En av de absolut viktigast frågorna inför nästa mandatperiod är att förbättra arbetsmiljön för de anställda i äldreomsorgen. Här har vi en grupp, företrädelsevis kvinnor, som arbetar långa pass, som gör sina behov i skogen och äter en macka till lunch i bilen. Och kvitterar ut en låg lön. Här har vi en grupp som skriker efter kompetenta kollegor som är utbildade för att bemöta dementa, som har den fysiska styrkan att hjälpa en rörelsehindrad i duschen och som snabbt klarar av att prioritera mellan olika individers behov. Och med änglars tålamod lyssna till synpunkter från både brukare och anhöriga under stressade arbetspass. Anställda i äldreomsorgen behöver fler kollegor, tid för återhämtning, trygga anställningar, fortbildning och högre lön.

Allt fler lever allt längre och behöver mer stöd för en god livskvalitet på äldre dagar. Vi måste kunna erbjuda anställda inom äldreomsorgen en arbetsmiljö som gör det möjligt att stanna kvar i yrket och att kunna rekrytera nya kollegor. Äldreomsorgen har allt för länge varit utsatt för effektiviseringsexperiment, just nu behöver vi satsa bara för att kunna hålla samma nivå på kvalitet som idag. Det går inte att springa fortare, de effektiviseringar som görs måste leda till att de anställda får mer tid med brukarna och mer återhämtning.

Samtidigt som antalet äldre ökar så minskar antalet barn och detta ger stora effekter på förskola och skola. Men kanske inte de effekter man hade kunnat hoppas på. Visst borde det väl vara möjligt att se slutet på en lång period av stora barngrupper, kort om personal och obefintlig planeringstid när nu barnkullarna går ner? Borde det inte automatiskt leda till mindre barngrupper och skolklasser? Nej, så fungerar inte marknadssystemet. I stället får verksamheterna mindre pengar för att betala ökade hyror och högre lönekostnader. En orimlig situation, men om det inte går att ändra ersättningssystemen så kommer ett lägre barnafödande ofrånkomligen att leda till nedlagda förskolor och skolor, uppsagd personal och större barngrupper. Och lägre kvalitet. När kommunala förskolor tvingas stänga och den privata andelen blir allt större, minskar också andelen utbildade förskollärare i förskolan.

Förra veckan var det kommunal debattpremiär inför valet i september. Debatten hölls, som tur var för medverkande politiker, i Edsbro. Edsbro är en ort där underlaget för förskola och skola fortfarande ser bra ut och det finns inget som pekar på nedläggningar den närmsta mandatperioden. Tvärtom finns det goda möjligheter för Edsbro att växa som ort. Och då är det så klart kul att som politiker kunna looooova att förskola och skola får vara kvar.

Även om vi skulle krympa välfärden till det som anses absolut mest nödvändigt, även om vi skulle radera fria lovaktiviteter, frukt i skolan, avgiftsfri kulturskola, fritidshem och fritidsgårdar, bibliotek, avgiftsfria utställningslokaler och mycket annat så kommer kostnaderna att stiga i takt med att vi blir äldre. Vi kan välja att ta kostnaderna gemensamt eller att var och en betalar för sin utbildning, sin fritid, sin vård och omsorg.

Jag skulle vilja hävda att alla partier som är helt främmande för att höja skatten, de förordar det senare. Om de menar allvar med att de vill ha små skolklasser, utbildade lärare och en äldreomsorg med god, lagad mat och tillräckligt med personal, då måste de finansiera det. Och när t ex Robert Beronius tycker att det är ett bra läge att sänka skatten i Norrtälje kommun, så innebär det antingen att ytterligare avgifter kommer att läggas över på enskilda individer eller att kvaliteten sänks.

Vatten är livsviktigt. Ändå riskerar Norrtäljes hushåll att drabbas av rekordhöga VA-avgifter samtidigt som infrastrukturen för vatten och avlopp skriker efter investeringar. Stigande underhållskostnader, striktare reningskrav, PFAS-problem och behov av läkemedelsrening gör att varje kommun står inför stora utmaningar.

Behovet av investeringar är enormt. Svenskt Vatten bedömer att investeringstakten måste öka med över 40 procent jämfört med dagens nivå. Eftersom kommunernas bokförda värden på VA-infrastruktur är låga, måste stora lån tas för att säkra framtiden. Redan 2040 väntas 70 procent av VA-avgiften gå till kapital­kostnader.

Om kommunerna ska finansiera detta ensidigt via taxor riskerar hushållen att drabbas hårt, samtidigt som nödvändig modernisering och klimatanpassning fördröjs. Dagens system är också djupt orättvist: VA-taxor kan skilja med upp till 500 procent mellan kommuner i samma län. Det är inte rimligt och riskerar att öka skillnader mellan stad och land.

Lösningen är enkel men kräver politiskt mod: staten måste ta huvudansvaret för upprustning, kommunerna investera i eftersatt underhåll, och hushållen fortsätta betala för drift och förbrukning. Endast då blir vattenförsörjningen säker, rättvis och långsiktigt hållbar.

En annan orättvisa sticker ut: VA-avgifterna belastas med 25 procent moms, medan en flaska vatten i butik i dag har 6 procent. Dricksvatten klassas som livsmedel. Ändå beskattas vatten från kranen nästan fyra gånger högre. Staten tjänar stora pengar på denna moms, vilket gör det rimligt att den också tar större ansvar för finansieringen av infrastrukturen.

Vi hör också rapporter om hur hushåll tvångsansluts till kommunalt VA och får betala anslutningsavgifter på långt över 500 000 kronor. Minst 100 000 kronor av detta är moms.

Det är hög tid att staten tar sitt ansvar.

I nästan två decennier har resenärer i Hallstavik väntat på besked. Väntat i regn, snö, kyla och mörker. Nu är det äntligen dags: Hallstavik busstation ska få en ny uppvärmd vänthall.

Den tidigare vänthallen brann ner 2007. Sedan dess har skolungdomar, pendlare och äldre fått klara sig bäst de kan. Att kunna vänta inomhus på bussen borde inte vara en lyx, utan en självklarhet i en kommun som säger sig vilja satsa på kollektivtrafik, trygghet och tillgänglighet.

Den planerade vänthallen är ingen överdådig satsning. Den rymmer 15–20 sittplatser, byggs med stora glasytor för överblick och trygghet, blir tillgänglig för alla och ska stå klar hösten 2026.

Kostnaden: cirka tre miljoner kronor. Det är en rimlig investering för att göra vardagen bättre för många.

Ändå hörs invändningar. Kritiker varnar för att en uppvärmd vänthall riskerar att bli en ”värmestuga” för missbrukare och därmed skapa otrygghet.

Det argumentet håller inte.

Att människor i utsatta livssituationer söker värme är inte ett skäl att låta andra frysa. Om otrygghet uppstår är det kommunens ansvar att hantera den – med närvaro, ordningsvakter eller andra åtgärder, precis som man gör på andra platser.

Alternativet är betydligt sämre: att acceptera en offentlig miljö där unga och gamla står oskyddade mot väder och vind, år efter år. Det är inte trygghet. Det är uppgivenhet.

En modern vänthall handlar om mer än tak och väggar. Den signalerar att kollektivtrafik tas på allvar, att Hallstavik räknas och att det ska vara möjligt att bo, studera och arbeta i hela kommunen utan att känna sig bortglömd.

Ibland är politikens viktigaste uppgift inte att lösa stora ideologiska konflikter, utan att se till att vardagen fungerar.

En varm vänthall är kanske inte en stor fråga. Men den är en viktig. Och den borde ha varit självklar för länge sedan.