Inför valet i Norrtälje finns några frågor som borde väga tyngre än andra: Får barnen en skola som ger dem en bra start i livet? Får människor behålla en rimlig del av det de själva arbetar ihop? Finns vården där när den behövs? Och möts den som vill starta företag, bygga eller investera av en kommun som hjälper snarare än stjälper?

1. Det börjar med skolan.  Barn väljer inte sina föräldrar, sin uppväxt eller storleken på familjens plånbok. Men en bra skola kan ge barnet makten att själv välja sin framtid.

Därför är Liberalernas förslag om mindre klasser för de yngsta eleverna, fler läroböcker, mer läsning och bättre villkor för skickliga lärare betydligt viktigare än många av de mer spektakulära vallöften som brukar dominera en valrörelse.

Förslaget om högst 20 elever i de yngre barnens klasser är ambitiöst. Det kommer att kräva prioriteringar. Men politik är just att prioritera. Om kommunen inte förmår prioritera barnens första år i skolan, vad ska då prioriteras?

Norrtälje behöver dessutom kunna konkurrera om de bästa lärarna och rektorerna. Det kostar pengar. Men dåliga skolresultat kostar samhället betydligt mer.

2. Det andra handlar om människors egna pengar. Kommunens ekonomi är inte till för kommunen. Den är till för invånarna.

En ansvarsfull kommun måste kunna göra två saker samtidigt: finansiera en bra skola och omsorg och respektera att löntagarnas pengar faktiskt tillhör löntagarna från början.

Lägre skatt betyder några hundralappar mer i månaden för en familj att använda till mat, fritidsaktiviteter, sparande eller bolånet. Politikens uppgift är inte att avgöra vilket. Frihetens poäng är just att människor får bestämma själva.

3. Samma synsätt behövs i kommunens relation till företagen. Det är svårt att finansiera välfärd utan människor som arbetar. Och det är svårt att skapa jobb utan företag som vågar anställa, investera och växa.

Därför borde företagare inte betraktas som ett särintresse som ska vara tacksamt för varje tillstånd kommunen beviljar. Kommunen bör se dem som en förutsättning för Norrtäljes framtida välstånd.

Kortare handläggningstider, tydligare besked, bättre digital service och mindre onödig byråkrati låter kanske inte lika storslaget som många andra vallöften. För den företagare som väntar på ett besked för att kunna investera eller anställa kan det däremot vara helt avgörande.

Att slopa säsongsavgiften för uteserveringar är ett litet förslag i den kommunala budgeten, men signalvärdet är desto större: Norrtälje ska vara en kommun där det är välkommet att skapa, investera och göra stadskärnan mer levande.

4. Vården och äldreomsorgen. För Norrtälje är sjukhuset inte vilken institution som helst. Avstånden är långa, kommunen är geografiskt stor och befolkningen växer kraftigt under delar av året. Ett starkt Norrtälje sjukhus är därför också en trygghetsfråga.

Norrtäljeborna ska inte behöva vänja sig vid långa väntetider eller acceptera att viktig vård successivt koncentreras längre bort.

Samma krav på kvalitet måste gälla äldreomsorgen. Att personal ska kunna kommunicera på svenska borde inte vara kontroversiellt. Den äldre som behöver hjälp med mediciner, hygien eller andra mycket personliga delar av livet ska kunna förstå och bli förstådd.

Men äldreomsorg handlar också om frihet. Den som har bestämt över sitt eget liv i 80 år upphör inte att vara en självständig människa den dag hemtjänsten börjar komma.

Det är här Liberalernas olika förslag faktiskt hänger ihop. Skolan ger barnet kunskapen att forma sitt liv. Företagandet skapar möjligheter att arbeta och förverkliga idéer. Lägre skatt ger människor större makt över resultatet av sitt arbete. En fungerande vård och omsorg skapar trygghet när livet förändras. Norrtälje behöver inte en politik som lovar allt åt alla. Kommunen behöver politiker som vågar välja, prioritera och ibland också säga nej för att kunna säga ett tydligare ja till det viktigaste.

