Alla barn i Norrtälje förtjänar att bli sedda i skolan. Därför är det välkommet att Liberalerna vill införa ett maxtak på 20 elever per klass, med början i lågstadiet.

Skolan är en av samhällets viktigaste institutioner. Det är där kunskaper byggs, framtidsdrömmar väcks och livschanser formas. Men när klasserna blir för stora får lärarna allt svårare att ge varje elev den uppmärksamhet som behövs. Den som behöver extra stöd riskerar att hamna efter, samtidigt som elever som kommit längre inte får de utmaningar de behöver.

Mindre klasser är ingen mirakellösning på skolans alla problem. Men de ger lärarna bättre förutsättningar att undervisa, skapa studiero och följa varje elevs utveckling. Det är särskilt viktigt under de första skolåren, när grunden läggs för framtida lärande.

Förslaget om undervisning i halvklass i svenska och matematik är också klokt. Just dessa ämnen är avgörande för att elever ska lyckas i resten av sin skolgång. För barn som inte har svenska som modersmål kan tidiga insatser göra stor skillnad. Ju tidigare stöd sätts in, desto större är möjligheten att eleverna når kunskapsmålen.

I en tid då skoldebatten ofta handlar om ordning, betyg och disciplin är det viktigt att också tala om lärarnas arbetsvillkor. Höga krav på elever måste kombineras med rimliga förutsättningar för lärarna. Det är svårt att se varje elev när grupperna växer sig allt större.

Varje elev som lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper är en förlust, både för individen och för samhället.

Därför är det positivt att Liberalerna lyfter frågan om mindre klasser. Det är inte en kostnad, utan en investering i kunskap, möjligheter och Norrtäljes framtid.

Skolan ska vara en plats för kunskap, gemenskap och framtidstro. Barn ska kunna gå till skolan utan rädsla, föräldrar ska känna sig trygga och skolans personal ska veta att det finns beredskap när något allvarligt inträffar.

Efter händelsen i Fagersta är det naturligt att ställa frågor om hur väl våra skolor är rustade för att hantera hot och våld. Vi kan aldrig helt eliminera risken för att en enskild människa begår ett våldsdåd. Men vi kan göra mer för att förebygga, upptäcka varningssignaler och minska konsekvenserna.

Det förebyggande arbetet är avgörande. Skolan måste kunna fånga upp elever som mår dåligt, hamnar i destruktiva miljöer eller riskerar att falla ur undervisningen. Därför måste skola, elevhälsa, socialtjänst och polis kunna samarbeta effektivt. Ingen ung människa ska behöva falla mellan stolarna.

Den psykiska hälsan är en viktig del av detta. Elevhälsan behöver vara stark nog att upptäcka problem tidigt, samtidigt som barn och unga som behöver psykiatrisk vård måste få hjälp i tid. Tidiga insatser kan både förebygga lidande och minska risken för att problem växer sig stora.

Men förebyggande arbete räcker inte. Skolorna måste också vara förberedda på att hantera allvarliga situationer. Alla skolor behöver ha beredskapsplaner för allvarliga våldssituationer och arbeta löpande med säkerheten. Personal och skolledningar behöver veta vad de ska göra när något händer. Rutiner måste övas och samarbetet med polis och andra samhällsaktörer fungera.

Efter Fagersta måste händelseförloppet analyseras noggrant. Vilka varningssignaler fanns? Hur fungerade kommunikationen? Var rutinerna tillräckliga? Och vad kan andra skolor lära sig?

Skolans säkerhet kan heller inte skiljas från samhällets förmåga att upptäcka psykisk ohälsa, motverka radikalisering och stoppa rekrytering till våld. Mycket av ungas sociala liv sker på nätet, och det förebyggande arbetet måste därför också finnas där.

Målet är enkelt: ingen elev eller lärare ska behöva gå till skolan och känna att samhället inte är förberett. Vi måste göra allt vi kan för att förhindra skoldåd. Men när det otänkbara ändå händer måste skolorna ha kunskapen, beredskapen och stödet att agera.

Och efteråt måste vi fråga vad vi kan lära oss och göra det bättre nästa gång.

Det är det minsta vi är skyldiga våra barn, elever och lärare.

Varje år dör nästan 500 barn i Sverige. Deras föräldrar vittnar om att verkligheten inte går att ta in. Men efter två veckor förväntas föräldrar återgå till jobbet och vardagen, utan sitt barn. 

