Alla partier som ställer upp i ett val vill förstås vara med och styra. Det är märkligt att just Vänsterpartiet därför gång på gång får frågan varför partiet kräver att ingå i ett framtida styre. Om partiets mandat behövs för att få en majoritet är det snarare naturligt att Vänsterpartiet också finns med när besluten ska fattas.

Men det finns ett viktigare skäl. Efter valet kommer valprogrammens löften att möta verkligheten. Då ska prioriteringar göras, budgetar läggas och kompromisser förhandlas. Det är där det avgörs vilken politik som faktiskt blir verklighet.

Titta på äldreomsorgen. Socialdemokraterna och Centerpartiet talar om en trygg äldreomsorg med hög kvalitet. Det gör även Vänsterpartiet. Skillnaden är att Vänsterpartiet tydligare kopplar kvaliteten till personalens villkor: fler kollegor, bättre scheman och högre löner. Och framför allt till pengar. När antalet äldre ökar räcker det inte att bara räkna upp äldreomsorgens budget med några procent. Vallöften om att satsa på äldreomsorgen måste märkas på golvet och inte bara i Excel.

Här behövs en motvikt när Liberalerna samtidigt prioriterar skattesänkningar. Det går inte att både sänka intäkterna och samtidigt låtsas att välfärdens behov kan lösas utan mer resurser. Norrtälje kommun har gigantiska utgifter framför sig bara genom den volymökning av äldre som sker.

Liberalerna vill fortsätta satsa på skolan trots att barnantalet sjunker. Det är en prioritering som delas av Vänsterpartiet som under mandatperioden drivit mindre grupper i förskolan, att behålla utbildad personal i förskola/skola och fritidshem samt att kunna ge tidiga stödinsatser genom undervisning i mindre grupp till elever med behov av det. För att satsningar ska göras på både skola och äldreomsorg behövs Vänsterpartiet som sätter en stark välfärd före skattesänkningar och privatiseringar.

Centerpartiet vill fasa ut bristfälliga enskilda avlopp och Socialdemokraterna vill särskilt se över situationen i norra kommunen. Även här behövs ett parti som håller fast vid ambitionerna när kostnader och motstående intressen kommer in i bilden. Vänsterpartiet har satt målet att inga bristfälliga avlopp ska läcka till sjöar, hav och vattendrag vid mandatperiodens slut. Det är märkligt, att t o m Miljöpartiet, som vill stärka miljöarbetet och värna den biologiska mångfalden, har kunnat acceptera att kommunalt VA kan upphävas i Östernäs och Västernäs, trots riskerna med enskilda avlopp. Det visar hur svårt det är för ett enskilt parti att i ett samarbete alltid stå fast vid principerna.

Och så är det kulturen. Vänsterpartiet har fått igenom avgiftsfri kulturskola och gratis entré på konsthallen. Vänsterpartiet menar att kulturen är en del av välfärdens kärna. Liberalerna vill ta bort den avgiftsfria kulturskolan trots att det är en otroligt liten post i kommunens budget. Vänsterpartiet vill fortsätta att göra kulturskolans verksamhet tillgänglig för fler barn. Kan Centerpartiets marknadsliberala syn på välfärden garantera en sådan utveckling? När det gäller andra områden inom välfärden pekar deras ideologi ofta åt helt andra håll än demokratisk kontroll över gemensamma resurser.

Efter valet kommer kompromisser att krävas. Det är ofrånkomligt. Frågan är bara åt vilket håll kompromisserna ska gå. Vänsterpartiet har under två år visat sig kunna kompromissa (i Trästaavtalet) och samarbeta utan större gnissel. Det finns grundläggande värderingar om alla människors lika värde och vikten av öppenhet och uppskattning av olika hos Mittenstyret som Vänsterpartiet delar och det är viktigt för Norrtälje kommun att det är den människosynen som får fortsätta råda. För den som vill se en stark välfärd, ett rikt kulturliv och en kommun som tar klimat, miljö och jämlikhet på allvar är Vänsterpartiet en viktig komponent i ett framtida styre.

På fyra år har Tidöpartierna pressat tillbaka skjutningarna, stramat åt migrationen, bekämpat inflationen och stärkt hushållens ekonomi. Mot detta står en opposition som inte ens kan enas om vilka partier som ska ingå i regeringen. Sverige behöver arbetsro och fortsatt kursändring, inte fyra nya år av socialdemokratiskt kaos.

Det krävs inte längre någon högerdebattör för att beskriva oppositionens regeringsalternativ som kaotiskt. Vänsterpartiet använder självt ordet.

Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist säger att hon hellre ser ett extra val än släpper fram en regering där Vänsterpartiet ingår. Vänsterpartiets vice partiledare Ida Gabrielsson svarar att hennes parti hellre går till extra val än accepterar att stå utanför regeringen.

