Barn- och skolnämnden i Norrtälje kommun räknar med ett överskott på drygt tre miljoner kronor för 2026. Samtidigt väntas kommunens egna förskolor och skolor sammantaget gå med närmare tolv miljoner kronor i underskott.

Barn- och skolnämnden godkände den 28 september årets andra delårsrapport. Rapporten visar ett överskott mot budget på 4,3 miljoner kronor under perioden januari–augusti. För hela året är prognosen ett överskott på drygt tre miljoner kronor.

Bakom totalsiffran finns dock stora skillnader. Egenregiverksamheten, alltså kommunens egna verksamheter, väntas sammantaget redovisa ett underskott på omkring 11,8 miljoner kronor.

Grundskoleverksamheten i egen regi, inklusive förskoleklass, fritidshem och anpassad grundskola, står för den största delen. Där är helårsprognosen ett underskott på cirka 12,6 miljoner kronor. Förskoleverksamheten i egen regi väntas samtidigt gå omkring 700 000 kronor minus.

En viktig faktor bakom utvecklingen är att Norrtälje har färre barn och elever än tidigare beräknat. Kommunens senaste befolkningsprognos visar omkring 70 färre barn i förskoleålder och 120 färre barn i grundskoleålder vid slutet av 2026 jämfört med prognosen som låg till grund för årets budget.

På längre sikt är förändringen ännu större. Till 2030 visar den senaste prognosen 550–600 färre barn i åldrarna 1–15 år jämfört med befolkningsprognosen från mars 2025.

Det minskande elevunderlaget innebär att kommunen behöver anpassa förskolor, skolor, personal och lokaler. I delårsrapporten konstateras att flera enheter har ineffektiva grupp- och klasstorlekar och ett ineffektivt lokalutnyttjande. Det innebär att en större del av barn- och elevpengen går till lokaler, lokalvård och andra fasta kostnader i stället för pedagogisk personal.

Under året har kommunen bland annat avvecklat Vigelsjö gårds förskola och påbörjat plombering av delar av förskolelokaler. Ett trettiotal tjänster i förskolan omfattades dessutom av vårens övertalighetsprocess.

Samtidigt visar delårsrapporten på förbättrade skolresultat. Efter genomförd sommarskola nådde 88,3 procent av eleverna gymnasiebehörighet till yrkesprogram, jämfört med 83,85 procent föregående läsår.

Sommarskolan bidrog till att 39 elever som saknade gymnasiebehörighet vid skolavslutningen blev behöriga. Totalt är det 57 av 489 elever i årskurs nio som inte nått gymnasiebehörighet.

Sex av barn- och skolnämndens sju inriktningsmål bedöms uppnås under året. Det enda mål som inte väntas nås är målet om en effektiv verksamhet.

84 procent av Norrtäljes niondeklassare blev behöriga till gymnasiet i våras. Andelen är oförändrad från förra året – men utvecklingen skiljer sig kraftigt mellan kommunens högstadieskolor.

Totalt blev 84 procent av eleverna som gick ut nian på någon av Norrtälje kommuns tolv högstadieskolor behöriga till gymnasiets yrkesprogram. Bland elever i kommunala skolor var andelen 82 procent, medan friskolorna låg på 91 procent, enligt Skolverkets statistik som Newsworthy har bearbetat.

Flera skolor ligger nära full gymnasiebehörighet. På Ekebyholmsskolan, Freinetskolan Hugin, Montessoriskolan Gustafslund, Norrsundsskolan och Viby friskola var nästan samtliga avgångselever behöriga. Exakta procentsatser redovisas inte när bara ett fåtal elever saknar behörighet.

Den största förbättringen syns på Norrsundsskolan, som går från 71 procent förra året till nära 100 procent i år. Wigulfskolan ökar från 69 till 82 procent och Hallsta skola från 81 till 88 procent. Samtidigt backar Roslagsskolan från 92 till 84 procent och Länna skola från nära 100 till 82 procent.

Lägst andel har Långsjöskolan, där 67 procent av niondeklassarna nådde gymnasiebehörighet, jämfört med 70 procent föregående år.