Liberalernas förslag om att införa ett stöd som ger föräldrars sorg fullt utrymme under sex månader är ett ovanligt mänskligt politiskt förslag som borde kunna samla stöd långt utanför de egna partileden.

Utgångspunkten är egentligen självklar: sorg är inte en sjukdom. Ändå har vi byggt ett system som i praktiken tvingar människor att bli patienter för att få tid att sörja.

Den som förlorar en livspartner, ett barn eller ett syskon kan befinna sig mitt i sitt livs största kris och samtidigt förväntas fungera på arbetet som vanligt. Klarar man inte det återstår ofta sjukskrivningen. Vårdcentralen ska kopplas in, arbetsförmågan bedömas och Försäkringskassan avgöra om sorgen har gjort människan tillräckligt sjuk. Det är både fyrkantigt och ovärdigt. Särskilt brutal blir situationen för föräldrar som förlorar ett barn.

Nästan 500 barn dör varje år i Sverige. Bakom varje sådan siffra finns en familj vars tillvaro på ett ögonblick förändras för alltid. Att samhällets stöd då ska mätas i ett fåtal veckor vittnar om ett system som inte riktigt förstår vad sorg innebär. Liberalernas förslag att ge föräldrar möjlighet till sorgepeng under sex månader är därför både rimligt och välkommet.

Minst lika viktig är tanken på en mer flexibel sorgepeng när en vuxen närstående dör. Sorg följer ingen kalender och den låter sig inte pressas in i administrativa mallar. Den kommer i vågor. En människa kan ena dagen finna tröst i att gå till arbetet och nästa dag knappt förmå sig att lämna hemmet. En födelsedag, en doft, ett fotografi eller årsdagen av ett dödsfall kan plötsligt göra förlusten lika närvarande som den första dagen. Därför är Liberalernas idé om sorgedagar som kan användas när de faktiskt behövs under året efter dödsfallet särskilt klok.

Den som orkar och vill arbeta ska kunna göra det. Den som behöver stanna hemma när sorgen slår till ska kunna göra det utan att först behöva övertyga vården och myndigheterna om att en fullständigt mänsklig reaktion på en förlust är en medicinsk åkomma.

Det finns också något djupt liberalt i förslaget. Ett trygghetssystem ska finnas där när människan behöver det, men det ska också respektera hennes självbestämmande. Staten behöver inte bestämma exakt hur en människa ska sörja eller vilka dagar sorgen ska vara som tyngst. Människor är olika. Sorgen är olika. Därför måste också stödet kunna anpassas efter människan, snarare än att människan tvingas anpassa sig efter systemet. Det är en viktig princip som borde prägla betydligt fler delar av välfärden.

Politiken kan naturligtvis aldrig ta bort sorgen. Ingen ersättning kan fylla stolen som plötsligt står tom vid köksbordet. Ingen reform kan ersätta ett barn, en partner eller ett syskon. Men politiken kan bestämma hur samhället möter den som drabbats. Med diagnoser, misstänksamhet och fyrkantiga regler, eller med tillit, värdighet och medmänsklighet. Liberalernas förslag väljer det senare. Det förtjänar beröm. Sorg är priset vi betalar för att ha älskat någon. Den ska inte behöva sjukförklaras för att samhället ska ge oss tid att bära den.

Det tog tid. Alldeles för lång tid. Men nu rör sig regeringen äntligen i rätt riktning. Att återreglera lärarnas undervisningstid och minska den administrativa bördan är inte bara välkommet. Det är nödvändigt. Det är reformer som går till kärnan av skolans problem. För utan lärare som har tid att undervisa, finns det ingen fungerande skola. 

Under åratal har signalerna varit tydliga. Lärare vittnar om en arbetssituation som inte går ihop. Det som borde vara yrkets kärna – att planera, genomföra och följa upp undervisningen – pressas undan av dokumentationskrav, administration och sidouppgifter. Resultatet är inte svårt att räkna ut: stress, utbrändhet och i allt fler fall lärare som lämnar yrket.

Det här är inte en slump. Det är en direkt följd av politiska beslut. När staten på 1990-talet släppte kontrollen över lärarnas undervisningstid försvann också ett viktigt skydd. I stället öppnades dörren för en utveckling där undervisningstiden kunde pressas upp, samtidigt som tiden för för- och efterarbete krympte. Det kan ha sett effektivt ut på papperet – men i klassrummet blev konsekvenserna de motsatta.

