En av de absolut viktigast frågorna inför nästa mandatperiod är att förbättra arbetsmiljön för de anställda i äldreomsorgen. Här har vi en grupp, företrädelsevis kvinnor, som arbetar långa pass, som gör sina behov i skogen och äter en macka till lunch i bilen. Och kvitterar ut en låg lön. Här har vi en grupp som skriker efter kompetenta kollegor som är utbildade för att bemöta dementa, som har den fysiska styrkan att hjälpa en rörelsehindrad i duschen och som snabbt klarar av att prioritera mellan olika individers behov. Och med änglars tålamod lyssna till synpunkter från både brukare och anhöriga under stressade arbetspass. Anställda i äldreomsorgen behöver fler kollegor, tid för återhämtning, trygga anställningar, fortbildning och högre lön.

Allt fler lever allt längre och behöver mer stöd för en god livskvalitet på äldre dagar. Vi måste kunna erbjuda anställda inom äldreomsorgen en arbetsmiljö som gör det möjligt att stanna kvar i yrket och att kunna rekrytera nya kollegor. Äldreomsorgen har allt för länge varit utsatt för effektiviseringsexperiment, just nu behöver vi satsa bara för att kunna hålla samma nivå på kvalitet som idag. Det går inte att springa fortare, de effektiviseringar som görs måste leda till att de anställda får mer tid med brukarna och mer återhämtning.

Samtidigt som antalet äldre ökar så minskar antalet barn och detta ger stora effekter på förskola och skola. Men kanske inte de effekter man hade kunnat hoppas på. Visst borde det väl vara möjligt att se slutet på en lång period av stora barngrupper, kort om personal och obefintlig planeringstid när nu barnkullarna går ner? Borde det inte automatiskt leda till mindre barngrupper och skolklasser? Nej, så fungerar inte marknadssystemet. I stället får verksamheterna mindre pengar för att betala ökade hyror och högre lönekostnader. En orimlig situation, men om det inte går att ändra ersättningssystemen så kommer ett lägre barnafödande ofrånkomligen att leda till nedlagda förskolor och skolor, uppsagd personal och större barngrupper. Och lägre kvalitet. När kommunala förskolor tvingas stänga och den privata andelen blir allt större, minskar också andelen utbildade förskollärare i förskolan.

Förra veckan var det kommunal debattpremiär inför valet i september. Debatten hölls, som tur var för medverkande politiker, i Edsbro. Edsbro är en ort där underlaget för förskola och skola fortfarande ser bra ut och det finns inget som pekar på nedläggningar den närmsta mandatperioden. Tvärtom finns det goda möjligheter för Edsbro att växa som ort. Och då är det så klart kul att som politiker kunna looooova att förskola och skola får vara kvar.

Även om vi skulle krympa välfärden till det som anses absolut mest nödvändigt, även om vi skulle radera fria lovaktiviteter, frukt i skolan, avgiftsfri kulturskola, fritidshem och fritidsgårdar, bibliotek, avgiftsfria utställningslokaler och mycket annat så kommer kostnaderna att stiga i takt med att vi blir äldre. Vi kan välja att ta kostnaderna gemensamt eller att var och en betalar för sin utbildning, sin fritid, sin vård och omsorg.

Jag skulle vilja hävda att alla partier som är helt främmande för att höja skatten, de förordar det senare. Om de menar allvar med att de vill ha små skolklasser, utbildade lärare och en äldreomsorg med god, lagad mat och tillräckligt med personal, då måste de finansiera det. Och när t ex Robert Beronius tycker att det är ett bra läge att sänka skatten i Norrtälje kommun, så innebär det antingen att ytterligare avgifter kommer att läggas över på enskilda individer eller att kvaliteten sänks.

Andrea Kronvall (SD) slår sig för bröstet över regeringens beslut om hårdare straff som ska göra Norrtälje tryggare. SD vill gärna att debatten ska handla om att straffa människor som framställs som obotligt kriminella. Men låt oss ta diskussionen om vad det egentligen handlar om – synen på människan och människans förmåga till förändring.

En av polisens mest erfarna bekämpare av organiserad brottslighet, Gunnar Appelgren, beskriver hur unga personer i kriminella miljöer – ibland kallade barnsoldater – agerar utan plan för vad som händer efter brottet. De förstår ofta inte ens att de kan åka fast. Det handlar inte om kalkylerande brottslingar, utan om barn som utnyttjas i ett system de inte behärskar. I veckan berättas om 15åringar som försökt rekrytera 8åringar – barn som lejer barn.

Just därför är det naivt att tro att hårdare straff i sig ska lösa problemet. Unga har svårt att få jobb, svårt att flytta hemifrån, skaffar barn senare eller inte alls. Vuxenblivandet skjuts på många områden fram. Utom när det gäller straff. Det pratas om att 6åringar ska punktmarkeras.