Skolan först. Mindre byråkrati. God vård i tid. Lägre skatt. Fyra budskap på Liberalernas valaffischer. Men också fyra ganska tydliga besked om vilket Norrtälje partiet vill se.

Ett Norrtälje där politiken inte försöker styra varje del av människors liv, utan ger fler människor verktygen att styra sina egna.

Det är en riktning värd att rösta för den 13 september.

Alla partier som ställer upp i ett val vill förstås vara med och styra. Det är märkligt att just Vänsterpartiet därför gång på gång får frågan varför partiet kräver att ingå i ett framtida styre. Om partiets mandat behövs för att få en majoritet är det snarare naturligt att Vänsterpartiet också finns med när besluten ska fattas.

Men det finns ett viktigare skäl. Efter valet kommer valprogrammens löften att möta verkligheten. Då ska prioriteringar göras, budgetar läggas och kompromisser förhandlas. Det är där det avgörs vilken politik som faktiskt blir verklighet.

Titta på äldreomsorgen. Socialdemokraterna och Centerpartiet talar om en trygg äldreomsorg med hög kvalitet. Det gör även Vänsterpartiet. Skillnaden är att Vänsterpartiet tydligare kopplar kvaliteten till personalens villkor: fler kollegor, bättre scheman och högre löner. Och framför allt till pengar. När antalet äldre ökar räcker det inte att bara räkna upp äldreomsorgens budget med några procent. Vallöften om att satsa på äldreomsorgen måste märkas på golvet och inte bara i Excel.

Här behövs en motvikt när Liberalerna samtidigt prioriterar skattesänkningar. Det går inte att både sänka intäkterna och samtidigt låtsas att välfärdens behov kan lösas utan mer resurser. Norrtälje kommun har gigantiska utgifter framför sig bara genom den volymökning av äldre som sker.

Liberalerna vill fortsätta satsa på skolan trots att barnantalet sjunker. Det är en prioritering som delas av Vänsterpartiet som under mandatperioden drivit mindre grupper i förskolan, att behålla utbildad personal i förskola/skola och fritidshem samt att kunna ge tidiga stödinsatser genom undervisning i mindre grupp till elever med behov av det. För att satsningar ska göras på både skola och äldreomsorg behövs Vänsterpartiet som sätter en stark välfärd före skattesänkningar och privatiseringar.

Centerpartiet vill fasa ut bristfälliga enskilda avlopp och Socialdemokraterna vill särskilt se över situationen i norra kommunen. Även här behövs ett parti som håller fast vid ambitionerna när kostnader och motstående intressen kommer in i bilden. Vänsterpartiet har satt målet att inga bristfälliga avlopp ska läcka till sjöar, hav och vattendrag vid mandatperiodens slut. Det är märkligt, att t o m Miljöpartiet, som vill stärka miljöarbetet och värna den biologiska mångfalden, har kunnat acceptera att kommunalt VA kan upphävas i Östernäs och Västernäs, trots riskerna med enskilda avlopp. Det visar hur svårt det är för ett enskilt parti att i ett samarbete alltid stå fast vid principerna.

Och så är det kulturen. Vänsterpartiet har fått igenom avgiftsfri kulturskola och gratis entré på konsthallen. Vänsterpartiet menar att kulturen är en del av välfärdens kärna. Liberalerna vill ta bort den avgiftsfria kulturskolan trots att det är en otroligt liten post i kommunens budget. Vänsterpartiet vill fortsätta att göra kulturskolans verksamhet tillgänglig för fler barn. Kan Centerpartiets marknadsliberala syn på välfärden garantera en sådan utveckling? När det gäller andra områden inom välfärden pekar deras ideologi ofta åt helt andra håll än demokratisk kontroll över gemensamma resurser.

