Annons

Framtiden för lokalt företagande och vår arbetsplatskultur i Norrtälje kommun

Uppdaterad 2024-01-31, Publicerad 2024-01-01 – av Linus Albertsson Engman
3 min läsning
Annons

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Jag är inte ett stort fan av anekdotisk bevisföring. Människor med detta personlighetsdrag dras inte alltför sällan med ett tillhörande surgubbesyndrom. Däremot så slog en sak mig häromveckan när jag snabbt tittade in på Linkedin och scrollade igenom flödet med jobbannonser av ren nyfikenhet för att se om annonser i en storstad är annorlunda gentemot en mindre stad – vilket visade min tes om den rejäla skillnaden på hur jobb i storstäder jämfört med småstäder framställs. I Stockholm är var och varannan annons en ”Business Development Manager” eller ”Performance Analytics Manager”. I Norrtälje hittar vi istället ”Superhjälte inom försäljning” eller ”Digital marknadsförare”. I Stockholm skriver man vilken historia företagen har, vilka visioner framåt som finns här och varför de finns till och till vilka kunder, i Norrtälje pratar vi om att vi har trevliga kolleger och lite friskvårdsbidrag på sin höjd.

Jag säger inte vad som är bra eller dåligt, men jag är övertygad om att jag ser ett symptom på ett större fenomen; att lokala företag inte har samma fokus på hur man vill kommunicera ut vilka man vill vara, vare sig det är mot potentiella kunder eller framtida medarbetare. Jag tror på det lokala företagandet och att Sverige behöver bli mer diversifierat för att vi ska ha ett land som lever utanför storstäderna. Men jobbet måste börja med att de lokala företagen börjar förstå hur man ska tänka kring dessa frågor för att marknadsföra sig själva, både mot kunder och inte minst framtida kolleger.

För det första måste företagen i Norrtälje inse att dagens talanger söker mer än bara ett jobb. De söker en arbetsplats som erbjuder en känsla av syfte och tillhörighet. Företagen måste visa upp sin företagskultur och värderingar i alla aspekter av sin rekryteringsprocess. Det kan innebära att man lyfter fram hur företaget bidrar till den lokala gemenskapen eller miljön, eller hur det stödjer personalens personliga och professionella utveckling. Genom att kommunicera dessa aspekter kan företag i Norrtälje locka till sig individer som söker mer än bara ett arbete - de söker en plats där de kan göra skillnad.

Annons
Flygfyren

För att förbättra sina chanser att locka talanger måste företagen också se till att de är synliga där talangerna finns. Idag innebär det att ha en stark närvaro på nätet och på sociala medier. Att använda plattformar som ovan, eller varför inte Facebook och Instagram för att inte bara annonsera lediga tjänster utan också för att visa upp företagskulturen, medarbetarnas framgångar och företagets verksamhet kan öka företagets attraktivitet.

Dock så behövs det även en genomtänkt strategi kring varumärket i stort. När företag på lokal nivå ska attrahera kunder och talang; titta på hur attraktiva branschkollegor har gjort i andra lokala sammanhang. Våra fantastiska företag i Norrtälje behöver ta lite inspiration från andra och sätta mer tydliga interna varumärkesstrategier kring hur man vill uppfattas – det är ett extremt kraftfullt verktyg för att växa långsiktigt.

Genom att ta ett holistiskt grepp om rekrytering och anställningsstrategier, och genom att noggrant analysera vad talanger värdesätter, kan företag i Norrtälje bli kraftfulla konkurrenter i kampen om arbetskraften som sipprar till storstäderna. Detta in sin tur kommer att leda till ett mer levande lokalt samhälle som vi alla tjänar på. I framtiden vill jag se lite mer vision och lite mer syfte i annonser även från de lokala företagen, för jag är övertygad om att varje livskraftigt företag har ett sådant!

Annons

Vargtröjan består när allt annat förändras

Publicerad Idag 11:35 – av Tobbe Rydsheim
4 min läsning
Annons

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det sägs att människor har samlats för att handla vid Norrtäljeviken långt innan det fanns en stad som hette Norrtälje. En handelsplats tros ha funnits här redan på 1200-talet.

När Norrtälje fick stadsprivilegier 1622 flyttades marknaderna i Lännaby och Söderby-Karl till den nya staden. Då fyllde marknaden en självklar funktion: människor kom för att sälja det de producerat och köpa sådant de inte själva kunde få tag på.

Fyrahundra år senare behöver vi egentligen inte marknaden längre, men ändå kommer vi tillbaka. Så vad är det egentligen vi går på marknaden för?

