Många snabba steg tas nu för att göra skillnad på Vi och Dom och ge människor olika värde beroende på vilket ursprung de har. Tisdagen den 19 maj bjöd Kommunal och Vårdförbundet in de politiska partierna till en utfrågning/panelsamtal om äldreomsorgen, förskolan och skolan. Frågor som låg på bordet var bl a bemanning och arbetsvillkor. Alla partier sade sig vilja satsa på både äldreomsorgen och förskola/skola. Högerpartierna lovade utöver dessa satsningar att också sänka skatten. Satsningarna på äldreomsorgen skulle dock inte innehålla någon avskaffad karensdag eller arbetstidsförkortning. Förbud mot vinster i välfärden och statliga regleringar av bemanning eller barngruppsstorlekar var inte heller intressant, så frågan är vilka satsningar Tidöpartierna har tänkt sig.

Tidöpartierna ställdes också mot väggen kring kravet på en lägsta inkomst på 33 390 kronor för att få uppehållstillstånd i Sverige, vilket gör att många vård- och omsorgsarbetare hotas av utvisning. Detta samtidigt som vi har problem att rekrytera tillräckligt med personal. I stället för att ta ställning för att lönerna inom kvinnodominerade yrken ligger på tok för lågt, argumenterade Sverigedemokraterna att ett land som inte kan bemanna äldreomsorgen med svenskfödd personal har misslyckats. Frågan framhölls också som en typ av kolonialism där det rika Sverige sågs som ett land som importerade billig arbetskraft från fattigare länder.

Sverige är ett rikt land, tillräckligt rikt för att omfatta en mångfald av människor. Tillräckligt rikt för att tillåta att människor som kommit hit och vill arbeta i branscher som skriker efter personal, får stanna? Tvärtom har, under Tidöregeringens skärpta försörjningskrav, människor som arbetar, betalar skatt och byggt sina liv här fått utvisningsbeslut därför att inkomsten inte ansetts tillräckligt hög. Det är ett hot mot välfärden. Inte för att Sverige måste importera arbetskraft utan för att vi gör oss av med arbetskraft som har valt att arbeta i bristyrken. Det är ett hot mot tryggheten, för att det inte räcker att göra rätt; har du fel ursprung drabbas du ändå.

KD har så länge jag kan minnas hyllat familjen som den viktigaste enheten i samhället, men när det gäller personer som har ett ursprung utanför Sverige har den principen ingen betydelse. KD har inga problem att ställa sig bakom en politik som utvisar unga vuxna ensamma utan sin familj till länder i krig eller där de riskerar att bli förföljda. KD har inga problem att utvisa någon annans döende farmor ensam till ett land långt bort från familjen. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad är inte bibelord som KD hedrar speciellt väl.

I dag tog regeringen beslut att människor som är födda utanför Europa måste göra sig förtjänta av välfärden. Beslutet innebär att nyanlända med en inkomst under 29 190 kr i månaden under 12 månader av en 24 månaders period, inte kommer att kunna erhålla barnbidrag, bostadsbidrag, sjukersättning eller assistansersättning under sina första fem år i Sverige. Enligt regeringens egen utredning kan det handla om ca 50 000 barn i Sverige som med detta beslut kommer att nekas barnbidrag.

Välfärd och trygghet måste omfatta alla invånare. Att säga sig vilja satsa på välfärdens kärna, som högern uttrycker det, verkar innefatta en vit, svenskättad definition av kärna och göra skillnad på människor utifrån ursprung. Det är inte välfärd – det är definitionen av ett ojämlikhetssamhälle.

Sverige måste snarast byta regering om man ska lita på Naturskyddsföreningens rapport Bakslag i miljöpolitiken som nyligen släpptes. Rapporten visar att det finns två partier i det miljöpolitiska toppskiktet; Vänsterpartiet och Miljöpartiet, sen finns det två partier som är medelmåttor; Socialdemokraterna och Centerpartiet. I botten hamnar regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har under mandatperioden lagt en högre budget för miljöpolitiken än regeringspartierna samt att man bl a drivit på för mer miljöhänsyn i skogsbruket, stått upp för artskyddet och agerat för en bättre reglering av skadliga bekämpningsmedel i EU.

Regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna har i stället fattat en rad beslut som försvagar miljöpolitiken, bl a på områden som transport och energi. För inte länge sedan kunde vi läsa i Norrtelje tidning om Moderaternas motstånd mot havsbaserade vindkraft. Sanningen är att Moderaterna har sagt nej till all etablering av ny vindkraft i Sverige. Regeringens ensidiga satsning på kärnkraft gör att Sveriges invånare kommer att få vänta länge på en stabil energiförsörjning.

I Norrtälje kommun finns en klimathandlingsplan. Den behöver få större utrymme i de kommunala verksamheterna. En kommun kan på många sätt bidra till att minska miljöpåverkan och klimatavtryck. Det kan göras genom högre krav vid upphandlingar, genom att utveckla lokal energi- och matproduktion (vilket det finns goda förutsättningar för i Norrtälje kommun), genom att rusta och ta hand om befintliga byggnadsbestånd i stället för att riva och bygga nytt samt genom att planera för hur kommunens skogar ska skötas för att gynna biologisk mångfald, klimatnytta och rekreationsvärden. För att lyckas med detta behöver kommunen skydda stränder och jordbruksmark från bebyggelse samt ge tydliga direktiv till de kommunala bolagen Norrtälje energi, Norrtälje Vatten och Avfall samt Roslagsbostäder.

Det är lätt att säga att en liten kommun inte kan göra så mycket för att minska klimatavtrycken, samtidigt vill högerpolitiker lägga på enskilda människor att ta huvuddelen av ansvaret. Kanske är det för "svårt" att fatta beslut som innebär att människor här och nu måste ändra sina levnadsvanor för att det ska bli bättre för människor på andra platser eller i framtiden? För enskilda människor kan det vara ännu svårare att, utan samhällets stöd, välja varor och göra val som ger små klimatavtryck. Av den anledningen är det samhället; kommunen, regionen och staten som måste axla ledarrollen i klimatarbetet. Och då gäller det att det blir rätt partier som styr.

Det kan låta konstigt. Det pratas mycket om uteblivna satsningar på barn i Norrtälje kommun, men färska siffror visar annat. När UNICEF Sverige presenterar sin kommunrapport om ekonomiska investeringar i barn blir en sak tydlig: barns livsvillkor formas av politiska beslut. Det handlar inte bara om nationell politik eller stora samhällsfrågor. Det handlar också om kommunbudgetar, prioriteringar och synen på välfärd. Dina kommunala politiker kan alltså göra skillnad för barnen.

Och det gör de. I jämförelse med våra grannkommuner står sig Norrtälje bra. Ja, även om Norrtälje hamnar på plats 215 av 285, så är vi i Stockholms län en väldigt bra kommun att vara barn i.

Kommuner som Österåker, Täby, Vallentuna och Upplands Väsby har under lång tid profilerat sig med låga skatter och marknadsanpassade lösningar. Men UNICEF:s rapport visar tydligt att detta påverkar investeringarna i barn och ungas livsvillkor. Det får konsekvenser. För barns trygghet. För jämlikheten. Och för möjligheten att delta i samhället oavsett föräldrarnas ekonomi.

Norrtälje är långt ifrån perfekt. Effekterna av ökade levnadskostnader, växande klyftor och barnfattigdom är påtagliga. Men kommunen har samtidigt valt att investera i sådant som gör konkret skillnad i barns vardag.

Norrtälje kommun har än så länge en högre lärartäthet och mindre barngrupper i förskolan än grannkommunerna, det bidrar till en högre placering. Det är viktigt att man nu, trots minskade barnkullar, orkar hålla i detta och inte låta barnen betala för tidigare dåliga beslut. Socialtjänsten får också bra betyg i rapporten och där handlar det bland annat om utbildning och erfarenhet hos socialsekreterarna.