Så ser behörigheten ut skola för skola:

• Ekebyholmsskolan: nära 100 %
• Freinetskolan Hugin: nära 100 %
• Montessoriskolan Gustafslund: nära 100 %
• Norrsundsskolan: nära 100 %
• Viby friskola: nära 100 %
• Hallsta skola: 88 %
• Svanberga skola: 85 %
• Roslagsskolan: 84 %
• Wigulfskolan: 82 %
• Freinetskolan Mimer Tingshuset: 82 %
• Länna skola: 82 %
• Långsjöskolan: 67 %

Norrtälje kommun redovisade tidigare i somras en gymnasiebehörighet på 88,3 procent i de kommunala skolorna. Den siffran avser resultatet efter sommarskolan och exkluderar nyanlända elever, och är därför inte direkt jämförbar med Skolverkets nu redovisade statistik.

Inför valet i Norrtälje finns några frågor som borde väga tyngre än andra: Får barnen en skola som ger dem en bra start i livet? Får människor behålla en rimlig del av det de själva arbetar ihop? Finns vården där när den behövs? Och möts den som vill starta företag, bygga eller investera av en kommun som hjälper snarare än stjälper?

1. Det börjar med skolan.  Barn väljer inte sina föräldrar, sin uppväxt eller storleken på familjens plånbok. Men en bra skola kan ge barnet makten att själv välja sin framtid.

Därför är Liberalernas förslag om mindre klasser för de yngsta eleverna, fler läroböcker, mer läsning och bättre villkor för skickliga lärare betydligt viktigare än många av de mer spektakulära vallöften som brukar dominera en valrörelse.

Förslaget om högst 20 elever i de yngre barnens klasser är ambitiöst. Det kommer att kräva prioriteringar. Men politik är just att prioritera. Om kommunen inte förmår prioritera barnens första år i skolan, vad ska då prioriteras?

Norrtälje behöver dessutom kunna konkurrera om de bästa lärarna och rektorerna. Det kostar pengar. Men dåliga skolresultat kostar samhället betydligt mer.

2. Det andra handlar om människors egna pengar. Kommunens ekonomi är inte till för kommunen. Den är till för invånarna.

En ansvarsfull kommun måste kunna göra två saker samtidigt: finansiera en bra skola och omsorg och respektera att löntagarnas pengar faktiskt tillhör löntagarna från början.

Lägre skatt betyder några hundralappar mer i månaden för en familj att använda till mat, fritidsaktiviteter, sparande eller bolånet. Politikens uppgift är inte att avgöra vilket. Frihetens poäng är just att människor får bestämma själva.

3. Samma synsätt behövs i kommunens relation till företagen. Det är svårt att finansiera välfärd utan människor som arbetar. Och det är svårt att skapa jobb utan företag som vågar anställa, investera och växa.

Därför borde företagare inte betraktas som ett särintresse som ska vara tacksamt för varje tillstånd kommunen beviljar. Kommunen bör se dem som en förutsättning för Norrtäljes framtida välstånd.

Kortare handläggningstider, tydligare besked, bättre digital service och mindre onödig byråkrati låter kanske inte lika storslaget som många andra vallöften. För den företagare som väntar på ett besked för att kunna investera eller anställa kan det däremot vara helt avgörande.

Att slopa säsongsavgiften för uteserveringar är ett litet förslag i den kommunala budgeten, men signalvärdet är desto större: Norrtälje ska vara en kommun där det är välkommet att skapa, investera och göra stadskärnan mer levande.

4. Vården och äldreomsorgen. För Norrtälje är sjukhuset inte vilken institution som helst. Avstånden är långa, kommunen är geografiskt stor och befolkningen växer kraftigt under delar av året. Ett starkt Norrtälje sjukhus är därför också en trygghetsfråga.

Norrtäljeborna ska inte behöva vänja sig vid långa väntetider eller acceptera att viktig vård successivt koncentreras längre bort.

Samma krav på kvalitet måste gälla äldreomsorgen. Att personal ska kunna kommunicera på svenska borde inte vara kontroversiellt. Den äldre som behöver hjälp med mediciner, hygien eller andra mycket personliga delar av livet ska kunna förstå och bli förstådd.

Men äldreomsorg handlar också om frihet. Den som har bestämt över sitt eget liv i 80 år upphör inte att vara en självständig människa den dag hemtjänsten börjar komma.

Det är här Liberalernas olika förslag faktiskt hänger ihop. Skolan ger barnet kunskapen att forma sitt liv. Företagandet skapar möjligheter att arbeta och förverkliga idéer. Lägre skatt ger människor större makt över resultatet av sitt arbete. En fungerande vård och omsorg skapar trygghet när livet förändras. Norrtälje behöver inte en politik som lovar allt åt alla. Kommunen behöver politiker som vågar välja, prioritera och ibland också säga nej för att kunna säga ett tydligare ja till det viktigaste.