Samtidigt försöker Magdalena Andersson övertyga svenska folket om att hon representerar stabilitet.

Ekvationen går inte ihop.

Socialdemokraterna vill ta makten med stöd av partier som inte bara har olika uppfattningar om skatter, företagande, migration, energi och kriminalpolitik. De kan inte ens komma överens om förutsättningarna för att bilda regering. Centerpartiet vägrar acceptera Vänsterpartiet som regeringsparti. Vänsterpartiet vägrar acceptera en regering där partiet inte ingår. Miljöpartiet kräver en radikal omläggning av klimat- och migrationspolitiken.

I mitten står Magdalena Andersson och vägrar berätta för väljarna vilken regering hon egentligen söker mandat för. Det är inte ett regeringsunderlag. Det är en pågående regeringskris redan före valdagen.

Kontrasten mot Tidösamarbetet är tydlig. Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har haft motsättningar. Det har alla samarbeten. Men partierna har under fyra år kunnat förhandla, fatta beslut och genomföra en gemensam politik. Sverige har fått en riktning efter många år av ryckighet, symbolpolitik och socialdemokratiskt beroende av motstridiga stödpartier.

Resultaten går att mäta.

År 2022 drabbades Sverige av 390 skjutningar med 62 dödsoffer. Under 2025 hade antalet skjutningar fallit till 147. Det motsvarar en minskning med omkring 63 procent. Polisen pekar bland annat på effektivare arbetsmetoder, bättre underrättelsearbete och en större förmåga att förhindra våld innan det inträffar. Samtidigt har regeringen och Sverigedemokraterna gett rättsväsendet fler verktyg, skärpt straffen, infört säkerhetszoner och gjort det lättare att använda kamerabevakning och hemliga tvångsmedel.

Ingen seriös människa hävdar att gängkriminaliteten är besegrad. Sprängningarna har periodvis ökat och de kriminella nätverken fortsätter att rekrytera barn. Men utvecklingen visar att det går att vända våldet när staten slutar behandla grova brottslingar som offer och i stället försvarar de verkliga offren.

Också migrationspolitiken har lagts om. Under 2025 tog Sverige emot det lägsta antalet asylansökningar sedan 1985. Antalet minskade med omkring 30 procent på ett år. Kraven för medborgarskap och uppehållstillstånd har skärpts, återvändandearbetet har förstärkts och Sverige har lämnat den extrema migrationspolitik som under lång tid gjorde vårt land till ett undantag i Europa.

Det är en avgörande förändring. Ett land som inte kontrollerar vilka som får stanna kan inte heller upprätthålla tryggheten, integrationen eller tilliten. Sverige har redan tagit emot fler människor än samhället klarat att integrera. Att återgå till en politik där Miljöpartiet och Vänsterpartiet får inflytande över migrationen vore att upprepa samma misstag som skapade dagens utanförskap.

Även hushållsekonomin har börjat återhämta sig efter inflationskrisen. Inflationen har pressats tillbaka och låg enligt SCB preliminära uppgifter på 0,7 procent i augusti 2026 mätt med KPIF. Regeringen har samtidigt sänkt skatten på arbete och pensioner, sänkt elskatten, reducerat förskoleavgifterna och halverat matmomsen.

För en arbetande tvåbarnsfamilj beräknade SVT att 2026 års reformer kunde innebära drygt 2 000 kronor mer i månaden. Regeringens egen beräkning visar att en familj med en polis och en sjuksköterska får mer än 3 500 kronor lägre skatt och avgifter per månad jämfört med 2022.

Det är pengar som märks för människor som handlar mat, betalar elräkningar, lämnar barnen på förskolan och behöver bilen för att ta sig till arbetet.

Tidöpartierna har också sänkt reduktionsplikten. När den tidigare nivån gällde skulle dieselns utsläpp reduceras med 30,5 procent genom inblandning av dyrare biodrivmedel. Från 2024 sänktes nivån till 6 procent, vilket bidrog till lägre priser vid pump.

Mot detta står partier som vill driva fram en betydligt dyrare klimatpolitik. En socialdemokratisk regering beroende av Miljöpartiet och Vänsterpartiet innebär en uppenbar risk för högre drivmedelskostnader, höjda skatter och nya pålagor på bilen. Det kommer inte främst att drabba människor i Stockholms innerstad. Det drabbar undersköterskan som arbetar natt, industriarbetaren som pendlar och barnfamiljen på landsbygden.

På samma sätt är det missvisande att lova billigare mat samtidigt som man planerar politik som höjer kostnaderna för drivmedel, transporter, jordbruk och företagande. Matpriser bestäms inte genom slagord. De påverkas av hela den kostnadskedja som tar maten från åkern till butikshyllan. Dyrare diesel, högre energiskatter och ökade företagskostnader riskerar till slut att hamna på kundens kvitto.