Andra insatser som gör livsvillkoren bättre för barn och unga är t ex avgiftsfri kulturskola och Aktivitetsbanken, där barn och unga kan låna sport- och fritidsutrustning gratis. Tillsammans med föreningsliv och civilsamhälle skapas möjligheter för fler barn att delta i kultur och fritidsaktiviteter – oavsett om familjen har råd att köpa nya skridskor, ett instrument eller dyr utrustning.

Det är lätt att avfärda sådana satsningar som små i det stora hela. Men för det barn som annars hade blivit sittande hemma spelar de stor roll. Förälderns ekonomi ska inte avgöra om ett barn får spela fotboll, gå på teater eller delta i kulturskolan.

I en tid där barnfattigdomen ökar, bara i Norrtälje kommun finns nästan 1500 barn som definieras som fattiga, blir den typen av investeringar ännu viktigare. Det handlar inte bara om pengar, utan om tillhörighet och framtidstro. Om att känna sig inkluderad i samhället i stället för att växa upp vid sidan av det.

UNICEF:s rapport borde därför inte bara läsas som statistik. Den borde läsas som en uppmaning till varje invånare att fråga sin kommunpolitiker: vilken kommun vill du att Norrtälje kommun ska vara för barn som växer upp här? Vilka politiker vill styra en kommun som främst konkurrerar med låga kostnader och nedskärningar? Och vilka vill skapa en kommun som investerar i barns trygghet, hälsa och möjligheter?

Norrtälje visar att man är inne på rätt väg. Politiska prioriteringar kan användas för att minska klyftor istället för att förstärka dem. Nästa vecka öppnas en familjecentral i Hallstavik där förskollärare, barnmorskor barnsjuksköterskor och socionomer kommer att möta och stödja familjer med små barn. Alla ska känna trygghet att få stöd i föräldrarollen och att barnen ska kunna få en trygg uppväxt. Att kommunen väljer att satsa på barnen. Detta är särskilt viktigt i en tid där många barn känner av både ekonomisk oro och social otrygghet. Ställ krav på din politiker att finnas där för barnen.

Sverige står inför en demografisk förändring där allt fler lever längre. Det är i grunden något positivt, men det ställer också krav på en sjukvård och äldreomsorg som klarar av att möta behoven hos en växande grupp äldre. I dag ser vi tyvärr fortfarande ett system som många gånger lutar sig mot marknadslogik i stället för medicinska behov.

Mer resurser måste fördelas till vårdcentralerna, men när vårdcentraler styrs av ekonomiska incitament riskerar resurser att fördelas fel. Det är mer lönsamt att ta emot många patienter med enklare besvär än att ge sammanhållen vård till multisjuka äldre. Resultatet blir en fragmenterad vård där de som behöver mest stöd ofta får minst kontinuitet.

De flesta nyttjar ungefär hälften av all vård de nyttjar under hela sitt liv under sina sista år. Nästan var fjärde invånare i Norrtälje kommun är över 65 år. Den åldersgrupp som ökar mest är 90+.

För att vända utvecklingen krävs en tydlig omställning mot en mer sammanhållen och behovsstyrd vård. Vårdcentralerna måste stärkas, med färre patienter per läkare och ett tydligt områdesansvar. En handlingsplan för att nå 1100 listade patienter per läkare till 2035 har antagits av Region Stockholm och det kommer att förbättra vården, framför allt för de med störst behov. När vårdpersonal lär känna sina patienter ökar både tryggheten och kvaliteten. Det är särskilt viktigt för äldre med komplexa sjukdomsbild­er, där kontinuitet kan vara avgörande.

