En rapport från Rädda Barnen visar att barnfattigdomen i Sverige ökar, och att allt fler barn växer upp i hushåll där pengarna inte räcker till. Barnfamiljernas ekonomi har urholkats när samhällets stöd inte har hängt med. I Norrtälje kommun handlar det om nästan 1 500 barn. Enligt SCB blir gruppen som inte har råd att åka på en veckas semester större, och värst är det för ensamstående arbetarkvinnor där hela 39 % inte har råd att åka på en veckas semester per år.

Barn väljer inte sina uppväxtvillkor. De kan inte påverka om en förälder blir arbetslös, sjukskriven eller tvingas leva på en låg inkomst. Därför kan inte heller deras möjligheter i livet få avgöras av just det. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet måste se till att alla barn får en trygg uppväxt – oavsett föräldrarnas ekonomi.

Inför sommaren är det många familjer som inte har några planer alls. Region Stockholms beslut om gratis kollektivtrafik för barn och unga under loven underlättar en del. Norrtälje kommuns satsning på Aktivitetsbanken och det avgiftsfria Mitt Sommarlov gör också skillnad. Men för många familjer räcker det inte. Hindren är ofta små för den som har pengar, men stora för den som saknar dem. Bussen går inte dit aktiviteten finns eller matsäcken kostar pengar.

Barnafödandet är det lägsta på decennier och att skaffa barn är för många ett stort ekonomiskt risktagande. En paradox är att när det föds färre barn sker samtidigt på många håll nedskärningar i förskola och skola som gör att barngrupperna blir större. I Norrtälje har dock Mittenkoalitionen, tillsammans med Vänsterpartiet, lagt ett uppdrag att ta fram en handlingsplan för hur de allra största barngrupperna i förskolan ska bli mindre med bibehållen lärartäthet. Förskolan och skolan har ett tydligt kompensatoriskt uppdrag och ska bidra till att jämlika förutsättningar för varje barn. Därför är satsningar på små grupper och utbildad personal oerhört betydelsefulla för barns framtida möjligheter.

Men familjen är också viktig. Det är viktigt att familjen, hur den än ser ut, har möjlighet ge sina barn goda förutsättningar. Partierna har insett detta och flera partier lanserade därför under Almedalsveckan olika vallöften riktade direkt till familjerna. Kristdemokraterna vill höja barnbidraget till 2 000 kronor i månaden. Det är dock värt att minnas att partiet under den gångna mandatperioden inte har genomfört någon sådan förstärkning av barnfamiljernas ekonomi. Dessutom har regeringen infört kvalificeringsregler som innebär att nyanlända familjer inte längre omfattas av välfärdssystemen. Moderaterna i sin tur lovar skatteavdrag som kan ge en familj med två arbetande föräldrar ca 5000 kronor mer i månaden. Insatser som billigare kollektivtrafik (Mp), levande landsbygd (C) och slopat karensavdrag (S) påverkar givetvis också barnfamiljer positivt, även om mer indirekt.

Vänsterpartiet lanserade ett familjepaket med konkreta insatser som 15 000 kr i bebispeng när första barnet föds, höjt barnbidrag med 500 kr i månaden och extra tillägg på 300 kr i månaden för ensamstående. Utöver detta höjda bostadsbidrag och 100 nya öppna förskolor runt om i landet. Partiet vill också satsa på avgiftsfria sommarlovskort i kollektivtrafiken, kort som också ska innebära fritt inträde till vissa museer och andra attraktioner.

Vänsterpartiets familjepaket skulle innebära lättnader för de 1500 barn och unga i kommunen som växer upp under knappa förhållanden. Det skulle innebära skillnader för de ensamstående som idag inte kan åka på en veckas semester med barnen. Skillnaden mellan Moderaternas och Vänsterpartiets förslag handlar främst om synen på välfärden. Moderaternas modell bygger på att den som arbetar ska belönas medan Vänsterpartiet menar att barn inte ska ha sämre livsvillkor därför att en förälder är arbetslös, sjuk eller ensamstående.

Barn väljer inte sina föräldrar. Därför kan inte livsvillkoren helt avgöras av föräldrarnas ställning på arbetsmarknaden. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet investerar i barn – inte därför att det är välgörenhet, utan för att det är grunden för ett demokratiskt och hållbart samhälle. Vänsterpartiets familjepaket tar sin utgångspunkt just där: i barnens behov, inte i föräldrarnas lönebesked.

