Wormwoods nya EP "Å" har fått en flygande start. Efter släppet den 7 augusti har metalbandet gått direkt in som etta på den fysiska albumlistan, vinyllistan och hårdrockslistan.

EP:n består av två längre spår och är nästa kapitel för banden, som sedan starten 2014 etablerat sig både på den svenska och den internationella musikscenen.

Wormwood har bland annat två P3 Guld-nomineringar bakom sig och turnerar kontinuerligt internationellt.

Norrtäljesonen Tobias Rydsheim är medlem i bandet och står bakom musiken. Stora delar av produktionen har också skett i Norrtälje.

Berättelserna på EP:n kretsar kring Stockholm och människor ur marginaliserade grupper. Delar av historierna har dessutom verklighetsförankring.

– Berättelserna är delvis förankrade i verkligheten och inspirerade, både direkt och indirekt, av personer som vi antingen har läst om eller själva varit i kontakt med, säger han.

För Rydsheim handlar det i första hand om musiken och berättandet, snarare än att tala om för lyssnaren hur materialet ska tolkas.

– I första hand handlar det om musik och historieberättande. Sedan får lyssnaren själv avgöra vad den vill ta med sig. Att få människor att reagera och känna något när de tar del av konst är väl egentligen vad allt skapande handlar om. Så är det även i det här fallet.

Er musik beskrivs ofta som filmisk och atmosfärisk. Var hämtar du inspiration när du skriver nytt material, och hur har det präglat Å?

– Det är sällan jag inspireras av annan musik när jag själv skriver. Till viss del tycker jag faktiskt att det är ganska ointressant. I stället är det livet, estetik, natur, miljöer och olika sinnesstämningar som utgör den största delen av inspirationen bakom Wormwood. När det gäller den här EP:n är det framför allt berättelser från Stockholm som har präglat materialet.

Trots Stockholmskopplingen på EP:n finns Roslagen närvarande i skapandet. Rydsheim skriver all musik i Norrtälje.

– Eftersom jag lever och verkar i Norrtälje, skriver all musik här och dessutom spelar in omkring 90 procent av den här, har Roslagen självklart en stor inverkan på allt jag gör. Man skulle kunna säga att jag ser allt med rospiggska ögon, och det färgar förstås av sig.

Bandet omnämns också ofta som ett Norrtäljeband, även om Rydsheim poängterar att medlemmarna numera är utspridda över Sverige.

Efter Å väntar mer musik. Arbetet med Wormwoods nästa fullängdsalbum har redan inletts.

– Det är fortfarande en lång väg kvar innan vi har ett färdigt album i handen, men förhoppningsvis kan det bli inom ett till ett och ett halvt år. Det beror delvis på hur många livespelningar vi tar oss an under 2027. Under hösten och vintern kommer vi dock att spela en hel del, både i Sverige och utomlands, avslutar Rydsheim.

* Tobias är, förutom medlem i bandet Wormwood, även reporter på Allt om Norrtälje. 

Det finns platser som inte borde betyda något.

En bit skog. En igenväxt våtmark. Några vassar, lite dy, några murkna björkar och en bäck som slingrar sig fram som om den själv glömt vart den var på väg. På en karta är det ingenting särskilt. I ett kommunalt dokument är det ett naturvärdesobjekt. För en person med vuxna skor är det kanske bara mark som är svår att använda.

För ett barn kan det vara världens yttersta gräns.

För mig var det mitt träsk.

Jag växte upp med skogen nära inpå. Inte som en fond, inte som något man åkte till på helgen med termos och sittunderlag, utan som en närvaro. Den började nästan direkt utanför barndomens trygga värld av villor, radhus, cyklar, garageuppfarter och middagsrop. Några steg bort från det ordnade låg något helt annat. Mörkare. Blötare. Äldre.

På 90-talet var framtiden på väg, men den hade ännu inte hunnit koppla upp sig.

Vi hade VHS-band, freestyle, tv-spel och en vag känsla av att allt snart skulle bli blankare, snabbare och mer amerikanskt. Men bakom bostadsområdet låg fortfarande det gamla Sverige och ruttnade i fred.

