SIGNERAT POVE

Här ska förlöjligas. Här ska hånas. Dock med en smula allvar.

Vad i hela? tänker kanske någon av er.

Jag med, men möjligen av annan anledning. Men det är just därför jag ska göra det.

För vad i hela h-vete är det för skådespel, för buskis, vi ser i konungariket Sverige sedan en tid tillbaka? Eller, ja, i alla fall på en ö en bit öster om vårt kära fastland.

Tydligen kan man göra vad som helst för lite uppmärksamhet, främst inrikes, men TÄNK OM man även uppmärksammar det i den stora världen?

Va!?! Tänk om den stora världen får en känsla av att vi betyder något. Viktiga, duktiga Sverige visar löständerna. Maken till trams.

Visst, det är minst sagt oroligt i Europa just nu. Och i vanlig ordning, med ryggmärgsreflex, skylls allt på den stora busen i öster, förr Sovjetunionen, nu Ryssland.

Det var och är förvisso en skurkstat, men söte Jesus, är inte de vi så gärna slickar baken på, The Land of The Free, långt västerut, USA, i stort likadana, bara i annan skepnad?

Självutnämnd världspolis, ni vet, ”den enda stormakten”. Ni vet de som så gärna, utan att lyckas särskilt väl, försöker bomba fram demokrati världen över, men mest i trakter där det finns olja eller andra resurser som naturen kan erbjuda västvärlden (läs i första hand USA).

Gubben Putin i Ryssland är en galning. Det står utom allt tvivel. Odiskutabelt är han det. En i världen av livsfarliga män med makt. Men vänta lite nu.

Jag backar till 1962, då ryssarna bestämde sig för att placera ut ballistiska robotar, kärnvapenbestyckade, på Kuba.

När USA upptäckte dessa blev det minst sagt kalabalik och världen var under knappt två veckor på randen till ett tredje världskrig. Krisen löstes slutligen genom en överenskommelse där Sovjetunionen offentligt drog tillbaka sina kärnvapen medan USA i hemlighet avvecklade sina atomrobotar i Turkiet. Allt väl.

Men var det en rimlig reaktion från USA? Varför en reaktion alls? Kuba tillät ju Sovjetunionen att göra det de gjorde. Och Kuba borde väl själva få bestämma, som en suverän stat, vilka man är kompisar med, vilka man allierar sig med. Självklart, väl? Eller gäller det bara vissa?

Nu till 2022. Och det är väl då lika självklart att Ukraina själva ska få bestämma vad de vill.

Ryska trupper tassar nu på gränsen och tycks invänta order om att utöka sin invasion (i östra Ukraina skedde den redan 2014, Krimhalvön, remember).

Det är en allvarlig kris så klart och Ryssland ska ge blanka fan i Ukraina och andra länder givetvis. Men även om reaktionen är galenskap går den att förstå. Ryssland känner sig pressat, så klart.

Vänd på det hela. Lek med tanken på att Ryssland 2022 hade kommit överens med, säg, Mexiko om att de kan få ingå i en återuppbyggd eller nybyggd rysk försvarsallians.

Sitt still i båten USA och Nato, Mexiko får ju göra som de vill. Eller hur USA? Troligt.

USA skulle givetvis gått bananas över att få fienden så nära inpå.

Precis som Ryssland och ryssar tänker nu när det pratas eventuellt Nato-anslutning för grannlandet Ukraina. Ryssarna vet ju att efter Natoanslutning kommer det placeras bland annat strategiska vapen i Ukraina, precis i anslutning till Ryssland. Så klart de reagerar och agerar.

Det är vårt ständiga västperspektiv som spökar igen.

Vår uppfattning om att USA alltid är den goa gubben i konflikt med Ryssland. Och att Ryssland är djävulen själv.

Men, vet ni. Så tycker mängder av ryssar, vanligt folk, om Nato och USA. Det är lika fast tvärt om, liksom. Och det är väl, oavsett åt vilket håll rädslan, hatet och avskyn drar, förståeligt i all sin galenskap?

Jag mötte rädslan och västhatet hos flera ”vanliga” ryssar när jag reste runt i Ryssland en tid för länge sedan. Många kulor har skjutits, många bomber har sprängts av många i världen, i både öst och väst, sedan den resan, men jag tror inte rädslan och hatet har minskat i den alltmer polariserade och aggressiva värld vi lever i.

Tillbaka till Sverige. Till Gotland.

Herregud. Ryska skepp seglar in i Östersjön, som de har landgräns mot, och Sverige mobiliserar på Gotland, som med media som fanbärare länge kallats ett slags ryskt Sverige. Så Intresserade av Gotland påstås ryssarna vara.

Sverige skickade för någon vecka sedan, för att möta det ryska ”hotet”, soldater och militärfordon som patrullerade i gotländska hamnar och på Visbys gator.

Nu är jag ju lika lite militär säkerhetsexpert som random reporter på kvällstidning, eller ännu mindre, men tror någon på fullaste allvar att Vladimir Putin om han var på vippen att inta Gotland skulle backa för att där patrullerar 100 svenska 19-åringar, av vilka vissa dessutom uppges vara obeväpnade?

