Vilka är det egentligen som ger ett samhälle sin puls, sin identitet och sin ton?

Det är givetvis många faktorer och aktörer som samspelar, men klura på den frågan en minut.

Jag tänker inte på besluten som fattas i kommunfullmäktige. Inte på vem som röstar på vad. Inte heller på vad turistnäringen skyltar med eller invigningen av en ny gata eller park.

Nej, jag tror att svaret finns någon helt annanstans. På ett ställe där vi andra sällan letar. Jag har funderat länge, och jag tror faktiskt att jag har kommit fram till ett möjligt svar. Håll i er nu, för det krävs år av fältobservationer för att nå den här slutsatsen. För många kanske den verkar närmast utomjordisk, eller kanske bara så självklar att man aldrig ens tänkt på den.

Först ser man dem bakom grillen på fotbollscupen för knattar. Några dagar senare står de i entrén till ett seminarium på Folkets hus. På lördagen arrangerar de loppis och på kvällen träffar man dem på krogen efter att de hunnit med ett spinningpass på Friskis. Mitt i allt administrerar de någon lokal Facebook-grupp och försöker samtidigt få ihop familjelivet.

Till slut börjar man misstänka att de har klonat sig själva, eller kan det röra sig om häxkonst?

Det finns alltså en klick människor som tycks dyka upp överallt. Ena veckan är de funktionärer när orienteringsklubben arrangerar en tävling i höstrusket. Några veckor senare står de och säljer lotter under en julmarknad, för att sedan ratta ljudet under ett luciafirande på en liten skola i utkanten av det bitande roslagsmörkret. Därefter dyker de upp som vikarierande fritidsledare, speaker på hockeymatchen eller parkeringsvakt på en soltorkad gräsplan vid någon veteranbilsträff eller medeltidsmarknad i augusti.

Behöver jag ens nämna att personerna i fråga dessutom är klassföräldrar och har adopterat en gammal näsapa från mangroveskogen på Borneo?

Till slut trillar poletten ner. Lampan tänds och det blir klart för mig ytterligare en gång - Det är ju alltid samma människor. Det verkar finnas en liten skara människor som bär en orimligt stor del av föreningslivet på sina axlar.

De har många hattar att klä sig i – ibland bokstavligen. På söndagsförmiddagarna står de i en regnvåt reflexväst och dirigerar trafiken. Vid lunchtid står de bakom ett våffeljärn. Framåt kvällen sitter de på styrelsemöte i en urtvättad blåvitrandig skjorta med melerade knappar, innan de avslutar dagen med att stapla stolar i en bygdegård som senast pyntades när man hängde upp de inramade fotografierna från kräftskivornas gyllene era i byalaget.

De har nyckeln till förrådet som du behöver komma in i. De vet vem man ska ringa om partytältet gått sönder 19.58 på kvällen. De känner alla. Och alla verkar känna någon av dem.

Deras arbetskapacitet väcker frågor hos oss som har upptäckt dem. Hur sjutton kan en människa optimera sin tid så effektivt?

Själv kan jag behöva en halv lördag för att mentalt förbereda mig på att gå till affären och köpa mjölk.
Nja, nu överdrev jag kanske. Det är inte riktigt så illa. Men ett är säkert – man ligger i lä jämfört med dessa ädla riddare af Roslagen.

Eldsjälen har under samma tid hunnit söka serveringstillstånd till sin trädgård, fixat en sponsor till grabbens innebandyklubb, hämtat ett rustikt ekbord i Rimbo som frugan köpt på Blocket, kokat kaffe åt femtio personer med akut koffeinbrist och lagt ut ett inlägg på Facebook om att någon glömt en mörkgrön regnjacka på Stockholmsbussen.

Men egentligen handlar det inte om loppisar eller fotbollscuper. Inte om midsommarfiranden eller att de råkar vara den i förväg utsedda toastmastern på halva bekantskapskretsens bröllop.

Det handlar om människor som bygger sammanhang och gemenskap. De ser till att barn har någonstans att spela fotboll. Att pensionärer fortfarande träffas över en kopp kaffe. Att den som flyttat till Roslagen har en förening att gå med i. Att en liten ort fortsätter kännas som en levande småstad någonstans i Sverige.

De påstår lite modest att de "bara hjälper till lite".

Det sorgliga är att vi nästan alltid upptäcker deras värde först när de slutar, blir sjuka eller går bort.
För så länge allting fungerar tänker ingen på vem som gjort jobbet eller vem som ligger bakom arrangemanget. Julmarknaden bara finns där. Midsommarfirandet bara händer. Knattelaget tränar på tisdagar eftersom det alltid har gjort det.

Så vilka är det egentligen som får en småstad att leva, på riktigt, bortom maktens korridorer på Estunavägen?

Vilka är det egentligen som ger ett samhälle sin puls, sin identitet och sin ton?

Det är människorna som alltid säger:

– "Jag kan hjälpa till."

Vi brukar kalla dem eldsjälar.

Men egentligen är de mycket mer än så.

Jag har i tidigare krönikor gjort nedslag i det man skulle kunna kalla Det gamla Sverige.

Den här veckan river vi av plåstret och går all in i en av dess viktigaste beståndsdelar: kioskerna, gatuköken och tobaksaffärerna. Dessa små, flottiga småstadstempel som måste bevaras innan de kontinentala, sexiga koncepten äter upp det gråsossiga folkhemmet med hull och hår.
För vad händer med ett samhälle när alla dess märkliga små mellanrum försvinner?