Efter valet kommer kompromisser att krävas. Det är ofrånkomligt. Frågan är bara åt vilket håll kompromisserna ska gå. Vänsterpartiet har under två år visat sig kunna kompromissa (i Trästaavtalet) och samarbeta utan större gnissel. Det finns grundläggande värderingar om alla människors lika värde och vikten av öppenhet och uppskattning av olika hos Mittenstyret som Vänsterpartiet delar och det är viktigt för Norrtälje kommun att det är den människosynen som får fortsätta råda. För den som vill se en stark välfärd, ett rikt kulturliv och en kommun som tar klimat, miljö och jämlikhet på allvar är Vänsterpartiet en viktig komponent i ett framtida styre.

Ursäkta svordomen, men ibland krävs lite klarspråk. Utan Liberalerna blir politiken mer röd och sämre blå. Både Sverige och Norrtälje behöver en liberal kraft som kan hålla kursen. Ett parti som står upp mot vänsterns krav på högre skatter och större statlig makt, men också mot högerns mest konservativa impulser. Liberalerna behövs för att politiken inte ska kantra åt vare sig höger eller vänster.

I Novus senaste opinionsmätning får Liberalerna 4,3 procent och hamnar över riksdagsspärren. För den som vill se en bättre skola, försvara arbetslinjen, stärka välfärden och samtidigt värna människors frihet är det goda nyheter.

Norrtälje behöver också en stark liberal röst. En röst för en kunskapsskola som ger barn frihet att forma sina egna liv. En röst för att Norrtälje sjukhus byggs ut till ett fullvärdigt akutsjukhus. Och en röst för en ansvarsfull ekonomisk politik där vi både kan investera i välfärden och låta människor behålla mer av sina egna pengar.

Norrtäljes ekonomiska utveckling visar vad långsiktigt ansvarstagande kan åstadkomma. Kommunen är nu skuldfri. Det betyder att pengar som tidigare gick till räntor i stället kan användas till skola, vård och omsorg. Det skapar också utrymme för att sänka skatten.

För Liberalernas kritiker finns en obekväm sanning: Liberalerna har haft rätt om förvånansvärt mycket.

När Liberalerna argumenterade för ett svenskt Natomedlemskap ansågs det länge vara en avlägsen tanke. I dag är Sverige medlem i Nato och ett starkare försvar är självklar politik.

När kärnkraft betraktades som en föråldrad parentes fortsatte Liberalerna att försvara den. I dag planeras nya reaktorer och kärnkraftens betydelse för Sveriges energiförsörjning är åter central.

Samma sak gäller integrationen. När integrationsproblemen tonades ned var Liberalerna bland de första att kräva språkkrav, medborgarskapstest och tydligare förväntningar på den som vill bli en del av Sverige. I dag har stora delar av den politiska debatten rört sig i samma riktning.

Det är ingen slump. Liberal politik har alltid handlat om att våga se problemen, dra slutsatser av dem och föreslå lösningar, även när de inte är populära för stunden.

Det är också därför Liberalerna behövs i svensk politik. För utan Liberalerna riskerar den borgerliga politiken att förskjutas allt längre åt det konservativa hållet. Samtidigt riskerar vänstern att få större inflytande över skatter, bidrag och statens storlek. Liberalerna behövs som en motkraft åt båda håll.

Vi ska försvara arbetslinjen utan att glömma den som står längst från arbetsmarknaden. Vi ska ställa krav på integrationen utan att ge avkall på människors frihet. Vi ska ha en stark stat när människor behöver den, men aldrig en stat som bestämmer mer över människors liv än nödvändigt.

Så ja, ursäkta svordomen. Men ibland behöver politiken sägas på ett sätt som inte går att missförstå: Utan Liberalerna går det faktiskt rött åt helvete.

I media får vi lätt uppfattningen att sjukvårdens största problem är vårdköerna. Det är också lätt att tro att lösningen är fler vårdgivare, fler vårdval och fler möjligheter att välja. Men kanske borde vi börja någon annanstans.

