En man i 30-årsåldern misstänks för rattfylleri efter att en bil setts köra på fel sida av vägen i Norrtälje.

Det var vid 21.12 på torsdagskvällen som polisen fick in uppgifter om en bil som körde på fel sida av Furusundsvägen under en längre sträcka.

Polisen stoppade bilen och föraren, en man i 30-årsåldern, fick följa med till polisstationen för ytterligare provtagning.

En anmälan om misstänkt rattfylleri har upprättats, enligt polisens händelserapport.

En man i 60-årsåldern åtalas för skadegörelse, misshandel och olaga hot efter en händelse på Väddö förra sommaren.

Enligt stämningsansökan ska mannen den 11 juli 2025 ha slagit sönder fönsterrutor på en bil som tillhörde en kvinna.

Mannen åtalas även för misshandel. Enligt åklagaren ska han ha slagit kvinnan med en krycka och därefter knuffat omkull henne.

Han åtalas också för olaga hot mot en annan person. Enligt åtalet ska mannen ha hotat att döda personen eller uttalat ett liknande hot. Åklagaren bedömer att hotet var av sådant slag att det kunde framkalla allvarlig rädsla för den egna säkerheten.

Mannen erkänner skadegörelsen men nekar till misshandel och olaga hot.

Den stora jämställdhetsfrågan 2026 handlar om friheten att få vardagen att fungera. Hur får familjer livet att gå ihop?  

För många småbarnsföräldrar är det inte viljan som saknas. Problemet är att dygnet har för få timmar. Att hinna hämta på förskolan eller vabba utan dåligt samvete, att sköta arbetet, ta hand om barnen och samtidigt finnas där för en åldrande förälder är en utmaning som allt fler känner igen.

När vardagen inte går ihop är det fortfarande oftast kvinnor som betalar priset. I form av mer stress, lägre inkomster, sämre pension och färre möjligheter att göra karriär. Det märks i hela landet, också här i Norrtälje kommun.

Därför presenterar Liberalerna nu en ny inriktning för jämställdhetspolitiken: livspusselfeminism. Utgångspunkten är enkel. Politikens uppgift är inte att tala om hur människor ska leva sina liv. Politikens uppgift är att ge människor bättre möjligheter att välja själva.

Liberalerna föreslår därför bland annat en jämställdhetsbonus på 30 000 kronor per barn för föräldrar som delar lika på föräldraledigheten. Liberalerna vill också införa ett småbarns-RUT för familjer med barn under 12 år, som ger barnfamiljer möjlighet att köpa avlastning när åren är som mest intensiva. Dessutom vill Liberalerna stärka barnfamiljernas ekonomi genom lägre skatt på arbete och ett barnavdrag.

Det handlar alltså om reformer som gör verklig skillnad i människors vardag. Det är reformer som ger människor mer tid, större frihet och bättre möjligheter att förena arbete med familjeliv.

Här i Norrtälje, liksom i resten av Sverige, avgörs nämligen jämställdheten runt köksbordet, vid förskolegrinden och på arbetsplatserna. Där fattas varje dag de beslut som formar människors liv – vem som vabbar, vem som går ned i arbetstid och vem som tackar nej till nästa karriärmöjlighet.

Därför handlar Liberalernas jämställdhetspolitik mindre om pekpinnar och mer om frihet. Mindre om symboler och mer om lösningar. Mindre om konflikt och mer om att ge människor makten över sin egen vardag.

För ett samhälle blir starkare och mer jämställt när familjer får livet att fungera.

En kväll med både nostalgi och energi väntar när Kapellet i Norrtälje bjuder in till livespelning.

På scen står Ivory – A.D. 1982, med rötter i 80-talets hårdrocksscen, tillsammans med den lokala rockakten Happy Shitty Band. Kvällen samlar därmed två klassiska sound och uttryck inom rock och metal.

Ivory bildades under 1980-talet och återvänder nu till scenen, något som väntas locka både gamla fans och en yngre publik.

Spelningen äger rum den 27 juni och som förband kliver Happy Shitty Band in och värmer upp publiken med rå, rak och energifylld rock’n’roll.

— Vårt sound är autentisk och ofiltrerad rock’n’roll med glimten i ögat, säger sångaren Tommy "Rockpipan" Hedlund.

Bakom kulisserna präglas bandet av humor och självdistans, men på scenen är inställningen en annan.

— Det är mycket humor backstage, men när vi väl står på scenen tar vi musiken och framför allt glädjen och energin den ger – på stort allvar.

