Att nio av tio Norrtäljebor känner sig trygga när de går ut ensamma på kvällen är ett styrkebesked. Men ökad otrygghet kring narkotika och ordningsstörningar visar att arbetet måste fortsätta. Tryggheten ska gälla i hela kommunen.

Trygghet är en av frihetens mest grundläggande förutsättningar. Den som inte vågar gå hem ensam på kvällen, låta barnen röra sig fritt i närområdet eller använda kommunens offentliga platser utan oro har inte samma frihet som andra.

Därför är resultaten i Polisregion Stockholms trygghetsundersökning för 2026 glädjande läsning för Norrtälje kommun. Hela 91 procent av invånarna uppger att de känner sig trygga när de går ut ensamma på kvällen i området där de bor. Det är en ökning från 83 procent år 2020 och klart högre än genomsnittet i polisregionen, där motsvarande andel är 84 procent.

Att tryggheten har ökat vid varje mätning sedan 2020 visar en positiv utveckling som vi ska vara stolta över. Det finns mycket i Norrtälje kommun som fungerar väl, och det ska vi kunna säga utan att för den skull blunda för problemen.

Undersökningen visar också att färre invånare oroar sig för att utsättas för brott. Oron för att få bilen, mopeden eller cykeln stulen eller vandaliserad har minskat från 10 till 6 procent. Även andelen som uppger att de har utsatts för hot har sjunkit, från 4,1 till 3,6 procent.

Samtidigt finns det varningssignaler som vi måste ta på allvar. Fler invånare upplever problem med öppen narkotikahandel och berusade personer som stör ordningen. Andelen som ser öppen narkotikahandel i sitt bostadsområde har ökat från 10 till 13 procent.

Det är utvecklingar som inte får försvinna bakom de överlag positiva resultaten. En kommun kan ha goda trygghetssiffror i stort och samtidigt ha platser där människor känner en påtaglig oro. För den som upplever problemen i sin egen närmiljö spelar det liten roll att genomsnittet ser bra ut.

Vi ska vara stolta över den positiva utvecklingen, men samtidigt ha modet att se det som återstår att göra. Det är så vi bygger en trygg kommun: genom att ta resultaten på allvar, agera där problemen finns och aldrig acceptera att människors frihet begränsas av otrygghet.

Nio av tio Norrtäljebor känner sig trygga ute på kvällen. Samtidigt uppger fler att de ser öppen narkotikahandel och ordningsstörningar i sina bostadsområden.

91 procent av invånarna i Norrtälje kommun uppger att de känner sig trygga när de går ut ensamma på kvällen där de bor. Det framgår av ett pressmeddelande från Norrtälje kommun.

Det är en ökning från 83 procent när mätningarna inleddes 2020. Genomsnittet i Polisregion Stockholm ligger på 84 procent.

Även oron för att utsättas för brott har minskat. Fem procent uppger att de oroar sig för bostadsinbrott, medan sex procent oroar sig för att bilen, mopeden eller cykeln ska stjälas eller vandaliseras. Andelen som uppger att de utsatts för hot har minskat från 4,1 till 3,6 procent.

Samtidigt syns en motsatt utveckling när invånarna får beskriva problem i sina bostadsområden. Andelen som uppger att de ser öppen narkotikahandel har ökat från 10 till 13 procent. 18 procent ser berusade personer som stör ordningen, jämfört med 14 procent tidigare, medan andelen som upplever problem med störande ungdomar har ökat från 22 till 26 procent.

– Det här tar vi på största allvar, och vi kommer att rikta insatser dit de behövs mest, säger Anna Glas, brottsförebyggande strateg på Norrtälje kommun, i pressmeddelandet.

Tryggheten varierar också mellan kommundelarna. I Rimbo uppger 86 procent att de känner sig trygga och i centrala Norrtälje 85 procent. Lägst är siffran i Hallstavik, där omkring tre av fyra känner sig trygga.

Kommunen påpekar samtidigt att resultaten för enskilda kommundelar bör tolkas försiktigt eftersom omkring 100 personer har svarat i varje område.

