En av de absolut viktigast frågorna inför nästa mandatperiod är att förbättra arbetsmiljön för de anställda i äldreomsorgen. Här har vi en grupp, företrädelsevis kvinnor, som arbetar långa pass, som gör sina behov i skogen och äter en macka till lunch i bilen. Och kvitterar ut en låg lön. Här har vi en grupp som skriker efter kompetenta kollegor som är utbildade för att bemöta dementa, som har den fysiska styrkan att hjälpa en rörelsehindrad i duschen och som snabbt klarar av att prioritera mellan olika individers behov. Och med änglars tålamod lyssna till synpunkter från både brukare och anhöriga under stressade arbetspass. Anställda i äldreomsorgen behöver fler kollegor, tid för återhämtning, trygga anställningar, fortbildning och högre lön.

Allt fler lever allt längre och behöver mer stöd för en god livskvalitet på äldre dagar. Vi måste kunna erbjuda anställda inom äldreomsorgen en arbetsmiljö som gör det möjligt att stanna kvar i yrket och att kunna rekrytera nya kollegor. Äldreomsorgen har allt för länge varit utsatt för effektiviseringsexperiment, just nu behöver vi satsa bara för att kunna hålla samma nivå på kvalitet som idag. Det går inte att springa fortare, de effektiviseringar som görs måste leda till att de anställda får mer tid med brukarna och mer återhämtning.

Samtidigt som antalet äldre ökar så minskar antalet barn och detta ger stora effekter på förskola och skola. Men kanske inte de effekter man hade kunnat hoppas på. Visst borde det väl vara möjligt att se slutet på en lång period av stora barngrupper, kort om personal och obefintlig planeringstid när nu barnkullarna går ner? Borde det inte automatiskt leda till mindre barngrupper och skolklasser? Nej, så fungerar inte marknadssystemet. I stället får verksamheterna mindre pengar för att betala ökade hyror och högre lönekostnader. En orimlig situation, men om det inte går att ändra ersättningssystemen så kommer ett lägre barnafödande ofrånkomligen att leda till nedlagda förskolor och skolor, uppsagd personal och större barngrupper. Och lägre kvalitet. När kommunala förskolor tvingas stänga och den privata andelen blir allt större, minskar också andelen utbildade förskollärare i förskolan.

Förra veckan var det kommunal debattpremiär inför valet i september. Debatten hölls, som tur var för medverkande politiker, i Edsbro. Edsbro är en ort där underlaget för förskola och skola fortfarande ser bra ut och det finns inget som pekar på nedläggningar den närmsta mandatperioden. Tvärtom finns det goda möjligheter för Edsbro att växa som ort. Och då är det så klart kul att som politiker kunna looooova att förskola och skola får vara kvar.

Även om vi skulle krympa välfärden till det som anses absolut mest nödvändigt, även om vi skulle radera fria lovaktiviteter, frukt i skolan, avgiftsfri kulturskola, fritidshem och fritidsgårdar, bibliotek, avgiftsfria utställningslokaler och mycket annat så kommer kostnaderna att stiga i takt med att vi blir äldre. Vi kan välja att ta kostnaderna gemensamt eller att var och en betalar för sin utbildning, sin fritid, sin vård och omsorg.

Jag skulle vilja hävda att alla partier som är helt främmande för att höja skatten, de förordar det senare. Om de menar allvar med att de vill ha små skolklasser, utbildade lärare och en äldreomsorg med god, lagad mat och tillräckligt med personal, då måste de finansiera det. Och när t ex Robert Beronius tycker att det är ett bra läge att sänka skatten i Norrtälje kommun, så innebär det antingen att ytterligare avgifter kommer att läggas över på enskilda individer eller att kvaliteten sänks.

Andrea Kronvall (SD) slår sig för bröstet över regeringens beslut om hårdare straff som ska göra Norrtälje tryggare. SD vill gärna att debatten ska handla om att straffa människor som framställs som obotligt kriminella. Men låt oss ta diskussionen om vad det egentligen handlar om – synen på människan och människans förmåga till förändring.

En av polisens mest erfarna bekämpare av organiserad brottslighet, Gunnar Appelgren, beskriver hur unga personer i kriminella miljöer – ibland kallade barnsoldater – agerar utan plan för vad som händer efter brottet. De förstår ofta inte ens att de kan åka fast. Det handlar inte om kalkylerande brottslingar, utan om barn som utnyttjas i ett system de inte behärskar. I veckan berättas om 15åringar som försökt rekrytera 8åringar – barn som lejer barn.

