjer räcker det inte. Hindren är ofta små för den som har pengar, men stora för den som saknar dem. Bussen går inte dit aktiviteten finns eller matsäcken kostar pengar.

Barnafödandet är det lägsta på decennier och att skaffa barn är för många ett stort ekonomiskt risktagande. En paradox är att när det föds färre barn sker samtidigt på många håll nedskärningar i förskola och skola som gör att barngrupperna blir större. I Norrtälje har dock Mittenkoalitionen, tillsammans med Vänsterpartiet, lagt ett uppdrag att ta fram en handlingsplan för hur de allra största barngrupperna i förskolan ska bli mindre med bibehållen lärartäthet. Förskolan och skolan har ett tydligt kompensatoriskt uppdrag och ska bidra till att jämlika förutsättningar för varje barn. Därför är satsningar på små grupper och utbildad personal oerhört betydelsefulla för barns framtida möjligheter.

Men familjen är också viktig. Det är viktigt att familjen, hur den än ser ut, har möjlighet ge sina barn goda förutsättningar. Partierna har insett detta och flera partier lanserade därför under Almedalsveckan olika vallöften riktade direkt till familjerna. Kristdemokraterna vill höja barnbidraget till 2 000 kronor i månaden. Det är dock värt att minnas att partiet under den gångna mandatperioden inte har genomfört någon sådan förstärkning av barnfamiljernas ekonomi. Dessutom har regeringen infört kvalificeringsregler som innebär att nyanlända familjer inte längre omfattas av välfärdssystemen. Moderaterna i sin tur lovar skatteavdrag som kan ge en familj med två arbetande föräldrar ca 5000 kronor mer i månaden. Insatser som billigare kollektivtrafik (Mp), levande landsbygd (C) och slopat karensavdrag (S) påverkar givetvis också barnfamiljer positivt, även om mer indirekt.

Vänsterpartiet lanserade ett familjepaket med konkreta insatser som 15 000 kr i bebispeng när första barnet föds, höjt barnbidrag med 500 kr i månaden och extra tillägg på 300 kr i månaden för ensamstående. Utöver detta höjda bostadsbidrag och 100 nya öppna förskolor runt om i landet. Partiet vill också satsa på avgiftsfria sommarlovskort i kollektivtrafiken, kort som också ska innebära fritt inträde till vissa museer och andra attraktioner.

Vänsterpartiets familjepaket skulle innebära lättnader för de 1500 barn och unga i kommunen som växer upp under knappa förhållanden. Det skulle innebära skillnader för de ensamstående som idag inte kan åka på en veckas semester med barnen. Skillnaden mellan Moderaternas och Vänsterpartiets förslag handlar främst om synen på välfärden. Moderaternas modell bygger på att den som arbetar ska belönas medan Vänsterpartiet menar att barn inte ska ha sämre livsvillkor därför att en förälder är arbetslös, sjuk eller ensamstående.

Barn väljer inte sina föräldrar. Därför kan inte livsvillkoren helt avgöras av föräldrarnas ställning på arbetsmarknaden. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet investerar i barn – inte därför att det är välgörenhet, utan för att det är grunden för ett demokratiskt och hållbart samhälle. Vänsterpartiets familjepaket tar sin utgångspunkt just där: i barnens behov, inte i föräldrarnas lönebesked.

Norrtälje kommun innehar några rekord i Sverige och alla ligger runt 30 000.

Vi har 30 000 enskilda avlopp, vi har 30 000 enskilda vattentäkter och vi har nästan 30 000 fritidshus.

Detta gör Norrtälje kommun unikt på många olika sätt, men innebär det att kommunen är en exotisk plats som är till för besökare? Under sommaren tredubblas befolkningen och belastningen ökar på samhällsservice, inte minst på vatten och avlopp. Samtidigt lever många av Roslagens småföretagare av sommarbefolkningen, men alla som sett en återvinningsstation efter midsommarhelgen vet att det inte är lätt för ett samhälle att ställa om på det viset.

