Socialdemokraterna är fortsatt ohotat största parti i den partisympatiundersökning Norrtelje tidning låtit göra. Den visar också på en ökning för S på två procentenheter. Vi tror på mer och det torde leda till nya mandat i kommunfullmäktige.

Så långt gott och väl, men undersökningen oroar också. Ett orosmoln är att SD kan bli största parti på högerkanten. Det ger Andrea Kronvall råg i ryggen, och hon kommer sannolikt att kräva posten som kommunstyrelsens ordförande, den kommunala post med störst inflytande. Och vem kan klandra henne? Hon skulle bara agera på gängse politiska villkor.

Moderaterna går en välförtjänt kräftgång, tappar 3 procentenheter medan SD ökar med hela 4.

Slutsatsen är uppenbar: en röst på högern i valet i september är en röst på Sverigedemokraterna i förarsätet. Är det vad den samlade borgerligheten vill? Sälla Norrtälje till kretsen av SD-styrda kommuner?

Jag tror att många allmänborgerliga väljare upplever ett dilemma. Man vill se borgerliga partier i styret, men man vill inte att SD ska styra. 

De flesta konservativa partier har drag av liberalism i ideologi och politik. Glöm då inte att SD i ungersk anda proklamerat sig som ett “illiberalt” parti och har utnämnt liberalismen till sin huvudfiende. Där ligger den stora delen av det borgerliga dilemmat.

Liberalerna i Norrtälje följer den nationella trenden och ligger nu under den kommunala tvåprocentsspärren. Om valresultatet blir som undersökningen åker de ur fullmäktige. Det var rakryggat av Liberalerna att stå upp mot Sverigedemokraternas illiberala trollkonton. Det är synd om borgerliga väljare straffar Liberalerna för att de visar stake. Då har man inte förstått vad som står på spel.

Häromveckan publicerade 39 statsvetare, bland dem flera högt profilerade, en debattartikel i Aftonbladet som varnade för att den nuvarande högerpolitiken leder till att tilliten i samhället urholkas. Tilliten till det politiska systemet, till myndigheter, organisationer, vissa företag och till varandra brukar kallas för Nordens guld. Tilliten skapar stabila samhällen med hög välfärd. Urholkas tilliten genom att befolkningsgrupper ställs mot varandra hotas fundamenta i våra nordiska samhällen. Tilläggas kan att om den ekonomiska ojämlikheten tillåts fortsätta växa i galopptakt blir effekten densamma.

Läs professorsanalysen här: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/y5887a/samhallsvetare-vi-delar-juristernas-oro?

Verkligheten ser alltså ut så här: en röst på M eller KD i kommunvalet är en röst på att sätta SD i förarsätet. Samma gäller nationellt. Kristersson har inte visat stake nog att stå upp mot Åkesson. Han har sålt sin själ till Sverigedemokraterna genom att mot löfte att efter valet, om det blir en Tidövinst, få sitta kvar som statsminister. Men han har i samma veva lovat bort viktiga ministerposter till SD med åtföljande bestämmande över betydelsefulla politikområden. Kristersson blir Åkessons marionett. En röst på Kristersson blir en röst på Åkesson. Är det vad borgerligheten vill?

Och i Norrtälje: En röst på Tjörnhammar eller på Imeryd blir en röst på Kronvall. Är det vad borgerligheten vill?

Det handlar om ett medvetet vägval. Socialdemokraterna har övergivit de svenska arbetarna och de vet om det.

Partiet som en gång byggde hela sin identitet kring industriarbetaren, byggjobbaren och undersköterskan har förvandlats till något helt annat. Retoriken finns kvar men verkligheten har förändrats. Det som återstår är en politik som steg för steg försvagar just den grupp man säger sig företräda.

Invandringen är det tydligaste exemplet. Under lång tid har dörrarna hållits öppna trots att konsekvenserna varit uppenbara. Konkurrensen om jobben har ökat, löner pressas och arbetsgivarnas makt växer. Det här är ingen kontroversiell analys utan ren grundläggande ekonomi. Ändå har kursen legat fast.

Till och med Landsorganisationen i Sverige (LO) har i efterhand medgett att invandringen påverkat arbetarklassen negativt. Men erkännandet kommer alltid i efterhand och följs sällan av handling. När verkligheten gör sig påmind väljer man att konstatera att den finns och sedan gå vidare som om inget hänt. Fackförbunden fortsätter skicka medlemmarnas pengar till Socialdemokraterna trots att de vet att politiken är skadlig.