Samtidigt krävs ett integrerat samarbete mellan region och kommun för sömlösa övergångar mellan sjukvård och äldreomsorg. I Norrtälje har vi Norrtäljemodellen. Det har funnits, och finns fortfarande, problem med finansiering och styrning, men för verksamheterna har Norrtäljemodellen betytt mycket. Färre aktörer kring den äldre och bättre samordning ökar patientsäkerheten och nöjdheten. Varje multisjuk äldre person bör ha en ansvarig läkare som håller ihop vården.

Andra konkreta förbättringar som gör stor skillnad i vardagen är t ex den mobila röntgen som nu införs och kan minska onödiga och påfrestande resor till akuten. Vidare byggs geriatriken ut och fler vårdplatser gör att äldre slipper vänta i timmar på akutmottagningar. På Norrtälje sjukhus har vi sedan länge den s k Silverstigen, som gör att äldre patienter kan få en smidigare väg in till vård på akutmottagningen. Inom Norrtäljemodellen uppstår innovationer som möter den äldre befolkningens behov. Utöver detta finns mycket att vinna på att utveckla digitala lösningar, men med försiktighet. Det finns många som behöver en mänsklig kontakt eller helt står utanför det digitala samhället.

En äldreomsorg av hög kvalitet är beroende av personalens villkor. En bättre arbetsmiljö för de anställda inom äldreomsorgen, på boenden och i hemtjänsten, genom fler kollegor och rimliga löner, är inte bara en arbetsmarknadsfråga – det är en kvalitetsfråga. När personalen har tid och rätt kompetens förbättras omsorgen för de äldre. För att trygga hemtjänst/hemsjukvård i hela kommunen behöver man ta sig en funderare på om LOV och etableringsfrihet är det bästa sättet att tillgodose likvärdighet.

En trygg ålderdom handlar om helheten: tillgång till en bra bostad, social gemenskap och möjlighet till ett värdigt liv. Därför behöver äldrefrågorna ta en större plats i den regionala och kommunala planeringen. Trygghetsboenden är ett relativt nytt, icke biståndsbedömt, alternativ som har potential att erbjuda ett åldrande med hög livskvalitet.

Konkurrens måste ersättas med samarbete. Med rätt politiska prioriteringar går det att skapa ett äldrevänligt samhälle.

Första maj har sina rötter i arbetarrörelsens kamp för bättre villkor i slutet av 1800-talet. Det som började som ett slag för åtta timmars arbetsdag i USA 1886 spred sig snabbt till Europa, där dagen blev en symbol för solidaritet, rättvisa och gemensam kamp. I Sverige firades första maj för första gången 1890, och sedan dess har dagen varit en återkommande påminnelse om att rättigheter aldrig ska tas för givna. Demokrati kräver mod, organisering och uthållighet, även idag.

Första maj är inte bara historia. Arbetsvillkor, ekonomiska klyftor och social trygghet är frågor som är nog så aktuella i dagens samhälle. I en tid av osäkra anställningar, ökade levnadskostnader och växande ojämlikhet är kampen för rättvisa villkor inte över. För många handlar det inte längre om att vinna nya rättigheter, utan om att försvara de som redan finns.

På papperet har vi rätt till rast, men i praktiken är det omöjligt att ta ut den. På papperet är vi övertaliga, men i praktiken saknas det fortfarande händer och fötter. På papperet hinner vi gå på toaletten, men i praktiken tar det för lång tid om vi behöver mer än en snabbkiss. Ett år gick våra barn i förstamajtåget med plakat om bättre skoltoaletter - idag finns det faktiskt med på kartan.

Ojämlikheten börjar tidigt i livet. Den senaste rapporten från Rädda Barnen visar att barnfattigdomen i Sverige ökar, och att allt fler barn växer upp i hushåll där pengarna inte räcker till det mest grundläggande. I Norrtälje kommun handlar det om nästan 1500 barn. Utöver materiella brister, har dessa barn begränsade möjligheter att t ex kunna delta i fritidsaktiviteter. Det är bra att Norrtälje kommun har satsat på Aktivitetsbanken. Det är bra att vi erbjuder frukost eller frukt på våra skolor, men mer måste göras för att våra barn inte ska behöva känna utanförskap eller att oroa sig för att vara hungriga.