Undersökningen genomfördes mellan april och september 2026. Totalt svarade 2 148 personer i Norrtälje kommun, vilket motsvarar en svarsfrekvens på 50 procent.

Inför valet i Norrtälje finns några frågor som borde väga tyngre än andra: Får barnen en skola som ger dem en bra start i livet? Får människor behålla en rimlig del av det de själva arbetar ihop? Finns vården där när den behövs? Och möts den som vill starta företag, bygga eller investera av en kommun som hjälper snarare än stjälper?

1. Det börjar med skolan.  Barn väljer inte sina föräldrar, sin uppväxt eller storleken på familjens plånbok. Men en bra skola kan ge barnet makten att själv välja sin framtid.

Därför är Liberalernas förslag om mindre klasser för de yngsta eleverna, fler läroböcker, mer läsning och bättre villkor för skickliga lärare betydligt viktigare än många av de mer spektakulära vallöften som brukar dominera en valrörelse.

Förslaget om högst 20 elever i de yngre barnens klasser är ambitiöst. Det kommer att kräva prioriteringar. Men politik är just att prioritera. Om kommunen inte förmår prioritera barnens första år i skolan, vad ska då prioriteras?

Norrtälje behöver dessutom kunna konkurrera om de bästa lärarna och rektorerna. Det kostar pengar. Men dåliga skolresultat kostar samhället betydligt mer.

2. Det andra handlar om människors egna pengar. Kommunens ekonomi är inte till för kommunen. Den är till för invånarna.

En ansvarsfull kommun måste kunna göra två saker samtidigt: finansiera en bra skola och omsorg och respektera att löntagarnas pengar faktiskt tillhör löntagarna från början.

Lägre skatt betyder några hundralappar mer i månaden för en familj att använda till mat, fritidsaktiviteter, sparande eller bolånet. Politikens uppgift är inte att avgöra vilket. Frihetens poäng är just att människor får bestämma själva.

3. Samma synsätt behövs i kommunens relation till företagen. Det är svårt att finansiera välfärd utan människor som arbetar. Och det är svårt att skapa jobb utan företag som vågar anställa, investera och växa.

Därför borde företagare inte betraktas som ett särintresse som ska vara tacksamt för varje tillstånd kommunen beviljar. Kommunen bör se dem som en förutsättning för Norrtäljes framtida välstånd.

Kortare handläggningstider, tydligare besked, bättre digital service och mindre onödig byråkrati låter kanske inte lika storslaget som många andra vallöften. För den företagare som väntar på ett besked för att kunna investera eller anställa kan det däremot vara helt avgörande.

Att slopa säsongsavgiften för uteserveringar är ett litet förslag i den kommunala budgeten, men signalvärdet är desto större: Norrtälje ska vara en kommun där det är välkommet att skapa, investera och göra stadskärnan mer levande.

4. Vården och äldreomsorgen. För Norrtälje är sjukhuset inte vilken institution som helst. Avstånden är långa, kommunen är geografiskt stor och befolkningen växer kraftigt under delar av året. Ett starkt Norrtälje sjukhus är därför också en trygghetsfråga.

Norrtäljeborna ska inte behöva vänja sig vid långa väntetider eller acceptera att viktig vård successivt koncentreras längre bort.

Samma krav på kvalitet måste gälla äldreomsorgen. Att personal ska kunna kommunicera på svenska borde inte vara kontroversiellt. Den äldre som behöver hjälp med mediciner, hygien eller andra mycket personliga delar av livet ska kunna förstå och bli förstådd.

Men äldreomsorg handlar också om frihet. Den som har bestämt över sitt eget liv i 80 år upphör inte att vara en självständig människa den dag hemtjänsten börjar komma.

Det är här Liberalernas olika förslag faktiskt hänger ihop. Skolan ger barnet kunskapen att forma sitt liv. Företagandet skapar möjligheter att arbeta och förverkliga idéer. Lägre skatt ger människor större makt över resultatet av sitt arbete. En fungerande vård och omsorg skapar trygghet när livet förändras. Norrtälje behöver inte en politik som lovar allt åt alla. Kommunen behöver politiker som vågar välja, prioritera och ibland också säga nej för att kunna säga ett tydligare ja till det viktigaste.