Samtidigt är det tydligt vem som betalar priset. Det är inte de som syns i debattprogram eller sitter på fackens kontor. Det är de som konkurrerar om arbetspass, de som ser sina löneökningar urholkas och de som märker hur villkoren långsamt försämras.

Det finns en tydlig cynism i detta. Ett parti som bygger sitt stöd på arbetare men driver en politik som försvagar deras position. En rörelse som talar om solidaritet men i praktiken flyttar makt bort från löntagare.

När Socialdemokraterna under lång tid hade makten fanns alla möjligheter att ändra riktning. Någon verklig förändring kom inte. Först när trycket utifrån ökade började regelverken justeras. Det säger en hel del om vad som egentligen prioriterades.

Samtidigt har Socialdemokraterna medvetet stängt ner kärnkraftverk, höjt bensin- och dieselpriset och istället lagt miljarder på mångkultur, invandring, bistånd och havererade gröna projekt som Northvolt.

Frågan som växer är vad som finns kvar när kopplingen mellan parti och arbetare försvagas. Klyftan mellan väljare och parti blir allt tydligare. Skillnaden mellan vad som sägs och vad som görs går inte längre att ignorera.

Socialdemokraterna har blivit ett parti som inte längre bryr sig om arbetare. Inte konstigt att alltfler då istället väljer att rösta på Sverigedemokraterna.

Svensk tandvård har länge varit ett undantag i välfärden. Trots att tänderna är en del av kroppen har vården av dem behandlats annorlunda, med högre kostnader och större ansvar på individen. Resultatet är välkänt. Människor avstår från tandvård av ekonomiska skäl och skillnader i tandhälsa följer tydligt klasslinjer.

Mot denna bakgrund framstår Sverigedemokraterna som ett parti som faktiskt försökt förändra något konkret. Den förstärkning av högkostnadsskyddet för äldre som nu införts innebär att staten tar en betydligt större del av kostnaderna. Det är inte en symbolisk reform utan ett tydligt steg mot att göra tandvården mer lik övrig sjukvård.

Det avgörande är dock vad partiet vill göra framöver. Sverigedemokraterna går till val på att utvidga högkostnadsskyddet till alla vuxna vilket innebär att tandvården integreras i den solidariska välfärdsmodellen. Principen är svår att invända mot. Det finns ingen rimlig grund för att just tandhälsa ska behandlas som ett privat problem när annan vård finansieras gemensamt.

Invändningen om kostnader återkommer ofta. Reformen beräknas bli dyr, men det är ett ensidigt perspektiv. Dålig tandhälsa leder redan till större samhällskostnader genom följdsjukdomar och minskad arbetsförmåga. Att sänka trösklarna till tandvård är därför inte bara socialt motiverat utan också ekonomiskt rationellt.

Det nuvarande systemet bygger på en ordning där den som har minst resurser också är den som oftast avstår från vård. Det är svårt att försvara. Att stegvis bygga ut skyddet visar en realistisk förståelse för hur reformer faktiskt kan genomföras utan att tappa riktning.

Socialdemokraterna slår sig ofta för bröstet i välfärdsfrågor. Man har prioriterat enorma summor på bistånd och invandring, men misslyckats med den grundläggande välfärden för oss som bor i Sverige. Socialdemokraternas prioriteringar borde diskvalificera den från att kalla sig för att välfärdsparti.

Sverigedemokraternas politik handlar om att göra tandvård till en självklar del av välfärden och inte en fråga om plånbok. I den riktningen har Sverigedemokraterna rätt.

När äldre människor, i livets mest utsatta skede, inte längre vågar släppa in hemtjänsten i sina hem har något fundamentalt gått sönder i det svenska samhället.

Rapporterna om sexuella övergrepp är inte nya, men omfattningen som nu framträder förändrar bilden.  Anmälningar kommer med sådan frekvens att det inte längre går att tala om isolerade händelser. Samtidigt vet vi att mörkertalet är stort. Många av de mest utsatta saknar både möjlighet och kraft att berätta.