Publiken kan räkna med en intensiv spelning.

— Det blir chock, energi och seriös underhållning på ett glatt, rått och lite humoristiskt sätt, säger Hedlund.

Hedlund är närmast bekant för Norrtäljeborna efter att han vann Rockklassikers tävling "Rockstjärna för en dag", något som Allt om Norrtälje tidigare skrivit om.

Hur ser ni på den lokala musikscenen just nu?

— Den lokala musikscenen i Norrtälje har äntligen börjat mogna till sig igen. Det har varit lite halvdött tidigare, men det har börjat röra på sig, avslutar sångaren.

Rimbo HK Handboll dam får behålla två viktiga spelare. Ida Bernhardsson och Amanda Forsgren Löthman fortsätter i klubben även kommande säsong.

Rimbo HK Handboll dam meddelar att både Ida Bernhardsson och Amanda Forsgren Löthman blir kvar i laget.

Huvudtränaren Marcus Hahlin beskriver beskedet som två viktiga pusselbitar inför kommande säsong.

– Det känns väldigt bra att få fortsätta bygga laget med både Ida och Amanda, säger Hahlin.

Enligt Hahlin bidrar Ida Bernhardsson med offensiv spets. Han beskriver henne som en målskytt som förra säsongen visade sin kapacitet genom att tillhöra toppen av seriens skytteliga.

– Hon är en spelare som kan avgöra matcher och vi ser fram emot att få se henne fortsätta producera poäng även kommande säsong, säger han.

Amanda Forsgren Löthman lyfts fram för sin starka tvåvägskapacitet.

– Amanda stod för en mycket stark säsong förra året där hennes roll blev allt större ju längre säsongen gick. I Amanda har vi en av seriens bästa tvåvägsspelare, där hon bidrar med såväl mål som robust försvarsspel, säger huvudtränaren.

Hahlin menar att Rimbo HK med Bernhardsson och Forsgren Löthman får både spets i skyttet och styrka i duellspelet.

– Det är två viktiga pusselbitar som faller på plats och som betyder mycket för oss, avslutar Hahlin.

Låga grundvattennivåer har fått Norrtälje Vatten och Avfall (NVAA) att införa bevattningsförbud i Edsbro. Om vattenförbrukningen inte minskar riskerar boende med kommunalt vatten att bli utan vatten.

Bevattningsförbudet gäller sedan den 22 juni.

Enligt NVAA är grundvattennivåerna så låga att vattenförbrukningen behöver minska för att säkerställa dricksvattenförsörjningen i området.

Förbudet innebär att vatten från den allmänna va-anläggningen inte får användas för att vattna gräsmattor, trädgårdar eller större planteringar med vattenslang, vattenspridare eller sprinklersystem.

Det är däremot tillåtet att vattna sparsamt med vattenkanna. Regnvatten får också användas.

Det är även förbjudet att fylla eller byta vatten i pooler, badtunnor och spabad. Mindre plaskpooler omfattas inte av förbudet.

Biltvätt utanför bilvårdsanläggningar är inte heller tillåten. Detsamma gäller användning av högtryckstvätt eller vattenslang för rengöring av exempelvis fasader och altaner.

Förbudet omfattar också bevattning av fotbollsplaner, tennisplaner och parkytor.

NVAA uppmanar alla i området att vara sparsamma med vattnet. Bevattningsförbudet gäller tills vidare.

Varje år försvinner hundratals miljoner kronor i skattepengar från Stockholmsregionens skolor när skolkoncerner plockar ut vinst. Det sker även här i vår kommun, där våra gemensamma skattepengar går till vinster i stället för att användas till fler lärare, upprustning av skollokaler eller en starkare elevhälsa. Det är orimligt. Skattepengar ska gå till eleverna, inte till skolkoncernernas aktieägare.

Forskning pekar dessutom på att elever som gått i vinstdrivande skolor i genomsnitt har lägre inkomster senare i livet. En viktig förklaring är att dessa skolor i lägre grad anställer behöriga lärare.

Moderaterna hävdar ofta att ett förbud mot vinstutdelning skulle innebära att skolor tvingas stänga. Men skolor försvinner inte bara för att vinstuttagen stoppas. En skola kan drivas med hög kvalité utan att överskottet lämnar verksamheten. Det finns många idéburna och kooperativa skolor som visar just det.