Det var innan barn hade GPS i fickan. Innan varje spontan fältstudie blev en blå prick på en förälders skärm. Man gick ut, och sedan var man borta en stund, eller en hel dag och kväll. Det var frihet utan särskilt mycket ansvar.

Den känslan ska man inte underskatta.

Vi sökte spänning i ett folkhem som egentligen var byggt för att inget farligt skulle hända. Vi hade nedärvda skateboards från sent 80-tal, färggranna vattengevär och byggde kojor i träden tills de vuxna ropade att maten var klar. Ändå drogs vi mot de osaliga marker som viskandes tornade upp sig bakom villorna.

Där fångade vi grodor och vattensalamandrar. Vi bar hem grodrom i hinkar och lät den ligga i akvarium, blåste ner luft genom sugrör för att syresätta träskvattnet . Man försöker förstå livet genom att tillfälligt kidnappa och studera det.

Mitt träsk, ja, jag hävdar fortfarande bestämt att det är mitt träsk, var inte ett vackert vykort.
Även om det senare skulle komma att pryda ett skivomslag.

Det fanns ingen badbrygga, ingen kiosk, inga informationsskyltar. Det var snårigt, fuktigt, kallt och ogästvänligt. Det luktade sump, murknade löv och något som legat tyst länge.

Det gamla Sverige visste att vissa platser inte bara är platser. En mosse kunde vara en gräns. En skog kunde vara ett väsen. Ett skrik i natten kunde betyda mer än att någon hade trampat snett. I dag ska allt förklaras, mätas, skyltas och gärna göras tillgängligt, kanske till och med exploateras. Men vissa platser förlorar något när de får sig en egen QR-kod och blir för begripliga och besökta.

En gång, under en sen kräftskiva i barndomens kvarter, hördes ett skrik från skogen.

Det är en sådan där minnesbild som aldrig riktigt bleknar. Föräldrarnas berusade skratt i augustimörkret, vi barn som var vakna på lånad tid, tallar som stod som svarta siluetter mot den vemodiga stjärnhimlens väldighet. Sedan det där ljudet. Inte ett vanligt rop, inte stoj, inte lek. Något skar genom kvällen och fick allt att stanna.

Fäderna drog på sig gröna gummistövlar, hämtade ficklampor och gick ut i mörkret. Där och då blev de något annat än 90-talsfarsor med blåjeans och whiskey innanför västen. De blev byns män på väg mot för att se vad den våtsjuka marken tagit.

De hittade en äldre kvinna nedsjunken i dybotten.

Ingen visste riktigt hur hon hade hamnat där. Kanske visste hon det inte själv. Det var just det som gjorde berättelsen så stark. Hon hade liksom glidit ur den vanliga ordningen och hamnat i träskets egen logik. Hade hon inte blivit hittad kunde platsen ha behållit henne.

Så byggs lokal mytologi - det blir en berättelse som stannar kvar.

Senare, när vi blev tonåringar, återvände vi dit med kameror. Vi spelade in kortfilmer, tog bilder, frös på isen, stod i vassen och låtsades att vi gjorde något större än vi gjorde. Det var amatörmässigt, förstås. Men för mig också på blodigt allvarligt. Jag hade hittat min egen filmstudio, min egen scenografi, min egen mörka katedral.

Jag tror att mycket av det jag senare skulle göra som kulturarbetare föddes där. Musiken, bilderna, dragningen till det vemodiga, det ödesmättade, det vackra som inte ber om ursäkt för att det är fult i kanterna. Där lärde jag mig att skönhet inte behöver vara ren. Att det heliga kan lukta förruttnelse. Att mörker inte bara är frånvaro av ljus, utan ett eget språk.

Många år senare satte jag ord på känslan i Wormwood-låten I bottenlös Ävja

“Jag blev dess gäst, kom hem som gast”

Det låter dramatiskt. Det är dramatiskt. Men sådan är min plats på jorden.

Jag återvänder fortfarande till vassen, dimman, bäcken, den kalla marken, de gamla träden vars grenverk river hål i världsrymden. Till känslan av att stå på kanten av något man inte förstår.

Kanske är det därför platsen fortsätter att betyda något. Den påminner om att världen inte bara består av sådant som går att använda. Allt måste inte exploateras, dräneras, förklaras, säljas, ljussättas eller göras trevliga. Vissa platser ska få vara besvärliga.