Läkaren Fanny Nilsson skrev nyligen om det som egentligen borde vara sjukvårdens kärna: att få träffa en läkare som känner dig och din sjukdomshistoria, och att det finns vårdplatser när du verkligen blir sjuk. Det handlar om kontinuitet och om att sjukvården måste fungera som ett system, inte som en samling separata verksamheter.

Där spelar vårdcentralen en helt avgörande roll.

En bra vårdcentral ska vara den plats dit du kan vända dig med det mesta. Där ska någon känna igen dig, förstå din situation och kunna följa din hälsa över tid. Vårdcentralen ska kunna förebygga sjukdom, behandla det som går att behandla där och lotsa dig vidare när specialistvård behövs.

Det är särskilt viktigt i Norrtälje. Vi har stora geografiska avstånd, en hög andel äldre och många invånare med omfattande vårdbehov. Norrtäljemodellen har dessutom gett oss unika möjligheter att bygga en sammanhållen vård där gränserna mellan sjukvård och omsorg kan suddas ut. KSON ansvarar för helheten och kan anpassa vården efter kommunens särskilda behov.

Därför blir det också problematiskt när vårdcentraler främst betraktas som företag som ska konkurrera om patienter. Kritik mot privatiseringar handlar inte om att människor ska få sämre möjlighet att välja och det är inte de privata vårdcentralernas personal som kritiseras. Många gör ett mycket bra arbete under svåra förutsättningar. Problemet är systemet som gör vårdcentralen till en konkurrerande verksamhet på en marknad, snarare än en del av en gemensamt planerad vård.

Rimbo är ett tydligt exempel. När en vårdcentral inte fungerar räcker det inte att säga att en annan aktör kanske etablerar sig någon gång i framtiden. Trots missnöje hos patienter finns inget företag som vill etablera sig. Patienterna behöver ett alternativ på plats direkt. Politikens uppgift måste vara att se till att vården finns där behoven finns – också när det inte är den mest lönsamma platsen att etablera sig på. Därför har KSON ett ansvar att se till att Rimbo har en fungerande primärvård, men en ny mottagning måste planeras och finansieras och det kan ta tid. Marknaden är således inte den bästa att förlita sig på för en likvärdig sjukvård.

KSON har förstärkt ersättningen till vårdcentralerna, särskilt för äldre och patienter med stora vårdbehov. Region Stockholm har också antagit en handlingsplan för att ingen läkare på vårdcentralerna ska ha mer än 1100 listade patienter år 2034. Det innebär också att patienterna kommer att ha en fast läkarkontakt. På så sätt utvecklas vårdcentralernas roll som vårdens nav. I Hallstavik har vårdcentralen gått från att knappt få tag på läkare som stannade mer än tre veckor till att vara den vårdcentral som får bäst betyg av patienterna.

Patienter behöver fasta läkarkontakter och vårdcentraler som har tid att följa sina patienter. På Hallstaviks vårdcentral har man bl a frångått regionens telefonsvarare och har en person som svarar i telefon och pratar med patienterna. Ofta kan dessa samtal lugna patienten och förhindra onödiga besök. Den som svarar i telefonen känner patienterna och vet vad de är oroliga över. Vårdcentralerna behöver kunna vara just det navet i ett tätt samarbete med hemtjänst, hemsjukvård, specialistvård och sjukhus.

Vården ska inte vara en marknad där varje del ska optimeras för sig. Ingenting blir inte bättre av att patienten skickas runt mellan fler aktörer. Det blir bättre när någon tar ansvar för helheten. Det borde vara politikens uppgift att ge vårdcentralerna förutsättningarna att ta det ansvaret. Vi har Norrtäljemodellen, en struktur som gör det möjligt att tänka annorlunda. Den möjligheten behöver vi bli bättre på att utnyttja och utveckla för en demokratisk planering av vård efter behov.

Många hushåll i Norrtälje kommun är beroende av bil, bor i småhus och jobbar hårt. Då spelar det stor roll om politiken sänker vardagens kostnader eller driver upp dem. En vänsterregering riskerar att göra bensinen, boendet och arbetet dyrare.

