När invånarna säger att trygghet är den näst viktigaste frågan inför valet, vad menar de då? Är det som min mamma sa till mig, att trygghet är när jag vet att jag kommer fram och får prata med någon när jag ringer vårdcentralen? Att jag får en snabb tid och ett gott bemötande? Eller är trygghet när jag lämnar mina barn på förskolan på morgonen och vet att någon ser dem, utmanar dem och tröstar dem under dagen när jag arbetar? Är trygghet att veta att jag inte kommer att behöva bo kvar hemma när jag börjar bli så dålig att jag inte längre kan gå i trappan eller ta bilen för att handla? Är trygghet att få utöva min tro utan att riskera trakasserier? Att det kommer rent vatten ur kranen? Att kollektivtrafiken fungerar så att jag kan ta mig till och från hemmet/jobbet? Eller är trygghet att få sjunga i kören varje torsdagkväll och ta en fika efteråt?

Trygghet kan vara så många olika saker; en bostad, ett arbete, mat på bordet, rätten att vara mig själv och ett nätverk av människor som bryr sig om mig.

Ändå talas det oftast om övervakningskameror, fler poliser, fler väktare, mer disciplinära åtgärder i skolan och hårdare straff när vi pratar om trygghet. Det är också inslag i ett tryggt samhälle, men bara en väldigt liten del av det som grundar tryggheten. Det är inslag som kan behövas när någonting inte längre är tryggt, men bygger i väldigt liten utsträckning upp trygghet och förtroende mellan människor. Polisen ska vara tillgänglig och synlig, ja, men blir det väldigt många poliser och väktare på en plats kan det skapa mer otrygghet eftersom det ger signaler i sig att någonting kan hända.

Det är viktigt att vi talar om trygghet för trygghet är en förutsättning för att människan ska fungera, för att barn ska lära sig något i skolan, för att vi ska våga umgås med varandra och delta i aktiviteter utanför hemmet. Trygghet är också en förutsättning för psykisk hälsa. Därför är det också viktigt att vi pratar om vad trygghet är.

Miljöpartiets språkrör vill höja bensin och dieselpriserna så snart som möjligt. Det är ett rent klassförakt mot vanliga svenskar och hat mot landsbygden.

Här om dagen sa Daniel Helldén rakt ut vad partiet egentligen vill. Bränslepriserna måste upp. Så fort som möjligt. Dagens priser är för låga enligt honom. Skatterna ska höjas, reduktionsplikten ska skruvas upp och ett nytt nationellt utsläppshandelssystem ska införas. Enligt beräkningar kan det handla om uppåt åtta kronor dyrare per liter jämfört med idag utöver det som redan väntar när den tillfälliga skattesänkningen löper ut.

Det här är inte klimatpolitik. Det är ett medvetet slag mot alla som är beroende av bilen. Mot barnfamiljen i Värmland som måste skjutsa till skola och jobb. Mot skogsarbetaren i Norrland. Mot hantverkaren lastbilschauffören, lantbrukaren och den ensamstående föräldern i en småstad där kollektivtrafiken går två gånger om dagen om den ens går. Det är ett slag mot alla som bor i Norrtälje kommun. För dem är bilen inte en livsstil. Den är livsnödvändig.

Miljöpartiet bryr sig inte. Deras väljarbas sitter i innerstan, tar tunnelbanan och cyklar när det passar. De kan moralisera om att köra mindre utan att själva drabbas. Det är klassförakt klätt i grön retorik. När Helldén säger att vi måste höja priserna för att folk ska köra mindre avslöjar han synen på vanliga människor. De ska tvingas pressas och straffas tills de anpassar sig till storstadselitens ideal.

Samtidigt vill samma parti öka invandringen. Fler kvotflyktingar. Mer av det som redan har skapat enorma kostnader, parallellsamhällen, otrygghet och press på välfärden. Högre bränslepriser och mer invandring är MP:s recept. Vanliga svenskar ska betala mer för att leva medan politikerna lovar att ta emot fler som ska försörjas. Det hänger inte ihop. Det är en politik som systematiskt försämrar villkoren för dem som redan kämpar.

Konsekvenserna är uppenbara. Högre drivmedelspriser driver upp kostnaderna för allt mattransporter, byggmaterial, jordbruk, hemtjänst. Inflationstrycket ökar. Företag i glesbygd får det ännu tuffare. Människor tvingas välja mellan att tanka och att ha råd med annat. Det är ingen grön omställning. Det är en omfördelning från de som arbetar och producerar till en ideologi som prioriterar symbolpolitik framför människors vardag.