Mindre tid för planering ger sämre undervisning. Sämre undervisning drabbar eleverna. Därför är det ett viktigt besked att regeringen, pådriven av Liberalerna, nu vill återinföra en reglering av lärarnas arbetstid. Ett tak för undervisning och ett golv för planeringstid är inte detaljstyrning – det är att återupprätta rimliga villkor för ett av samhällets viktigaste yrken.

Det är också välkommet att den administrativa bördan ses över. Krav som vuxit fram utan eftertanke rensas nu bort. Att utvecklingssamtal inte måste hållas slentrianmässigt varje termin och att mindre incidenter inte behöver dokumenteras in absurdum är inte nedskärningar – det är sunt förnuft. Lärare ska inte vara administratörer. De ska vara lärare.

Samtidigt räcker inte nationella beslut hela vägen. Även kommunerna måste ta sitt ansvar. I Norrtälje finns exempel på satsningar som faktiskt stärker yrkets attraktivitet – högre löner, bättre arbetsvillkor och konkreta förbättringar i vardagen. Det visar att förändring är möjlig.

Kontrasten mot andra delar av landet är talande. Där tvingas lärare spara på kaffe, arbeta i korridorer eller till och med på toaletter för att hinna med. På vissa håll får de själva samla in pengar till läromedel. Det är inte bara ovärdigt – det är ett systemfel.

Ska svensk skola återfå kvalitet och arbetsro krävs en tydlig prioritering: kunskap först, läraren i centrum.

Här förtjänar Liberalerna erkännande. I en politisk miljö där mycket handlar om symboler driver partiet konkreta reformer som faktiskt förbättrar undervisningen. Det är så skolpolitik borde se ut. För i slutändan är sambandet enkelt. När lärarna får tid att undervisa, får eleverna bättre undervisning. Och det är där allt börjar.

Det finns få yrken som vi ställer så höga förväntningar på som läraryrket. Läraren ska lära barn att läsa, skriva och räkna. Upptäcka den elev som halkar efter. Utmana den som ligger före. Skapa studiero, hantera konflikter och samtidigt lägga grunden för nästa generations möjligheter att klara sig i livet.

Ändå har vi under lång tid haft märkligt svårt att värdera läraryrket därefter. Det behöver förändras.

Liberalerna har föreslagit en statlig lönesatsning som ska kunna ge lärare 10 000 kronor mer i månaden. Det är mycket pengar. Reformen beräknas kosta staten omkring sju miljarder kronor och kommer naturligtvis att väcka den berättigade frågan om pengarna inte behövs till annat.

Men frågan borde också ställas åt andra hållet: Vad kostar det att inte kunna rekrytera och behålla skickliga lärare?

För Norrtälje är den frågan särskilt relevant. Kommunen konkurrerar inte om lärare i ett vakuum. Vi befinner oss i Stockholms län och konkurrerar med kommuner där lärare i många fall kan få bättre betalt. En lärare som kan höja sin lön genom att arbeta någon annanstans behöver ganska starka skäl för att välja Norrtälje.

Därför är Liberalernas lokala förslag om att lyfta lärarnas medellöner till genomsnittet i Stockholms län intressant. Satsningen beräknas kosta närmare 28 miljoner kronor och skulle, tillsammans med den föreslagna statliga satsningen, kunna innebära att en grundskole- eller gymnasielärare i Norrtälje får över 13 000 kronor mer i månaden.

Det är en rejäl löneökning. Men också en tydlig signal om vad samhället värderar.

Samma resonemang gäller förskolan. Liberalerna i Norrtälje vill höja förskollärarnas löner med omkring 3 000–4 000 kronor i månaden för att nå länets genomsnitt.

Det är lätt att beskriva sådana summor som kostnader. Men lärarlöner är inte vilken kommunal utgift som helst.

När en skicklig lärare får en elev att knäcka läskoden, hjälper en tonåring att klara matematiken eller får en stökig klass att fungera händer något som på sikt är värt betydligt mer än några rader i en kommunal budget.

Det betyder inte att högre löner automatiskt skapar en bättre skola. Skolan behöver också bra rektorer, mindre administration, fungerande elevhälsa, studiero och rimliga arbetsvillkor. Och lönen måste kunna användas för att premiera skicklighet, ansvar och erfarenhet, inte bara bli ännu ett generellt påslag utan koppling till skolans utveckling.