Just därför är det naivt att tro att hårdare straff i sig ska lösa problemet. Unga har svårt att få jobb, svårt att flytta hemifrån, skaffar barn senare eller inte alls. Vuxenblivandet skjuts på många områden fram. Utom när det gäller straff. Det pratas om att 6åringar ska punktmarkeras.

Att många reagerar på den hårda retoriken mot unga handlar nog om att vi i vår del av världen är ovana vid att sätta barn i fängelse och att splittra unga människor från sina familjer. Utöver det har vi varit trygga i att rättsliga åtgärder inte riskerar att bli godtyckliga. Sedan ca hundra år tillbaka har vi frångått tankar på att människor ska låsas in så länge att vägen tillbaka till samhället i praktiken försvinner.

Missförstå mig rätt: vissa straff behöver skärpas och det är bra att brottsoffer ska få bättre stöd. Det gäller t ex mäns våld mot kvinnor. Men stora delar av regeringens politik väcker allvarliga frågor. Lagrådet har riktat skarp kritik mot flera av förslagen kring bristande rättssäkerhet, otydliga lagar och otillräcklig analys av vilka konsekvenser förslagen kan få.

Samtidigt vet vi att lagändringarna kräver en massiv utbyggnad av kriminalvården. Vi talar om ett samhälle där allt fler människor ska sitta inlåsta allt längre tid. Lösningar som att hyra fängelseplatser utomlands är konkreta alternativ. Det för tankarna bakåt i historien – inte framåt.

Frågan är vad det gör med ett samhälle. Högern utnyttjar flitigt narrativet om den kriminelle invandraren och skickar skötsamma tonåringar och anställda inom vård och omsorg till länder de flytt för att komma undan krig och förtryck. Nu odlas narrativet om bristande vandel som något som kan komma att appliceras godtyckligt på den som inte passar i högerns perfekta samhälle. Det känns inte särskilt tryggt.

I grunden handlar det inte om att vara “hård” eller “mjuk”. Det handlar inte om livstids fängelse eller saft och bulle. Det handlar om människosyn. Tror vi att människor för all framtid kommer att vara synonyma med den värsta handling de någonsin har begått? Eller tror vi att förändring är möjlig?

Ett samhälle som slutar tro på människors möjlighet att förändras blir kallare, hårdare – och i längden också otryggare. Trygghet byggs inte genom godtyckliga lagar eller rädsla för ett hårt straff. Trygghet byggs inte genom att ge upp tanken på en andra chans. Låt diskussionen handla om ur vilken människosyn dessa förslag växer fram – och om det är den människosynen vi vill forma vårt samhälle kring.

Sverige står inför den största reformen av straffrätten i modern tid. Det är en nödvändig kursändring efter decennier där rättssystemet i praktiken satt gärningsmannen i centrum och brottsoffren i skymundan.

Under lång tid har nämligen fängelse setts som en sista utväg. Straff har pressats ned genom mängdrabatter och olika hänsyn till gärningsmannens situation. Resultatet har blivit att farliga personer släpps ut för tidigt och att straffen ofta inte speglar brottens allvar.

Detta ändras nu i grunden då reformen innebär ett tydligt perspektivskifte: från gärningsman till brottsoffer och samhällsskydd.

Presumtionen mot fängelse tas bort och ersätts med ett system där fängelse är en naturlig utgångspunkt. Samtidigt införs villkorligt fängelse, som tydligare markerar straffets allvar än dagens påföljder.

Mängdrabatten avskaffas. Den som begår flera brott ska inte längre få kraftigt reducerade straff, varje brott ska räknas. Det innebär i praktiken att straffen i större utsträckning staplas på varandra. Den som exempelvis begår tre våldtäkter, där varje brott motsvarar tre års fängelse, ska som utgångspunkt dömas till nio år,  inte som i dag där straffet ofta landar betydligt lägre. På samma sätt ska upprepade bedrägerier inte längre reduceras kraftigt, utan varje enskilt brott få genomslag i straffmätningen.