Skolan först. Mindre byråkrati. God vård i tid. Lägre skatt. Fyra budskap på Liberalernas valaffischer. Men också fyra ganska tydliga besked om vilket Norrtälje partiet vill se.

Ett Norrtälje där politiken inte försöker styra varje del av människors liv, utan ger fler människor verktygen att styra sina egna.

Det är en riktning värd att rösta för den 13 september.

Alla partier som ställer upp i ett val vill förstås vara med och styra. Det är märkligt att just Vänsterpartiet därför gång på gång får frågan varför partiet kräver att ingå i ett framtida styre. Om partiets mandat behövs för att få en majoritet är det snarare naturligt att Vänsterpartiet också finns med när besluten ska fattas.

Men det finns ett viktigare skäl. Efter valet kommer valprogrammens löften att möta verkligheten. Då ska prioriteringar göras, budgetar läggas och kompromisser förhandlas. Det är där det avgörs vilken politik som faktiskt blir verklighet.

Titta på äldreomsorgen. Socialdemokraterna och Centerpartiet talar om en trygg äldreomsorg med hög kvalitet. Det gör även Vänsterpartiet. Skillnaden är att Vänsterpartiet tydligare kopplar kvaliteten till personalens villkor: fler kollegor, bättre scheman och högre löner. Och framför allt till pengar. När antalet äldre ökar räcker det inte att bara räkna upp äldreomsorgens budget med några procent. Vallöften om att satsa på äldreomsorgen måste märkas på golvet och inte bara i Excel.

Här behövs en motvikt när Liberalerna samtidigt prioriterar skattesänkningar. Det går inte att både sänka intäkterna och samtidigt låtsas att välfärdens behov kan lösas utan mer resurser. Norrtälje kommun har gigantiska utgifter framför sig bara genom den volymökning av äldre som sker.

Liberalerna vill fortsätta satsa på skolan trots att barnantalet sjunker. Det är en prioritering som delas av Vänsterpartiet som under mandatperioden drivit mindre grupper i förskolan, att behålla utbildad personal i förskola/skola och fritidshem samt att kunna ge tidiga stödinsatser genom undervisning i mindre grupp till elever med behov av det. För att satsningar ska göras på både skola och äldreomsorg behövs Vänsterpartiet som sätter en stark välfärd före skattesänkningar och privatiseringar.

Centerpartiet vill fasa ut bristfälliga enskilda avlopp och Socialdemokraterna vill särskilt se över situationen i norra kommunen. Även här behövs ett parti som håller fast vid ambitionerna när kostnader och motstående intressen kommer in i bilden. Vänsterpartiet har satt målet att inga bristfälliga avlopp ska läcka till sjöar, hav och vattendrag vid mandatperiodens slut. Det är märkligt, att t o m Miljöpartiet, som vill stärka miljöarbetet och värna den biologiska mångfalden, har kunnat acceptera att kommunalt VA kan upphävas i Östernäs och Västernäs, trots riskerna med enskilda avlopp. Det visar hur svårt det är för ett enskilt parti att i ett samarbete alltid stå fast vid principerna.

Och så är det kulturen. Vänsterpartiet har fått igenom avgiftsfri kulturskola och gratis entré på konsthallen. Vänsterpartiet menar att kulturen är en del av välfärdens kärna. Liberalerna vill ta bort den avgiftsfria kulturskolan trots att det är en otroligt liten post i kommunens budget. Vänsterpartiet vill fortsätta att göra kulturskolans verksamhet tillgänglig för fler barn. Kan Centerpartiets marknadsliberala syn på välfärden garantera en sådan utveckling? När det gäller andra områden inom välfärden pekar deras ideologi ofta åt helt andra håll än demokratisk kontroll över gemensamma resurser.

