Längst upp i norr i vår vidsträckta kommun bor 4 700 människor i tätorten Hallstavik. Hallsta pappersbruk, ägt av storkoncernen Holmen, är förstås den stora arbetsgivaren. Men näringslivet har diversifierats, och det finns idag många mindre förtag som ger utkomst. Befolkningstalet är stabilt, något som ofta inte gäller för mindre bruksorter landet runt.

Från Hallstavik till Norrtälje är det 4 mil. Hela vägen till Stockholm är det 10 mil. Vi talar nästan om norrlandsavstånd inom Stockholms län.

Att hallstaviksborna ska ha en god tillgänglighet till samhällsservice och gemensamma nyttigheter är en självklarhet och en jämlikhetsfråga.

Hallstalyftet är en väg framåt. Det är en socialdemokratisk  deklaration om s-märkt politik när S vunnit valet i september.

För det första: Vattnet, vårt viktigaste livsmedel. Hallstavik har problem med ledningsnätet, som kräver systematiskt underhåll, läcksökning och utbyte av ledningar som inte håller måttet. 

För det andra: En värdig vänthall. Man ska kunna vänta på bussen i Hallstavik utan att frysa eller bli genomblöt.

För det tredje: Det har redan gjorts! Hallstavik har fått en familjecentral, där funktioner som rör barnfamiljer samlats. Dit hör mödra- och barnhälsovård, öppen förskola och förebyggande socialtjänst. Ett viktigt hus för familjers och framförallt barnens trygga utveckling.

För det fjärde: Bygg den nya sporthallen!. Det är en efterlängtad satsning, och Socialdemokraterna kommer att jobba aktivt för  att den kommer till stånd. Med moderna ytor, flexibla lösningar och hög kvalitet skapas en trygg och inkluderande miljö för skolor, föreningsliv och spontanidrott. 

För det femte: Ge Musikskolan nya lokaler. Musikundervisning är inte bara kultur, det är en investering i barn och ungas framtid. Undersökningar visar att elever som ägnar sig åt att musik presterar bättre i skolans kärnämnen. Hallstavik förtjänar en musikskola med kvalitet, glädje och öppna dörrar!

För det sjätte: Rusta Centrumtorget! Etapp ett är klar, etapp två bör sättas igång så fort som möjligt.

För det sjunde: Brott och brottslighetens orsaker ska bekämpas! Det ska finnas en polisnärvaro i Hallstavik. Det behövs också fältassistenter och fler trygghetskameror. Ett samlat grepp kring brottsförebyggande från förskolan och framåt.

För det åttonde: Ett starkt näringsliv. Det är en kommunal kärnuppgift att skapa förutsättningar för näringslivets utveckling. Om man bortser från jätten Hallsta Pappersbruk är trakten en utpräglad småföretagsbygd, och innehållet i den kommunala verktygslådan ska användas för att underlätta för företagen. 

Det här, tycker många, är bara vanligt politikersnack, ord lättare än luft. Men se det inte så. Det är en deklaration av ambitioner, en politisk viljeinriktning. Politik är att vilja! Rösta på det parti som visar ambitioner - och handlingsförmåga!

Sverige måste snarast byta regering om man ska lita på Naturskyddsföreningens rapport Bakslag i miljöpolitiken som nyligen släpptes. Rapporten visar att det finns två partier i det miljöpolitiska toppskiktet; Vänsterpartiet och Miljöpartiet, sen finns det två partier som är medelmåttor; Socialdemokraterna och Centerpartiet. I botten hamnar regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet har under mandatperioden lagt en högre budget för miljöpolitiken än regeringspartierna samt att man bl a drivit på för mer miljöhänsyn i skogsbruket, stått upp för artskyddet och agerat för en bättre reglering av skadliga bekämpningsmedel i EU.

