Annons

Kulturdöden börjar i tystnaden

Publicerad Idag 16:30 – av Tobbe Rydsheim
Fotomontage: AON
5 min läsning
Annons

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

En stad behöver rum där unga kan väsnas.

Det låter kanske som kulturpolitik. Eller som något en granne skriver i ett irriterat mejl till kommunen efter att ha hört samma trumkomp ljuda i bostadsområdet för sjunde dagen i rad.

Men en stad som inte har plats för skräniga gitarrer, ostämda trummor med spruckna cymbaler, gälla målbrottsröster i ostädade replokaler och bandnamn som borde ha stoppats av en ansvarig vuxen, är en stad som sakta håller på att tystna och bli för ordentlig för sitt eget bästa.

Annons

Eller ska vi kanske kalla det för ytterligare ett steg mot den totala kulturdöden?

Norrtälje hade sådana platser en gång.

Jag gick på mellanstadiet, bandet hette Rabies 2. Bara namnet säger väl allt om hur upproriska vi var, och att ambitionsnivån var skruvad till max. Det var punk, färgat hår, egentillverkade döskalletröjor ritade med tuschpenna, kamouflagebyxor från nyöppnade ÖB och en stark känsla av: nu jävlar.

Vi repade hemma i pojkrummet, spelade in låtar på kassettband och delade ut dem till klasskompisarna. Sedan, när världen blev lite större, hamnade vi på Rockverkstan, som precis sett dagens ljus, i barackerna bakom musikskolan. De där barackerna som Brännäsgården hyrde ut till unga band.

Där fanns framgångsreceptet.

Gulnade väggar. Ett strävt golv, nött av sand, grus och annat som följt med skorna in. Ett pentry med järnsmakande vatten som doftade billigt kommunalt skurmedel. Vit lysrörsbelysning. Dålig isolering. Kablar som räckte laget runt med lite tur. Ett glappande PA med spruckna högtalarkoner. Två transistorstärkare, en lite för klen basstärkare och ett trumset som tagit fler smällar än medlemmarna på kommunens alla kampsportsklubbar tillsammans.

Perfekt.

Annons

Att som barn eller yngre tonåring kliva in i en sådan replokal med storslagna drömmar och att sen kunna gå hem med känslan av att man var på väg mot någonting, det var så jäkla stort.

Man lärde sig inte bara att spela. Man lärde sig kompromissa, skriva låtar, hantera utrustning, tålmodigt vänta på sena trummisar, spela för starkt utan öronproppar och sedan förstå varför man faktiskt bör använda öronproppar.

Det var på allvar från dag ett.

Rabies 2 bytte senare namn några gånger, som band ofta gör när de försöker springa ifrån sin första idé. Sedan tog jag och trummisen det hela vidare och startade Jontes Radiostyrda Hönor, som repade hemma i garaget men som senare fick en ny heavy metal-kostym under namnet Cremnophobia, efter att Jonte skulle fokusera på Counter-Strike istället för att bli rockstjärna.

Jag blev också tillfrågad av några äldre grabbar om att gå med i dödsmetallbandet Depraved. Vi började i barackerna och flyttade senare till U-huset nere i hamnen.

U-huset, ja. En institution för 80-talister och tidiga 90-talister.

Det var inte bara replokaler. Det var ett helt ungdomshus, som vi i mångt och mycket faktiskt fick bygga och inreda själva. Replokaler, skatehall, bio, café, konserter, graffiti, dans, teater och musikstudio. Allt det där som i efterhand låter som en kommunal skrivbordsdröm, men som i praktiken skulle komma att vara enormt viktigt och fostrande på många vis, för mig och många andra.

Där utvecklade jag även punkbandet Norigen 1. Först hade vi tillhåll i U-huset, senare blev det tillbaka till barackerna. Man drogs mellan de olika lokalerna beroende på vilka man spelade med, vilka nycklar man kunde få tag på och var det råkade finnas plats för ens senaste musikaliska stordåd.