Men utan skickliga lärare faller nästan allt annat. Politiker i Norrtälje kan inte säga att skolan är kommunens viktigaste verksamhet och samtidigt acceptera att de människor som bär upp den kan få betydligt bättre villkor någon annanstans.

Vill vi ha Sveriges bästa skolor måste vi också vara beredda att konkurrera om Sveriges bästa lärare.

Bra lärare kostar pengar. Bristen på dem riskerar att kosta betydligt mer.

Sex partier deltar i Roslagen Prides parad. Sverigedemokraterna avstår och beskriver Pride som en politisk opinionsrörelse.

Inför Roslagen Pride har Allt om Norrtälje frågat kommunens politiska partier vad Pride-rörelsen betyder för dem, hur de engagerar sig under festivalen och vilken hbtqi-fråga de anser vara viktigast lokalt.

Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet, Moderaterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet meddelar att de kommer att delta i Prideparaden. Sverigedemokraterna deltar varken i paraden eller som utställare.

Centerpartiet

För Centerpartiet är Roslagen Pride en manifestation för frihet, respekt och mänskliga rättigheter.

– Det handlar om alla människors lika värde och rätten att få vara den man är och älska den man älskar. Ett öppet och inkluderande samhälle blir både tryggare och starkare, säger Per Lodenius (C).

Partiet deltar i paraden tillsammans med centerpartister från andra delar av Stockholms län och är även sponsor till festivalen.

Enligt Lodenius är tryggheten den viktigaste lokala hbtqi-frågan.

– Alla ska kunna leva öppet och tryggt, oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Det handlar om ett respektfullt bemötande i hela kommunen, trygga skolor, en jämlik vård och omsorg samt ett tydligt arbete mot diskriminering och hatbrott.

Liberalerna

Liberalerna beskriver Pride som en symbol för friheten att vara sig själv. Partiets gruppledare Robert Beronius (L) hänvisar till liberalen Barbro Westerholms arbete för att Socialstyrelsen 1979 skulle ta bort homosexualitet ur sitt sjukdomsregister.

– Nu hotas denna frihet av både våldsbejakande extremism och hedersrelaterat förtryck. Priderörelsen är därför viktigare nu än på länge, säger Robert Beronius.

Liberalerna sponsrar Roslagen Pride och deltar både i paraden och som utställare i Societetsparken.

Lokalt vill partiet undersöka intoleransen mot hbtqi-personer bland elever. Beronius hänvisar till en undersökning från Forum för levande historia där 19 procent av de tillfrågade eleverna instämde helt i att det är lika naturligt att vara homosexuell som heterosexuell.

– Vi vill bland annat mäta intoleransen på våra högstadieskolor och gymnasieskolor. Mäter vi inte kan vi inte veta var insatser behövs som mest. Att bekämpa hedersnormer är den viktigaste frågan just nu för att unga hbtqi-personer ska kunna leva öppet med sin identitet och sin kärlek, säger han.

Miljöpartiet

Miljöpartiet kommer att delta i paraden och finnas på plats under arrangemanget.

– För Miljöpartiet är Roslagen Pride en viktig manifestation som ger uttryck för våra värderingar om allas lika värde, mänskliga rättigheter och inkludering, uppger Milla Rydstrand (MP).

På frågan om vilken hbtqi-fråga som är viktigast i Norrtälje svarar Rydstrand:

– Ingen ska utsättas för hot, hat eller utanförskap.

Moderaterna

Moderaterna beskriver Roslagen Pride som en möjlighet att möta kommuninvånarna.

– Det är ett bra tillfälle att samtala med invånarna om vår politik, uppger Staffan Tjörnhammar (M).

Moderaterna kommer att delta både som utställare och i Prideparaden.

På frågan om vilken hbtqi-fråga partiet anser vara viktigast lokalt svarar Tjörnhammar:

– Hbtqi-personer är vanliga invånare. Så trygghet på gator och torg. Fokus på kommunens kärnuppgifter som omsorg och skola. Samt sänkt skatt så de får behålla mer av sina egna pengar.

Socialdemokraterna

Socialdemokraterna beskriver Pride som en kamp vars framsteg måste försvaras.