29-åring våldtog 85 år gammal kvinna och filmade övergreppet. 40-åring kunde inte förklara hur hans sperma hamnat på en äldre kvinnas sängkläder. 33-åring jobbade inom hemtjänsten och skulle duscha en 90-årig kvinna. Med våld särade han på hennes ben, våldtog henne med fingrarna och blottade sig. 34-åring förgrep sig sexuellt på en kvinna med Alzheimers sjukdom i duschen på ett äldreboende. 100-årig kvinna våldtogs av en man som arbetar inom hemtjänsten.

Vad har alla personerna ovan som våldtagit på äldreboenden och i hemtjänsten gemensamt? De är invandrade till Sverige från Mellanöstern och Nordafrika.

Bakgrunden är obekväm men nödvändig att tala klarspråk om. Äldreomsorgen har under lång tid fungerat som en integrationsåtgärd där kraven ofta fått stå tillbaka. Språkbrister, bristande utbildning och otillräckliga bakgrundskontroller har accepterats i ett system där behovet av personal varit större än viljan att ställa krav. När människor som inte fullt ut kan kommunicera eller kontrollerats ordentligt ges tillgång till äldres hem uppstår en farlig situation. I flera fall har dessutom personer kunnat arbeta vidare trots misstankar eller tidigare brott.

Detta är inte en slump. Det är resultatet av politiska prioriteringar där välfärden fått bära konsekvenserna av en ansvarslös migrationspolitik. När omsorgen om de äldre underordnas andra mål urholkas tilliten steg för steg.

Det är mot den bakgrunden Sverigedemokraterna nu kräver en haverikommission. Syftet är att kartlägga hur omfattande problemen är och varför vi misslyckas med att skydda de mest utsatta. Samtidigt föreslås betydligt skärpta åtgärder. Livstids fängelse för de grövsta övergreppen, löpande registerkontroller av personal och ett tydligt stopp för att dömda gärningsmän någonsin ska kunna återvända till vårdyrken. Arbetsgivare som inte agerar ska hållas ansvariga.

Detta borde vara självklarheter. Ändå har det tagit lång tid innan frågan ens börjat tas på allvar. Under tiden har människor som byggt detta land fått betala priset.

Ett samhälle bedöms ytterst efter hur det behandlar sina svagaste. När äldre kvinnor våldtas i sina egna hem är det inte bara ett brott mot individen, utan mot hela den moraliska ordning som ett fungerande samhälle vilar på. Det som nu krävs är inte fler ursäkter utan en återgång till något mer grundläggande. Ansvar, krav och en ovillkorlig skyldighet att skydda dem som inte kan skydda sig själva.

Det krävdes att Sverigedemokraterna kämpade i åratal för att få fram sanningen och få samhället att agera.

Andrea Kronvall (SD) slår sig för bröstet över regeringens beslut om hårdare straff som ska göra Norrtälje tryggare. SD vill gärna att debatten ska handla om att straffa människor som framställs som obotligt kriminella. Men låt oss ta diskussionen om vad det egentligen handlar om – synen på människan och människans förmåga till förändring.

En av polisens mest erfarna bekämpare av organiserad brottslighet, Gunnar Appelgren, beskriver hur unga personer i kriminella miljöer – ibland kallade barnsoldater – agerar utan plan för vad som händer efter brottet. De förstår ofta inte ens att de kan åka fast. Det handlar inte om kalkylerande brottslingar, utan om barn som utnyttjas i ett system de inte behärskar. I veckan berättas om 15åringar som försökt rekrytera 8åringar – barn som lejer barn.

Just därför är det naivt att tro att hårdare straff i sig ska lösa problemet. Unga har svårt att få jobb, svårt att flytta hemifrån, skaffar barn senare eller inte alls. Vuxenblivandet skjuts på många områden fram. Utom när det gäller straff. Det pratas om att 6åringar ska punktmarkeras.

Att många reagerar på den hårda retoriken mot unga handlar nog om att vi i vår del av världen är ovana vid att sätta barn i fängelse och att splittra unga människor från sina familjer. Utöver det har vi varit trygga i att rättsliga åtgärder inte riskerar att bli godtyckliga. Sedan ca hundra år tillbaka har vi frångått tankar på att människor ska låsas in så länge att vägen tillbaka till samhället i praktiken försvinner.