Att många reagerar på den hårda retoriken mot unga handlar nog om att vi i vår del av världen är ovana vid att sätta barn i fängelse och att splittra unga människor från sina familjer. Utöver det har vi varit trygga i att rättsliga åtgärder inte riskerar att bli godtyckliga. Sedan ca hundra år tillbaka har vi frångått tankar på att människor ska låsas in så länge att vägen tillbaka till samhället i praktiken försvinner.

Missförstå mig rätt: vissa straff behöver skärpas och det är bra att brottsoffer ska få bättre stöd. Det gäller t ex mäns våld mot kvinnor. Men stora delar av regeringens politik väcker allvarliga frågor. Lagrådet har riktat skarp kritik mot flera av förslagen kring bristande rättssäkerhet, otydliga lagar och otillräcklig analys av vilka konsekvenser förslagen kan få.

Samtidigt vet vi att lagändringarna kräver en massiv utbyggnad av kriminalvården. Vi talar om ett samhälle där allt fler människor ska sitta inlåsta allt längre tid. Lösningar som att hyra fängelseplatser utomlands är konkreta alternativ. Det för tankarna bakåt i historien – inte framåt.

Frågan är vad det gör med ett samhälle. Högern utnyttjar flitigt narrativet om den kriminelle invandraren och skickar skötsamma tonåringar och anställda inom vård och omsorg till länder de flytt för att komma undan krig och förtryck. Nu odlas narrativet om bristande vandel som något som kan komma att appliceras godtyckligt på den som inte passar i högerns perfekta samhälle. Det känns inte särskilt tryggt.

I grunden handlar det inte om att vara “hård” eller “mjuk”. Det handlar inte om livstids fängelse eller saft och bulle. Det handlar om människosyn. Tror vi att människor för all framtid kommer att vara synonyma med den värsta handling de någonsin har begått? Eller tror vi att förändring är möjlig?

Ett samhälle som slutar tro på människors möjlighet att förändras blir kallare, hårdare – och i längden också otryggare. Trygghet byggs inte genom godtyckliga lagar eller rädsla för ett hårt straff. Trygghet byggs inte genom att ge upp tanken på en andra chans. Låt diskussionen handla om ur vilken människosyn dessa förslag växer fram – och om det är den människosynen vi vill forma vårt samhälle kring.

Ofta när vi läser om Norrtäljemodellen handlar det om ekonomiska underskott. Är sjukvård och omsorg i Norrtälje kommun osedvanligt kostsam? Eller är den rent av väldigt billig?

I år fyller Norrtäljemodellen 20 år. Norrtäljemodellen är en unik samarbetsmodell som integrerar allt från akutsjukvård till äldreomsorg och LSS. Detta är idag organiserat som ett kommunalförbund (KSON) som beställer vård och omsorg, och ett vårdbolag (Tiohundra AB) som är huvudutförare av vård och omsorg i kommunen, men bolaget konkurrerar även med privata vård- och omsorgsaktörer.

Kommunalförbundet styrs av Region Stockholm och Norrtälje kommun, som båda har lika många ledamöter i den politiska direktionen. Tiohundra AB ägs till 100% av kommunalförbundet.

Den direkta och tydliga anledningen till att Norrtäljemodellen startades var hotet om nedläggning av Norrtälje sjukhus som akutsjukhus av besparingsskäl. Men redan långt innan det fanns ett missnöje lokalt med att man centralt i Stockholm inte förstod vårdutmaningarna i en geografiskt stor kommun med äldre befolkning som Norrtälje var redan då. Det fanns en övertygelse bland anställda och bland lokala politiker att vi har lösningar som kan rädda kvar vården i Norrtälje.

När Norrtäljemodellen sjösattes i januari 2006 var det med löften om att samordningen mellan vård och omsorgsformer skulle spara in de 20 mkr årligen som det var tänkt att spara in på att stänga akutmottagningen. Och här är roten till 20 år av underfinansiering.

Region Stockholm har mellan 2006-2022 styrts av Moderaterna. Norrtäljemodellen har år efter år gått med underskott. Resurser har tillskjutits i efterskott, men ingen har egentligen tagit sig tid att undersöka vad underskotten härrör i. I stället har KSON hängts ut som en politisk nivå som inte klarar sitt ekonomiska uppdrag. Men trots ständiga besparingar har det aldrig framkommit några klagomål på verksamhetsuppfyllelsen. Tvärtom är patienter och brukare i Norrtälje kommun nöjda med allt från hemtjänst till sjukhusvård. Något som antagligen under åren bekräftat att modellen är ett osedvanligt bra besparingsprojekt.