För människorna som kommer hit är det som vanligt, liv och rörelse. För oss som bor här blir det en stor skillnad. Ibland frågar människor som älskar sommar i Roslagen mig: Vad gör ni på vintrarna då?

Ja, de flesta av oss arbetar, gymmar, hjälper barnen med läxorna och kör dem till olika aktiviteter. Kanske är vi engagerade i barnens idrottsklubb, kanske kämpar vi på med det egna företaget fler timmar än vad ett vanligt kontorsarbete innebär. Det kan krävas för att få verksamheten att gå runt året om. Balansen att tillhandahålla samhällsservice för en tredubbel befolkning under några månader och sedan upprätthålla servicen vintertid med samma kvalitet.

På sommaren är det listningsstopp på de två stora vårdcentralerna i Norrtälje. Det beror på att sommarboende annars listar om sig för ett eller två besök under semestern, vilket belastar vårdcentralen både arbetsmässigt och ekonomiskt eftersom listningsersättning inte utgår då de listar tillbaka sig på sin ordinarie vårdcentral i Stockholm igen efter besöket/semestern. Listningsstopp gör dessvärre att övriga vårdcentraler blir extra belastade med dessa besök.

Samtidigt som de flesta vill ha semester är vården, omsorgen och samhällsservicen extra belastad i kommuner som Norrtälje. Servicen måste dock fungera även för dem som bor här året om. Nu har Norrtäljeborna äntligen fått tillgång till cancerbehandling på hemmaplan året om. Hemtjänsten måste kunna åka ut på öarna, även när underlagen minskar under vinterhalvåret.  För att det ska vara möjligt krävs det att vägar plogas och sandas och att uppfarter skottas. Så det finns att göra på vintern också, men går det att få ekonomi i det?

Akutsjukhuset ska vara öppet dygnet runt, även de nätter då det ”bara” kommer in en orolig äldre dam med näsblod. Människors rätt till trygghet och service ska inte kunna mätas i kvantitet. Den äldre kvinnans oro är inte mindre värd än trettio fotbollssupportrar som skadats vid ett derby. Att utföra 1000 operationer av samma sort ger skicklighet, men att utföra 75 helt olika operationer ger en annan typ av skicklighet. Ambulanser från Stockholm behöver täcka upp för Norrtäljeambulansen på samma sätt som de täcker upp inåt Stockholm. Att ha helikoptern placerad i Norrtälje har givit kortare väntetider för patienter i Roslagen, vilka annars är de som har längst väntetider för prehospital vård.

Landsbygdens livskraft året om måste säkras genom lösningar som skiljer sig från de i storstaden. Samarbeten, entreprenörskap och flexibilitet blir viktiga ingredienser för att undvika sårbarhet i systemen. Kanske behöver samarbeten tydligare utvecklas mellan stad och land?

Om maten på tallriken i stan kom från landsbygden runt om staden, om elektriciteten i lägenheten var närproducerad, om företaget hade en filial på mindre ort där personalen roterades, om utbildningsmöjligheter med billiga studentlägenheter erbjöds i landsbygdskommuner, om en viss del av praktiken på utbildningen var förlagd till enheter utanför stan, om personal som vill ha semester i november erbjöds sommartjänstgöring på en sommarort?

Jag tror att hållbarhet och robusthet byggs genom att tillsammans skapa en förståelse för att det finns en vardag med fest, sorg, tristess och glädje överallt, att vi alla bidrar och är viktiga för varandras välmående. Det mesta av Sverige är landsbygd. Livet måste fungera där året om.

För några veckor sedan kom hovrättsdomen i Think Pink-målet. Flera av de ansvariga dömdes fortfarande för grova miljöbrott, men några straff sänktes och två personer friades helt. Juridiskt är det en viktig dom. Moraliskt lämnar den en bitter eftersmak.

För ute i verkligheten, här i Roslagen, ligger avfallet kvar.