Om Socialdemokraterna och Centerpartiet vinner valet är de beroende av Miljöpartiet. Utan MP:s stöd får de ingen majoritet. Det betyder att Helldéns politik kommer att få genomslag. Resultatet blir allvarlig skada för landsbygden. Bilen blir en lyxvara. Pendlingen till jobbet blir dyrare. Jordbruket och skogsbruket får högre kostnader. Service och företag i mindre orter pressas ännu hårdare. Landsbygden får betala priset för en politik som är skriven för Södermalm.

Sverigedemokraterna är det enda parti som tydligt och konsekvent sätter stopp för den här linjen. SD har varit den kraft som tvingat fram sänkta skatter på bensin och diesel. De har stått emot reduktionspliktens galenskaper. De är garanten mot att Miljöpartiet återigen får sitt finger med i regeringsmaskineriet. Utan SD:s inflytande öppnar den rödgröna sidan dörren för just den politik Helldén nu skryter om.

Att rösta på SD handlar inte om att gilla allt. Det handlar om att stoppa det värsta. Att se till att Miljöpartiet inte får den makt de behöver för att genomföra sin bilfientliga, landsbygdsfientliga och verklighetsfrånvända agenda. Varje röst på SD är en röst mot åtta kronor dyrare literpris. En röst mot att vanliga människors ekonomi ska offras på klimatideologins altare medan invandringen fortsätter.

Helldén och hans parti har nu sagt det rakt ut. De vill att det ska bli dyrare att leva för dig som inte bor i en storstad med fungerande kollektivtrafik. De vill att du ska köra mindre oavsett vad det kostar dig. Det är deras val. Ditt val är att se till att de aldrig får chansen att genomföra det.

Rösta på SD. För att stoppa Miljöpartiet. För att skydda din ekonomi. För att sätta vanliga svenskars intressen framför grön elitpolitik.

Norrtälje kommun innehar några rekord i Sverige och alla ligger runt 30 000.

Vi har 30 000 enskilda avlopp, vi har 30 000 enskilda vattentäkter och vi har nästan 30 000 fritidshus.

Detta gör Norrtälje kommun unikt på många olika sätt, men innebär det att kommunen är en exotisk plats som är till för besökare? Under sommaren tredubblas befolkningen och belastningen ökar på samhällsservice, inte minst på vatten och avlopp. Samtidigt lever många av Roslagens småföretagare av sommarbefolkningen, men alla som sett en återvinningsstation efter midsommarhelgen vet att det inte är lätt för ett samhälle att ställa om på det viset.

För människorna som kommer hit är det som vanligt, liv och rörelse. För oss som bor här blir det en stor skillnad. Ibland frågar människor som älskar sommar i Roslagen mig: Vad gör ni på vintrarna då?

Ja, de flesta av oss arbetar, gymmar, hjälper barnen med läxorna och kör dem till olika aktiviteter. Kanske är vi engagerade i barnens idrottsklubb, kanske kämpar vi på med det egna företaget fler timmar än vad ett vanligt kontorsarbete innebär. Det kan krävas för att få verksamheten att gå runt året om. Balansen att tillhandahålla samhällsservice för en tredubbel befolkning under några månader och sedan upprätthålla servicen vintertid med samma kvalitet.

På sommaren är det listningsstopp på de två stora vårdcentralerna i Norrtälje. Det beror på att sommarboende annars listar om sig för ett eller två besök under semestern, vilket belastar vårdcentralen både arbetsmässigt och ekonomiskt eftersom listningsersättning inte utgår då de listar tillbaka sig på sin ordinarie vårdcentral i Stockholm igen efter besöket/semestern. Listningsstopp gör dessvärre att övriga vårdcentraler blir extra belastade med dessa besök.

Samtidigt som de flesta vill ha semester är vården, omsorgen och samhällsservicen extra belastad i kommuner som Norrtälje. Servicen måste dock fungera även för dem som bor här året om. Nu har Norrtäljeborna äntligen fått tillgång till cancerbehandling på hemmaplan året om. Hemtjänsten måste kunna åka ut på öarna, även när underlagen minskar under vinterhalvåret.  För att det ska vara möjligt krävs det att vägar plogas och sandas och att uppfarter skottas. Så det finns att göra på vintern också, men går det att få ekonomi i det?