En gång i tiden var gatuköken och kioskerna något annat än de vi ser ploppa upp i dag.
Man skulle kunna kalla dem sunkiga, men på det där trygga och trevliga sättet.

Med menyer blekta av tidens tand och med bilder på mat som aldrig motsvarade den faktiska produkten. En drickakyl, som utöver att kyla dryck, hade som uppgift att sprida ett ambient surr i rummet. Plaststolar som i många fall visade sig vara en fullgod biotop för oidentifierade arter mossa. En doft av frityrolja, grillkrydda, ljummet kaffe, hallongrottor och gammal hederlig kundkontakt till tonerna av klirrande mynt och prasslande sedlar.

I dag har mycket blivit fräschare, blankare och mer genomtänkt. Kiosker, pizzerior och gatukök har anpassat sig till samtiden med stora skärmar på väggarna som visar upp flashiga produkter och salladsblad duschade i morgondagg. Någon art director i Stockholm gjorde sig troligen förmögen på kuppen.

Mat ska givetvis vara bra, och det gör mig inget att träda in i en lokal som städas mer frekvent än då och då. Ingen kan begära att varje korvmoj ska se ut som ett tidsdokument från 1994 bara för att jag råkar bli sentimental av blinkande lysrör, pulvermos och särskrivna gatupratare som lockar med ”mjuk glass”.

Men ändå. Jag kan inte vara ensam om att dras till denna estetik.

Jag saknar Fyrkanten i Grind, eller Grinntjorren som den i folkmun kallades. Där fanns allt. Mat. Godis. Serietidningar. Vuxentidningar. Tobak.

Det var dit som man senare i övre tonåren gick för att äta sina första bakisburgare, med gårdagens ungdomssynder bubblande i kroppen. Omtöcknade och dimmiga i en samordnad vallfärd mot en flottig puck som skulle återställa balansen i universum medan snöflingorna singlade ner utanför fönstret. Eller var det kanske under försommaren, då maskrosorna växte sig starka ur asfaltens sprickor.

Ibland var det färdiglagad fryskebab med pommes och vitlökssås som gällde, i samklang med att tv:n i hörnet rullade travet, eller något annat skit man inte ägnade en tanke åt. Typ text-tv. Det bara fanns där i bakgrunden, som ett analogt brus från en vuxenvärld man ännu inte riktigt tillhörde.

Jag måste nog även börja kalla mig text-tv-romantiker, trots att jag egentligen aldrig har haft någon större behållning av, eller ens någon konkret relation till, text-tv.

Det klassiska gatuköket var aldrig designat för att vara autentiskt. Det bara råkade bli på det viset.

På sådana ställen ska personalen inte vara snygga, hippa IPA-snubbar med sotarmössa, välvårdad mustasch, uppkavlade ärmar på sin dyra designer-t-shirt med båtringning och själlöst tatuerade i sjöfarar-motiv som ser ut att ingå i franchisepaketet.

Nej, på ett riktigt gatukök ska det stå alldagliga människor. Folk utan planerad frisyr och med t-shirten instoppad innan för byxorna. Folk med egenheter och fritidsintressen som aldrig skulle överleva en trendspaning. De som äter sill till vardags och aldrig har ägt merch från något indierockband. Någon som kanske samlar på något märkligt. Någon som tittade på Hockeykväll på TV4 en söndag i februari 1996.

Samma sak gäller i de gamla kioskerna och tobaksaffärerna. De som luktade blandade tuggummi, klistermärken och Stryktipset.

Jag är ATG-ombudsromantiker. Inte för att jag någonsin har spelat. Jag kan knappt skilja en V75-rad från ett kvitto. Men just sådana kiosker var ofta just ATG-ombud, samtidigt som de erbjöd all möjlig vardagsservice. Ibland fungerade de kanske mest som tillfälliga väntrum medan novemberskuren drog förbi och smattrade mot taket på den parkerade Volvon utanför.

Solbacka Livs var ett legendariskt ställe. Och pizzerian intill ska vi inte ens börja tala om. Där såldes ”Balon-pizza”. Ett namn som lät som en exotisk specialitet från en okänd region, men som senare visade sig vara en felskrivning av bacon.

I dag ska allt vara i 4K. Logotyper ska sitta rätt. Lokaler ska ha industrilampor, svarta detaljer och något grönt som ser levande ut men kanske är plast. Man ska kunna ta en bild på maten utan att skämmas. Allt ska gå att recensera, dela och lajkas.

Jag dagdrömmer mer om en VHS-filtrerad värld där ställen som man som minderårig kan köpa snus på fortfarande existerar. En värld med många klistermärken på drickakylar. En värld där Gula Tidningen fortfarande är en grej.

Kanske borde de få överlevande platserna K-märkas.

Det ska erkännas att jag inte förespråkar dem som eventuella turistmål. Jag vill nog inte ens visa upp nämnda delar av "Det gamla Sverige" för besökande turister.

Men dessa vattenhål måste stå till förfogande för oss sentimentalt lagda infödingar. En plats där man kan äta något flottigt, höra travet surra i bakgrunden och känna att världen fortfarande har några skavanker kvar medan man vrider sig i hjärtesorg eller bakfylleångest.

Det finns kanske två, tre ställen av den här kalibern kvar i Norrtälje. De som vet, de vet. Och vi får helt enkelt passa på att njuta av detta kulturarv innan allt som återstår är ännu en lokal med svart meny, industrilampor och en designer-hamburgare som heter något på engelska.

Ett samhälle står pall när stora byggnader rivs.
Men dess själ riskerar att förgås om de små mellanrummen försvinner.