Skolan först. Mindre byråkrati. God vård i tid. Lägre skatt. Fyra budskap på Liberalernas valaffischer. Men också fyra ganska tydliga besked om vilket Norrtälje partiet vill se.

Ett Norrtälje där politiken inte försöker styra varje del av människors liv, utan ger fler människor verktygen att styra sina egna.

Det är en riktning värd att rösta för den 13 september.

Alla partier som ställer upp i ett val vill förstås vara med och styra. Det är märkligt att just Vänsterpartiet därför gång på gång får frågan varför partiet kräver att ingå i ett framtida styre. Om partiets mandat behövs för att få en majoritet är det snarare naturligt att Vänsterpartiet också finns med när besluten ska fattas.

Men det finns ett viktigare skäl. Efter valet kommer valprogrammens löften att möta verkligheten. Då ska prioriteringar göras, budgetar läggas och kompromisser förhandlas. Det är där det avgörs vilken politik som faktiskt blir verklighet.

Titta på äldreomsorgen. Socialdemokraterna och Centerpartiet talar om en trygg äldreomsorg med hög kvalitet. Det gör även Vänsterpartiet. Skillnaden är att Vänsterpartiet tydligare kopplar kvaliteten till personalens villkor: fler kollegor, bättre scheman och högre löner. Och framför allt till pengar. När antalet äldre ökar räcker det inte att bara räkna upp äldreomsorgens budget med några procent. Vallöften om att satsa på äldreomsorgen måste märkas på golvet och inte bara i Excel.

Här behövs en motvikt när Liberalerna samtidigt prioriterar skattesänkningar. Det går inte att både sänka intäkterna och samtidigt låtsas att välfärdens behov kan lösas utan mer resurser. Norrtälje kommun har gigantiska utgifter framför sig bara genom den volymökning av äldre som sker.

Liberalerna vill fortsätta satsa på skolan trots att barnantalet sjunker. Det är en prioritering som delas av Vänsterpartiet som under mandatperioden drivit mindre grupper i förskolan, att behålla utbildad personal i förskola/skola och fritidshem samt att kunna ge tidiga stödinsatser genom undervisning i mindre grupp till elever med behov av det. För att satsningar ska göras på både skola och äldreomsorg behövs Vänsterpartiet som sätter en stark välfärd före skattesänkningar och privatiseringar.

Centerpartiet vill fasa ut bristfälliga enskilda avlopp och Socialdemokraterna vill särskilt se över situationen i norra kommunen. Även här behövs ett parti som håller fast vid ambitionerna när kostnader och motstående intressen kommer in i bilden. Vänsterpartiet har satt målet att inga bristfälliga avlopp ska läcka till sjöar, hav och vattendrag vid mandatperiodens slut. Det är märkligt, att t o m Miljöpartiet, som vill stärka miljöarbetet och värna den biologiska mångfalden, har kunnat acceptera att kommunalt VA kan upphävas i Östernäs och Västernäs, trots riskerna med enskilda avlopp. Det visar hur svårt det är för ett enskilt parti att i ett samarbete alltid stå fast vid principerna.

Och så är det kulturen. Vänsterpartiet har fått igenom avgiftsfri kulturskola och gratis entré på konsthallen. Vänsterpartiet menar att kulturen är en del av välfärdens kärna. Liberalerna vill ta bort den avgiftsfria kulturskolan trots att det är en otroligt liten post i kommunens budget. Vänsterpartiet vill fortsätta att göra kulturskolans verksamhet tillgänglig för fler barn. Kan Centerpartiets marknadsliberala syn på välfärden garantera en sådan utveckling? När det gäller andra områden inom välfärden pekar deras ideologi ofta åt helt andra håll än demokratisk kontroll över gemensamma resurser.

Efter valet kommer kompromisser att krävas. Det är ofrånkomligt. Frågan är bara åt vilket håll kompromisserna ska gå. Vänsterpartiet har under två år visat sig kunna kompromissa (i Trästaavtalet) och samarbeta utan större gnissel. Det finns grundläggande värderingar om alla människors lika värde och vikten av öppenhet och uppskattning av olika hos Mittenstyret som Vänsterpartiet delar och det är viktigt för Norrtälje kommun att det är den människosynen som får fortsätta råda. För den som vill se en stark välfärd, ett rikt kulturliv och en kommun som tar klimat, miljö och jämlikhet på allvar är Vänsterpartiet en viktig komponent i ett framtida styre.