Men där någonstans så revs barackerna, till förmån för att bygga lägenheter för, som vi kallade det, välbärgade stockholmare.

Då skulle jag istället starta folkrockbandet Åskfödd. Vi blev inkvarterade i Medborgarskolans då nybyggda replokalskomplex i Dianahusets källare.

Det fanns ett helt litet ekosystem i Norrtälje. Barackerna bakom musikskolan. U-huset i hamnen. Dianahuset. Garage. Pojkrum. Studieförbund. Fritidsgårdar. Eldsjälar. Någon som visste vem man skulle prata med. Någon som kunde säga: ”Kom ner på torsdag, så löser vi det.”

Och någonstans runt allt detta fanns också rimboslusk.net.

Innan Facebook, Instagram och TikTok fanns ett lokalt community där folk faktiskt höll koll på varandra. Vi marknadsförde band, kollade event, spred spelningar och följde vad som hände. Det var sociala medier i sin vagga, innan sociala medier blev den industri vi känner idag.

Rockverkstan, senare Rockverkstan/Alternativt ljud, var en dörr in. En väg för unga musiker att få någonstans att vara, spela och växa. Det arrangerades spelningar, samlingsskivor och resor till pan-skandinaviska gårdsbandsfestivaler. Jag tänkte nog inte på det då, men det var ett bevis på att Norrtäljes ungdomskultur levde.

Roslagen har länge varit en plats där kultur fått fäste. Här finns spår av Taube, Engström, Ferlin och Astrid Lindgren.

Jag vill hävda att Roslagen på sätt och vis har varit ett viktigt kulturcentrum, på nationell nivå.

Det må låta bakåtsträvande, men det är den känslan jag vill tillbaka till. Kulturen ska inte bara vara något man skyltar med i efterhand, utan något som får låta, irritera och provocera medan det fortfarande är ofärdigt.

För det -internationellt omhuldade- svenska musikundret kommer inte ur tomma intet. Det börjar i musikskolor, studieförbund, fritidsgårdar, replokaler och i rum där unga får vara dåliga först.

Det är därför det känns sorgligt att den där replokalskulturen inte finns kvar på samma sätt längre.

För en liten stad behöver sådana rum.
En stad som aldrig låter illa riskerar till slut att inte låta alls.

Annons
Flygfyren
Laddar bokningsbara aktiviteter…

I bottenlös ävja

Publicerad 2026-06-24 – av Tobbe Rydsheim
Fotomontage: AON
5 min läsning
Annons
Flygfyren

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det finns platser som inte borde betyda något.

En bit skog. En igenväxt våtmark. Några vassar, lite dy, några murkna björkar och en bäck som slingrar sig fram som om den själv glömt vart den var på väg. På en karta är det ingenting särskilt. I ett kommunalt dokument är det ett naturvärdesobjekt. För en person med vuxna skor är det kanske bara mark som är svår att använda.

För ett barn kan det vara världens yttersta gräns.

Annons
Flygfyren

För mig var det mitt träsk.

Jag växte upp med skogen nära inpå. Inte som en fond, inte som något man åkte till på helgen med termos och sittunderlag, utan som en närvaro. Den började nästan direkt utanför barndomens trygga värld av villor, radhus, cyklar, garageuppfarter och middagsrop. Några steg bort från det ordnade låg något helt annat. Mörkare. Blötare. Äldre.

På 90-talet var framtiden på väg, men den hade ännu inte hunnit koppla upp sig.

Vi hade VHS-band, freestyle, tv-spel och en vag känsla av att allt snart skulle bli blankare, snabbare och mer amerikanskt. Men bakom bostadsområdet låg fortfarande det gamla Sverige och ruttnade i fred.

Det var innan barn hade GPS i fickan. Innan varje spontan fältstudie blev en blå prick på en förälders skärm. Man gick ut, och sedan var man borta en stund, eller en hel dag och kväll. Det var frihet utan särskilt mycket ansvar.

Den känslan ska man inte underskatta.

