Efter månader av samtal, debatter, valstugor, möten och otaliga diskussioner runt om i kommunen återstår nu det viktigaste: ditt val.

På söndag avgörs vilken riktning Norrtälje kommun ska ta de kommande fyra åren.

För mig har den här valrörelsen framförallt handlat om alla samtal med människor. Om tryggheten. Om skolan. Om äldreomsorgen. Om vården. Om Norrtälje, Hallstavik, Rimbo, landsbygden och skärgården. Om företagande, idrott, vägar, kollektivtrafik och hur vi använder skattepengarna.

Men också om något större: vilket samhälle vi vill lämna efter oss.

Vi vill inte att Norrtälje kommun ska göra samma misstag som andra kommuner där gängkriminalitet, parallellsamhällen och klanstrukturer fått växa sig starka medan politiken reagerat för sent.

Vi tänker inte stå där om tio år och säga att vi varit naiva eller att vi inte såg utvecklingen komma.

Vi vill agera i tid.

Det betyder fler trygghetsskapande insatser, tydligare arbete mot rekrytering av barn och unga till kriminalitet och ett samhälle där den som sköter sig ska känna att politiken står på hans eller hennes sida.

Men trygghet handlar också om vardagen.

Om att barn ska kunna gå till skolan utan att vara rädda. Om att äldre ska känna igen den som kommer innanför dörren och förstå vad de säger. Om att vården ska finnas nära även när man bor långt från Stockholm. Om att föreningar och idrotten ska ha plats att växa. Om att företag ska kunna etablera sig utan att fastna i åratal av processer.

Vi vill också att hela kommunen ska räknas.

Bergshamra, Riala, Edsbro, Gottröra, Väddö, Rådmansö, Häveröbygden och skärgården ska inte komma i andra hand, och listan är längre än så. Det ska gå att bo, arbeta, driva företag och bilda familj i hela kommunen. Kommunen ska stötta, inte stå i vägen för, det starka civilsamhälle som är en av våra allra största tillgångar.

Vi vill prioritera kärnverksamheten hårdare. Skola, omsorg, trygghet och fungerande service ska gå före onödig administration och sådant som inte märks i människors vardag.

Vi vill också tänka längre än en mandatperiod.

Det gäller våra skolor, vägar och VA-anläggningar, men också idrotten. Vi behöver ett långsiktigt idrottslyft med mer is, fler planer, bättre hallar och upprustade anläggningar. Sådant bygger man inte på fyra år, men någon måste våga börja planera även för tio och tjugo år framåt.

Sverigedemokraterna kommer inte lova att allt är löst efter nästa mandatperiod.

Men vi lovar att fortsätta vara tydliga. Att säga ifrån när det behövs. Att stå upp för hela kommunen. Att prioritera det viktigaste först.

Och till alla er som under valrörelsen har stannat och pratat med oss, ställt frågor, sakligt kritiserat, uppmuntrat, berättat om er vardag eller bara sagt några vänliga ord: tack.

Till dig som redan har bestämt dig för att rösta på Sverigedemokraterna vill jag säga ett särskilt tack.

Vi tar inte ditt förtroende för givet.

Bakom varje röst finns ett förtroende, och för oss är det ett uppdrag.

Ett uppdrag att göra Norrtälje kommun tryggare, att prioritera kärnverksamheten och att se till att hela kommunen får möjlighet att utvecklas.

På söndag är det du som bestämmer.

Jag hoppas att vi får ditt förtroende.

Välj rätt väg. Rösta på Sverigedemokraterna.

Sverker Nyman (S) hänvisar i en debattartikel till rapporten ”Jimmie blåser dig” som belägg för att Sverigedemokraternas politik skulle slå mot vanligt folk.

Rapporten kommer från Katalys, en fackligt knuten tankesmedja som själv säger sig arbeta för att flytta samhällsdebatten åt vänster. Det märks. Rapporten plockar ut de beslut som passar en redan bestämd tes, medan mycket av det som faktiskt stärkt hushållens ekonomi hamnar helt utanför.

Hela mandatperioden måste räknas, inte bara de delar som passar slutsatsen.