Efter valet kommer kompromisser att krävas. Det är ofrånkomligt. Frågan är bara åt vilket håll kompromisserna ska gå. Vänsterpartiet har under två år visat sig kunna kompromissa (i Trästaavtalet) och samarbeta utan större gnissel. Det finns grundläggande värderingar om alla människors lika värde och vikten av öppenhet och uppskattning av olika hos Mittenstyret som Vänsterpartiet delar och det är viktigt för Norrtälje kommun att det är den människosynen som får fortsätta råda. För den som vill se en stark välfärd, ett rikt kulturliv och en kommun som tar klimat, miljö och jämlikhet på allvar är Vänsterpartiet en viktig komponent i ett framtida styre.

I media får vi lätt uppfattningen att sjukvårdens största problem är vårdköerna. Det är också lätt att tro att lösningen är fler vårdgivare, fler vårdval och fler möjligheter att välja. Men kanske borde vi börja någon annanstans.

Läkaren Fanny Nilsson skrev nyligen om det som egentligen borde vara sjukvårdens kärna: att få träffa en läkare som känner dig och din sjukdomshistoria, och att det finns vårdplatser när du verkligen blir sjuk. Det handlar om kontinuitet och om att sjukvården måste fungera som ett system, inte som en samling separata verksamheter.

Där spelar vårdcentralen en helt avgörande roll.

En bra vårdcentral ska vara den plats dit du kan vända dig med det mesta. Där ska någon känna igen dig, förstå din situation och kunna följa din hälsa över tid. Vårdcentralen ska kunna förebygga sjukdom, behandla det som går att behandla där och lotsa dig vidare när specialistvård behövs.

Det är särskilt viktigt i Norrtälje. Vi har stora geografiska avstånd, en hög andel äldre och många invånare med omfattande vårdbehov. Norrtäljemodellen har dessutom gett oss unika möjligheter att bygga en sammanhållen vård där gränserna mellan sjukvård och omsorg kan suddas ut. KSON ansvarar för helheten och kan anpassa vården efter kommunens särskilda behov.

Därför blir det också problematiskt när vårdcentraler främst betraktas som företag som ska konkurrera om patienter. Kritik mot privatiseringar handlar inte om att människor ska få sämre möjlighet att välja och det är inte de privata vårdcentralernas personal som kritiseras. Många gör ett mycket bra arbete under svåra förutsättningar. Problemet är systemet som gör vårdcentralen till en konkurrerande verksamhet på en marknad, snarare än en del av en gemensamt planerad vård.

Rimbo är ett tydligt exempel. När en vårdcentral inte fungerar räcker det inte att säga att en annan aktör kanske etablerar sig någon gång i framtiden. Trots missnöje hos patienter finns inget företag som vill etablera sig. Patienterna behöver ett alternativ på plats direkt. Politikens uppgift måste vara att se till att vården finns där behoven finns – också när det inte är den mest lönsamma platsen att etablera sig på. Därför har KSON ett ansvar att se till att Rimbo har en fungerande primärvård, men en ny mottagning måste planeras och finansieras och det kan ta tid. Marknaden är således inte den bästa att förlita sig på för en likvärdig sjukvård.

KSON har förstärkt ersättningen till vårdcentralerna, särskilt för äldre och patienter med stora vårdbehov. Region Stockholm har också antagit en handlingsplan för att ingen läkare på vårdcentralerna ska ha mer än 1100 listade patienter år 2034. Det innebär också att patienterna kommer att ha en fast läkarkontakt. På så sätt utvecklas vårdcentralernas roll som vårdens nav. I Hallstavik har vårdcentralen gått från att knappt få tag på läkare som stannade mer än tre veckor till att vara den vårdcentral som får bäst betyg av patienterna.

Patienter behöver fasta läkarkontakter och vårdcentraler som har tid att följa sina patienter. På Hallstaviks vårdcentral har man bl a frångått regionens telefonsvarare och har en person som svarar i telefon och pratar med patienterna. Ofta kan dessa samtal lugna patienten och förhindra onödiga besök. Den som svarar i telefonen känner patienterna och vet vad de är oroliga över. Vårdcentralerna behöver kunna vara just det navet i ett tätt samarbete med hemtjänst, hemsjukvård, specialistvård och sjukhus.