Kommunerna måste sluta vara bromsklossar för företagen. När en restaurangägare väntar i månader på serveringstillstånd, när ett byggföretag fastnar i årslånga bygglovsprocesser eller när småföretagare tvingas pausa investeringar i väntan på besked, är det inte bara en administrativ fråga. Det är ett tillväxthinder. 

Därför är Liberalernas förslag om lagstadgade maxgränser för kommunala handläggningstider ett välkommet steg mot en mer företagsvänlig offentlig sektor.

I dag råder stora skillnader mellan kommunerna. Vissa levererar snabba och rättssäkra beslut, medan andra låter ärenden bli liggande utan tydliga konsekvenser. För företagen innebär detta osäkerhet, ökade kostnader och i värsta fall uteblivna satsningar. Särskilt hårt drabbas småföretagare, som sällan har råd att vänta i månader eller år på ett myndighetsbeslut.

Att kommuner som överskrider tidsgränserna ska tvingas betala tillbaka tillsyns- och tillståndsavgifter är därför rimligt. Den som inte levererar den tjänst man tar betalt för ska inte heller få behålla avgiften. Principen är självklar i privat sektor och borde vara det även i offentlig verksamhet.

Kritiker kommer sannolikt att hävda att kommunerna redan är hårt belastade och att problemen beror på resursbrist. Men just därför behövs tydliga incitament. Utan krav på resultat riskerar långa handläggningstider att permanentas och normaliseras.

Sverige behöver fler företag som vågar investera, anställa och expandera. Då krävs också myndigheter och kommuner som förstår att tid är pengar. Ett samhälle där tillståndsprocesser drar ut på tiden år efter år är inte bara ineffektivt; det undergräver förtroendet för det offentliga.

Liberalerna pekar här på ett problem som länge har tillåtits växa i det tysta. Lagstadgade maxgränser för kommunala handläggningstider skulle ett välkommet steg mot ett bättre företagsklimat i alla kommuner.

Den stora jämställdhetsfrågan 2026 handlar om friheten att få vardagen att fungera. Hur får familjer livet att gå ihop?  

För många småbarnsföräldrar är det inte viljan som saknas. Problemet är att dygnet har för få timmar. Att hinna hämta på förskolan eller vabba utan dåligt samvete, att sköta arbetet, ta hand om barnen och samtidigt finnas där för en åldrande förälder är en utmaning som allt fler känner igen.

När vardagen inte går ihop är det fortfarande oftast kvinnor som betalar priset. I form av mer stress, lägre inkomster, sämre pension och färre möjligheter att göra karriär. Det märks i hela landet, också här i Norrtälje kommun.

Därför presenterar Liberalerna nu en ny inriktning för jämställdhetspolitiken: livspusselfeminism. Utgångspunkten är enkel. Politikens uppgift är inte att tala om hur människor ska leva sina liv. Politikens uppgift är att ge människor bättre möjligheter att välja själva.

Liberalerna föreslår därför bland annat en jämställdhetsbonus på 30 000 kronor per barn för föräldrar som delar lika på föräldraledigheten. Liberalerna vill också införa ett småbarns-RUT för familjer med barn under 12 år, som ger barnfamiljer möjlighet att köpa avlastning när åren är som mest intensiva. Dessutom vill Liberalerna stärka barnfamiljernas ekonomi genom lägre skatt på arbete och ett barnavdrag.

Det handlar alltså om reformer som gör verklig skillnad i människors vardag. Det är reformer som ger människor mer tid, större frihet och bättre möjligheter att förena arbete med familjeliv.

Här i Norrtälje, liksom i resten av Sverige, avgörs nämligen jämställdheten runt köksbordet, vid förskolegrinden och på arbetsplatserna. Där fattas varje dag de beslut som formar människors liv – vem som vabbar, vem som går ned i arbetstid och vem som tackar nej till nästa karriärmöjlighet.

Därför handlar Liberalernas jämställdhetspolitik mindre om pekpinnar och mer om frihet. Mindre om symboler och mer om lösningar. Mindre om konflikt och mer om att ge människor makten över sin egen vardag.

För ett samhälle blir starkare och mer jämställt när familjer får livet att fungera.