I Norrtälje kommun finns flera platser där Think Pinks massor dumpades. Kommunens egna undersökningar visar att föroreningar sprids via grundvatten och ytvatten. PFAS, metaller och andra miljögifter finns kvar i marken. Domstolarna har slagit fast att massorna ska bort på flera platser, men tidsfristerna har passerat utan att saneringen genomförts. Det drabbar inte bara oss människor utan allt levande i naturen.

I Sveriges Radio Konflikt diskuterades nyligen idén om naturens rättigheter. Tanken är enkel men omvälvande: naturen ska inte bara ses som egendom eller en resurs för människor att använda. Skogar, vattendrag och ekosystem har ett eget värde och bör kunna betraktas som rättighetsbärare.

För många låter det radikalt. Men Think Pink-skandalen visar varför tanken behövs.

I dagens system betraktas naturen främst som platsen där ett brott begås. När domen faller riktas fokus mot gärningsmännen och deras straff, samt hur människor runt omkring, t ex markägare drabbas. Men marken, vattnet och de ekosystem som skadats får ingen upprättelse. De giftiga massorna ligger kvar. Föroreningarna fortsätter att spridas. Naturen får bära konsekvenserna långt efter att rättsprocesserna avslutats.

Det är också ett klassproblem. Den som har gott om pengar kan flytta från en förorenad plats. Den som är beroende av sin fastighet, sitt dricksvatten eller sitt lokalsamhälle får leva med konsekvenserna. Samtidigt riskerar saneringskostnaderna i slutänden att hamna hos det offentliga – alltså hos oss alla. Diskussionen har förts om Norrtälje kommun ska gå in och sanera, trots att det egentligen är någon annans ansvar.

Socialismen har alltid handlat om att utmana synen på att allt kan reduceras till en vara. Det gäller inte bara människor och välfärd. Det gäller också naturen. När mark, vatten och skogar behandlas som kostnadsfria avstjälpningsplatser blir miljöbrott en lönsam affär och sanering ett problem för framtiden.

Think Pink borde därför få oss att ställa en större fråga än hur långa fängelsestraffen ska vara. Vem företräder naturens intressen när naturen skadas? Och vem garanterar att skadorna faktiskt repareras?

Om naturen hade rättigheter skulle det inte räcka att döma de skyldiga. Då skulle naturen ses som brottsoffer och samhällets uppgift måste vara att gottgöra brottsoffret genom att återställa det som förstörts.

I Norrtälje kommun väntar marken fortfarande på den upprättelsen. Hur länge?

Nu är vi mitt i skolavslutningsveckan/studentveckan. Samtidigt är minnet av valborg färskt. Det blev en av de stökigaste valborgsmässoaftnarna på länge när det gäller ungdomsfylla och de problem som följer i dess spår. Polis, fältare och vårdpersonal befarar att vi kan få se liknande situationer i samband med skolavslutningen.

Eftersom grundskolans skolavslutning sammanfaller med studentfirandet, finns det gott om äldre ungdomar som också är ute och firar runt om i kommunen. Det innebär att alkoholen blir mer synlig och lättare att få tag på även för yngre ungdomar.

För att skapa trygga miljöer för barn och unga som vill fira in sommarlovet anordnas därför en rad aktiviteter runt om i kommunen. Trygg i Norrtälje uppmanar vuxna att delta i den walkabout som startar klockan 18.00 i Societetsparken. Genom att vara närvarande, nyktra och tillgängliga kan vuxna göra verklig skillnad och bidra till att unga får positiva minnen från sin skolavslutning.

Under kvällen arrangeras också en alkohol- och drogfri festival på Imperiet Industries med musik, liveartister, aktiviteter och mat. Alla besökare bjuds på hamburgare, läsk och alkoholfria drinkar.