Norrtälje kommun har en stor andel ungdomar som går ur skolan utan fullständiga betyg, vilket gör dem extra sårbara i vuxensamhället. De löper risk att fastna i låglöneyrken eller hamna helt utanför arbetsmarknaden redan från start. Elever som har svårt att nå kunskapsmålen måste kunna få undervisning i liten grupp med utbildade lärare. Vi behöver också möjliggöra en sommarjobbsgaranti som hjälper unga att få erfarenheter från arbetsmarknaden.

Den ökande ojämlikheten berättigar i allra högsta grad den solidariska kraften i första maj. Kampen för rättvisa handlar om hela samhällets ansvar för nästa generations möjligheter att få makt över sina egna liv. När barn växer upp i fattigdom cementeras ojämlikhet över tid, och livschanser avgörs redan i tidig ålder. Att lyfta dessa frågor är därför inte bara en social fråga, utan en demokratisk nödvändighet.

Första maj bör därför fortsätta vara en dag för både minne och mobilisering. En dag då vi hedrar de som gått före, men också ställer oss frågan vilka orättvisor vi själva behöver utmana, och hur vi lägger grunden för ungas möjligheter till en god framtid. Idag ser det väldigt olika ut. Mina barn, andras ungar....eller? I en tid där klyftorna växer och barnfattigdomen ökar är svaret tydligt: solidariteten behövs mer än någonsin.

En av de absolut viktigast frågorna inför nästa mandatperiod är att förbättra arbetsmiljön för de anställda i äldreomsorgen. Här har vi en grupp, företrädelsevis kvinnor, som arbetar långa pass, som gör sina behov i skogen och äter en macka till lunch i bilen. Och kvitterar ut en låg lön. Här har vi en grupp som skriker efter kompetenta kollegor som är utbildade för att bemöta dementa, som har den fysiska styrkan att hjälpa en rörelsehindrad i duschen och som snabbt klarar av att prioritera mellan olika individers behov. Och med änglars tålamod lyssna till synpunkter från både brukare och anhöriga under stressade arbetspass. Anställda i äldreomsorgen behöver fler kollegor, tid för återhämtning, trygga anställningar, fortbildning och högre lön.

Allt fler lever allt längre och behöver mer stöd för en god livskvalitet på äldre dagar. Vi måste kunna erbjuda anställda inom äldreomsorgen en arbetsmiljö som gör det möjligt att stanna kvar i yrket och att kunna rekrytera nya kollegor. Äldreomsorgen har allt för länge varit utsatt för effektiviseringsexperiment, just nu behöver vi satsa bara för att kunna hålla samma nivå på kvalitet som idag. Det går inte att springa fortare, de effektiviseringar som görs måste leda till att de anställda får mer tid med brukarna och mer återhämtning.

Samtidigt som antalet äldre ökar så minskar antalet barn och detta ger stora effekter på förskola och skola. Men kanske inte de effekter man hade kunnat hoppas på. Visst borde det väl vara möjligt att se slutet på en lång period av stora barngrupper, kort om personal och obefintlig planeringstid när nu barnkullarna går ner? Borde det inte automatiskt leda till mindre barngrupper och skolklasser? Nej, så fungerar inte marknadssystemet. I stället får verksamheterna mindre pengar för att betala ökade hyror och högre lönekostnader. En orimlig situation, men om det inte går att ändra ersättningssystemen så kommer ett lägre barnafödande ofrånkomligen att leda till nedlagda förskolor och skolor, uppsagd personal och större barngrupper. Och lägre kvalitet. När kommunala förskolor tvingas stänga och den privata andelen blir allt större, minskar också andelen utbildade förskollärare i förskolan.