Varje år försvinner hundratals miljoner kronor i skattepengar från Stockholmsregionens skolor när skolkoncerner plockar ut vinst. Det sker även här i vår kommun, där våra gemensamma skattepengar går till vinster i stället för att användas till fler lärare, upprustning av skollokaler eller en starkare elevhälsa. Det är orimligt. Skattepengar ska gå till eleverna, inte till skolkoncernernas aktieägare.

Forskning pekar dessutom på att elever som gått i vinstdrivande skolor i genomsnitt har lägre inkomster senare i livet. En viktig förklaring är att dessa skolor i lägre grad anställer behöriga lärare.

Moderaterna hävdar ofta att ett förbud mot vinstutdelning skulle innebära att skolor tvingas stänga. Men skolor försvinner inte bara för att vinstuttagen stoppas. En skola kan drivas med hög kvalité utan att överskottet lämnar verksamheten. Det finns många idéburna och kooperativa skolor som visar just det.

I själva verket är det ofta vinstdrivande friskoleetableringar som sätter press på kommunala skolor. När elevunderlaget splittras har kommunen fortfarande ansvar för att erbjuda en likvärdig skola i hela kommunen, samtidigt som resurserna per skola minskar. Det leder till underfinansiering av de kommunala skolorna.

Det får särskilt tydliga konsekvenser i en landsbygdskommun som Norrtälje. Vi vill att det ska finnas förskolor och skolor runtom i hela Roslagen, inte bara där marknaden bedömer att en etablering är lönsam. Barns rätt till en bra skola får aldrig avgöras av postnummer eller avkastningskrav.

Vinstjaktens snedvridning av skolsystemet är oacceptabel. Vi socialdemokrater vill reformera friskolesystemet och fasa ut marknadsskolan, så att alla barn får de absolut bästa förutsättningarna att bygga sin framtid. Vinstjakten ska bort från svensk skola och skattepengarna ska stanna där de gör som mest nytta: i klassrummen.

Johannes Salo, kandidat till Riksdagen (S)

Varje år mäter Svenskt Näringsliv företagsklimatet i Sveriges alla kommuner. I årets undersökning klättar Norrtälje kommun elva platser och hamnar på plats 121 av 290 kommuner. Det är Norrtälje kommuns bästa placering på över tio år.

Det är bra att det blir bättre, men Norrtälje kommun behöver bli ännu bättre. Ingen kan jubla över att komma på plats 121. För sanningen är att det fortfarande är för krångligt och för dyrt att driva företag i kommunen. Var tionde företagare i undersökningen uppger dessutom att brottslighet och otrygghet påverkar verksamheten negativt. Det är ett underbetyg för kommunen. Ingen ska behöva fundera på inbrott, hot eller skadegörelse när man försöker driva företag och skapa jobb.

Ska Norrtälje bli en kommun där företag faktiskt vill växa krävs konkreta åtgärder. Därför är det välkommet att Liberalerna nu presenterar flera konkreta reformer för att göra Norrtälje till en bättre kommun för företagare.

Partiet vill slopa avgiften för uteserveringar. För kommunen är pengarna småpotatis. För den enskilda restaurangägaren kan avgiften vara skillnaden mellan vinst och förlust. En levande restaurangnäring gör dessutom stadskärnan tryggare, attraktivare och roligare för alla.

Liberalerna vill också ta bort evenemangsavgiften för offentlig plats. Fler marknader, konserter och arrangemang stärker handeln och gör Norrtälje till en stad där människor faktiskt vill vistas.

Dessutom vill partiet hålla nere avgifterna för företagare generellt. Kommunal myndighetsutövning ska inte vara en kassako. Företag ska inte betala mer än nödvändigt för tillsyn och tillstånd och tillsynsavgifter ska bara tas ut när tillsyn faktiskt genomförs.

Handläggningstiderna måste också kortas kraftigt. När bygglov och tillstånd fastnar i byråkratin bromsas investeringar, jobb och tillväxt. Kommunen ska ge tydliga besked, hålla tidsplaner och hjälpa företag framåt.

Det behövs också ett nytt synsätt i kommunen. Företagare ska mötas av service och lösningar, inte misstänksamhet och krångel. Regler och processer måste bli enklare att förstå och lättare att följa.

Det är också bra att Liberalerna vill ge näringslivet en självklar plats i det brottsförebyggande arbetet och ta fram en särskild åtgärdsplan mot brott riktade mot företagare.