Regeringspartierna tillsammans med Sverigedemokraterna har i stället fattat en rad beslut som försvagar miljöpolitiken, bl a på områden som transport och energi. För inte länge sedan kunde vi läsa i Norrtelje tidning om Moderaternas motstånd mot havsbaserade vindkraft. Sanningen är att Moderaterna har sagt nej till all etablering av ny vindkraft i Sverige. Regeringens ensidiga satsning på kärnkraft gör att Sveriges invånare kommer att få vänta länge på en stabil energiförsörjning.

I Norrtälje kommun finns en klimathandlingsplan. Den behöver få större utrymme i de kommunala verksamheterna. En kommun kan på många sätt bidra till att minska miljöpåverkan och klimatavtryck. Det kan göras genom högre krav vid upphandlingar, genom att utveckla lokal energi- och matproduktion (vilket det finns goda förutsättningar för i Norrtälje kommun), genom att rusta och ta hand om befintliga byggnadsbestånd i stället för att riva och bygga nytt samt genom att planera för hur kommunens skogar ska skötas för att gynna biologisk mångfald, klimatnytta och rekreationsvärden. För att lyckas med detta behöver kommunen skydda stränder och jordbruksmark från bebyggelse samt ge tydliga direktiv till de kommunala bolagen Norrtälje energi, Norrtälje Vatten och Avfall samt Roslagsbostäder.

Det är lätt att säga att en liten kommun inte kan göra så mycket för att minska klimatavtrycken, samtidigt vill högerpolitiker lägga på enskilda människor att ta huvuddelen av ansvaret. Kanske är det för "svårt" att fatta beslut som innebär att människor här och nu måste ändra sina levnadsvanor för att det ska bli bättre för människor på andra platser eller i framtiden? För enskilda människor kan det vara ännu svårare att, utan samhällets stöd, välja varor och göra val som ger små klimatavtryck. Av den anledningen är det samhället; kommunen, regionen och staten som måste axla ledarrollen i klimatarbetet. Och då gäller det att det blir rätt partier som styr.

Vatten är livsviktigt. Ändå riskerar Norrtäljes hushåll att drabbas av rekordhöga VA-avgifter samtidigt som infrastrukturen för vatten och avlopp skriker efter investeringar. Stigande underhållskostnader, striktare reningskrav, PFAS-problem och behov av läkemedelsrening gör att varje kommun står inför stora utmaningar.

Behovet av investeringar är enormt. Svenskt Vatten bedömer att investeringstakten måste öka med över 40 procent jämfört med dagens nivå. Eftersom kommunernas bokförda värden på VA-infrastruktur är låga, måste stora lån tas för att säkra framtiden. Redan 2040 väntas 70 procent av VA-avgiften gå till kapital­kostnader.

Om kommunerna ska finansiera detta ensidigt via taxor riskerar hushållen att drabbas hårt, samtidigt som nödvändig modernisering och klimatanpassning fördröjs. Dagens system är också djupt orättvist: VA-taxor kan skilja med upp till 500 procent mellan kommuner i samma län. Det är inte rimligt och riskerar att öka skillnader mellan stad och land.

Lösningen är enkel men kräver politiskt mod: staten måste ta huvudansvaret för upprustning, kommunerna investera i eftersatt underhåll, och hushållen fortsätta betala för drift och förbrukning. Endast då blir vattenförsörjningen säker, rättvis och långsiktigt hållbar.

En annan orättvisa sticker ut: VA-avgifterna belastas med 25 procent moms, medan en flaska vatten i butik i dag har 6 procent. Dricksvatten klassas som livsmedel. Ändå beskattas vatten från kranen nästan fyra gånger högre. Staten tjänar stora pengar på denna moms, vilket gör det rimligt att den också tar större ansvar för finansieringen av infrastrukturen.

Vi hör också rapporter om hur hushåll tvångsansluts till kommunalt VA och får betala anslutningsavgifter på långt över 500 000 kronor. Minst 100 000 kronor av detta är moms.

Det är hög tid att staten tar sitt ansvar.