Valet handlar därför inte bara om fyra partier mot fyra andra. Det handlar om två helt olika sätt att styra Sverige.

På den ena sidan finns fyra partier som efter en mandatperiod kan visa upp en gemensam budget, genomförda reformer och en överenskommen regeringsmodell. De är beredda att fortsätta tillsammans och ta ansvar för Sverige.

På den andra sidan finns Magdalena Andersson och ett regeringsunderlag där partierna hotar varandra med extra val. Centerpartiet säger nej till Vänsterpartiet. Vänsterpartiet säger nej till en regering utan Vänsterpartiet. Miljöpartiet kräver en politisk kursändring och Socialdemokraterna vägrar lämna besked.

Sverige prövade under den förra mandatperioden vad ett sådant underlag leder till. Stefan Löfven föll i en misstroendeomröstning. Magdalena Andersson valdes till statsminister och avgick några timmar senare. Budgetar föll och stödpartier drog åt helt motsatta håll.

Landet har inte råd med en repris.

Tidöpartierna har inte löst alla Sveriges problem. Men de har visat att problemen går att angripa. Skjutningarna har minskat kraftigt. Asylinvandringen har pressats till den lägsta nivån på 40 år. Inflationen har fallit. Barnfamiljer, löntagare och pensionärer har fått skattelättnader. Bensin och diesel har blivit billigare än under den förra regeringens sista år.

Nu står valet mellan att fullfölja kursändringen och att lämna över Sverige till fyra partier som inte ens kan enas om hur de ska ta makten.

Sverige behöver inte fler experiment, fler låsningar eller fler migrationspolitiska återfall. Vi behöver en regering som vet vad den vill och som kan hålla ihop under hela mandatperioden.

Stoppa det socialdemokratiska kaoset. Låt Tidöpartierna fortsätta återupprätta tryggheten, ekonomin och kontrollen över Sverige.

Imorse kom ännu ett avslöjande. Vänsterpartiet har bjudit in palestinska Fatah-företrädare som hyllat terrorister och martyrer till riksdagen. Partiledaren Nooshi Dadgostar var med. En av gästerna har tidigare hyllat attentat mot judar. En annan har uppmanat till ”självuppoffrande aktioner”.

Under helgen ströks ytterligare åtta kandidater från Vänsterpartiets listor efter att Expressen visat hur de spridit antisemitiska konspirationsteorier, hyllat Hamas och Putin. En delade material om att judar kidnappar barn och tappar dem på blod. En annan hyllade Hamas-ledaren Yahya Sinwar. Totalt har dussintals kandidater petats sedan i somras.

I juni visade samma granskning att kandidater i ett tjugotal partiföreningar firat Hamas massaker den 7 oktober 2023, ifrågasatt Förintelsen och spridit judehat. I Helsingborg ska kandidater ha delat ut godis till barn samma dag som attacken och skanderat stöd. Partiet har också skickat hälsningsbrev till palestinska fångar dömda för självmordsdåd och kidnappning. Riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas delade en bild om att ”sionistjudarna” styr banker och politik. Hon lämnade partiet tillsammans med Daniel Riazat.

Vänsterpartiet svarar att det är enstaka rötägg bland tusentals fritidspolitiker och att de plockas bort när media frågar. Men volymen, spridningen över landet och att partiledningen själv tar emot personer med den här bakgrunden talar emot slumpen. Statsministern har kallat det en infiltration. Oavsett om man delar den formuleringen eller inte är det uppenbart att partiet fiskat röster i miljöer där judehat och terrorromantik inte är tabu.

Det här är inte ett norrländskt problem, inte ett problem i min hemtrakt på Öland och inte ett roslagsproblem. Det är ett storstads- och förortsfenomen. Där gror islamism, identitetspolitik och gammal vänsterextremism. I demonstrationståg med Hamasflaggor, i sociala medier där konspirationsteorier om judar sprids som sanning. I Sverige utanför storstäderna är vardagen en annan. Antisemitism är inte en identitetsmarkör. Den är ett svek mot den svenska historien och mot den judiska minoritet som bott här i generationer.

Sveriges judar ska kunna gå till synagogan utan beväpnad vakt, skicka barnen till skolan utan hat och leva utan att politiker i Sveriges riksdag tar emot dem som hyllar mördare av judar. Det är ett minimikrav i ett civiliserat land. En regering som behöver Vänsterpartiet för att sitta kvar kan inte ge det skyddet. Partiet har visat, gång på gång, att det antingen inte ser problemet eller inte vill se det förrän kamerorna är där.