Hela straffskalan ska användas, inklusive de högre straffen. Samtidigt tas flera tidigare hänsyn till gärningsmannens personliga situation bort. Fokus flyttas i stället till brottets allvar och brottsoffrets upprättelse. Därtill införs dubbla straff för gängkriminella och ett stort antal straff skärps, inte minst för vålds- och sexualbrott. Grova våldtäkter ska kunna ge livstids fängelse. Som kvinna säger jag: äntligen.

Det här är inte småjusteringar i marginalen. Det är ett systemskifte, ett nytt synsätt, om man så vill, där fokus ligger på att skydda samhället från farliga brottslingar.

Lagrådet har haft synpunkter, vilket är naturligt. Flera av de lagtekniska invändningarna har hörsammats och hanterats. Samtidigt har kritik framförts som i grunden rör kriminalpolitik och värderingar. Där gör SD och regeringen en annan avvägning. För oss handlar detta om vilket samhälle vi vill ha – och det är inte en fråga som bara berör eller stannar vid storstäderna. Även i många mindre kommuner, likt vår egen, brottas man med problem gällande kriminaliteten. På sikt är inte heller Norrtälje immunt, brottslighet som tidigare kändes avlägsen blir alltmer närvarande. Den utvecklingen måste brytas i tid. Här räcker det inte bara med fler lokala projekt eller satsningar, hur bra de än är. Det krävs att staten gör sitt jobb och ser till att de som begår brott faktiskt möter kännbara konsekvenser.

Sverigedemokraternas utgångspunkt är tydlig: den som begår brott ska möta kännbara konsekvenser. Den som utsätts ska få upprättelse. Och den som gång på gång begår allvarliga brott ska inte vara ute bland laglydiga medborgare. Men låt mig vara tydlig: det är ingen, inte heller jag, som tycker att det är något eftersträvansvärt att behöva ta till hårdare straff. Men det är en nödvändig anpassning till den verklighet vi befinner oss i, och till konsekvenserna av en politik som under lång tid varit naiv. Från en ansvarslös migrationspolitik till en kriminalpolitik som inte agerat i tid har problem fått växa sig större än de någonsin borde ha blivit.

Därför vill jag också säga till er på vänstersidan, som nu sannolikt kommer att protestera högljutt: skjut inte budbäraren, och skrik inte heller på dem som försöker städa upp. Känns det obekvämt, se er i spegeln i stället.

Sverige ska vara ett land där det inte lönar sig att begå brott, och där tryggheten sätts först.

I jämförelse med många andra länder kan Sverige beskrivas som ett land där välfärden är nästan gratis. Vård, skola och omsorg finansieras gemensamt via skatten, och ingen ska behöva avstå från läkare, utbildning eller stöd på grund av plånboken. Det är en modell som har byggt både trygghet och tillit och som länge varit en självklar del av den svenska samhällskontraktet.

För att invånarna fortsatt ska känna trygghet och tillit till skattesystemet krävs att samhällskontraktet hålls i alla led. Oseriösa aktörer som tar sig in på de kvasimarknader som skapats inom välfärdens olika områden, och utnyttjar systemen för egen vinning orsakar minskad tillit till systemet. Politiker som inte sätter ner foten gentemot dessa och skyddar t ex hälso- och sjukvårdslagens första paragraf att den med störst behov är den som ska får vård först, utan i stället tillåter försäkringslösningar åsidosätter lagen, är ytterligare en orsak till att systemet ifrågasätts.

Parallellt med de förändringar som beskrivits inom välfärden blir allt fler delar av vardagen dyrare. Hyror och elpriser stiger i en takt som många hushåll har svårt att hänga med i. Matpriserna har ökat kraftigt de senaste åren och pressar både barnfamiljer och pensionärer.

Högkostnadsskyddet för mediciner höjs, vilket innebär den sjuke får betala mer ur egen ficka innan skyddet träder in. Avgiftsfri tandvård för unga tas bort, vilket flyttar kostnader från det gemensamma till individen, ofta i en ålder då ekonomin redan är ansträngd.

Motståndet mot höjda skatter och minskade överskottsmål är starkt bland de politiska partierna, inte minst i Norrtälje kommun.  Även bland gemene hen kan det framstå som att höga skatter är det värsta som kan hända befolkningen. Alternativet är tyvärr att egenavgifterna kommer att behöva höjas inom förskola, fritids och äldreomsorg. Det må handla om olika enskilda reformer var för sig, men tillsammans pekar de i en tydlig riktning: fler kostnader läggs på den enskilde. Det slår hårt mot enskilda invånare i en låginkomst-kommun som Norrtälje som dessutom har en stor andel äldre.