Förra veckan var det kommunal debattpremiär inför valet i september. Debatten hölls, som tur var för medverkande politiker, i Edsbro. Edsbro är en ort där underlaget för förskola och skola fortfarande ser bra ut och det finns inget som pekar på nedläggningar den närmsta mandatperioden. Tvärtom finns det goda möjligheter för Edsbro att växa som ort. Och då är det så klart kul att som politiker kunna looooova att förskola och skola får vara kvar.

Även om vi skulle krympa välfärden till det som anses absolut mest nödvändigt, även om vi skulle radera fria lovaktiviteter, frukt i skolan, avgiftsfri kulturskola, fritidshem och fritidsgårdar, bibliotek, avgiftsfria utställningslokaler och mycket annat så kommer kostnaderna att stiga i takt med att vi blir äldre. Vi kan välja att ta kostnaderna gemensamt eller att var och en betalar för sin utbildning, sin fritid, sin vård och omsorg.

Jag skulle vilja hävda att alla partier som är helt främmande för att höja skatten, de förordar det senare. Om de menar allvar med att de vill ha små skolklasser, utbildade lärare och en äldreomsorg med god, lagad mat och tillräckligt med personal, då måste de finansiera det. Och när t ex Robert Beronius tycker att det är ett bra läge att sänka skatten i Norrtälje kommun, så innebär det antingen att ytterligare avgifter kommer att läggas över på enskilda individer eller att kvaliteten sänks.

Norrtälje kommun redovisar ett resultat på 169,4 miljoner kronor för 2025. Det är ett kvitto på att kommunen har en välskött ekonomi.

Ett överskott är viktigt för att kommunen ska kunna investera i nya skolor, vägar och idrottshallar utan att lämna över kostnader till nästa generation. Det är alltså bra att kommunen går med överskott, men behöver det var så stort? Resultatet överträffar kommunens egen målsättning med hela 73,6 miljoner kronor.

Skattesatser och skolbesparingar är inte ödesbestämda. Politikerna kan välja att satsa på skolan och samtidigt sänka skatten.

Nu är också ett bra tillfälle att sänka skatten. Många hushåll pressas av höga kostnader. Nyligen föreslog en statlig utredning att kommuner som sänker skatten ska få ett bidrag under tre år.

Förslaget innebär ersättning motsvarande 25 procent av sänkningen första året, 15 procent det andra och 10 procent det tredje. Om förslaget blir verklighet är det ett gyllene tillfälle för kommunens politiker att ge Norrtäljeborna mer kvar i plånboken.

I dag betalar Norrtäljeborna 31,80 kronor i kommunalskatt per hundralapp. Det är nionde högst i länet och nästan tre (!) kronor mer än i grannkommunen Österåker.

En person med en månadslön på 27 000 kronor skulle med Österåkers skattesats få nästan 10 000 kronor mer per år i plånboken.

Det finns ingen anledning till att Norrtäljeborna ska beskattas hårdare än sina grannar. Det stora överskottet visar att skattesänkning är både möjlig och ansvarsfull, samtidigt som man kan satsa på till exempel skolan.

Det är dags att ge invånarna mer kvar i plånboken. Pengar som kan gå till vardagen, barnens aktiviteter eller sparande. Trygg välfärd och lägre skatt är inte motsatser. I en kommun med återkommande överskott kan de gå hand i hand.

I jämförelse med många andra länder kan Sverige beskrivas som ett land där välfärden är nästan gratis. Vård, skola och omsorg finansieras gemensamt via skatten, och ingen ska behöva avstå från läkare, utbildning eller stöd på grund av plånboken. Det är en modell som har byggt både trygghet och tillit och som länge varit en självklar del av den svenska samhällskontraktet.

För att invånarna fortsatt ska känna trygghet och tillit till skattesystemet krävs att samhällskontraktet hålls i alla led. Oseriösa aktörer som tar sig in på de kvasimarknader som skapats inom välfärdens olika områden, och utnyttjar systemen för egen vinning orsakar minskad tillit till systemet. Politiker som inte sätter ner foten gentemot dessa och skyddar t ex hälso- och sjukvårdslagens första paragraf att den med störst behov är den som ska får vård först, utan i stället tillåter försäkringslösningar åsidosätter lagen, är ytterligare en orsak till att systemet ifrågasätts.