I själva verket är det ofta vinstdrivande friskoleetableringar som sätter press på kommunala skolor. När elevunderlaget splittras har kommunen fortfarande ansvar för att erbjuda en likvärdig skola i hela kommunen, samtidigt som resurserna per skola minskar. Det leder till underfinansiering av de kommunala skolorna.

Det får särskilt tydliga konsekvenser i en landsbygdskommun som Norrtälje. Vi vill att det ska finnas förskolor och skolor runtom i hela Roslagen, inte bara där marknaden bedömer att en etablering är lönsam. Barns rätt till en bra skola får aldrig avgöras av postnummer eller avkastningskrav.

Vinstjaktens snedvridning av skolsystemet är oacceptabel. Vi socialdemokrater vill reformera friskolesystemet och fasa ut marknadsskolan, så att alla barn får de absolut bästa förutsättningarna att bygga sin framtid. Vinstjakten ska bort från svensk skola och skattepengarna ska stanna där de gör som mest nytta: i klassrummen.

Johannes Salo, kandidat till Riksdagen (S)

Osäker på vilket parti som ligger närmast dig i kommunvalet? Nu finns SVT valkompass för Norrtälje kommun.

Inför valet 2026 har SVT öppnat sin valkompass för Norrtälje.

Där kan väljare testa sina åsikter mot partierna i kommunfullmäktige och se vilka partier som ligger närmast dem i lokala frågor.

I Norrtälje ingår partierna som fick mandat i kommunfullmäktige i valet 2022.

Valkompassen för Norrtälje kommun finns här:

https://valkompass.svt.se/2026/norrtalje/kommun/

I över 80 år trodde forskare att fyndet från ett gravröse i Roslagen var rester av en björnfäll. Nu visar nya analyser att det i själva verket är delar av Sveriges äldsta kända sko. Detta rapporterar Sveriges Radio.

Fyndet gjordes redan 1943 vid Igelsta i Söderby-Karl.

När gravröset undersöktes hittades bland annat en romersk bronskittel och beslag till två dryckeshorn. Under kitteln låg flera skinnfragment som länge tolkades som rester av en björnfäll.

Men när antikvarierna Thomas Eriksson och Maria Neijman vid Statens historiska museer tillsammans med arkeologen Ylva Telldahl från Roslagsmuseet granskade materialet på nytt upptäckte de något oväntat.

Analyserna ska ha visat att skinnbitarna inte kom från en björnfäll. Fragmenten hade tydliga spår av att vara tillskurna och försedda med öppningar, vilket i stället anges peka mot att de var delar av en omkring 2 000 år gammal sko.

Enligt en forskningsartikel, som publicerats i tidskriften Fornvännen, kommer skon från romersk järnålder och dateras till omkring år 70–250 efter Kristus.

Forskarna beskriver fyndet som en Ramshaw-inspirerad sko med tydliga drag av romerskt skomode. Enligt dem saknar skon motsvarighet bland tidigare kända fynd i Norden.

Att skon låg i samma grav som en romersk bronskittel och beslag till dryckeshorn gör fyndet särskilt intressant. Enligt forskarna tyder det på både hög status och kontakter med kontinentala Europa under järnåldern.

Gravröset vid Igelsta beskrivs i forskningsartikeln som ett av de mest spektakulära gravsammanhangen från äldre järnålder i östra Mellansverige.

Det finns platser som inte borde betyda något.

En bit skog. En igenväxt våtmark. Några vassar, lite dy, några murkna björkar och en bäck som slingrar sig fram som om den själv glömt vart den var på väg. På en karta är det ingenting särskilt. I ett kommunalt dokument är det ett naturvärdesobjekt. För en person med vuxna skor är det kanske bara mark som är svår att använda.

För ett barn kan det vara världens yttersta gräns.

För mig var det mitt träsk.

Jag växte upp med skogen nära inpå. Inte som en fond, inte som något man åkte till på helgen med termos och sittunderlag, utan som en närvaro. Den började nästan direkt utanför barndomens trygga värld av villor, radhus, cyklar, garageuppfarter och middagsrop. Några steg bort från det ordnade låg något helt annat. Mörkare. Blötare. Äldre.

På 90-talet var framtiden på väg, men den hade ännu inte hunnit koppla upp sig.

Vi hade VHS-band, freestyle, tv-spel och en vag känsla av att allt snart skulle bli blankare, snabbare och mer amerikanskt. Men bakom bostadsområdet låg fortfarande det gamla Sverige och ruttnade i fred.