Missförstå mig rätt: vissa straff behöver skärpas och det är bra att brottsoffer ska få bättre stöd. Det gäller t ex mäns våld mot kvinnor. Men stora delar av regeringens politik väcker allvarliga frågor. Lagrådet har riktat skarp kritik mot flera av förslagen kring bristande rättssäkerhet, otydliga lagar och otillräcklig analys av vilka konsekvenser förslagen kan få.

Samtidigt vet vi att lagändringarna kräver en massiv utbyggnad av kriminalvården. Vi talar om ett samhälle där allt fler människor ska sitta inlåsta allt längre tid. Lösningar som att hyra fängelseplatser utomlands är konkreta alternativ. Det för tankarna bakåt i historien – inte framåt.

Frågan är vad det gör med ett samhälle. Högern utnyttjar flitigt narrativet om den kriminelle invandraren och skickar skötsamma tonåringar och anställda inom vård och omsorg till länder de flytt för att komma undan krig och förtryck. Nu odlas narrativet om bristande vandel som något som kan komma att appliceras godtyckligt på den som inte passar i högerns perfekta samhälle. Det känns inte särskilt tryggt.

I grunden handlar det inte om att vara “hård” eller “mjuk”. Det handlar inte om livstids fängelse eller saft och bulle. Det handlar om människosyn. Tror vi att människor för all framtid kommer att vara synonyma med den värsta handling de någonsin har begått? Eller tror vi att förändring är möjlig?

Ett samhälle som slutar tro på människors möjlighet att förändras blir kallare, hårdare – och i längden också otryggare. Trygghet byggs inte genom godtyckliga lagar eller rädsla för ett hårt straff. Trygghet byggs inte genom att ge upp tanken på en andra chans. Låt diskussionen handla om ur vilken människosyn dessa förslag växer fram – och om det är den människosynen vi vill forma vårt samhälle kring.

Sverige står inför den största reformen av straffrätten i modern tid. Det är en nödvändig kursändring efter decennier där rättssystemet i praktiken satt gärningsmannen i centrum och brottsoffren i skymundan.

Under lång tid har nämligen fängelse setts som en sista utväg. Straff har pressats ned genom mängdrabatter och olika hänsyn till gärningsmannens situation. Resultatet har blivit att farliga personer släpps ut för tidigt och att straffen ofta inte speglar brottens allvar.

Detta ändras nu i grunden då reformen innebär ett tydligt perspektivskifte: från gärningsman till brottsoffer och samhällsskydd.

Presumtionen mot fängelse tas bort och ersätts med ett system där fängelse är en naturlig utgångspunkt. Samtidigt införs villkorligt fängelse, som tydligare markerar straffets allvar än dagens påföljder.

Mängdrabatten avskaffas. Den som begår flera brott ska inte längre få kraftigt reducerade straff, varje brott ska räknas. Det innebär i praktiken att straffen i större utsträckning staplas på varandra. Den som exempelvis begår tre våldtäkter, där varje brott motsvarar tre års fängelse, ska som utgångspunkt dömas till nio år,  inte som i dag där straffet ofta landar betydligt lägre. På samma sätt ska upprepade bedrägerier inte längre reduceras kraftigt, utan varje enskilt brott få genomslag i straffmätningen.

Hela straffskalan ska användas, inklusive de högre straffen. Samtidigt tas flera tidigare hänsyn till gärningsmannens personliga situation bort. Fokus flyttas i stället till brottets allvar och brottsoffrets upprättelse. Därtill införs dubbla straff för gängkriminella och ett stort antal straff skärps, inte minst för vålds- och sexualbrott. Grova våldtäkter ska kunna ge livstids fängelse. Som kvinna säger jag: äntligen.

Det här är inte småjusteringar i marginalen. Det är ett systemskifte, ett nytt synsätt, om man så vill, där fokus ligger på att skydda samhället från farliga brottslingar.