Parallellt med de förändringar som beskrivits inom välfärden blir allt fler delar av vardagen dyrare. Hyror och elpriser stiger i en takt som många hushåll har svårt att hänga med i. Matpriserna har ökat kraftigt de senaste åren och pressar både barnfamiljer och pensionärer.

Högkostnadsskyddet för mediciner höjs, vilket innebär den sjuke får betala mer ur egen ficka innan skyddet träder in. Avgiftsfri tandvård för unga tas bort, vilket flyttar kostnader från det gemensamma till individen, ofta i en ålder då ekonomin redan är ansträngd.

Motståndet mot höjda skatter och minskade överskottsmål är starkt bland de politiska partierna, inte minst i Norrtälje kommun.  Även bland gemene hen kan det framstå som att höga skatter är det värsta som kan hända befolkningen. Alternativet är tyvärr att egenavgifterna kommer att behöva höjas inom förskola, fritids och äldreomsorg. Det må handla om olika enskilda reformer var för sig, men tillsammans pekar de i en tydlig riktning: fler kostnader läggs på den enskilde. Det slår hårt mot enskilda invånare i en låginkomst-kommun som Norrtälje som dessutom har en stor andel äldre.

Poängen med ett skattefinansierat system är att kostnader ska bäras gemensamt, för att skapa jämlikhet och förutsägbarhet. Skatteinstrumentet ska användas så det gynnar invånarnas bästa. Idag ges subventioner för den som  äger sitt boende genom ränteavdrag och ROT eller den som har råd att ta in städhjälp via RUT. Resurser läggs på den som har råd i stället för på den som har behov av städhjälp via hemtjänsten. När avgifter smyger sig in och höjs bit för bit riskerar principen om att behoven ska styra att urholkas.

Om välfärden ska fortsätta vara en bärande idé kan den inte samtidigt bli alltmer avgiftsbelagd i praktiken. ”Gratis (nästan)” eller att solidariskt dela på kostnader är inget politiskt prestigeprojekt. Det handlar om en vilja att skapa ett jämlikt samhälle.

Ofta när vi läser om Norrtäljemodellen handlar det om ekonomiska underskott. Är sjukvård och omsorg i Norrtälje kommun osedvanligt kostsam? Eller är den rent av väldigt billig?

I år fyller Norrtäljemodellen 20 år. Norrtäljemodellen är en unik samarbetsmodell som integrerar allt från akutsjukvård till äldreomsorg och LSS. Detta är idag organiserat som ett kommunalförbund (KSON) som beställer vård och omsorg, och ett vårdbolag (Tiohundra AB) som är huvudutförare av vård och omsorg i kommunen, men bolaget konkurrerar även med privata vård- och omsorgsaktörer.

Kommunalförbundet styrs av Region Stockholm och Norrtälje kommun, som båda har lika många ledamöter i den politiska direktionen. Tiohundra AB ägs till 100% av kommunalförbundet.

Den direkta och tydliga anledningen till att Norrtäljemodellen startades var hotet om nedläggning av Norrtälje sjukhus som akutsjukhus av besparingsskäl. Men redan långt innan det fanns ett missnöje lokalt med att man centralt i Stockholm inte förstod vårdutmaningarna i en geografiskt stor kommun med äldre befolkning som Norrtälje var redan då. Det fanns en övertygelse bland anställda och bland lokala politiker att vi har lösningar som kan rädda kvar vården i Norrtälje.

När Norrtäljemodellen sjösattes i januari 2006 var det med löften om att samordningen mellan vård och omsorgsformer skulle spara in de 20 mkr årligen som det var tänkt att spara in på att stänga akutmottagningen. Och här är roten till 20 år av underfinansiering.

