Räddningstjänsten larmades till en skola i Norrtälje efter uppgifter om röklukt från en mikrovågsugn. Ingen person kom till skada.

Larmet kom klockan 9.36 på onsdagen. De första uppgifterna gjorde gällande att en mikrovågsugn i skolans matsal hade exploderat, men det visade sig att den i stället hade blivit överhettad, rapporterar Norrtelje Tidning.

När räddningstjänsten anlände ska skolans vaktmästare redan ha burit ut mikrovågsugnen. Räddningspersonalen ventilerade därefter lokalen.

Ingen rök fanns kvar när räddningstjänsten kom fram. Vid 10-tiden hade insatsen avslutats och styrkorna lämnat platsen.

Alla barn i Norrtälje förtjänar att bli sedda i skolan. Därför är det välkommet att Liberalerna vill införa ett maxtak på 20 elever per klass, med början i lågstadiet.

Skolan är en av samhällets viktigaste institutioner. Det är där kunskaper byggs, framtidsdrömmar väcks och livschanser formas. Men när klasserna blir för stora får lärarna allt svårare att ge varje elev den uppmärksamhet som behövs. Den som behöver extra stöd riskerar att hamna efter, samtidigt som elever som kommit längre inte får de utmaningar de behöver.

Mindre klasser är ingen mirakellösning på skolans alla problem. Men de ger lärarna bättre förutsättningar att undervisa, skapa studiero och följa varje elevs utveckling. Det är särskilt viktigt under de första skolåren, när grunden läggs för framtida lärande.

Förslaget om undervisning i halvklass i svenska och matematik är också klokt. Just dessa ämnen är avgörande för att elever ska lyckas i resten av sin skolgång. För barn som inte har svenska som modersmål kan tidiga insatser göra stor skillnad. Ju tidigare stöd sätts in, desto större är möjligheten att eleverna når kunskapsmålen.

I en tid då skoldebatten ofta handlar om ordning, betyg och disciplin är det viktigt att också tala om lärarnas arbetsvillkor. Höga krav på elever måste kombineras med rimliga förutsättningar för lärarna. Det är svårt att se varje elev när grupperna växer sig allt större.

Varje elev som lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper är en förlust, både för individen och för samhället.

Därför är det positivt att Liberalerna lyfter frågan om mindre klasser. Det är inte en kostnad, utan en investering i kunskap, möjligheter och Norrtäljes framtid.

Spaghetti med köttfärssås dominerar skolmatsedlarna i Norrtälje. Bara åtta av 50 granskade enheter når en helt vegetarisk dag i veckan.

Vegetarisk skolmat har blivit en politisk stridsfråga inför valet. Men i Norrtälje är dagar utan kött, fisk eller kyckling långt ifrån vardag, enligt en ny kartläggning.

Newsworthy har granskat matsedlarna under läsåret 2025/2026. Av kommunens 101 förskole- och skolenheter fanns tillräckliga uppgifter för 50. Bara åtta av dem nådde upp till en helvegetarisk dag i veckan – och ingen kom upp i två.

Högst andel hade Lindens förskola, där 23 procent av dagarna var helt vegetariska. Därefter följde bland annat Rådmansö skola, Elmsta skola och enheterna i Grisslehamn.

Tittar man på de vanligaste rätterna råder det ingen tvekan om vad som dominerar. Spaghetti med köttfärssås förekom vid 168 tillfällen och korvstroganoff med ris vid 143. Vegetarisk lasagne tog tredjeplatsen med 82 tillfällen och var samtidigt den vanligaste vegetariska rätten.

En dag räknas som helvegetarisk när ingen av de serverade rätterna innehåller kött, fisk eller kyckling. Även exempelvis pannkakor och vissa soppor kan därför ingå i statistiken. Att en dag inte är helvegetarisk betyder heller inte att eleverna saknar ett vegetariskt alternativ.

Kartläggningen omfattar bara enheter med matsedelsuppgifter för minst 60 procent av läsårets skoldagar. Det kan därför finnas skolor och förskolor som serverar mer vegetarisk mat än vad sammanställningen visar.

Skolan ska vara en plats för kunskap, gemenskap och framtidstro. Barn ska kunna gå till skolan utan rädsla, föräldrar ska känna sig trygga och skolans personal ska veta att det finns beredskap när något allvarligt inträffar.