Även på andra håll i kommunen erbjuds kostnadsfria aktiviteter. I Hallstavik hålls utomhusbadet öppet med livemusik och tävlingar, ABF bjuder in till graffiti-målning. I Rimbo blir det grill och umgänge på fritidsgården Punkten. Brännäsgården i Norrtälje erbjuder grillning och aktiviteter, medan församlingsgården på Väddö och Vikingalunden bjuder in till gemenskap och sommarfirande i samarbete med Väddö IF och Svenska kyrkan.

Med många vuxna ute i rörelse – både i tjänst och som frivilliga – kan vi skapa trygga miljöer där unga får vara unga utan alkohol och droger. Förhoppningsvis slipper vi då de scener som utspelade sig på valborg, när föräldrar uppmanades att hämta hem sina barn redan före midnatt.

Att skapa trygga miljöer är ett vuxenansvar. Vi vet vilka konsekvenser alkohol kan få, särskilt för unga människor. Därför är det oroande att högerpartierna tävlar i att komma med förslag som gör alkoholen mer tillgänglig – söndagsöppet på Systembolaget, sänkt åldersgräns för inköp och lättnader i serveringsreglerna.

Samtidigt ser vi något hoppfullt. Dagens unga dricker generellt mindre än sina föräldrar gjorde i samma ålder. Men utvecklingen går också åt fel håll när allt yngre barn kommer i kontakt med alkohol. På valborg fick 12- och 13-åringar föras till sjukhus på grund av alkoholförgiftning.

De flesta är överens om att det inte är ett samhälle vi vill ha. Men då räcker det inte att uttrycka oro och lägga ansvaret på individnivå. Vi måste också vara beredda att ta ett gemensamt ansvar innan problemen uppstår.

Här går en tydlig skiljelinje i politiken. För oss är barns och ungas trygghet viktigare än alkoholbranschens möjligheter att sälja mer. Samhällets uppgift är inte att göra alkohol mer tillgänglig, utan att skapa fler trygga mötesplatser, starkare gemenskaper och bättre stöd till unga människor.

Valborg visade vad som händer när vuxenvärlden inte räcker till. Skolavslutningen ger oss en ny chans att göra rätt. Genom att vara närvarande vuxna, genom att erbjuda alkoholfria alternativ och genom att stå upp för en ansvarsfull alkoholpolitik kan vi visa att barns trygghet väger tyngre än marknadens intressen. I Norrtälje samarbetar kommun, polis, studieförbund, kyrkan och idrottsföreningar för att erbjuda barn och unga en fin start på sommarlovet. Ungdomars trygghet är inte bara ett vuxenansvar. Det är ett samhällsansvar.

Polisens uppmaning till alla föräldrar:

• Köp aldrig ut alkohol till minderåriga.
• Prata med ditt barn och ha kontakt under kvällen.
• Var nykter. Var nåbar. Var beredd att hämta ditt barn - oavsett tid på dygnet.

Sverige måste snarast byta regering om man ska lita på Naturskyddsföreningens rapport Bakslag i miljöpolitiken som nyligen släpptes. Rapporten visar att det finns två partier i det miljöpolitiska toppskiktet; Vänsterpartiet och Miljöpartiet, sen finns det två partier som är medelmåttor; Socialdemokraterna och Centerpartiet. I botten hamnar regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har under mandatperioden lagt en högre budget för miljöpolitiken än regeringspartierna samt att man bl a drivit på för mer miljöhänsyn i skogsbruket, stått upp för artskyddet och agerat för en bättre reglering av skadliga bekämpningsmedel i EU.

Regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna har i stället fattat en rad beslut som försvagar miljöpolitiken, bl a på områden som transport och energi. För inte länge sedan kunde vi läsa i Norrtelje tidning om Moderaternas motstånd mot havsbaserade vindkraft. Sanningen är att Moderaterna har sagt nej till all etablering av ny vindkraft i Sverige. Regeringens ensidiga satsning på kärnkraft gör att Sveriges invånare kommer att få vänta länge på en stabil energiförsörjning.