Fyra år med Tidöpartierna har gett många vanliga familjer mer kvar efter att räkningarna är betalda. Skatten på arbete har sänkts. Drivmedelspolitiken har lagts om. Matmomsen har halverats. Det märks i plånboken.

För en tvåbarnsfamilj där den ena arbetar som polis och den andra som sjuksköterska handlar de ökade inkomsterna om ungefär 5 000 kronor mer i månaden jämfört med 2022. Det är pengar till mat, amorteringar och barnens fritidsaktiviteter.

Nu vill Magdalena Andersson ta över regeringsmakten med stöd av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet. Problemet är att dessa partier både lovar stora nya utgifter och vill göra sådant som vanliga hushåll är beroende av dyrare.

Moderaterna har sammanställt kostnaderna för Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets förslag. Enligt beräkningen saknas närmare 90 miljarder kronor. För en vanlig barnfamilj kan oppositionens politik innebära omkring 4 400 kronor högre kostnader i månaden.

Om staten både ska öka utgifterna kraftigt och höja skatterna på arbete, banker, drivmedel och företag kommer någon att få betala. Denna någon är nästan alltid hushållen.

Ta den föreslagna bolåneskatten. Socialdemokraterna framställer den som en skatt på bankernas vinster. Men banker fungerar inte i ett vakuum. När deras kostnader stiger kan de höja bolåneräntorna och avgifterna eller försämra sparräntorna. Skatten riskerar därför att skickas vidare till kunderna.

För ett hushåll med tre miljoner kronor i bolån kan det enligt beräkningar handla om omkring 7 000 kronor mer om året. Det hjälper inte att Magdalena Andersson uppmanar människor att protestera mot bankerna. Det är hennes egen politik som ökar kostnaden.

Samma sak gäller drivmedlen. I Norrtälje kommun är bilen inte någon lyxprodukt. Många bor långt från tätorten, arbetar på annan ort eller behöver skjutsa barn till skola och aktiviteter. Kollektivtrafiken kan inte ersätta bilen för den som bor på landsbygden eller i skärgården.

Tidöpartierna och Sverigedemokraterna har sänkt skatterna på bensin och diesel och minskat reduktionsplikten. Miljöpartiet vill gå åt motsatt håll. Partiets politik innebär högre koldioxidskatt, högre inblandning av biodrivmedel och dyrare bilkörning.

För den som bor mitt i Stockholm kanske ett par kronor mer per liter uppfattas som en klimatmarkering. För en familj utanför stan kan det vara skillnaden mellan en ekonomi som går ihop och en som inte gör det.

Även matkostnaderna spelar stor roll. Den halverade matmomsen ger barnfamiljer tusentals kronor mer kvar om året. Men med en ny regering blir reformen beroende av förhandlingar mellan fyra partier som tycker olika om både skatter och utgifter. Det som har sänkts kan höjas igen när andra vallöften ska finansieras.

Det är vänsterpolitikens svagaste punkt. Partierna talar gärna om vilka som ska få mer, men betydligt mindre om vilka som ska betala. Orden handlar om rättvisa och solidaritet. Notan hamnar ändå hos människor som arbetar, pendlar, handlar mat och betalar ränta.

Valet handlar därför inte bara om abstrakta miljarder i en statsbudget. Det handlar om vad som finns kvar på kontot i slutet av månaden.

För hushållen i Norrtälje kommun är skillnaden tydlig. Antingen fortsätter en politik som sänker skatten på arbete och håller nere kostnaderna för mat och bilkörning. Eller så får Sverige en regering vars löften kräver högre skatter och dyrare vardag.

Magdalena Andersson får kalla det solidaritet om hon vill. Det är du som får betala.

Barnafödandet är det lägsta som någonsin uppmätts. Förskolor stängs runt om i Sverige. Även i Norrtälje märks utvecklingen. Prognoser pekar på att tusentals förskoleplatser kommer att försvinna de kommande åren.  

