Annons

Ung Företagsamhet – En språngbräda för framtidens företagare

Uppdaterad 2023-11-05, Publicerad 2023-11-04 – av Redaktionen
2 min läsning
Annons

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det sägs ofta att ungdomen är vår framtid. Men hur förbereder vi dem bäst för den framtid som väntar? Ett svar kan vara att ge dem de verktyg och kunskap som behövs för att bli framtidens företagsledare, innovatörer och visionärer. Här kommer "Ung Företagsamhet" (UF) in i bilden.

Sedan 1980 har UF fungerat som en inkörsport till företagandets värld för svenska gymnasieelever. Genom att ge dem en första inblick i hur det är att driva ett företag, förbereder UF dem för de utmaningar och möjligheter som företagande och entreprenörsskap kan erbjuda. Och nu, när UF även riktar sig till grundskolor, kan vi förvänta oss att fler unga människor kommer att bli inspirerade att ta steget in i företagandets värld. En värld fylld av inspiration, kreativitet och ansvarstagande.

Men vad innebär det egentligen att vara en del av UF? Det handlar inte bara om att lära sig företagandets grunder. Det handlar om att utveckla kreativitet, samarbetsförmåga och entreprenörskap under mentorskap. Elever får chansen att ta en idé, utveckla den till en affärsplan, och sedan se den blomstra till ett fullt fungerande företag under ett skolår. Erfarenheten, även om den är inom ramen för ett "hobbyföretag", är ovärderlig, för såväl elev som samhälle.

Annons

Att starta ett företag kan vara både utmanande och krävande, men det är också otroligt givande. Att arbeta tillsammans med andra mot ett gemensamt mål kan ge insikter och erfarenheter som varar livet ut. Och för dem som drömmer om att bli egenföretagare i framtiden? Erfarenheten kan vara den språngbräda de behöver, vilket vi skall värna om.

Det är otroligt uppmuntrande att se att UF-företagandet fortsätter att växa, med cirka 25 UF-företag anmälda från gymnasieskolorna i Norrtälje kommun för läsåret 2023-2024. Dessa unga entreprenörer, stöttade av lärare, mentorer, föräldrar och näringslivet, är bevis på att UF:s mission lever och frodas men behöver också förvaltas.

Och… som en liten kuriosa: I december 1983 startade det allra första UF-företaget i Norrtälje kommun. Initiativet, taget av 22 elever från Rodengymnasiet med mig och Bo Lidholm som mentorer, visar att UF:s rötter i Norrtälje är djupa, stadiga och beständiga.

Så när vi tittar på dessa unga företagare, ser vi inte bara framtidens företagsledare. Vi ser framtidens innovatörer, tänkare och ledare. Och med UF som grund för framtidens entreprenörer kan vi vara säkra på att vår framtid är i goda händer.

Annons
Flygfyren
Laddar bokningsbara aktiviteter…

Kulturdöden börjar i tystnaden

Publicerad 2026-07-03 – av Tobbe Rydsheim
Fotomontage: AON
5 min läsning
Annons
Flygfyren

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

En stad behöver rum där unga kan väsnas.

Det låter kanske som kulturpolitik. Eller som något en granne skriver i ett irriterat mejl till kommunen efter att ha hört samma trumkomp ljuda i bostadsområdet för sjunde dagen i rad.

Men en stad som inte har plats för skräniga gitarrer, ostämda trummor med spruckna cymbaler, gälla målbrottsröster i ostädade replokaler och bandnamn som borde ha stoppats av en ansvarig vuxen, är en stad som sakta håller på att tystna och bli för ordentlig för sitt eget bästa.

Annons
Flygfyren

Eller ska vi kanske kalla det för ytterligare ett steg mot den totala kulturdöden?

Norrtälje hade sådana platser en gång.