Vården ska inte vara en marknad där varje del ska optimeras för sig. Ingenting blir inte bättre av att patienten skickas runt mellan fler aktörer. Det blir bättre när någon tar ansvar för helheten. Det borde vara politikens uppgift att ge vårdcentralerna förutsättningarna att ta det ansvaret. Vi har Norrtäljemodellen, en struktur som gör det möjligt att tänka annorlunda. Den möjligheten behöver vi bli bättre på att utnyttja och utveckla för en demokratisk planering av vård efter behov.

När livet plötsligt ställs på ända finns ingen tid att vänta på nästa upphandling, nästa vårdval eller nästa lediga tid på vårdcentralen. Då måste vården fungera. Ambulansen måste komma. Helikoptern måste kunna lyfta. SOS Alarm måste prioritera rätt. Och på akutmottagningen måste det finnas plats för den som behöver akut vård.

Det är inte ofta kvaliteten på den akuta vården som diskuteras i media utan tillgängligheten, hur snabbt man kan få vård. Det är en viktig fråga i en geografiskt stor och utspridd kommun. Norrtälje sjukhus akutmottagning har länets kortaste väntetider.

Ambulanshelikoptern är sedan flera år placerad i Norrtälje, efter att tidigare ha funnits på Värmdö. Placeringen har inneburit betydligt kortare väntetider för patienter i norra länet, samtidigt som väntetiderna i södra länet blivit något längre. Att helikoptern snabbt kan vara på plats är viktigt för kommunens invånare då avstånden innebär att den landbaserade ambulansen inte alltid finns tillräckligt nära. När en mer central placering av helikoptern nu diskuteras, bör detta tas i beaktning.

I centrala Stockholm finns det ofta gott om ambulanser vid närliggande stationer som kan rycka in och hjälpa till när en ambulans blir upptagen. Så ser det inte ut i länets ytterkanter. Norrtäljeambulanserna står ofta placerade så att de har beredskap att åka in mot stan. Men samma beredskap finns inte åt andra hållet.

Efter många år med olika privata utförare i delar av länet har Region Stockholm tagit tillbaka ambulanssjukvården i egen regi. Det är en viktig reform som inte bara handlar om vem som äger ambulanserna, utan om vilken vård vi vill kunna garantera. Forskning från Uppsala universitet, baserad på Stockholms ambulanssjukvård, visar att patienter som tilldelades privata ambulanser hade 1,4 procent högre risk att dö inom tre år jämfört med patienter som fick en offentlig ambulans. De privata ambulanserna var visserligen billigare och hade kortare responstid, men presterade sämre på kvalitetsmått som inte fanns inskrivna i avtalen. Forskarna pekar bland annat på mindre fortbildning och större beroende av övertid som möjliga förklaringar.

Övertagandet har inte varit problemfritt. Dåliga fordon och brister i utrustningen har kostat tid och resurser och personalen har fått förändrade scheman och arbetsvillkor. Personalens synpunkter är viktiga och måste tas på allvar. En reform som syftar till att skapa en bättre och mer sammanhållen ambulanssjukvård måste också ge personalen rimliga villkor. Det här har Region Stockholm att arbeta med.

Nästa steg för att göra den akuta vårdkedjan effektivare är att ta över direktionstjänsten SOS Alarm i egen regi. I dag är det ett företag som tar emot samtalet och gör den första bedömningen av hur larmen ska prioriteras. Ambulanssjukvårdens egen personal har sedan att arbeta utifrån den bedömningen. Flera regioner har redan tagit över SOS alarm i egen regi och det är bra att det finns ett sådant beslut även i Region Stockholm. Det är naturligt att den som ansvarar för den akuta vården också har möjlighet att styra hela kedjan.

Många partier är nu ute och deklamerar sin betydelse för sjukvården i Norrtälje, samtidigt som man varnar för inflytande från "det farliga Vänsterpartiet". Sanningen är ju, att utan Vänsterpartiets inflytande hade det inte ens funnits ett akutsjukhus i Norrtälje idag.