Efter händelsen i Fagersta är det naturligt att ställa frågor om hur väl våra skolor är rustade för att hantera hot och våld. Vi kan aldrig helt eliminera risken för att en enskild människa begår ett våldsdåd. Men vi kan göra mer för att förebygga, upptäcka varningssignaler och minska konsekvenserna.

Det förebyggande arbetet är avgörande. Skolan måste kunna fånga upp elever som mår dåligt, hamnar i destruktiva miljöer eller riskerar att falla ur undervisningen. Därför måste skola, elevhälsa, socialtjänst och polis kunna samarbeta effektivt. Ingen ung människa ska behöva falla mellan stolarna.

Den psykiska hälsan är en viktig del av detta. Elevhälsan behöver vara stark nog att upptäcka problem tidigt, samtidigt som barn och unga som behöver psykiatrisk vård måste få hjälp i tid. Tidiga insatser kan både förebygga lidande och minska risken för att problem växer sig stora.

Men förebyggande arbete räcker inte. Skolorna måste också vara förberedda på att hantera allvarliga situationer. Alla skolor behöver ha beredskapsplaner för allvarliga våldssituationer och arbeta löpande med säkerheten. Personal och skolledningar behöver veta vad de ska göra när något händer. Rutiner måste övas och samarbetet med polis och andra samhällsaktörer fungera.

Efter Fagersta måste händelseförloppet analyseras noggrant. Vilka varningssignaler fanns? Hur fungerade kommunikationen? Var rutinerna tillräckliga? Och vad kan andra skolor lära sig?

Skolans säkerhet kan heller inte skiljas från samhällets förmåga att upptäcka psykisk ohälsa, motverka radikalisering och stoppa rekrytering till våld. Mycket av ungas sociala liv sker på nätet, och det förebyggande arbetet måste därför också finnas där.

Målet är enkelt: ingen elev eller lärare ska behöva gå till skolan och känna att samhället inte är förberett. Vi måste göra allt vi kan för att förhindra skoldåd. Men när det otänkbara ändå händer måste skolorna ha kunskapen, beredskapen och stödet att agera.

Och efteråt måste vi fråga vad vi kan lära oss och göra det bättre nästa gång.

Det är det minsta vi är skyldiga våra barn, elever och lärare.

När invånarna säger att trygghet är den näst viktigaste frågan inför valet, vad menar de då? Är det som min mamma sa till mig, att trygghet är när jag vet att jag kommer fram och får prata med någon när jag ringer vårdcentralen? Att jag får en snabb tid och ett gott bemötande? Eller är trygghet när jag lämnar mina barn på förskolan på morgonen och vet att någon ser dem, utmanar dem och tröstar dem under dagen när jag arbetar? Är trygghet att veta att jag inte kommer att behöva bo kvar hemma när jag börjar bli så dålig att jag inte längre kan gå i trappan eller ta bilen för att handla? Är trygghet att få utöva min tro utan att riskera trakasserier? Att det kommer rent vatten ur kranen? Att kollektivtrafiken fungerar så att jag kan ta mig till och från hemmet/jobbet? Eller är trygghet att få sjunga i kören varje torsdagkväll och ta en fika efteråt?

Trygghet kan vara så många olika saker; en bostad, ett arbete, mat på bordet, rätten att vara mig själv och ett nätverk av människor som bryr sig om mig.

Ändå talas det oftast om övervakningskameror, fler poliser, fler väktare, mer disciplinära åtgärder i skolan och hårdare straff när vi pratar om trygghet. Det är också inslag i ett tryggt samhälle, men bara en väldigt liten del av det som grundar tryggheten. Det är inslag som kan behövas när någonting inte längre är tryggt, men bygger i väldigt liten utsträckning upp trygghet och förtroende mellan människor. Polisen ska vara tillgänglig och synlig, ja, men blir det väldigt många poliser och väktare på en plats kan det skapa mer otrygghet eftersom det ger signaler i sig att någonting kan hända.

Det är viktigt att vi talar om trygghet för trygghet är en förutsättning för att människan ska fungera, för att barn ska lära sig något i skolan, för att vi ska våga umgås med varandra och delta i aktiviteter utanför hemmet. Trygghet är också en förutsättning för psykisk hälsa. Därför är det också viktigt att vi pratar om vad trygghet är.

Under våren har Norrtälje kommun frågat ungdomar på sex skolor vad som behöver bli bättre för dem och andra unga i kommunen. Totalt kom 441 förslag in.