Lagrådet har haft synpunkter, vilket är naturligt. Flera av de lagtekniska invändningarna har hörsammats och hanterats. Samtidigt har kritik framförts som i grunden rör kriminalpolitik och värderingar. Där gör SD och regeringen en annan avvägning. För oss handlar detta om vilket samhälle vi vill ha – och det är inte en fråga som bara berör eller stannar vid storstäderna. Även i många mindre kommuner, likt vår egen, brottas man med problem gällande kriminaliteten. På sikt är inte heller Norrtälje immunt, brottslighet som tidigare kändes avlägsen blir alltmer närvarande. Den utvecklingen måste brytas i tid. Här räcker det inte bara med fler lokala projekt eller satsningar, hur bra de än är. Det krävs att staten gör sitt jobb och ser till att de som begår brott faktiskt möter kännbara konsekvenser.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är tydlig: den som begår brott ska möta kännbara konsekvenser. Den som utsätts ska få upprättelse. Och den som gång på gång begår allvarliga brott ska inte vara ute bland laglydiga medborgare. Men låt mig vara tydlig: det är ingen, inte heller jag, som tycker att det är något eftersträvansvärt att behöva ta till hårdare straff. Men det är en nödvändig anpassning till den verklighet vi befinner oss i, och till konsekvenserna av en politik som under lång tid varit naiv. Från en ansvarslös migrationspolitik till en kriminalpolitik som inte agerat i tid har problem fått växa sig större än de någonsin borde ha blivit.

Därför vill jag också säga till er på vänstersidan, som nu sannolikt kommer att protestera högljutt: skjut inte budbäraren, och skrik inte heller på dem som försöker städa upp. Känns det obekvämt, se er i spegeln i stället.

Sverige ska vara ett land där det inte lönar sig att begå brott, och där tryggheten sätts först.

För många hushåll är det inte längre en självklarhet att få ekonomin att gå ihop. Just därför halveras momsen på livsmedel från den 1 april, från 12 till 6 procent, ett beslut av SD och Tidöregeringen för att stärka hushållens ekonomi här och nu.

För en barnfamilj innebär det i genomsnitt cirka 6 500 kronor mindre i matkostnader per år. För två pensionärer handlar det om ungefär 4 400 kronor. Det är inte symboliska belopp, det är pengar som märks i vardagen.

Samtidigt lever vi i en tid av stor osäkerhet. Geopolitiska spänningar och en orolig omvärld påverkar energipriser, transporter och i förlängningen också matpriser. Det innebär att vissa priser kan fortsätta uppåt, oavsett vad vi gör nationellt.

Men just därför är det viktigt att göra det som faktiskt går. Jag kan i ärlighetens namn inte förstå kritikerna som menar att det inte är någon idé eftersom priser ändå kan öka. Ja, just därför.

Vi kan inte påverka globala konflikter, men vi kan fatta beslut som dämpar effekterna för svenska hushåll. Sänkt matmoms är ett sådant beslut.

Och det är inte det enda.

Tidöregeringen har redan sänkt reduktionsplikten till EU:s miniminivå, vilket bidragit till lägre drivmedelspriser. Skatten på drivmedel har sänkts i flera steg. Skatten på arbete och pension har sänkts, och tandvården för äldre 67+ har blivit avsevärt billigare.

Sänkt matmoms är nästa steg i samma riktning: att pressa tillbaka kostnaderna där det är möjligt och att sätta svenska hushåll först.

Här blir skillnaden i politiska vägval uppenbar.

Miljöpartiet och delar av vänstern har i stället velat höja reduktionsplikten. I ett läge där omvärlden redan driver upp priser hade det inneburit ytterligare kostnadsökningar för hushåll och företag. Vi hade då haft både externa kostnadschocker och politiskt drivna prishöjningar ovanpå det. Det är också risken om Socialdemokraterna, tillsammans med den rödgrön röran, återfår makten efter valet 2026.

Vi har valt en annan väg, att dämpa kostnadsutvecklingen där vi kan, i stället för att förstärka den.

För att säkerställa att momssänkningen också får effekt i praktiken har regeringen tillsatt en matpriskommission. Den ska följa prisutvecklingen och bidra till transparens, så att skattesänkningen faktiskt når konsumenterna. För skattesänkningar ska inte bli ökade vinster för matjättarna, utan de ska märkas i plånboken.

Vi ser redan nu hur butiker runt om i landet, även här i vår kommun, har börjat sänka matpriserna. I exempelvis Norrtälje, Rimbo och på Väddö har butiker arbetat intensivt de senaste veckorna för att märka om och ställa om inför påsken. Det visar att reformen får genomslag.

Momssänkningen gäller dessutom till och med 2027. Det innebär att effekten inte bara är tillfällig, utan kan bidra till att hålla tillbaka kostnader över tid.