Vi sökte spänning i ett folkhem som egentligen var byggt för att inget farligt skulle hända. Vi hade nedärvda skateboards från sent 80-tal, färggranna vattengevär och byggde kojor i träden tills de vuxna ropade att maten var klar. Ändå drogs vi mot de osaliga marker som viskandes tornade upp sig bakom villorna.

Annons

Där fångade vi grodor och vattensalamandrar. Vi bar hem grodrom i hinkar och lät den ligga i akvarium, blåste ner luft genom sugrör för att syresätta träskvattnet . Man försöker förstå livet genom att tillfälligt kidnappa och studera det.

Mitt träsk, ja, jag hävdar fortfarande bestämt att det är mitt träsk, var inte ett vackert vykort.
Även om det senare skulle komma att pryda ett skivomslag.

Det fanns ingen badbrygga, ingen kiosk, inga informationsskyltar. Det var snårigt, fuktigt, kallt och ogästvänligt. Det luktade sump, murknade löv och något som legat tyst länge.

Det gamla Sverige visste att vissa platser inte bara är platser. En mosse kunde vara en gräns. En skog kunde vara ett väsen. Ett skrik i natten kunde betyda mer än att någon hade trampat snett. I dag ska allt förklaras, mätas, skyltas och gärna göras tillgängligt, kanske till och med exploateras. Men vissa platser förlorar något när de får sig en egen QR-kod och blir för begripliga och besökta.

En gång, under en sen kräftskiva i barndomens kvarter, hördes ett skrik från skogen.

Det är en sådan där minnesbild som aldrig riktigt bleknar. Föräldrarnas berusade skratt i augustimörkret, vi barn som var vakna på lånad tid, tallar som stod som svarta siluetter mot den vemodiga stjärnhimlens väldighet. Sedan det där ljudet. Inte ett vanligt rop, inte stoj, inte lek. Något skar genom kvällen och fick allt att stanna.

Fäderna drog på sig gröna gummistövlar, hämtade ficklampor och gick ut i mörkret. Där och då blev de något annat än 90-talsfarsor med blåjeans och whiskey innanför västen. De blev byns män på väg mot för att se vad den våtsjuka marken tagit.

De hittade en äldre kvinna nedsjunken i dybotten.

Ingen visste riktigt hur hon hade hamnat där. Kanske visste hon det inte själv. Det var just det som gjorde berättelsen så stark. Hon hade liksom glidit ur den vanliga ordningen och hamnat i träskets egen logik. Hade hon inte blivit hittad kunde platsen ha behållit henne.

Så byggs lokal mytologi - det blir en berättelse som stannar kvar.

Senare, när vi blev tonåringar, återvände vi dit med kameror. Vi spelade in kortfilmer, tog bilder, frös på isen, stod i vassen och låtsades att vi gjorde något större än vi gjorde. Det var amatörmässigt, förstås. Men för mig också på blodigt allvarligt. Jag hade hittat min egen filmstudio, min egen scenografi, min egen mörka katedral.

Jag tror att mycket av det jag senare skulle göra som kulturarbetare föddes där. Musiken, bilderna, dragningen till det vemodiga, det ödesmättade, det vackra som inte ber om ursäkt för att det är fult i kanterna. Där lärde jag mig att skönhet inte behöver vara ren. Att det heliga kan lukta förruttnelse. Att mörker inte bara är frånvaro av ljus, utan ett eget språk.

Många år senare satte jag ord på känslan i Wormwood-låten I bottenlös Ävja

“Jag blev dess gäst, kom hem som gast”

Det låter dramatiskt. Det är dramatiskt. Men sådan är min plats på jorden.

Jag återvänder fortfarande till vassen, dimman, bäcken, den kalla marken, de gamla träden vars grenverk river hål i världsrymden. Till känslan av att stå på kanten av något man inte förstår.

Kanske är det därför platsen fortsätter att betyda något. Den påminner om att världen inte bara består av sådant som går att använda. Allt måste inte exploateras, dräneras, förklaras, säljas, ljussättas eller göras trevliga. Vissa platser ska få vara besvärliga.