– Pride är en kamp som människor i alla tider dött, blött och slitit för. Att få lyfta den rörelsen, slå vakt om dess framgångar och garantera dess fortsatta framsteg är en ära för oss, uppger Emil Svedberg (S), politisk sekreterare för Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna kommer att medverka både i paraden och som utställare.

På frågan om vilken hbtqi-fråga som är viktigast i Norrtälje svarar Svedberg:

– Att hbtqi-frågorna inte tar tillbakasteg i en värld som blir mer och mer polariserad. Att bevaka de här frågorna och garantera deras rätt i samhället är den största frågan just nu – tyvärr.

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet framhåller Roslagen Prides betydelse för hbtqi-rörelsens förankring på mindre orter.

– Roslagen Pride har betytt oerhört mycket för hbtqi-rörelsens förankring runt om på mindre orter. Under många år var människor som avvek från heteronormen tvungna att lämna sina hembygder och familjer för att kunna leva sina liv fritt. Så kan det se ut även i dag, men Roslagen Pride har bidragit med så mycket uppmärksamhet, information och gemenskap i just Norrtälje kommun. För Vänsterpartiet, som varje dag kämpar för allas lika värde och förutsättningar för ett gott liv, är detta värdefullt, uppger Catarina Wahlgren (V).

Vänsterpartiet Norrtälje och Vänsterpartiet Region Stockholm kommer att delta i parken med ett tält och partiets stora sjukvårdsbuss.

– Där kan man prata sjukvård, transvård och köer med våra sjukvårdspolitiker. Man kan också få hjälp att snygga till sig inför paraden i bussens beauty-avdelning. Vi kommer att gå med i paraden, men bussen blir kvar i parken, uppger Wahlgren.

Enligt henne är information, utbildning och framför allt bemötande de viktigaste lokala frågorna.

– Personal i alla kommunens verksamheter ska ha tillräckliga kunskaper och kunna bemöta människor respektfullt. Kunskaperna måste uppdateras regelbundet och nå ut till alla som möter människor i sitt arbete. Alla ska kunna känna sig trygga och respekterade i kontakt med Norrtälje kommun.

Hon avslutar sitt svar med orden:

– Ingen är fri förrän alla är fria.

Sverigedemokraterna

Sverigedemokraterna deltar varken i paraden eller som utställare. Oppositionsrådet Andrea Kronvall (SD) uppger att partiet står bakom lika rättigheter, men inte ställer sig bakom Pride som rörelse.

– Vi ser Pride som en politisk opinionsrörelse med ställningstaganden som sträcker sig betydligt längre än frågor om lika rättigheter och likabehandling. Därför deltar vi inte som parti i Pride-arrangemang, säger Andrea Kronvall.

Enligt Kronvall är partiets uppgift att företräda samtliga kommuninvånare och arbeta för en trygg och fungerande kommun, oavsett invånarnas sexuella läggning.

På frågan om vilken hbtqi-fråga som är viktigast lokalt svarar hon:

– Den viktigaste frågan är att alla ska kunna leva tryggt och slippa utsättas för hat, hot eller våld. Sverige är ett tolerant land där homosexuella har samma rättigheter och friheter som andra. Det ska vi värna och inte ge vika för exempelvis islamistiska eller hedersrelaterade normer som vill begränsa den friheten, säger Kronvall.

Kristdemokraterna

Kristdemokraterna utgår från varje människas okränkbara värde och framhåller att alla ska mötas med respekt, trygghet och värdighet.

– Kristdemokraterna utgår från varje människas okränkbara värde. Därför ska alla människor mötas med respekt, trygghet och värdighet – oavsett bakgrund, livsval eller identitet.

Partiet beskriver Pride-rörelsen som en påminnelse om att frihet och trygghet inte kan tas för givna.

– För oss betyder Pride-rörelsen framför allt en påminnelse om att frihet och trygghet aldrig får tas för givna. Ingen människa ska behöva dölja vem hon är av rädsla för hot, hat, ensamhet eller diskriminering. Ett samhälle byggs starkare när människor kan leva öppet, ta ansvar för sina relationer och vara en del av gemenskapen.

Under Pride-festivalen vill Kristdemokraterna möta invånare, lyssna på erfarenheter och lyfta frågor om trygghet, värdighet och mänskligt bemötande i kommunens verksamheter.