När vi tog över 2022 låg inflationen runt 10 procent. Mat, el, drivmedel och räntor skenade och hushållens köpkraft urholkades. Riksbanken ska ha stor del av äran för att inflationen pressats tillbaka. Regeringens uppgift var samtidigt att inte motverka inflationsbekämpningen genom att elda på priserna ytterligare. I dag är inflationen låg, räntorna har sjunkit och hushållens köpkraft ökar igen.

Men SD och regeringen har också genomfört reformer som märks direkt i plånboken.

Skatten på vanliga arbetsinkomster har sänkts. En genomsnittlig löntagare får omkring 400 kronor mer i månaden genom årets förstärkta jobbskatteavdrag. Pensionärer har fått motsvarande skattelättnader och skatten har även sänkts för personer med sjuk- och aktivitetsersättning.

Matmomsen har halverats från 12 till 6 procent. Matpriskommissionens uppföljning visar att sänkningen i allt väsentligt fått genomslag i priserna. För en barnfamilj som fyller kundvagnen varje vecka märks det i vardagsekonomin.

Vi lovade också lägre drivmedelspriser. Genom sänkt reduktionsplikt och lägre skatter har priset vid pump pressats ned. Det är en av de reformer företagare ofta kommer fram och tackar oss för. För ett åkeri, en hantverkare eller en lantbrukare som kör många mil har de lägre drivmedelspriserna i vissa fall varit avgörande för att få ekonomin att gå ihop. För hushåll, inte minst på landsbygden där bilen ofta är en nödvändighet, märks skillnaden också tydligt i vardagsekonomin. Elskatten har dessutom sänkts med omkring 10 öre per kilowattimme.

Sedan till tandvården.

I veckan pratade jag med en man vid vår valstuga i Norrtälje som skulle få nya framtänder. Enligt honom skulle behandlingen ha kostat omkring 120 000 kronor. Med den nya tandvårdsreformen skulle hans egen kostnad bli omkring 15 000 kronor, pengar han hade lyckats spara ihop. Nu kan han äntligen göra behandlingen efter flera år med glugg.

Det är svårt att få ett tydligare exempel på vad politik faktiskt kan betyda för en enskild människa.

Det här är den största tandvårdsreformen på över 20 år. Vi började med de äldre, som generellt har större och dyrare tandvårdsbehov. Personer från 67 år betalar nu bara 10 procent av referenspriset för stora delar av den dyrare tandvården.

Socialdemokraterna hade åtta år i regeringsställning på sig utan att genomföra något motsvarande högkostnadsskydd. SD har däremot visat att vi kan gå från ord till handling. Därför finns det också skäl att lita på oss när vi säger att detta bara är början. Vi är inte nöjda förrän fler, och i slutändan alla svenskar, omfattas. Tänderna är en del av kroppen och tandvården måste steg för steg närma sig övrig sjukvård.

Nu ser vi dessutom hur bland andra Socialdemokraterna går till val på att bygga ut ett liknande skydd till fler. Det är förstås välkommet. Men det säger också något när den politik som först kritiseras sedan kopieras när valet närmar sig.

Ett ärligt bokslut innebär förstås också att vara öppen med beslut som inneburit ökade kostnader för vissa. Högkostnadsskyddet för läkemedel har höjts med som mest 900 kronor under en tolvmånadersperiod för den som når taket. Det ska räknas med. Men då ska också skattesänkningarna, den billigare maten, drivmedlet, elen och tandvården räknas med.

Detsamma gäller a-kassan. Avtrappningen blev en kompromiss inom Tidösamarbetet. Men Katalys berättar bara halva historien. Inkomsttaket ligger nu på 34 000 kronor, vilket kan ge 27 200 kronor i månaden vid 80 procents ersättning. Fler kan omfattas av försäkringen och det lägsta aktivitetsstödet har höjts från 223 till 365 kronor per dag, nästan 64 procent.

Det är precis detta som är problemet med Katalys sätt att räkna. Minussidan redovisas noggrant medan stora delar av plussidan lämnas utanför. Hela bilden, tack.

Det blir särskilt intressant eftersom regeringens fördelningspolitiska redogörelse kommer fram till att mandatperiodens politik procentuellt haft störst positiv effekt för den tiondel av befolkningen som har lägst ekonomisk standard. SCB visar samtidigt att den reala disponibla medianinkomsten åter ökar.

Det finns mycket kvar att göra. Arbetslösheten är för hög fortfarande, särskilt bland utrikes födda, och vissa hushåll har fortfarande små marginaler. Vi är dock inte klara.