För Norrtälje innebär det inte bara färre barn i förskolan utan också långsiktiga konsekvenser för arbetsmarknaden, skatteunderlaget och kommunens framtida utveckling.

Det går naturligtvis inte att politiskt besluta fram fler barn. Beslutet att bilda familj är ett av de mest personliga beslut en människa fattar. Men politiken kan påverka förutsättningarna.

När unga vuxna möter stigande boendekostnader, osäkra framtidsutsikter och en ekonomi som ständigt pressas blir tröskeln till familjelivet högre. Många skjuter upp beslutet att skaffa barn. Andra avstår helt.

Om Norrtälje vill vara en växande kommun måste fokus flyttas till hur kommunen kan bli mer attraktiv för barnfamiljer.

Liberalerna har presenterat flera förslag som är värda att ta på allvar:

1. Bygg fler familjevänliga bostäder

Norrtälje kommun behöver fler villor och radhus som passar barnfamiljer. Liberalerna vill därför prioritera utbyggnaden av villaområden där barn kan springa barfota på gräsmattan och grannarna lära känna varandra. Trygga bostadsområden med plats för familjeliv gör det lättare att välja att stanna kvar – och att flytta hit.2. Satsa på skolan

För att bli en mer attraktiv kommun för barnfamiljer måste kunskapsresultaten i skolan stärkas. Förskolor och skolor av hög kvalitet är avgörande när familjer väljer var de vill bo. Liberalerna vill locka fler barnfamiljer till Norrtälje kommun genom att erbjuda Sveriges bästa lärare och rektorer. Därför behövs konkurrenskraftiga löner som både lockar hit och behåller skickliga pedagoger, från förskolan till gymnasiet. Dessutom går Liberalerna till val på små klasser för små barn. Max 20 elever i klass på lågstadiet. Det är ett mycket bra förslag.

3. Sänk kommunalskatten

Barnfamiljer ska inte behöva vända på varje krona i slutet av månaden. Genom att sänka kommunalskatten kan fler familjer få större ekonomiska marginaler i vardagen.

4. Inför ett barnavdrag

Liberalerna vill införa ett nytt jobbskatteavdrag riktat till barnfamiljer. Förslaget innebär att föräldrar får 10 000 kronor mer per år och barn genom sänkt skatt på arbete. Det stärker hushållsekonomin, ökar tryggheten och gör det lättare att planera för familjeliv.

5. En modern föräldraförsäkring

För att underlätta för fler föräldrar att engagera sig i barnens skolgång vill Liberalerna införa rätt till två dagars betald ledighet per år för skolrelaterade tillfällen, såsom utvecklingssamtal.

Dessutom vill Liberalerna höja ersättningen för VAB, med 90 procent av lönen de första fem dagarna.

6. Låt storasyskon vara mer i förskolan

I dag erbjuder Norrtälje kommun 20 timmar i veckan i förskola för storasyskon när föräldrar är föräldralediga med ett nyfött barn. När barnkullarna minskar finns det goda skäl att se över den begränsningen. Liberalerna vill höja rätten till 30 timmar i veckan för att göra vardagen enklare för barnfamiljer.

Norrtälje ska vara en kommun där människor vågar tro på framtiden, bilda familj och låta barn växa upp i trygghet. Om vi vill ha levande förskolor och skolor även i framtiden måste vi börja med att göra kommunen bättre för barnfamiljer.

En rapport från Rädda Barnen visar att barnfattigdomen i Sverige ökar, och att allt fler barn växer upp i hushåll där pengarna inte räcker till. Barnfamiljernas ekonomi har urholkats när samhällets stöd inte har hängt med. I Norrtälje kommun handlar det om nästan 1 500 barn. Enligt SCB blir gruppen som inte har råd att åka på en veckas semester större, och värst är det för ensamstående arbetarkvinnor där hela 39 % inte har råd att åka på en veckas semester per år.