Poängen med ett skattefinansierat system är att kostnader ska bäras gemensamt, för att skapa jämlikhet och förutsägbarhet. Skatteinstrumentet ska användas så det gynnar invånarnas bästa. Idag ges subventioner för den som  äger sitt boende genom ränteavdrag och ROT eller den som har råd att ta in städhjälp via RUT. Resurser läggs på den som har råd i stället för på den som har behov av städhjälp via hemtjänsten. När avgifter smyger sig in och höjs bit för bit riskerar principen om att behoven ska styra att urholkas.

Om välfärden ska fortsätta vara en bärande idé kan den inte samtidigt bli alltmer avgiftsbelagd i praktiken. ”Gratis (nästan)” eller att solidariskt dela på kostnader är inget politiskt prestigeprojekt. Det handlar om en vilja att skapa ett jämlikt samhälle.

Ofta när vi läser om Norrtäljemodellen handlar det om ekonomiska underskott. Är sjukvård och omsorg i Norrtälje kommun osedvanligt kostsam? Eller är den rent av väldigt billig?

I år fyller Norrtäljemodellen 20 år. Norrtäljemodellen är en unik samarbetsmodell som integrerar allt från akutsjukvård till äldreomsorg och LSS. Detta är idag organiserat som ett kommunalförbund (KSON) som beställer vård och omsorg, och ett vårdbolag (Tiohundra AB) som är huvudutförare av vård och omsorg i kommunen, men bolaget konkurrerar även med privata vård- och omsorgsaktörer.

Kommunalförbundet styrs av Region Stockholm och Norrtälje kommun, som båda har lika många ledamöter i den politiska direktionen. Tiohundra AB ägs till 100% av kommunalförbundet.

Den direkta och tydliga anledningen till att Norrtäljemodellen startades var hotet om nedläggning av Norrtälje sjukhus som akutsjukhus av besparingsskäl. Men redan långt innan det fanns ett missnöje lokalt med att man centralt i Stockholm inte förstod vårdutmaningarna i en geografiskt stor kommun med äldre befolkning som Norrtälje var redan då. Det fanns en övertygelse bland anställda och bland lokala politiker att vi har lösningar som kan rädda kvar vården i Norrtälje.

När Norrtäljemodellen sjösattes i januari 2006 var det med löften om att samordningen mellan vård och omsorgsformer skulle spara in de 20 mkr årligen som det var tänkt att spara in på att stänga akutmottagningen. Och här är roten till 20 år av underfinansiering.

Region Stockholm har mellan 2006-2022 styrts av Moderaterna. Norrtäljemodellen har år efter år gått med underskott. Resurser har tillskjutits i efterskott, men ingen har egentligen tagit sig tid att undersöka vad underskotten härrör i. I stället har KSON hängts ut som en politisk nivå som inte klarar sitt ekonomiska uppdrag. Men trots ständiga besparingar har det aldrig framkommit några klagomål på verksamhetsuppfyllelsen. Tvärtom är patienter och brukare i Norrtälje kommun nöjda med allt från hemtjänst till sjukhusvård. Något som antagligen under åren bekräftat att modellen är ett osedvanligt bra besparingsprojekt.

Norrtälje sjukhus är det billigaste akutsjukhuset i landet, vården är per invånare är toppfem på billighetslistan i regionen. Kostnaden för omsorgen är också jämförelsevis låg.

Under den senaste mandatperioden har det börjat hända saker, även om det går långsamt. En ny modell för fördelning av statsbidrag som grundas på faktiska behov har tagits fram och KSON har fått möjlighet att presentera sina behov inför beslut om medlemsbidrag hos de båda medlemmarna. Med kommunen finns nu ett tätare samarbete på plats och det är viktigt att det också kommer till stånd med regionens högsta ledning, där styrningen fortfarande är otydlig.