Landsbygden kan stoppa detta. Norrtälje, Roslagen och övriga Sverige utanför de stora städernas förortsbälten röstar inte som innerstaden. Här väger sunt förnuft och motstånd mot extremism tyngre. En röst på Sverigedemokraterna och övriga Tidöpartier är en röst mot att släppa in ett parti som upprepade gånger visat sig oförmöget att hålla judehat och terrorromantik utanför sina listor och sina mötesrum.

Landsbygden har gjort det förut: hållit emot när storstaden sprungit iväg i radikalism. Den kan göra det igen. Inte genom att tiga, utan genom att rösta. Den svenska judiska minoritetens säkerhet är inte en storstadsangelägenhet. Den är hela Sveriges. Och just nu är det landsorten som har makten att säga nej.

I media får vi lätt uppfattningen att sjukvårdens största problem är vårdköerna. Det är också lätt att tro att lösningen är fler vårdgivare, fler vårdval och fler möjligheter att välja. Men kanske borde vi börja någon annanstans.

Läkaren Fanny Nilsson skrev nyligen om det som egentligen borde vara sjukvårdens kärna: att få träffa en läkare som känner dig och din sjukdomshistoria, och att det finns vårdplatser när du verkligen blir sjuk. Det handlar om kontinuitet och om att sjukvården måste fungera som ett system, inte som en samling separata verksamheter.

Där spelar vårdcentralen en helt avgörande roll.

En bra vårdcentral ska vara den plats dit du kan vända dig med det mesta. Där ska någon känna igen dig, förstå din situation och kunna följa din hälsa över tid. Vårdcentralen ska kunna förebygga sjukdom, behandla det som går att behandla där och lotsa dig vidare när specialistvård behövs.

Det är särskilt viktigt i Norrtälje. Vi har stora geografiska avstånd, en hög andel äldre och många invånare med omfattande vårdbehov. Norrtäljemodellen har dessutom gett oss unika möjligheter att bygga en sammanhållen vård där gränserna mellan sjukvård och omsorg kan suddas ut. KSON ansvarar för helheten och kan anpassa vården efter kommunens särskilda behov.

Därför blir det också problematiskt när vårdcentraler främst betraktas som företag som ska konkurrera om patienter. Kritik mot privatiseringar handlar inte om att människor ska få sämre möjlighet att välja och det är inte de privata vårdcentralernas personal som kritiseras. Många gör ett mycket bra arbete under svåra förutsättningar. Problemet är systemet som gör vårdcentralen till en konkurrerande verksamhet på en marknad, snarare än en del av en gemensamt planerad vård.

Rimbo är ett tydligt exempel. När en vårdcentral inte fungerar räcker det inte att säga att en annan aktör kanske etablerar sig någon gång i framtiden. Trots missnöje hos patienter finns inget företag som vill etablera sig. Patienterna behöver ett alternativ på plats direkt. Politikens uppgift måste vara att se till att vården finns där behoven finns – också när det inte är den mest lönsamma platsen att etablera sig på. Därför har KSON ett ansvar att se till att Rimbo har en fungerande primärvård, men en ny mottagning måste planeras och finansieras och det kan ta tid. Marknaden är således inte den bästa att förlita sig på för en likvärdig sjukvård.

KSON har förstärkt ersättningen till vårdcentralerna, särskilt för äldre och patienter med stora vårdbehov. Region Stockholm har också antagit en handlingsplan för att ingen läkare på vårdcentralerna ska ha mer än 1100 listade patienter år 2034. Det innebär också att patienterna kommer att ha en fast läkarkontakt. På så sätt utvecklas vårdcentralernas roll som vårdens nav. I Hallstavik har vårdcentralen gått från att knappt få tag på läkare som stannade mer än tre veckor till att vara den vårdcentral som får bäst betyg av patienterna.

Patienter behöver fasta läkarkontakter och vårdcentraler som har tid att följa sina patienter. På Hallstaviks vårdcentral har man bl a frångått regionens telefonsvarare och har en person som svarar i telefon och pratar med patienterna. Ofta kan dessa samtal lugna patienten och förhindra onödiga besök. Den som svarar i telefonen känner patienterna och vet vad de är oroliga över. Vårdcentralerna behöver kunna vara just det navet i ett tätt samarbete med hemtjänst, hemsjukvård, specialistvård och sjukhus.

Vården ska inte vara en marknad där varje del ska optimeras för sig. Ingenting blir inte bättre av att patienten skickas runt mellan fler aktörer. Det blir bättre när någon tar ansvar för helheten. Det borde vara politikens uppgift att ge vårdcentralerna förutsättningarna att ta det ansvaret. Vi har Norrtäljemodellen, en struktur som gör det möjligt att tänka annorlunda. Den möjligheten behöver vi bli bättre på att utnyttja och utveckla för en demokratisk planering av vård efter behov.