I Norrtälje kommun finns en klimathandlingsplan. Den behöver få större utrymme i de kommunala verksamheterna. En kommun kan på många sätt bidra till att minska miljöpåverkan och klimatavtryck. Det kan göras genom högre krav vid upphandlingar, genom att utveckla lokal energi- och matproduktion (vilket det finns goda förutsättningar för i Norrtälje kommun), genom att rusta och ta hand om befintliga byggnadsbestånd i stället för att riva och bygga nytt samt genom att planera för hur kommunens skogar ska skötas för att gynna biologisk mångfald, klimatnytta och rekreationsvärden. För att lyckas med detta behöver kommunen skydda stränder och jordbruksmark från bebyggelse samt ge tydliga direktiv till de kommunala bolagen Norrtälje energi, Norrtälje Vatten och Avfall samt Roslagsbostäder.

Det är lätt att säga att en liten kommun inte kan göra så mycket för att minska klimatavtrycken, samtidigt vill högerpolitiker lägga på enskilda människor att ta huvuddelen av ansvaret. Kanske är det för "svårt" att fatta beslut som innebär att människor här och nu måste ändra sina levnadsvanor för att det ska bli bättre för människor på andra platser eller i framtiden? För enskilda människor kan det vara ännu svårare att, utan samhällets stöd, välja varor och göra val som ger små klimatavtryck. Av den anledningen är det samhället; kommunen, regionen och staten som måste axla ledarrollen i klimatarbetet. Och då gäller det att det blir rätt partier som styr.

I rollen som lokalpolitiker har jag rest mycket i kommunen i samråd och diskussion med olika lokala intressenter. Framförallt till Rimbo och Hallsta. Varje gång möts jag och mina politiska kollegor av samma sak - ett uppdämt missnöje!

Det är inte typiskt sätt gnäll. Det är något tyngre. En känsla av att kommunen satsar fel och inte i tillräcklig omfattning i våra andra tätorter. De röststarka företrädarna jag möter säger det rakt ut:

"Vi får inte vad vi behöver.."

Jag tror inte att de ljuger, men jag har inte facit om de har rätt eller fel då kommunen består av fem självständiga förvaltningar som alla gör olika politiska prioriteringar.

Det här är visserligen inga nyheter om man varit involverat i lokalpolitiken ett tag. När jag var ordförande i kultur- och fritidsnämnden tog jag intiativ till att göra en genomlysning av var pengarna gick. Förvaltningen satt i några dagar och räknade på våra satsningar utifrån ett geografiskt raster. Det visade sig att Hallstaviksområdet fick mest pengar per capita. Lännaområdet fick minst. Ändå finns känslan i Hallstavik att man är förfördelad.

Jag utesluter inte det. För budskapen är både samstämmiga, återkommande och för lokalt förankrade att det liksom inte kan avfärdas.

Om dessa röster faktiskt representerar sina bygder – och varför skulle de inte göra det? – då ligger något i tangentens riktning. Ett missnöje av den här tyngden brukar leda någonstans. Kanske leder det dit det redan har varit en gång. 1994 hölls en folkomröstning om att dela Norrtälje kommun, den gången blev det ett nej. Men är det oundvikligt om kommunen inte gör rejäla omtag i sin landsbygdspolitik?

Är det av Gud givet att Rimbo ska tillhöra Norrtälje? Är det en naturlag att Hallstavik ska göra det? Det är det inte. Det är ett politiskt beslut från 1971. Före kommunreformen var Rimbo en egen kommun. Häverö var en egen kommun. Idag tillhör båda orterna dessutom Roslagens västra pastorat. Inte Roslagens östra, såsom Norrtälje, Väddö, Rådmansö, Lyhundra och Länna. Den kyrkliga indelningen har behållit en gränsdragning som den kommunala suddat ut.

Rimbo och Sjuhundraområdet är inte Häveröbygden. Det är viktigt att hålla isär. Rimbo har Stockholm och Arlanda inom pendlingsavstånd. En egen kommun där skulle ha mer likartade förutsättningar som Knivsta hade vid utbrytningen 2003, och Knivsta har sedan dess vuxit kraftigt. Häveröbygden ligger geografiskt närmare Östhammar än Norrtälje stad. Till Forsmark tar det 40 min. Uppsala upplevs närmare än Stockholm. Här är frågan kanske inte bara om man kan stå själv, utan mer om man hör hemma någon annanstans? Som Östhammars kommun?