Region Stockholm har mellan 2006-2022 styrts av Moderaterna. Norrtäljemodellen har år efter år gått med underskott. Resurser har tillskjutits i efterskott, men ingen har egentligen tagit sig tid att undersöka vad underskotten härrör i. I stället har KSON hängts ut som en politisk nivå som inte klarar sitt ekonomiska uppdrag. Men trots ständiga besparingar har det aldrig framkommit några klagomål på verksamhetsuppfyllelsen. Tvärtom är patienter och brukare i Norrtälje kommun nöjda med allt från hemtjänst till sjukhusvård. Något som antagligen under åren bekräftat att modellen är ett osedvanligt bra besparingsprojekt.

Norrtälje sjukhus är det billigaste akutsjukhuset i landet, vården är per invånare är toppfem på billighetslistan i regionen. Kostnaden för omsorgen är också jämförelsevis låg.

Under den senaste mandatperioden har det börjat hända saker, även om det går långsamt. En ny modell för fördelning av statsbidrag som grundas på faktiska behov har tagits fram och KSON har fått möjlighet att presentera sina behov inför beslut om medlemsbidrag hos de båda medlemmarna. Med kommunen finns nu ett tätare samarbete på plats och det är viktigt att det också kommer till stånd med regionens högsta ledning, där styrningen fortfarande är otydlig.

Norrtäljeborna har länge fått en billigare vård än resten av regionen, demografin till trots, vårdgivare i kommunen har fått lägre ersättning än vårdgivare i resten av regionen. Det beror inte på att KSON inte kan klara det ekonomiska uppdraget. Enligt en färsk revisionsrapport är det, tvärtom, KSON som varit pådrivande och sett till att viktiga ärenden lyfts till regionfullmäktige, trots att det borde vara regionsstyrelsens ansvar. Nu måste båda medlemmarna ta sitt ansvar och den långvariga underfinansieringen av verksamheten under 16 år av högerstyre brytas en gång för alla.

Vatten är livsviktigt. Ändå riskerar Norrtäljes hushåll att drabbas av rekordhöga VA-avgifter samtidigt som infrastrukturen för vatten och avlopp skriker efter investeringar. Stigande underhållskostnader, striktare reningskrav, PFAS-problem och behov av läkemedelsrening gör att varje kommun står inför stora utmaningar.

Behovet av investeringar är enormt. Svenskt Vatten bedömer att investeringstakten måste öka med över 40 procent jämfört med dagens nivå. Eftersom kommunernas bokförda värden på VA-infrastruktur är låga, måste stora lån tas för att säkra framtiden. Redan 2040 väntas 70 procent av VA-avgiften gå till kapital­kostnader.

Om kommunerna ska finansiera detta ensidigt via taxor riskerar hushållen att drabbas hårt, samtidigt som nödvändig modernisering och klimatanpassning fördröjs. Dagens system är också djupt orättvist: VA-taxor kan skilja med upp till 500 procent mellan kommuner i samma län. Det är inte rimligt och riskerar att öka skillnader mellan stad och land.

Lösningen är enkel men kräver politiskt mod: staten måste ta huvudansvaret för upprustning, kommunerna investera i eftersatt underhåll, och hushållen fortsätta betala för drift och förbrukning. Endast då blir vattenförsörjningen säker, rättvis och långsiktigt hållbar.

En annan orättvisa sticker ut: VA-avgifterna belastas med 25 procent moms, medan en flaska vatten i butik i dag har 6 procent. Dricksvatten klassas som livsmedel. Ändå beskattas vatten från kranen nästan fyra gånger högre. Staten tjänar stora pengar på denna moms, vilket gör det rimligt att den också tar större ansvar för finansieringen av infrastrukturen.

Vi hör också rapporter om hur hushåll tvångsansluts till kommunalt VA och får betala anslutningsavgifter på långt över 500 000 kronor. Minst 100 000 kronor av detta är moms.

Det är hög tid att staten tar sitt ansvar.