Jag gick på mellanstadiet, bandet hette Rabies 2. Bara namnet säger väl allt om hur upproriska vi var, och att ambitionsnivån var skruvad till max. Det var punk, färgat hår, egentillverkade döskalletröjor ritade med tuschpenna, kamouflagebyxor från nyöppnade ÖB och en stark känsla av: nu jävlar.

Vi repade hemma i pojkrummet, spelade in låtar på kassettband och delade ut dem till klasskompisarna. Sedan, när världen blev lite större, hamnade vi på Rockverkstan, som precis sett dagens ljus, i barackerna bakom musikskolan. De där barackerna som Brännäsgården hyrde ut till unga band.

Där fanns framgångsreceptet.

Gulnade väggar. Ett strävt golv, nött av sand, grus och annat som följt med skorna in. Ett pentry med järnsmakande vatten som doftade billigt kommunalt skurmedel. Vit lysrörsbelysning. Dålig isolering. Kablar som räckte laget runt med lite tur. Ett glappande PA med spruckna högtalarkoner. Två transistorstärkare, en lite för klen basstärkare och ett trumset som tagit fler smällar än medlemmarna på kommunens alla kampsportsklubbar tillsammans.

Perfekt.

Annons
Flygfyren

Att som barn eller yngre tonåring kliva in i en sådan replokal med storslagna drömmar och att sen kunna gå hem med känslan av att man var på väg mot någonting, det var så jäkla stort.

Man lärde sig inte bara att spela. Man lärde sig kompromissa, skriva låtar, hantera utrustning, tålmodigt vänta på sena trummisar, spela för starkt utan öronproppar och sedan förstå varför man faktiskt bör använda öronproppar.

Det var på allvar från dag ett.

Rabies 2 bytte senare namn några gånger, som band ofta gör när de försöker springa ifrån sin första idé. Sedan tog jag och trummisen det hela vidare och startade Jontes Radiostyrda Hönor, som repade hemma i garaget men som senare fick en ny heavy metal-kostym under namnet Cremnophobia, efter att Jonte skulle fokusera på Counter-Strike istället för att bli rockstjärna.

Jag blev också tillfrågad av några äldre grabbar om att gå med i dödsmetallbandet Depraved. Vi började i barackerna och flyttade senare till U-huset nere i hamnen.

U-huset, ja. En institution för 80-talister och tidiga 90-talister.

Det var inte bara replokaler. Det var ett helt ungdomshus, som vi i mångt och mycket faktiskt fick bygga och inreda själva. Replokaler, skatehall, bio, café, konserter, graffiti, dans, teater och musikstudio. Allt det där som i efterhand låter som en kommunal skrivbordsdröm, men som i praktiken skulle komma att vara enormt viktigt och fostrande på många vis, för mig och många andra.

Där utvecklade jag även punkbandet Norigen 1. Först hade vi tillhåll i U-huset, senare blev det tillbaka till barackerna. Man drogs mellan de olika lokalerna beroende på vilka man spelade med, vilka nycklar man kunde få tag på och var det råkade finnas plats för ens senaste musikaliska stordåd.

Men där någonstans så revs barackerna, till förmån för att bygga lägenheter för, som vi kallade det, välbärgade stockholmare.

Då skulle jag istället starta folkrockbandet Åskfödd. Vi blev inkvarterade i Medborgarskolans då nybyggda replokalskomplex i Dianahusets källare.

Det fanns ett helt litet ekosystem i Norrtälje. Barackerna bakom musikskolan. U-huset i hamnen. Dianahuset. Garage. Pojkrum. Studieförbund. Fritidsgårdar. Eldsjälar. Någon som visste vem man skulle prata med. Någon som kunde säga: ”Kom ner på torsdag, så löser vi det.”

Och någonstans runt allt detta fanns också rimboslusk.net.

Innan Facebook, Instagram och TikTok fanns ett lokalt community där folk faktiskt höll koll på varandra. Vi marknadsförde band, kollade event, spred spelningar och följde vad som hände. Det var sociala medier i sin vagga, innan sociala medier blev den industri vi känner idag.