Det är åtminstone en tanke värd att lufta.

En kommunal folkomröstning är rådgivande, inte ett beslut om utbrytning. Själva beslutet ligger hos regeringen. Men det är just därför verktyget är värdefullt. En folkomröstning skulle inte splittra kommunen. Den skulle synliggöra vad invånarna i de områdena faktiskt tycker. Det kanske visar sig att kritiken från de röststarka intressenterna inte speglar bygdens samlade åsikter. Men det skulle ge de en chans att få korn på ett missnöje som vi i Norrtälje stad under för lång tid har missat.

Det kan låta konstigt. Det pratas mycket om uteblivna satsningar på barn i Norrtälje kommun, men färska siffror visar annat. När UNICEF Sverige presenterar sin kommunrapport om ekonomiska investeringar i barn blir en sak tydlig: barns livsvillkor formas av politiska beslut. Det handlar inte bara om nationell politik eller stora samhällsfrågor. Det handlar också om kommunbudgetar, prioriteringar och synen på välfärd. Dina kommunala politiker kan alltså göra skillnad för barnen.

Och det gör de. I jämförelse med våra grannkommuner står sig Norrtälje bra. Ja, även om Norrtälje hamnar på plats 215 av 285, så är vi i Stockholms län en väldigt bra kommun att vara barn i.

Kommuner som Österåker, Täby, Vallentuna och Upplands Väsby har under lång tid profilerat sig med låga skatter och marknadsanpassade lösningar. Men UNICEF:s rapport visar tydligt att detta påverkar investeringarna i barn och ungas livsvillkor. Det får konsekvenser. För barns trygghet. För jämlikheten. Och för möjligheten att delta i samhället oavsett föräldrarnas ekonomi.

Norrtälje är långt ifrån perfekt. Effekterna av ökade levnadskostnader, växande klyftor och barnfattigdom är påtagliga. Men kommunen har samtidigt valt att investera i sådant som gör konkret skillnad i barns vardag.

Norrtälje kommun har än så länge en högre lärartäthet och mindre barngrupper i förskolan än grannkommunerna, det bidrar till en högre placering. Det är viktigt att man nu, trots minskade barnkullar, orkar hålla i detta och inte låta barnen betala för tidigare dåliga beslut. Socialtjänsten får också bra betyg i rapporten och där handlar det bland annat om utbildning och erfarenhet hos socialsekreterarna.

Andra insatser som gör livsvillkoren bättre för barn och unga är t ex avgiftsfri kulturskola och Aktivitetsbanken, där barn och unga kan låna sport- och fritidsutrustning gratis. Tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle skapas möjligheter för fler barn att delta i kultur och fritidsaktiviteter – oavsett om familjen har råd att köpa nya skridskor, ett instrument eller dyr utrustning.

Det är lätt att avfärda sådana satsningar som små i det stora hela. Men för det barn som annars hade blivit sittande hemma spelar de stor roll. Förälderns ekonomi ska inte avgöra om ett barn får spela fotboll, gå på teater eller delta i kulturskolan.

I en tid där barnfattigdomen ökar, bara i Norrtälje kommun finns nästan 1500 barn som definieras som fattiga, blir den typen av investeringar ännu viktigare. Det handlar inte bara om pengar, utan om tillhörighet och framtidstro. Om att känna sig inkluderad i samhället i stället för att växa upp vid sidan av det.

UNICEF:s rapport borde därför inte bara läsas som statistik. Den borde läsas som en uppmaning till varje invånare att fråga sin kommunpolitiker: vilken kommun vill du att Norrtälje kommun ska vara för barn som växer upp här? Vilka politiker vill styra en kommun som främst konkurrerar med låga kostnader och nedskärningar? Och vilka vill skapa en kommun som investerar i barns trygghet, hälsa och möjligheter?