Norrtälje sjukhus är det billigaste akutsjukhuset i landet, vården är per invånare är toppfem på billighetslistan i regionen. Kostnaden för omsorgen är också jämförelsevis låg.

Under den senaste mandatperioden har det börjat hända saker, även om det går långsamt. En ny modell för fördelning av statsbidrag som grundas på faktiska behov har tagits fram och KSON har fått möjlighet att presentera sina behov inför beslut om medlemsbidrag hos de båda medlemmarna. Med kommunen finns nu ett tätare samarbete på plats och det är viktigt att det också kommer till stånd med regionens högsta ledning, där styrningen fortfarande är otydlig.

Norrtäljeborna har länge fått en billigare vård än resten av regionen, demografin till trots, vårdgivare i kommunen har fått lägre ersättning än vårdgivare i resten av regionen. Det beror inte på att KSON inte kan klara det ekonomiska uppdraget. Enligt en färsk revisionsrapport är det, tvärtom, KSON som varit pådrivande och sett till att viktiga ärenden lyfts till regionfullmäktige, trots att det borde vara regionsstyrelsens ansvar. Nu måste båda medlemmarna ta sitt ansvar och den långvariga underfinansieringen av verksamheten under 16 år av högerstyre brytas en gång för alla.

Vatten är livsviktigt. Ändå riskerar Norrtäljes hushåll att drabbas av rekordhöga VA-avgifter samtidigt som infrastrukturen för vatten och avlopp skriker efter investeringar. Stigande underhållskostnader, striktare reningskrav, PFAS-problem och behov av läkemedelsrening gör att varje kommun står inför stora utmaningar.

Behovet av investeringar är enormt. Svenskt Vatten bedömer att investeringstakten måste öka med över 40 procent jämfört med dagens nivå. Eftersom kommunernas bokförda värden på VA-infrastruktur är låga, måste stora lån tas för att säkra framtiden. Redan 2040 väntas 70 procent av VA-avgiften gå till kapital­kostnader.

Om kommunerna ska finansiera detta ensidigt via taxor riskerar hushållen att drabbas hårt, samtidigt som nödvändig modernisering och klimatanpassning fördröjs. Dagens system är också djupt orättvist: VA-taxor kan skilja med upp till 500 procent mellan kommuner i samma län. Det är inte rimligt och riskerar att öka skillnader mellan stad och land.

Lösningen är enkel men kräver politiskt mod: staten måste ta huvudansvaret för upprustning, kommunerna investera i eftersatt underhåll, och hushållen fortsätta betala för drift och förbrukning. Endast då blir vattenförsörjningen säker, rättvis och långsiktigt hållbar.

En annan orättvisa sticker ut: VA-avgifterna belastas med 25 procent moms, medan en flaska vatten i butik i dag har 6 procent. Dricksvatten klassas som livsmedel. Ändå beskattas vatten från kranen nästan fyra gånger högre. Staten tjänar stora pengar på denna moms, vilket gör det rimligt att den också tar större ansvar för finansieringen av infrastrukturen.

Vi hör också rapporter om hur hushåll tvångsansluts till kommunalt VA och får betala anslutningsavgifter på långt över 500 000 kronor. Minst 100 000 kronor av detta är moms.

Det är hög tid att staten tar sitt ansvar.

Förra veckan ställde jag en fråga på Facebook till alla som jag känner och andra som arbetar i förskolan om hur de ser på behovet av mindre barngrupper. Det var en viktig fråga när jag själv arbetade i förskolan, men idag lyfts den i många sammanhang som en otidsenlig och mindre viktig faktor. Det viktiga sägs i stället vara antal barn per vuxen.

Jag vill tacka alla förskollärare och barnskötare som hörde av sig med värdefull input och jag har nu en förståelse för varför det framstår som att anställda i förskolan i Norrtälje kommun inte vill ha mindre barngrupper. Det handlar helt enkelt om att valet står mellan mindre barngrupper och att behålla kollegor. Det är ett scenario som jag minns från min tid i förskolan i kommunen. "Visst kan ni få mindre barngrupper, men då behöver en av er gå." I det läget är det kanske naturligt att man väljer att ta in några fler barn i gruppen för att få behålla en kollega? Kanske särskilt idag när 1/3 av förskolans personal beskrivs som övertaliga.

Det blir dock missvisande, för alla som hört av sig till mig vittnar om att barngrupperna är för stora, de hinner inte se varje barn varje dag, hinner inte planera verksamheten eller arbeta med de pedagogiska verktyg som det finns behov av för att stötta alla barn. Till det kommer förskolans reviderade läroplan med skarpare krav på undervisning och vetenskaplig evidens.

