Sverige måste snarast byta regering om man ska lita på Naturskyddsföreningens rapport Bakslag i miljöpolitiken som nyligen släpptes. Rapporten visar att det finns två partier i det miljöpolitiska toppskiktet; Vänsterpartiet och Miljöpartiet, sen finns det två partier som är medelmåttor; Socialdemokraterna och Centerpartiet. I botten hamnar regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har under mandatperioden lagt en högre budget för miljöpolitiken än regeringspartierna samt att man bl a drivit på för mer miljöhänsyn i skogsbruket, stått upp för artskyddet och agerat för en bättre reglering av skadliga bekämpningsmedel i EU.

Regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna har i stället fattat en rad beslut som försvagar miljöpolitiken, bl a på områden som transport och energi. För inte länge sedan kunde vi läsa i Norrtelje tidning om Moderaternas motstånd mot havsbaserade vindkraft. Sanningen är att Moderaterna har sagt nej till all etablering av ny vindkraft i Sverige. Regeringens ensidiga satsning på kärnkraft gör att Sveriges invånare kommer att få vänta länge på en stabil energiförsörjning.

I Norrtälje kommun finns en klimathandlingsplan. Den behöver få större utrymme i de kommunala verksamheterna. En kommun kan på många sätt bidra till att minska miljöpåverkan och klimatavtryck. Det kan göras genom högre krav vid upphandlingar, genom att utveckla lokal energi- och matproduktion (vilket det finns goda förutsättningar för i Norrtälje kommun), genom att rusta och ta hand om befintliga byggnadsbestånd i stället för att riva och bygga nytt samt genom att planera för hur kommunens skogar ska skötas för att gynna biologisk mångfald, klimatnytta och rekreationsvärden. För att lyckas med detta behöver kommunen skydda stränder och jordbruksmark från bebyggelse samt ge tydliga direktiv till de kommunala bolagen Norrtälje energi, Norrtälje Vatten och Avfall samt Roslagsbostäder.

Det är lätt att säga att en liten kommun inte kan göra så mycket för att minska klimatavtrycken, samtidigt vill högerpolitiker lägga på enskilda människor att ta huvuddelen av ansvaret. Kanske är det för "svårt" att fatta beslut som innebär att människor här och nu måste ändra sina levnadsvanor för att det ska bli bättre för människor på andra platser eller i framtiden? För enskilda människor kan det vara ännu svårare att, utan samhällets stöd, välja varor och göra val som ger små klimatavtryck. Av den anledningen är det samhället; kommunen, regionen och staten som måste axla ledarrollen i klimatarbetet. Och då gäller det att det blir rätt partier som styr.

När hyrorna stiger är det lätt att förstå varför kravet på en hyresfrys kan låta attraktivt. Vänsterpartiet vill nu införa en stopplag som fryser hyrorna på dagens nivå för att ge hyresgäster en andningspaus medan systemet för hyresförhandlingar ses över.

Men bostadspolitik fungerar inte som en pausknapp.

Fastigheter åldras oavsett vad politiken beslutar. Stammar ska bytas, fasader renoveras och vitvaror ska moderniseras. Det är investeringar som måste göras för att bostäder ska fortsätta fungera över tid. Om hyrorna samtidigt fryses medan kostnader för energi, material och arbete fortsätter att stiga uppstår ett enkelt problem. Intäkterna räcker inte lika långt.

När det händer skjuts underhållet upp.

Den mekanismen är välkänd i bostadsekonomin. I New York under slutet av 70-talet och början av 80-talet minskade investeringarna i fastigheter kraftigt i områden där hyrorna reglerades hårt. I vissa stadsdelar övergavs byggnader helt när ekonomin i fastigheterna inte längre gick ihop. I flera östeuropeiska städer under planekonomin bidrog politiskt satta hyror under lång tid till ett bostadsbestånd där renoveringar sköts upp i decennier.

Den diskussionen kan kännas avlägsen. I själva verket är den högst relevant i Norrtälje om Vänsterpartiets förslag vinner gehör.

Kommunens bostadsbolag Roslagsbostäder förvaltar tusentals lägenheter och stora delar av beståndet byggdes under perioder då många bostäder uppfördes snabbt. I dag kräver många av dessa hus omfattande renoveringar och moderniseringar. Underhållsbehoven är redan stora och investeringarna kommer inte att bli billigare.

Om hyrorna samtidigt fryses minskar möjligheten att finansiera just det arbete som krävs för att bostäderna ska hålla hög standard.

Konsekvensen riskerar att bli paradoxal. En politik som sägs skydda hyresgäster kan i längden ge dem sämre bostäder. Renoveringar skjuts upp och underhållsskulden växer. Precis som i New York riskerar också befolkningen att minska.

Den verkliga bostadspolitiken måste börja i en annan ände. Bostadspolitik behöver utgå från fungerande marknader och tydliga spelregler, vilket behövs för att företag och allmännytta ska vilja investera i bostäder. När investeringar blir möjliga byggs fler bostäder och de som redan finns kan tas om hand.

Det är inte lika politiskt slagkraftigt som en hyrespaus. Så nog kommer Vänsterpartiet vinna röster på utspelet.

Men bostäder blir inte bättre av politiska pausknappar.

De blir bättre av investeringar.