När livet plötsligt ställs på ända finns ingen tid att vänta på nästa upphandling, nästa vårdval eller nästa lediga tid på vårdcentralen. Då måste vården fungera. Ambulansen måste komma. Helikoptern måste kunna lyfta. SOS Alarm måste prioritera rätt. Och på akutmottagningen måste det finnas plats för den som behöver akut vård.

Det är inte ofta kvaliteten på den akuta vården som diskuteras i media utan tillgängligheten, hur snabbt man kan få vård. Det är en viktig fråga i en geografiskt stor och utspridd kommun. Norrtälje sjukhus akutmottagning har länets kortaste väntetider.

Ambulanshelikoptern är sedan flera år placerad i Norrtälje, efter att tidigare ha funnits på Värmdö. Placeringen har inneburit betydligt kortare väntetider för patienter i norra länet, samtidigt som väntetiderna i södra länet blivit något längre. Att helikoptern snabbt kan vara på plats är viktigt för kommunens invånare då avstånden innebär att den landbaserade ambulansen inte alltid finns tillräckligt nära. När en mer central placering av helikoptern nu diskuteras, bör detta tas i beaktning.

I centrala Stockholm finns det ofta gott om ambulanser vid närliggande stationer som kan rycka in och hjälpa till när en ambulans blir upptagen. Så ser det inte ut i länets ytterkanter. Norrtäljeambulanserna står ofta placerade så att de har beredskap att åka in mot stan. Men samma beredskap finns inte åt andra hållet.

Efter många år med olika privata utförare i delar av länet har Region Stockholm tagit tillbaka ambulanssjukvården i egen regi. Det är en viktig reform som inte bara handlar om vem som äger ambulanserna, utan om vilken vård vi vill kunna garantera. Forskning från Uppsala universitet, baserad på Stockholms ambulanssjukvård, visar att patienter som tilldelades privata ambulanser hade 1,4 procent högre risk att dö inom tre år jämfört med patienter som fick en offentlig ambulans. De privata ambulanserna var visserligen billigare och hade kortare responstid, men presterade sämre på kvalitetsmått som inte fanns inskrivna i avtalen. Forskarna pekar bland annat på mindre fortbildning och större beroende av övertid som möjliga förklaringar.

Övertagandet har inte varit problemfritt. Dåliga fordon och brister i utrustningen har kostat tid och resurser och personalen har fått förändrade scheman och arbetsvillkor. Personalens synpunkter är viktiga och måste tas på allvar. En reform som syftar till att skapa en bättre och mer sammanhållen ambulanssjukvård måste också ge personalen rimliga villkor. Det här har Region Stockholm att arbeta med.

Nästa steg för att göra den akuta vårdkedjan effektivare är att ta över direktionstjänsten SOS Alarm i egen regi. I dag är det ett företag som tar emot samtalet och gör den första bedömningen av hur larmen ska prioriteras. Ambulanssjukvårdens egen personal har sedan att arbeta utifrån den bedömningen. Flera regioner har redan tagit över SOS alarm i egen regi och det är bra att det finns ett sådant beslut även i Region Stockholm. Det är naturligt att den som ansvarar för den akuta vården också har möjlighet att styra hela kedjan.

Många partier är nu ute och deklamerar sin betydelse för sjukvården i Norrtälje, samtidigt som man varnar för inflytande från "det farliga Vänsterpartiet". Sanningen är ju, att utan Vänsterpartiets inflytande hade det inte ens funnits ett akutsjukhus i Norrtälje idag.

När invånarna säger att trygghet är den näst viktigaste frågan inför valet, vad menar de då? Är det som min mamma sa till mig, att trygghet är när jag vet att jag kommer fram och får prata med någon när jag ringer vårdcentralen? Att jag får en snabb tid och ett gott bemötande? Eller är trygghet när jag lämnar mina barn på förskolan på morgonen och vet att någon ser dem, utmanar dem och tröstar dem under dagen när jag arbetar? Är trygghet att veta att jag inte kommer att behöva bo kvar hemma när jag börjar bli så dålig att jag inte längre kan gå i trappan eller ta bilen för att handla? Är trygghet att få utöva min tro utan att riskera trakasserier? Att det kommer rent vatten ur kranen? Att kollektivtrafiken fungerar så att jag kan ta mig till och från hemmet/jobbet? Eller är trygghet att få sjunga i kören varje torsdagkväll och ta en fika efteråt?

Trygghet kan vara så många olika saker; en bostad, ett arbete, mat på bordet, rätten att vara mig själv och ett nätverk av människor som bryr sig om mig.

