I media får vi lätt uppfattningen att sjukvårdens största problem är vårdköerna. Det är också lätt att tro att lösningen är fler vårdgivare, fler vårdval och fler möjligheter att välja. Men kanske borde vi börja någon annanstans.

Läkaren Fanny Nilsson skrev nyligen om det som egentligen borde vara sjukvårdens kärna: att få träffa en läkare som känner dig och din sjukdomshistoria, och att det finns vårdplatser när du verkligen blir sjuk. Det handlar om kontinuitet och om att sjukvården måste fungera som ett system, inte som en samling separata verksamheter.

Där spelar vårdcentralen en helt avgörande roll.

En bra vårdcentral ska vara den plats dit du kan vända dig med det mesta. Där ska någon känna igen dig, förstå din situation och kunna följa din hälsa över tid. Vårdcentralen ska kunna förebygga sjukdom, behandla det som går att behandla där och lotsa dig vidare när specialistvård behövs.

Det är särskilt viktigt i Norrtälje. Vi har stora geografiska avstånd, en hög andel äldre och många invånare med omfattande vårdbehov. Norrtäljemodellen har dessutom gett oss unika möjligheter att bygga en sammanhållen vård där gränserna mellan sjukvård och omsorg kan suddas ut. KSON ansvarar för helheten och kan anpassa vården efter kommunens särskilda behov.

Därför blir det också problematiskt när vårdcentraler främst betraktas som företag som ska konkurrera om patienter. Kritik mot privatiseringar handlar inte om att människor ska få sämre möjlighet att välja och det är inte de privata vårdcentralernas personal som kritiseras. Många gör ett mycket bra arbete under svåra förutsättningar. Problemet är systemet som gör vårdcentralen till en konkurrerande verksamhet på en marknad, snarare än en del av en gemensamt planerad vård.

Rimbo är ett tydligt exempel. När en vårdcentral inte fungerar räcker det inte att säga att en annan aktör kanske etablerar sig någon gång i framtiden. Trots missnöje hos patienter finns inget företag som vill etablera sig. Patienterna behöver ett alternativ på plats direkt. Politikens uppgift måste vara att se till att vården finns där behoven finns – också när det inte är den mest lönsamma platsen att etablera sig på. Därför har KSON ett ansvar att se till att Rimbo har en fungerande primärvård, men en ny mottagning måste planeras och finansieras och det kan ta tid. Marknaden är således inte den bästa att förlita sig på för en likvärdig sjukvård.

KSON har förstärkt ersättningen till vårdcentralerna, särskilt för äldre och patienter med stora vårdbehov. Region Stockholm har också antagit en handlingsplan för att ingen läkare på vårdcentralerna ska ha mer än 1100 listade patienter år 2034. Det innebär också att patienterna kommer att ha en fast läkarkontakt. På så sätt utvecklas vårdcentralernas roll som vårdens nav. I Hallstavik har vårdcentralen gått från att knappt få tag på läkare som stannade mer än tre veckor till att vara den vårdcentral som får bäst betyg av patienterna.

Patienter behöver fasta läkarkontakter och vårdcentraler som har tid att följa sina patienter. På Hallstaviks vårdcentral har man bl a frångått regionens telefonsvarare och har en person som svarar i telefon och pratar med patienterna. Ofta kan dessa samtal lugna patienten och förhindra onödiga besök. Den som svarar i telefonen känner patienterna och vet vad de är oroliga över. Vårdcentralerna behöver kunna vara just det navet i ett tätt samarbete med hemtjänst, hemsjukvård, specialistvård och sjukhus.

Vården ska inte vara en marknad där varje del ska optimeras för sig. Ingenting blir inte bättre av att patienten skickas runt mellan fler aktörer. Det blir bättre när någon tar ansvar för helheten. Det borde vara politikens uppgift att ge vårdcentralerna förutsättningarna att ta det ansvaret. Vi har Norrtäljemodellen, en struktur som gör det möjligt att tänka annorlunda. Den möjligheten behöver vi bli bättre på att utnyttja och utveckla för en demokratisk planering av vård efter behov.