Men ett ärligt bokslut måste innehålla både plus och minus: sänkt skatt på arbete och pension, halverad matmoms, lägre drivmedelspriser, sänkt elskatt och den största tandvårdsreformen på över 20 år måste också räknas.

Jag skulle faktiskt säga att ”Jimmie” levererar. Men vi vill göra mer och fortsätta på den inslagna vägen även nästa mandatperiod.

Mitt råd till den som vill avgöra vem som egentligen ”blåser” vem är därför enkelt:

Räkna hela kvittot.

I media får vi lätt uppfattningen att sjukvårdens största problem är vårdköerna. Det är också lätt att tro att lösningen är fler vårdgivare, fler vårdval och fler möjligheter att välja. Men kanske borde vi börja någon annanstans.

Läkaren Fanny Nilsson skrev nyligen om det som egentligen borde vara sjukvårdens kärna: att få träffa en läkare som känner dig och din sjukdomshistoria, och att det finns vårdplatser när du verkligen blir sjuk. Det handlar om kontinuitet och om att sjukvården måste fungera som ett system, inte som en samling separata verksamheter.

Där spelar vårdcentralen en helt avgörande roll.

En bra vårdcentral ska vara den plats dit du kan vända dig med det mesta. Där ska någon känna igen dig, förstå din situation och kunna följa din hälsa över tid. Vårdcentralen ska kunna förebygga sjukdom, behandla det som går att behandla där och lotsa dig vidare när specialistvård behövs.

Det är särskilt viktigt i Norrtälje. Vi har stora geografiska avstånd, en hög andel äldre och många invånare med omfattande vårdbehov. Norrtäljemodellen har dessutom gett oss unika möjligheter att bygga en sammanhållen vård där gränserna mellan sjukvård och omsorg kan suddas ut. KSON ansvarar för helheten och kan anpassa vården efter kommunens särskilda behov.

Därför blir det också problematiskt när vårdcentraler främst betraktas som företag som ska konkurrera om patienter. Kritik mot privatiseringar handlar inte om att människor ska få sämre möjlighet att välja och det är inte de privata vårdcentralernas personal som kritiseras. Många gör ett mycket bra arbete under svåra förutsättningar. Problemet är systemet som gör vårdcentralen till en konkurrerande verksamhet på en marknad, snarare än en del av en gemensamt planerad vård.

Rimbo är ett tydligt exempel. När en vårdcentral inte fungerar räcker det inte att säga att en annan aktör kanske etablerar sig någon gång i framtiden. Trots missnöje hos patienter finns inget företag som vill etablera sig. Patienterna behöver ett alternativ på plats direkt. Politikens uppgift måste vara att se till att vården finns där behoven finns – också när det inte är den mest lönsamma platsen att etablera sig på. Därför har KSON ett ansvar att se till att Rimbo har en fungerande primärvård, men en ny mottagning måste planeras och finansieras och det kan ta tid. Marknaden är således inte den bästa att förlita sig på för en likvärdig sjukvård.

KSON har förstärkt ersättningen till vårdcentralerna, särskilt för äldre och patienter med stora vårdbehov. Region Stockholm har också antagit en handlingsplan för att ingen läkare på vårdcentralerna ska ha mer än 1100 listade patienter år 2034. Det innebär också att patienterna kommer att ha en fast läkarkontakt. På så sätt utvecklas vårdcentralernas roll som vårdens nav. I Hallstavik har vårdcentralen gått från att knappt få tag på läkare som stannade mer än tre veckor till att vara den vårdcentral som får bäst betyg av patienterna.

Patienter behöver fasta läkarkontakter och vårdcentraler som har tid att följa sina patienter. På Hallstaviks vårdcentral har man bl a frångått regionens telefonsvarare och har en person som svarar i telefon och pratar med patienterna. Ofta kan dessa samtal lugna patienten och förhindra onödiga besök. Den som svarar i telefonen känner patienterna och vet vad de är oroliga över. Vårdcentralerna behöver kunna vara just det navet i ett tätt samarbete med hemtjänst, hemsjukvård, specialistvård och sjukhus.