När företagen går bra får fler människor jobb. Då växer skatteintäkterna. Då stärks välfärden. Småföretagarna är inte ett särintresse i Norrtälje. De är själva motorn i kommunen.

Många snabba steg tas nu för att göra skillnad på Vi och Dom och ge människor olika värde beroende på vilket ursprung de har. Tisdagen den 19 maj bjöd Kommunal och Vårdförbundet in de politiska partierna till en utfrågning/panelsamtal om äldreomsorgen, förskolan och skolan. Frågor som låg på bordet var bl a bemanning och arbetsvillkor. Alla partier sade sig vilja satsa på både äldreomsorgen och förskola/skola. Högerpartierna lovade utöver dessa satsningar att också sänka skatten. Satsningarna på äldreomsorgen skulle dock inte innehålla någon avskaffad karensdag eller arbetstidsförkortning. Förbud mot vinster i välfärden och statliga regleringar av bemanning eller barngruppsstorlekar var inte heller intressant, så frågan är vilka satsningar Tidöpartierna har tänkt sig.

Tidöpartierna ställdes också mot väggen kring kravet på en lägsta inkomst på 33 390 kronor för att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket gör att många vård- och omsorgsarbetare hotas av utvisning. Detta samtidigt som vi har problem att rekrytera tillräckligt med personal. I stället för att ta ställning för att lönerna inom kvinnodominerade yrken ligger på tok för lågt, argumenterade Sverigedemokraterna att ett land som inte kan bemanna äldreomsorgen med svenskfödd personal har misslyckats. Frågan framhölls också som en typ av kolonialism där det rika Sverige sågs som ett land som importerade billig arbetskraft från fattigare länder.

Sverige är ett rikt land, tillräckligt rikt för att omfatta en mångfald av människor. Tillräckligt rikt för att tillåta att människor som kommit hit och vill arbeta i branscher som skriker efter personal, får stanna? Tvärtom har, under Tidöregeringens skärpta försörjningskrav, människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv här fått utvisningsbeslut därför att inkomsten inte ansetts tillräckligt hög. Det är ett hot mot välfärden. Inte för att Sverige måste importera arbetskraft utan för att vi gör oss av med arbetskraft som har valt att arbeta i bristyrken. Det är ett hot mot tryggheten, för att det inte räcker att göra rätt; har du fel ursprung drabbas du ändå.

KD har så länge jag kan minnas hyllat familjen som den viktigaste enheten i samhället, men när det gäller personer som har ett ursprung utanför Sverige har den principen ingen betydelse. KD har inga problem att ställa sig bakom en politik som utvisar unga vuxna ensamma utan sin familj till länder i krig eller där de riskerar att bli förföljda. KD har inga problem att utvisa någon annans döende farmor ensam till ett land långt bort från familjen. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är inte bibelord som KD hedrar speciellt väl.

I dag tog regeringen beslut att människor som är födda utanför Europa måste göra sig förtjänta av välfärden. Beslutet innebär att nyanlända med en inkomst under 29 190 kr i månaden under 12 månader av en 24 månaders period, inte kommer att kunna erhålla barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning eller assistansersättning under sina första fem år i Sverige. Enligt regeringens egen utredning kan det handla om ca 50 000 barn i Sverige som med detta beslut kommer att nekas barnbidrag.

Välfärd och trygghet måste omfatta alla invånare. Att säga sig vilja satsa på välfärdens kärna, som högern uttrycker det, verkar innefatta en vit, svenskättad definition av kärna och göra skillnad på människor utifrån ursprung. Det är inte välfärd – det är definitionen av ett ojämlikhetssamhälle.

Sverige måste snarast byta regering om man ska lita på Naturskyddsföreningens rapport Bakslag i miljöpolitiken som nyligen släpptes. Rapporten visar att det finns två partier i det miljöpolitiska toppskiktet; Vänsterpartiet och Miljöpartiet, sen finns det två partier som är medelmåttor; Socialdemokraterna och Centerpartiet. I botten hamnar regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har under mandatperioden lagt en högre budget för miljöpolitiken än regeringspartierna samt att man bl a drivit på för mer miljöhänsyn i skogsbruket, stått upp för artskyddet och agerat för en bättre reglering av skadliga bekämpningsmedel i EU.

Regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna har i stället fattat en rad beslut som försvagar miljöpolitiken, bl a på områden som transport och energi. För inte länge sedan kunde vi läsa i Norrtelje tidning om Moderaternas motstånd mot havsbaserade vindkraft. Sanningen är att Moderaterna har sagt nej till all etablering av ny vindkraft i Sverige. Regeringens ensidiga satsning på kärnkraft gör att Sveriges invånare kommer att få vänta länge på en stabil energiförsörjning.

I Norrtälje kommun finns en klimathandlingsplan. Den behöver få större utrymme i de kommunala verksamheterna. En kommun kan på många sätt bidra till att minska miljöpåverkan och klimatavtryck. Det kan göras genom högre krav vid upphandlingar, genom att utveckla lokal energi- och matproduktion (vilket det finns goda förutsättningar för i Norrtälje kommun), genom att rusta och ta hand om befintliga byggnadsbestånd i stället för att riva och bygga nytt samt genom att planera för hur kommunens skogar ska skötas för att gynna biologisk mångfald, klimatnytta och rekreationsvärden. För att lyckas med detta behöver kommunen skydda stränder och jordbruksmark från bebyggelse samt ge tydliga direktiv till de kommunala bolagen Norrtälje energi, Norrtälje Vatten och Avfall samt Roslagsbostäder.

Det är lätt att säga att en liten kommun inte kan göra så mycket för att minska klimatavtrycken, samtidigt vill högerpolitiker lägga på enskilda människor att ta huvuddelen av ansvaret. Kanske är det för "svårt" att fatta beslut som innebär att människor här och nu måste ändra sina levnadsvanor för att det ska bli bättre för människor på andra platser eller i framtiden? För enskilda människor kan det vara ännu svårare att, utan samhällets stöd, välja varor och göra val som ger små klimatavtryck. Av den anledningen är det samhället; kommunen, regionen och staten som måste axla ledarrollen i klimatarbetet. Och då gäller det att det blir rätt partier som styr.

Det kan låta konstigt. Det pratas mycket om uteblivna satsningar på barn i Norrtälje kommun, men färska siffror visar annat. När UNICEF Sverige presenterar sin kommunrapport om ekonomiska investeringar i barn blir en sak tydlig: barns livsvillkor formas av politiska beslut. Det handlar inte bara om nationell politik eller stora samhällsfrågor. Det handlar också om kommunbudgetar, prioriteringar och synen på välfärd. Dina kommunala politiker kan alltså göra skillnad för barnen.

Och det gör de. I jämförelse med våra grannkommuner står sig Norrtälje bra. Ja, även om Norrtälje hamnar på plats 215 av 285, så är vi i Stockholms län en väldigt bra kommun att vara barn i.

Kommuner som Österåker, Täby, Vallentuna och Upplands Väsby har under lång tid profilerat sig med låga skatter och marknadsanpassade lösningar. Men UNICEF:s rapport visar tydligt att detta påverkar investeringarna i barn och ungas livsvillkor. Det får konsekvenser. För barns trygghet. För jämlikheten. Och för möjligheten att delta i samhället oavsett föräldrarnas ekonomi.

Norrtälje är långt ifrån perfekt. Effekterna av ökade levnadskostnader, växande klyftor och barnfattigdom är påtagliga. Men kommunen har samtidigt valt att investera i sådant som gör konkret skillnad i barns vardag.

Norrtälje kommun har än så länge en högre lärartäthet och mindre barngrupper i förskolan än grannkommunerna, det bidrar till en högre placering. Det är viktigt att man nu, trots minskade barnkullar, orkar hålla i detta och inte låta barnen betala för tidigare dåliga beslut. Socialtjänsten får också bra betyg i rapporten och där handlar det bland annat om utbildning och erfarenhet hos socialsekreterarna.

Andra insatser som gör livsvillkoren bättre för barn och unga är t ex avgiftsfri kulturskola och Aktivitetsbanken, där barn och unga kan låna sport- och fritidsutrustning gratis. Tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle skapas möjligheter för fler barn att delta i kultur och fritidsaktiviteter – oavsett om familjen har råd att köpa nya skridskor, ett instrument eller dyr utrustning.

Det är lätt att avfärda sådana satsningar som små i det stora hela. Men för det barn som annars hade blivit sittande hemma spelar de stor roll. Förälderns ekonomi ska inte avgöra om ett barn får spela fotboll, gå på teater eller delta i kulturskolan.