När invånarna säger att trygghet är den näst viktigaste frågan inför valet, vad menar de då? Är det som min mamma sa till mig, att trygghet är när jag vet att jag kommer fram och får prata med någon när jag ringer vårdcentralen? Att jag får en snabb tid och ett gott bemötande? Eller är trygghet när jag lämnar mina barn på förskolan på morgonen och vet att någon ser dem, utmanar dem och tröstar dem under dagen när jag arbetar? Är trygghet att veta att jag inte kommer att behöva bo kvar hemma när jag börjar bli så dålig att jag inte längre kan gå i trappan eller ta bilen för att handla? Är trygghet att få utöva min tro utan att riskera trakasserier? Att det kommer rent vatten ur kranen? Att kollektivtrafiken fungerar så att jag kan ta mig till och från hemmet/jobbet? Eller är trygghet att få sjunga i kören varje torsdagkväll och ta en fika efteråt?

Trygghet kan vara så många olika saker; en bostad, ett arbete, mat på bordet, rätten att vara mig själv och ett nätverk av människor som bryr sig om mig.

Ändå talas det oftast om övervakningskameror, fler poliser, fler väktare, mer disciplinära åtgärder i skolan och hårdare straff när vi pratar om trygghet. Det är också inslag i ett tryggt samhälle, men bara en väldigt liten del av det som grundar tryggheten. Det är inslag som kan behövas när någonting inte längre är tryggt, men bygger i väldigt liten utsträckning upp trygghet och förtroende mellan människor. Polisen ska vara tillgänglig och synlig, ja, men blir det väldigt många poliser och väktare på en plats kan det skapa mer otrygghet eftersom det ger signaler i sig att någonting kan hända.

Det är viktigt att vi talar om trygghet för trygghet är en förutsättning för att människan ska fungera, för att barn ska lära sig något i skolan, för att vi ska våga umgås med varandra och delta i aktiviteter utanför hemmet. Trygghet är också en förutsättning för psykisk hälsa. Därför är det också viktigt att vi pratar om vad trygghet är.

Sex vargvalpar har upptäckts i trakterna norr om Norrtälje. Valparna fångades nyligen på film av Länsstyrelsens viltkameror, enligt ett pressmeddelande från Länsstyrelsen.

I vintras dokumenterade Länsstyrelsen två vuxna vargar inom ett stort område norr om Norrtälje, från Väddö och vidare in i Uppsala län. Nu visar bilder från myndighetens övervakningskameror att paret har fått sex valpar

– Vi satte upp viltkameror för att tidigt kunna upptäcka eventuella valpar. Och nu har det gett resultat – bilder och filmer visar nu sex vargvalpar som går tillsammans, säger Mikael Fransson vid Länsstyrelsen i ett pressmeddelande.

DNA-analyser visar att de vuxna vargarna har sitt ursprung i Västmanlands län. Tiken är född i Tinäsetreviret och hanen i Kesbergsreviret.

Det ska fortfarande vara oklart hur stort reviret är. Den 1 oktober inleds årets varginventering, då Länsstyrelsen bland annat ska samla in DNA från spillning, urin och hår för att få bättre kunskap om vargarnas rörelser.

Den exakta platsen där valparna filmades offentliggörs inte eftersom uppgifterna är skyddade enligt artskyddsförordningen.

Den kvinna i 50-årsåldern som har stått åtalad för att ha bitit en närstående man i bröstet och attackerat honom har nu fått sitt straff. 

Händelserna inträffade på Väddö. Vid det första tillfället uppstod ett bråk om alkohol, där kvinnan bet mannen i bröstet så att han fick en sårskada.

Några dagar senare gick kvinnan enligt domen till angrepp igen, i och utanför parets gemensamma bostad. Hon rev och slog mannen, sparkade honom mellan benen och bet honom i armen och handen.

Delar av händelseförloppet kunde följas genom ett omkring 25 minuter långt samtal till SOS Alarm. Mannens berättelse fick även stöd av fotografier, rättsintyg och ett polisvittne.

Kvinnan förnekade brott och hävdade nödvärn. Norrtälje tingsrätt bedömer dock att hon gått till angrepp och dömer henne för två fall av misshandel av normalgraden.

Straffet blir tre månaders fängelse och 30 000 kronor i skadestånd till mannen. Kvinnan ska stanna kvar i häkte tills straffet kan verkställas.

Av domen framgår att relationen varit turbulent och präglats av alkoholproblem. Mannen dömdes tidigare i år till tre månaders fängelse för två fall av misshandel mot kvinnan.

På lördag fylls Norrtälje av regnbågsflaggor när Roslagen Pride går av stapeln. Det är lätt att tänka på pride som en manifestation för unga människor; det är fest, det är party, det handlar om framtiden. Men pride handlar om något mycket större: rätten att leva sitt liv öppet, oavsett var i landet man bor eller hur gammal man är.