Vissa platser ska få behålla sina hemligheter.

Och vissa barndomar börjar inte på en asfalterad skolgård i Grind.

De börjar där skogen börjar.

Annons

Ett år att summera – och ett nytt att ta ansvar för

Publicerad 2025-12-31 – av Daniel Rämsell

När året går mot sitt slut finns det ett ögonblick då tempot saktar in. Mellan nyårsraketerna och vardagen som snart tar vid finns plats för eftertanke. FOTO Nicklas Salmin

3 min läsning
Annons

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

När året går mot sitt slut finns det ett ögonblick då tempot saktar in. Mellan nyårsraketerna och vardagen som snart tar vid finns plats för eftertanke. För oss på Allt om Norrtälje har 2025 varit ett sådant år som förtjänar att stanna upp vid.

Det har varit ett år av kontraster. Av oro och trygghet. Av ilska, engagemang och envis vardag. Ett år där det blivit tydligt varför lokaljournalistik spelar roll – inte i teorin, utan i praktiken.

Vi har rapporterat om bränder som slagit undan benen för verksamheter som funnits i decennier. Om bowlinghallen som tystnade över en dag och om den långsamma vägen tillbaka. Vi har varit på plats när olyckor inträffat, när vägar stängts av och när frågor varit fler än svaren.

Annons

Den sortens nyheter är aldrig roliga att skriva – men nödvändiga att berätta.

Vi har bevakat de kommunala beslutsfattarna. Vi har följt vård- och omsorgsfrågorna nära. Besluten kring Rosenlundsgården, personalens protester och JO-anmälan mot KSON och Tiohundra har visat hur stora konsekvenser beslut kan få för människor i vardagen.

Det har varit ett område där många känt frustration, oro och maktlöshet – och där behovet av saklig, ihärdig bevakning varit uppenbar.

Samtidigt har året också rymt det som bygger ett samhälle. Vi rapporterar om samhällsplanering, VA-frågorna och hur det påverkar kommunens invånare.

Föreningar som fortsatt hålla ihop barn, unga och vuxna. Människor som ställt upp för andra, ofta utan att själva stå i centrum.

Vi har rapporterat om politik, om budgetar, om skolor, trygghet, idrott och kultur. Om beslut som kanske inte märks i morgon – men som formar Norrtälje på sikt.

Vissa nyheter har väckt starka reaktioner, andra har passerat mer stilla. Men tillsammans berättar de något större: hur vår kommun fungerar, skaver och utvecklas.

Annons

För oss som redaktion har 2025 också varit ett avgörande år.

Allt om Norrtälje når i dag omkring 50 000 unika läsare varje månad. Det är en siffra som fortfarande är svår att ta in – inte som ett mål i sig, utan som ett kvitto på förtroende. Att människor faktiskt vill veta vad som händer här, där de bor och det gör vi utan betalväggar, eftersom vi tror på att nyheter ska vara en demokratisk rättighet och inte lyx för de som har råd att betala.

Under året har vi också för första gången kvalificerat oss för statligt mediestöd. Det är inte ett pris och inte en belöning. Det är ett erkännande av att vår journalistik uppfyller krav på kvalitet, självständighet och kontinuitet Men samtidigt ett ansvar.

Vår löfte är att fortsätta vara noggranna, relevanta och lokalt förankrade.

Mediestödet gör det möjligt för oss att ta nästa steg. Under 2026 kommer vi att anställa fler redaktionella resurser, stärka bevakningen och minska den redaktionella sårbarheten.

För läsarna betyder det fler granskningar, bättre redaktionell täckning i kommunen och mer tid till de frågor som inte alltid skriker högst – men som betyder mest.

Lokaljournalistik byggs inte av snabba klick, utan av uthållighet.

När vi nu kliver in i 2026 gör vi det med ödmjukhet, men också med ambition. För Norrtälje förtjänar en journalistik som är nära, mänsklig och lokal.