I en tid där barnfattigdomen ökar, bara i Norrtälje kommun finns nästan 1500 barn som definieras som fattiga, blir den typen av investeringar ännu viktigare. Det handlar inte bara om pengar, utan om tillhörighet och framtidstro. Om att känna sig inkluderad i samhället i stället för att växa upp vid sidan av det.

UNICEF:s rapport borde därför inte bara läsas som statistik. Den borde läsas som en uppmaning till varje invånare att fråga sin kommunpolitiker: vilken kommun vill du att Norrtälje kommun ska vara för barn som växer upp här? Vilka politiker vill styra en kommun som främst konkurrerar med låga kostnader och nedskärningar? Och vilka vill skapa en kommun som investerar i barns trygghet, hälsa och möjligheter?

Norrtälje visar att man är inne på rätt väg. Politiska prioriteringar kan användas för att minska klyftor istället för att förstärka dem. Nästa vecka öppnas en familjecentral i Hallstavik där förskollärare, barnmorskor barnsjuksköterskor och socionomer kommer att möta och stödja familjer med små barn. Alla ska känna trygghet att få stöd i föräldrarollen och att barnen ska kunna få en trygg uppväxt. Att kommunen väljer att satsa på barnen. Detta är särskilt viktigt i en tid där många barn känner av både ekonomisk oro och social otrygghet. Ställ krav på din politiker att finnas där för barnen.

Sverige står inför en demografisk förändring där allt fler lever längre. Det är i grunden något positivt, men det ställer också krav på en sjukvård och äldreomsorg som klarar av att möta behoven hos en växande grupp äldre. I dag ser vi tyvärr fortfarande ett system som många gånger lutar sig mot marknadslogik i stället för medicinska behov.

Mer resurser måste fördelas till vårdcentralerna, men när vårdcentraler styrs av ekonomiska incitament riskerar resurser att fördelas fel. Det är mer lönsamt att ta emot många patienter med enklare besvär än att ge sammanhållen vård till multisjuka äldre. Resultatet blir en fragmenterad vård där de som behöver mest stöd ofta får minst kontinuitet.

De flesta nyttjar ungefär hälften av all vård de nyttjar under hela sitt liv under sina sista år. Nästan var fjärde invånare i Norrtälje kommun är över 65 år. Den åldersgrupp som ökar mest är 90+.

För att vända utvecklingen krävs en tydlig omställning mot en mer sammanhållen och behovsstyrd vård. Vårdcentralerna måste stärkas, med färre patienter per läkare och ett tydligt områdesansvar. En handlingsplan för att nå 1100 listade patienter per läkare till 2035 har antagits av Region Stockholm och det kommer att förbättra vården, framför allt för de med störst behov. När vårdpersonal lär känna sina patienter ökar både tryggheten och kvaliteten. Det är särskilt viktigt för äldre med komplexa sjukdomsbild­er, där kontinuitet kan vara avgörande.

Samtidigt krävs ett integrerat samarbete mellan region och kommun för sömlösa övergångar mellan sjukvård och äldreomsorg. I Norrtälje har vi Norrtäljemodellen. Det har funnits, och finns fortfarande, problem med finansiering och styrning, men för verksamheterna har Norrtäljemodellen betytt mycket. Färre aktörer kring den äldre och bättre samordning ökar patientsäkerheten och nöjdheten. Varje multisjuk äldre person bör ha en ansvarig läkare som håller ihop vården.

Andra konkreta förbättringar som gör stor skillnad i vardagen är t ex den mobila röntgen som nu införs och kan minska onödiga och påfrestande resor till akuten. Vidare byggs geriatriken ut och fler vårdplatser gör att äldre slipper vänta i timmar på akutmottagningar. På Norrtälje sjukhus har vi sedan länge den s k Silverstigen, som gör att äldre patienter kan få en smidigare väg in till vård på akutmottagningen. Inom Norrtäljemodellen uppstår innovationer som möter den äldre befolkningens behov. Utöver detta finns mycket att vinna på att utveckla digitala lösningar, men med försiktighet. Det finns många som behöver en mänsklig kontakt eller helt står utanför det digitala samhället.