I en osäker omvärld blir politikens uppgift tydligare än någonsin:

Att ta ansvar för det som faktiskt går att påverka.
Att göra livet lite mer ekonomiskt hanterbart för vanliga människor.

Det är inte symbolpolitik.

Det är ansvar.

Liberalernas landsmöte i söndags gav Simona Mohamsson fortsatt förtroende efter en uppslitande strid om relationen till Sverigedemokraterna. Omvalet var långt ifrån en god lektion i möteskultur, men det avgörande beslutet var politiskt; partiet har nu i praktiken lämnat den gamla röda linjen mot SD i regering.

Det beslutet är inte fel. Fel vore att låtsas som att Sverige fortfarande är 1995. Väljarna rör sig mer, partisystemet är mer splittrat och den gamla blockpolitiken är inte längre aktuell. Ett parti med ett så stort väljarstöd som Sverigedemokraterna bör man ogilla, bekämpa och sätta hård press på. Men man kan inte låtsas att det regnar när man endera kikar på opinionsundersökningar eller omvärldsläget.

Det betyder inte att Liberalerna ska bli gränslösa. Tvärtom. Det är nu de verkliga gränserna måste bli tydligare. De ska inte dras mot partibeteckningar, utan mot sakfrågor. Mot förslag som angriper rättsstatens principer, urholkar den demokratiska ordningen, politiserar kultur och forskning eller flyttar makt från individen till staten. Där måste Liberalerna vara beredda att säga nej, även om priset blir högt.

Här finns också en viktig skillnad mellan rikspolitik och det som sker på hemmaplan i Norrtälje. På lokal nivå handlar politik i högre grad om hantverk. Där väger enskilda företrädare tungt, och fungerande samarbeten kan ofta formas mellan partier som ideologiskt står långt ifrån varandra. I många kommuner styr konstellationer som på papperet ser omaka ut, men som i praktiken fungerar därför att personerna kan samarbeta och leverera resultat. Den logiken går inte att överföra rakt av till riksnivån, där lagstiftningens principiella konsekvenser är större och där gränsdragningarna måste vara tydligare.

Det är också där Simona Mohamssons linje måste prövas. Ett samarbete är bara försvarbart om Liberalerna förblir den kraft som stoppar det som strider mot liberalismens kärna. Liberalernas eget partiprogram är tydligt: alla har rätt att leva i ett samhälle präglat av rättstrygghet.

Just därför behövs Liberalerna i Tidösamarbetet. Inte som dörrmatta och inte som alibi, utan som spärr. Sverige behöver ett parti som hellre orsakar en regeringskris än säljer sin själ för en ministerpost eller ett kortsiktigt utspel. Om det läggs fram lagar som bryter mot liberalt DNA ska svaret vara nej, även om hela regeringsbygget skakar.

Det är den pragmatiska hållningen i svensk politik 2026. Inte att förneka verkligheten, utan att möta den med ryggrad. Röda linjer behövs fortfarande. Men de ska dras där de hör hemma: mot illiberal politik.

Under de senaste åren har Liberalerna valt att samarbeta med Sverigedemokraterna. Det beslutet har varit omstritt, men det har funnits en politisk logik bakom det.

Problemen med gängkriminalitet, segregation, hedersförtryck och islamism har under lång tid vuxit i Sverige. För många liberaler har denna utveckling uppfattats som ett större hot mot liberala värden än att ge inflytande åt Sverigedemokraterna i frågor där båda partierna tyckt lika.

För att bryta en utveckling som länge gått åt fel håll krävdes nya politiska majoriteter. I det läget blev Tidösamarbetet ett sätt att möjliggöra reformer. Men politiska samarbeten är aldrig statiska. De måste kunna omprövas när omständigheterna förändras.

Mycket av den omläggning som skett i svensk politik har fått ett bredare stöd. Samtidigt väcker tanken på Sverigedemokraterna i en regering nya frågor om vilken riktning Sverige då riskerar att ta.

Risken är uppenbar att pendeln svänger för långt. Förslag om att sänka straffåldern till 13 år är ett tydligt exempel på en politik som riskerar att bli mer symbolisk än lösningsorienterad.

Sverigedemokraternas agerande under senare år – inte minst i samband med avslöjandena om trollkonton och under Nato-processen – visar dessutom ett parti som alltför ofta sätter sina egna intressen framför Sveriges.