Det är många synpunkter, högt och lågt, men när man läser igenom dem framträder en tydlig bild. Som det står i rapportens slutsats: unga behöver kunna ”ta sig fram, ha något att göra och känna sig trygga.”

Jag börjar med det sistnämnda.

Flera unga beskriver otrygghet på offentliga platser, inte minst vid busstationen. De efterfrågar bättre belysning, fler fältare, ordningsvakter och poliser. Kort sagt: mer vuxennärvaro där den behövs. Särskilt allvarligt är att två unga tjejer uttryckligen beskriver att de är rädda för att gå ute ensamma.

Tryggheten är grunden till allt, och här vill vi göra mer. Bland annat vill vi införa kommunala trygghetsbilar med väktare som kan röra sig i hela kommunen. De ska kunna finnas där behovet är som störst, skapa synlig närvaro, prata med invånare, förebygga otrygghet och vid behov larma polis eller ordningsvakter. Vi vill också ha fler fältsamordnare och använda kamerabevakning på otrygga och brottsutsatta platser. Busstationen och andra platser där många unga rör sig ska vara trygga även kvällstid.

Kommunen bestämmer inte hur många poliser som finns i Norrtälje. Men det får aldrig bli en ursäkt för att inte göra det vi själva kan göra.

Det andra tydliga budskapet är att unga vill ha mer att göra.

Fritidsgårdar och mötesplatser återkommer, men också idrott, spontanidrott, skateparker, sporthallar, bad och evenemang. Flera efterfrågar också mer möjligheter för äldre ungdomar.
Det ligger nära mycket av det vi vill genomföra under kommande mandatperioder. Vi vill göra ett ordentligt idrottslyft med mer is, fler planer och bättre möjligheter till spontanidrott. Vi vill också utveckla aktiviteter för barn och unga i hela kommunen och få ut ”Fritidsledare på vift” till fler platser.

Alla ungdomar vill förstås inte spela fotboll eller hockey. Därför behövs också andra aktiviteter och mötesplatser. Kommunen ska inte tala om för unga vad de ska göra på fritiden, men vi kan skapa bättre möjligheter än i dag.

Sedan kommer kollektivtrafiken, där ungdomarnas besked är omöjligt att missa:

Fler bussar. Bussar som går oftare och passar skolans tider. Kvälls- och helgtrafik. Möjligheten att ta sig till träningen, träffa kompisar och komma hem efteråt.
För unga på landsbygden är fungerande kollektivtrafik en fråga om frihet och självständighet. En elev beskriver hur bussen går tre gånger om dagen och hur det gör det svårt både att träffa kompisar och delta i fritidsaktiviteter.

Så ska det inte behöva vara.

Vi kommer fortsätta driva på gentemot Region Stockholm, som ansvarar för kollektivtrafiken, för fler och bättre anpassade avgångar. Busstiderna måste fungera bättre med skola, fritidsaktiviteter och vardagen, inte minst på landsbygden.

Även skolmiljön återkommer: bättre skolmat, ventilation och toaletter samt mer stöd till elever som mår dåligt lyfts fram i svaren. Vi vill satsa på skolmat som barn faktiskt äter, fri frukt i grundskolan och en trygg skolmiljö med ordning och studiero. Fler unga ska också få chansen till sommarjobb och företagande.

Det jag särskilt uppskattar med rapporten är att den visar hur verklighetsnära ungdomarnas svar är. De har svarat med hjärtat och utifrån sin egen vardag. De pratar om bussen som inte går när träningen slutar, busstationen där man känner sig otrygg, skolmaten, fotbollsplanen och sommarjobbet.

Kort sagt: om sin vardag.

Rapportens rekommendation är att prioritera kollektivtrafik, fritid, trygghet och skolmiljö och fortsätta dialogen med unga.

Bra. Men efter 441 förslag måste nästa steg vara mer än ännu en dialog. Det måste bli verkstad.

Vi kan inte genomföra alla önskemål. Men huvudbudskapet är tydligt: unga vill känna sig trygga, ha något att göra och kunna ta sig dit och hem igen.

Kommunen har frågat. Ungdomarna har svarat. Nu måste politikerna visa att vi faktiskt lyssnade.

Det tog tid. Alldeles för lång tid. Men nu rör sig regeringen äntligen i rätt riktning. Att återreglera lärarnas undervisningstid och minska den administrativa bördan är inte bara välkommet. Det är nödvändigt. Det är reformer som går till kärnan av skolans problem. För utan lärare som har tid att undervisa, finns det ingen fungerande skola. 