Annons

För mig och många av mina generationsvänner började Norrtälje marknad flera dagar innan den första knallen fällt upp sitt bord. Den började i skolan.

Vilka skulle man gå med? Och framför allt: fanns det någon chans att hamna i samma sällskap som den där hemliga förälskelsen? Man planerade och sonderade terrängen. Alla var taggade och förväntansfulla.

Kruxet var bara att idén om att gå runt på Norrtälje marknad i ett större kompisgäng var ganska naiv. Efter fem minuter hade någon stannat för att köpa sockervadd, några dragit till tivolit och resten försvunnit i folkhavet.

Det fanns inga gruppchattar. Så hade man kommit ifrån varandra fick man ha ögon i nacken och hoppas på det bästa.

Marknaden var samtidigt ett paradis för saker som ingen egentligen behövde men som kändes livsviktiga när man gick i mellanstadiet. Pruttspray/Skitspray. Lysstavar. Snöspray. Laserpekare. Serpentinspray. Hårspray i skrikiga färger som gjorde fingrarna iskalla och fick fingertoppen att sticka vid användning.

Och vem kan glömma de små halvmåneformade membranen som man stoppade i munnen för att vissla som en fågel med. Eller de där små vita påsarna som innehöll sand och silverfulminat, som small när man slängde dem i backen.

Utbudet var inte alltid helt barnanpassat heller. Vissa knallar sålde Zippo-tändare, vuxenfilmer, pinup-kort och butterflyknivar till mindreåriga, och dagen efter kunde någon av skolans stökigare typer stolt vifta med sin kniv på skolgården, medan någon annan inhalerade helium för den roliga röstens skull.

Annons

Tiderna var annorlunda.

Samtidigt hade framtiden börjat göra sitt intåg. Man kunde köpa skal och blinkande antenner till sin första mobil, som mest sannolikt var en Nokia eller Ericsson.

Själv kom jag hem med Nirvanas From the Muddy Banks of the Wishkah på CD, en Scream-mask, Scream 2 på VHS och en The Offspring-tröja som naturligtvis var ungefär tre storlekar för stor.

De som verkar få störst behållning av marknadens utbud idag verkar snarare vara små barn som går omkring med någon fullständigt meningslös plastleksak – och äldre som kommer hem med korv, hjortronsylt och skinnhandskar.

Har marknaden förändrats - eller är det bara jag som har gjort det?
En sak tycks dock vara evig.

VARGTRÖJAN!

Den finns fortfarande där, ofta i fleece, med en varg som majestätiskt blickar ut över något månupplyst bergslandskap. Det är ett fascinerande och ordentigt omdiskuterat plagg, framför allt av dem som aldrig burit en vargtröja själv.

Vargtröjan har på något märkligt sätt gjort en klassresa: småstad och landsbygd, via modets absoluta utmarker, för att senare dyka upp på betydligt creddigare kroppar i Stockholms nattliv.
Hos de sistnämnda misstänker jag vissa ironiska tendeser kring bruket av vargtröjan.

Ett av mina starkaste minnen av Norrtälje marknad är egentligen inte något jag köpte.

Det är slutet. När mörkret hade fallit och knallarna började plocka ihop kom alltid samma vemod.
Oktoberkylan slet tag i den sockerstinna mellanstadiesjälen. Tivoliets karuseller gjorde sina sista varv till gamla eurodisco-hits som fräste genom slutkörda högtalare.

Kajorna skrek över kastanjeträden vid Musikskolan. Trafikljusens tickande ekade genom den allt tommare staden tillsammans med gummisulorna från människor som traskade hemåt.

När alla gått hem kunde man tydligt se på Norrtälje att marknaden hade varit i stan. Serpentinspray hängde från vägskyltar och fasader, smällarna låg som snöflingor på backen och oktoberdimman vittnade fortfarande om de alla dofter som nyss hade samsats bland kåkarna.

Nu var det över.

Fast dagen efter återuppstod en liten del av marknaden på skolgården. Alla skulle visa sina fynd. Någon blev nedsprayad ännu en gång.

Så vad är det egentligen vi går på marknaden för? På 1600-talet var svaret enkelt: man behövde handeln.

På 90-talet trodde jag nog att svaret var godisremmar, stinkbomber, CD-skivor och chansen att råka hamna bredvid någon man var hemligt förälskad i.

I dag tror jag att det är något annat. Åtminstone för egen del. Känslan av att en helt vanlig onsdag plötsligt blivit något annat.
Samt ett tillfälle att bli lite nostalgisk.