Som ser både problemen och möjligheterna. Som inte glömmer bort att det här inte bara är nyheter - det är människors liv.

Tack till alla er som läst, tipsat, ifrågasatt och hört av er under året.

Utan er finns ingen lokaljournalistik värd namnet.

Vi ses nästa år!

/Redaktionen på Allt om Norrtälje

Annons
Flygfyren

God jul från Allt om Norrtälje – låt oss hålla fast vid det som faktiskt betyder något

Publicerad 2025-12-24 – av Daniel Rämsell

God jul från Allt om Norrtälje

2 min läsning
Annons

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Det är märkligt hur december alltid smyger sig på. Ett ögonblick står man i sommarvärmen på Lilla Torget och undrar om man verkligen ska köpa en glass till nästa ögonblick när man står i kön på Flygfyren och försöker låtsas som att man absolut visste att saffran var slut hemma. Igen...

Norrtälje går in i julen på sitt alldeles eget sätt. Någon pulsar genom Societetsparken med matkassar som skaver i fingrarna, någon hälsar på grannen bara för att konstatera att “jodå, det blir kanske snö i år också”, och en annan står och betraktar Rimbo centrum som om man försöker avgöra om julbelysningen faktiskt skiljer sig från förra årets.

Det gör den kanske inte, men det spelar mindre roll. Det viktiga är känslan av igenkänning. Att man bor på en plats där små saker fortfarande betyder något.

Annons

För oss på Allt om Norrtälje har året varit intensivt, ibland rörigt, ofta väldigt roligt och framför allt: fyllt av möten. Människor som brinner för sina företag, sin förening eller sin gata.

Speedwayen i Hallstavik, NIK i Norrtälje, VA-frågorna och företagen som kämpar och de som blomstrar. Vi finns här för er och rapporterar om er vardag.

När julen nu närmar sig är det lätt att fastna i allt som ska göras. Listor, paket, rim som aldrig blir klara, barn som vill ha något som tydligen är slutsålt i hela Mellansverige.

Men julen i Norrtälje är som bäst när den inte behöver vara perfekt.

När någon bränner lussebullarna men bjuder på dem ändå. När det är för lite plats runt bordet men ändå får alla plats. När man ser människor stanna upp i Rimbo, Älmsta, Hallstavik, Bergshamra, Blidö eller i stan och faktiskt tar hand om varandra.

Så låt oss göra just det...

Ta hand om varandra.

Annons

Och kanske också sänka axlarna. Ta ett steg ut i den kyliga vinterluften och tänka att jodå, det här året blev kanske inte helt som man tänkt sig - men vi stod kvar. Vi fortsatte. Vi lever här, tillsammans, i världens bästa del av landet.

Från oss alla (på Allt om Norrtälje) till er alla:

– God jul, Roslagen. Tack för att vi får berätta om er. Tack för att ni berättar tillbaka!

Annons

Det här kan du kräva av kommunen vid algblomning

Experterna svarar

Uppdaterad 2025-09-16, Publicerad 2025-08-18 – av Redaktionen
4 min läsning
Annons

Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Under sommaren är kommunens badplatser ett uppskattat inslag i många människors liv. För barnfamiljer, äldre, ungdomar och andra som söker en stunds vila, rörelse eller gemenskap, fyller badplatserna en viktig funktion. I vissa fall möts badgäster av skyltar som avråder från bad. Orsaken kan vara höga halter av bakterier, algblomning eller andra föroreningar som gör vattnet olämpligt att bada i.

När sådana situationer uppstår är det naturligt att fråga sig vad som gäller. Vem har ansvar för att vattnet är säkert? Vilka krav ställs på kommunen? Och vad har invånarna rätt att förvänta sig?

Frågorna rör både hälsa, trygghet och kommunens skyldigheter enligt badvattenförordningen.

Annons

Här följer en genomgång av vad som gäller i praktiken.