Vården ska inte vara en marknad där varje del ska optimeras för sig. Ingenting blir inte bättre av att patienten skickas runt mellan fler aktörer. Det blir bättre när någon tar ansvar för helheten. Det borde vara politikens uppgift att ge vårdcentralerna förutsättningarna att ta det ansvaret. Vi har Norrtäljemodellen, en struktur som gör det möjligt att tänka annorlunda. Den möjligheten behöver vi bli bättre på att utnyttja och utveckla för en demokratisk planering av vård efter behov.

Många hushåll i Norrtälje kommun är beroende av bil, bor i småhus och jobbar hårt. Då spelar det stor roll om politiken sänker vardagens kostnader eller driver upp dem. En vänsterregering riskerar att göra bensinen, boendet och arbetet dyrare.

Fyra år med Tidöpartierna har gett många vanliga familjer mer kvar efter att räkningarna är betalda. Skatten på arbete har sänkts. Drivmedelspolitiken har lagts om. Matmomsen har halverats. Det märks i plånboken.

För en tvåbarnsfamilj där den ena arbetar som polis och den andra som sjuksköterska handlar de ökade inkomsterna om ungefär 5 000 kronor mer i månaden jämfört med 2022. Det är pengar till mat, amorteringar och barnens fritidsaktiviteter.

Nu vill Magdalena Andersson ta över regeringsmakten med stöd av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Problemet är att dessa partier både lovar stora nya utgifter och vill göra sådant som vanliga hushåll är beroende av dyrare.

Moderaterna har sammanställt kostnaderna för Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets förslag. Enligt beräkningen saknas närmare 90 miljarder kronor. För en vanlig barnfamilj kan oppositionens politik innebära omkring 4 400 kronor högre kostnader i månaden.

Om staten både ska öka utgifterna kraftigt och höja skatterna på arbete, banker, drivmedel och företag kommer någon att få betala. Denna någon är nästan alltid hushållen.

Ta den föreslagna bolåneskatten. Socialdemokraterna framställer den som en skatt på bankernas vinster. Men banker fungerar inte i ett vakuum. När deras kostnader stiger kan de höja bolåneräntorna och avgifterna eller försämra sparräntorna. Skatten riskerar därför att skickas vidare till kunderna.

För ett hushåll med tre miljoner kronor i bolån kan det enligt beräkningar handla om omkring 7 000 kronor mer om året. Det hjälper inte att Magdalena Andersson uppmanar människor att protestera mot bankerna. Det är hennes egen politik som ökar kostnaden.

Samma sak gäller drivmedlen. I Norrtälje kommun är bilen inte någon lyxprodukt. Många bor långt från tätorten, arbetar på annan ort eller behöver skjutsa barn till skola och aktiviteter. Kollektivtrafiken kan inte ersätta bilen för den som bor på landsbygden eller i skärgården.

Tidöpartierna och Sverigedemokraterna har sänkt skatterna på bensin och diesel och minskat reduktionsplikten. Miljöpartiet vill gå åt motsatt håll. Partiets politik innebär högre koldioxidskatt, högre inblandning av biodrivmedel och dyrare bilkörning.

För den som bor mitt i Stockholm kanske ett par kronor mer per liter uppfattas som en klimatmarkering. För en familj utanför stan kan det vara skillnaden mellan en ekonomi som går ihop och en som inte gör det.

Även matkostnaderna spelar stor roll. Den halverade matmomsen ger barnfamiljer tusentals kronor mer kvar om året. Men med en ny regering blir reformen beroende av förhandlingar mellan fyra partier som tycker olika om både skatter och utgifter. Det som har sänkts kan höjas igen när andra vallöften ska finansieras.

Det är vänsterpolitikens svagaste punkt. Partierna talar gärna om vilka som ska få mer, men betydligt mindre om vilka som ska betala. Orden handlar om rättvisa och solidaritet. Notan hamnar ändå hos människor som arbetar, pendlar, handlar mat och betalar ränta.

Valet handlar därför inte bara om abstrakta miljarder i en statsbudget. Det handlar om vad som finns kvar på kontot i slutet av månaden.

För hushållen i Norrtälje kommun är skillnaden tydlig. Antingen fortsätter en politik som sänker skatten på arbete och håller nere kostnaderna för mat och bilkörning. Eller så får Sverige en regering vars löften kräver högre skatter och dyrare vardag.

Magdalena Andersson får kalla det solidaritet om hon vill. Det är du som får betala.