För fyrahundra år sedan gick människor på marknaden för att få med sig något hem. Det gör vi fortfarande. Det är bara inte nödvändigtvis något man kan bära i en påse.
Amen.

Honorable mentions:
- Vild-Hasse
- Plånböcker med kedja
- Valsång på CD-skiva
- Panflöjter

Annons

Sju företag i Norrtälje gick i konkurs i september

Publicerad 2026-10-05 – av Tobbe Rydsheim
Sju företag med koppling till Norrtälje kommun inledde konkurs under september.
1 min läsning
Annons

Sju företag med koppling till Norrtälje kommun inledde konkurs under september. Tillsammans omsatte bolagen över 95 miljoner kronor och hade knappt 40 anställda enligt sina senaste bokslut, visar en sammanställning från Newsworthy.

Det klart största företaget var SiteConcept AB, som hade en omsättning på 80,6 miljoner kronor och 13 anställda i sitt senaste bokslut. Därefter följer MMHF:s Bygg Consult AB, med drygt 6,1 miljoner kronor i omsättning och 15 anställda.

Även Björnö MarkEntreprenad AB, 3P Logistic T10 AB, Always Here Service AB, Kylstickan Aktiebolag och Hamobelgo Pizzeria Kommanditbolag finns bland företagen som inledde konkurs under månaden.

Annons

Företagen som gick i konkurs

Företag

Senaste omsättning

SiteConcept AB

80,6 miljoner kr

MMHF:s Bygg Consult AB

6,1 miljoner kr

Björnö MarkEntreprenad AB

Annons
Flygfyren

4,4 miljoner kr

3P Logistic T10 AB

3 miljoner kr

Always Here Service AB

1,3 miljoner kr

Kylstickan Aktiebolag

0 kr

Hamobelgo Pizzeria Kommanditbolag

Uppgift saknas

Sammanställningen omfattar företag som knutits till Norrtälje kommun genom säte eller adress. Uppgifterna om omsättning och antal anställda bygger på de senast tillgängliga boksluten.

Annons

Roslagens verkliga makthavare

Publicerad 2026-08-01 – av Tobbe Rydsheim
Vilka är det egentligen som ger ett samhälle sin puls, sin identitet och sin ton?
4 min läsning
Annons

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Vilka är det egentligen som ger ett samhälle sin puls, sin identitet och sin ton?

Det är givetvis många faktorer och aktörer som samspelar, men klura på den frågan en minut.

Jag tänker inte på besluten som fattas i kommunfullmäktige. Inte på vem som röstar på vad. Inte heller på vad turistnäringen skyltar med eller invigningen av en ny gata eller park.

Annons

Nej, jag tror att svaret finns någon helt annanstans. På ett ställe där vi andra sällan letar. Jag har funderat länge, och jag tror faktiskt att jag har kommit fram till ett möjligt svar. Håll i er nu, för det krävs år av fältobservationer för att nå den här slutsatsen. För många kanske den verkar närmast utomjordisk, eller kanske bara så självklar att man aldrig ens tänkt på den.

Först ser man dem bakom grillen på fotbollscupen för knattar. Några dagar senare står de i entrén till ett seminarium på Folkets hus. På lördagen arrangerar de loppis och på kvällen träffar man dem på krogen efter att de hunnit med ett spinningpass på Friskis. Mitt i allt administrerar de någon lokal Facebook-grupp och försöker samtidigt få ihop familjelivet.

Till slut börjar man misstänka att de har klonat sig själva, eller kan det röra sig om häxkonst?

Det finns alltså en klick människor som tycks dyka upp överallt. Ena veckan är de funktionärer när orienteringsklubben arrangerar en tävling i höstrusket. Några veckor senare står de och säljer lotter under en julmarknad, för att sedan ratta ljudet under ett luciafirande på en liten skola i utkanten av det bitande roslagsmörkret. Därefter dyker de upp som vikarierande fritidsledare, speaker på hockeymatchen eller parkeringsvakt på en soltorkad gräsplan vid någon veteranbilsträff eller medeltidsmarknad i augusti.

Behöver jag ens nämna att personerna i fråga dessutom är klassföräldrar och har adopterat en gammal näsapa från mangroveskogen på Borneo?

Till slut trillar poletten ner. Lampan tänds och det blir klart för mig ytterligare en gång - Det är ju alltid samma människor. Det verkar finnas en liten skara människor som bär en orimligt stor del av föreningslivet på sina axlar.