När invånarna säger att trygghet är den näst viktigaste frågan inför valet, vad menar de då? Är det som min mamma sa till mig, att trygghet är när jag vet att jag kommer fram och får prata med någon när jag ringer vårdcentralen? Att jag får en snabb tid och ett gott bemötande? Eller är trygghet när jag lämnar mina barn på förskolan på morgonen och vet att någon ser dem, utmanar dem och tröstar dem under dagen när jag arbetar? Är trygghet att veta att jag inte kommer att behöva bo kvar hemma när jag börjar bli så dålig att jag inte längre kan gå i trappan eller ta bilen för att handla? Är trygghet att få utöva min tro utan att riskera trakasserier? Att det kommer rent vatten ur kranen? Att kollektivtrafiken fungerar så att jag kan ta mig till och från hemmet/jobbet? Eller är trygghet att få sjunga i kören varje torsdagkväll och ta en fika efteråt?

Trygghet kan vara så många olika saker; en bostad, ett arbete, mat på bordet, rätten att vara mig själv och ett nätverk av människor som bryr sig om mig.

Ändå talas det oftast om övervakningskameror, fler poliser, fler väktare, mer disciplinära åtgärder i skolan och hårdare straff när vi pratar om trygghet. Det är också inslag i ett tryggt samhälle, men bara en väldigt liten del av det som grundar tryggheten. Det är inslag som kan behövas när någonting inte längre är tryggt, men bygger i väldigt liten utsträckning upp trygghet och förtroende mellan människor. Polisen ska vara tillgänglig och synlig, ja, men blir det väldigt många poliser och väktare på en plats kan det skapa mer otrygghet eftersom det ger signaler i sig att någonting kan hända.

Det är viktigt att vi talar om trygghet för trygghet är en förutsättning för att människan ska fungera, för att barn ska lära sig något i skolan, för att vi ska våga umgås med varandra och delta i aktiviteter utanför hemmet. Trygghet är också en förutsättning för psykisk hälsa. Därför är det också viktigt att vi pratar om vad trygghet är.

Varje år dör nästan 500 barn i Sverige. Deras föräldrar vittnar om att verkligheten inte går att ta in. Men efter två veckor förväntas föräldrar återgå till jobbet och vardagen, utan sitt barn. 

Liberalernas förslag om att införa ett stöd som ger föräldrars sorg fullt utrymme under sex månader är ett ovanligt mänskligt politiskt förslag som borde kunna samla stöd långt utanför de egna partileden.

Utgångspunkten är egentligen självklar: sorg är inte en sjukdom. Ändå har vi byggt ett system som i praktiken tvingar människor att bli patienter för att få tid att sörja.

Den som förlorar en livspartner, ett barn eller ett syskon kan befinna sig mitt i sitt livs största kris och samtidigt förväntas fungera på arbetet som vanligt. Klarar man inte det återstår ofta sjukskrivningen. Vårdcentralen ska kopplas in, arbetsförmågan bedömas och Försäkringskassan avgöra om sorgen har gjort människan tillräckligt sjuk. Det är både fyrkantigt och ovärdigt. Särskilt brutal blir situationen för föräldrar som förlorar ett barn.

Nästan 500 barn dör varje år i Sverige. Bakom varje sådan siffra finns en familj vars tillvaro på ett ögonblick förändras för alltid. Att samhällets stöd då ska mätas i ett fåtal veckor vittnar om ett system som inte riktigt förstår vad sorg innebär. Liberalernas förslag att ge föräldrar möjlighet till sorgepeng under sex månader är därför både rimligt och välkommet.

Minst lika viktig är tanken på en mer flexibel sorgepeng när en vuxen närstående dör. Sorg följer ingen kalender och den låter sig inte pressas in i administrativa mallar. Den kommer i vågor. En människa kan ena dagen finna tröst i att gå till arbetet och nästa dag knappt förmå sig att lämna hemmet. En födelsedag, en doft, ett fotografi eller årsdagen av ett dödsfall kan plötsligt göra förlusten lika närvarande som den första dagen. Därför är Liberalernas idé om sorgedagar som kan användas när de faktiskt behövs under året efter dödsfallet särskilt klok.