När invånarna säger att trygghet är den näst viktigaste frågan inför valet, vad menar de då? Är det som min mamma sa till mig, att trygghet är när jag vet att jag kommer fram och får prata med någon när jag ringer vårdcentralen? Att jag får en snabb tid och ett gott bemötande? Eller är trygghet när jag lämnar mina barn på förskolan på morgonen och vet att någon ser dem, utmanar dem och tröstar dem under dagen när jag arbetar? Är trygghet att veta att jag inte kommer att behöva bo kvar hemma när jag börjar bli så dålig att jag inte längre kan gå i trappan eller ta bilen för att handla? Är trygghet att få utöva min tro utan att riskera trakasserier? Att det kommer rent vatten ur kranen? Att kollektivtrafiken fungerar så att jag kan ta mig till och från hemmet/jobbet? Eller är trygghet att få sjunga i kören varje torsdagkväll och ta en fika efteråt?

Trygghet kan vara så många olika saker; en bostad, ett arbete, mat på bordet, rätten att vara mig själv och ett nätverk av människor som bryr sig om mig.

Ändå talas det oftast om övervakningskameror, fler poliser, fler väktare, mer disciplinära åtgärder i skolan och hårdare straff när vi pratar om trygghet. Det är också inslag i ett tryggt samhälle, men bara en väldigt liten del av det som grundar tryggheten. Det är inslag som kan behövas när någonting inte längre är tryggt, men bygger i väldigt liten utsträckning upp trygghet och förtroende mellan människor. Polisen ska vara tillgänglig och synlig, ja, men blir det väldigt många poliser och väktare på en plats kan det skapa mer otrygghet eftersom det ger signaler i sig att någonting kan hända.

Det är viktigt att vi talar om trygghet för trygghet är en förutsättning för att människan ska fungera, för att barn ska lära sig något i skolan, för att vi ska våga umgås med varandra och delta i aktiviteter utanför hemmet. Trygghet är också en förutsättning för psykisk hälsa. Därför är det också viktigt att vi pratar om vad trygghet är.

Under våren har Norrtälje kommun frågat ungdomar på sex skolor vad som behöver bli bättre för dem och andra unga i kommunen. Totalt kom 441 förslag in.

Det är många synpunkter, högt och lågt, men när man läser igenom dem framträder en tydlig bild. Som det står i rapportens slutsats: unga behöver kunna ”ta sig fram, ha något att göra och känna sig trygga.”

Jag börjar med det sistnämnda.

Flera unga beskriver otrygghet på offentliga platser, inte minst vid busstationen. De efterfrågar bättre belysning, fler fältare, ordningsvakter och poliser. Kort sagt: mer vuxennärvaro där den behövs. Särskilt allvarligt är att två unga tjejer uttryckligen beskriver att de är rädda för att gå ute ensamma.

Tryggheten är grunden till allt, och här vill vi göra mer. Bland annat vill vi införa kommunala trygghetsbilar med väktare som kan röra sig i hela kommunen. De ska kunna finnas där behovet är som störst, skapa synlig närvaro, prata med invånare, förebygga otrygghet och vid behov larma polis eller ordningsvakter. Vi vill också ha fler fältsamordnare och använda kamerabevakning på otrygga och brottsutsatta platser. Busstationen och andra platser där många unga rör sig ska vara trygga även kvällstid.

Kommunen bestämmer inte hur många poliser som finns i Norrtälje. Men det får aldrig bli en ursäkt för att inte göra det vi själva kan göra.

Det andra tydliga budskapet är att unga vill ha mer att göra.

Fritidsgårdar och mötesplatser återkommer, men också idrott, spontanidrott, skateparker, sporthallar, bad och evenemang. Flera efterfrågar också mer möjligheter för äldre ungdomar.
Det ligger nära mycket av det vi vill genomföra under kommande mandatperioder. Vi vill göra ett ordentligt idrottslyft med mer is, fler planer och bättre möjligheter till spontanidrott. Vi vill också utveckla aktiviteter för barn och unga i hela kommunen och få ut ”Fritidsledare på vift” till fler platser.

Alla ungdomar vill förstås inte spela fotboll eller hockey. Därför behövs också andra aktiviteter och mötesplatser. Kommunen ska inte tala om för unga vad de ska göra på fritiden, men vi kan skapa bättre möjligheter än i dag.