Roslagen Pride har firats sedan 2012. Det är värt att stanna upp vid vad det betyder. För bara några decennier sedan var det svårare att leva öppet som homosexuell, bisexuell eller transperson på en mindre ort som Norrtälje. Många flyttade från sin hembygd för att kunna leva som den de var. Inte sällan innebar det också att man lämnade föräldrar, syskon och vänner.

Detta sker fortfarande, men att pride har spridit sig till mindre orter runt om i landet förändrar något viktigt. Det säger att hbtqi-personer hör hemma överallt. Att man ska kunna bli kvar i sin hembygd, nära sina vänner och sin familj, och ändå kunna leva öppet. Pride sprider information om detta och det är frihet på riktigt.

Under flera år har jag sett äldre människor sitta längs paradvägen med sina rullatorer och vifta med regnbågsflaggor när pride tågar genom Norrtälje. Det är en av de starkaste och finaste bilderna från pride. I Norrtälje kommun är nästan hälften av invånarna över 65 år. Pride handlar alltså inte bara om de unga som syns och hörs mest i paraden. Det handlar också om de äldre som har levt sina liv under andra villkor – och om rätten att få fortsätta leva öppet och tryggt hela livet.

Därför är debatten om hbtqi-certifiering av äldreomsorgen, som Lisbeth Krogh lyfte på Norrtelje tidnings debattsida i veckan, högst relevant i Norrtälje. För om vi menar allvar med att alla ska kunna leva öppet måste det också gälla den dag man behöver hemtjänst eller flyttar till ett äldreboende. Ingen ska behöva gå tillbaka in i garderoben när man blir gammal och beroende av samhällets omsorg.

Pride är mer än en parad. Det är folkbildning. Det synliggör liv som länge osynliggjorts och skapar kunskap hos människor som annars kanske aldrig hade mött frågorna. När pride flyttar ut från storstäderna och in på våra torg och gator förändras också bilden av vilka som hör hemma här.

Frihet är inte bara rätten att vara den man är. Frihet kräver också ett samhälle där man har möjlighet att leva som man är. Oavsett ålder, bostadsort eller ekonomiska förutsättningar.

På lördag vajar regnbågsflaggorna i Norrtälje igen. Låt oss vara stolta över det. Och låt oss se till att friheten de symboliserar finns kvar hela livet.

På debatten i Elmstadalen i helgen väcktes en fråga från publiken om ett bygglov som stoppats av Försvarsmakten. Utan att ha någon som helst insyn i just det ärendet, vill jag ändå utgå från det svar som KSO Ulrika Falk gav mannen i publiken. Hennes svar var att Norrtälje kommun generellt sett är väldigt generösa med att ge bygglov och sedan får på fingrarna av bl a Försvarsmakten.

Det låter ju som något positivt, att vara generös, men att säga ja till en sak är också att säga nej till någonting annat. Att bevilja bostadsbebyggelse är att säga nej till annan användning av marken. KSO har rätt i att alla partier är överens om att det ska produceras fler bostäder i kommunen, men hur det ska gå till råder det inte total samsyn kring. För att det trots allt inte ska byggas hej vilt överallt, finns en mängd lagar och restriktioner för just bygg- och anläggning. För att skydda intressen som kanske inte alltid kan tala för sig själva. Eller där de ekonomiska incitamenten tryter.

I den här texten lyfter jag två exempel. Det första handlar om Björnö, ett tätortsnära naturområde som varit på tapeten sedan början av 1990-talet. På min dåvarande arbetsplats (Kvisthamraskolan) var många engagerade i att bevara den skog dit man hade möjlighet att göra utflykter med barnen. När det blev ett faktum att det ändå skulle byggas har det handlat om att rädda strandlinjen för allmänhetens möjligheter till friluftsliv, bevara Björkbacken och på senare tid skydda jordbruksmark och vissa växt- och djurarter. Hela Björnöområdet är gammal kulturbygd som till stor del består av odlingsmark. Flera av de områden som sedan tidigare är orörda är det pga t ex hopplöst norrläge som påverkar energiförbrukning och tillväxt negativt.