Den som orkar och vill arbeta ska kunna göra det. Den som behöver stanna hemma när sorgen slår till ska kunna göra det utan att först behöva övertyga vården och myndigheterna om att en fullständigt mänsklig reaktion på en förlust är en medicinsk åkomma.

Det finns också något djupt liberalt i förslaget. Ett trygghetssystem ska finnas där när människan behöver det, men det ska också respektera hennes självbestämmande. Staten behöver inte bestämma exakt hur en människa ska sörja eller vilka dagar sorgen ska vara som tyngst. Människor är olika. Sorgen är olika. Därför måste också stödet kunna anpassas efter människan, snarare än att människan tvingas anpassa sig efter systemet. Det är en viktig princip som borde prägla betydligt fler delar av välfärden.

Politiken kan naturligtvis aldrig ta bort sorgen. Ingen ersättning kan fylla stolen som plötsligt står tom vid köksbordet. Ingen reform kan ersätta ett barn, en partner eller ett syskon. Men politiken kan bestämma hur samhället möter den som drabbats. Med diagnoser, misstänksamhet och fyrkantiga regler, eller med tillit, värdighet och medmänsklighet. Liberalernas förslag väljer det senare. Det förtjänar beröm. Sorg är priset vi betalar för att ha älskat någon. Den ska inte behöva sjukförklaras för att samhället ska ge oss tid att bära den.

Sverigedemokraterna kräver att regeringen benådar alla som dömts för förtal efter att ha varnat för dömda sexbrottslingar. Jimmie Åkesson och Henrik Vinge presenterade kravet utanför Stockholms tingsrätt medan aktivisten Jonathan Alvén står åtalad för att ha spridit uppgifter om dömda sexualförbrytare. Vinge ser dem som varnat för pedofiler som hjältar snarare än brottslingar. Åkesson anser att lagen har använts på ett sätt som saknar rimlighet och går emot vad de flesta uppfattar som rättvisa.

Jag skulle själv inte kunna se mig i spegeln om jag inte stod upp för dem som varnat för pedofiler. Vanliga föräldrar med små barn har dömts i rätten endast för att de berättat sanningen om att en dömd pedofil eller sexualförbrytare bor eller rör sig i området. De har tvingats riskera böter skadestånd och ibland fängelse för att upprepa det som redan finns i offentliga domar. Sådana domar skadar förtroendet för hela rättssystemet.

Finns det situationer där lagen inte bör följas blint. Ja, när politiken har blivit så eftersatt att reglerna leder till orimliga resultat. Förtalsbestämmelserna borde ha moderniserats för länge sedan. Sociala medier och den snabba spridningen av information har gjort det möjligt för vanliga människor att varna varandra men lagstiftningen straffar den som säger sanningen om en dömd förövare medan barns trygghet prioriteras lägre.

Samma kritik kan riktas mot SD. Partiet har under mandatperioden haft stort inflytande utan att genomföra den förändring som behövs. Andra brådskande frågor har tagit plats och förhandlingar med Moderaterna Liberalerna och Kristdemokraterna har varit nödvändiga. Nu försöker man dock korrigera det som blivit fel. Det är sällsynt i svensk politik att ett parti aktivt kräver att staten ger upprättelse till dem som straffats för att ha talat sanning om dömda sexualförbrytare.

Det är rätt och riktigt. De som dömts för förtal efter att endast ha berättat om en dömd pedofil eller våldtäktsman har inte skadat någon oskyldig person. De har velat skydda barn och grannar. En benådning underminerar inte rättsstaten. Den reparerar det som rättsstaten själv har brustit i.

Den här frågan hör till de viktigaste inför valet. Inte för att den skapar stora rubriker utan för att den handlar om något grundläggande. Ska vi fortsätta straffa dem som varnar för farliga personer eller ska vi ge dem upprättelse. Jag står för det senare.

Under våren har Norrtälje kommun frågat ungdomar på sex skolor vad som behöver bli bättre för dem och andra unga i kommunen. Totalt kom 441 förslag in.

