En stad behöver rum där unga kan väsnas.

Det låter kanske som kulturpolitik. Eller som något en granne skriver i ett irriterat mejl till kommunen efter att ha hört samma trumkomp ljuda i bostadsområdet för sjunde dagen i rad.

Men en stad som inte har plats för skräniga gitarrer, ostämda trummor med spruckna cymbaler, gälla målbrottsröster i ostädade replokaler och bandnamn som borde ha stoppats av en ansvarig vuxen, är en stad som sakta håller på att tystna och bli för ordentlig för sitt eget bästa.

Eller ska vi kanske kalla det för ytterligare ett steg mot den totala kulturdöden?

Norrtälje hade sådana platser en gång.

Jag gick på mellanstadiet, bandet hette Rabies 2. Bara namnet säger väl allt om hur upproriska vi var, och att ambitionsnivån var skruvad till max. Det var punk, färgat hår, egentillverkade döskalletröjor ritade med tuschpenna, kamouflagebyxor från nyöppnade ÖB och en stark känsla av: nu jävlar.

Vi repade hemma i pojkrummet, spelade in låtar på kassettband och delade ut dem till klasskompisarna. Sedan, när världen blev lite större, hamnade vi på Rockverkstan, som precis sett dagens ljus, i barackerna bakom musikskolan. De där barackerna som Brännäsgården hyrde ut till unga band.

Där fanns framgångsreceptet.

Gulnade väggar. Ett strävt golv, nött av sand, grus och annat som följt med skorna in. Ett pentry med järnsmakande vatten som doftade billigt kommunalt skurmedel. Vit lysrörsbelysning. Dålig isolering. Kablar som räckte laget runt med lite tur. Ett glappande PA med spruckna högtalarkoner. Två transistorstärkare, en lite för klen basstärkare och ett trumset som tagit fler smällar än medlemmarna på kommunens alla kampsportsklubbar tillsammans.

Perfekt.

Att som barn eller yngre tonåring kliva in i en sådan replokal med storslagna drömmar och att sen kunna gå hem med känslan av att man var på väg mot någonting, det var så jäkla stort.

Man lärde sig inte bara att spela. Man lärde sig kompromissa, skriva låtar, hantera utrustning, tålmodigt vänta på sena trummisar, spela för starkt utan öronproppar och sedan förstå varför man faktiskt bör använda öronproppar.

Det var på allvar från dag ett.

Rabies 2 bytte senare namn några gånger, som band ofta gör när de försöker springa ifrån sin första idé. Sedan tog jag och trummisen det hela vidare och startade Jontes Radiostyrda Hönor, som repade hemma i garaget men som senare fick en ny heavy metal-kostym under namnet Cremnophobia, efter att Jonte skulle fokusera på Counter-Strike istället för att bli rockstjärna.

Jag blev också tillfrågad av några äldre grabbar om att gå med i dödsmetallbandet Depraved. Vi började i barackerna och flyttade senare till U-huset nere i hamnen.

U-huset, ja. En institution för 80-talister och tidiga 90-talister.

Det var inte bara replokaler. Det var ett helt ungdomshus, som vi i mångt och mycket faktiskt fick bygga och inreda själva. Replokaler, skatehall, bio, café, konserter, graffiti, dans, teater och musikstudio. Allt det där som i efterhand låter som en kommunal skrivbordsdröm, men som i praktiken skulle komma att vara enormt viktigt och fostrande på många vis, för mig och många andra.

Där utvecklade jag även punkbandet Norigen 1. Först hade vi tillhåll i U-huset, senare blev det tillbaka till barackerna. Man drogs mellan de olika lokalerna beroende på vilka man spelade med, vilka nycklar man kunde få tag på och var det råkade finnas plats för ens senaste musikaliska stordåd.

Men där någonstans så revs barackerna, till förmån för att bygga lägenheter för, som vi kallade det, välbärgade stockholmare.

Då skulle jag istället starta folkrockbandet Åskfödd. Vi blev inkvarterade i Medborgarskolans då nybyggda replokalskomplex i Dianahusets källare.

Det fanns ett helt litet ekosystem i Norrtälje. Barackerna bakom musikskolan. U-huset i hamnen. Dianahuset. Garage. Pojkrum. Studieförbund. Fritidsgårdar. Eldsjälar. Någon som visste vem man skulle prata med. Någon som kunde säga: ”Kom ner på torsdag, så löser vi det.”

Och någonstans runt allt detta fanns också rimboslusk.net.

Innan Facebook, Instagram och TikTok fanns ett lokalt community där folk faktiskt höll koll på varandra. Vi marknadsförde band, kollade event, spred spelningar och följde vad som hände. Det var sociala medier i sin vagga, innan sociala medier blev den industri vi känner idag.

Rockverkstan, senare Rockverkstan/Alternativt ljud, var en dörr in. En väg för unga musiker att få någonstans att vara, spela och växa. Det arrangerades spelningar, samlingsskivor och resor till pan-skandinaviska gårdsbandsfestivaler. Jag tänkte nog inte på det då, men det var ett bevis på att Norrtäljes ungdomskultur levde.

Roslagen har länge varit en plats där kultur fått fäste. Här finns spår av Taube, Engström, Ferlin och Astrid Lindgren.

Jag vill hävda att Roslagen på sätt och vis har varit ett viktigt kulturcentrum, på nationell nivå.

Det må låta bakåtsträvande, men det är den känslan jag vill tillbaka till. Kulturen ska inte bara vara något man skyltar med i efterhand, utan något som får låta, irritera och provocera medan det fortfarande är ofärdigt.

För det -internationellt omhuldade- svenska musikundret kommer inte ur tomma intet. Det börjar i musikskolor, studieförbund, fritidsgårdar, replokaler och i rum där unga får vara dåliga först.

Det är därför det känns sorgligt att den där replokalskulturen inte finns kvar på samma sätt längre.

För en liten stad behöver sådana rum.
En stad som aldrig låter illa riskerar till slut att inte låta alls.