Sedan kommer kollektivtrafiken, där ungdomarnas besked är omöjligt att missa:

Fler bussar. Bussar som går oftare och passar skolans tider. Kvälls- och helgtrafik. Möjligheten att ta sig till träningen, träffa kompisar och komma hem efteråt.
För unga på landsbygden är fungerande kollektivtrafik en fråga om frihet och självständighet. En elev beskriver hur bussen går tre gånger om dagen och hur det gör det svårt både att träffa kompisar och delta i fritidsaktiviteter.

Så ska det inte behöva vara.

Vi kommer fortsätta driva på gentemot Region Stockholm, som ansvarar för kollektivtrafiken, för fler och bättre anpassade avgångar. Busstiderna måste fungera bättre med skola, fritidsaktiviteter och vardagen, inte minst på landsbygden.

Även skolmiljön återkommer: bättre skolmat, ventilation och toaletter samt mer stöd till elever som mår dåligt lyfts fram i svaren. Vi vill satsa på skolmat som barn faktiskt äter, fri frukt i grundskolan och en trygg skolmiljö med ordning och studiero. Fler unga ska också få chansen till sommarjobb och företagande.

Det jag särskilt uppskattar med rapporten är att den visar hur verklighetsnära ungdomarnas svar är. De har svarat med hjärtat och utifrån sin egen vardag. De pratar om bussen som inte går när träningen slutar, busstationen där man känner sig otrygg, skolmaten, fotbollsplanen och sommarjobbet.

Kort sagt: om sin vardag.

Rapportens rekommendation är att prioritera kollektivtrafik, fritid, trygghet och skolmiljö och fortsätta dialogen med unga.

Bra. Men efter 441 förslag måste nästa steg vara mer än ännu en dialog. Det måste bli verkstad.

Vi kan inte genomföra alla önskemål. Men huvudbudskapet är tydligt: unga vill känna sig trygga, ha något att göra och kunna ta sig dit och hem igen.

Kommunen har frågat. Ungdomarna har svarat. Nu måste politikerna visa att vi faktiskt lyssnade.

När Magdalena Andersson stod i TV-debatten under valrörelsen 2014 försäkrade hon väljarna att Socialdemokraterna inte ville höja bensinskatten. Det var ”jättedyrt att tanka”, sade hon. Ett halv år senare föreslog hennes regering att höja energiskatten så att bensinen skulle bli 55 öre dyrare vid pumpen.

Orsaken. ”Vi sitter i regering med MP och då får man både ge och ta.”

Så enkelt är det. Socialdemokraterna säljer ut sina löften för att behålla makten tillsammans med Miljöpartiet. Det är inte första gången och det kommer inte att bli den sista. Samma mönster upprepades med rot-avdraget och överskottsmålet. När det gäller att behålla regeringsmakten väger vallöften lätt.

För landsbygdens bilister, som saknar alternativ till bilen, är det inte bara några tiotals kronor det handlar om. Det är principen. Ett parti som lovar en sak före valet och gör det motsatta efteråt för att blidka en koalitionspartner. Andersson själv medgav att det finns ”en hel del synpunkter” och hon har rätt. Motormännen kallade det landsbygdsfientligt. Det är det också.

När Socialdemokraterna nu återigen står inför valet och lovar att inte höja bensinskatten, eller något annat som drabbar vanliga människor, bör man minnas 2015. Då sålde de sig till MP. De kommer att göra det igen.

Miljöpartiets språkrör vill höja bensin och dieselpriserna så snart som möjligt. Det är ett rent klassförakt mot vanliga svenskar och hat mot landsbygden.

Här om dagen sa Daniel Helldén rakt ut vad partiet egentligen vill. Bränslepriserna måste upp. Så fort som möjligt. Dagens priser är för låga enligt honom. Skatterna ska höjas, reduktionsplikten ska skruvas upp och ett nytt nationellt utsläppshandelssystem ska införas. Enligt beräkningar kan det handla om uppåt åtta kronor dyrare per liter jämfört med idag utöver det som redan väntar när den tillfälliga skattesänkningen löper ut.