Barn väljer inte sina uppväxtvillkor. De kan inte påverka om en förälder blir arbetslös, sjukskriven eller tvingas leva på en låg inkomst. Därför kan inte heller deras möjligheter i livet få avgöras av just det. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet måste se till att alla barn får en trygg uppväxt – oavsett föräldrarnas ekonomi.

Inför sommaren är det många familjer som inte har några planer alls. Region Stockholms beslut om gratis kollektivtrafik för barn och unga under loven underlättar en del. Norrtälje kommuns satsning på Aktivitetsbanken och det avgiftsfria Mitt Sommarlov gör också skillnad. Men för många familjer räcker det inte. Hindren är ofta små för den som har pengar, men stora för den som saknar dem. Bussen går inte dit aktiviteten finns eller matsäcken kostar pengar.

Barnafödandet är det lägsta på decennier och att skaffa barn är för många ett stort ekonomiskt risktagande. En paradox är att när det föds färre barn sker samtidigt på många håll nedskärningar i förskola och skola som gör att barngrupperna blir större. I Norrtälje har dock Mittenkoalitionen, tillsammans med Vänsterpartiet, lagt ett uppdrag att ta fram en handlingsplan för hur de allra största barngrupperna i förskolan ska bli mindre med bibehållen lärartäthet. Förskolan och skolan har ett tydligt kompensatoriskt uppdrag och ska bidra till att jämlika förutsättningar för varje barn. Därför är satsningar på små grupper och utbildad personal oerhört betydelsefulla för barns framtida möjligheter.

Men familjen är också viktig. Det är viktigt att familjen, hur den än ser ut, har möjlighet ge sina barn goda förutsättningar. Partierna har insett detta och flera partier lanserade därför under Almedalsveckan olika vallöften riktade direkt till familjerna. Kristdemokraterna vill höja barnbidraget till 2 000 kronor i månaden. Det är dock värt att minnas att partiet under den gångna mandatperioden inte har genomfört någon sådan förstärkning av barnfamiljernas ekonomi. Dessutom har regeringen infört kvalificeringsregler som innebär att nyanlända familjer inte längre omfattas av välfärdssystemen. Moderaterna i sin tur lovar skatteavdrag som kan ge en familj med två arbetande föräldrar ca 5000 kronor mer i månaden. Insatser som billigare kollektivtrafik (Mp), levande landsbygd (C) och slopat karensavdrag (S) påverkar givetvis också barnfamiljer positivt, även om mer indirekt.

Vänsterpartiet lanserade ett familjepaket med konkreta insatser som 15 000 kr i bebispeng när första barnet föds, höjt barnbidrag med 500 kr i månaden och extra tillägg på 300 kr i månaden för ensamstående. Utöver detta höjda bostadsbidrag och 100 nya öppna förskolor runt om i landet. Partiet vill också satsa på avgiftsfria sommarlovskort i kollektivtrafiken, kort som också ska innebära fritt inträde till vissa museer och andra attraktioner.

Vänsterpartiets familjepaket skulle innebära lättnader för de 1500 barn och unga i kommunen som växer upp under knappa förhållanden. Det skulle innebära skillnader för de ensamstående som idag inte kan åka på en veckas semester med barnen. Skillnaden mellan Moderaternas och Vänsterpartiets förslag handlar främst om synen på välfärden. Moderaternas modell bygger på att den som arbetar ska belönas medan Vänsterpartiet menar att barn inte ska ha sämre livsvillkor därför att en förälder är arbetslös, sjuk eller ensamstående.

Barn väljer inte sina föräldrar. Därför kan inte livsvillkoren helt avgöras av föräldrarnas ställning på arbetsmarknaden. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet investerar i barn – inte därför att det är välgörenhet, utan för att det är grunden för ett demokratiskt och hållbart samhälle. Vänsterpartiets familjepaket tar sin utgångspunkt just där: i barnens behov, inte i föräldrarnas lönebesked.

Kommunerna måste sluta vara bromsklossar för företagen. När en restaurangägare väntar i månader på serveringstillstånd, när ett byggföretag fastnar i årslånga bygglovsprocesser eller när småföretagare tvingas pausa investeringar i väntan på besked, är det inte bara en administrativ fråga. Det är ett tillväxthinder. 