Vissa platser ska få behålla sina hemligheter.

Och vissa barndomar börjar inte på en asfalterad skolgård i Grind.

De börjar där skogen börjar.

I senaste avsnittet av Norrtäljepodden berättar programledaren Malin Butler om sin nya tatuering och passar samtidigt på att avisera en återkomst till standupscenen. Avsnittet rör sig också genom ämnen som militärövningen Aurora 26, spelglädje och kreativitetens relation till motgång.

Malin Butler, som leder Norrtäljepodden tillsammans med Tobias Rydsheim, kommer till inspelningen med en öm arm

– Av goda skäl.

Hon hade kort dessförinnan besökt en tatuerare i Norrtälje och fått Elvis Presley tatuerad på armen.

– Det är ju min favoritsnubbe i livet, förklarar hon.

Tatueringen saknar ännu hår på motivet, något Malin skrattar åt, men stoltheten över valet är tydlig.

Samtalet glider snart in på hennes karriär som komiker. Malin beskriver sig som standup queen i Roslagen

– En titel hon inte tänker ge upp, trots att det gått ett tag sedan senaste framträdandet.

– Jag vet inte om det är en varning eller ett hot att jag kommer tillbaka, säger hon med ett leende i rösten.

Hon berättar bland annat om ett framgångsrikt gig som förband till Lennie Norman

– En av Sveriges mest etablerade komiker, som för övrigt är aktuell med spelningar i Norrtälje i sommar.

Tobias Rydsheim delar med sig av ett eget scenminne: i helgen spelade han med ett tributeband inför fjorton betalande gäster I Skebobruk, ett opretentiöst projekt som kretsar kring punkbandet NOFX.

– Spelglädje har inga gränser. Det är kul att hålla på, konstaterar han.

De båda diskuterar även sambandet mellan konst och motgång. Tobias, som skriver musik till bandet Wormwood, menar att hans bästa skivor tillkom under de tyngsta perioderna.

– Konsten föds ur lidandet

– det är faktiskt sant, säger han.

Militärövningen Aurora 26 tar också plats i samtalet, och väcker reflektioner kring beredskap och vad det innebär att leva i en tid av ökad försvarsvilja. Ingen av de två har gjort lumpen, men Tobias avslöjar att han skickade in en ansökan till hemvärnet under den tidiga fasen av Rysslands invasion av Ukraina

Norrtäljepodden leds av Tobias Rydsheim och Malin Butler och produceras av Joshua Schmaus och Lukas Ekberg på Allt om Norrtälje.

Lyssna på Spotify

I november intar fyra hårdslående akter Mobergs i Norrtälje. ”Norrtälje Rock & Metal Night” lovar en konsertkväll med tyngd, tempo och känsla.

Det är Mobergs i Norrtälje som förvandlas till en smältdegel av metall, distortion och liveenergi när Norrtälje Rock & Metal Night går av stapeln fredagen den 14 november.

– Det här är den mest ambitiösa rockkvällen vi haft på Mobergs hittills. Vi har ett riktigt starkt startfält, och det kommer märkas i både stämning och publiktryck, säger arrangören Stefan Nikodeamus Källström från Sound & Vision.

Kvällen toppas av inga mindre än kritikerrosade metalbandet Horndal, vars musik väver samman, sludge metal, death, doom och progressiv metal med starka berättelser om industrisamhällets förfall.

Deras senaste album Head Hammer Man, om en svartlistad fackföreningsledare, har hyllats i såväl Sverige som internationellt, och är Grammisnominerat.

På scen står också Norrtäljebaserade Wormwood, som gjort sig kända för sin episka tolkning av svensk black metal med inslag av folkmusik och rock.

Donnatellus bjuder på melodisk kraftrock med tydliga rötter i klassisk rock och blues. Bandet spelade tidigare i år på Sweden Rock Festival och har nu nytt material på gång som de premiärspelar i Norrtälje.

Kvällen inleds av David Harleyson Powertrio, ett välkänt namn i Roslagens livescen. Denna gång hyllar de Black Sabbath.

– Det här är inget för folk som vill ha lugn och ro en fredagkväll. Det här är för alla som älskar riff, hjärta och ren jäkla rock’n’roll, avslutar Källström.