– Pride ska kunna vara både en manifestation för frihet och ett tillfälle för eftertanke.

Den viktigaste lokala hbtqi-frågan är enligt partiet tryggheten för unga.

– Skolan, elevhälsan, fritidsverksamheten och föreningslivet ska vara platser där varje barn och ungdom blir sedd, respekterad och skyddad från kränkningar. Människan före systemet – också här.

Artikeln har uppdaterats två gånger sedan den första publiceringen och innehåller nu svar från samtliga partier som är representerade i Norrtälje kommunfullmäktige.

Politik handlar om mer än skatter, vägar och budgetar. Den handlar också om att skapa ett samhälle där människor kan leva aktiva, hälsosamma och meningsfulla liv. Därför är det positivt att Liberalerna initierat den nya temalekparken i Societetsparken och fortsätter driva på för ett lek- och aktivitetsplatslyft i Norrtälje. 

Lek och rörelse är inte bara viktigt för barns utveckling. Det stärker folkhälsan, skapar gemenskap och gör kommunen mer attraktiv för människor i alla åldrar. Därför behövs fler platser som uppmuntrar till aktivitet. Inte bara traditionella lekplatser utan också utegym, multisportarenor, basketplaner och andra mötesplatser för spontanidrott.

Det mest synliga resultatet av denna politik blir den nya temalekparken i Societetsparken. Sommaren 2027 väntas den stå klar och ge barn möjlighet att leka i miljöer inspirerade av Norrtäljes historia. Det är ett vallöfte från Liberalerna som nu blir verklighet.

Satsningen är viktig av flera skäl. För barnfamiljer innebär den en ny attraktiv mötesplats. För kommunen innebär den ett tillskott som kan locka besökare och stärka Norrtäljes profil. Erfarenheter från andra kommuner visar att välutformade temalekparker kan bli uppskattade utflyktsmål med stor dragningskraft.

Men ett attraktivt Norrtälje handlar också om tillgång till natur, bad och friluftsliv. Liberalerna vill hålla en hög standard på kommunens badplatser och göra dem tillgängliga för alla. Renare badstränder, bättre tillgänglighet och fler parkeringsplatser vid kommunens bad är konkreta åtgärder som kan göra stor skillnad för både invånare och besökare.

Genom att verka för etableringen av ett Leos Lekland vill Liberalerna skapa fler möjligheter till lek och aktivitet även under årets kallare månader. Det skulle vara ett välkommet tillskott för många barnfamiljer i kommunen.

Norrtälje är redan en bra kommun att leva i. Men fler platser för lek, rörelse och gemenskap gör kommunen ännu starkare. Därför är det rätt att fortsätta investera i miljöer som får människor att mötas, röra sig och trivas.

Svensk skola beskrivs ofta som ett misslyckande. Sjunkande läsförmåga, växande kunskapsklyftor och allt fler elever som lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper har blivit återkommande inslag i debatten. Därför är utvecklingen i Norrtälje värd att uppmärksamma.

För tredje året i rad ökar andelen elever som lämnar grundskolan med gymnasiebehörighet. I år når 88,3 procent av niondeklassarna behörighet till gymnasiet. Det är en kraftig ökning från 80 procent år 2023. Samtidigt ligger kommunen nu tydligt över rikssnittet.

Det är ingen slump. När skolresultat förbättras år efter år handlar det sällan om tillfälligheter eller lyckade enskilda elevkullar. Det handlar om långsiktigt arbete i klassrummen, tydligt ledarskap och höga förväntningar på både elever och vuxna. Framför allt handlar det om att kunskap sätts i centrum.

Särskilt anmärkningsvärt är utvecklingen av elevernas läsförmåga. Medan nationella mätningar visar en oroande nedgång går Norrtälje åt motsatt håll. Det borde få fler kommuner att ställa sig frågan vad som görs rätt här. Läsning är inte bara ett skolämne bland andra. Den som inte kan läsa väl får svårare att tillgodogöra sig kunskaper i nästan alla ämnen.

Samtidigt finns det ingen anledning att slå sig till ro. Resultaten i matematik visar att det fortfarande finns utmaningar kvar att lösa. Det är också avgörande att kommunen fortsätter arbetet med att rekrytera och behålla skickliga lärare och rektorer. En bra skola byggs inte med nya slogans eller politiska modeord. Den byggs av kompetenta vuxna som varje dag möter eleverna i klassrummet.