Rockverkstan, senare Rockverkstan/Alternativt ljud, var en dörr in. En väg för unga musiker att få någonstans att vara, spela och växa. Det arrangerades spelningar, samlingsskivor och resor till pan-skandinaviska gårdsbandsfestivaler. Jag tänkte nog inte på det då, men det var ett bevis på att Norrtäljes ungdomskultur levde.

Roslagen har länge varit en plats där kultur fått fäste. Här finns spår av Taube, Engström, Ferlin och Astrid Lindgren.

Jag vill hävda att Roslagen på sätt och vis har varit ett viktigt kulturcentrum, på nationell nivå.

Det må låta bakåtsträvande, men det är den känslan jag vill tillbaka till. Kulturen ska inte bara vara något man skyltar med i efterhand, utan något som får låta, irritera och provocera medan det fortfarande är ofärdigt.

För det -internationellt omhuldade- svenska musikundret kommer inte ur tomma intet. Det börjar i musikskolor, studieförbund, fritidsgårdar, replokaler och i rum där unga får vara dåliga först.

Det är därför det känns sorgligt att den där replokalskulturen inte finns kvar på samma sätt längre.

För en liten stad behöver sådana rum.
En stad som aldrig låter illa riskerar till slut att inte låta alls.

Annons

I bottenlös ävja

Publicerad 2026-06-24 – av Tobbe Rydsheim
Fotomontage: AON
5 min läsning
Annons

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det finns platser som inte borde betyda något.

En bit skog. En igenväxt våtmark. Några vassar, lite dy, några murkna björkar och en bäck som slingrar sig fram som om den själv glömt vart den var på väg. På en karta är det ingenting särskilt. I ett kommunalt dokument är det ett naturvärdesobjekt. För en person med vuxna skor är det kanske bara mark som är svår att använda.

För ett barn kan det vara världens yttersta gräns.

Annons
Flygfyren

För mig var det mitt träsk.

Jag växte upp med skogen nära inpå. Inte som en fond, inte som något man åkte till på helgen med termos och sittunderlag, utan som en närvaro. Den började nästan direkt utanför barndomens trygga värld av villor, radhus, cyklar, garageuppfarter och middagsrop. Några steg bort från det ordnade låg något helt annat. Mörkare. Blötare. Äldre.

På 90-talet var framtiden på väg, men den hade ännu inte hunnit koppla upp sig.

Vi hade VHS-band, freestyle, tv-spel och en vag känsla av att allt snart skulle bli blankare, snabbare och mer amerikanskt. Men bakom bostadsområdet låg fortfarande det gamla Sverige och ruttnade i fred.

Det var innan barn hade GPS i fickan. Innan varje spontan fältstudie blev en blå prick på en förälders skärm. Man gick ut, och sedan var man borta en stund, eller en hel dag och kväll. Det var frihet utan särskilt mycket ansvar.

Den känslan ska man inte underskatta.

Vi sökte spänning i ett folkhem som egentligen var byggt för att inget farligt skulle hända. Vi hade nedärvda skateboards från sent 80-tal, färggranna vattengevär och byggde kojor i träden tills de vuxna ropade att maten var klar. Ändå drogs vi mot de osaliga marker som viskandes tornade upp sig bakom villorna.

Annons

Där fångade vi grodor och vattensalamandrar. Vi bar hem grodrom i hinkar och lät den ligga i akvarium, blåste ner luft genom sugrör för att syresätta träskvattnet . Man försöker förstå livet genom att tillfälligt kidnappa och studera det.

Mitt träsk, ja, jag hävdar fortfarande bestämt att det är mitt träsk, var inte ett vackert vykort.
Även om det senare skulle komma att pryda ett skivomslag.