Ursäkta svordomen, men ibland krävs lite klarspråk. Utan Liberalerna blir politiken mer röd och sämre blå. Både Sverige och Norrtälje behöver en liberal kraft som kan hålla kursen. Ett parti som står upp mot vänsterns krav på högre skatter och större statlig makt, men också mot högerns mest konservativa impulser. Liberalerna behövs för att politiken inte ska kantra åt vare sig höger eller vänster.

I Novus senaste opinionsmätning får Liberalerna 4,3 procent och hamnar över riksdagsspärren. För den som vill se en bättre skola, försvara arbetslinjen, stärka välfärden och samtidigt värna människors frihet är det goda nyheter.

Norrtälje behöver också en stark liberal röst. En röst för en kunskapsskola som ger barn frihet att forma sina egna liv. En röst för att Norrtälje sjukhus byggs ut till ett fullvärdigt akutsjukhus. Och en röst för en ansvarsfull ekonomisk politik där vi både kan investera i välfärden och låta människor behålla mer av sina egna pengar.

Norrtäljes ekonomiska utveckling visar vad långsiktigt ansvarstagande kan åstadkomma. Kommunen är nu skuldfri. Det betyder att pengar som tidigare gick till räntor i stället kan användas till skola, vård och omsorg. Det skapar också utrymme för att sänka skatten.

För Liberalernas kritiker finns en obekväm sanning: Liberalerna har haft rätt om förvånansvärt mycket.

När Liberalerna argumenterade för ett svenskt Natomedlemskap ansågs det länge vara en avlägsen tanke. I dag är Sverige medlem i Nato och ett starkare försvar är självklar politik.

När kärnkraft betraktades som en föråldrad parentes fortsatte Liberalerna att försvara den. I dag planeras nya reaktorer och kärnkraftens betydelse för Sveriges energiförsörjning är åter central.

Samma sak gäller integrationen. När integrationsproblemen tonades ned var Liberalerna bland de första att kräva språkkrav, medborgarskapstest och tydligare förväntningar på den som vill bli en del av Sverige. I dag har stora delar av den politiska debatten rört sig i samma riktning.

Det är ingen slump. Liberal politik har alltid handlat om att våga se problemen, dra slutsatser av dem och föreslå lösningar, även när de inte är populära för stunden.

Det är också därför Liberalerna behövs i svensk politik. För utan Liberalerna riskerar den borgerliga politiken att förskjutas allt längre åt det konservativa hållet. Samtidigt riskerar vänstern att få större inflytande över skatter, bidrag och statens storlek. Liberalerna behövs som en motkraft åt båda håll.

Vi ska försvara arbetslinjen utan att glömma den som står längst från arbetsmarknaden. Vi ska ställa krav på integrationen utan att ge avkall på människors frihet. Vi ska ha en stark stat när människor behöver den, men aldrig en stat som bestämmer mer över människors liv än nödvändigt.

Så ja, ursäkta svordomen. Men ibland behöver politiken sägas på ett sätt som inte går att missförstå: Utan Liberalerna går det faktiskt rött åt helvete.

Alla barn i Norrtälje förtjänar att bli sedda i skolan. Därför är det välkommet att Liberalerna vill införa ett maxtak på 20 elever per klass, med början i lågstadiet.

Skolan är en av samhällets viktigaste institutioner. Det är där kunskaper byggs, framtidsdrömmar väcks och livschanser formas. Men när klasserna blir för stora får lärarna allt svårare att ge varje elev den uppmärksamhet som behövs. Den som behöver extra stöd riskerar att hamna efter, samtidigt som elever som kommit längre inte får de utmaningar de behöver.

Mindre klasser är ingen mirakellösning på skolans alla problem. Men de ger lärarna bättre förutsättningar att undervisa, skapa studiero och följa varje elevs utveckling. Det är särskilt viktigt under de första skolåren, när grunden läggs för framtida lärande.

Förslaget om undervisning i halvklass i svenska och matematik är också klokt. Just dessa ämnen är avgörande för att elever ska lyckas i resten av sin skolgång. För barn som inte har svenska som modersmål kan tidiga insatser göra stor skillnad. Ju tidigare stöd sätts in, desto större är möjligheten att eleverna når kunskapsmålen.

I en tid då skoldebatten ofta handlar om ordning, betyg och disciplin är det viktigt att också tala om lärarnas arbetsvillkor. Höga krav på elever måste kombineras med rimliga förutsättningar för lärarna. Det är svårt att se varje elev när grupperna växer sig allt större.