Norrtäljeborna har länge fått en billigare vård än resten av regionen, demografin till trots, vårdgivare i kommunen har fått lägre ersättning än vårdgivare i resten av regionen. Det beror inte på att KSON inte kan klara det ekonomiska uppdraget. Enligt en färsk revisionsrapport är det, tvärtom, KSON som varit pådrivande och sett till att viktiga ärenden lyfts till regionfullmäktige, trots att det borde vara regionsstyrelsens ansvar. Nu måste båda medlemmarna ta sitt ansvar och den långvariga underfinansieringen av verksamheten under 16 år av högerstyre brytas en gång för alla.

Idag är det första april. En dag då vi förväntas skratta åt påhittade nyheter och dåliga skämt. Problemet är bara att många politiska beslut låter precis som dåliga skämt, fast de är på fullt allvar.

Som att skatten sänks i retoriken för att “stärka hushållen”.  Samtidigt ökar kostnaderna där de känns som mest: högre egenavgifter för mediciner, dyrare tandvård, stigande elpriser och en matnota som skenar. För många överträffas skattesänkningen av ökade utgifter. Kvar blir ett system där det framför allt är de med riktigt höga inkomster som har råd att göra avdrag och faktiskt vinna på förändringarna.

Eller kraven på välfärden; att vård, skola och omsorg ska leverera mer, bli mer tillgängliga och hålla högre kvalitet. Samtidigt som stadsbidragen minskar, kommuner och regioner förbjuds att höja skatten, ekonomin pressas och personalen springer allt fortare. Ständiga effektiviseringar med mindre tid, fler patienter, större barngrupper och ökat personligt ansvar på den redan högt belastade personalen.

Och mitt i ett läge där vården och omsorgen skriker efter folk, fattas beslut som gör att anställda inom vård och omsorg riskerar utvisning. Människor som utbildat sig, lärt sig språket och fyller hålen i systemet. Det låter väldigt mycket som ett aprilskämt: att först larma om personalbrist och sedan skicka i väg dem som faktiskt får verksamheten att fungera.

Samma motsägelsefulla logik går igen på andra områden. Tonåringar som vuxit upp i Sverige, som gått i skola och har sin familj och hela sitt sociala liv här, riskerar utvisning till länder där de inte känner någon. Det svenska skattekollektivet har betalat deras utbildning, och när de är redo att ge tillbaka, skickas de härifrån.

Listan på politik som vi önskar vore ett aprilskämt kan göras lång. Unga vuxna utvisas och barn ska sättas i fängelse, samtidigt som skolorna fortsätter verka på en marknad där störst klasser med färst utbildade lärare ger mest klirr i kassan. Utredning på utredning dömer ut systemet, men inflytelserika lobbyister stoppar effektivt alla förslag för att stäva utvecklingen. Nu ska sexåringar tydligen punktmarkeras. Det blir sjukt dyra lösningar i stället för att låta skolan och förskolan behålla dessa pengar för att kunna erbjuda små barngrupper/klasser och utbildad personal, och inte skicka dem vidare till multinationella riskkapitalbolag som vinster. Vilket skämt är inte hela det svenska skolsystemet?

Vi har en kulturminister som ogillar kultur och en klimatminister som fått Sverige att backa in i framtiden genom höjda utsläpp. Idag är det första april och vi kan låtsas att allt bara är ett väldigt dåligt skämt, men det är knappast ett skämt som får en att skratta.

Förra veckan ställde jag en fråga på Facebook till alla som jag känner och andra som arbetar i förskolan om hur de ser på behovet av mindre barngrupper. Det var en viktig fråga när jag själv arbetade i förskolan, men idag lyfts den i många sammanhang som en otidsenlig och mindre viktig faktor. Det viktiga sägs i stället vara antal barn per vuxen.

Jag vill tacka alla förskollärare och barnskötare som hörde av sig med värdefull input och jag har nu en förståelse för varför det framstår som att anställda i förskolan i Norrtälje kommun inte vill ha mindre barngrupper. Det handlar helt enkelt om att valet står mellan mindre barngrupper och att behålla kollegor. Det är ett scenario som jag minns från min tid i förskolan i kommunen. "Visst kan ni få mindre barngrupper, men då behöver en av er gå." I det läget är det kanske naturligt att man väljer att ta in några fler barn i gruppen för att få behålla en kollega? Kanske särskilt idag när 1/3 av förskolans personal beskrivs som övertaliga.