Det fanns ingen badbrygga, ingen kiosk, inga informationsskyltar. Det var snårigt, fuktigt, kallt och ogästvänligt. Det luktade sump, murknade löv och något som legat tyst länge.

Det gamla Sverige visste att vissa platser inte bara är platser. En mosse kunde vara en gräns. En skog kunde vara ett väsen. Ett skrik i natten kunde betyda mer än att någon hade trampat snett. I dag ska allt förklaras, mätas, skyltas och gärna göras tillgängligt, kanske till och med exploateras. Men vissa platser förlorar något när de får sig en egen QR-kod och blir för begripliga och besökta.

En gång, under en sen kräftskiva i barndomens kvarter, hördes ett skrik från skogen.

Det är en sådan där minnesbild som aldrig riktigt bleknar. Föräldrarnas berusade skratt i augustimörkret, vi barn som var vakna på lånad tid, tallar som stod som svarta siluetter mot den vemodiga stjärnhimlens väldighet. Sedan det där ljudet. Inte ett vanligt rop, inte stoj, inte lek. Något skar genom kvällen och fick allt att stanna.

Fäderna drog på sig gröna gummistövlar, hämtade ficklampor och gick ut i mörkret. Där och då blev de något annat än 90-talsfarsor med blåjeans och whiskey innanför västen. De blev byns män på väg mot för att se vad den våtsjuka marken tagit.

De hittade en äldre kvinna nedsjunken i dybotten.

Ingen visste riktigt hur hon hade hamnat där. Kanske visste hon det inte själv. Det var just det som gjorde berättelsen så stark. Hon hade liksom glidit ur den vanliga ordningen och hamnat i träskets egen logik. Hade hon inte blivit hittad kunde platsen ha behållit henne.

Så byggs lokal mytologi - det blir en berättelse som stannar kvar.

Senare, när vi blev tonåringar, återvände vi dit med kameror. Vi spelade in kortfilmer, tog bilder, frös på isen, stod i vassen och låtsades att vi gjorde något större än vi gjorde. Det var amatörmässigt, förstås. Men för mig också på blodigt allvarligt. Jag hade hittat min egen filmstudio, min egen scenografi, min egen mörka katedral.

Jag tror att mycket av det jag senare skulle göra som kulturarbetare föddes där. Musiken, bilderna, dragningen till det vemodiga, det ödesmättade, det vackra som inte ber om ursäkt för att det är fult i kanterna. Där lärde jag mig att skönhet inte behöver vara ren. Att det heliga kan lukta förruttnelse. Att mörker inte bara är frånvaro av ljus, utan ett eget språk.

Många år senare satte jag ord på känslan i Wormwood-låten I bottenlös Ävja

“Jag blev dess gäst, kom hem som gast”

Det låter dramatiskt. Det är dramatiskt. Men sådan är min plats på jorden.

Jag återvänder fortfarande till vassen, dimman, bäcken, den kalla marken, de gamla träden vars grenverk river hål i världsrymden. Till känslan av att stå på kanten av något man inte förstår.

Kanske är det därför platsen fortsätter att betyda något. Den påminner om att världen inte bara består av sådant som går att använda. Allt måste inte exploateras, dräneras, förklaras, säljas, ljussättas eller göras trevliga. Vissa platser ska få vara besvärliga.

Vissa platser ska få behålla sina hemligheter.

Och vissa barndomar börjar inte på en asfalterad skolgård i Grind.

De börjar där skogen börjar.

Annons

Så många är långtidsarbetslösa i Norrtälje

Publicerad 2026-05-24 – av Daniel Rämsell
Bild på Norrtäljes kommunhus samansatt med en bild på arbetsförmedlingens hemsida.
673 personer i Norrtälje kommun hade varit utan arbete i minst ett år i april 2026.
1 min läsning
Annons

673 personer i Norrtälje kommun hade varit utan arbete i minst ett år i april 2026. Det motsvarar 2,2 procent av arbetskraften och är ungefär samma nivå som vid samma tidpunkt förra året.