Det här är inte klimatpolitik. Det är ett medvetet slag mot alla som är beroende av bilen. Mot barnfamiljen i Värmland som måste skjutsa till skola och jobb. Mot skogsarbetaren i Norrland. Mot hantverkaren lastbilschauffören, lantbrukaren och den ensamstående föräldern i en småstad där kollektivtrafiken går två gånger om dagen om den ens går. Det är ett slag mot alla som bor i Norrtälje kommun. För dem är bilen inte en livsstil. Den är livsnödvändig.

Miljöpartiet bryr sig inte. Deras väljarbas sitter i innerstan, tar tunnelbanan och cyklar när det passar. De kan moralisera om att köra mindre utan att själva drabbas. Det är klassförakt klätt i grön retorik. När Helldén säger att vi måste höja priserna för att folk ska köra mindre avslöjar han synen på vanliga människor. De ska tvingas pressas och straffas tills de anpassar sig till storstadselitens ideal.

Samtidigt vill samma parti öka invandringen. Fler kvotflyktingar. Mer av det som redan har skapat enorma kostnader, parallellsamhällen, otrygghet och press på välfärden. Högre bränslepriser och mer invandring är MP:s recept. Vanliga svenskar ska betala mer för att leva medan politikerna lovar att ta emot fler som ska försörjas. Det hänger inte ihop. Det är en politik som systematiskt försämrar villkoren för dem som redan kämpar.

Konsekvenserna är uppenbara. Högre drivmedelspriser driver upp kostnaderna för allt mattransporter, byggmaterial, jordbruk, hemtjänst. Inflationstrycket ökar. Företag i glesbygd får det ännu tuffare. Människor tvingas välja mellan att tanka och att ha råd med annat. Det är ingen grön omställning. Det är en omfördelning från de som arbetar och producerar till en ideologi som prioriterar symbolpolitik framför människors vardag.

Om Socialdemokraterna och Centerpartiet vinner valet är de beroende av Miljöpartiet. Utan MP:s stöd får de ingen majoritet. Det betyder att Helldéns politik kommer att få genomslag. Resultatet blir allvarlig skada för landsbygden. Bilen blir en lyxvara. Pendlingen till jobbet blir dyrare. Jordbruket och skogsbruket får högre kostnader. Service och företag i mindre orter pressas ännu hårdare. Landsbygden får betala priset för en politik som är skriven för Södermalm.

Sverigedemokraterna är det enda parti som tydligt och konsekvent sätter stopp för den här linjen. SD har varit den kraft som tvingat fram sänkta skatter på bensin och diesel. De har stått emot reduktionspliktens galenskaper. De är garanten mot att Miljöpartiet återigen får sitt finger med i regeringsmaskineriet. Utan SD:s inflytande öppnar den rödgröna sidan dörren för just den politik Helldén nu skryter om.

Att rösta på SD handlar inte om att gilla allt. Det handlar om att stoppa det värsta. Att se till att Miljöpartiet inte får den makt de behöver för att genomföra sin bilfientliga, landsbygdsfientliga och verklighetsfrånvända agenda. Varje röst på SD är en röst mot åtta kronor dyrare literpris. En röst mot att vanliga människors ekonomi ska offras på klimatideologins altare medan invandringen fortsätter.

Helldén och hans parti har nu sagt det rakt ut. De vill att det ska bli dyrare att leva för dig som inte bor i en storstad med fungerande kollektivtrafik. De vill att du ska köra mindre oavsett vad det kostar dig. Det är deras val. Ditt val är att se till att de aldrig får chansen att genomföra det.

Rösta på SD. För att stoppa Miljöpartiet. För att skydda din ekonomi. För att sätta vanliga svenskars intressen framför grön elitpolitik.

Rimbo är ingen avkrok. Det är en av Norrtälje kommuns viktigaste tillväxtorter, strategiskt placerad mellan Stockholm, Uppsala och Arlanda. Här finns företagsamhet, framtidstro och ett starkt civilsamhälle. Ändå fattas de flesta avgörande besluten någon annanstans.

För att Rimbo ska kunna ta tillvara sina möjligheter vill Liberalerna göra Rimbo till pilotprojekt för en kommundelsnämnd. Det är ett förslag som förtjänar att tas på största allvar. När beslut fattas nära invånarna blir de oftast både bättre och mer träffsäkra.

De som bor, arbetar och driver företag i Rimbo vet vilka trafiklösningar som behövs, vilka bostadsområden som bör utvecklas och vilka investeringar som är viktigast för framtiden. Därför är det rimligt att de också får större inflytande över besluten. Lokal kunskap är en tillgång som alltför ofta underskattas i dagens kommunala beslutsfattande.