Norrtäljes utveckling visar att negativa trender går att bryta. När fokus ligger på kunskap, kvalitet och långsiktighet kan resultaten förbättras.

Rimbo är ingen avkrok. Det är en av Norrtälje kommuns viktigaste tillväxtorter, strategiskt placerad mellan Stockholm, Uppsala och Arlanda. Här finns företagsamhet, framtidstro och ett starkt civilsamhälle. Ändå fattas de flesta avgörande besluten någon annanstans.

För att Rimbo ska kunna ta tillvara sina möjligheter vill Liberalerna göra Rimbo till pilotprojekt för en kommundelsnämnd. Det är ett förslag som förtjänar att tas på största allvar. När beslut fattas nära invånarna blir de oftast både bättre och mer träffsäkra.

De som bor, arbetar och driver företag i Rimbo vet vilka trafiklösningar som behövs, vilka bostadsområden som bör utvecklas och vilka investeringar som är viktigast för framtiden. Därför är det rimligt att de också får större inflytande över besluten. Lokal kunskap är en tillgång som alltför ofta underskattas i dagens kommunala beslutsfattande.

Men Liberalernas vision stannar inte vid ökat lokalt inflytande. Förslaget är en del av en större idé om ett växande Rimbo, med fler villaområden där barn kan springa barfota på gräsmattan och grannarna lära känna varandra på ett sätt som skapar trygghet och gemenskap. Det är den sortens samhälle Liberalerna vill främja.

Tillväxt kräver också fungerande infrastruktur. Därför behövs inte bara en, utan två nya cirkulationsplatser i Rimbo. Självklart en vid korsningen mellan väg 77 och 280 (vid bensinmacken), men också en vid i korsningen vid badhuset. Annars riskerar dagens problem med trafikköer bara att flyttas till en korsning längre fram.

Rimbo har alla förutsättningar att fortsätta utvecklas som en stark och attraktiv ort. Men tillväxt uppstår inte av sig själv. Den kräver framtidstro, investeringar och ett politiskt mod att släppa fram lokala initiativ.

Om Rimbo ska fortsätta växa och utvecklas behöver Rimbo också få större möjlighet att forma sin egen framtid. Därför är det dags att ge Rimbo mer makt.

När reglerna om registerkontroller i skolan infördes var det framför allt ett hot man ville stoppa: sexualförbrytare från att arbeta med barn. Det var en självklar och nödvändig reform. Men sedan dess har Sverige förändrats i grunden.

I dag är det organiserad brottslighet, gängvåld och kriminella nätverk som utgör ett av de största hoten mot barns trygghet. Kriminella rekryterar barn, påverkar unga och söker inflytande i lokalsamhället. Skolan är inget undantag.

Ändå har lagen länge släpat efter. Det blev smärtsamt tydligt när Dagens Nyheter kunde avslöja att en man med kopplingar till ett av Stockholms mest våldsamma kriminella nätverk arbetade som vikarie på en kommunal grundskola. Han kunde anställas därför att regelverket inte gav skolan möjlighet att upptäcka allvarliga misstankar om brott. Det är en orimlig ordning.

Den 15 juli träder därför nya regler i kraft. Registerkontrollerna skärps. För första gången ska skolor, vid rekrytering, inte bara få ta del av belastningsregistret utan även uppgifter ur misstankeregistret för vissa särskilt allvarliga brott, däribland människohandel, människoexploatering, grovt barnfridsbrott och hedersrelaterad brottslighet. Registerutdragen ska dessutom vara färska och visas upp på nytt vid återanställningar.

Det är en välkommen modernisering. Naturligtvis ska rättssäkerheten värnas. En misstanke är inte en dom. Men den som invänder mot förändringen missar en avgörande skillnad mellan ett straff och en lämplighetsbedömning. Ingen har en ovillkorlig rätt att arbeta med andras barn. Arbetsgivare har tvärtom ett ansvar att väga in all tillgänglig information när de bedömer om en person är lämplig för ett arbete där barns trygghet står på spel.

När det gäller skolan måste försiktighetsprincipen gälla. Föräldrar ska kunna lämna sina barn till skolan med förvissningen om att samhället gjort allt som rimligen kan krävas för att skydda dem. Barn har rätt till trygga vuxna omkring sig. Lärare och skolpersonal ska vara förebilder – inte kriminella.