Det blir dock missvisande, för alla som hört av sig till mig vittnar om att barngrupperna är för stora, de hinner inte se varje barn varje dag, hinner inte planera verksamheten eller arbeta med de pedagogiska verktyg som det finns behov av för att stötta alla barn. Till det kommer förskolans reviderade läroplan med skarpare krav på undervisning och vetenskaplig evidens.

De anställda i förskolan är fysiskt och mentalt slutkörda när de kommer hem efter en arbetsdag. Ändå är de övertaliga och många av dem brottas med oron att varslas. Andelen sjukskrivna förskollärare är betydligt högre än andelen sjukskrivna lärare i grundskolan. Det ger en fingervisning om arbetsförhållandena i förskolan, att både mindre barngrupper och antal barn per vuxen är viktiga faktorer för en god kvalitet.

Förskolan finansieras enligt en modell som premierar stora barngrupper (betalt per barn), få anställda och billiga lokaler. Det ligger ett fundamentalt feltänk bakom en sådan konstruktion då den aldrig kommer att leda till mindre barngrupper med bibehållen personalstyrka.

En central del i arbetet är en boendeapp som fungerar som en mötesplats för studenterna.

Genom daglig dialog, snabb kommunikation och möjligheten att lyfta frågor har Campus Roslagen skapat en digital community som syftar till att stärka såväl trygghet som gemenskap.

Under året har verksamheten även arbetat med flera initiativ med fokus på trygghet, bland annat temat ”Trygg hemma”, där information och stöd kring samhällsfrågor har delats.

– Det är fantastiskt att det fina arbete som vi gör uppmärksammas. Vi är stolta över utvecklingen på Campus Roslagen, och det är roligt att få dela med oss av våra erfarenheter till andra. Det är egentligen kärnan i nätverket Studentbostadsföretagen – att inspireras av varandra och bidra till att skapa riktigt bra boenden, säger Frida Karlsson Bladlund, vd på Campus Roslagen.

Carl Eos erbjuder oss alla att få krama en Sverigedemokrat. Det tar emot måste jag säga. Och i Norrtälje har väl L och SD redan haft ett kramkalas som slutade i osämja? I Region Stockholm har moderaternas Kristofer Tamsons redan före jul sagt sig villig att öppna sin "sängkammardörr" för SD. Däremot är den stängd för mp, deklarerade han.

Det är ett "Vem tar vem?", som om allt vore någon TV-serie och inte alls handlar om vilket samhälle vi vill se i framtiden.

I ett system med flera olika partier är det naturligt att inget parti har egen majoritet och att det därför krävs samarbete och kompromisser. Det är ju någonting bra med det. Det är ju också bra att partierna kan ge en hint om vilka de kan tänka sig samarbeta med i god tid före valet. Men det är inte förrän efter valet vi har resultatet och vet vilka samarbeten som är möjliga för att bilda majoritet.

Eos skriver vidare om kramen mellan L och SD som något som kan uppstå när vi möter varandra i verkligheten och inte bara utgår från våra fördomar. I det verkliga mötet med andra människor raseras våra föreställningar. Jag kan hålla med Eos om detta. Just därför är det så viktigt att förtroendevalda finns i det vardagliga livet och inte stänger in sig i beslutens korridorer. Just därför vore det så viktigt att regeringen träffade fler av de ungdomar som idag hotas av utvisning av separation från sina familjer. Just därför är det så viktigt att regeringens företrädare träffar de familjer som idag arbetar inom vården, omsorgen och kollektivtrafiken, men tjänar för lite och därför hotas av utvisning. Just därför skulle mötet mellan statsministern och de barn som sitter inlåsta i Migrationsverkets förvar vara så väldigt betydelsefullt.

Det har gått fort för SD att gå från att betraktas som ett ovälkommet inslag i den svenska demokratin till att omfamnas av de som kallar sig liberaler. Detta trots att de öppet driver en politik som utpekar människor som inte har sitt ursprung sedan flera hundra år i den svenska myllan som "icke välkomna". Det började med att peka på invandrare som begick brott eller som kunde anklagas för "bristande vandel" till att handla om människor som inte kunde språket eller hade svårt att få ett arbete. Idag är det inte ens det som utgör grunden för att inte vara välkommen, idag räcker det med att du fyller 18 år.