Putin tar Gotland på en kvart oavsett 100 svenska 19-åringar eller ej, oavsett om hela Sveriges försvar samlas på ön. Det är vad självutnämnde militärexpert Persson tror det.

Ursäkta, men vad är det för fjantig teater vi sysslar med? Vad kostar detta trams i en tid då bland annat sjukvården skriker efter resurser?

Sluta lek, sluta tramsa, sluta låtsas.

Bara sluta.

Pove Persson - Mitt Roslagen

SIGNERAT POVE

Den första förlossning jag var med om, när min son föddes för 25 år sedan, blev ett trauma.

För mig. På så många sätt att jag knappt vet var jag ska börja…

Kom att tänka på det då jag såg det sista avsnittet av Skavlan i Svt. Felix Herngren var med och berättad att alla fem födslar han hade varit med om var en enda röra av minnen där han inte vet vilka minnen som var kopplade till vilket barns födsel.

Jag har två barn. Och den första förlossningen var ju redan ett trauma innan den hände.

Det blev inte bättre. Jag jobbade då åt Norrtälje Tidning som lokalredaktör i Hallstavik.

Bodde gjorde jag och barnens blivande mamma i Sköndal söder om Stockholm, av alla platser på jorden. Men just det är väl preskriberat nu?

Nå väl.

När jag jobbade i Hallstavik på den tiden bodde jag ofta kvar i vår sommarstuga i Grisslehamn, en plats som jag föredrar framför Sköndal eller Stockholm ungefär en miljard gånger om dagen.

Väcks tidig morgon av telefonsamtal från blivande mor:

- Jag tror det är dags snart, sa hon och jag lyssnade yrvaket.

Hon menade att det kanske var dags för mig att ge mig av till Huddinge där sonen skulle se dagens ljus.

Jag tänkte att hon sa ju ”kanske”, så det är nog ingen brådska. Jag kunde gott sova lite till.

Vaknade lite senare med ett ryck då telefonen ringde igen. Jag är inne på förlossningen nu, meddelade mor to be.

- Jag är snart framme eller nåt sånt ljög jag om jag minns rätt.

Kastade mig i bilen och avverkade sträckan Grisslehamn-Huddinge på, en smula överdrivet, typ 25 minuter. Jävlar vad den gamla Saaben fick gå…

Tidig morgon när jag stod och trampade utanför förlossningen vid Huddinge sjukhus. Dörr låst. Ringklocka flitigt använd. Plötsligt dyker en kvinna upp och frågade vad jag ville.

- Jag ska bli pappa, sa jag.

- Ok. Sa hon. Namn på mamman?

- Ulrika svarade jag.

- Jag ska kolla, sa sköterskan

Hon kom tillbaka ganska direkt och sa:

- Jag är ledsen, men det är redan en pappa där!

Vafalls?

Hur är det möjligt, tänkte jag och började tvivla på hela världen, inte minst på blivande mor.

Efter en stunds palaver blev jag dock insläppt och ledsagad till förlossningssal. När jag klev in kom chock nummer två. Där var förutom barnmorskor och den blivande pappan som hennes bror förväxlats som sedan han var den som skjutsade henne då riktiga blivande far befann sig i norr, en publik på i runda slängar en startelva i fotboll.

Jag gapade och tänkte att, jaha, de säljer biljetter till förlossningar nu för tiden. Det var liksom inget jag mindes från min egen förlossning. Heller.

Det visade sig att det var en hoper blivande ambulanssjukvårdare som blivande mor godkänt skulle få bevittna kommande förlossning.

- Jaja, här kunde man ju gjort sig en slant annars tänkte jag innan jag paralyserades och insåg att jag varken dittills, eller efter för den delen, känt mig så överflödig i något sammanhang. Någonsin.

Att jag bara var en passagerare på denna historiska resa slog mig som en knytnäve i ansiktet. Men jag måste ju ha något att göra, ha nån jävla uppgift tänkte jag.

Och uppfann en.

Jag tänkte att blivande mor i alla fall inte ska behöva vara törstig. Så jag erbjöd henne vatten. Ungefär varannan minut under den lite dryga timme som var kvar av förlossningen.

Snäll som blivande mor var och är så sa hon inget. Hon bara drack en skvätt varje gång jag erbjöd.

Först några veckor senare berättade hon att hon näst intill höll på att drunkna under förlossningen. Men hon ville inte förstöra för mig när jag äntligen hittat en uppgift.

Snäll var och är hon som sagt.

Av själva förlossningen såg jag inte mycket. Hade ju andra viktiga uppgifter. När sonen, Elias, väl var ute och låg på mitt bröst och delade med sig av en värme som inte kan beskrivas började jag nästan skaka.

Vilket arbetspass jag haft, pustade jag.

Nyblivna mamman sa ingenting. Hon vet ingenting om hur jobbig en förlossning kan vara tänkte jag.

När dottern Lovisa föddes några år senare var jag ju sjukt rutinerad.

Blivande andragångsföderskan fick fan ordna sitt vatten själv.

Det blev en mycket lindrigare förlossning.

För mig…

Ja, ja, ja… Jag är man.

Pove Persson - Mitt Roslagen