Norrtälje visar att man är inne på rätt väg. Politiska prioriteringar kan användas för att minska klyftor istället för att förstärka dem. Nästa vecka öppnas en familjecentral i Hallstavik där förskollärare, barnmorskor barnsjuksköterskor och socionomer kommer att möta och stödja familjer med små barn. Alla ska känna trygghet att få stöd i föräldrarollen och att barnen ska kunna få en trygg uppväxt. Att kommunen väljer att satsa på barnen. Detta är särskilt viktigt i en tid där många barn känner av både ekonomisk oro och social otrygghet. Ställ krav på din politiker att finnas där för barnen.

En av de absolut viktigast frågorna inför nästa mandatperiod är att förbättra arbetsmiljön för de anställda i äldreomsorgen. Här har vi en grupp, företrädelsevis kvinnor, som arbetar långa pass, som gör sina behov i skogen och äter en macka till lunch i bilen. Och kvitterar ut en låg lön. Här har vi en grupp som skriker efter kompetenta kollegor som är utbildade för att bemöta dementa, som har den fysiska styrkan att hjälpa en rörelsehindrad i duschen och som snabbt klarar av att prioritera mellan olika individers behov. Och med änglars tålamod lyssna till synpunkter från både brukare och anhöriga under stressade arbetspass. Anställda i äldreomsorgen behöver fler kollegor, tid för återhämtning, trygga anställningar, fortbildning och högre lön.

Allt fler lever allt längre och behöver mer stöd för en god livskvalitet på äldre dagar. Vi måste kunna erbjuda anställda inom äldreomsorgen en arbetsmiljö som gör det möjligt att stanna kvar i yrket och att kunna rekrytera nya kollegor. Äldreomsorgen har allt för länge varit utsatt för effektiviseringsexperiment, just nu behöver vi satsa bara för att kunna hålla samma nivå på kvalitet som idag. Det går inte att springa fortare, de effektiviseringar som görs måste leda till att de anställda får mer tid med brukarna och mer återhämtning.

Samtidigt som antalet äldre ökar så minskar antalet barn och detta ger stora effekter på förskola och skola. Men kanske inte de effekter man hade kunnat hoppas på. Visst borde det väl vara möjligt att se slutet på en lång period av stora barngrupper, kort om personal och obefintlig planeringstid när nu barnkullarna går ner? Borde det inte automatiskt leda till mindre barngrupper och skolklasser? Nej, så fungerar inte marknadssystemet. I stället får verksamheterna mindre pengar för att betala ökade hyror och högre lönekostnader. En orimlig situation, men om det inte går att ändra ersättningssystemen så kommer ett lägre barnafödande ofrånkomligen att leda till nedlagda förskolor och skolor, uppsagd personal och större barngrupper. Och lägre kvalitet. När kommunala förskolor tvingas stänga och den privata andelen blir allt större, minskar också andelen utbildade förskollärare i förskolan.

Förra veckan var det kommunal debattpremiär inför valet i september. Debatten hölls, som tur var för medverkande politiker, i Edsbro. Edsbro är en ort där underlaget för förskola och skola fortfarande ser bra ut och det finns inget som pekar på nedläggningar den närmsta mandatperioden. Tvärtom finns det goda möjligheter för Edsbro att växa som ort. Och då är det så klart kul att som politiker kunna looooova att förskola och skola får vara kvar.

Även om vi skulle krympa välfärden till det som anses absolut mest nödvändigt, även om vi skulle radera fria lovaktiviteter, frukt i skolan, avgiftsfri kulturskola, fritidshem och fritidsgårdar, bibliotek, avgiftsfria utställningslokaler och mycket annat så kommer kostnaderna att stiga i takt med att vi blir äldre. Vi kan välja att ta kostnaderna gemensamt eller att var och en betalar för sin utbildning, sin fritid, sin vård och omsorg.