Därför är Liberalernas förslag om lagstadgade maxgränser för kommunala handläggningstider ett välkommet steg mot en mer företagsvänlig offentlig sektor.

I dag råder stora skillnader mellan kommunerna. Vissa levererar snabba och rättssäkra beslut, medan andra låter ärenden bli liggande utan tydliga konsekvenser. För företagen innebär detta osäkerhet, ökade kostnader och i värsta fall uteblivna satsningar. Särskilt hårt drabbas småföretagare, som sällan har råd att vänta i månader eller år på ett myndighetsbeslut.

Att kommuner som överskrider tidsgränserna ska tvingas betala tillbaka tillsyns- och tillståndsavgifter är därför rimligt. Den som inte levererar den tjänst man tar betalt för ska inte heller få behålla avgiften. Principen är självklar i privat sektor och borde vara det även i offentlig verksamhet.

Kritiker kommer sannolikt att hävda att kommunerna redan är hårt belastade och att problemen beror på resursbrist. Men just därför behövs tydliga incitament. Utan krav på resultat riskerar långa handläggningstider att permanentas och normaliseras.

Sverige behöver fler företag som vågar investera, anställa och expandera. Då krävs också myndigheter och kommuner som förstår att tid är pengar. Ett samhälle där tillståndsprocesser drar ut på tiden år efter år är inte bara ineffektivt; det undergräver förtroendet för det offentliga.

Liberalerna pekar här på ett problem som länge har tillåtits växa i det tysta. Lagstadgade maxgränser för kommunala handläggningstider skulle ett välkommet steg mot ett bättre företagsklimat i alla kommuner.

Den stora jämställdhetsfrågan 2026 handlar om friheten att få vardagen att fungera. Hur får familjer livet att gå ihop?  

För många småbarnsföräldrar är det inte viljan som saknas. Problemet är att dygnet har för få timmar. Att hinna hämta på förskolan eller vabba utan dåligt samvete, att sköta arbetet, ta hand om barnen och samtidigt finnas där för en åldrande förälder är en utmaning som allt fler känner igen.

När vardagen inte går ihop är det fortfarande oftast kvinnor som betalar priset. I form av mer stress, lägre inkomster, sämre pension och färre möjligheter att göra karriär. Det märks i hela landet, också här i Norrtälje kommun.

Därför presenterar Liberalerna nu en ny inriktning för jämställdhetspolitiken: livspusselfeminism. Utgångspunkten är enkel. Politikens uppgift är inte att tala om hur människor ska leva sina liv. Politikens uppgift är att ge människor bättre möjligheter att välja själva.

Liberalerna föreslår därför bland annat en jämställdhetsbonus på 30 000 kronor per barn för föräldrar som delar lika på föräldraledigheten. Liberalerna vill också införa ett småbarns-RUT för familjer med barn under 12 år, som ger barnfamiljer möjlighet att köpa avlastning när åren är som mest intensiva. Dessutom vill Liberalerna stärka barnfamiljernas ekonomi genom lägre skatt på arbete och ett barnavdrag.

Det handlar alltså om reformer som gör verklig skillnad i människors vardag. Det är reformer som ger människor mer tid, större frihet och bättre möjligheter att förena arbete med familjeliv.

Här i Norrtälje, liksom i resten av Sverige, avgörs nämligen jämställdheten runt köksbordet, vid förskolegrinden och på arbetsplatserna. Där fattas varje dag de beslut som formar människors liv – vem som vabbar, vem som går ned i arbetstid och vem som tackar nej till nästa karriärmöjlighet.

Därför handlar Liberalernas jämställdhetspolitik mindre om pekpinnar och mer om frihet. Mindre om symboler och mer om lösningar. Mindre om konflikt och mer om att ge människor makten över sin egen vardag.

För ett samhälle blir starkare och mer jämställt när familjer får livet att fungera.