De har många hattar att klä sig i – ibland bokstavligen. På söndagsförmiddagarna står de i en regnvåt reflexväst och dirigerar trafiken. Vid lunchtid står de bakom ett våffeljärn. Framåt kvällen sitter de på styrelsemöte i en urtvättad blåvitrandig skjorta med melerade knappar, innan de avslutar dagen med att stapla stolar i en bygdegård som senast pyntades när man hängde upp de inramade fotografierna från kräftskivornas gyllene era i byalaget.

Annons

De har nyckeln till förrådet som du behöver komma in i. De vet vem man ska ringa om partytältet gått sönder 19.58 på kvällen. De känner alla. Och alla verkar känna någon av dem.

Deras arbetskapacitet väcker frågor hos oss som har upptäckt dem. Hur sjutton kan en människa optimera sin tid så effektivt?

Själv kan jag behöva en halv lördag för att mentalt förbereda mig på att gå till affären och köpa mjölk.
Nja, nu överdrev jag kanske. Det är inte riktigt så illa. Men ett är säkert – man ligger i lä jämfört med dessa ädla riddare af Roslagen.

Eldsjälen har under samma tid hunnit söka serveringstillstånd till sin trädgård, fixat en sponsor till grabbens innebandyklubb, hämtat ett rustikt ekbord i Rimbo som frugan köpt på Blocket, kokat kaffe åt femtio personer med akut koffeinbrist och lagt ut ett inlägg på Facebook om att någon glömt en mörkgrön regnjacka på Stockholmsbussen.

Men egentligen handlar det inte om loppisar eller fotbollscuper. Inte om midsommarfiranden eller att de råkar vara den i förväg utsedda toastmastern på halva bekantskapskretsens bröllop.

Det handlar om människor som bygger sammanhang och gemenskap. De ser till att barn har någonstans att spela fotboll. Att pensionärer fortfarande träffas över en kopp kaffe. Att den som flyttat till Roslagen har en förening att gå med i. Att en liten ort fortsätter kännas som en levande småstad någonstans i Sverige.

De påstår lite modest att de "bara hjälper till lite".

Det sorgliga är att vi nästan alltid upptäcker deras värde först när de slutar, blir sjuka eller går bort.
För så länge allting fungerar tänker ingen på vem som gjort jobbet eller vem som ligger bakom arrangemanget. Julmarknaden bara finns där. Midsommarfirandet bara händer. Knattelaget tränar på tisdagar eftersom det alltid har gjort det.

Så vilka är det egentligen som får en småstad att leva, på riktigt, bortom maktens korridorer på Estunavägen?

Vilka är det egentligen som ger ett samhälle sin puls, sin identitet och sin ton?

Det är människorna som alltid säger:

– "Jag kan hjälpa till."

Vi brukar kalla dem eldsjälar.

Men egentligen är de mycket mer än så.

Annons
Flygfyren

ATG-ombudsromantik i 4K-eran

Publicerad 2026-07-25 – av Tobbe Rydsheim
5 min läsning
Annons
Flygfyren

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Jag har i tidigare krönikor gjort nedslag i det man skulle kunna kalla Det gamla Sverige.

Den här veckan river vi av plåstret och går all in i en av dess viktigaste beståndsdelar: kioskerna, gatuköken och tobaksaffärerna. Dessa små, flottiga småstadstempel som måste bevaras innan de kontinentala, sexiga koncepten äter upp det gråsossiga folkhemmet med hull och hår.
För vad händer med ett samhälle när alla dess märkliga små mellanrum försvinner?

En gång i tiden var gatuköken och kioskerna något annat än de vi ser ploppa upp i dag.
Man skulle kunna kalla dem sunkiga, men på det där trygga och trevliga sättet.

Annons

Med menyer blekta av tidens tand och med bilder på mat som aldrig motsvarade den faktiska produkten. En drickakyl, som utöver att kyla dryck, hade som uppgift att sprida ett ambient surr i rummet. Plaststolar som i många fall visade sig vara en fullgod biotop för oidentifierade arter mossa. En doft av frityrolja, grillkrydda, ljummet kaffe, hallongrottor och gammal hederlig kundkontakt till tonerna av klirrande mynt och prasslande sedlar.

I dag har mycket blivit fräschare, blankare och mer genomtänkt. Kiosker, pizzerior och gatukök har anpassat sig till samtiden med stora skärmar på väggarna som visar upp flashiga produkter och salladsblad duschade i morgondagg. Någon art director i Stockholm gjorde sig troligen förmögen på kuppen.