När Simona Mohamsson hävdar att det finns en värderingsgemenskap mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna är det därför djupt problematiskt. Och när hon säger sig vara stolt över fördjupat samarbete med Sverigedemokraterna väcker det berättigad förvåning långt utanför det egna partiet.

Liberalismen bygger på en annan tradition: internationellt samarbete, individens frihet, respekt för minoriteter och en stark tro på demokratins institutioner. Att relativisera de värderingsskillnader som finns riskerar att urholka just den identitet som gjort Liberalerna relevanta i svensk politik.

Därför behöver partiet nu hitta tillbaka till sin egen riktning och sitt eget självförtroende. Det innebär också att lämna Tidöavtalet och avsluta samarbetet med Sverigedemokraterna.

Men det kräver också ett nytt ledarskap.

Tiden fram till nästa val är kort och uppgiften är svår. Svensk liberalism har dock alltid burits av övertygelsen att samhällen kan förändras till det bättre genom reformer, kunskap och ansvarstagande.

Den övertygelsen är värd att försvara.

Men då måste Simona Mohamsson först avgå.

Carl Eos erbjuder oss alla att få krama en Sverigedemokrat. Det tar emot måste jag säga. Och i Norrtälje har väl L och SD redan haft ett kramkalas som slutade i osämja? I Region Stockholm har moderaternas Kristofer Tamsons redan före jul sagt sig villig att öppna sin "sängkammardörr" för SD. Däremot är den stängd för mp, deklarerade han.

Det är ett "Vem tar vem?", som om allt vore någon TV-serie och inte alls handlar om vilket samhälle vi vill se i framtiden.

I ett system med flera olika partier är det naturligt att inget parti har egen majoritet och att det därför krävs samarbete och kompromisser. Det är ju någonting bra med det. Det är ju också bra att partierna kan ge en hint om vilka de kan tänka sig samarbeta med i god tid före valet. Men det är inte förrän efter valet vi har resultatet och vet vilka samarbeten som är möjliga för att bilda majoritet.

Eos skriver vidare om kramen mellan L och SD som något som kan uppstå när vi möter varandra i verkligheten och inte bara utgår från våra fördomar. I det verkliga mötet med andra människor raseras våra föreställningar. Jag kan hålla med Eos om detta. Just därför är det så viktigt att förtroendevalda finns i det vardagliga livet och inte stänger in sig i beslutens korridorer. Just därför vore det så viktigt att regeringen träffade fler av de ungdomar som idag hotas av utvisning av separation från sina familjer. Just därför är det så viktigt att regeringens företrädare träffar de familjer som idag arbetar inom vården, omsorgen och kollektivtrafiken, men tjänar för lite och därför hotas av utvisning. Just därför skulle mötet mellan statsministern och de barn som sitter inlåsta i Migrationsverkets förvar vara så väldigt betydelsefullt.

Det har gått fort för SD att gå från att betraktas som ett ovälkommet inslag i den svenska demokratin till att omfamnas av de som kallar sig liberaler. Detta trots att de öppet driver en politik som utpekar människor som inte har sitt ursprung sedan flera hundra år i den svenska myllan som "icke välkomna". Det började med att peka på invandrare som begick brott eller som kunde anklagas för "bristande vandel" till att handla om människor som inte kunde språket eller hade svårt att få ett arbete. Idag är det inte ens det som utgör grunden för att inte vara välkommen, idag räcker det med att du fyller 18 år.

Sveriges befolkning blir allt äldre och Norrtälje kommun går i täten för den utvecklingen. Vi kommer att ha ett gigantisk rekryteringsuppdrag om vi ska kunna erbjuda en äldreomsorg av någorlunda hög kvalitet. Idag är 53% av vårdbiträden och 37% av undersköterskorna i den kommunala omsorgen utrikesfödda. Inom regionernas vårdverksamhet är en knapp tredjedel av undersköterskorna utrikesfödda. Detta är grupper som kan hotas av utvisning p g a för låg lön. Sen tillkommer specialistläkare 37% och tandläkare 46% som visserligen klarar inkomstspärren, men kanske kommer att känna sig manade att flytta då deras barn utvisas när de blir 18 år.

Tänk efter Sverige, kramas inte med kobran.