Jag skulle vilja hävda att alla partier som är helt främmande för att höja skatten, de förordar det senare. Om de menar allvar med att de vill ha små skolklasser, utbildade lärare och en äldreomsorg med god, lagad mat och tillräckligt med personal, då måste de finansiera det. Och när t ex Robert Beronius tycker att det är ett bra läge att sänka skatten i Norrtälje kommun, så innebär det antingen att ytterligare avgifter kommer att läggas över på enskilda individer eller att kvaliteten sänks.

Andrea Kronvall (SD) slår sig för bröstet över regeringens beslut om hårdare straff som ska göra Norrtälje tryggare. SD vill gärna att debatten ska handla om att straffa människor som framställs som obotligt kriminella. Men låt oss ta diskussionen om vad det egentligen handlar om – synen på människan och människans förmåga till förändring.

En av polisens mest erfarna bekämpare av organiserad brottslighet, Gunnar Appelgren, beskriver hur unga personer i kriminella miljöer – ibland kallade barnsoldater – agerar utan plan för vad som händer efter brottet. De förstår ofta inte ens att de kan åka fast. Det handlar inte om kalkylerande brottslingar, utan om barn som utnyttjas i ett system de inte behärskar. I veckan berättas om 15åringar som försökt rekrytera 8åringar – barn som lejer barn.

Just därför är det naivt att tro att hårdare straff i sig ska lösa problemet. Unga har svårt att få jobb, svårt att flytta hemifrån, skaffar barn senare eller inte alls. Vuxenblivandet skjuts på många områden fram. Utom när det gäller straff. Det pratas om att 6åringar ska punktmarkeras.

Att många reagerar på den hårda retoriken mot unga handlar nog om att vi i vår del av världen är ovana vid att sätta barn i fängelse och att splittra unga människor från sina familjer. Utöver det har vi varit trygga i att rättsliga åtgärder inte riskerar att bli godtyckliga. Sedan ca hundra år tillbaka har vi frångått tankar på att människor ska låsas in så länge att vägen tillbaka till samhället i praktiken försvinner.

Missförstå mig rätt: vissa straff behöver skärpas och det är bra att brottsoffer ska få bättre stöd. Det gäller t ex mäns våld mot kvinnor. Men stora delar av regeringens politik väcker allvarliga frågor. Lagrådet har riktat skarp kritik mot flera av förslagen kring bristande rättssäkerhet, otydliga lagar och otillräcklig analys av vilka konsekvenser förslagen kan få.

Samtidigt vet vi att lagändringarna kräver en massiv utbyggnad av kriminalvården. Vi talar om ett samhälle där allt fler människor ska sitta inlåsta allt längre tid. Lösningar som att hyra fängelseplatser utomlands är konkreta alternativ. Det för tankarna bakåt i historien – inte framåt.

Frågan är vad det gör med ett samhälle. Högern utnyttjar flitigt narrativet om den kriminelle invandraren och skickar skötsamma tonåringar och anställda inom vård och omsorg till länder de flytt för att komma undan krig och förtryck. Nu odlas narrativet om bristande vandel som något som kan komma att appliceras godtyckligt på den som inte passar i högerns perfekta samhälle. Det känns inte särskilt tryggt.

I grunden handlar det inte om att vara “hård” eller “mjuk”. Det handlar inte om livstids fängelse eller saft och bulle. Det handlar om människosyn. Tror vi att människor för all framtid kommer att vara synonyma med den värsta handling de någonsin har begått? Eller tror vi att förändring är möjlig?

Ett samhälle som slutar tro på människors möjlighet att förändras blir kallare, hårdare – och i längden också otryggare. Trygghet byggs inte genom godtyckliga lagar eller rädsla för ett hårt straff. Trygghet byggs inte genom att ge upp tanken på en andra chans. Låt diskussionen handla om ur vilken människosyn dessa förslag växer fram – och om det är den människosynen vi vill forma vårt samhälle kring.