Trettiofem år senare är Björnö etapp 1 byggt och detaljplanen för etapp 2 och 3 har stoppats av Mark och Miljödomstolen. Detta väcker irritation i leden i flera politiska partier där man vill komma i gång med byggandet. Det händer att det suckas eller fnissas det åt anledningar som att skydda fladdermöss eller groddjur. Det är olyckligt att kommunen har den inställningen gentemot EU-direktiv, nationell lagstiftning och även sin egen omfattande strategi för att skydda jordbruksmark.

Det andra exemplet tar jag från norra kommundelarna där en välkänd exploatör nyligen fått bygglov för 27 campingstugor vid Väddö kanal. Bygglovet strider mot detaljplanen från 1985 som föreskriver en småbåtshamn, vilket i sig har utgjort underlag för dispens från strandskyddslagen. Att upphäva detaljplanen skulle innebära att strandskyddslagen åter trädde i kraft och omöjliggjorde exploateringen. Ett remissvar från bygg- och exploateringsenheten lyfter också problematiken med att uppföra dessa stugor i direkt anslutning till den angränsande jordbruksfastigheten, vilket kan komma att innebära störning i form av ljud och lukt.

Jag är inte tillräckligt insatt för att uttala mig om detta i sig är ett enbart dåligt beslut, men, och det är ett stort MEN; ärenden som på olika sätt är kontroversiella (och det är det alltid när man på olika sätt försöker kringgå lagar och regler) ska inte behandlas enbart av en nämnds arbetsutskott som detta senare exempel har gjort. Ett beslut som innebär att kommunen bryter mot lagar, EU-direktiv eller egna strategier behöver behandlas i bredare politiska församlingar så att fler får komma till tals och fler för- och nackdelar öppet kan vägas mot varandra.

Norrtälje kommun är generösa med bygglov. Det kan upplevas som positivt av den enskilde och ibland av allmänheten. Kommunens inställning till lagar och direktiv verkar vara annorlunda när det kommer till bygglov än vad den är i andra ärenden där det många gånger verkar helt hopplöst att ens pröva en otydlig lagtext. Ibland innebär kommunens generositet med bygglov att man bryter mot lagar. Lagar som finns där för att skydda intressen som kanske inte alltid kan tala för sig själva.

Skyddsjakten på ett lodjur i Norra delarna av Norrtälje kommun pågår fortfarande. Något lodjur har emellertid ännu inte fällts.

Artikeln är tillfogad en rättelse.

Länsstyrelsen beslutade den 3 juli om skyddsjakt efter ett lodjur sedan en djurhållare fått flera får dödade i sin hage. Syftet med skyddsjakten är att förhindra ytterligare angrepp på tamdjur i området.

Jakten bedrivs inom ett avgränsat område i de norra delarna av kommunen och gäller till och med den 31 juli.

Skyddsjakten pågår fortsatt och något lodjur har ännu inte fällts.

Rättelse 260728 klockan 18.35: I den tidigare versionen av artikeln uppgavs felaktigt att ett lodjur hade fällts och att skyddsjakten därmed avslutats. Dessa uppgifter visade sig vara felaktiga och avsåg ett äldre pressmeddelande från Länsstyrelsen  från 2025.

En kvinna i 50-årsåldern åtalas för att ha misshandlat en man vid två tillfällen på Väddö. Kvinnan nekar till brott och har varit häktad sedan början av juli.

Det första misstänkta brottet ska ha inträffat i slutet av juni. Enligt åtalet bet kvinnan mannen i bröstet, vilket ska ha orsakat smärta och en sårskada.

Vid det andra tillfället, den 1 juli, ska kvinnan ha rivit och slagit mannen samt sparkat honom mellan benen. Hon anklagas även för att ha bitit honom och rispat hans ben med en glasskärva eller ett liknande föremål.

Mannen ska ha fått smärta och en sårskada på benet. Enligt stämningsansökan har kvinnan och mannen tidigare varit sambor.

Kvinnan greps den 1 juli och häktades tre dagar senare. Hon nekar till båda åtalspunkterna.

Norrtälje kommun avråder från bad vid Uddhamns badplats och Bergbybadet.

Orsaken är att algblomning ska ha observerats vid kommunens kontroller.

Avrådan gäller sedan den 14 juli 2026 och omfattar Uddhamns badplats, norr om Herräng, och Bergbybadet vid Väddöviken.

Kommunen uppdaterar informationen när nya kontroller visar att det är säkert att bada igen.