Mat ska givetvis vara bra, och det gör mig inget att träda in i en lokal som städas mer frekvent än då och då. Ingen kan begära att varje korvmoj ska se ut som ett tidsdokument från 1994 bara för att jag råkar bli sentimental av blinkande lysrör, pulvermos och särskrivna gatupratare som lockar med ”mjuk glass”.

Men ändå. Jag kan inte vara ensam om att dras till denna estetik.

Jag saknar Fyrkanten i Grind, eller Grinntjorren som den i folkmun kallades. Där fanns allt. Mat. Godis. Serietidningar. Vuxentidningar. Tobak.

Det var dit som man senare i övre tonåren gick för att äta sina första bakisburgare, med gårdagens ungdomssynder bubblande i kroppen. Omtöcknade och dimmiga i en samordnad vallfärd mot en flottig puck som skulle återställa balansen i universum medan snöflingorna singlade ner utanför fönstret. Eller var det kanske under försommaren, då maskrosorna växte sig starka ur asfaltens sprickor.

Ibland var det färdiglagad fryskebab med pommes och vitlökssås som gällde, i samklang med att tv:n i hörnet rullade travet, eller något annat skit man inte ägnade en tanke åt. Typ text-tv. Det bara fanns där i bakgrunden, som ett analogt brus från en vuxenvärld man ännu inte riktigt tillhörde.

Annons

Jag måste nog även börja kalla mig text-tv-romantiker, trots att jag egentligen aldrig har haft någon större behållning av, eller ens någon konkret relation till, text-tv.

Det klassiska gatuköket var aldrig designat för att vara autentiskt. Det bara råkade bli på det viset.

På sådana ställen ska personalen inte vara snygga, hippa IPA-snubbar med sotarmössa, välvårdad mustasch, uppkavlade ärmar på sin dyra designer-t-shirt med båtringning och själlöst tatuerade i sjöfarar-motiv som ser ut att ingå i franchisepaketet.

Nej, på ett riktigt gatukök ska det stå alldagliga människor. Folk utan planerad frisyr och med t-shirten instoppad innan för byxorna. Folk med egenheter och fritidsintressen som aldrig skulle överleva en trendspaning. De som äter sill till vardags och aldrig har ägt merch från något indierockband. Någon som kanske samlar på något märkligt. Någon som tittade på Hockeykväll på TV4 en söndag i februari 1996.

Samma sak gäller i de gamla kioskerna och tobaksaffärerna. De som luktade blandade tuggummi, klistermärken och Stryktipset.

Jag är ATG-ombudsromantiker. Inte för att jag någonsin har spelat. Jag kan knappt skilja en V75-rad från ett kvitto. Men just sådana kiosker var ofta just ATG-ombud, samtidigt som de erbjöd all möjlig vardagsservice. Ibland fungerade de kanske mest som tillfälliga väntrum medan novemberskuren drog förbi och smattrade mot taket på den parkerade Volvon utanför.

Solbacka Livs var ett legendariskt ställe. Och pizzerian intill ska vi inte ens börja tala om. Där såldes ”Balon-pizza”. Ett namn som lät som en exotisk specialitet från en okänd region, men som senare visade sig vara en felskrivning av bacon.

I dag ska allt vara i 4K. Logotyper ska sitta rätt. Lokaler ska ha industrilampor, svarta detaljer och något grönt som ser levande ut men kanske är plast. Man ska kunna ta en bild på maten utan att skämmas. Allt ska gå att recensera, dela och lajkas.

Jag dagdrömmer mer om en VHS-filtrerad värld där ställen som man som minderårig kan köpa snus på fortfarande existerar. En värld med många klistermärken på drickakylar. En värld där Gula Tidningen fortfarande är en grej.

Kanske borde de få överlevande platserna K-märkas.

Det ska erkännas att jag inte förespråkar dem som eventuella turistmål. Jag vill nog inte ens visa upp nämnda delar av "Det gamla Sverige" för besökande turister.

Men dessa vattenhål måste stå till förfogande för oss sentimentalt lagda infödingar. En plats där man kan äta något flottigt, höra travet surra i bakgrunden och känna att världen fortfarande har några skavanker kvar medan man vrider sig i hjärtesorg eller bakfylleångest.

Det finns kanske två, tre ställen av den här kalibern kvar i Norrtälje. De som vet, de vet. Och vi får helt enkelt passa på att njuta av detta kulturarv innan allt som återstår är ännu en lokal med svart meny, industrilampor och en designer-hamburgare som heter något på engelska.

Ett samhälle står pall när stora byggnader rivs.
Men dess själ riskerar att förgås om de små mellanrummen försvinner.

Annons