Sveriges befolkning blir allt äldre och Norrtälje kommun går i täten för den utvecklingen. Vi kommer att ha ett gigantisk rekryteringsuppdrag om vi ska kunna erbjuda en äldreomsorg av någorlunda hög kvalitet. Idag är 53% av vårdbiträden och 37% av undersköterskorna i den kommunala omsorgen utrikesfödda. Inom regionernas vårdverksamhet är en knapp tredjedel av undersköterskorna utrikesfödda. Detta är grupper som kan hotas av utvisning p g a för låg lön. Sen tillkommer specialistläkare 37% och tandläkare 46% som visserligen klarar inkomstspärren, men kanske kommer att känna sig manade att flytta då deras barn utvisas när de blir 18 år.

Tänk efter Sverige, kramas inte med kobran.

Det small en kväll för några år sedan. Inte i mitt hus, men bara några kvarter bort i södra Stockholm. En bomb hade placerats i en trappuppgång. Tryckvågen slog ut glasrutor och dörrar, och människor väcktes mitt i natten av ett ljud som ingen som hört det glömmer.

Den där dova smällen som först låter som något annat. Tills man inser vad det är. Och jag som är uppvuxen på landsbygden på Öland. Där hade vi inga bomber.

Det var under de år då gängkriminella sprängde bomber i svenska städer. Nästan varje vecka kom rapporter om nya explosioner. Trapphus, portar, restauranger, villor. Ett land som länge sett sig självt som stabilt började plötsligt påminna mer om något helt annat.

Det märkliga är hur snabbt sådant förändrar ens politiska perspektiv.

Under lång tid har svensk offentlig debatt dominerats av teorier. Man har diskuterat skattepolitik, normkritik och sociala konstruktioner. Ideologier har behandlats som abstrakta system som kan ritas om ungefär som kartor.

Men när någon spränger en port några kvarter bort från där man själv bor händer något. Då blir politiken plötsligt konkret. Man börjar tänka på sådant som tidigare avfärdats som trivialt. Trygghet, ordning, gemenskap. Inte i teorin, utan i praktiken. Det är där konservatismen börjar.

Konservatism är nämligen inte i första hand en akademisk teori. Den är en erfarenhet. Den bygger på insikten att samhällen är sköra och att de institutioner som håller dem samman inte är självklara. De måste upprätthållas.

Under lång tid försvann själva ordet konservatism nästan ur svensk politik. Högern talade hellre om marknadsliberalism och skatter. Socialdemokratin talade om maktstrukturer och identitetspolitik. Alla talade om förändring. Och om öppna gränser.

I dag ser det annorlunda ut. Sverigedemokraterna beskriver sig som socialkonservativa. Ett begrepp som länge betraktades som nästan pinsamt håller på att återvända till centrum av svensk politik. Och det är inte svårt att förstå varför.

Kriminaliteten är en del av förklaringen. När bomber exploderar i bostadsområden och skjutningar blir vardag förändras människors prioriteringar snabbt. Den som tidigare främst talade om normkritik börjar plötsligt tala om polisresurser och straffskalor. Men det handlar också om något djupare.

Under många år har svensk kulturdebatt präglats av idéer som försökt lösa upp etablerade identiteter. Nationella berättelser har ifrågasatts. Historiska kontinuiteter har relativiserats. Samtidigt har nya ideologiska projekt vuxit fram kring subidentitet och kön. Allt svenskt är tramsigt, men genus- och mångkulturideologierna bara svällde ut i nya teorier.

För många unga framstår detta inte längre som frigörelse, utan som förvirring och tvång. Resultatet är en motreaktion. Allt fler söker efter stabilitet. Efter något som inte ständigt omdefinieras. Efter en känsla av sammanhang, och efter en svensk identitet som man upplever har tonats ned i den offentliga berättelsen. Och efter sitt ursprung.

Det är därför högern just nu växer starkast bland unga. Inte för att unga plötsligt blivit särskilt ideologiska. Utan för att de reagerar på verkligheten omkring sig. När samhället känns otryggt blir abstrakta teorier mindre övertygande. Då börjar människor istället fråga sig vad som faktiskt fungerar.

Det är en ganska jordnära inställning. Och i politiska termer brukar den kallas konservatism.

För ibland räcker det med en enda smäll i ett trapphus för att påminna om något enkelt. Civilisationen är tunnare än vi tror. Och att det som håller den uppe – lag, ordning och gemensam identitet – inte är något man bör experimentera bort.