Den parlamentariska grupp som tillsattes för att lösa frågan om VA-anslutningarna på Rådmansö gjorde sitt jobb. Den kunde lösa knuten som satte de boende på Rådmansö, bolaget  Norrtälje Vatten och Avfall (NVAA ) och hela kommunen i en ohållbar situation. Men man ska inte tro att frågan därmed är avförd  från dagordningen.

En lagändring som tillkom efter beslutet att bygga ut kommunalt VA Västernäs ger ett kryphål som   gör att tid kan köpas. Den säger att kommunen ska ta “särskild hänsyn till förutsättningarna att tillgodose behovet av en vattentjänst genom en enskild anläggning som kan godtas med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.”

Den här texten har inte prövats i praktiken. Ett tråkigt utfall vore en utdragen och dyr process med förelägganden från Länsstyrelsen och överklaganden ända upp till Miljööverdomstolen, där domen i principiella fall kan överprövas av Högsta Domstolen. Det finns andra kommuner i liknande situation, med skenande VA-kostnader för såväl enskilda som VA-verksamheter och i slutändan kommunen och här blir Norrtälje pionjär. I lagstiftningen finns ingenting som förändrar kommunens övergripande ansvar för VA-försörjningen. Det finns heller ingenting som förändrar den grundläggande problematiken med saltvatteninträngning och allt sämre status för intilliggande vattenområden.

Låt oss hoppas på den utredning som kommunen ska göra kring möjligheterna att klara avloppsfrågan med  enskilda och samfällda lösningar. Tekniken finns, problemet ligger i om det går att bygga ett långsiktigt hållbart system, där privatpersoner och samfälligheter i avtal förbinder sig att följa kommunens specifikationer om installation, skötsel och underhåll och att underkasta sig regelbundna inspektioner. Viktigt, ty om t ex en samfällighet havererar sitter kommunens skattebetalare med svarte petter.

Återstår problematiken kring dricksvatten. Kanske avsaltningsverk och/eller åtgärder för att öka grundvattenbildning genom att minska avrinning och därmed öka infiltrering, Våtmarker kan också ha andra värden - här finns utrymme för kreativitet. Och inte minst: Vi vill skapa utrymme för tillväxt, för att fler kan flytta till vår kommun. Då måste VA-frågan lösas på ett långsiktigt, hållbart sätt, även på Rådmansö.

I VA-frågan krockar flera viktiga principer. En är att utsläppen inte får öka, helst ska de minska. En nästan helig princip är PPP, Polluter Pays Principle. Den innebär att den som förorenar ska stå för kostnaden. Men är den tillämplig i det här fallet? När kostnaden för att rena skiten varierar enormt mellan olika kommuner beroende på geografi och befolkningstäthet? I vissa kommuner kan det räcka med några meter ledning per invånare, i andra kan det uppgå till 90 meter. Ibland kan man gräva i lös sandjord. På vissa ställen, som alltför ofta i Roslagen, måste ledningarna sprängas fram. Det blir mycket dyrt. Därför slår PPP väldigt orättvist, och krockar med principen om likabehandling.

En ny finansieringsmodell borde tas fram, isynnerhet som VA-Sverige står inför behov av att bygga ut och sköta eftersatt underhåll till en kostnad som av branschorganisationen Svenskt Vatten uppskattas till ofattbara 560 miljarder kronor.

Larmsignalerna har duggat tätt. Svenskt Vatten, kommuner och Svenskt Näringsliv (som tycker att eftersatta VA-anläggningar är ett hot mot landets konkurrenskraft), alla säger samma sak. VA-beredskapsutredningen (SOU 2024:82) håller med och pekar på behovet av ett robust, motståndskraftigt VA i händelse av kris. Politiken finns inte med bland dem som reagerat. Det är ett underbetyg.

Det är uppenbart att VA-krisen inte kan lösas av enskilda kommuner. Här krävs strukturella grepp där staten tar ledartröjan.

Vad gör våra lokala partiföreträdare med kontakten i regeringen för att påverka till en ny, rättvis finansieringsmodell? Ingenting, vad jag sett. Dags för action!