De anställda i förskolan är fysiskt och mentalt slutkörda när de kommer hem efter en arbetsdag. Ändå är de övertaliga och många av dem brottas med oron att varslas. Andelen sjukskrivna förskollärare är betydligt högre än andelen sjukskrivna lärare i grundskolan. Det ger en fingervisning om arbetsförhållandena i förskolan, att både mindre barngrupper och antal barn per vuxen är viktiga faktorer för en god kvalitet.

Förskolan finansieras enligt en modell som premierar stora barngrupper (betalt per barn), få anställda och billiga lokaler. Det ligger ett fundamentalt feltänk bakom en sådan konstruktion då den aldrig kommer att leda till mindre barngrupper med bibehållen personalstyrka.

Förslaget att plombera lokaler är ur Barn- och utbildningskontorets vinkel säkert väl övertänkt sett enbart till förskolans nytta. Men vilka s k effektiviseringar kommer kommunstyrelsen då att tvingas genomföra för att få ihop budgeten – för man har väl knappast haft ”utrymme i budgeten” för detta? Enligt de initiala uppgifterna i Norrtelje Tidning ska plombering göra att det inte kommer att behövas personalneddragningar. Dagen efter kommer andra uppgifter. Vad är det som gäller?

Om kommunen inte heller lyckas dra till sig unga och barnfamiljer så försvinner förutsättningarna för småskalig verksamhet i närhet till medborgarna. Den småskalighet och närheten till kommunal service som de flesta partier säger sig stå bakom i sitt:” Hela kommunen ska leva”.

Kommuner av Norrtäljes struktur är i grunden hotade om inte nya lösningar kan plockas fram.
Kommer all ”mjuk” verksamhetsservice som förskolor, grundskolor, äldreomsorg, primärvård och annan tjänsteservice helt hamna i våra fem större orter med Norrtälje stad som navet? Blir livet i landsbygdssocknarna hänvisat till ett antal ”friluftsmuséer” som betjänar turister och fritidshusfolket? Vi i Roslagens oberoende parti (ROOP) tror på att småskaligheten och närheten till en levande landsbygd och skärgård har chansen att hålla storskalighet och centralism på avstånd. Men då krävs visionär realism av sällan skådat slag. Finns den hos övriga partier? Hos Mittenstyret som helhet?

Titta en gång till på vattenförsörjningen: hur smart är det att frakta dricksvatten sju mil från Mälaren till en kostnad som många privata, kooperativa och samfälligheter nu hotar att knäckas av. Dyrt, riskabelt och feltänkt och inte särskilt strategiskt sett ur myndigheten för Civilt försvars perspektiv.

Johannes Folkesson
Johan Österberg
Roslagens Oberoende Parti

Vildsvinen har blivit ett allt större problem i Norrtälje kommun. De bökar upp trädgårdar, förstör odlingsmark och orsakar skador runt om i kommunen. Nu behövs krafttag med tydligare mål för stammen.

När riksdagen 1987 beslutade att vildsvin skulle räknas som en del av Sveriges naturliga fauna varnade många för de problem som skulle kunna uppstå. I dag är varningarna verklighet. I Norrtälje kommun märks konsekvenserna tydligt: förstörda skolgårdar i Skärsta, uppbökade fotbollsplaner i Grisslehamn och boende som undviker att vistas ute efter mörkrets inbrott. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/vildsvin-plagar-boende-i-skarsta-har-tagit-over-villakvarteren

För jordbruket är situationen ännu värre. Enligt Lantbrukarnas Riksförbund orsakar vildsvinen årligen skador för omkring två miljarder kronor. https://www.lrf.se/sakomraden/vildsvin/ Även trafiken påverkas när vildsvin korsar vägar och skapar en växande risk för olyckor.

Problemet är tydligt: vildsvinen har blivit för många och de orsakar stora skador. Viltstammarna behöver därför hanteras kraftfullt och omedelbart. Samtidigt finns möjligheter. Vildsvin är ett närproducerat, klimatsmart kött som kan tas tillvara. Genom att servera vildsvinskött i skolor och äldreboenden kan kommunen både minska skadorna och visa barnen hur vi lever i ett kretslopp där djur tas om hand och inte går till spillo.

Som ett steg i det arbetet bjuder kommunen in till en kostnadsfri informationskväll om vildsvin den 18 mars. Där får invånare veta mer om hur djuren lever och vad man kan göra för att minska skadorna. Det är ett steg i rätt riktning. Men det är just ett steg, inte en hel lösning. Förvaltningen av vildsvin kräver mer än goda exempel på kommunal nivå.

Vildsvinen känner inga kommungränser och det borde inte heller ansvaret göra. Det är dags att även staten tar ansvar för det beslut som riksdagen tog 1987.