Ändå talas det oftast om övervakningskameror, fler poliser, fler väktare, mer disciplinära åtgärder i skolan och hårdare straff när vi pratar om trygghet. Det är också inslag i ett tryggt samhälle, men bara en väldigt liten del av det som grundar tryggheten. Det är inslag som kan behövas när någonting inte längre är tryggt, men bygger i väldigt liten utsträckning upp trygghet och förtroende mellan människor. Polisen ska vara tillgänglig och synlig, ja, men blir det väldigt många poliser och väktare på en plats kan det skapa mer otrygghet eftersom det ger signaler i sig att någonting kan hända.

Det är viktigt att vi talar om trygghet för trygghet är en förutsättning för att människan ska fungera, för att barn ska lära sig något i skolan, för att vi ska våga umgås med varandra och delta i aktiviteter utanför hemmet. Trygghet är också en förutsättning för psykisk hälsa. Därför är det också viktigt att vi pratar om vad trygghet är.

Idag börjar skolan igen efter sommaren för många av våra barn och ungdomar. I våras gick 88,3% av alla niondeklassare i de kommunala grundskolorna ut med behörighet till gymnasieskolans nationella program. För många av dem var skolavslutningen en början på något nytt. De visste redan vilken gymnasieskola de skulle börja på, vilket program de kommit in på och kanske redan vilka kompisar de kommer att gå tillsammans med i höst. De kunde börja förbereda sig, köpa det som behövs och framför allt se fram emot nästa steg.

Men så har inte sommaren sett ut för alla.

I Norrtälje kommun var det omkring 12 procent av eleverna som inte når gymnasiebehörighet. För många av dem har skolgången varit kantad av svårigheter. När deras klasskamrater går på sommarlov och vet vad som väntar i augusti kan de behöva gå hela sommaren i ovisshet. Först senare kommer beskedet om de får börja på ett introduktionsprogram och vilken väg som väntar.
Det är just de ungdomarna som kanske behöver samhällets stöd allra mest.

Därför är kommunens sommarjobb så viktiga. Alla ungdomar lyckas inte själva hitta ett jobb. Alla har inte föräldrar som har kontakter eller kan ordna en plats. Kommunala sommarjobb och Norrtälje kommuns satsning Egen sommar är insatser som ger lön, erfarenheter och en känsla av att vara behövd eller att klara av någonting på egen hand; erfarenheter av att lyckas.

Vi gör mycket bra, men vi kan göra mer för vad händer med de ungdomar som inte får ett sommarjobb och inte har en given plats på gymnasiet till hösten? Är det någon som tar kontakt med dem? Finns det någon som frågar hur sommaren känns när framtiden är oviss? Någon som pratar om vad som händer i höst och vilka vägar som finns? Annars är de ett lätt mål för rörelser som vill erbjuda snabba lösningar.

Gymnasieskolorna gör generellt, såvitt jag vet, ett viktigt och bra arbete för att ta emot de elever som inte är behöriga till gymnasiets nationella program. Där görs insatser för eleverna som vi kanske hade velat se mycket tidigare. Borde inte ansvaret för detta ligga på grundskolan? Det är där eleverna har gått i nio år och ibland kan jag nog tycka att de kommer ganska lindrigt undan.

Att omkring var åttonde elev lämnar grundskolan utan gymnasiebehörighet är inte bara en individuell känsla av misslyckande. Det är ett misslyckande för skolan och för samhället. Och det kostar dessutom stora pengar när gymnasieskolan sedan behöver lägga omfattande resurser på att reparera det som inte fungerade i grundskolan.

Sommarlovet mellan nian och gymnasiet ska inte vara en väntsal för dem som inte klarat skolan. Det ska vara en bro till framtiden. Kommunen behöver erbjuda sommarjobb till de ungdomar som inte hittar ett själva och alla ungdomar som svävar i ovisshet bör personligen kontaktas för att känna att även de är på väg mot framtiden.

Alla ungdomar behöver inte samma väg. Men alla har rätt att veta att det finns en väg. Det är det minsta vi kan kräva av en jämlik skola.

På lördag fylls Norrtälje av regnbågsflaggor när Roslagen Pride går av stapeln. Det är lätt att tänka på pride som en manifestation för unga människor; det är fest, det är party, det handlar om framtiden. Men pride handlar om något mycket större: rätten att leva sitt liv öppet, oavsett var i landet man bor eller hur gammal man är.

Roslagen Pride har firats sedan 2012. Det är värt att stanna upp vid vad det betyder. För bara några decennier sedan var det svårare att leva öppet som homosexuell, bisexuell eller transperson på en mindre ort som Norrtälje. Många flyttade från sin hembygd för att kunna leva som den de var. Inte sällan innebar det också att man lämnade föräldrar, syskon och vänner.