Men Liberalernas vision stannar inte vid ökat lokalt inflytande. Förslaget är en del av en större idé om ett växande Rimbo, med fler villaområden där barn kan springa barfota på gräsmattan och grannarna lära känna varandra på ett sätt som skapar trygghet och gemenskap. Det är den sortens samhälle Liberalerna vill främja.

Tillväxt kräver också fungerande infrastruktur. Därför behövs inte bara en, utan två nya cirkulationsplatser i Rimbo. Självklart en vid korsningen mellan väg 77 och 280 (vid bensinmacken), men också en vid i korsningen vid badhuset. Annars riskerar dagens problem med trafikköer bara att flyttas till en korsning längre fram.

Rimbo har alla förutsättningar att fortsätta utvecklas som en stark och attraktiv ort. Men tillväxt uppstår inte av sig själv. Den kräver framtidstro, investeringar och ett politiskt mod att släppa fram lokala initiativ.

Om Rimbo ska fortsätta växa och utvecklas behöver Rimbo också få större möjlighet att forma sin egen framtid. Därför är det dags att ge Rimbo mer makt.

Jag är inte så säker på att en dans med Calle Schewen är det främsta argumentet, tycker mig ana en del gubbfasoner mellan raderna där, men annars är jag benägen att hålla med Ellen Lind i hennes ledartext i Norrtelje tidning idag. Tidöregeringen utgör ett hot mot allmänhetens tillgång till Roslagens stränder. Regeringen har redan lättat på strandskyddet vid små sjöar och vattendrag och nu vill man även att bebyggelse ska tillåtas utmed havsstränderna i högre grad. Och det är inte, som Ellen skriver, små röda stugor med vita knutar som kommer att byggas utmed stränderna, utan de som har råd att bygga där kommer att slå upp 200kvadratsvillor med pool och trädäck så att stranden blir helt och hållet otillgänglig för människor som vill bada, fiska, vandra eller ta sig en svängom vid vattnet.

Norrtälje kommuns bygglovshandläggare har länge haft direktiv att vara generösa med dispenser från strandskydd och att utmana lagen och låta Länsstyrelsen slå kommunen på fingrarna. "Går det så går det" liksom. Detta är en norm som är skapad av moderaten Kjell Jansson, som ser Länsstyrelsen som en instans enbart skapad för att sätta krokben för kommuner och privatpersoner. Kjell Jansson är inte längre moderaternas starke man och det är hög tid att avskaffa den norm han infört i kommunen. Mycket av det som Kjell Jansson står för eller symboliserar hör inte hemma i ett modernt och långsiktigt hållbart samhälle. Inställningen till strandskyddslagen är bara en sån sak.

I stället bör bygglovshandläggarna på Norrtälje kommun få i uppdrag att vara restriktiva med att ge dispenser från strandskyddslagen. Kommunen är en av de kommuner som givit flest dispenser genom åren och det är dags att börja värna stränderna för växt- och djurliv, samt det rörliga friluftslivet. Handläggarna skulle i stället kunna pröva lagen åt andra hållet och låta Länsstyrelsen få rollen av "good cop" när de har varit för restriktiva.

Det finns fler skäl att inte bebygga skärgården med 200kvadratsvillor. Vi har också ett bristfälligt VA-system med läckande avlopp och en stoppad utbyggnad av kommunalt VA på Rådmansö som gör att handläggarna behöver vara restriktiva med bygglov. En sprickig berggrund försvårar både åtkomsten av enskilt dricksvatten och rening av avloppsvatten. Jag har skrivit om det tidigare, men det är värt att nämna igen att Norrtälje kommun innehåller rekord i Sverige med ca 30000 enskilda brunnar och 30000 enskilda avlopp. Dessa har kommunen ansvar att utöva tillsyn över så att de inte läcker ut i grundvatten och badvatten. Detta tarvar en hel del skattepengar som skulle kunna läggas på annat med ett väl utbyggd kommunalt VA-nät och fler gemensamhetsanläggningar. Det är en stor utmaning att upprätthålla en miljö så att framtidens kvinnor och män kan bada i rent vatten och dansa vid våra allmänna stränder.