Det är många synpunkter, högt och lågt, men när man läser igenom dem framträder en tydlig bild. Som det står i rapportens slutsats: unga behöver kunna ”ta sig fram, ha något att göra och känna sig trygga.”

Jag börjar med det sistnämnda.

Flera unga beskriver otrygghet på offentliga platser, inte minst vid busstationen. De efterfrågar bättre belysning, fler fältare, ordningsvakter och poliser. Kort sagt: mer vuxennärvaro där den behövs. Särskilt allvarligt är att två unga tjejer uttryckligen beskriver att de är rädda för att gå ute ensamma.

Tryggheten är grunden till allt, och här vill vi göra mer. Bland annat vill vi införa kommunala trygghetsbilar med väktare som kan röra sig i hela kommunen. De ska kunna finnas där behovet är som störst, skapa synlig närvaro, prata med invånare, förebygga otrygghet och vid behov larma polis eller ordningsvakter. Vi vill också ha fler fältsamordnare och använda kamerabevakning på otrygga och brottsutsatta platser. Busstationen och andra platser där många unga rör sig ska vara trygga även kvällstid.

Kommunen bestämmer inte hur många poliser som finns i Norrtälje. Men det får aldrig bli en ursäkt för att inte göra det vi själva kan göra.

Det andra tydliga budskapet är att unga vill ha mer att göra.

Fritidsgårdar och mötesplatser återkommer, men också idrott, spontanidrott, skateparker, sporthallar, bad och evenemang. Flera efterfrågar också mer möjligheter för äldre ungdomar.
Det ligger nära mycket av det vi vill genomföra under kommande mandatperioder. Vi vill göra ett ordentligt idrottslyft med mer is, fler planer och bättre möjligheter till spontanidrott. Vi vill också utveckla aktiviteter för barn och unga i hela kommunen och få ut ”Fritidsledare på vift” till fler platser.

Alla ungdomar vill förstås inte spela fotboll eller hockey. Därför behövs också andra aktiviteter och mötesplatser. Kommunen ska inte tala om för unga vad de ska göra på fritiden, men vi kan skapa bättre möjligheter än i dag.

Sedan kommer kollektivtrafiken, där ungdomarnas besked är omöjligt att missa:

Fler bussar. Bussar som går oftare och passar skolans tider. Kvälls- och helgtrafik. Möjligheten att ta sig till träningen, träffa kompisar och komma hem efteråt.
För unga på landsbygden är fungerande kollektivtrafik en fråga om frihet och självständighet. En elev beskriver hur bussen går tre gånger om dagen och hur det gör det svårt både att träffa kompisar och delta i fritidsaktiviteter.

Så ska det inte behöva vara.

Vi kommer fortsätta driva på gentemot Region Stockholm, som ansvarar för kollektivtrafiken, för fler och bättre anpassade avgångar. Busstiderna måste fungera bättre med skola, fritidsaktiviteter och vardagen, inte minst på landsbygden.

Även skolmiljön återkommer: bättre skolmat, ventilation och toaletter samt mer stöd till elever som mår dåligt lyfts fram i svaren. Vi vill satsa på skolmat som barn faktiskt äter, fri frukt i grundskolan och en trygg skolmiljö med ordning och studiero. Fler unga ska också få chansen till sommarjobb och företagande.

Det jag särskilt uppskattar med rapporten är att den visar hur verklighetsnära ungdomarnas svar är. De har svarat med hjärtat och utifrån sin egen vardag. De pratar om bussen som inte går när träningen slutar, busstationen där man känner sig otrygg, skolmaten, fotbollsplanen och sommarjobbet.

Kort sagt: om sin vardag.

Rapportens rekommendation är att prioritera kollektivtrafik, fritid, trygghet och skolmiljö och fortsätta dialogen med unga.

Bra. Men efter 441 förslag måste nästa steg vara mer än ännu en dialog. Det måste bli verkstad.

Vi kan inte genomföra alla önskemål. Men huvudbudskapet är tydligt: unga vill känna sig trygga, ha något att göra och kunna ta sig dit och hem igen.

Kommunen har frågat. Ungdomarna har svarat. Nu måste politikerna visa att vi faktiskt lyssnade.