Det visar statistik från Arbetsförmedlingen som Newsworthy har sammanställt.

Antalet långtidsarbetslösa minskade med 13 personer jämfört med mars månad. Det är första gången sedan november 2025 som antalet sjunker.

Samtidigt har gruppen som stått allra längst från arbetsmarknaden ökat något.

Annons

I april hade 358 personer i Norrtälje varit utan arbete i minst två år, jämfört med 352 personer samma månad året innan.

Statistiken visar också tydliga skillnader mellan olika grupper. Bland personer mellan 55 och 66 år var långtidsarbetslösheten 2,6 procent, medan motsvarande siffra bland unga mellan 18 och 24 år låg på 1,1 procent.

Av de långtidsarbetslösa i kommunen var 383 personer födda i Sverige och 290 födda utomlands. Det innebär att långtidsarbetslösheten bland utrikesfödda var 5,7 procent – nästan fyra gånger högre än bland svenskfödda, där siffran låg på 1,5 procent.

Utbildningsnivå verkar också spela stor roll.

Bland personer utan gymnasieutbildning låg långtidsarbetslösheten på 5,2 procent, jämfört med 1,5 procent bland dem som gått ut gymnasiet.

 

Annons

Annons
Flygfyren

Bino Drummond gör comeback – tar plats i styrelse

Publicerad 2026-04-22 – av Nicklas Salmin
Bino Drummond, Frida Karlsson och Peter Jansson
2 min läsning
Annons

Det före detta kommunalrådet Bino Drummond gör comeback i Norrtäljes näringsliv. Nu är han invald i styrelsen för Företagslabbet - organisationen han själv var med och grundade.

Bino Drummond representerade Moderaterna som kommunalråd i Norrtälje i fem år, innan han lämnade politiken 2023. Nu kliver han in i en ny roll – den här gången på styrelseposten i Företagslabbet, en verksamhet som stöttar lokala företagare att växa och utvecklas.

Peter Jansson, initiativtagare och ordförande i Företagslabbet, är nöjd med rekryteringen.

Annons
Flygfyren

- Vi har haft samma personer i styrelsen sedan starten, och det har fungerat bra. Kontinuitet är viktigt i den här typen av verksamhet. Men vi har känt att vi behövt förstärka oss, och när vi diskuterade det var vi snabbt överens om att Bino var rätt kandidat, säger han.

Kopplingen mellan Drummond och Företagslabbet är inte ny. Under organisationens tillblivelse hade han en politisk roll för att få verksamheten på fötter, och Jansson beskriver det som naturligt att han nu återvänder.

- Han har bred erfarenhet av strategiska frågor och var viktig genom sitt stöd, för oss i uppstarten. Att han nu tar plats i styrelsen efter sin politiska pensionering känns som ett logiskt nästa steg.

Företagslabbet är inrymt på Campus Roslagen i Norrtälje, och VD:n där, Frida Karlsson, välkomnar också den nye styrelseledamoten varmt.

- Det är jättekul. Bino känner kommunen utan och innan, och han har ett stort kontaktnät lokalt. Vi är glada att han ville kliva in och bidra, säger hon.

Drummond själv är förväntansfull inför uppdraget och lyfter fram intresset för näringslivsfrågor som den drivande faktorn.

- Att få hjälpa företagare att expandera sin verksamhet är något som engagerar mig genuint. Jag har själv en bakgrund från näringslivet och hoppas kunna bidra med de perspektiven.

Annons

Han är dock noga med att tona ned eventuella spekulationer om ett politiskt återkomst.

- Det här är inte en politisk comeback. Jag har inget politiskt engagemang i dag, det här gör jag för att jag brinner för näringslivsfrågor och för att jag bryr mig om förutsättningarna att driva företag i min hemkommun.

Annons
Flygfyren