En äldreomsorg av hög kvalitet är beroende av personalens villkor. En bättre arbetsmiljö för de anställda inom äldreomsorgen, på boenden och i hemtjänsten, genom fler kollegor och rimliga löner, är inte bara en arbetsmarknadsfråga – det är en kvalitetsfråga. När personalen har tid och rätt kompetens förbättras omsorgen för de äldre. För att trygga hemtjänst/hemsjukvård i hela kommunen behöver man ta sig en funderare på om LOV och etableringsfrihet är det bästa sättet att tillgodose likvärdighet.

En trygg ålderdom handlar om helheten: tillgång till en bra bostad, social gemenskap och möjlighet till ett värdigt liv. Därför behöver äldrefrågorna ta en större plats i den regionala och kommunala planeringen. Trygghetsboenden är ett relativt nytt, icke biståndsbedömt, alternativ som har potential att erbjuda ett åldrande med hög livskvalitet.

Konkurrens måste ersättas med samarbete. Med rätt politiska prioriteringar går det att skapa ett äldrevänligt samhälle.

Första maj har sina rötter i arbetarrörelsens kamp för bättre villkor i slutet av 1800-talet. Det som började som ett slag för åtta timmars arbetsdag i USA 1886 spred sig snabbt till Europa, där dagen blev en symbol för solidaritet, rättvisa och gemensam kamp. I Sverige firades första maj för första gången 1890, och sedan dess har dagen varit en återkommande påminnelse om att rättigheter aldrig ska tas för givna. Demokrati kräver mod, organisering och uthållighet, även idag.

Första maj är inte bara historia. Arbetsvillkor, ekonomiska klyftor och social trygghet är frågor som är nog så aktuella i dagens samhälle. I en tid av osäkra anställningar, ökade levnadskostnader och växande ojämlikhet är kampen för rättvisa villkor inte över. För många handlar det inte längre om att vinna nya rättigheter, utan om att försvara de som redan finns.

På papperet har vi rätt till rast, men i praktiken är det omöjligt att ta ut den. På papperet är vi övertaliga, men i praktiken saknas det fortfarande händer och fötter. På papperet hinner vi gå på toaletten, men i praktiken tar det för lång tid om vi behöver mer än en snabbkiss. Ett år gick våra barn i förstamajtåget med plakat om bättre skoltoaletter - idag finns det faktiskt med på kartan.

Ojämlikheten börjar tidigt i livet. Den senaste rapporten från Rädda Barnen visar att barnfattigdomen i Sverige ökar, och att allt fler barn växer upp i hushåll där pengarna inte räcker till det mest grundläggande. I Norrtälje kommun handlar det om nästan 1500 barn. Utöver materiella brister, har dessa barn begränsade möjligheter att t ex kunna delta i fritidsaktiviteter. Det är bra att Norrtälje kommun har satsat på Aktivitetsbanken. Det är bra att vi erbjuder frukost eller frukt på våra skolor, men mer måste göras för att våra barn inte ska behöva känna utanförskap eller att oroa sig för att vara hungriga.

Norrtälje kommun har en stor andel ungdomar som går ur skolan utan fullständiga betyg, vilket gör dem extra sårbara i vuxensamhället. De löper risk att fastna i låglöneyrken eller hamna helt utanför arbetsmarknaden redan från start. Elever som har svårt att nå kunskapsmålen måste kunna få undervisning i liten grupp med utbildade lärare. Vi behöver också möjliggöra en sommarjobbsgaranti som hjälper unga att få erfarenheter från arbetsmarknaden.

Den ökande ojämlikheten berättigar i allra högsta grad den solidariska kraften i första maj. Kampen för rättvisa handlar om hela samhällets ansvar för nästa generations möjligheter att få makt över sina egna liv. När barn växer upp i fattigdom cementeras ojämlikhet över tid, och livschanser avgörs redan i tidig ålder. Att lyfta dessa frågor är därför inte bara en social fråga, utan en demokratisk nödvändighet.

Första maj bör därför fortsätta vara en dag för både minne och mobilisering. En dag då vi hedrar de som gått före, men också ställer oss frågan vilka orättvisor vi själva behöver utmana, och hur vi lägger grunden för ungas möjligheter till en god framtid. Idag ser det väldigt olika ut. Mina barn, andras ungar....eller? I en tid där klyftorna växer och barnfattigdomen ökar är svaret tydligt: solidariteten behövs mer än någonsin.