Det var innan barn hade GPS i fickan. Innan varje spontan fältstudie blev en blå prick på en förälders skärm. Man gick ut, och sedan var man borta en stund, eller en hel dag och kväll. Det var frihet utan särskilt mycket ansvar.

Den känslan ska man inte underskatta.

Vi sökte spänning i ett folkhem som egentligen var byggt för att inget farligt skulle hända. Vi hade nedärvda skateboards från sent 80-tal, färggranna vattengevär och byggde kojor i träden tills de vuxna ropade att maten var klar. Ändå drogs vi mot de osaliga marker som viskandes tornade upp sig bakom villorna.

Där fångade vi grodor och vattensalamandrar. Vi bar hem grodrom i hinkar och lät den ligga i akvarium, blåste ner luft genom sugrör för att syresätta träskvattnet . Man försöker förstå livet genom att tillfälligt kidnappa och studera det.

Mitt träsk, ja, jag hävdar fortfarande bestämt att det är mitt träsk, var inte ett vackert vykort.
Även om det senare skulle komma att pryda ett skivomslag.

Det fanns ingen badbrygga, ingen kiosk, inga informationsskyltar. Det var snårigt, fuktigt, kallt och ogästvänligt. Det luktade sump, murknade löv och något som legat tyst länge.

Det gamla Sverige visste att vissa platser inte bara är platser. En mosse kunde vara en gräns. En skog kunde vara ett väsen. Ett skrik i natten kunde betyda mer än att någon hade trampat snett. I dag ska allt förklaras, mätas, skyltas och gärna göras tillgängligt, kanske till och med exploateras. Men vissa platser förlorar något när de får sig en egen QR-kod och blir för begripliga och besökta.

En gång, under en sen kräftskiva i barndomens kvarter, hördes ett skrik från skogen.

Det är en sådan där minnesbild som aldrig riktigt bleknar. Föräldrarnas berusade skratt i augustimörkret, vi barn som var vakna på lånad tid, tallar som stod som svarta siluetter mot den vemodiga stjärnhimlens väldighet. Sedan det där ljudet. Inte ett vanligt rop, inte stoj, inte lek. Något skar genom kvällen och fick allt att stanna.

Fäderna drog på sig gröna gummistövlar, hämtade ficklampor och gick ut i mörkret. Där och då blev de något annat än 90-talsfarsor med blåjeans och whiskey innanför västen. De blev byns män på väg mot för att se vad den våtsjuka marken tagit.

De hittade en äldre kvinna nedsjunken i dybotten.

Ingen visste riktigt hur hon hade hamnat där. Kanske visste hon det inte själv. Det var just det som gjorde berättelsen så stark. Hon hade liksom glidit ur den vanliga ordningen och hamnat i träskets egen logik. Hade hon inte blivit hittad kunde platsen ha behållit henne.

Så byggs lokal mytologi - det blir en berättelse som stannar kvar.

Senare, när vi blev tonåringar, återvände vi dit med kameror. Vi spelade in kortfilmer, tog bilder, frös på isen, stod i vassen och låtsades att vi gjorde något större än vi gjorde. Det var amatörmässigt, förstås. Men för mig också på blodigt allvarligt. Jag hade hittat min egen filmstudio, min egen scenografi, min egen mörka katedral.

Jag tror att mycket av det jag senare skulle göra som kulturarbetare föddes där. Musiken, bilderna, dragningen till det vemodiga, det ödesmättade, det vackra som inte ber om ursäkt för att det är fult i kanterna. Där lärde jag mig att skönhet inte behöver vara ren. Att det heliga kan lukta förruttnelse. Att mörker inte bara är frånvaro av ljus, utan ett eget språk.

Många år senare satte jag ord på känslan i Wormwood-låten I bottenlös Ävja

“Jag blev dess gäst, kom hem som gast”

Det låter dramatiskt. Det är dramatiskt. Men sådan är min plats på jorden.

Jag återvänder fortfarande till vassen, dimman, bäcken, den kalla marken, de gamla träden vars grenverk river hål i världsrymden. Till känslan av att stå på kanten av något man inte förstår.

Kanske är det därför platsen fortsätter att betyda något. Den påminner om att världen inte bara består av sådant som går att använda. Allt måste inte exploateras, dräneras, förklaras, säljas, ljussättas eller göras trevliga. Vissa platser ska få vara besvärliga.

Vissa platser ska få behålla sina hemligheter.

Och vissa barndomar börjar inte på en asfalterad skolgård i Grind.

De börjar där skogen börjar.