Varje elev som lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper är en förlust, både för individen och för samhället.

Därför är det positivt att Liberalerna lyfter frågan om mindre klasser. Det är inte en kostnad, utan en investering i kunskap, möjligheter och Norrtäljes framtid.

Roslagens kulturskola flyttar in intill Hallsta skola. På lördag invigs de nya lokalerna med musikparad, framträdanden och aktiviteter för hela familjen.

Lördagen den 5 september öppnar Roslagens kulturskola dörrarna till sina nya lokaler i Friskis & Svettis-huset i Hallstavik.

Invigningsdagen inleds klockan 12.30 med en musikparad från Folkets hus. Klockan 13 hålls den officiella invigningen med fanfar, tal och bandklippning.

Därefter blir det öppet hus i de nya lokalerna. Besökarna får bland annat prova på dans, konst och sång samt flera olika instrument, däribland piano, gitarr, bas, trummor, blåsinstrument och stråkinstrument.

Under eftermiddagen uppträder även elever från kulturskolan och lokala band. På programmet står bland andra HalvBandet samt Martin Björklund & Kulturskolans All Star Band.

– Det ska bli jätteroligt att få uppträda tillsammans med kulturskolans fina lärare och elever på Hallstaviks stora dag. Jag hoppas att det kommer mycket publik, säger Martin Björklund, lärare på kulturskolan.

Evenemanget är öppet för hela familjen och pågår till klockan 15.20.

Skolan ska vara en plats för kunskap, gemenskap och framtidstro. Barn ska kunna gå till skolan utan rädsla, föräldrar ska känna sig trygga och skolans personal ska veta att det finns beredskap när något allvarligt inträffar.

Efter händelsen i Fagersta är det naturligt att ställa frågor om hur väl våra skolor är rustade för att hantera hot och våld. Vi kan aldrig helt eliminera risken för att en enskild människa begår ett våldsdåd. Men vi kan göra mer för att förebygga, upptäcka varningssignaler och minska konsekvenserna.

Det förebyggande arbetet är avgörande. Skolan måste kunna fånga upp elever som mår dåligt, hamnar i destruktiva miljöer eller riskerar att falla ur undervisningen. Därför måste skola, elevhälsa, socialtjänst och polis kunna samarbeta effektivt. Ingen ung människa ska behöva falla mellan stolarna.

Den psykiska hälsan är en viktig del av detta. Elevhälsan behöver vara stark nog att upptäcka problem tidigt, samtidigt som barn och unga som behöver psykiatrisk vård måste få hjälp i tid. Tidiga insatser kan både förebygga lidande och minska risken för att problem växer sig stora.

Men förebyggande arbete räcker inte. Skolorna måste också vara förberedda på att hantera allvarliga situationer. Alla skolor behöver ha beredskapsplaner för allvarliga våldssituationer och arbeta löpande med säkerheten. Personal och skolledningar behöver veta vad de ska göra när något händer. Rutiner måste övas och samarbetet med polis och andra samhällsaktörer fungera.

Efter Fagersta måste händelseförloppet analyseras noggrant. Vilka varningssignaler fanns? Hur fungerade kommunikationen? Var rutinerna tillräckliga? Och vad kan andra skolor lära sig?

Skolans säkerhet kan heller inte skiljas från samhällets förmåga att upptäcka psykisk ohälsa, motverka radikalisering och stoppa rekrytering till våld. Mycket av ungas sociala liv sker på nätet, och det förebyggande arbetet måste därför också finnas där.

Målet är enkelt: ingen elev eller lärare ska behöva gå till skolan och känna att samhället inte är förberett. Vi måste göra allt vi kan för att förhindra skoldåd. Men när det otänkbara ändå händer måste skolorna ha kunskapen, beredskapen och stödet att agera.

Och efteråt måste vi fråga vad vi kan lära oss och göra det bättre nästa gång.

Det är det minsta vi är skyldiga våra barn, elever och lärare.

När invånarna säger att trygghet är den näst viktigaste frågan inför valet, vad menar de då? Är det som min mamma sa till mig, att trygghet är när jag vet att jag kommer fram och får prata med någon när jag ringer vårdcentralen? Att jag får en snabb tid och ett gott bemötande? Eller är trygghet när jag lämnar mina barn på förskolan på morgonen och vet att någon ser dem, utmanar dem och tröstar dem under dagen när jag arbetar? Är trygghet att veta att jag inte kommer att behöva bo kvar hemma när jag börjar bli så dålig att jag inte längre kan gå i trappan eller ta bilen för att handla? Är trygghet att få utöva min tro utan att riskera trakasserier? Att det kommer rent vatten ur kranen? Att kollektivtrafiken fungerar så att jag kan ta mig till och från hemmet/jobbet? Eller är trygghet att få sjunga i kören varje torsdagkväll och ta en fika efteråt?