1. Vad måste kommunen göra vid sina badplatser?

Kommunen ska kontrollera badvattnets kvalitet regelbundet under hela badsäsongen. Provtagning ska ske i god tid och upprepas ofta nog för att ge en rättvisande bild. Resultaten ska utvärderas tillsammans med information om väder, lokala förhållanden och tidigare observationer. Två exempel är höga bakteriehalter och tecken på algblomning.

Om proverna visar att vattenkvaliteten har försämrats på ett sätt som kan påverka hälsan negativt, exempelvis genom att orsaka hudirritation, magsjuka eller ögonbesvär, är kommunen skyldig att ingripa. Det kan innebära att bad avråds, att en utredning inleds och att tydlig information ges till allmänheten. I vissa fall kan kommunen även behöva samråda med myndigheter som länsstyrelsen eller vattenmyndigheten.

2. Vad händer om kommunen inte agerar i tid?

När det finns tydliga tecken på att badvattnet utgör en risk för hälsan är kommunen skyldig att agera direkt. Det räcker inte att avvakta fler provresultat om det redan finns tillräckligt med information som visar att problemet är verkligt och kan påverka människor negativt. Skyddet för allmänheten väger tyngst. Om kommunen känner till en fara men inte varnar eller gör något, kan kommunen bli ansvarig. Det gäller särskilt om någon skadas eller blir sjuk på grund av bristande tillsyn. Ansvaret kan finnas även om ingen enskild gjort fel. Det räcker att kommunen som helhet har brustit i sitt ansvar. I ett tidigare rättsfall fanns en känd risk vid ett badställe. Det saknades varningsskyltar, och en olycka inträffade. I det fallet låg problemet inte i vattnet utan i omgivningen. Domen visade att kommunen kan bli ansvarig för risker som är möjliga att förebygga, oavsett om det gäller själva vattnet eller något runt omkring.

3. Hur ska informationen ges till badgästerna?

Annons

När vattnet är olämpligt att bada i ska informationen vara tydlig, lättläst och synlig för alla som vistas i området. Det ska framgå vad som gäller och varför beslutet har tagits. Informationen ska finnas både på plats vid badet och digitalt så att invånarna kan fatta informerade beslut. Skyltar som varnar för dåligt vatten måste vara utformade så att ingen missförstår innebörden. Kommunen ska inte nöja sig med vaga formuleringar eller otydliga symboler. Badgästerna har rätt att förstå risken och kunna välja att avstå från bad på ett medvetet sätt.

4. Kan invånare räkna med att kommunen gör sitt jobb?

Invånare ska kunna känna sig trygga med att kommunen övervakar badvattnet noggrant och tar sitt ansvar på allvar. Ingen ska behöva gissa sig till om vattnet är säkert. Tryggheten vid badplatser bygger på att kommunen arbetar förebyggande och agerar i rätt tid. Det handlar om mer än enstaka prover. Det handlar om att se hela bilden och skydda människors hälsa innan någon hinner drabbas.

5. Vad har invånarna rätt att förvänta sig?

Invånare har rätt att förvänta sig en fungerande tillsyn, tydlig information och snabbt agerande när det behövs. Kommunen ska ta ansvar både för vattenkvaliteten och för andra risker som kan förekomma vid badplatser. Det är inte en fråga om extra service utan en självklar del av det kommunala uppdraget. En väl fungerande tillsyn skapar förtroende. Den visar att kommunen värnar om invånarnas hälsa och trygghet. Det är precis det invånarna har rätt att kräva av sin kommun varje sommar när badlivet lockar.


Bakom denna juridikkrönika står Jurigo, ett juristföretag med rötterna i Norrtälje, grundat av barndomsvännerna Yekta Keskin och Johan Lundgren. De är utbildade jurister med gedigen kompetens inom civilrätt och ett genuint engagemang för att göra juridiken enkel, tydlig och tillgänglig. Jurigos mål är att erbjuda rådgivning som ger dig trygghet genom fasta priser och tydlig kommunikation.

Annons

Har du en juridisk fråga du vill ha svar på?