Under åratal har signalerna varit tydliga. Lärare vittnar om en arbetssituation som inte går ihop. Det som borde vara yrkets kärna – att planera, genomföra och följa upp undervisningen – pressas undan av dokumentationskrav, administration och sidouppgifter. Resultatet är inte svårt att räkna ut: stress, utbrändhet och i allt fler fall lärare som lämnar yrket.

Det här är inte en slump. Det är en direkt följd av politiska beslut. När staten på 1990-talet släppte kontrollen över lärarnas undervisningstid försvann också ett viktigt skydd. I stället öppnades dörren för en utveckling där undervisningstiden kunde pressas upp, samtidigt som tiden för för- och efterarbete krympte. Det kan ha sett effektivt ut på papperet – men i klassrummet blev konsekvenserna de motsatta.

Mindre tid för planering ger sämre undervisning. Sämre undervisning drabbar eleverna. Därför är det ett viktigt besked att regeringen, pådriven av Liberalerna, nu vill återinföra en reglering av lärarnas arbetstid. Ett tak för undervisning och ett golv för planeringstid är inte detaljstyrning – det är att återupprätta rimliga villkor för ett av samhällets viktigaste yrken.

Det är också välkommet att den administrativa bördan ses över. Krav som vuxit fram utan eftertanke rensas nu bort. Att utvecklingssamtal inte måste hållas slentrianmässigt varje termin och att mindre incidenter inte behöver dokumenteras in absurdum är inte nedskärningar – det är sunt förnuft. Lärare ska inte vara administratörer. De ska vara lärare.

Samtidigt räcker inte nationella beslut hela vägen. Även kommunerna måste ta sitt ansvar. I Norrtälje finns exempel på satsningar som faktiskt stärker yrkets attraktivitet – högre löner, bättre arbetsvillkor och konkreta förbättringar i vardagen. Det visar att förändring är möjlig.

Kontrasten mot andra delar av landet är talande. Där tvingas lärare spara på kaffe, arbeta i korridorer eller till och med på toaletter för att hinna med. På vissa håll får de själva samla in pengar till läromedel. Det är inte bara ovärdigt – det är ett systemfel.

Ska svensk skola återfå kvalitet och arbetsro krävs en tydlig prioritering: kunskap först, läraren i centrum.

Här förtjänar Liberalerna erkännande. I en politisk miljö där mycket handlar om symboler driver partiet konkreta reformer som faktiskt förbättrar undervisningen. Det är så skolpolitik borde se ut. För i slutändan är sambandet enkelt. När lärarna får tid att undervisa, får eleverna bättre undervisning. Och det är där allt börjar.

Idag börjar skolan igen efter sommaren för många av våra barn och ungdomar. I våras gick 88,3% av alla niondeklassare i de kommunala grundskolorna ut med behörighet till gymnasieskolans nationella program. För många av dem var skolavslutningen en början på något nytt. De visste redan vilken gymnasieskola de skulle börja på, vilket program de kommit in på och kanske redan vilka kompisar de kommer att gå tillsammans med i höst. De kunde börja förbereda sig, köpa det som behövs och framför allt se fram emot nästa steg.

Men så har inte sommaren sett ut för alla.

I Norrtälje kommun var det omkring 12 procent av eleverna som inte når gymnasiebehörighet. För många av dem har skolgången varit kantad av svårigheter. När deras klasskamrater går på sommarlov och vet vad som väntar i augusti kan de behöva gå hela sommaren i ovisshet. Först senare kommer beskedet om de får börja på ett introduktionsprogram och vilken väg som väntar.
Det är just de ungdomarna som kanske behöver samhällets stöd allra mest.

Därför är kommunens sommarjobb så viktiga. Alla ungdomar lyckas inte själva hitta ett jobb. Alla har inte föräldrar som har kontakter eller kan ordna en plats. Kommunala sommarjobb och Norrtälje kommuns satsning Egen sommar är insatser som ger lön, erfarenheter och en känsla av att vara behövd eller att klara av någonting på egen hand; erfarenheter av att lyckas.

Vi gör mycket bra, men vi kan göra mer för vad händer med de ungdomar som inte får ett sommarjobb och inte har en given plats på gymnasiet till hösten? Är det någon som tar kontakt med dem? Finns det någon som frågar hur sommaren känns när framtiden är oviss? Någon som pratar om vad som händer i höst och vilka vägar som finns? Annars är de ett lätt mål för rörelser som vill erbjuda snabba lösningar.