Trygghet kan vara så många olika saker; en bostad, ett arbete, mat på bordet, rätten att vara mig själv och ett nätverk av människor som bryr sig om mig.

Ändå talas det oftast om övervakningskameror, fler poliser, fler väktare, mer disciplinära åtgärder i skolan och hårdare straff när vi pratar om trygghet. Det är också inslag i ett tryggt samhälle, men bara en väldigt liten del av det som grundar tryggheten. Det är inslag som kan behövas när någonting inte längre är tryggt, men bygger i väldigt liten utsträckning upp trygghet och förtroende mellan människor. Polisen ska vara tillgänglig och synlig, ja, men blir det väldigt många poliser och väktare på en plats kan det skapa mer otrygghet eftersom det ger signaler i sig att någonting kan hända.

Det är viktigt att vi talar om trygghet för trygghet är en förutsättning för att människan ska fungera, för att barn ska lära sig något i skolan, för att vi ska våga umgås med varandra och delta i aktiviteter utanför hemmet. Trygghet är också en förutsättning för psykisk hälsa. Därför är det också viktigt att vi pratar om vad trygghet är.

Det tog tid. Alldeles för lång tid. Men nu rör sig regeringen äntligen i rätt riktning. Att återreglera lärarnas undervisningstid och minska den administrativa bördan är inte bara välkommet. Det är nödvändigt. Det är reformer som går till kärnan av skolans problem. För utan lärare som har tid att undervisa, finns det ingen fungerande skola. 

Under åratal har signalerna varit tydliga. Lärare vittnar om en arbetssituation som inte går ihop. Det som borde vara yrkets kärna – att planera, genomföra och följa upp undervisningen – pressas undan av dokumentationskrav, administration och sidouppgifter. Resultatet är inte svårt att räkna ut: stress, utbrändhet och i allt fler fall lärare som lämnar yrket.

Det här är inte en slump. Det är en direkt följd av politiska beslut. När staten på 1990-talet släppte kontrollen över lärarnas undervisningstid försvann också ett viktigt skydd. I stället öppnades dörren för en utveckling där undervisningstiden kunde pressas upp, samtidigt som tiden för för- och efterarbete krympte. Det kan ha sett effektivt ut på papperet – men i klassrummet blev konsekvenserna de motsatta.

Mindre tid för planering ger sämre undervisning. Sämre undervisning drabbar eleverna. Därför är det ett viktigt besked att regeringen, pådriven av Liberalerna, nu vill återinföra en reglering av lärarnas arbetstid. Ett tak för undervisning och ett golv för planeringstid är inte detaljstyrning – det är att återupprätta rimliga villkor för ett av samhällets viktigaste yrken.

Det är också välkommet att den administrativa bördan ses över. Krav som vuxit fram utan eftertanke rensas nu bort. Att utvecklingssamtal inte måste hållas slentrianmässigt varje termin och att mindre incidenter inte behöver dokumenteras in absurdum är inte nedskärningar – det är sunt förnuft. Lärare ska inte vara administratörer. De ska vara lärare.

Samtidigt räcker inte nationella beslut hela vägen. Även kommunerna måste ta sitt ansvar. I Norrtälje finns exempel på satsningar som faktiskt stärker yrkets attraktivitet – högre löner, bättre arbetsvillkor och konkreta förbättringar i vardagen. Det visar att förändring är möjlig.

Kontrasten mot andra delar av landet är talande. Där tvingas lärare spara på kaffe, arbeta i korridorer eller till och med på toaletter för att hinna med. På vissa håll får de själva samla in pengar till läromedel. Det är inte bara ovärdigt – det är ett systemfel.

Ska svensk skola återfå kvalitet och arbetsro krävs en tydlig prioritering: kunskap först, läraren i centrum.

Här förtjänar Liberalerna erkännande. I en politisk miljö där mycket handlar om symboler driver partiet konkreta reformer som faktiskt förbättrar undervisningen. Det är så skolpolitik borde se ut. För i slutändan är sambandet enkelt. När lärarna får tid att undervisa, får eleverna bättre undervisning. Och det är där allt börjar.