Detta sker fortfarande, men att pride har spridit sig till mindre orter runt om i landet förändrar något viktigt. Det säger att hbtqi-personer hör hemma överallt. Att man ska kunna bli kvar i sin hembygd, nära sina vänner och sin familj, och ändå kunna leva öppet. Pride sprider information om detta och det är frihet på riktigt.

Under flera år har jag sett äldre människor sitta längs paradvägen med sina rullatorer och vifta med regnbågsflaggor när pride tågar genom Norrtälje. Det är en av de starkaste och finaste bilderna från pride. I Norrtälje kommun är nästan hälften av invånarna över 65 år. Pride handlar alltså inte bara om de unga som syns och hörs mest i paraden. Det handlar också om de äldre som har levt sina liv under andra villkor – och om rätten att få fortsätta leva öppet och tryggt hela livet.

Därför är debatten om hbtqi-certifiering av äldreomsorgen, som Lisbeth Krogh lyfte på Norrtelje tidnings debattsida i veckan, högst relevant i Norrtälje. För om vi menar allvar med att alla ska kunna leva öppet måste det också gälla den dag man behöver hemtjänst eller flyttar till ett äldreboende. Ingen ska behöva gå tillbaka in i garderoben när man blir gammal och beroende av samhällets omsorg.

Pride är mer än en parad. Det är folkbildning. Det synliggör liv som länge osynliggjorts och skapar kunskap hos människor som annars kanske aldrig hade mött frågorna. När pride flyttar ut från storstäderna och in på våra torg och gator förändras också bilden av vilka som hör hemma här.

Frihet är inte bara rätten att vara den man är. Frihet kräver också ett samhälle där man har möjlighet att leva som man är. Oavsett ålder, bostadsort eller ekonomiska förutsättningar.

På lördag vajar regnbågsflaggorna i Norrtälje igen. Låt oss vara stolta över det. Och låt oss se till att friheten de symboliserar finns kvar hela livet.

På debatten i Elmstadalen i helgen väcktes en fråga från publiken om ett bygglov som stoppats av Försvarsmakten. Utan att ha någon som helst insyn i just det ärendet, vill jag ändå utgå från det svar som KSO Ulrika Falk gav mannen i publiken. Hennes svar var att Norrtälje kommun generellt sett är väldigt generösa med att ge bygglov och sedan får på fingrarna av bl a Försvarsmakten.

Det låter ju som något positivt, att vara generös, men att säga ja till en sak är också att säga nej till någonting annat. Att bevilja bostadsbebyggelse är att säga nej till annan användning av marken. KSO har rätt i att alla partier är överens om att det ska produceras fler bostäder i kommunen, men hur det ska gå till råder det inte total samsyn kring. För att det trots allt inte ska byggas hej vilt överallt, finns en mängd lagar och restriktioner för just bygg- och anläggning. För att skydda intressen som kanske inte alltid kan tala för sig själva. Eller där de ekonomiska incitamenten tryter.

I den här texten lyfter jag två exempel. Det första handlar om Björnö, ett tätortsnära naturområde som varit på tapeten sedan början av 1990-talet. På min dåvarande arbetsplats (Kvisthamraskolan) var många engagerade i att bevara den skog dit man hade möjlighet att göra utflykter med barnen. När det blev ett faktum att det ändå skulle byggas har det handlat om att rädda strandlinjen för allmänhetens möjligheter till friluftsliv, bevara Björkbacken och på senare tid skydda jordbruksmark och vissa växt- och djurarter. Hela Björnöområdet är gammal kulturbygd som till stor del består av odlingsmark. Flera av de områden som sedan tidigare är orörda är det pga t ex hopplöst norrläge som påverkar energiförbrukning och tillväxt negativt.

Trettiofem år senare är Björnö etapp 1 byggt och detaljplanen för etapp 2 och 3 har stoppats av Mark och Miljödomstolen. Detta väcker irritation i leden i flera politiska partier där man vill komma i gång med byggandet. Det händer att det suckas eller fnissas det åt anledningar som att skydda fladdermöss eller groddjur. Det är olyckligt att kommunen har den inställningen gentemot EU-direktiv, nationell lagstiftning och även sin egen omfattande strategi för att skydda jordbruksmark.

Det andra exemplet tar jag från norra kommundelarna där en välkänd exploatör nyligen fått bygglov för 27 campingstugor vid Väddö kanal. Bygglovet strider mot detaljplanen från 1985 som föreskriver en småbåtshamn, vilket i sig har utgjort underlag för dispens från strandskyddslagen. Att upphäva detaljplanen skulle innebära att strandskyddslagen åter trädde i kraft och omöjliggjorde exploateringen. Ett remissvar från bygg- och exploateringsenheten lyfter också problematiken med att uppföra dessa stugor i direkt anslutning till den angränsande jordbruksfastigheten, vilket kan komma att innebära störning i form av ljud och lukt.