En rapport från Rädda Barnen visar att barnfattigdomen i Sverige ökar, och att allt fler barn växer upp i hushåll där pengarna inte räcker till. Barnfamiljernas ekonomi har urholkats när samhällets stöd inte har hängt med. I Norrtälje kommun handlar det om nästan 1 500 barn. Enligt SCB blir gruppen som inte har råd att åka på en veckas semester större, och värst är det för ensamstående arbetarkvinnor där hela 39 % inte har råd att åka på en veckas semester per år.

Barn väljer inte sina uppväxtvillkor. De kan inte påverka om en förälder blir arbetslös, sjukskriven eller tvingas leva på en låg inkomst. Därför kan inte heller deras möjligheter i livet få avgöras av just det. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet måste se till att alla barn får en trygg uppväxt – oavsett föräldrarnas ekonomi.

Inför sommaren är det många familjer som inte har några planer alls. Region Stockholms beslut om gratis kollektivtrafik för barn och unga under loven underlättar en del. Norrtälje kommuns satsning på Aktivitetsbanken och det avgiftsfria Mitt Sommarlov gör också skillnad. Men för många familjer räcker det inte. Hindren är ofta små för den som har pengar, men stora för den som saknar dem. Bussen går inte dit aktiviteten finns eller matsäcken kostar pengar.

Barnafödandet är det lägsta på decennier och att skaffa barn är för många ett stort ekonomiskt risktagande. En paradox är att när det föds färre barn sker samtidigt på många håll nedskärningar i förskola och skola som gör att barngrupperna blir större. I Norrtälje har dock Mittenkoalitionen, tillsammans med Vänsterpartiet, lagt ett uppdrag att ta fram en handlingsplan för hur de allra största barngrupperna i förskolan ska bli mindre med bibehållen lärartäthet. Förskolan och skolan har ett tydligt kompensatoriskt uppdrag och ska bidra till att jämlika förutsättningar för varje barn. Därför är satsningar på små grupper och utbildad personal oerhört betydelsefulla för barns framtida möjligheter.

Men familjen är också viktig. Det är viktigt att familjen, hur den än ser ut, har möjlighet ge sina barn goda förutsättningar. Partierna har insett detta och flera partier lanserade därför under Almedalsveckan olika vallöften riktade direkt till familjerna. Kristdemokraterna vill höja barnbidraget till 2 000 kronor i månaden. Det är dock värt att minnas att partiet under den gångna mandatperioden inte har genomfört någon sådan förstärkning av barnfamiljernas ekonomi. Dessutom har regeringen infört kvalificeringsregler som innebär att nyanlända familjer inte längre omfattas av välfärdssystemen. Moderaterna i sin tur lovar skatteavdrag som kan ge en familj med två arbetande föräldrar ca 5000 kronor mer i månaden. Insatser som billigare kollektivtrafik (Mp), levande landsbygd (C) och slopat karensavdrag (S) påverkar givetvis också barnfamiljer positivt, även om mer indirekt.

Vänsterpartiet lanserade ett familjepaket med konkreta insatser som 15 000 kr i bebispeng när första barnet föds, höjt barnbidrag med 500 kr i månaden och extra tillägg på 300 kr i månaden för ensamstående. Utöver detta höjda bostadsbidrag och 100 nya öppna förskolor runt om i landet. Partiet vill också satsa på avgiftsfria sommarlovskort i kollektivtrafiken, kort som också ska innebära fritt inträde till vissa museer och andra attraktioner.

Vänsterpartiets familjepaket skulle innebära lättnader för de 1500 barn och unga i kommunen som växer upp under knappa förhållanden. Det skulle innebära skillnader för de ensamstående som idag inte kan åka på en veckas semester med barnen. Skillnaden mellan Moderaternas och Vänsterpartiets förslag handlar främst om synen på välfärden. Moderaternas modell bygger på att den som arbetar ska belönas medan Vänsterpartiet menar att barn inte ska ha sämre livsvillkor därför att en förälder är arbetslös, sjuk eller ensamstående.

Barn väljer inte sina föräldrar. Därför kan inte livsvillkoren helt avgöras av föräldrarnas ställning på arbetsmarknaden. Ett samhälle som menar allvar med jämlikhet investerar i barn – inte därför att det är välgörenhet, utan för att det är grunden för ett demokratiskt och hållbart samhälle. Vänsterpartiets familjepaket tar sin utgångspunkt just där: i barnens behov, inte i föräldrarnas lönebesked.