Akutsjukhuset ska vara öppet dygnet runt, även de nätter då det ”bara” kommer in en orolig äldre dam med näsblod. Människors rätt till trygghet och service ska inte kunna mätas i kvantitet. Den äldre kvinnans oro är inte mindre värd än trettio fotbollssupportrar som skadats vid ett derby. Att utföra 1000 operationer av samma sort ger skicklighet, men att utföra 75 helt olika operationer ger en annan typ av skicklighet. Ambulanser från Stockholm behöver täcka upp för Norrtäljeambulansen på samma sätt som de täcker upp inåt Stockholm. Att ha helikoptern placerad i Norrtälje har givit kortare väntetider för patienter i Roslagen, vilka annars är de som har längst väntetider för prehospital vård.

Landsbygdens livskraft året om måste säkras genom lösningar som skiljer sig från de i storstaden. Samarbeten, entreprenörskap och flexibilitet blir viktiga ingredienser för att undvika sårbarhet i systemen. Kanske behöver samarbeten tydligare utvecklas mellan stad och land?

Om maten på tallriken i stan kom från landsbygden runt om staden, om elektriciteten i lägenheten var närproducerad, om företaget hade en filial på mindre ort där personalen roterades, om utbildningsmöjligheter med billiga studentlägenheter erbjöds i landsbygdskommuner, om en viss del av praktiken på utbildningen var förlagd till enheter utanför stan, om personal som vill ha semester i november erbjöds sommartjänstgöring på en sommarort?

Jag tror att hållbarhet och robusthet byggs genom att tillsammans skapa en förståelse för att det finns en vardag med fest, sorg, tristess och glädje överallt, att vi alla bidrar och är viktiga för varandras välmående. Det mesta av Sverige är landsbygd. Livet måste fungera där året om.

För några veckor sedan kom hovrättsdomen i Think Pink-målet. Flera av de ansvariga dömdes fortfarande för grova miljöbrott, men några straff sänktes och två personer friades helt. Juridiskt är det en viktig dom. Moraliskt lämnar den en bitter eftersmak.

För ute i verkligheten, här i Roslagen, ligger avfallet kvar.

I Norrtälje kommun finns flera platser där Think Pinks massor dumpades. Kommunens egna undersökningar visar att föroreningar sprids via grundvatten och ytvatten. PFAS, metaller och andra miljögifter finns kvar i marken. Domstolarna har slagit fast att massorna ska bort på flera platser, men tidsfristerna har passerat utan att saneringen genomförts. Det drabbar inte bara oss människor utan allt levande i naturen.

I Sveriges Radio Konflikt diskuterades nyligen idén om naturens rättigheter. Tanken är enkel men omvälvande: naturen ska inte bara ses som egendom eller en resurs för människor att använda. Skogar, vattendrag och ekosystem har ett eget värde och bör kunna betraktas som rättighetsbärare.

För många låter det radikalt. Men Think Pink-skandalen visar varför tanken behövs.

I dagens system betraktas naturen främst som platsen där ett brott begås. När domen faller riktas fokus mot gärningsmännen och deras straff, samt hur människor runt omkring, t ex markägare drabbas. Men marken, vattnet och de ekosystem som skadats får ingen upprättelse. De giftiga massorna ligger kvar. Föroreningarna fortsätter att spridas. Naturen får bära konsekvenserna långt efter att rättsprocesserna avslutats.

Det är också ett klassproblem. Den som har gott om pengar kan flytta från en förorenad plats. Den som är beroende av sin fastighet, sitt dricksvatten eller sitt lokalsamhälle får leva med konsekvenserna. Samtidigt riskerar saneringskostnaderna i slutänden att hamna hos det offentliga – alltså hos oss alla. Diskussionen har förts om Norrtälje kommun ska gå in och sanera, trots att det egentligen är någon annans ansvar.

Socialismen har alltid handlat om att utmana synen på att allt kan reduceras till en vara. Det gäller inte bara människor och välfärd. Det gäller också naturen. När mark, vatten och skogar behandlas som kostnadsfria avstjälpningsplatser blir miljöbrott en lönsam affär och sanering ett problem för framtiden.

Think Pink borde därför få oss att ställa en större fråga än hur långa fängelsestraffen ska vara. Vem företräder naturens intressen när naturen skadas? Och vem garanterar att skadorna faktiskt repareras?

Om naturen hade rättigheter skulle det inte räcka att döma de skyldiga. Då skulle naturen ses som brottsoffer och samhällets uppgift måste vara att gottgöra brottsoffret genom att återställa det som förstörts.

I Norrtälje kommun väntar marken fortfarande på den upprättelsen. Hur länge?