Jag är inte tillräckligt insatt för att uttala mig om detta i sig är ett enbart dåligt beslut, men, och det är ett stort MEN; ärenden som på olika sätt är kontroversiella (och det är det alltid när man på olika sätt försöker kringgå lagar och regler) ska inte behandlas enbart av en nämnds arbetsutskott som detta senare exempel har gjort. Ett beslut som innebär att kommunen bryter mot lagar, EU-direktiv eller egna strategier behöver behandlas i bredare politiska församlingar så att fler får komma till tals och fler för- och nackdelar öppet kan vägas mot varandra.

Norrtälje kommun är generösa med bygglov. Det kan upplevas som positivt av den enskilde och ibland av allmänheten. Kommunens inställning till lagar och direktiv verkar vara annorlunda när det kommer till bygglov än vad den är i andra ärenden där det många gånger verkar helt hopplöst att ens pröva en otydlig lagtext. Ibland innebär kommunens generositet med bygglov att man bryter mot lagar. Lagar som finns där för att skydda intressen som kanske inte alltid kan tala för sig själva.

Tusentals äldre drabbas årligen av bältros. Folkhälsomyndigheten rekommenderar att alla äldre vaccinerar sig, men många med låga pensioner har inte råd. Samtidigt anser FHM inte att staten bör subventionera bältrosvaccin eftersom sjukdomen inte uppfyller myndighetens kriterium om smittsamhet.

Det nya bältrosvaccinet ger ett effektivt skydd på över 90 procent och rekommenderas till personer över 50 år samt till vuxna med nedsatt immunförsvar. Regionerna gick därför samman för att förhandla fram ett bättre pris för att kunna erbjuda personer med nedsatt immunförsvar gratis vaccin. De lyckades dock inte få ner priset och därav avråder regionernas expertråd, NT-rådet, från att införa subventioner (Nej till subvention av effektivt bältrosvaccin - LäkemedelsVärlden). Det är beklagligt att läkemedelsföretaget inte kunnat sänka priset då vaccinet minskar risken för både sjukdomen och den långvariga, svåra nervsmärta som bältros kan orsaka.

Att vaccinet inte är subventionerat av staten gör att den enskilde idag får betala cirka 5 000 kr för de två doser som behövs. Det är dyrt och gör att många med låga pensioner avstår från att vaccinera sig. Bältros är därmed, som så många andra hälsotillstånd, en klassfråga.

Pensionärsorganisationerna PRO och SPF har drivit en kampanj för att bältrosvaccin ska ingå i det kostnadsfria nationella vaccinationsprogrammet för äldre. Det är nödvändigt och bra att de gör det. Vänsterpartiet vill, som pensionärsorganisationerna, att bältrosvaccin ska ingå i det nationella vaccinationsprogrammet för äldre.

Bältros visar sig genom vätskefyllda blåsor på bålen, men kan också finnas på andra ställen på kroppen. Många som får bältros drabbas av långdragen nervsmärta. Andra generationens förstärkta bältrosvaccin erbjuder ett långsiktigt skydd mot bältros hos äldre. Nyare studier visar att vaccinet även tycks ge ett visst skydd mot att utveckla demens.

Av den anledningen har Österåkers kommun fattat ett beslut om att erbjuda alla 69+ invånare gratis vaccin mot bältros och nu pekar många på Österåker som en föregångskommun som andra kommuner borde ta efter. Det är dock inte så enkelt. Beslutet är överklagat med hänvisning till att detta är ett ansvar för regionerna, som ansvarar för hälso- och sjukvård. Det vi nu kan göra är att avvakta och se vad överklagan leder till.

I Österåkers kommun är kostnaden för gratis bältrosvaccin beräknad till 30 miljoner kronor första året. En snabbkalkylering ger att det i Norrtälje kommun skulle handla om ca 90 miljoner kronor. Detta måste sättas i proportion till andra kostnader hos Kommunalförbundet för sjukvård och omsorg i Norrtälje. Utan rejäla tillskott från de båda medlemmarna blir detta en övermäktig kostnad. Till exempel skulle en satsning på heltid som norm inom äldreomsorgen, något som facken och de anställda länge kämpat för, gå att genomföra för 70 miljoner kronor.

Frågan om subventionerat bältrosvaccin är en viktig folkhälsofråga. Här behöver staten ta ett ansvar för att förhindra svår och långvarig sjukdom, värk och sjukhusvård. Det är också en viktig klassfråga, där den med knapp ekonomi idag drabbas värre än den med tjockare plånbok.