Gymnasieskolorna gör generellt, såvitt jag vet, ett viktigt och bra arbete för att ta emot de elever som inte är behöriga till gymnasiets nationella program. Där görs insatser för eleverna som vi kanske hade velat se mycket tidigare. Borde inte ansvaret för detta ligga på grundskolan? Det är där eleverna har gått i nio år och ibland kan jag nog tycka att de kommer ganska lindrigt undan.

Att omkring var åttonde elev lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet är inte bara en individuell känsla av misslyckande. Det är ett misslyckande för skolan och för samhället. Och det kostar dessutom stora pengar när gymnasieskolan sedan behöver lägga omfattande resurser på att reparera det som inte fungerade i grundskolan.

Sommarlovet mellan nian och gymnasiet ska inte vara en väntsal för dem som inte klarat skolan. Det ska vara en bro till framtiden. Kommunen behöver erbjuda sommarjobb till de ungdomar som inte hittar ett själva och alla ungdomar som svävar i ovisshet bör personligen kontaktas för att känna att även de är på väg mot framtiden.

Alla ungdomar behöver inte samma väg. Men alla har rätt att veta att det finns en väg. Det är det minsta vi kan kräva av en jämlik skola.

Det finns få yrken som vi ställer så höga förväntningar på som läraryrket. Läraren ska lära barn att läsa, skriva och räkna. Upptäcka den elev som halkar efter. Utmana den som ligger före. Skapa studiero, hantera konflikter och samtidigt lägga grunden för nästa generations möjligheter att klara sig i livet.

Ändå har vi under lång tid haft märkligt svårt att värdera läraryrket därefter. Det behöver förändras.

Liberalerna har föreslagit en statlig lönesatsning som ska kunna ge lärare 10 000 kronor mer i månaden. Det är mycket pengar. Reformen beräknas kosta staten omkring sju miljarder kronor och kommer naturligtvis att väcka den berättigade frågan om pengarna inte behövs till annat.

Men frågan borde också ställas åt andra hållet: Vad kostar det att inte kunna rekrytera och behålla skickliga lärare?

För Norrtälje är den frågan särskilt relevant. Kommunen konkurrerar inte om lärare i ett vakuum. Vi befinner oss i Stockholms län och konkurrerar med kommuner där lärare i många fall kan få bättre betalt. En lärare som kan höja sin lön genom att arbeta någon annanstans behöver ganska starka skäl för att välja Norrtälje.

Därför är Liberalernas lokala förslag om att lyfta lärarnas medellöner till genomsnittet i Stockholms län intressant. Satsningen beräknas kosta närmare 28 miljoner kronor och skulle, tillsammans med den föreslagna statliga satsningen, kunna innebära att en grundskole- eller gymnasielärare i Norrtälje får över 13 000 kronor mer i månaden.

Det är en rejäl löneökning. Men också en tydlig signal om vad samhället värderar.

Samma resonemang gäller förskolan. Liberalerna i Norrtälje vill höja förskollärarnas löner med omkring 3 000–4 000 kronor i månaden för att nå länets genomsnitt.

Det är lätt att beskriva sådana summor som kostnader. Men lärarlöner är inte vilken kommunal utgift som helst.

När en skicklig lärare får en elev att knäcka läskoden, hjälper en tonåring att klara matematiken eller får en stökig klass att fungera händer något som på sikt är värt betydligt mer än några rader i en kommunal budget.

Det betyder inte att högre löner automatiskt skapar en bättre skola. Skolan behöver också bra rektorer, mindre administration, fungerande elevhälsa, studiero och rimliga arbetsvillkor. Och lönen måste kunna användas för att premiera skicklighet, ansvar och erfarenhet, inte bara bli ännu ett generellt påslag utan koppling till skolans utveckling.

Men utan skickliga lärare faller nästan allt annat. Politiker i Norrtälje kan inte säga att skolan är kommunens viktigaste verksamhet och samtidigt acceptera att de människor som bär upp den kan få betydligt bättre villkor någon annanstans.

Vill vi ha Sveriges bästa skolor måste vi också vara beredda att konkurrera om Sveriges bästa lärare.

Bra lärare kostar pengar. Bristen på dem riskerar att kosta betydligt mer.