Sverige måste snarast byta regering om man ska lita på Naturskyddsföreningens rapport Bakslag i miljöpolitiken som nyligen släpptes. Rapporten visar att det finns två partier i det miljöpolitiska toppskiktet; Vänsterpartiet och Miljöpartiet, sen finns det två partier som är medelmåttor; Socialdemokraterna och Centerpartiet. I botten hamnar regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har under mandatperioden lagt en högre budget för miljöpolitiken än regeringspartierna samt att man bl a drivit på för mer miljöhänsyn i skogsbruket, stått upp för artskyddet och agerat för en bättre reglering av skadliga bekämpningsmedel i EU.

Regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna har i stället fattat en rad beslut som försvagar miljöpolitiken, bl a på områden som transport och energi. För inte länge sedan kunde vi läsa i Norrtelje tidning om Moderaternas motstånd mot havsbaserade vindkraft. Sanningen är att Moderaterna har sagt nej till all etablering av ny vindkraft i Sverige. Regeringens ensidiga satsning på kärnkraft gör att Sveriges invånare kommer att få vänta länge på en stabil energiförsörjning.

I Norrtälje kommun finns en klimathandlingsplan. Den behöver få större utrymme i de kommunala verksamheterna. En kommun kan på många sätt bidra till att minska miljöpåverkan och klimatavtryck. Det kan göras genom högre krav vid upphandlingar, genom att utveckla lokal energi- och matproduktion (vilket det finns goda förutsättningar för i Norrtälje kommun), genom att rusta och ta hand om befintliga byggnadsbestånd i stället för att riva och bygga nytt samt genom att planera för hur kommunens skogar ska skötas för att gynna biologisk mångfald, klimatnytta och rekreationsvärden. För att lyckas med detta behöver kommunen skydda stränder och jordbruksmark från bebyggelse samt ge tydliga direktiv till de kommunala bolagen Norrtälje energi, Norrtälje Vatten och Avfall samt Roslagsbostäder.

Det är lätt att säga att en liten kommun inte kan göra så mycket för att minska klimatavtrycken, samtidigt vill högerpolitiker lägga på enskilda människor att ta huvuddelen av ansvaret. Kanske är det för "svårt" att fatta beslut som innebär att människor här och nu måste ändra sina levnadsvanor för att det ska bli bättre för människor på andra platser eller i framtiden? För enskilda människor kan det vara ännu svårare att, utan samhällets stöd, välja varor och göra val som ger små klimatavtryck. Av den anledningen är det samhället; kommunen, regionen och staten som måste axla ledarrollen i klimatarbetet. Och då gäller det att det blir rätt partier som styr.

Vatten är livsviktigt. Ändå riskerar Norrtäljes hushåll att drabbas av rekordhöga VA-avgifter samtidigt som infrastrukturen för vatten och avlopp skriker efter investeringar. Stigande underhållskostnader, striktare reningskrav, PFAS-problem och behov av läkemedelsrening gör att varje kommun står inför stora utmaningar.

Behovet av investeringar är enormt. Svenskt Vatten bedömer att investeringstakten måste öka med över 40 procent jämfört med dagens nivå. Eftersom kommunernas bokförda värden på VA-infrastruktur är låga, måste stora lån tas för att säkra framtiden. Redan 2040 väntas 70 procent av VA-avgiften gå till kapital­kostnader.

Om kommunerna ska finansiera detta ensidigt via taxor riskerar hushållen att drabbas hårt, samtidigt som nödvändig modernisering och klimatanpassning fördröjs. Dagens system är också djupt orättvist: VA-taxor kan skilja med upp till 500 procent mellan kommuner i samma län. Det är inte rimligt och riskerar att öka skillnader mellan stad och land.

Lösningen är enkel men kräver politiskt mod: staten måste ta huvudansvaret för upprustning, kommunerna investera i eftersatt underhåll, och hushållen fortsätta betala för drift och förbrukning. Endast då blir vattenförsörjningen säker, rättvis och långsiktigt hållbar.

En annan orättvisa sticker ut: VA-avgifterna belastas med 25 procent moms, medan en flaska vatten i butik i dag har 6 procent. Dricksvatten klassas som livsmedel. Ändå beskattas vatten från kranen nästan fyra gånger högre. Staten tjänar stora pengar på denna moms, vilket gör det rimligt att den också tar större ansvar för finansieringen av infrastrukturen.

Vi hör också rapporter om hur hushåll tvångsansluts till kommunalt VA och får betala anslutningsavgifter på långt över 500 000 kronor. Minst 100 000 kronor av detta är moms.

Det är hög tid att staten tar sitt ansvar.